Den kristnes syn på självförsvar
I EN värld som är så fylld av brott och våld som vår blir man allt mer och mer påmind om hur nödvändigt det är att skydda liv och egendom.
Alla ställs vi inför det här problemet. Du är inget undantag. Om du är ett Jehovas vittne, har du ännu ett problem i det här sammanhanget: det motstånd du får röna för din trohet mot Jehova Gud.
För att den kristne, som har överlämnat sig åt Jehova till att göra hans vilja, skall kunna avgöra hur han bör handla när det gäller självförsvar, vänder han sig till vishetens högsta källa, Guds ord. Genom att studera bibeln får han hjälp att klart inse vilka lagar och principer han bör låta sig ledas av. — 2 Tim. 3:16, 17.
Innebär det att en kristen skall ge lika för lika, sår för sår, blånad för blånad, som det heter i den lag Gud gav det forntida Israel, eftersom detta ju står i bibeln? (2 Mos. 21:24, 25) Nej, de kristna står nämligen inte under den lagen. Sedan Jesus Kristus dött, upphörde den anordning att gälla som hörde samman med lagen. I dess ställe kom något bättre, den kristna tingens ordning. Aposteln Paulus framhöll att Jesus är ”medlare för ett i motsvarande grad bättre förbund” och att han ”har ... gjort det förra föråldrat”. (Hebr. 8:6, 13, NW) Paulus sade också: ”Ni [är] inte ... under lag utan under oförtjänt godhet.” (Rom. 6:14, NW) I de fall, då ett kristet krav bygger på samma grundläggande princip som ett av lagens krav, är det naturligtvis nyttigt att också ta reda på hur man gick till väga i dylika fall under lagförbundets tid.
”Älska din nästa såsom dig själv”
Jesus sade: ”Du skall älska din nästa såsom dig själv.” (Matt. 22:39) Samma kärlek som en människa visar nästan, skall hon alltså visa sig själv. Det innebär att hon måste ta god vård om sitt sinne och sin kropp. Därför bör den kristne inte i onödan utsätta sitt liv för fara, eftersom detta inte skulle vara till ära för Gud. Eftersom en kristen har överlämnat sitt liv åt Gud till att göra hans vilja, måste han skydda sitt liv, så att han kan tjäna sin Skapare. — Rom. 12:1.
Jesus riskerade inte livet i onödan. När han talade till folket vid ett tillfälle, ”uppfylldes de alla av vrede och stodo upp och drevo honom ut ur staden och förde honom ända fram till branten av det berg, som deras stad var byggd på, och ville störta honom därutför”. Försökte Jesus då komma undan? Ja, det gjorde han! I skildringen läser vi: ”Men han gick sin väg mitt igenom hopen och vandrade vidare.” Under all uppståndelse lyckades Jesus undkomma. — Luk. 4:28—30.
Också aposteln Paulus älskade livet och skyddade det. Han tog många gånger till flykten i farliga situationer. (Apg. 9:23—25; 14:5, 6) När det gick så långt att han blev gripen av myndigheterna, sökte han bli frigiven genom att vädja till kejsaren. — Apg. 25:11.
Jesus framställde den princip som gäller i sådana här fall, då han sade: ”När de förföljer er i en stad, fly då till en annan.” (Matt. 10:23, Hd) Det kristna tillvägagångssättet är alltså att söka undvika att råka i svårigheter, om det är möjligt. Då uppstår aldrig problemet hur man skall försvara sin person.
