Kapitel 105

En betydelsefull dag börjar

NÄR Jesus lämnar Jerusalem på måndagskvällen, återvänder han till Betania på östra sidan av Olivberget. Det har nu gått två dagar av hans avslutande tjänst i Jerusalem. Jesus tillbringar utan tvivel också denna natt hos sin vän Lasarus. Detta är den fjärde natten han tillbringat i Betania, sedan han kom dit från Jeriko på fredagen.

Det är nu tidigt på tisdagsmorgonen den 11 nisan, och han och hans lärjungar är på väg till Jerusalem igen. Detta visar sig bli en betydelsefull dag i Jesu tjänst, den mest intensiva hittills. Det är sista dagen som han framträder i templet. Det är också sista dagen av hans offentliga tjänst, innan han ställs inför rätta och avrättas.

Jesus och hans lärjungar tar samma väg över Olivberget mot Jerusalem som tidigare. Utmed vägen från Betania får Petrus syn på det träd som Jesus förbannade morgonen före. ”Rabbi, titta!”, utropar han, ”fikonträdet som du förbannade har torkat.”

Men varför dödade Jesus trädet? Orsaken framgår av det som han sedan säger: ”Jag säger er i sanning: Om ni bara har tro och inte tvivlar, skall ni inte bara göra vad jag gjorde med fikonträdet, utan också om ni säger till det här berget [Olivberget som de står på]: ’Lyft dig upp och kasta dig i havet’, så skall det ske. Och alla de ting ni begär i er bön skall ni få när ni har tro.”

Genom att få trädet att torka ger Jesus således sina lärjungar en åskådlig lektion om behovet av att ha tro på Gud. Som han vidare säger: ”Alla de ting ni frambär bön om och begär, ha tro på att ni praktiskt taget har fått dem, så skall ni få dem.” Vilken viktig lärdom för dem, i synnerhet med tanke på de svåra prövningar som snart skall komma! Men det finns också ett annat samband mellan det torkade fikonträdet och egenskapen tro.

Israels nation har, i likhet med detta fikonträd, ett bedrägligt utseende. Trots att nationen står i ett förbundsförhållande till Gud och utåt sett tycks följa hans föreskrifter, har den visat sig vara trolös och inte frambringat god frukt. På grund av brist på tro står den till och med i begrepp att förkasta Guds egen Son! Genom att få det ofruktbara fikonträdet att torka visar alltså Jesus på ett målande sätt vad slutet kommer att bli för denna ofruktsamma, trolösa nation.

Strax därefter kommer Jesus och hans lärjungar fram till Jerusalem, och sin vana trogen beger de sig till templet, där Jesus börjar undervisa. De främsta prästerna och folkets äldre män, som utan tvivel har gårdagens ingripande mot penningväxlarna i färskt minne, säger uppfordrande till Jesus: ”Med vilken myndighet gör du dessa ting? Och vem har gett dig denna myndighet?”

Till svar säger Jesus: ”Också jag vill fråga er om en sak, en enda. Ifall ni ger mig besked om den, skall också jag säga er med vilken myndighet jag gör dessa ting: Johannes’ dop, varifrån var det? Från himlen eller från människor?”

Prästerna och de äldre männen börjar överlägga sinsemellan om vad de skall svara. ”Om vi säger: ’Från himlen’, kommer han att säga till oss: ’Varför trodde ni honom då inte?’ Men om vi säger: ’Från människor’, då måste vi frukta för folket; alla håller de ju Johannes för en profet.”

Folkets ledare vet inte vad de skall svara. De säger därför till Jesus: ”Vi vet inte.”

Jesus i sin tur säger till dem: ”Så säger inte heller jag er med vilken myndighet jag gör dessa ting.” Matteus 21:19—27; Markus 11:19—33; Lukas 20:1—8.

▪ Varför är tisdagen den 11 nisan en betydelsefull dag?

▪ Vilka lärdomar vill Jesus förmedla, när han får fikonträdet att torka?

▪ Hur svarar Jesus dem som frågar med vilken myndighet han gör saker och ting?

Kapitel 106

Avslöjade genom liknelser om en vingård

JESUS befinner sig i templet. Han har just bringat de religiösa ledarna ur fattningen när de ville veta med vilken myndighet han gjorde saker och ting. Innan de hinner hämta sig från sin förlägenhet frågar Jesus: ”Vad är er mening?” Med hjälp av en liknelse visar han dem sedan vad slags personer de egentligen är.

”En man hade två söner”, börjar Jesus. ”Han vände sig till den förste och sade: ’Son, gå och arbeta i vingården i dag.’ Till svar sade denne: ’Jag skall gå, herre’, men han gick inte ut. Och han vände sig så till den andre och sade detsamma. Till svar sade denne: ’Jag vill inte.’ Efteråt ångrade han sig och gick ut. Vilken av de två gjorde sin fars vilja?” frågar Jesus.

”Den senare”, svarar hans motståndare.

Jesus säger då: ”I sanning säger jag er att uppbördsmännen och skökorna är på väg in i Guds kungarike före er.” Uppbördsmännen och skökorna hade tidigare vägrat att tjäna Gud. Men i likhet med den andre sonen ångrade de sig sedan och började tjäna honom. De religiösa ledarna liknade däremot den förste sonen och föregav sig tjäna Gud, men som Jesus förklarar: ”Johannes [döparen] kom nämligen till er på en rättfärdighetens väg, men ni trodde honom inte. Uppbördsmännen och skökorna trodde honom emellertid, och fastän ni såg detta, ångrade ni er inte efteråt för att tro honom.”

Jesus visar sedan att de religiösa ledarna inte bara underlåter att tjäna Gud, utan i själva verket är elaka och onda. ”Det var en människa, en husfar”, säger Jesus, ”som planterade en vingård och satte stängsel omkring den och grävde ett presskar i den och uppförde ett torn, och han arrenderade ut den åt vinodlare och reste utomlands. När frukttiden närmade sig, sände han sina slavar till odlarna för att hämta hans frukter. Men odlarna tog hans slavar, och en pryglade de, en annan dödade de, ännu en stenade de. Åter sände han i väg andra slavar, flera än de första, men de gjorde detsamma med dem.”

”Slavarna” är de profeter som ”husfadern”, Jehova Gud, sände till ”odlarna” av hans ”vingård”. Dessa odlare är ledande män i Israels nation, och denna nation är som Bibeln visar Guds ”vingård”.

