Watchtower ONLINE LIBRARY
Watchtower
ONLINE LIBRARY
Svenska
  • BIBELN
  • PUBLIKATIONER
  • MÖTEN
  • w70 1/2 s. 57-63
  • Hur vi nu kan övervinna det onda med det goda

Ingen video finns tillgänglig för valet.

Tyvärr kunde videon inte laddas.

  • Hur vi nu kan övervinna det onda med det goda
  • Vakttornet – 1970
  • Underrubriker
  • Liknande material
  • Självbehärskningens fördelar
  • Tillsyningsmän
  • Den rätta inställningen
  • Löna ingen med ont för ont!
    Vakttornet – 1970
  • Kommer det goda någonsin att segra?
    Vakttornet – 1993
  • ”Löna ingen med ont för ont” — varför inte?
    Vakna! – 1974
  • Hur man visar andens frukt
    Vakttornet – 1961
Mer
Vakttornet – 1970
w70 1/2 s. 57-63

Hur vi nu kan övervinna det onda med det goda

1, 2. a) Nämn något av det onda som Jehovas vittnen nu på 1900-talet har fått lida. b) Har detta fått dem att upphöra med att fullgöra sitt uppdrag? c) Varför har Jehovas vittnen vänt sig till domstolarna? d) Vilka Jesu ord har varit till tröst för dem?

JEHOVAS vittnen i denna tid är pliktiga att sprida de goda nyheterna om Guds rike och att leva i överensstämmelse med Guds ord och lag. På grund av den uppriktighet, med vilken de tillber Jehova Gud, har de ofta utsatts för häftig förföljelse. Somliga har blivit dödade för sin tros skull. Andra har tvingats utstå stor vanära och lida många oförrätter. Man har ljugit om dem och förvägrat dem deras lagliga rättigheter. Deras barn har avvisats från skolor. Deras hem och egendom har förstörts. Lagstridiga blodtransfusioner har påtvingats dem. Affärsmän har konkurrerats ut och arbetstagare har avskedats för sin tros skull. De har på ett framträdande sätt blivit utsatta för det som är ont. Men trots allt detta har den nya världens samhälle av Jehovas vittnen inte tagit blicken från sitt uppdrag att predika de goda nyheterna om Guds rike. De kristna har rätt att med lagens hjälp försvara sig i tider av förföljelse, och Jehovas vittnen har gett ut mycket pengar på att försvara och lagligen stadfästa de goda nyheterna. — Fil. 1:7.

2 Jehovas vittnen är tacksamma för de goda råden och anvisningarna i Guds ord, som har hjälpt dem att undgå att känna någon hämndlystnad, så att de inte har vänt sig till landets domstolar i avsikt att utkräva hämnd utan har tänkt på de Jesu ord, som är återgivna i Matteus 10:18—28 (NW): ”Ja, ni skall bli dragna inför styresmän och konungar för min skull, till ett vittnesbörd för dem och nationerna. Men när de överlämnar er, bli då inte bekymrade för hur eller vad ni bör säga; ty det som ni bör säga skall ges er i den stunden; ty de som talar är inte bara ni, utan det är er Faders ande som talar genom er. Vidare skall broder utlämna broder till döden och en fader sitt barn, och barn skall sätta sig upp mot föräldrar och skall låta döda dem. Och ni skall bli föremål för hat från alla människor för mitt namns skull; men det är den som har uthärdat intill slutet som skall bli frälst. När de förföljer er i en stad, fly då till en annan; ty jag säger er i sanning: Ni skall ingalunda hinna igenom Israels städer, förrän Människosonen kommer. En lärjunge är inte förmer än sin lärare, inte heller en slav förmer än sin husbonde. Det är nog för lärjungen att bli såsom sin lärare och för slaven såsom sin husbonde. Om människorna har kallat husfadern Beelsebub, hur mycket mera skall de inte kalla dem så, som hör till hans husfolk? Frukta därför inte för dem; ty intet är övertäckt, som inte skall bli avtäckt, och hemligt, som inte skall bli känt. Vad jag säger er i mörkret, säg det i ljuset; och vad ni hör viskas, predika det från taken. Och bli inte förskräckta för dem som dödar kroppen men inte kan döda själen; utan hys hellre fruktan för honom som kan tillintetgöra både själ och kropp i Gehenna.” De träder fram inför styresmän och domstolar för att avge vittnesbörd alldeles som Jesus själv gjorde.