Att undvika att råka i svårigheter
Samma allmänna princip gäller även i de fall, då det inte är fråga om att en kristen utsätts för förföljelse på grund av sin tro. Pöbelupplopp och andra oroligheter kanske pågår i den stad där du bor. Vad bör du då göra? Du kan välja att fly undan faran. Hur då? Det kanske inte alltid är möjligt att bege sig bort från området, men man kan dra sig tillbaka till en trygg plats inomhus och stanna där till dess faran är över. Så här heter det i Ordspråksboken 26:17 (NW): ”Såsom en som griper tag i öronen på en hund är en förbipasserande som blir ursinnig över den tvist som inte angår honom.” Den som vill följa det rådet avhåller sig från att ta del i tumult och bråk som kännetecknar den nuvarande onda tingens ordning. Han söker inte komma i närheten av oroshärdarna, nej, inte ens av nyfikenhet, utan håller sig borta från dem, om det alls är möjligt. Detta är ett skydd för honom.
Likaså är det förståndigt att söka undvika att dras in i en situation där man kan tvingas försvara sin person. Du kanske möter en stridslysten person på gatan, i bussen eller tunnelbanan eller kanske rentav på din arbetsplats. Den princip du bör följa, då du står ansikte mot ansikte med en sådan fientligt sinnad person, är denna: Gjut inte olja på elden. ”När veden tager slut, slocknar elden.” (Ords. 26:20) Däremot sägs det att ”ett mjukt svar stillar vrede”. (Ords. 15:1) Genom att tala milt och vänligt kan du lyckas dämpa den upphetsade personens vrede och förhindra att det blir bråk.
Men vad skall man göra, om den andre är lika rasande, sedan man gett honom ett mjukt och vänligt svar? I Ordspråksboken 17:14 (NW) heter det: ”Innan tvisten har brutit ut, bör du ... gå därifrån.” Det kristna handlingssättet i ett sådant fall, liksom när det gäller att fly undan förföljelse, går alltså ut på att söka komma ifrån oresonliga människor för att undvika bråk, närhelst detta är möjligt.
Att söka undgå att råka i svårigheter innebär också att man inte tar några onödiga risker, då man är ute och färdas. Var försiktig, om du måste passera farliga trakter, särskilt nattetid. Du kanske rentav bör överväga att byta arbete, om du sätter livet på spel genom det du nu har, därför att du måste ut och färdas sent på kvällen genom farliga trakter för att komma hem. Att du på det sättet tillämpar kristna principer kan hjälpa dig att undvika att råka i svårigheter.
Överfall
Men det finns tillfällen, då man inte kan undvika faran. Du kan till exempel mitt på ljusa dagen plötsligt stå ansikte mot ansikte med en rånare med vapen i hand. Vad kan du då göra? Du kan försöka tala förstånd med rånaren, kanske säga honom att du är en kristen Ordets förkunnare, om du är ett Jehovas vittne. Ett sådant handlingssätt har många gånger lett till att kristna lämnats i fred.
Men om detta inte hjälper och rånaren är besluten att till varje pris komma över pengar? Fråga dig: Vilket är betydelsefullare, mina pengar eller mitt liv? Kan jag fortsätta att tjäna Jehova utan de pengar jag kanske har i plånboken eller i portmonnän? Kan jag fortsätta att tjäna Jehova utan mitt liv? Svaret ligger i öppen dag. Livet är mycket värdefullare. Därför är det ytterligt oklokt att riskera livet för pengarnas skull. Och eftersom många rånare nu för tiden inte drar sig för att bruka våld, om den angripne sätter sig till motvärn, är det ett tecken på praktisk vishet att låta dem få pengarna.
Samma sak gäller om en tjuv bryter sig in i ditt hem. Om han bär vapen, har du förmodligen ingen möjlighet att tillkalla polis. Tjuven kanske bara är ute efter pengar eller andra materiella ting. Om man skulle söka hindra honom i hans förehavanden, kunde det leda till att många familjemedlemmar blev skadade eller dödade, och därför är det oklokt att söka uppträda som ”hjälte” för att försvara materiella ting. Dina egna och alla familjemedlemmarnas utsikter att behålla livet kommer först.