Eftersom ”odlarna” misshandlar och dödar ”slavarna”, förklarar Jesus: ”Slutligen sände han [vingårdens ägare] sin son till dem, i det han sade: ’De kommer att ha respekt för min son.’ När odlarna fick se sonen, sade de sinsemellan: ’Det här är arvingen; kom, låt oss döda honom och få hans arv!’ Så tog de honom och kastade ut honom ur vingården och dödade honom.”

Jesus vänder sig nu till de religiösa ledarna och frågar: ”När vingårdens ägare kommer, vad skall han då göra med dessa odlare?”

”Eftersom de är onda”, svarar de religiösa ledarna, ”skall han låta en svår tillintetgörelse drabba dem, och vingården skall han arrendera ut åt andra odlare, som kommer att ge honom frukterna när deras tid är inne.”

De religiösa ledarna uttalar således omedvetet en dom över sig själva, eftersom de tillhör de israelitiska ”odlarna” av Jehovas ”vingård”, Israel. Den frukt som Jehova förväntar av dessa odlare är tro på hans Son, den sanne Messias. Eftersom de inte burit sådan frukt, säger Jesus varnande: ”Har ni aldrig läst i Skrifterna [i Psalm 118:22, 23]: ’Den sten som byggnadsarbetarna förkastade är den som har blivit huvudhörnstenen. Från Jehova har denna kommit, och den är underbar i våra ögon’? Därför säger jag er: Guds kungarike skall tas ifrån er och ges åt en nation som frambringar dess frukter. Och den som faller på denna sten skall bli sönderbruten. Vad den beträffar som den faller på, honom skall den söndersmula.”

De skriftlärda och de främsta prästerna inser nu att Jesus talar om dem och vill därför döda honom, den rättmätige ”arvingen”. Privilegiet att få bli regenter i Guds kungarike kommer följaktligen att tas ifrån dem som nation, och en ny nation av ”vinodlare” kommer att upprättas, en som kommer att frambringa frukt av det rätta slaget.

Eftersom de religiösa ledarna fruktar för folkskarorna, som betraktar Jesus som en profet, försöker de inte döda honom vid det här tillfället. Matteus 21:28—46; Markus 12:1—12; Lukas 20:9—19; Jesaja 5:1—7.

▪ Vilka representerar de två sönerna i Jesu första liknelse?

▪ Vad representerar ”husfadern”, ”vingården”, ”odlarna”, ”slavarna” och ”arvingen” i den andra liknelsen?

▪ Vad kommer att hända med ”vinodlarna”, och vilka kommer att ersätta dem?

Kapitel 107

Liknelsen om bröllopsfesten

MED hjälp av två liknelser har Jesus avslöjat de skriftlärda och de främsta prästerna, och de vill därför döda honom. Men Jesus är ännu inte färdig med dem. Han framställer nu ännu en liknelse och säger:

”Himlarnas kungarike har blivit likt en människa, en kung, som gjorde bröllop åt sin son. Och han sände ut sina slavar för att kalla de inbjudna till bröllopsfesten, men de ville inte komma.”

Kungen är Jehova Gud, som förbereder en bröllopsfest åt sin Son, Jesus Kristus. Jesu brud, som består av 144.000 smorda efterföljare, kommer slutligen att förenas med honom i himlen. Kungens undersåtar är Israels nation, som fick möjlighet att bli ”ett kungarike av präster” sedan de förts in i lagförbundet år 1513 f.v.t. Vid detta tillfälle framfördes således den ursprungliga inbjudan till bröllopsfesten.

Den första kallelsen till dessa inbjudna gick emellertid inte ut förrän på hösten år 29 v.t., då Jesus och hans lärjungar (kungens slavar) började predika om Guds kungarike. Men de köttsliga israeliter som mottog den här kallelsen av slavarna under åren 29—33 v.t. ville inte komma. Gud gav därför denna nation av ”inbjudna” ännu en möjlighet, som Jesus vidare förklarar:

”Åter sände han ut andra slavar, i det han sade: ’Säg till de inbjudna: ”Se! Min middag har jag gjort i ordning, mina tjurar och min gödboskap är slaktade, och allt är färdigt. Kom till bröllopet.”’” Denna andra och slutliga kallelse av de inbjudna började vid pingsten år 33 v.t., då helig ande utgöts över Jesu efterföljare. Den här kallelsen pågick till år 36 v.t.

Det stora flertalet av israeliterna avvisade emellertid också den här kallelsen. ”Men de gick obekymrade bort”, säger Jesus, ”en till sin egen åker, en annan till sin affärsverksamhet; men de övriga, som grep hans slavar, handlade oförskämt mot dem och dödade dem.” ”Men”, fortsätter Jesus, ”kungen blev vred, och han sände sina härar och tillintetgjorde dessa mördare och brände upp deras stad.” Detta inträffade år 70 v.t., då Jerusalem jämnades med marken av romarna och mördarna dödades.

Jesus förklarar sedan vad som hände under mellantiden: ”Därpå sade han [kungen] till sina slavar: ’Nog är det färdigt för bröllopsfesten, men de inbjudna var inte värdiga. Ge er därför av till vägarna, som leder ut ur staden, och inbjud vem ni än träffar på till bröllopet.’” Slavarna gjorde detta, och ”bröllopssalen fylldes av dem som låg till bords”.

Detta insamlande av bröllopsgäster från vägarna utanför den stad där de inbjudna bodde började år 36 v.t. Den romerske officeren Cornelius och hans familj var de första som insamlades bland oomskurna icke-judar. Insamlandet av dessa icke-judar, som alla är ersättare för dem som ursprungligen vägrade att hörsamma kallelsen, har fortsatt ända fram till vårt århundrade.

Det är nu under 1900-talet som bröllopssalen blir fylld. Jesus förklarar vad som sedan inträffar: ”När kungen kom in för att syna gästerna, fick han där se en man som inte var klädd i bröllopsdräkt. Då sade han till honom: ’Vän, hur har du kommit in hit utan att ha en bröllopsdräkt på?’ Men han var berövad målföret. Då sade kungen till tjänarna: ’Bind honom till händer och fötter och kasta ut honom i mörkret utanför. Där skall vara hans gråt och tandagnisslan.’”

Mannen utan bröllopsdräkt är en bild av de efterhärmande kristna som utgör kristenheten. Gud har aldrig erkänt dem, eftersom de saknar det igenkänningstecken som identifierar en individ som en andlig israelit, och han har aldrig smort dem med helig ande som arvingar till Guds kungarike. De blir därför utkastade i mörkret utanför, där de kommer att drabbas av tillintetgörelse.

