HOTET: Bibelns skribenter och avskrivare skrev främst på papyrus och pergament.a (2 Timoteus 4:13) Dessa skrivmaterial gjorde att Bibelns budskap riskerade att gå förlorat. På vilket sätt?

Papyrus är ett känsligt material som lätt blir missfärgat och går sönder. ”Ett papyrusark som bryts ner är till slut inget annat än damm och fiberrester”, berättar egyptologerna Richard Parkinson och Stephen Quirke i boken Papyrus. Där står det också att papyrusarken kunde utsättas för mögelangrepp, bli fuktskadade, börja ruttna och skadas av gnagare och insekter, särskilt termiter. Dessutom har en del ark hanterats vårdslöst och blivit utsatta för onödigt mycket ljus och fukt, vilket har påskyndat nedbrytningsprocessen.

Pergament är tåligare än papyrus, men även det bryts ner när det hanteras på fel sätt och utsätts för ljus, fukt och extrema temperaturer.b Pergament drar även till sig insekter. När det gäller historiska dokument, säger boken Everyday Writing in the Graeco-Roman East att ”överlevnad snarare är undantag än regel”. Om Bibeln hade brutits ner, hade dess budskap gått i graven med den.

HUR BIBELN HAR ÖVERLEVT: Enligt den judiska lagen skulle varje kung ”göra en avskrift åt sig av denna lag”, som i dag finns i Bibelns fem första böcker. (5 Moseboken 17:18) Dessutom gjorde även professionella avskrivare många handskrifter. De gjorde faktiskt så många att det i det första århundradet fanns avskrifter i synagogor i hela Israel och ända bort till det avlägsna Makedonien. (Lukas 4:16, 17; Apostlagärningarna 17:11) Några mycket gamla handskrifter har klarat sig ända fram till i dag. Hur har de kunnat det?

Philip W. Comfort, som forskat om Nya testamentet, säger: ”Judarna var kända för att lägga sina heliga skrifter i lerkrukor för att bevara dem.” Och de kristna tog efter den seden. Därför har man i områden med torrt klimat kunnat hitta flera tidiga bibelhandskrifter i lerkrukor som funnits i mörka kamrar och grottor.

RESULTATET: Vi har i dag tillgång till tusentals bibelhandskrifter, somliga över 2 000 år gamla. Det finns ingen antik skrift som kan mäta sig med Bibeln när det gäller mängden forntida handskrifter.

HOTET: Många politiska och religiösa ledare har genom tiderna haft ett förhållningssätt som gått stick i stäv med Bibelns budskap. De har ofta utnyttjat sin ställning för att hindra människor från att äga, framställa och översätta Bibeln. Nedan är två exempel.

• Omkring år 167 f.v.t. försökte den seleukidiske kungen Antiochos IV Epifanes tvinga på judarna grekisk religion. Han beordrade att alla avskrifter av de hebreiska skrifterna (Gamla testamentet) skulle förstöras. Historikern Heinrich Graetz skrev att kungens generaler ”rev sönder och brände bokrullar [med judarnas lag], var de än hittade dem, och dödade dem som sökte tröst och kraft från dem”.

• Under medeltiden började vanliga lekmän predika bibliska sanningar i stället för katolska läror. Det här retade gallfeber på en del katolska ledare. Därför blev den som ägde någon del av Bibeln, förutom Psalmerna på latin, stämplad som kättare. I boken Heresy and Authority in Medieval Europe berättas det om ett kyrkoråd som gav några män i uppdrag att ”flitigt, troget och ofta söka efter kättarna ... genom att leta igenom alla misstänkta hus och källare. ... Varje hus där man hittar en kättare ska förstöras.”

Om Bibelns motståndare hade lyckats i sina föresatser, skulle dess budskap ha fallit helt i glömska.

HUR BIBELN HAR ÖVERLEVT: Antiochos fokuserade sina insatser på Israel, men man har uppskattat att drygt 60 procent av alla judar bodde utomlands under det första århundradet. I synagogorna i de judiska bosättningarna förvarade man avskrifter av de heliga skrifterna, och dessa avskrifter användes av de kommande generationerna och även av de kristna. (Apostlagärningarna 15:21)

Under medeltiden tog de som verkligen älskade Bibeln mod till sig och fortsatte att översätta och göra avskrifter av Bibeln trots motstånd. Redan innan Johann Gutenberg uppfann tryckpressen i mitten av 1400-talet kan delar av Bibeln ha funnits på så många som 33 språk. Och under århundradena som följde översattes och trycktes Bibeln i en rasande fart.

RESULTATET: Trots hot från kungar och präster har Bibeln blivit den mest spridda och översatta boken i historien. Den har inspirerat lagar, format språk och påverkat miljontals liv.

HOTET: Uppenbara hot, som motstånd och naturlig nedbrytning, har inte gjort att Bibeln gått förlorad. Det har dock funnits mer subtila hot. Somliga avskrivare och översättare har försökt att manipulera själva budskapet i Bibeln. De har vid vissa tillfällen försökt få Bibeln att passa med deras läror i stället för att anpassa sina läror efter Bibeln. Vi ska se närmare på tre exempel.