3. Anför ett exempel som visar att det inte är praktiskt att begå övervåld mot förföljare.

3 Medan de kristna helt förlitar sig på Jehova Gud och inte låter sig förskräckas av dem som dödar kroppen, blir de aldrig så köttsligt sinnade att de organiserar sig för att angripa sina förföljare. En av de mest framträdande förföljarna av de första kristna var farisén Saulus av Benjamins stam. De kristna kände visserligen Saulus som en fiende och förföljare, men de försökte aldrig döda honom. Om de kristna skulle ha angripit förföljaren Saulus och dödat honom för att utkräva hämnd, skulle detta sannerligen ha varit en ond handling. Så länge som människor är i livet kan de kristna hysa den förhoppningen att även om några skulle vara förföljare, kan en sådan förföljare en dag få klart för sig hur det verkligen förhåller sig med den som han är i färd med att förfölja, och om han har ett gott hjärta, kan han bli en sådan som Saulus, som när han såg ljuset övergick till att ägna sig åt ren tillbedjan såsom en kristen. Vi kan alltid hoppas att många fler lika honom skall vända om och tillbedja den sanne Guden, Jehova. — Apostlagärningarna 9.

4. Vilken rätt syn på dem som anstiftar ont bör Guds tjänare ha?

4 Också när det gäller människor som inte har ett sådant uppriktigt hjärta som Saulus hade, utan som verkligen är onda, oförbätterliga anstiftare av det som är ont, är det viktigt för den kristne att hålla fast vid den rätta ståndpunkten, baserad på tro, i det han väntar på Jehova, som säger: ”Visa dig inte upphetsad för ogärningsmännens skull. Var inte avundsjuk på dem som övar orättfärdighet. Ty likt gräs skall de med hast falna, och likt grönt nytt gräs skall de vissna bort. Avstå från förbittring, och låt raseriet upphöra; visa dig inte upphetsad, varigenom du endast gör illa. Ty ogärningsmännen själva skall bli utrotade, men de som hoppas på Jehova är de som skall besitta jorden.” (Ps. 37:1, 2, 8, 9, NW) Det råder inget tvivel om att Jehova kommer att gripa in. Jehova vet vad som bor i alla människors hjärtan, och han kommer att ta itu med dem som anstiftar ont på det sätt som han finner lämpligt. Vi kan vara säkra på detta. Jesus uppmuntrade oss att tänka på det sättet: ”Skall Gud då inte ofelbart låta skipa rättvisa för sina utvalda som ropar till honom dag och natt, även om han är långmodig mot dem? Jag säger er: Han skall låta rättvisa vederfaras dem med hast. Dock, när Människosonen kommer, skall han verkligen finna tron på jorden?” — Luk. 18:7, 8, NW.

Självbehärskningens fördelar

5. Varför är det önskvärt att man utövar självbehärskning?

5 Det långmod Jehova har visat mot ogärningsmän har varit enastående, och det är ett exempel för oss, hans skapelser på jorden. Jehova vet vad för ett verk människan är, att hon är svag och ofullkomlig, men han dömer varje människa enligt vad hon är i sitt hjärta. Om Jehova kan vara långmodig mot ofullkomliga människor, då är detta något som vi också måste försöka lära oss. Det hör med till andens frukter som står i närmaste förbindelse med självbehärskningen. Definitiva fördelar är förbundna med att vi lär oss att fördra andras försyndelser och att utöva självbehärskning. Också de kristna är ofullkomliga och kan försynda sig mot andra människor. Vi kan belysa detta genom en stunds självrannsakan. Finns det väl någon enda som kan säga att han aldrig har brusat upp mot någon annan i den egna familjen? Minns du en sådan gång, då du förlorade besinningen? Tänk på det som hände och fråga dig: Till vilken nytta var det? Var det till någon som helst fördel att jag miste självbehärskningen? Ledde det till ilsket tal eller hetsig dispyt? Betraktade jag det inträffade på ett moget sätt?

