Varför du bör vara förlåtande
Kan du vara förlåtande? Vilka är fördelarna?
ATT vara förlåtande är inte alltid lätt. På grund av andra människors grymhet, vårdslöshet eller dåliga omdöme måste vi ofta utstå mycken smärta, oförrätt eller förlägenhet. Vi skulle mycket lätt kunna hysa agg och känna oss berättigade att göra det, men bibeln anbefaller att vi skall vara förlåtande. Varför?
Det finns många skäl. Ett mycket viktigt skäl är att vi behöver Guds förlåtelse. Bibeln säger oss att vi ”alla hava ... syndat och äro i saknad av härligheten från Gud”, att vi ständigt är i behov av hans förlåtelse. (Rom. 3:23; 6:23) ”Om förseelser vore vad du ger akt på, o Jah, o Jehova, vem skulle då kunna bestå?” frågar psalmisten. Men han tillägger: ”Hos dig finns den sanna förlåtelsen.” — Ps. 130:3, 4, NW; 19:13; 32:1.
Att få Guds förlåtelse
För att ha några utsikter att få denna förlåtelse måste vi förlåta andra. I mönsterbönen, som Jesus Kristus, Guds Son, gav sina efterföljare, gjorde han följaktligen Guds förlåtelse av oss beroende av om vi hade förlåtit andra. Ja, lägg märke till att Jesus inte sade att vi skulle be Gud att förlåta oss våra skulder såsom vi ämnade förlåta andra, utan ”såsom vi också har förlåtit dem som är oss skyldiga”. — Matt. 6:12, NW.
Jesus visste väl att i egenskap av ofullkomliga, glömska människor har vi bara alltför lätt att lova att vi skall förlåta andra för att få förlåtelse själva. Men sedan kan vi glömma eller vägra att förlåta andra, eftersom det inte alltid är lätt att göra det. Jesus betonade samma sak i sin bergspredikan, när han sade: ”Saliga äro de barmhärtiga”, de som visar barmhärtighet, ”ty dem skall vederfaras barmhärtighet” — från Gud, naturligtvis, och ofta också från människor. — Matt. 5:7; Ef. 4:1, 2, 32; Kol. 3:12, 13.
Och vilken hopplös situation vi skulle befinna oss i om vår himmelske Fader skulle vägra att visa barmhärtighet mot oss! Men Gud gav sin egen Son till ett offer, för att, med upprätthållande av sin rättvisa, kunna förlåta ångerfulla syndare som utövar tro, enligt vad vi läser: ”Förmedelst honom har vi frigörelsen i kraft av lösen genom dennes blod, ja, förlåtelsen för våra försyndelser i enlighet med hans oförtjänta godhets rikedom.” (Ef. 1:7, NW) Men han ger oss denna förlåtelse bara om vi villigt förlåter andra deras försyndelser mot oss.
Jesus underströk med en illustration kontrasten mellan vår skuld gentemot Gud och en annan människas skuld gentemot oss. Han gav denna illustration alldeles efter att han hade talat om för aposteln Petrus att han måste förlåta, inte bara ända till sju gånger, utan: ”Ända till sjuttiosju gånger.” — Matt. 18:21, 22, NW.
I denna liknelse eller illustration talade han om en konung som efterskänkte eller upphävde en av sina slavars skuld på 50 millioner kronor. Men denne slav ville inte ens låta en av sina medslavar få tillräckligt med tid på sig för att kunna betala tillbaka en skuld på bara 85 kronor till honom! Han lät till och med kasta honom i fängelse! När konungen fick höra detta, upphävde han den barmhärtighet som visats den obeveklige slaven och befallde att han skulle kastas i fängelse till dess att han hade betalat tillbaka allt som han var skyldig. Jesus riktade därefter uppmärksamheten på sensmoralen och sade: ”Så skall ock min himmelske Fader göra med eder, om I icke av hjärtat förlåten, var och en sin broder.” — Matt. 18:23—35.
Jesus underströk alltså i sin liknelse inte bara nödvändigheten av att vi förlåter andra, utan också den stora skillnaden mellan vad andra är skyldiga oss och vad vi är skyldiga Gud. Ja, vad andra kan sägas vara skyldiga oss på grund av deras försyndelser mot oss jämfört med vad vi är skyldiga Gud på grund av överträdelser av hans lagar kan jämställas med skillnaden mellan 85 kronor och 50 millioner kronor. Om Gud kan vara så förlåtande, borde det då inte driva oss att vara ännu mer förlåtande än vi har varit?
Ett praktiskt skäl för förlåtelse
Ett annat skäl varför bibeln förordar att vi skall vara förlåtande är att vi älskar oss själva. Som aposteln Paulus så väl uttryckte det: ”Ingen har någonsin hatat sitt eget kött; i stället när och omhuldar man det.” Denna omsorg är ett uttryck för människans kärlek till sig själv. — Ef. 5:29; Matt. 22:39.
