Joshuas tro — en seger för barns rättigheter

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I CANADA

”DET var första gången klausulen angående mogna underåriga tagits upp i appellationsdomstolen. Enligt somliga ger utslaget klara riktlinjer inte bara för läkare och sjukhus i New Brunswick, utan också, kanhända, över hela Canada.” — Canadian Medical Association Journal.

Den ovan nämnda tidskriften refererar till ett mål som hade att göra med New Brunswick’s Medical Consent of Minors Act, som säger att om två läkare förklarar någon som är under 16 år vara en mogen underårig och han förstår sin sjukdom och den föreslagna behandlingen, har han juridisk rätt att, som alla vuxna, godta eller avvisa medicinsk behandling. Överdomare W. L. Hoyt vid New Brunswicks appellationsdomstol skrev följande angående 15-årige Joshua Walker, som hade akut myeloisk leukemi: ”Vittnesbörden för att Joshua är tillräckligt mogen och att den föreslagna behandlingen efter omständigheterna bäst tjänar hans intressen och hans fortsatta hälsa och välbefinnande är överväldigande. ... Det är min uppfattning att framställningen [att han skulle förklaras vara en mogen underårig] inte var nödvändig.” Överdomare Hoyt framhöll även i sitt domslut att man enligt kanadensisk rättspraxis ”erkänner klausulen angående mogna underåriga”.

En av Joshuas advokater, Daniel Pole, sade att appellationsdomstolens skriftliga domslut ”kommer att bli ett prejudicerande rättsfall som kommer att åberopas över hela Canada”. Eftersom det var ett ovanligt mål, bestod rätten av fem domare i stället för de gängse tre. ”I prejudicerande fall”, sade Pole, ”är rätten fulltalig. Det kan vara så att de betraktade domslutet som viktigt för Canada.” Han gjorde gällande att prejudikatet öppnade vägen för mogna underåriga att fatta egna beslut och att ”det inte finns något skäl att på nytt ta upp saken i domstol. Det har gjort en hel del för andra ungdomar.” Pole framhöll vidare den vittgående betydelsen av denna rättsliga seger när han sade: ”Det är ett enormt försvar för barns rättigheter, unga män och kvinnor som är i den ställningen att de kan avgöra hur deras kropp skall bli behandlad.”

I en redaktionell artikel med rubriken ”En seger för underåriga” i Telegraph Journal kunde man läsa: ”Beslutet som New Brunswicks appellationsdomstol fattade om att den 15-årige Joshua Walker har rätt att samtycka till eller avböja medicinsk behandling är en seger inte bara för Jehovas vittnen, utan för oss alla. ... Ibland verkar de beslut någon fattar vara för svåra för samhället att tolerera, i synnerhet om en ung persons liv står på spel. Men ännu svårare skulle det vara att tolerera ett samhälle som rutinmässigt kränker medborgarnas kropp och själ. Joshua Walker har gjort sin del för att vi skall slippa det.”

En modig läkare

Redan från början av Joshuas sjukdom var det dr Mary Frances Scully, specialist på blodsjukdomar och tumörer hos barn, som diagnostiserade och behandlade honom. Hon arbetar bland annat med att ställa diagnoser och behandla cancer hos barn.

Den gängse behandlingen för Joshuas typ av leukemi är kemoterapi och blodtransfusioner. Joshuas familj är Jehovas vittnen och avvisar blodtransfusioner av skriftenliga skäl. Gud har befallt de kristna att ”avhålla sig från ting som är förorenade genom avgudar och från otukt och från sådant som är kvävt och från blod”. (Apostlagärningarna 15:20, 29) Redan från början var Joshua fast besluten att hålla fast vid Jehovas lag att ”avhålla sig från ... blod”.

Doktor Scully antecknade i journalen att Joshua var ”fullständigt orubblig” när det gällde detta. Doktor Dolan, chef för sjukhusets avdelning för vuxna cancerpatienter, talade personligen med Joshua. Både han och dr Scully drog slutsatsen att Joshua var en mogen underårig. Även familjens husläkare, dr Lordon, betraktade Joshua som en mogen underårig. Med inte bara de nödvändiga två, utan med tre läkare som förklarade Joshua vara en mogen underårig, var han enligt Medical Consent of Minors Act mer än väl berättigad att själv välja behandling. Det hade inte varit nödvändigt med någon rättstvist.