Men hur bör du handla, om en våldsman ger sig på dig med hugg och slag? Då räcker det kanske inte med att söka tala reson med angriparen eller fridsamt lämna ifrån sig materiella ägodelar. I en sådan ytterligt vansklig situation har den kristne rätt att värja sig. Om han inte kan komma undan eller om händelsen inträffar i hans eget hem, har han rätt att söka parera slagen och försvara sig genom att göra vad han kan för att hejda angriparens framfart. Om flera våldsmän skulle ge sig på dig, kan förstås också sådant självförsvar visa sig vara gagnlöst.
Ett slag, som man utdelar i självförsvar, kan skada den som har angripit en, det är sant. Men om följden blev att man dödade angriparen, skulle man inte ha gjort det avsiktligt. En kristen som under sådana omständigheter oavsiktligt dödar den som har angripit honom bör inse hur allvarligt det inträffade är. Han bör inse att han kanske bär på blodskuld som en följd av det som har hänt, och fastän handlingen var oavsiktlig, bör han ödmjukt vända sig till Gud i bön och söka få hans förlåtelse genom Kristus Jesus.
Vad kan du göra, om medlemmar av din familj eller några av dina trosfränder blir misshandlade inför ögonen på dig? Du kan bjuda angriparna motstånd så långt det är möjligt, om ingen annan hjälp finns att få. Genom att handla så kanske du sätter ditt eget liv på spel, men Jesus sade: ”Ingen har större kärlek, än att han giver sitt liv för sina vänner.” (Joh. 15:13) Med hänsyn tagen till omständigheterna kan det visa sig praktiskt att söka skaffa hjälp i stället för att ta itu med situationen själv. Om en stor hop folk går till angrepp mot ens familj eller ens kristna bröder, kan det vara förståndigt att söka skaffa hjälp av polis, om detta alls är möjligt. Hur man skall handla beror alltså av omständigheterna. Det är inte heller troligt att två personer skulle handla på precis samma sätt i en och samma situation. Varje enskild människa måste avgöra vilket handlingssätt hon anser vara det bästa med ledning av vad hon känner till om den uppkomna situationen.
Våldtäktsförsök
Hur bör en kristen kvinna handla, om hon trots alla försiktighetsåtgärder överfalls av en våldtäktsman? Om du inte kan hindra honom genom att tala honom till rätta eller genom att åkalla Jehovas namn, vad bör du då göra? Eftersom du är kristen, är det din plikt att göra motstånd. Sådant motstånd inbegriper rop och skrik, att du åstadkommer så mycket oväsen som möjligt för att söka skrämma angriparen och kalla på hjälp. Om mannen inte släpper dig och du inte kan göra dig fri och fly, då har du rätt att till och med göra angriparen illa, om det är nödvändigt. Du måste helt enkelt sätta dig till motvärn, eftersom våldtäktsmannen inte är ute efter rätt och slätt pengar utan din dygd. Vad saken gäller är din ostrafflighet inför Jehovas lagar. Det skulle alltså på inga villkor vara rätt av dig att medgörligt underkasta dig att bli våldtagen, eftersom du då skulle ge ditt samtycke till en otuktshandling. — 1 Tess. 4:3.
I det här fallet gäller samma princip som den vi finner i 5 Moseboken 22. Det heter där: ”Ifall det skulle hända sig att en flicka, en jungfru, vore förlovad med en man och en man funne henne i staden och låge hos henne, måste ni också föra ut dem båda till den stadens port och bombardera dem med stenar, och de måste dö.” Varför skulle flickan ha dött enligt bestämmelserna i lagförbundet? Vi läser vidare i bibeln: ”Flickan av den orsaken att hon inte skrek på hjälp i staden.” Om hon inte gjorde sig mödan att skrika, ansågs hon ha gett sitt samtycke till otuktshandlingen. Men om kvinnan skrek på hjälp och satte sig till motvärn och likväl övermannades, då räknades hon inte som medbrottsling: ”Flickan ... skrek på hjälp, men det fanns ingen som kunde rädda henne.” — 5 Mos. 22:23—27, NW.