Jesus avslutar sin liknelse med orden: ”Många är nämligen inbjudna men få utvalda.” Ja, många av Israels nation blev inbjudna att bli medlemmar av Kristi brud, men endast ett fåtal köttsliga israeliter blev utvalda. De flesta av de 144.000 bröllopsgäster som får den himmelska belöningen visar sig vara icke-israeliter. Matteus 22:1—14; 2 Moseboken 19:1—6; Uppenbarelseboken 14:1—3.

▪ Vilka var det som ursprungligen inbjöds till bröllopsfesten, och när fick de denna inbjudan?

▪ När gick den första kallelsen ut till dessa inbjudna, och vilka var slavarna som bar ut den?

▪ När gick den andra kallelsen ut, och vilka blev därefter inbjudna?

▪ Vilka är mannen utan bröllopsdräkt en bild av?

▪ Vilka avses med de många kallade och de få utvalda?

Kapitel 108

Ett misslyckat försök att snärja Jesus

JESUS har undervisat folkskarorna i templet och har för sina religiösa motståndare just framställt tre liknelser som avslöjar deras ondska, och därför är fariséerna mycket förargade och rådgör med varandra om att försöka snärja honom, så att han säger något som ger dem anledning att gripa honom. De gör upp en hemlig plan och skickar i väg sina lärjungar, tillsammans med anhängare av Herodes’ parti, för att få honom fast genom hans ord.

”Lärare”, säger männen, ”vi vet att du är sannfärdig och lär Guds väg i sanning, och du bryr dig inte om någon, för du ger inte akt på människors yttre. Säg oss därför: Vad menar du? Har man lov att betala huvudskatt till kejsaren eller har man det inte?”

Men Jesus låter sig inte luras av deras smicker. Han inser att om han säger att man inte har lov eller att det inte är rätt att betala skatten, så kommer han att anklagas för uppvigling mot Rom. Men om han i stället säger att man bör betala skatten, kommer judarna, som är förbittrade över det romerska oket, att hata honom. Han svarar därför: ”Varför sätter ni mig på prov, skrymtare? Visa mig huvudskattemyntet.”

När de kommer med ett sådant mynt, frågar han: ”Vems bild och inskrift är detta?”

”Kejsarens”, svarar de.

”Betala då tillbaka till kejsaren de ting som är kejsarens, men till Gud de ting som är Guds.” När männen hör Jesu mästerliga svar, förundrar de sig. De låter honom vara och går därifrån.

När sadducéerna, som säger att det inte finns någon uppståndelse, förstår att fariséerna misslyckats i sitt försök att snärja Jesus, vänder de sig till honom och säger: ”Lärare, Mose har sagt: ’Om en man dör utan att ha barn, skall hans bror gifta sig med hans hustru och uppväcka avkomma åt sin bror.’ Nu fanns det hos oss sju bröder; och den förste gifte sig och dog, och eftersom han inte hade någon avkomma, lämnade han sin hustru efter sig åt sin bror. Det gick på samma sätt också med den andre och den tredje, efter hand med alla sju. Sist av alla dog kvinnan. Följaktligen: åt vem av de sju skall hon vara hustru i uppståndelsen? Alla fick de ju henne.”

Till svar säger Jesus: ”Är inte detta orsaken till att ni misstar er: att ni inte känner vare sig Skrifterna eller Guds kraft? Ty när de uppstår från de döda, varken gifter män sig eller blir kvinnor bortgifta, utan de är som änglar i himlarna. Men vad de döda beträffar, att de blir uppväckta, har ni inte läst i Moses bok, i berättelsen om den törniga busken, hur Gud sade till honom: ’Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud’? Han är inte de dödas Gud utan de levandes. Ni misstar er mycket.”

Ännu en gång häpnar folkskarorna över Jesu svar. Till och med några av de skriftlärda erkänner: ”Lärare, du har talat väl.”

När fariséerna märker att Jesus har tystat ner sadducéerna, kommer de till honom i grupp. För att ytterligare pröva honom frågar en skriftlärd bland dem: ”Lärare, vilket är det största budet i Lagen?”

Jesus svarar: ”Det första är: ’Hör, o Israel, Jehova, vår Gud, är en Jehova, och du skall älska Jehova, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt sinne och av all din styrka.’ Det andra är detta: ’Du skall älska din nästa som dig själv.’ Inget annat bud är större än dessa.” Därefter tillägger Jesus: ”På dessa två bud hänger hela Lagen och Profeterna.”

”Lärare, du har talat väl i enlighet med vad som är sanning”, erkänner den skriftlärde. ”’Han är En, och det finns ingen annan än Han’; och detta att älska honom av allt sitt hjärta och av allt sitt förstånd och av all sin styrka och detta att älska nästan som sig själv, det är värt långt mer än alla helbrännoffer och slaktoffer.”

När Jesus urskiljer att den skriftlärde har svarat förnuftigt, säger han till honom: ”Du är inte långt från Guds kungarike.”

I tre dagar — söndag, måndag och tisdag — har Jesus undervisat i templet. Folket har med glädje lyssnat till honom, men de religiösa ledarna vill döda honom, även om deras försök än så länge har gäckats. Matteus 22:15—40; Markus 12:13—34; Lukas 20:20—40.

▪ Vilken hemlig plan gör fariséerna upp för att snärja Jesus, och vad skulle följden bli om han svarade ja eller nej på deras fråga?

▪ Hur omintetgör Jesus sadducéernas försök att snärja honom?

▪ Vilket ytterligare försök att sätta Jesus på prov gör fariséerna, och vad blir resultatet?

▪ Hur många dagar undervisar Jesus i templet under sin avslutande tjänst i Jerusalem, och med vilket resultat?

Kapitel 109

Jesus fördömer sina motståndare

JESUS har så i grund förbryllat sina religiösa motståndare att de inte vågar ställa några fler frågor till honom. Han inleder därför själv ett samtal med dem för att avslöja deras okunnighet. ”Vad menar ni om Kristus?” frågar han. ”Vems son är han?”

”Davids”, svarar fariséerna.

Jesus förnekar inte att David är en köttslig förfader till Kristus eller Messias, men frågar ändå: ”Hur kommer det sig då att David genom inspiration [i Psalm 110] kallar honom ’Herre’, i det han säger: ’Jehova sade till min Herre: ”Sätt dig på min högra sida, tills jag lägger dina fiender under dina fötter”’? Om David alltså kallar honom ’Herre’, hur är han då hans son?”

Fariséerna tiger, för de känner inte till Kristi eller den smordes verkliga identitet. Messias är inte blott och bart en mänsklig avkomling av David, som fariséerna uppenbarligen tror, utan han har funnits till i himlen och var där överlägsen David, dvs. var hans ”Herre”.