Eftersom vi älskar oss själva, vill vi inte tynga ned oss själva i onödan, eller hur? Men det är vad vi gör när vi hyser agg och vägrar att förlåta, ty, som en person skrev: ”Oviljan är en alltför tung börda för någon människa att bära.”
Guds ord ger oss det goda rådet: ”Låt inte solen gå ned, medan ni är i ett uppretat tillstånd.” (Ef. 4:26, NW) En medveten ansträngning bör göras för att upphäva missförhållandet och återställa det goda förhållandet så snart som möjligt, samma dag som brytningen skett, om möjligt.
Förlåtelse av utomordentlig vikt i äktenskapet
Särskilt i äktenskapet är det förståndigt att vara förlåtande. Att lägga bort förlåtelsen eller att vägra förlåta kan leda till separation och skilsmässa, ofta med åtföljande skuldkänslor och ensamhet. Stolthet kan få en hustru eller en äkta man att insistera på skilsmässa eller separation, men stoltheten är ett mycket torftigt sällskap.
En berömd författare sade att han kunde tala om hur det är att vara skild efter fjorton års äktenskap. ”Det är humbug!” säger han. ”Nackdelarna med att vara utan äktenskapliga band väger upp fördelarna många gånger om, i synnerhet när man kommit in i medelåldern. För första gången lär man sig hur fruktansvärt tyst det kan vara i ett tomt hems ekande stillhet. Ensamheten och tystnaden tränger sig på en då man sätter nyckeln i låset och rasslet inte väcker något svarsljud. Det är i det ögonblicket man erfar att ett hundskall, ett jamande, ett fågelkvitter är ett dåligt surrogat för en mänsklig stämma. ... Vännerna förmår inte fylla det fruktansvärda tomrummet efter den som du kallade hustru eller man. Det är helt enkelt inte detsamma.” Att sätta förlåtelse framför stolthet kanske kunde ha räddat detta äktenskap.
En skådespelerska, som var skild och levde ensam i London, hade nått den absoluta toppen vad gagerna beträffade. Hon var ”fri”. Men hon sade: ”Det är när jag kommer hem från teatern och stänger dörren om mig och vet att inte en själ egentligen bryr sig om vad jag gör eller hur det går för mig, vare sig andligen eller lekamligen, det är då jag inser hur bedräglig denna så kallade frihet är.” Är det möjligt att detta äktenskap kunde ha räddats, om man hade satt förlåtelse framför stolthet?
Okunnighet en faktor
Oförrätter som begås mot oss beror ofta på okunnighet, vilket i sin tur kan bero på en människas miljö och uppfostran. Om vi tänker på detta, kommer det att hjälpa oss att vara förlåtande.
En sann erfarenhet ur livet belyser detta väl. En servitris hade problem med en kokerska som tycktes skrika och svära för varenda liten sak. Kokerskans ohyfsade uppförande var ytterst prövande, fastän hon var fullständigt okunnig om detta. Hennes uppfostran hade aldrig lärt henne att uppföra sig annorlunda. En dag spillde servitrisen ut en skål ärter, och kokerskan generade henne inför alla gästerna. Vad skulle hon göra? Sluta? Servitrisen vände sig till ett av Jehovas vittnen, som studerade bibeln med henne, för att få vägledning från Skriften. Hon fick rådet att tala med kokerskan i överensstämmelse med Matteus 18:15 och att vara kärleksfull och förlåtande.
Nästa vecka, när vittnet gick för att leda sitt bibelstudium, var hon ivrig att få reda på resultatet av servitrisens samtal med kokerskan. ”Anne, bibelns tillvägagångssätt fungerar verkligen!” är den hälsning hon får vid dörren. ”Ända sedan jag talade med dig om hur jag skulle göra med mitt problem, har kokerskan varit alldeles underbar mot mig. Hon är den bästa vän jag har där borta. Hon bjuder mig ut i köket på en bit paj tillsammans med henne och gör sig omak för att vara snäll mot mig, när hon ägnar särskild uppmärksamhet åt mina beställningar. Jag är så glad att jag lyssnade till dig och inte gav igen med samma mynt.” Kokerskan uppskattade servitrisens förlåtande och kärleksfulla inställning.
Ibland får okunnigheten människor att begå mycket onda handlingar. Mordet på Jesus Kristus berodde delvis på okunnighet. Aposteln Petrus, som såg möjligheten till en förändring hos sina judiska åhörare, sade därför till dem: ”Nu vet jag väl, mina bröder, att ni har gjort detta av okunnighet, liksom edra rådsherrar.” (Apg. 3:17, Hd) Han uppmanade dem att ångra sig och få förlåtelse för sina synder. Många av dem gjorde det. Och alla som gjorde det blev bröder och systrar i den kristna församlingen, ja, faktiskt Kristi andliga bröder!