Skulle det vara annorlunda, om mannen hade ett vapen och hotade att döda dig, om du inte gav efter för honom? Nej, bibeln framhåller klart och tydligt att de kristna är skyldiga att ”fly ... otukten”. (1 Kor. 6:18, Hd) I ett sådant fall som detta löper du fara att mista livet, det är sant. Men du har inga garantier för att mannen som har överfallit dig inte kommer att döda dig, även om du medgörligt ger efter för honom, eftersom han säkert är angelägen om att inte kunna bli identifierad.
Kristna kvinnor är förståndiga, om de gör allt de kan för att hindra att de blir offer för våldtäktsmän. Eftersom ni vet att moralen hos vår generations människor sjunker allt djupare, bör ni vidta alla tänkbara försiktighetsmått. Undvik att vara ute ensamma efter mörkrets inbrott i farliga trakter. I Predikaren 4:12 heter det: ”Om än någon kan slå ned den som är ensam, så hålla dock två stånd mot angriparen. Och en tretvinnad tråd brister icke så snart.” Tänk också på din klädsel. Om en kvinna följer det utmanande, suggererande klädmodet som nu är så allmänt förhärskande, antyder hon att hon är en lösaktig kvinna och utsätter sig för stor fara.
Det kan emellertid hända att en kristen kvinna, fastän hon vidtar alla tänkbara försiktighetsåtgärder och sätter sig till motvärn, likväl övermannas av en eller flera skurkar och blir våldtagen. Detta har nyligen hänt i Malawi. Flera kristna kvinnor blev våldtagna av hela gäng av sedeslösa, djuriska män, av vilka flertalet bara var ynglingar. Detta var ett led i den då pågående förföljelsen. De blev överfallna, därför att de ståndaktigt hade vägrat att ta del i politiska förehavanden som skulle ha inneburit att de hade brutit sin ostrafflighet inför Jehova. Fastän de satte sig till motvärn och deras äkta män och andra kristna bröder sökte försvara dem, blev de alla övermannade helt enkelt på grund av våldsmännens överlägsenhet i antal. Men när kristna män och kvinnor sätter sig till motvärn också under sådana omständigheter, visar de tydligt vilken ståndpunkt de intar i den här frågan.
I sådana här fall måste de kristna vinnlägga sig om att bevara jämvikten och får inte i hämndlystnad gripa till våld, efter det att ett sådant övergrepp har skett, med den motiveringen att de handlar i självförsvar. Det är tillbörligt att söka få rättvisa skipad genom alla lagliga medel, men det är inte kristligt att söka hämnas personligen, sedan överfallet är förbi. ”Min är hämnden och vedergällningen”, säger Jehova. (5 Mos. 32:35) Kom ihåg att Jehova väl vet vilken skada hans tjänare har fått lida. Skall vi mena att rättvisans store Gud inte skall göra upp räkningen vid sin bestämda tid? Vi kan vara vissa om att Jehova snart kommer att utrota dem som är obotfärdigt onda.
Vi kan också vara vissa om att Jehova skall belöna sina tjänare, som bevarar sin ostrafflighet, med evigt liv i sin nya tingens ordning. De skall återfå sin mentala och fysiska hälsa i fullkomlighet, och därför kommer all den skada som de kristna har lidit, därför att de har bevarat sin ostrafflighet inför Guds lagar, att så småningom försvinna ur minnet. Gud kommer att gottgöra sina tjänare för det som de har fått lida; man skall inte mer komma ihåg den hemska död som de kristna fick på de romerska arenorna och i de tyska koncentrationslägren eller de förödmjukelser som de utsattes för av råa lymlar till exempel i Malawi. ”Man skall ej mer komma ihåg det förgångna eller tänka därpå.” (Jes. 65:17) Det är alltid nyttigt att minnas vad Jesus sade: ”Säljer man icke fem sparvar för två skärvar? Och icke en av dem är glömd hos Gud. Men på er är till och med alla huvudhåren räknade. Frukta icke! Ni är värda mer än många sparvar.” — Luk. 12:6, 7, Hd.