6. Hur bör man gå till väga då man tuktar barn som inte uppför sig väl?

6 Det är faktiskt skadligt för hälsan att förlora besinningen. Förutom att det skadar den egna hälsan, kan föräldrar, om de har för vana att förlora tålamodet med andra familjemedlemmar, vålla att barnen blir mycket nervösa, kanske inåtvända, eller också allvarligt sjuka. Därmed är inte sagt att föräldrar alltid måste ursäkta sina barn för varje försyndelse de gör sig skyldiga till. Det skulle vara i strid med bibeln. Ibland behöver barn tuktas, och enligt Skriften är det rätt och riktigt att tukta dem. Men en förståndig far eller mor uppträder lugnt, då han eller hon agar sina barn. Somliga föräldrar, som har förlorat besinningen, har gjort barn mycket illa och har rentav dödat barn, då de agat dem. Men ett oupptuktat barn kommer att vara en misslyckad individ hela sitt liv och kommer att göra sina föräldrar besvikna då det blir äldre; och därför är det nyttigt med tuktan, och det kan vara nödvändigt att då och då ge små barn smäll. Låt oss tänka på det råd Skriften ger: ”Och ni fäder, var inte irriterande mot edra barn, utan fostra dem städse i Jehovas tuktan och auktoritativa råd.” ”Må all illvillig bitterhet och förbittring och vrede och allt skrikande och alla skymfliga ord avlägsnas ifrån er tillika med all skadelystnad. Bli i stället vänliga mot varandra, fulla av ömsint medlidande, i det att ni villigt förlåter varandra, alldeles såsom Gud också genom Kristus villigt har förlåtit er.” — Ef. 6:4; 4:31, 32; NW.

7. Vilket är det rätta sättet att betrakta försyndelser som andra i församlingen har begått?

7 Vad Paulus sade i Efesierna 4:31, 32 är också tillämpligt i församlingen. När vi kommer allt närmare slutet på denna onda tingens ordning, måste vi lära oss att hålla mycket nära samman i församlingen, att älska varandra och glädjas åt att se varandra. Djävulen är vred och vet att den tid han har kvar är kort, och därför vållar han Guds folk många svårigheter, men församlingen är en plats där vi kan få kärlek och tröst och kan byggas upp för att möta följande dags prövningar eller problem. Så här uttryckte Petrus det: ”Men slutet på allt har kommit nära. Var därför sunda till sinnes, och var vaksamma med tanke på böner. Framför allt ha intensiv kärlek till varandra, ty kärleken överskyler en mängd synder.” (1 Petr. 4:7, 8, NW) Petrus anlade en mycket mogen syn på tingen. Han insåg att en del synder eller förseelser skulle bli begångna, men det är här som den kristna kärleken kommer in. Vissa människor begår fel och misstag, andra är tanklösa, men i och med att vi växer till mogenhet och har Jehovas ande, lär vi oss att förlåta varandra, eller hur? De gagneliga verkningarna av sådan förlåtelse kommer kanske omedelbart helt och hållet den person som förbrutit sig till godo, men den medför också goda återverkningar för oss. Om vi skulle löna ont med ont, dvs. ge lika för lika i stället för att förlåta, kan vi komma att stå med skuld inför vår himmelske Fader. Detta är orsaken till att Jesus gav rådet: ”Ty om ni förlåter människor deras försyndelser, skall er himmelske Fader också förlåta er; men om ni inte förlåter människor deras försyndelser, skall inte heller er Fader förlåta edra försyndelser.” — Matt. 6:14, 15, NW.