Jesus vänder sig nu till folkskarorna och till sina lärjungar och varnar dem för de skriftlärda och fariséerna. Eftersom dessa undervisar i Guds lag och har satt sig ”på Moses stol”, säger Jesus: ”Därför skall ni göra och hålla allt vad de säger er.” Han tillägger emellertid: ”Men ni skall inte göra efter deras gärningar, för de säger men handlar inte därefter.”

De är skrymtare, och Jesus fördömer dem i ungefär samma ordalag som han gjorde när han var bjuden på middag hemma hos en farisé några månader tidigare. ”Alla sina gärningar gör de för att bli sedda av människorna”, säger han och ger några exempel:

”Kapslarna innehållande skriftcitat, som de bär till skydd, gör de ... breda.” Dessa relativt små kapslar, som israeliterna bär på pannan eller på armen, innehåller fyra avsnitt ur Lagen: 2 Moseboken 13:1—10 och 11—16 samt 5 Moseboken 6:4—9 och 11:13—21. Men fariséerna gör dessa kapslar större för att människor skall få det intrycket att de nitälskar för Lagen.

Jesus fortsätter: ”Fransarna på sina kläder gör de stora.” I 4 Moseboken 15:38—40 åläggs israeliterna att göra fransar på sina kläder, men fariséerna gör sina större än någon annan. De gör allting för att imponera på andra! ”De tycker om den främsta liggplatsen”, förklarar Jesus.

Sorgligt nog har hans egna lärjungar blivit påverkade av denna önskan att få en framskjuten ställning. Han ger dem därför rådet: ”Men ni, ni skall inte låta kalla er Rabbi, ty en är er lärare, medan ni alla är bröder. För övrigt skall ni inte kalla någon på jorden för fader, ty en är er Fader, den himmelske. Inte heller skall ni låta kalla er för ledare, ty en är er Ledare, Kristus.” Lärjungarna måste komma ifrån denna önskan att vara den främste! ”Den störste bland er skall vara er tjänare”, förmanar Jesus.

Han övergår nu till att uttala en rad ”ve” över de skriftlärda och fariséerna och kallar dem gång på gång skrymtare. De ”stänger himlarnas kungarike för människorna”, säger han, och ”det är de som glupskt förtär änkornas hus och såsom en förevändning håller långa böner”.

”Ve er, blinda vägledare”, säger Jesus. Han fördömer fariséerna därför att de saknar andliga värderingar, vilket framgår av deras godtyckliga gränsdragningar. De säger till exempel: ”Om någon svär vid templet, är det ingenting; men om någon svär vid guldet i templet, har han förpliktelser.” Genom att lägga större vikt vid guldet i templet än vid de andliga värden som är förknippade med denna plats för tillbedjan avslöjar de att de är blinda i moraliskt avseende.

Liksom han gjort tidigare fördömer Jesus nu fariséerna för att de inte bryr sig om ”de viktigare tingen i Lagen, nämligen rättvisan och barmhärtigheten och troheten”, samtidigt som de lägger stor vikt vid att betala tionde, dvs. en tiondel, av obetydliga kryddväxter.

Jesus kallar fariséerna för ”blinda vägledare, som silar bort myggan men sväljer ner kamelen”. De silar bort en mygga från sitt vin, inte bara därför att den är en insekt, utan också för att den är ceremoniellt oren. Men att de försummar de viktigare tingen i Lagen är jämförbart med att svälja en kamel, som också är ett ceremoniellt orent djur. Matteus 22:41—23:24; Markus 12:35—40; Lukas 20:41—47; 3 Moseboken 11:4, 21—24.

▪ Varför tiger fariséerna när Jesus frågar ut dem beträffande Davids ord i Psalm 110?

▪ Varför gör fariséerna sina kapslar med skriftcitat breda och fransarna på sina kläder stora?

▪ Vilket råd ger Jesus sina lärjungar?

▪ Vilka godtyckliga gränsdragningar gör fariséerna, och hur fördömer Jesus dem för att de försummar viktigare ting?

Kapitel 110

Jesus fullbordar sin tjänst i templet

JESUS framträder nu i templet för sista gången. I och med detta framträdande är hans offentliga tjänst på jorden avslutad, med undantag av händelserna i samband med att han rannsakas och avrättas, vilket ligger tre dagar fram i tiden. Nu fortsätter han sin förkastelsedom över de skriftlärda och fariséerna.

Ytterligare tre gånger utropar han: ”Ve er, skriftlärda och fariséer, skrymtare”! Först fördömer han dem därför att de gör ”bägarens och skålens utsida ren, men inuti är de fulla av rofferi och omåttlighet”. Han uppmanar dem därför: ”Rengör först bägaren och skålen invändigt, för att utsidan också må bli ren.”

Därefter uttalar han ve över de skriftlärda och fariséerna för att de bakom en fasad av fromhet försöker dölja den orenhet och ruttenhet som finns i deras inre. ”Ni liknar vitkalkade gravar”, säger han, ”som visserligen ser sköna ut utanpå men inuti är fulla av de dödas ben och av allt slags orenlighet.”

Slutligen röjer de sin skrymtaktighet genom sin beredvillighet att bygga upp profeternas gravar och smycka dem för att dra uppmärksamheten till sina egna barmhärtighetsgärningar. Men Jesus avslöjar dem som ”söner till dem som mördade profeterna”. Ja, var och en som vågar avslöja deras skrymteri riskerar att råka illa ut!

Jesus fortsätter nu att fördöma dem i de hårdaste ordalag. ”Ormar, huggormsyngel”, säger han, ”hur skall ni kunna fly från Gehennas dom?” Gehenna är den dal som användes som Jerusalems avskrädesplats. Jesu ord innebär således att de skriftlärda och fariséerna kommer att drabbas av evig tillintetgörelse därför att de håller fast vid sitt onda handlingssätt.

Jesus säger därefter beträffande dem som han sänder ut som sina representanter: ”Somliga av dem skall ni döda och hänga på pålar, och somliga av dem skall ni gissla i era synagogor och förfölja från stad till stad, så att allt det rättfärdiga blod som är utgjutet på jorden skall komma över er, från den rättfärdige Abels blod till blodet av Sakarja, Berekjas son [Berekja kallas Jehojada i 2 Krönikeboken], som ni mördade mellan helgedomen och altaret. Jag säger er i sanning: Allt detta skall komma över den här generationen.”