Skall man gripa till vapen?
När Jehovas tjänare blir förföljda på detta sätt, undrar somliga om de borde tänka på att skaffa sig vapen, t. ex. pistoler och gevär, för att kunna skydda sig själva och sina nära och kära.
Det är sant att köttsliga vapen ibland användes i det forntida Israel. Men som vi redan har framhållit här, står de kristna inte under lagförbundets bestämmelser. De står under den överlägsna kristna tingens ordnings bestämmelser, särskilt under kärlekens lag. (Joh. 13:34, 35) De har smitt ”sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar”. (Jes. 2:4) Hur skulle de då kunna göra alldeles tvärtom och gripa till vapen och ändå mena sig vara kristna?
Om en kristen skaffar sig vapen såsom en skyddsåtgärd, skulle det inte då kunna hända att han råkar döda en oskyldig människa och drar över sig blodskuld inför Jehova? I en del fall har det dessutom hänt att tjuvar, som har fått syn på en pistol, har gett eld med sina vapen och tagit livet av den som de varit i färd med att råna. Om den som hotades av rånare inte hade tagit fram något vapen, hade han kanske bara blivit bestulen, inte dödad. Vidare har det i många fall hänt att en pistol i huset inte har inneburit skydd för familjen utan i stället döden, då vapnet oavsiktligt brunnit av när barn hanterat det.
Väpnade Jesus sig, då han väntade att han skulle bli angripen? Gjorde hans efterföljare det? Av orden i 2 Korintierna 11:23—27 framgår det att aposteln Paulus ofta befann sig i farofyllda trakter. Men ansåg han att han måste bära med sig ett dödligt vapen för att skydda sig eller den unge Timoteus, som färdades tillsammans med honom? Kan vi föreställa oss apostlarna eller Jesus predika kärlekens överlägsna lag, under det att de var väpnade med svärd och spjut?
Det enda kända tillfälle, då Jesu efterföljare hade vapen, var innan de hade tagit emot den heliga anden vid pingsten. De var samlade på Oljeberget. Varför hade de vapen där? Därför att Jesus hade uppmanat dem till det! (Luk. 22:36—38) Varför? För att Jesus eftertryckligt skulle kunna demonstrera att om han hade velat tillgripa köttsliga vapen i självförsvar, hade han kunnat göra detta. Men han gjorde inte det! I stället tillrättavisade han den som använde sitt vapen med orden: ”Alla som taga till svärd skola förgöras genom svärd.” (Matt. 26:51, 52) Här visade Jesus alltså bland annat att han inte ville skydda sig genom att använda sådana dödliga vapen. Paulus sade ju också längre fram: ”Våra stridsvapen äro ... icke av köttslig art.” — 2 Kor. 10:4.
Genom att följa den här principen att inte bära köttsliga vapen i självförsvar har man i själva verket ett skydd i många fall. Hur så? Därför att man genom att gripa till dödliga vapen för att försvara förföljda kristna förmodligen skulle vålla större skada än den som uppstår om man inte använder vapen. Om Guds tjänare skulle bära vapen och vända dem mot sina angripare, då de blir förföljda, är det mycket troligt att polismaktens hela vrede skulle utösas över dem eller att regeringstrupper skulle komma att inskrida mot dem. Förmodligen skulle då många fler kristna bli dödade än om de inte hade burit vapen. Och om de kristna, t. ex. i Malawi, hade varit beväpnade, skulle man då i ett sådant land som Moçambique ha tagit emot dem som fridsamma flyktingar?