8. Beskriv det rätta sättet att reda ut ett problem som uppstått i ditt förhållande till en broder eller en syster.

8 Jesus framhöll också hur man bör gå till väga för att reda ut sådana problem, som kan tänkas uppstå därför att någon i församlingen har begått en allvarlig försyndelse och har gjort något som en annan anser vara ytterligt anstötligt eller ont. Jesu råd löd: ”Men om din broder försyndar sig, så gå åstad och förehåll honom det enskilt. Om han då lyssnar till dig, så har du vunnit din broder. Men om han icke lyssnar till dig, så tag med dig ännu en eller två, för att ’var sak må avgöras efter två eller tre vittnens utsago’. Lyssnar han icke till dem, så säg det till församlingen.” (Matt. 18:15—17) Detta är mycket goda råd att tillämpa i den kristna familjen såväl som i församlingen. Bästa sättet att komma till rätta med sådant som väckt anstöt är att man talar ut om saken, och detta gäller både i församlingen och i familjen. Den som söker vedergälla, dvs. göra den person ont som har gjort ont mot honom, kan göra slut på enheten i församlingen, och ett sådant handlingssätt kan även upplösa en familj. När en oförrätt har blivit begången, är det alltså bäst — om den inte kan förlåtas (vilket också betyder glömmas) — att tala ut om det som har hänt för att få saken ur världen, så att inte det inträffade gör slut på glädjen, som bör finnas i alla Gud hängivna familjer och församlingar. Man kan bedja till Jehova om mod och kraft att följa hans råd; fortsätt sedan att från denna utgångspunkt reda ut ett problem, och slutresultatet kommer att bli gott.

Tillsyningsmän

9. Redogör för de råd som en tillsyningsman bör följa för att reda ut sina problem, även om han utsätts för stora påfrestningar i förbindelse med fullgörandet av sitt uppdrag.

9 Ibland måste tillsyningsmän i församlingen stå emot en person som far vilse i lärofrågor. Det finns de som mycket dåraktigt eller i grov okunnighet ifrågasätter sanningen eller har en mening som avviker från bibelns, och de vållar en hel del verkliga problem i församlingen. Men också i ett sådant fall är det Jehovas vilja att tillsyningsmannen utövar självbehärskning och lugnt och sansat tar itu med saken. Det finns ingen anledning att ställa till strid. Det åstadkommer inget gott. Under Guds andes inspiration gav Paulus det här rådet till Timoteus: ”Vidare må du avvisa dåraktiga och om okunnighet vittnande spörsmål, ty du vet att de framkallar strider. Men en Herrens slav behöver inte strida, utan behöver vara mild mot alla, kvalificerad att undervisa, i stånd till att lägga band på sig under onda förhållanden; han bör med mildhet visa dem till rätta, som inte är gynnsamt inställda, då ju Gud kanske kommer att ge dem bättring, som leder till exakt kunskap om sanningen; och de kan komma tillbaka till sitt sunda förnuft ut ur djävulens snara, då de ju har blivit fångade levande av honom för hans vilja.” (2 Tim. 2:23—26, NW) Genom att följa det här rådet visar tillsyningsmannen sin kristna mogenhet.

10. Hur är Paulus ett utmärkt exempel i fråga om ett rätt uppträdande mot dem som anstiftar ont?

10 Också i deras fall som kan gå så långt att de förlorar tron och söker vålla skada måste man vara återhållsam och mild. Aposteln Paulus hade erfarenhet av sådana personer, och av allt att döma uppträdde han lugnt och besinningsfullt, såsom han säger i 1 Timoteus 1:19, 20 och 2 Timoteus 4:14: ”Må du ... strida den goda striden, rustad med tro och med ett gott samvete. Detta hava nu visserligen somliga skjutit å sido, men de hava därigenom lidit skeppsbrott i tron. Till dem höra Hymeneus och Alexander, vilka jag har överlämnat åt Satan, för att de skola bliva så tuktade, att de icke vidare smäda.” ”Alexander, smeden, har gjort mig mycket ont; Herren [Jehova, NW] kommer att vedergälla honom efter hans gärningar.” Paulus fullgjorde alltså sina plikter som tillsyningsman på rätt sätt utan att själv göra ogärningsmannen något ont.