Beklagligt nog förblev inte situationen sådan. För att skydda sig ville man på sjukhuset, där man redan betraktade Joshua som en mogen underårig, få saken bekräftad genom ett domstolsbeslut. Följden av en långdragen och påfrestande domstolsförhandling blev att domaren fastställde att Joshua inte hade rätt att vägra behandling. Man överklagade genast beslutet till en högre domstol, och utgången blev den som nämndes i början av artikeln.

Under hela den tid då Joshua genomgick detta svåra prov höll dr Scully fast vid sin vägran att under några som helst omständigheter ge Joshua blod, såvida han inte ändrade sig och gick med på det. Tidningen Canadian Medical Association Journal redogjorde för hennes ståndpunkt och citerade henne: ”Det som oroade mig mest var att Joshua eller hans familj skulle bli så upprörda att de bara gav sig av utan några valmöjligheter.” Artikeln fortsatte: ”Senare berättade andra läkare för henne att de skulle ha vägrat att behandla [Joshua] helt och hållet. Men det hade hon inte en tanke på att göra.” Hennes resonliga och ädelmodiga ståndpunkt var till stor uppmuntran för Joshua och hans familj.

Joshua älskade livet och rörde hjärtan

Joshua Walker älskade livet; han ville inte dö. Hans familj ville inte att han skulle dö. I många länder hoppades Jehovas vittnen, hans andliga bröder, att han skulle tillfriskna och få leva. Joshua var villig att acceptera sin situation; hans tro på Gud gjorde honom övertygad om att han skulle komma tillbaka i uppståndelsen. Han fann stöd i Jesu ord: ”Den stund kommer, i vilken alla som är i minnesgravarna skall höra hans [Guds Sons] röst och komma ut.” — Johannes 5:25, 28, 29.

Han fick stöd från många håll. I Evening Times Globe skrev man: ”Båda föräldrarna framhöll i går att de inte överger Joshua. De tog honom till regionsjukhuset för att han skulle få bästa möjliga vård, utan blod. ’Om vi ville att han skulle dö, hade vi behållit honom hemma’, sade fadern. ’Vi vill inte att Josh skall dö. Vi gör allt i medicinskt avseende för att hålla honom vid liv. Och det är vad vem som helst skulle göra för någon de älskar. Vi är inte här för att se honom dö. Vi är här för att grabben skall bli bättre, så att han kan komma härifrån och komma tillbaka till sina tåg, komma tillbaka till Rikets sal, till sina möten och till sin tjänst — och kanhända börja spela basket igen.’”

Hans familj fanns verkligen där hos honom. I en tidning konstaterade man: ”Medan en höll Joshua sällskap, trängde de andra familjemedlemmarna ihop sig i ett litet avskilt rum, några av dem fortfarande i skyddskläder och med munskydd hängande runt halsen. Så har det varit sedan den 31 mars, när Joshua först kom till sjukhuset. Under tre veckor var han inte ett ögonblick på sin sal utan att någon familjemedlem försedd med skyddsrock och munskydd också var där. ... Många gånger stannade båda föräldrarna över natten med Joshua och sov i en säng intill sin yngste son. [Modern sade:] ’Vi behövs här, och jag skulle göra vad som helst för Josh, för vem som helst av mina barn.’ ’Jag skulle sitta ute på parkeringsplatsen om det blev nödvändigt’, sade fadern.”

Förtrolighet och samtal

De kvällar då hans mor och far var hos honom samtalade de förtroligt. En kväll sade han: ”Mamma, skriv ner det här. Alla ni unga, närma er Jehova så att ni kan bevara er ostrafflighet mot honom om något skulle hända er. När jag blir bättre lovar jag att göra mer för att kungöra Jehovas namn. Ni unga som är vid god hälsa, gör mer om ni kan.”

En kväll när Josh var på sjukhuset sade han: ”Mamma, många gånger när du går på toaletten eller går för att hämta pappa, kommer läkarna in och säger: ’Josh, du behöver en blodtransfusion. Utan den kommer du att dö. Vi vill hjälpa dig.’ Då brukar jag svara: ’Respektera då min önskan om blodet.’ Till en läkare som försökte få mig att ta emot blod sade jag: ’Du kanske tror att jag är galen, men jag kan tänka klart. Allt jag vill är att följa Jehovas lag om blodet. Han vet vad som är bäst för oss. Det bästa jag kan göra är att respektera livets helgd, och om jag dör kommer jag att få leva igen.’”

Överläkaren på barnavdelningen, dr Garry, sade till Joshs föräldrar: ”Ni kan vara stolta över Josh. Han har en tro som jag inte har sett prov på tidigare i mitt liv.” Han kramade om dem båda och sade: ”Ni är en modig familj.”