På grund av att Sakarja gick till rätta med Israels ledande män, ”konspirerade de mot honom, och på kungens bud kastade de stenar på honom i förgården till Jehovas hus”. Men som Jesus förutsäger kommer Israels nation att få stå till svars för utgjutandet av allt detta rättfärdiga blod. De får göra det 37 år senare, år 70 v.t., då de romerska härarna förstör Jerusalem och mer än en miljon judar förlorar livet.

Jesus blir bedrövad vid tanken på denna fruktansvärda situation. ”Jerusalem, Jerusalem”, säger han ännu en gång, ”hur ofta har jag inte velat samla ihop dina barn på det sätt som en höna samlar ihop sina kycklingar under sina vingar! Men ni har inte velat. Se! Ert hus lämnas åt er själva.”

Jesus tillägger därefter: ”Från och med nu skall ni inte alls se mig, förrän ni säger: ’Välsignad är han som kommer i Jehovas namn!’” Detta kommer att ske vid Kristi närvaro, när han kommer i sitt himmelska kungarike och människor kan se honom med trons ögon.

Jesus flyttar sig nu till en plats där han kan se de bidragsbössor som finns i templet och folket som kommer för att lägga pengar i dem. De rika lägger i många mynt. Men så kommer en fattig änka och lägger i två små mynt av mycket ringa värde.

Jesus kallar till sig sina lärjungar och säger: ”Jag säger er i sanning att denna fattiga änka lade i mer än alla som lade pengar i bidragsbössorna.” Lärjungarna undrar säkert hur detta kan komma sig, och Jesus förklarar därför: ”De lade ju alla i av sitt överskott, men hon lade i av sin fattigdom allt vad hon hade, hela sin försörjning.” Sedan Jesus sagt detta lämnar han templet för sista gången.

Lärjungarna förundrar sig över hur stort och vackert templet är, och en av dem utropar: ”Lärare, se! vilka stenar och vilka byggnader! ” Ja, templets stenar uppges ha varit mer än tio meter långa, nästan fem meter breda och över tre meter höga!

”Ser du dessa stora byggnader?” säger Jesus till svar. ”Här skall sten visst inte lämnas på sten och inte bli nerriven.”

När Jesus har sagt detta, går han tillsammans med sina apostlar tvärs över Kidrondalen och upp på Olivberget. Härifrån kan de blicka ner på det praktfulla templet. Matteus 23:25—24:3; Markus 12:41—13:3; Lukas 21:1—6; 2 Krönikeboken 24:20—22.

▪ Vad gör Jesus under sitt sista besök i templet?

▪ Hur kommer de skriftlärdas och fariséernas skrymtaktighet till synes?

▪ Vad menas med ”Gehennas dom”?

▪ Varför säger Jesus att den fattiga änkan lade i mer än de rika?

Kapitel 111

Tecknet på de sista dagarna

DET är tisdag eftermiddag. Medan Jesus sitter på Olivberget och blickar ut över templet nedanför, kommer Petrus, Andreas, Jakob och Johannes till honom och vill tala med honom. De undrar hur det skall gå med templet, eftersom Jesus just har förutsagt att sten inte skall lämnas på sten i det.

Men tydligen har de också något annat i tankarna när de tar upp saken med Jesus. Några veckor tidigare hade han talat om sin ”närvaro”, en tid under vilken ”Människosonen skall uppenbaras”. Och vid ett tidigare tillfälle hade han talat med dem om ”avslutningen på tingens ordning”. Apostlarna är därför mycket nyfikna.

”Säg oss”, ber de Jesus, ”när skall dessa ting inträffa [ting som resulterar i Jerusalems och dess tempels förstöring], och vad skall vara tecknet på din närvaro och på avslutningen på tingens ordning?” Detta är egentligen en tredelad fråga. För det första vill de ha upplysningar om förstöringen av Jerusalem och dess tempel, för det andra om Jesu närvaro som kung i Guds rike och för det tredje om slutet på hela denna tingens ordning.

I sitt utförliga svar besvarar Jesus alla tre delfrågorna. Han ger dem ett tecken som tydligt visar när den judiska tingens ordning skall upphöra. Men inte nog med det — han ger dem också ett tecken som skall göra hans framtida lärjungar uppmärksamma på att de lever under hans närvaro och nära slutet på hela denna tingens ordning.

Allteftersom åren går lägger apostlarna märke till att Jesu profetia går i uppfyllelse. Ja, just de ting som han förutsagt börjar inträffa i deras livstid. Kristna som är vid liv 37 år senare, år 70 v.t., blir därför inte överrumplade när det judiska systemet och dess tempel drabbas av tillintetgörelse.

Kristi närvaro och avslutningen på tingens ordning inträffar dock inte år 70 v.t. Hans närvaro som kung i Guds rike infaller mycket senare. Men när? En granskning av Jesu profetia avslöjar detta.

Jesus förutsäger att det kommer att bli ”krig och rykten om krig”. ”Nation skall resa sig mot nation”, säger han, och det kommer också att bli hungersnöd, jordbävningar och farsoter. Hans lärjungar kommer att bli hatade och dödade. Falska profeter kommer att uppstå och vilseleda många. Laglösheten kommer att tillta och kärleken hos flertalet svalna. Samtidigt kommer de goda nyheterna om Guds kungarike att bli predikade till ett vittnesbörd för alla nationerna.

Jesu profetia har visserligen en begränsad uppfyllelse under tiden före Jerusalems förstöring år 70 v.t., men den större uppfyllelsen äger rum under hans närvaro och avslutningen på tingens ordning. En noggrann granskning av världshändelserna sedan år 1914 visar att Jesu betydelsefulla profetia har fått sin större uppfyllelse sedan det året.

En annan del av tecknet är framträdandet av något som Jesus kallar ”vämjeligheten som vållar ödeläggelse”. År 66 v.t. framträder denna vämjelighet i form av Roms ”lägrade härar”, som omringar Jerusalem och underminerar tempelmuren. ”Vämjeligheten” står på en plats där den inte borde stå.

I den större uppfyllelsen av tecknet är denna vämjelighet Nationernas förbund och dess efterträdare, Förenta nationerna. Denna organisation för världsfred betraktas av kristenheten som en ersättning för Guds kungarike. Så vämjeligt! Med tiden kommer därför de politiska makter som är förbundna med FN att vända sig mot kristenheten (det motbildliga Jerusalem) och ödelägga den.

Jesus förutsäger därför: ”Då skall det vara en stor vedermöda, en sådan som inte har förekommit sedan världens början intill nu, nej, inte heller på nytt skall förekomma.” Jerusalems förstöring år 70 v.t. är verkligen en stor vedermöda, i vilken över en miljon människor uppges ha blivit dödade. Den större uppfyllelsen av denna del av Jesu profetia kommer att bli oerhört mycket mer omfattande.