11. Om en tillsyningsman inte får det stöd han förväntar, hur bör han då förhålla sig till sina bröder?

11 Ibland får en tillsyningsman inte det stöd som han kan förvänta från andra medlemmar i församlingen. Detta kan fresta på hans självbehärskning och långmodighet. Också i fråga om detta är Paulus ett föredöme. När Paulus led ont, därför att han blev förföljd, underlät andra åt Gud överlämnade kristna att ge honom hjälp eller stöd i någon som helst form. Önskade han dem fördenskull ont? Nej, visst inte, utan han visade på nytt kristen mogenhet och fick sin tröst och hjälp från en himmelsk källa. Om dessa erfarenheter säger han: ”Vid mitt första försvar inför rätta kom ingen mig till hjälp, utan alla övergåvo mig; må det icke bliva dem tillräknat. Men Herren stod mig bi och gav mig kraft, för att genom mig ordet överallt skulle bliva predikat, så att alla hedningar finge höra det; och så blev jag räddad ur lejonets gap.” (2 Tim. 4:16, 17) Paulus visade att han hade en förlåtande ande och inte ville att detta skulle tillräknas dem inför Jehova.

12. Vilken ande bör tillsyningsmannen fortsätta att söka uppodla i församlingen?

12 Det räcker inte med att tillsyningsmannen har en sådan ande, präglad av lugn, mogen eftertanke och avsaknad av hämndlystnad, utan han måste också försöka visa andra i församlingen hur de skall kunna uppträda på samma sätt. Tillsyningsmannen sätter stort värde på om församlingen villigt samarbetar i alla andliga ting. I sin egenskap av tillsyningsman uppmuntrade Paulus till en rätt ande, då han sade: ”Nu begär vi av er, bröder, att ni har aktning för dem som arbetar strängt ibland er och förestår er i Herren och förmanar er och att ni i kärlek visar dem mer än utomordentlig hänsyn på grund av deras arbete. Var fridsamma gentemot varandra. Å andra sidan uppmanar vi er, bröder: Förmana dem som vandra oordentligt, tala tröstande till de nedslagna själarna, stöd de svaga, var långmodiga mot alla. Se till att ingen vedergäller någon annan med oförrätt för oförrätt [eller: med ont för ont], utan far alltid efter det som är gott gentemot varandra och mot alla andra.” — 1 Tess. 5:12—15, NW.

13. Hur gagnar andens frukt alla i en församling?

13 Om tillsyningsmännen och alla andra i församlingen visar sig äga andens frukt, kommer församlingen att vara stark, väl sammansvetsad och präglad av frid. Lägg märke till vad det är som Paulus säger utgör andens frukter: ”Å andra sidan är andens frukt kärlek, glädje, frid, långmodighet, vänlighet, godhet, tro, mildhet, självbehärskning. Mot sådant finns ingen lag. För övrigt är det så, att de som tillhör Kristus Jesus har fastnaglat köttet — tillika med dess passioner och begärelser — vid pålen. Om vi lever genom ande, så låt oss också fortsätta att vandra ordningsfullt genom ande.” (Gal. 5:22—25, NW) Allt det här uppräknade är till nytta för den kristne och till fördel för hans omgivning. En av god ordning präglad församling är en välsignelse för alla.

14. a) Hur blir köttets gärningar till skada för andra? b) Vilka åtgärder måste vidtas, om det blir känt att medlemmar i en församling ägnar sig åt sådant?

14 I motsats härtill medför varenda en av köttets gärningar skada och andra onda ting för en själv och andra och bör alltså vara sådant som man avhåller sig ifrån. ”Men köttets gärningar är uppenbara, och de är otukt, orenhet, lösaktigt uppförande, avgudadyrkan, utövande av spiritism, hat, missämja, svartsjuka, vredesutbrott, stridigheter, söndringar, sekter, avund, dryckenskap, vilt leverne och annat sådant. Vad dessa saker angår, vill jag varna er på förhand, liksom jag redan har varnat er: de som ägnar sig åt sådant skall inte få ärva Guds rike.” (Gal. 5:19—21, NW) Den som skulle försöka införa något av detta onda bland dem som tillhör församlingen skulle inte endast försynda sig mot församlingen utan också mot Jehova. Om något sådant skulle hända, måste församlingen gripa in för att vidta disciplinerande åtgärder, men inte i en hämndlysten ande eller för att löna ont med ont, utan tvärtom för att skipa Guds rättvisa och slå vakt om församlingens rättfärdighet och renhet. Och naturligtvis kommer den som äger självbehärskning inte att utöva något av detta.