En kväll på sjukhuset, när familjen fått en del dåliga nyheter om Joshs tillstånd, var hans bror Jeff och hans syster, Janice, hos honom. Jeff grät, och Josh sade: ”Jeffrey, sluta gråta. Vad som än händer är jag en segrare. Oroa dig inte för mig.” Han menade att om han tillfrisknade skulle han vara en segrare; om han inte gjorde det utan i stället dog och blev uppväckt i paradiset på jorden, skulle han helt visst vara en segrare!

När det blev tal om benmärgstransplantation var hans bror Jerry den förste att erbjuda sin benmärg. En gång i tiden brukade Joshs bröder John och Joe ge honom en godnattpuss. När han blev 13 fick han mamma att säga till dem att han var för gammal för sådant. Men när de under sjukdomstiden började med det igen och kramade om honom och bad med honom fastän han var 15 år, sade Josh till sin mamma att det gick bra nu — det visade att de fortfarande älskade honom.

Stöd från allmänheten

Jerry och Sandra, Joshuas föräldrar, säger att allmänheten har gett ett överväldigande och omfattande stöd. I maj 1994 skrev en tidning: ”Joshua får i genomsnitt 20 krya-på-dig-kort om dagen. De har kommit ända från Rumänien och Mexico. Han har även fått telefonsamtal och fax på sjukhuset ända från Alberta och Washington. Dessutom har han fått ett halvt dussin fruktkorgar och dussintals med blombuketter. ... När hans hälsa ... förbättrades, ordnade sköterskorna en grillfest på hawaiiskt vis för honom. De gjorde bastkjolar av plastpåsar och dansade hula-hula i hans rum. ’Han skrattade så gott att jag trodde att han skulle börja gråta’, sade Sandra.”

Joshs far, Jerry, tillade några godbitar: ”Vi kunde inte låta alla barnen från skolan som besökte honom komma in i sjukhussalen. Därför kom rektorn och fick rapporter om hur det var med Josh. Eleverna skickade Josh ett pussel på tusen bitar med en bild av ett tåg — Josh är tokig i tåg. Polisen ville anordna en välgörenhetsdans för att hjälpa honom med vissa utgifter, men vi gav inte klartecken till det. När man i skolan läste om mänskliga rättigheter i de samhällsorienterande ämnena, skrev alla i klassen till Josh för att han skulle berätta vad han tyckte.”

Under hela den här tiden har tidningarnas bevakning varit enastående — artiklar med bilder på förstasidan i flera dagstidningar. Rektorer förmedlade rapporter om Joshuas hälsotillstånd. Han fick inbjudningar att hålla tal om han tillfrisknade, och hela skolor samlades för att få reda på detaljer i fallet.

”Märkte du någon förändring hos Joshua när sjukdomen drabbade honom och hotade hans liv?” frågade Vakna! Joshs far, Jerry, som sade: ”Han förändrades väldigt mycket, och det nästan över en natt. Josh var tidigare en bekväm och sorglös ung grabb, som ibland behövde de råd som 15-åringar vanligen behöver. Jag har suttit och tittat på honom med vördnad. Det är nästan som om han blev mogen över en natt. En kväll ville Joshuas advokat tala med honom, och Joshua bad mig gå ut. Den ena dagen var han klassens clown; nästa dag hade han mognat och talade med advokater och domare. En kris kan föra upp ur hjärtats djup ting som man inte kunde ana fanns där.”

Doktor Scully gav Joshua ett fint erkännande. Hon sade till hans mor: ”Av alla patienter som jag har behandlat är han den vänligaste, mest hänsynsfulla, artigaste och mest medlidsamma person jag någonsin träffat. Han är mycket modig och en ung man som vi aldrig skall glömma. Han är en mycket älskvärd person. Ni kan verkligen vara stolt över honom, fru Walker.”

Inom några veckor förändrades leukemin. De korta perioderna av förbättringar var borta; cancern var tillbaka. Doktor Scully sade till familjen att Josh nog inte skulle leva så länge till — kanske ett par veckor, möjligen några månader. Nästa kväll när Joshuas föräldrar var närvarande berättade dr Scully för Joshua att cancern var tillbaka och att den kanske också hade nått magen. Joshua sade: ”Å nej, är den tillbaka — är ni säkra på det?” Doktor Scully sade: ”Josh, dina blodprover är inte så bra.” Strax därefter gick Jerry ut ur rummet, och sedan gick dr Scully.