• Religiöst centrum: Någon gång mellan 300-talet och 100-talet f.v.t. smög avskrivarna till den samaritanska Pentateukena in ett litet tillägg i 2 Moseboken 20:17. De lade till orden ”på Gerizim. Och där ska du bygga ett altare.” Samarierna ville ha underlag i Skrifterna för byggandet av ett tempel på ”Gerizim”, eller berget Gerissim.

• Treenighetsläran: Mindre än 300 år efter att den sista delen av Bibeln skrivits var det en anhängare av treenighetsläran som i sin avskrift lade till orden ”i himlen: Fadern, Ordet och den heliga anden; och dessa tre är ett” i Första Johannes 5:7. De orden ingick inte i originaltexten. Bruce Metzger, som var expert på bibelhandskrifter, skrev: ”Men från 500-talet och framåt blev tillägget allt vanligare i de gammallatinska handskrifterna och [den latinska] Vulgata.”

• Guds namn: På grund av judisk vidskepelse var det många bibelöversättare som tog bort Guds namn från Bibeln. De ersatte namnet med sådana titlar som ”Gud” och ”Herre”, titlar som Bibeln inte bara använder om Skaparen, utan också om människor, avgudar och till och med Djävulen. (Johannes 10:34, 35; 1 Korinthierna 8:5, 6; 2 Korinthierna 4:4)b

HUR BIBELN HAR ÖVERLEVT: Även om vissa bibelavskrivare var både slarviga och svekfulla, så fanns det många andra som var otroligt skickliga och minutiöst noggranna. Som exempel kan nämnas masoreterna, som skrev av de hebreiska skrifterna från 500-talet till 900-talet v.t. De framställde vad vi i dag känner som den masoretiska bibeltexten. De räknade varje ord och bokstav för att försäkra sig om att inga fel skulle smyga sig in. När de hittade något som de tyckte var skumt i texten de skrev av, noterade de det i marginalerna. Masoreterna skulle aldrig komma på tanken att manipulera budskapet. Professor Moshe Goshen-Gottstein skrev: ”Att medvetet ändra något i texten hade för dem varit det värsta tänkbara brottet.”

Vi har tillgång till mängder av bibelhandskrifter i dag, och det har gjort det lättare för bibelforskare att upptäcka fel. Vi kan ta ett exempel. Religiösa ledare lärde i flera århundraden ut att den autentiska texten fanns bevarad i de latinska biblarna, och i dessa satte man in de felaktiga orden i Första Johannes 5:7 som nämndes tidigare. Det här felet nästlade sig in i den betydande engelska översättningen King James Version. Bland svenska biblar hittar man detta tillägg i Karl XII:s bibel. Men vad har upptäckterna av gamla bibelhandskrifter avslöjat? Bruce Metzger skrev: ”Texten [som lagts till i Första Johannes 5:7] saknas i alla äldre avskrifter ... utom den latinska.” Den fanns alltså inte med i de syriska, koptiska, armeniska, etiopiska och fornslaviska avskrifterna. Därför har revideringar av King James Version och andra bibelöversättningar inte med det här tillägget.

Bibelhandskrifterna vi har tillgång till i dag bevisar att Bibelns budskap inte har ändrats. Hur då? Dödahavsrullarna upptäcktes år 1947. Bibelforskare jämförde den masoretiska texten med dessa 1 000 år äldre handskrifter. En av dem som ingick i gruppen som publicerade Dödahavsrullarna var professor Julio Trebolle Barrera. Enligt honom ger Dödahavsrullarna ”obestridliga bevis för att bibeltexten, under denna period på 1 000 år, överfördes på ett troget och extremt noggrant sätt av de judiska avskrivarna”.

På Chester Beatty Library i Dublin finns en papyrussamling som innehåller delar av nästan alla böcker i Nya testamentet. En del av handskrifterna dateras så långt tillbaka som till 100-talet v.t. Mellan dem och de sista delarna av Bibelns originaltext skiljer det alltså bara cirka hundra år. I dessa papyrer finns visserligen små detaljer som skiljer dem från andra handskrifter, men enligt The Anchor Bible Dictionary har de också ”bevisat att den bibliska texten har överförts på ett oerhört säkert sätt genom historien”.

RESULTATET: Det finns ett stort antal handskrifter som daterar sig mycket långt tillbaka i tiden. Man skulle kunna tro att de borde ha väckt många frågor, men i stället har de rätat ut många frågetecken och bidragit till att vi i dag har en korrekt biblisk text. ”Inget annat antikt verk är så väl underbyggt med så många historiska vittnesbörd”, kommenterade sir Frederic Kenyon angående det Nya testamentet, ”och ingen objektiv forskare skulle förneka att den text vi har i dag i grund och botten är densamma.” Och när det gäller Gamla testamentet skrev teologen William Henry Green: ”Det kan lugnt sägas att inget annat forntida verk har överförts med sådan exakthet.”