Förtröstansfulla under de sista dagarna

Tisdagen den 11 nisan lider mot sitt slut, och Jesus fortsätter att tala med sina apostlar om tecknet på sin närvaro som kung i Guds rike och om slutet på tingens ordning. Han varnar dem för att följa efter falska krister. Han förklarar att sådana kommer att uppträda ”för att om möjligt vilseleda även de utvalda”. Men likt skarpsynta örnar kommer dessa utvalda att församlas där den sanna andliga födan står att finna, nämligen hos den sanne Kristus vid hans osynliga närvaro. De kommer inte att låta sig vilseledas och skockas kring en falsk Kristus.

Falska krister kan framträda endast i synlig gestalt. I kontrast till detta kommer Jesu närvaro att vara osynlig. Jesus säger att efter vedermödans utbrott ”skall solen förmörkas, och månen skall inte ge sitt sken”. Ja, denna period kommer att vara den mörkaste i människans hela tillvaro. Det kommer att vara som om solen var förmörkad under dagen och som om månen inte gav sitt sken om natten.

”Himlarnas krafter skall skakas”, fortsätter Jesus. Han visar således att de fysiska himlarna kommer att anta ett hotfullt utseende. Våld och fruktan kommer att gripa omkring sig i en utsträckning som saknar motstycke i människans historia.

Jesus förklarar att detta kommer att resultera i ”ängslan bland nationer som inte känner utvägen på grund av havets rytande och dess upprördhet, medan människor blir vanmäktiga av fruktan och väntan på de ting som skall komma över den bebodda jorden”. Ja, när denna den mörkaste perioden i människans historia närmar sig sitt slut, ”skall Människosonens tecken visa sig i himlen, och då skall alla jordens stammar slå sig själva under jämmer”.

Men inte alla människor kommer att jämra sig och klaga när Människosonen kommer ”med kraft” för att tillintetgöra denna onda tingens ordning. De ”utvalda”, de 144.000 som skall få del med Kristus i hans himmelska kungarike, kommer inte att jämra sig, och det kommer inte heller deras följeslagare, de som Jesus tidigare kallat sina ”andra får”. Trots att de lever under den mörkaste perioden i människans historia, ger de gensvar på Jesu uppmuntrande ord: ”När dessa ting börjar inträffa, räta då upp er och lyft upp era huvuden, därför att er befrielse närmar sig.”

För att de av hans lärjungar som skulle komma att leva under de sista dagarna skulle kunna avgöra när slutet var nära framställer Jesus följande liknelse: ”Betrakta fikonträdet och alla de andra träden: När de redan knoppas, vet ni av er själva, av vad ni ser, att nu är sommaren nära. På samma sätt vet ni också, när ni ser dessa ting inträffa, att Guds kungarike är nära. I sanning säger jag er: Denna generation skall visst inte försvinna förrän allting inträffar.”

När hans lärjungar ser att alla de olika dragen i tecknet går i uppfyllelse, bör de alltså inse att slutet på denna tingens ordning är nära och att Guds kungarike inom kort kommer att utplåna all ondska. Ja, slutet kommer faktiskt att inträffa inom de människors livstid som ser uppfyllelsen av allt det Jesus förutsäger! Jesus riktar sig nu till de lärjungar som skulle vara vid liv under dessa kritiska sista dagar och säger varnande:

”Ge akt på er själva, att aldrig era hjärtan blir nertyngda av frosseri och dryckenskap och livets bekymmer och den dagen oförmodat i ett nu kommer över er som en snara. Den skall nämligen komma över alla som bor på hela jordens yta. Håll er då vakna och frambär hela tiden ödmjuk bön, för att ni må lyckas i att undfly alla dessa ting, som är bestämda att inträffa, och i att bestå inför Människosonen.”

De förståndiga och de dåraktiga jungfrurna

Jesus har just besvarat apostlarnas fråga om tecknet på hans närvaro som kung i Guds rike. Nu framställer han tre liknelser eller illustrationer som beskriver ytterligare drag i detta tecken.

Uppfyllelsen av var och en av dessa liknelser skulle tydligt kunna urskiljas av dem som lever under hans närvaro. Han inleder den första liknelsen med följande ord: ”Då skall himlarnas kungarike bli likt tio jungfrur som tog sina lampor och gick ut för att möta brudgummen. Fem av dem var dåraktiga, och fem var omdömesgilla.”

Uttrycket ”då skall himlarnas kungarike bli likt tio jungfrur” betyder inte att hälften av dem som skall få ärva det himmelska kungariket är dåraktiga och hälften omdömesgilla! Nej, vad Jesus menar är att det i förbindelse med himlarnas kungarike finns vissa drag som påminner om den ena eller den andra gruppen eller att vissa detaljer i förbindelse med Guds kungarike kommer att bli på det ena eller det andra sättet.

De tio jungfrurna symboliserar alla kristna som har eller påstår sig ha hoppet att få ingå i det himmelska kungariket. Det var vid pingsten år 33 v.t. som den kristna församlingen blev lovad i äktenskap åt den uppväckte, förhärligade Brudgummen, Jesus Kristus. Men bröllopet skulle äga rum i himlen någon gång i framtiden.

De tio jungfrurna i liknelsen går ut i syfte att välkomna brudgummen och sluta sig till bröllopsprocessionen. När brudgummen anländer, kommer de att lysa upp processionsvägen med sina lampor och på så sätt visa honom ära, när han för sin brud till det hus som han har ställt i ordning åt henne. Jesus fortsätter emellertid: ”De dåraktiga tog ... sina lampor men tog ingen olja med sig, då däremot de omdömesgilla tog olja i kärlen tillsammans med sina lampor. När nu brudgummen dröjde, satt de alla och nickade och föll i sömn.”

Brudgummens långa dröjsmål ger en antydan om att Kristi närvaro som regerande kung skall inträffa i den avlägsna framtiden. Slutligen kommer han och bestiger sin tron år 1914. Under den långa natt som föregår denna tidpunkt faller alla jungfrurna i sömn. Men de blir inte fördömda för detta. De fördömande ord som riktas till de dåraktiga jungfrurna beror på att de inte har någon olja till sina kärl. Jesus beskriver nu hur jungfrurna vaknar strax innan brudgummen kommer: ”Mitt i natten ljöd ett rop: ’Här är brudgummen! Gå ut för att möta honom.’ Då steg alla jungfrurna upp och ställde i ordning sina lampor. De dåraktiga sade till de omdömesgilla: ’Ge oss något av er olja, för våra lampor är nära att slockna.’ De omdömesgilla svarade med orden: ’Kanske räcker det inte riktigt till åt både oss och er. Ge er i stället av till dem som säljer och köp åt er själva.’”