Den rätta inställningen

15. Hur skall de kristna betrakta sina förföljare och förföljelsen?

15 Det kan förefalla mycket svårt att lära sig att utöva denna självbehärskning, som bibeln talar om, men det går att lära, och i många hundra år har detta varit något som Guds tjänare har lärt sig. (Jak. 5:10, 11) Ingen av oss tycker om att se någon människa bedriva onda ting av vilket slag det vara må. På sätt och vis gör det oss ont, när vi tänker på den stora skara människor utöver hela jorden som ägnar sig åt det som är ont nu i de ”yttersta dagarna”. De är sannerligen att beklaga. Många som förfördelar Guds folk och behandlar dem illa gör utan tvivel detta därför att de är felunderrättade. Somliga har fått bristfällig utbildning eller mycket felaktig fostran. Somliga följer bara köttets böjelser utan att alls reflektera över om något är gott eller ont, rätt eller orätt. Om förföljare sade Jesus: ”Man skall utstöta eder ur synagogorna; ja, den tid kommer, då vemhelst som dräper eder skall mena sig därmed förrätta offertjänst åt Gud. Och så skola de göra, därför att de icke hava lärt känna Fadern, ej heller mig.” (Joh. 16:2, 3) Av detta kan vi se hur Jesus betraktade förföljarna. De saknade kunskap om Fadern och Kristus, och det var orsaken till att de kunde bli dråpare. Under sådana omständigheter är det alltid förståndigt av en kristen att han vänder sig till Jehova i bön och ber om hjälp och vägledning och om att Guds ande måtte vara med honom. Det var så de första kristna handlade när de blev förföljda. (Apg. 4:24—31) Och eftersom de var klart medvetna om stridsfrågorna, kunde de uthärda det onda och ändå fröjdas utan att villas bort från att fullgöra sitt uppdrag. Förföljarna ”kallade in apostlarna, och sedan de hade låtit gissla dem, förbjödo de dem att tala i Jesu namn och läto dem därefter gå. Och de gingo ut från rådsförsamlingen, glada över att de hade aktats värdiga att lida smälek för det namnets skull. Och de upphörde icke att var dag undervisa i helgedomen och hemma i husen och förkunna evangelium om Kristus Jesus.” — Apg. 5:40—42.

16. Förklara varför man bör föra ett rätt språk i svåra situationer.

16 Om man söker hämnas på ett eller annat sätt eller använder skymfligt tal, kan detta komplicera ens problem och leda till att man ibland får fara illa. Därför är det gott att minnas rådet i Ordspråksboken 15:1: ”Ett mjukt svar stillar vrede, men ett hårt ord [ett ord som vållar smärta, NW] kommer harm åstad.” Så kommer det att gå antingen det är fråga om förföljelse eller problem i familjen eller i församlingen. Fejder är inte till gagn för någon; det har hänt att hela familjer har utplånats på grund av släktfejder, stridigheter och hämndlystnad. Det finns andra som har fått för sig att de inte vill tala med varandra. Men underlåtenhet att utbyta tankar genom samtal leder också till tvedräkt i familjen och församlingen. Tänk på vad som hände vid Babels torn! Så snart som människorna inte kunde talas vid, blev det definitivt stopp med allt som de försökte företa sig. Detta kan ge oss en lärdom. Det är en fördel att vi samtalar med varandra, när vi försöker göra något tillsammans, och att vi lägger mildhetens ande i dagen i vårt umgänge med varandra. — 1 Mos. 11:7, 8; Mal. 3:16.

17, 18. Hur kan sanningen och kristet tålamod påverka vara ovänner?