Empati och kärlek är lösningen
Empati och kärlek är egenskaper som kommer att hjälpa oss att vara mer förlåtande mot dem som försyndar sig emot oss. Empati är den egenskap genom vilken vi kan sätta oss in i andras tankar och känslor, försätta oss själva i deras situation.
När vi tänker oss in i en annan människas situation, hjälper det oss att vara förlåtande. Det hjälper oss att tydligare urskilja hur vi skall tillämpa den princip som Jesus framställde: ”Såsom I viljen, att människorna skola göra mot eder, så skolen I ock göra mot dem.” (Luk. 6:31) Vill vi att andra skall hysa agg till oss på grund av någon missgärning från vår sida? Naturligtvis inte. Vi vill att andra skall förlåta oss, och vi uppskattar när de gör det.
Osjälvisk, på principer grundad kärlek hjälper en att tydligt se det förståndiga i att förlåta. För det första driver den oss till att förlåta andra, och sedan kan förlåtelsen resultera i kärlek till oss från den förlåtnes sida. En vis konung sade för länge sedan: ”Den som skyler, vad som är brutet, han vill främja kärlek.” (Ords. 17:9) Salomo syftade här på mindre överträdelser som människor varje dag har benägenhet att begå mot varandra.
Apostlarna Petrus och Paulus riktar också vår uppmärksamhet på förhållandet mellan kärlek och förlåtelse. Petrus gav sina medkristna följande råd: ”Framför allt ha intensiv kärlek till varandra, ty kärleken överskyler en mängd synder.” Paulus skrev: ”Ikläd er kärleken.” ”Såsom Jehova villigt förlät er, så handla också ni på samma sätt.” (1 Petr. 4:8; Kol. 3:12—14; NW) I den utsträckning som det finns kärlek kommer en man eller en hustru att förlåta varandra de synder som Jehova villigt förlåter oss; en vän kommer att förlåta sin kamrat som felat, och en kristen Ordets förkunnare kommer att förlåta dem som behandlar honom ovänligt.
Varför är kärleken förlåtande? Varför ”lägger inte [kärleken] oförrätten på minnet”? Därför att, som Paulus visar i sin beskrivning av kärleken, ”kärleken är långmodig och vänlig. Kärleken är inte svartsjuk, ... söker inte sina egna intressen, ... hoppas allting, uthärdar allting.” Alla dessa drag hos kärleken förklarar sannerligen varför kärleken är förlåtande! — 1 Kor. 13:4—7, NW.
Men lägg märke till att förlåtelsen är en barmhärtig gärning. Den felande kan inte göra anspråk på den som en rättighet, liksom människorna inte kan kräva att få barmhärtighet från Gud.
”Av hjärtat” och ”villigt”
När vi förlåter andra, bör det inte vara blott och bart en ytlig förlåtelse, för formens skull. Eftersom förlåtelsen frammanas av kärlek, måste den vara oskrymtad, uppriktig och innerlig. Jesus betonade omdömesgillt att förlåtelsen måste vara ”av hjärtat”. (Matt. 18:35) Likaså underströk aposteln Paulus att förlåtelsen inte skulle ges motsträvigt eller ogärna, utan ”villigt”. Han manar oss att ”förlåta varandra villigt”. — Ef. 4:32; Kol. 3:13, NW.
Ja, vår förlåtelse av andra måste faktiskt ges glatt, ty vi får uppmaningen: ”Den som övar barmhärtighet”, vilket innebär att vara förlåtande, ”han göre det med glädje”. (Rom. 12:8) Alldeles som ”Gud älskar en glad givare”, uppskattar den som får förlåtelse, när förlåtelsen ges med glädje. — 2 Kor. 9:7.
Det finns sannerligen tvingande skäl för att du skall vara förlåtande. Den som felat kan inte kräva att få förlåtelse, men han kan ödmjukt be om förlåtelse, precis som vi ber Gud förlåta oss. Och fastän det inte alltid är lätt att förlåta, är det förståndigt att göra det. Det leder till sinnesfrid och god hälsa både för den som förlåter och för den som får förlåtelse. Det är kärleksfullt att göra det. Det leder till lycka och frammanar ett kärleksfullt gensvar. Och, framför allt, kom ihåg att ditt goda förhållande till din Skapare, Jehova Gud, beror på att du förlåter andra!
[Bild på sidan 509]
Kommer en oförsonlig hållning att leda till ett lyckligt hem?