Oljan är en symbol av det som håller de sanna kristna lysande som ljusspridare. Det är Guds inspirerade ord, om vilket de kristna håller ett fast grepp, i förening med den heliga anden, som hjälper dem att förstå detta ord. Den andliga oljan gör det möjligt för de omdömesgilla jungfrurna att sprida ett välkomnande ljus för brudgummen under processionen fram till bröllopsfesten. Men den dåraktiga jungfruklassen har inte inom sig, i sina kärl, den andliga olja som de skulle behöva. Jesus beskriver därför vad som händer:

”När de [dåraktiga jungfrurna] var på väg bort för att köpa [olja], kom brudgummen, och de jungfrur som var redo gick in med honom till bröllopsfesten; och dörren stängdes igen. Efteråt kom också de övriga jungfrurna, och de sade: ’Herre, herre, öppna för oss!’ Till svar sade han: ’Jag säger er sanningen: Jag känner er inte.’”

När Kristus kommer i sitt himmelska kungarike, vaknar den omdömesgilla jungfruklassen av sanna smorda kristna till medvetande om sitt privilegium att få vara ljusspridare i denna mörka värld till ära för den återkomne Brudgummen. Men de som framställs i bild genom de dåraktiga jungfrurna är inte beredda på att ge honom ett sådant ärofullt mottagande. När tiden är inne kommer Kristus därför inte att öppna dörren till den himmelska bröllopsfesten för dem. Han lämnar dem kvar utanför i den här världens nattsvarta mörker, för att förgås tillsammans med alla andra som övar laglöshet. ”Var alltså ständigt vaksamma”, säger Jesus därför, ”eftersom ni inte vet vare sig dagen eller timmen.”

Liknelsen om talenterna

Jesus fortsätter samtalet med sina apostlar på Olivberget genom att framföra ännu en liknelse, den andra i en serie om tre. Några dagar tidigare, medan han befann sig i Jeriko, hade han berättat liknelsen om minorna för att visa att Guds kungarike ännu hörde den avlägsna framtiden till. Den liknelse som han nu framställer har visserligen en hel del gemensamt med liknelsen om minorna, men dess uppfyllelse har avseende på en verksamhet som skall pågå under Kristi närvaro som kung i Guds rike. Den illustrerar att hans lärjungar så länge de befinner sig på jorden måste arbeta med att föröka hans ”tillhörigheter”.

Jesus inleder liknelsen med att säga: ”Det [dvs. omständigheter som har med Guds kungarike att göra] är nämligen alldeles som när en man, beredd att resa utomlands, kallade till sig sina slavar och anförtrodde sina tillhörigheter åt dem.” Jesus är den man som, innan han reser ”utomlands”, dvs. till himlen, anförtror sina tillhörigheter åt sina slavar — de lärjungar som har utsikten att få ingå i det himmelska kungariket. Dessa tillhörigheter är inte materiella ägodelar, utan de symboliserar ett uppodlat fält med möjlighet att frambringa fler lärjungar.

Jesus anförtror sina tillhörigheter åt sina slavar strax innan han far upp till himlen. På vilket sätt gör han det? Genom att uppmana dem att fortsätta att arbeta på det uppodlade fältet, dvs. predika budskapet om Guds kungarike till jordens mest avlägsna delar. Som Jesus vidare säger: ”Åt en gav han fem talenter, åt en annan två, åt ännu en annan en enda, åt var och en efter hans egen förmåga; så reste han utomlands.”

De åtta talenterna — Kristi tillhörigheter — fördelas således bland slavarna efter vars och ens förmåga eller andliga förutsättningar. Slavarna betecknar olika klasser av lärjungar. Under det första århundradet inbegrep den klass som fick ta emot de fem talenterna tydligtvis apostlarna. Jesus går nu vidare och berättar att de slavar som fick ta emot fem respektive två talenter fördubblade dem genom att predika om Riket och göra lärjungar. Men den slav som hade fått en enda talent gömde den i jorden.

Jesus fortsätter: ”Efter en lång tid kom de där slavarnas herre och gjorde upp räkenskaperna med dem.” Det var inte förrän nu på 1900-talet, omkring 1.900 år senare, som Kristus återvände för att göra upp räkenskaperna, så det var verkligen ”efter en lång tid”. Jesus förklarar vidare:

”Den som hade fått fem talenter kom då fram och hade med sig fem talenter till och sade: ’Herre, du anförtrodde fem talenter åt mig; se, jag har förtjänat fem talenter till.’ Hans herre sade till honom: ’Bra gjort, gode och trogne slav! Du har varit trogen då du var satt över några få ting. Jag skall sätta dig över många ting. Gå in i din herres glädje.’” Slaven som hade fått de två talenterna fördubblade likaså sitt anförtrodda gods och fick samma beröm och samma belöning.

På vilket sätt får dessa slavar gå in i sin Herres glädje? Deras Herres, Jesu Kristi, glädje är att få ta emot ”kungariket” när han far ”utomlands”, till sin Fader i himlen. Vad beträffar de trogna slavarna i våra dagar, gläder de sig mycket åt att de blivit betrodda med ökat ansvar i förbindelse med Guds kungarike, och när de fullbordar sitt jordiska liv, kommer deras glädje att kulminera då de uppväcks till det himmelska riket. Men hur förhåller det sig då med den tredje slaven?

”Herre, jag kände dig för att vara en fordrande människa”, säger denne slav klagande. ”Så jag blev rädd och gick bort och gömde din talent i jorden. Här har du vad som är ditt.” Slaven vägrade med berått mod att arbeta på det uppodlade fältet — att predika och göra lärjungar. Hans herre kallar honom därför ”ond” och ”trög” och uttalar domen över honom: ”Ta ... talenten ifrån honom. ... Och kasta ut den oduglige slaven i mörkret utanför. Där skall vara hans gråt och tandagnisslan.” De som tillhör denna onda slavklass blir utkastade, vilket innebär att de blir berövade alla andliga glädjeämnen.

Det här utgör en allvarlig tankeställare för alla som gör anspråk på att vara Kristi efterföljare. Om de skall få ta emot hans beröm och belöning och undgå att bli utkastade i mörkret utanför och gå en slutlig undergång till mötes, måste de arbeta för att föröka sin himmelske Herres tillhörigheter genom att ha full del i predikoverket. Är du flitig i denna verksamhet?