17 Låt oss göra Guds ord och ande till vår vägvisare. Under vår vandring genom livet måste vi tänka på att sanningen kan göra om förföljare, så att de blir tillbedjare av Gud, brottslingar kan bli laglydiga, slagskämpar kan bli fridsamma, men först måste sanningen tränga in i sinne och hjärta. Var alltid beredd att göra gott mot alla. Detta kan medföra många välsignelser, såsom det också påpekas i Ordspråksboken 25:21, 22. I Jehovas vittnens årsbok (på engelska) för 1967 återgavs följande, som utmärkt väl belyser den här saken:

”Genom att visa gästvänlighet får Jehovas vittnen ibland tillfälle att hjälpa människor att komma till kunskap om sanningen. (Hebr. 13:2) Följande exempel bevisar detta: Just som en syster kom hem från ett bibelstudium, som hon hållit hos en intresserad, mötte hon modern till en ung kvinna som hon höll studium med. Eftersom systern såg att den här kvinnan var blek och darrade kraftigt, trodde hon att hon var sjuk och bjöd henne in och visade henne så stor vänlighet hon kunde, fastän den här kvinnan var motståndare till sanningen.

Plötsligt brast den här damen i gråt och sade till systern: ’Varför behandlar ni mig så här? ... Om ni bara visste . . .’ Systern svarade att såsom ett Jehovas vittne försökte hon bara visa kärlek till nästan, och eftersom hon trodde att hon var sjuk, försökte hon ta hand om henne. Då ropade den här kvinnan: ’Jag är inte sjuk. Jag kom hit för att döda er, därför att ni har stulit min dotters kärlek, eftersom hon nu bryr sig mer om Gud.’ Systern förklarade för den här kvinnan att bibeln uppmanar barn att hedra sina föräldrar och att bibeln inte alls behöver skilja mor och dotter åt utan i stället kan föra dem närmare varandra. Efter att ha tänkt över detta en liten stund svarade kvinnan: ’Ni tvingar mig att försaka min dotters sällskap en eftermiddag varje vecka, eftersom ni kommer och hälsar på henne.’ Systern föreslog då den här damen att hon skulle vara med vid studiet, gjorde upp om att hon skulle börja vara med redan nästkommande vecka och hjälpte henne sedan hem.

I början var det litet besvärligt för systern, men hon fick se en del resultat. Den här kvinnan är nu ett vittne, och det är också hennes man. Eftersom den här nya systern är till åren kommen, kan hon inte röra sig såsom hon skulle önska, men hon tar villigt hand om sin dotters barn, och på så sätt kan dottern ofta vara feriepionjär. Och en sak till: hennes kärlek till sanningen har gjort det möjligt för henne att hjälpa en granne som nu också har blivit förkunnare av Guds rike.”

18 Om systern inte hade gjort gott, skulle hon inte ha handlat enligt Jesu råd, som vi finner i Matteus 5, även om den här kvinnan var motståndare till sanningen. Men genom att den här systern inte lönade ont med ont utan uppträdde kärleksfullt till och med mot en ovän, blev hon välsignad med goda resultat. Det finns goda skäl till att Jehova vill att vi skall bevisa oss vara hans barn genom att älska våra ovänner.

19. Hur kan vi bevisa att vi inte har övervunnits av det onda nu i de ”yttersta dagarna”?

19 Även om vi kristna är omgivna av allt slags ondska nu i de sista dagarna för Satans herravälde över denna tingens ordning, så låt oss fortsätta med att övervinna det onda med det goda. Låt oss inte föras på avvägar av det som är ont, så att vi upphör med att ägna oss åt det barmhärtighetsverk som vi såsom kristna har fått oss tilldelat, i det att vi skall förkunna de goda nyheterna om Guds rike. Tänk på Paulus’ ord: ”Låt dig icke övervinnas av det onda, utan övervinn [fortsätt med att besegra, NW] det onda med det goda.” Enligt vad som sägs här är det enbart genom att vi låter oss övervinnas som vi kan bli övervunna av det onda. Det är alltså något som vi kan bestämma över med Jehovas hjälp, och vi bör fortsätta att bedja om hans hjälp. Låt dig alltså inte övervinnas av det onda. Löna ingen med ont för ont! — Rom. 12:17—21.

    Svenska publikationer (1950–2026)
    Logga ut
    Logga in
    • Svenska
    • Dela
    • Inställningar
    • Copyright © 2025 Watch Tower Bible and Tract Society of Pennsylvania
    • Användarvillkor
    • Sekretesspolicy
    • Sekretessinställningar
    • JW.ORG
    • Logga in
    Dela