Men vad kan man säga om att öva sig i sådana ”konster” eller slag av självförsvar som boxning, karate och judo? De som har övat sig i sådant kan döda en annan människa med bara händerna. Många anser därför att människor som tränat sig på dessa sätt har händer som är dödliga vapen. När Jesus blev gripen, sökte han inte försvara sig med otäcka karateslag, och inte heller försökte han få motståndarna på rygg med något judogrepp. Jesus och hans efterföljare använde inte sin tid till att träna för fysiska kraftmätningar. I överensstämmelse härmed manar bibeln de kristna: ”En Herrens slav behöver inte strida, utan behöver vara mild mot alla, ... lägga band på sig under onda förhållanden.” (2 Tim. 2:24, NW) Tänk också på att den som har tränat upp sin fysik till självförsvar med mycket större sannolikhet kommer att gripa till våld i brydsamma situationer än göra vad han kan för att förhindra våldshandlingar. Det är alltså uppenbart att sådana förberedelser är i strid med andemeningen i Romarna 12:18 (Hd), som lyder: ”Lev i fred med alla människor, såvitt det är möjligt och så långt det beror på er.”
Håll blicken riktad mot det eviga livet
En kristen gör vad han kan för att försvara sig och sina nära och kära i överensstämmelse med kristna principer. Men han inser också att hans nuvarande liv inte betyder så mycket att han kan dagtinga med Jehovas lagar för att söka rädda detta liv. Lydnad för Jehova och utsikterna att få evigt liv i hans nya tingens ordning är mycket, mycket betydelsefullare.
Det som man främst bör tänka på nu i de ”yttersta dagarna” är att bevara ostraffligheten inför Jehova, inte att till varje pris söka behålla det nuvarande livet. Om man dagtingar med Guds lagar för att rädda livet nu, kan man i själva verket förlora livet. Jesus sade ju: ”Den som vill bevara sitt liv, han skall mista det.” Och Jesus tillade: ”Vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ”, dvs. sitt liv? Men om vi inte kompromissar eller dagtingar, om vi bevarar vår ostrafflighet inför Jehova, blir resultatet såsom Jesus sade: ”Den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det.” — Matt. 16:24—26.
Om du ständigt har din blick riktad mot Jehova och det eviga livet, kommer du att bevara din ostrafflighet. Också när ditt liv hotas på grund av motstånd eller förföljelse, kommer du orubbligt att följa en väg som Gud finner behag i: ”Ty om någon, för samvetets skull inför Gud, håller stånd i bedrövelser och lider orättvist, så är detta någonting välbehagligt. Ty vilken förtjänst ligger det väl däri, att ni, när ni syndar och blir slagna, uthärdar detta? Men om ni, när ni gör det goda och får lida, uthärdar det, så är detta något som är välbehagligt för Gud.” — 1 Petr. 2:19, 20, NW.
Stå alltså fasta. Väx er starka i tron. Lita på att Jehova skall ge er styrka, så att ni kan stå emot varje slags motstånd eller förföljelse som ni kan komma att möta. ”Kasta din börda på Jehova själv, så skall han själv uppehålla dig. Aldrig skall han låta den rättfärdige vackla.” (Ps. 55:22, NW) Om du är kristen, behöver du alltså inte leva i ständig fruktan för överfall eller förföljelse. Du kan med tillförsikt se framtiden an, under det att du vandrar framåt på den kristna vägen fullt förvissad om att Jehova kommer att uppehålla dig i nödens stund.
Gläd dig också åt vetskapen att Jehova nu mycket snart skall visa sin makt mot den nuvarande onda tingens ordning och utrota alla som vållar skada. Han skall osvikligt belöna sina tjänare, som har bevarat ostraffligheten: ”Ty de redliga skola förbliva boende i landet, och de ostraffliga få stanna kvar däri. Men de ogudaktiga skola utrotas ur landet och de trolösa ryckas bort därur.” — Ords. 2:21, 22.
[Bild på sidan 41]
Att sätta sig till motvärn inbegriper att skrika på hjälp och göra så mycket oväsen som möjligt