Två värkande hjärtan finner ro

Joshs mor beskriver vad som hände: ”Allt var tyst. Jag ställde en stol vid sidan av hans säng och tog hans hand. Jag frågade honom om han kände sig ängslig eller nere över det doktorn hade sagt. Han svarade: ’Jag hade inte tänkt mig att redan dö och lämna er. Men mamma, oroa dig inte. Jag är inte rädd för att dö och inte rädd för döden. Kan du vara hos mig när jag dör? Jag vill inte vara ensam då.’ Jag började gråta och kramade om honom. Han grät också och sade: ’Mamma, jag vilar i Jehovas händer.’ Så ’jag vill att ni alla blir kvar i sanningen, så att ni kan ta emot mig i uppståndelsen. Mamma, jag kan säga dig en sak med säkerhet: Jag vet att Jehova skall föra mig tillbaka i uppståndelsen. Han har läst mitt hjärta, och jag älskar honom verkligen.’

Jag började gråta igen. Jag berättade för honom hur mycket vi älskade honom och hur stolta vi varit över honom under de 16 år vi haft honom här — och mest av allt, hur Jehova gav honom sitt godkännande. Han sade: ’Jag vet det, mamma.’ Jag sade till honom: ’Josh, lika mycket som jag avskyr att behöva lämna dig, lika själviskt skulle det vara av oss att vilja att du stannade.’ Han sade: ’Jag vet, mamma, och jag är faktiskt ganska trött på att kämpa.’”

De juridiska komplikationerna

Daniel Pole, en av Joshuas advokater, och andra juridiska ombud skötte de frågor som uppstod i samband med fallet Joshua Walker. Vad utgör en mogen underårig enligt Medical Consent of Minors Act? Inbegriper samtycke till behandling också rätten att avböja den? Är parens patriae, i vilket staten företräder någon som inte är rättskapabel, tillämpligt här? Har den enskilde juridisk rätt att avgöra vad som får göras med hans egen kropp? Är hans kroppsliga integritet absolut? Och hur är det med kanadensisk rättspraxis? Är den tillämplig i det här fallet? Till sist: Behövde fallet Joshua Walker över huvud taget tas upp i domstol?

Framgick avgörandet av dessa frågor av det skriftliga domslutet i appellationsdomstolen? Ja, det gjorde det. I den avslutande behandlingen drog sig rätten med de fem domarna tillbaka och återvände sedan till rättssalen och lämnade muntligen domarnas enhälliga beslut, vilket löd:

”Överklagandet beviljas. Det domslut som J. Turnbull fattat ogiltigförklaras. Joshua Walker förklaras vara en mogen underårig enligt bestämmelserna i Medical Consent of Minors Act, och föräldrarnas medgivande med avseende på hans behandling är inte nödvändigt. Vem som skall stå för rättegångskostnaderna kommer att behandlas i det skriftliga domslutet.”

Är kanadensisk rättspraxis tillämplig på detta fall? Ja. Den tryckta redogörelsen för prövningen slår fast: ”Kanadensisk rättspraxis erkänner klausulen angående mogna underåriga, nämligen en som är i stånd att förstå arten av och följderna av den föreslagna behandlingen. ... New Brunswick har kodifierat rättspraxis i enlighet med vad som finns uttryckt i Medical Consent of Minors Act.”

Till sist: Var man tvungen att ta upp Joshuas fall i domstol för att sätta honom juridiskt i stånd att vägra blodtransfusion? Nej. ”Så länge man håller sig till bestämmelserna i Medical Consent of Minors Act finns inget behov av att ta upp en sådan sak i domstol.”

Överdomare W. L. Hoyt drog slutsatsen: ”Man gjorde framställningen i god tro och med stor försiktighet. Trots det blev följden att Joshua och hans familj blev indragna i en oönskad rättstvist. Som jag ser det är det därför sjukhuset som bör stå för rättegångskostnaderna.”

Joshua dog den 4 oktober 1994.

[Infälld text på sidan 12]

”Utslaget [ger] klara riktlinjer ... för läkare och sjukhus.” — Canadian Medical Association Journal

[Infälld text på sidan 13]

”En seger inte bara för Jehovas vittnen, utan för oss alla.” — Telegraph Journal

[Infälld text på sidan 14]

”Allt jag vill är att följa Jehovas lag om blodet.” — Joshua Walker

[Infälld text på sidan 15]

”Han har en tro som jag inte har sett prov på tidigare i mitt liv.” — Doktor Garry