När Kristus kommer som kung i Guds rike

Jesus är fortfarande med sina apostlar på Olivberget. Som svar på deras begäran om ett tecken på hans närvaro och på avslutningen på tingens ordning framställer han nu för dem den sista i en serie på tre liknelser. ”När Människosonen kommer i sin härlighet och alla änglarna med honom”, börjar Jesus, ”då skall han sätta sig på sin härliga tron.”

Människor kan inte se änglar i deras himmelska härlighet. Så Människosonens, Jesu Kristi, ankomst med änglarna måste vara osynlig för människoögon. Ankomsten inträffar under år 1914. Men vilket syfte har den? Jesus förklarar: ”Alla nationerna skall samlas inför honom, och han skall skilja människor från varandra, alldeles som en herde skiljer fåren från getterna. Och han skall ställa fåren på sin högra sida, men getterna på sin vänstra.”

För att beskriva vad som kommer att ske med dem som blivit avskilda till den gynnade sidan säger Jesus: ”Sedan skall kungen säga till dem som står på hans högra sida: ’Kom, ni som har välsignats av min Fader, ta i arv det kungarike som har varit berett åt er från världens grundläggning.’” Fåren i den här liknelsen kommer inte att regera tillsammans med Kristus i himlen, utan de kommer att ärva ”kungariket” i den betydelsen att de kommer att få vara dess jordiska undersåtar. ”Världens grundläggning” inträffade då Adam och Eva fick barn som kunde dra nytta av Guds anordning för att återlösa människosläktet.

Men varför avskils fåren och ställs på kungens gynnade högra sida? ”För jag blev hungrig”, svarar kungen, ”och ni gav mig något att äta; jag blev törstig, och ni gav mig något att dricka. Jag var en främmande människa, och ni tog gästfritt emot mig; naken, och ni klädde mig. Jag blev sjuk, och ni såg till mig. Jag var i fängelse, och ni kom till mig.”

Eftersom fåren är på jorden, vill de veta hur de har kunnat utföra sådana goda gärningar för sin himmelske kung. ”Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat”, frågar de, ”eller törstig, och gav dig något att dricka? När såg vi dig som en främmande människa och tog gästfritt emot dig, eller naken, och klädde dig? När såg vi dig sjuk eller i fängelse och gick till dig?”

”Jag säger er i sanning”, svarar kungen, ”i den mån, som ni har gjort det mot en av de minsta av dessa mina bröder, har ni gjort det mot mig.” Kristi bröder är kvarlevan av de 144.000 på jorden, de som kommer att regera tillsammans med honom i himlen. Och att göra gott mot dem, säger Jesus, är detsamma som att göra gott mot honom själv.

Sedan riktar sig kungen till getterna. ”Bege er bort från mig, ni som har blivit förbannade, till den eviga elden som är beredd åt Djävulen och hans änglar. För jag blev hungrig, men ni gav mig inget att äta, och jag blev törstig, men ni gav mig inget att dricka. Jag var en främmande människa, men ni tog inte gästfritt emot mig; naken, men ni klädde mig inte; sjuk och i fängelse, men ni såg inte till mig.”

Getterna klagar emellertid: ”Herre, när såg vi dig hungrig eller törstig eller som en främmande människa eller naken eller sjuk eller i fängelse och betjänade dig inte?” Getterna får en ogynnsam dom på samma grund som fåren får en gynnsam dom. ”I den mån, som ni inte har gjort det mot en av dessa minsta [av mina bröder]”, svarar Jesus, ”har ni inte gjort det mot mig.”

Kristi närvaro som kung i Guds rike omedelbart före slutet på denna onda tingens ordning i den stora vedermödan kommer alltså att vara en tid av dom. Getterna ”skall gå bort till evigt avskärande, men de rättfärdiga [fåren] till evigt liv”. Matteus 24:2—25:46; 13:40, 49; Markus 13:3—37; Lukas 21:7—36; 19:43, 44; 17:20—30; 2 Timoteus 3:1—5; Johannes 10:16; Uppenbarelseboken 14:1—3.

▪ Vad föranleder apostlarnas fråga, men vad har de tydligen också i tankarna?

▪ Vilken del av Jesu profetia uppfylls år 70 v.t., men vad inträffar inte på den tiden?

▪ När får Jesu profetia sin första uppfyllelse, men när får den sin större uppfyllelse?

▪ Vad är ”vämjeligheten” i den första respektive den slutliga uppfyllelsen?

▪ Varför kan profetian om den stora vedermödan inte ha fått sin slutliga uppfyllelse i och med Jerusalems förstöring?

▪ Vilka världsförhållanden utmärker Kristi närvaro?

▪ När skall ”alla jordens stammar slå sig själva under jämmer”, men vad kommer Kristi efterföljare att göra?

▪ Vilken liknelse framställer Jesus för att hjälpa sina framtida lärjungar att urskilja när slutet är nära?

▪ Vilken varning ger Jesus dem av sina lärjungar som lever under de sista dagarna?

▪ Vilka framställs i bild genom de tio jungfrurna?

▪ När blev den kristna församlingen lovad i äktenskap åt brudgummen, men när kommer brudgummen för att föra sin brud till bröllopsfesten?

▪ Vad symboliserar oljan, och vad hjälper den de omdömesgilla jungfrurna att göra?

▪ Var äger bröllopsfesten rum?

▪ Vilken storslagen belöning går de dåraktiga jungfrurna miste om, och vilket öde går de till mötes?

▪ Vilka lärdomar innehåller liknelsen om talenterna?

▪ Vilka är slavarna, och vad utgör de tillhörigheter som de blir anförtrodda?

▪ När kommer slavarnas herre för att göra upp räkenskaperna, och vad finner han?

▪ Vad är den ”glädje” som de trogna slavarna får gå in i, och vad händer med den tredje slaven, den onde?

▪ Varför måste Kristi närvaro vara osynlig, och vilket arbete utför han under den tiden?

▪ I vilken betydelse ärver fåren ”kungariket”?

▪ När inträffade ”världens grundläggning”?

▪ På vilken grund döms människor antingen som får eller som getter?

Kapitel 112

Jesu sista påsk närmar sig

MEDAN tisdagen den 11 nisan lider mot sitt slut, avslutar Jesus undervisningen av sina apostlar på Olivberget. Så mycket de haft att göra denna påfrestande dag! Nu, kanske medan de är på väg tillbaka till Betania för natten, säger han till sina apostlar: ”Ni vet att påsken inträffar om två dagar, och Människosonen kommer att bli utlämnad för att hängas på pålen.”