Kapitel 4

Templet skall bestå när nationerna försätts i gungning

1. Hur lång tid hade det nu gått sedan judarna hade skridit till verket i överensstämmelse med Haggais tidigare profetia, och vilken högtid höll på att avslutas i Jerusalem?

INTE fullt en månmånad hade gått sedan judarna hade skridit till verket i enlighet med Haggajs tidigare profetia, nämligen på den tjugofjärde dagen i sjätte månaden (Elul) i perserkungen Darius I:s (Hystaspes’) andra regeringsår, dvs. år 520 f.v.t. Den sju dagar långa lövhyddohögtiden hade börjat på femtonde dagen i följande månad, den sjunde månaden, Tischri, och hade nått fram till sjunde dagen, som var den tjugoförsta dagen i Tischri. Påföljande dag, den 22 Tischri, skulle det bli en högtidsförsamling för alla högtidsfirarna i Jerusalem. Alla de tjugofyra avdelningarna av det aronitiska prästerskapet förväntades vara närvarande vid denna lövhyddohögtid i huvudstaden. Det är intressant att lägga märke till att det var under firandet av lövhyddohögtiden som kung Salomo, Davids son, invigde det tempel för Jehovas tillbedjan som han hade byggt färdigt. — 1 Konungaboken 8:62—66; 6:37, 38; 2 Krönikeboken 7:7—10.

2. Vilket annat namn hade lövhyddohögtiden, och vilka kännetecken skulle den ha?

² Denna högtid i sjunde månaden, fem dagar efter försoningsdagen, kallades också bärgningshögtiden. Med tanke på inbärgandet av markens jordbruksprodukter befalldes israeliterna: ”I skolen ... vara glada i sju dagar inför HERRENS [Jehovas], eder Guds, ansikte. I skolen fira denna högtid såsom en HERRENS högtid sju dagar om året. Detta skall vara en evärdlig stadga för eder från släkte till släkte; i sjunde månaden skolen I fira den. Då skolen I bo i lövhyddor i sju dagar; alla de som äro infödingar i Israel skola bo i lövhyddor, för att edra efterkommande må veta, huru jag lät Israels barn bo i lövhyddor, när jag förde dem ut ur Egyptens land. Jag är HERREN, eder Gud.” — 3 Moseboken 23:33—43; 4 Moseboken 29:12—38; 5 Moseboken 16:13—17.

3, 4. a) Över vad kunde dessa judar vara glada under denna bärgningshögtid, och hur kunde deras bostäder jämföras med Jehovas hus? b) Varför var detta det lämpliga tillfället för ett uppmuntrande budskap från Jehova, och hur började detta budskap?

³ Att de återförda israeliterna hade mycket att inbärga år 520 f.v.t. har vi föga skäl att tro, med tanke på vad profeten Haggai sade i sin första profetia. (Haggai 1:5, 6, 9—11; 2:17, 18) Men det de verkligen samlade in i sina visthus var beroende av Jehovas barmhärtighet och fördragsamhet. Fördenskull hade de goda skäl att vara glada inför Jehova, sin Gud, under bärgningshögtidens sju dagar. Och eftersom de under högtiden bodde i de tillfälliga hyddorna i och omkring Jerusalem, hade de under denna tid inte för egen del panelade hus med goda tak, lika litet som Jehova då hade ett hus för hans tillbedjan i Jerusalem. De hade vid det här laget gjort mycket av det förberedande arbetet för att få i gång återuppbyggandet av templet igen. De behövde ytterligare uppmuntran. Eftersom den 21 Tischri fortfarande var en högtidsdag, skulle Jerusalem vara till trängsel fyllt av tillbedjare av Jehova, bland dem Juda ståthållare och hela prästerskapet, och det skulle vara ett utmärkt tillfälle att framföra ett inspirerat budskap till dem. Jehova såg till att ett sådant budskap framfördes, alldeles som vi nu läser:

⁴ ”I sjunde månaden [Tischri eller Etanim], på tjuguförsta dagen i månaden, kom HERRENS ord genom profeten Haggai; han sade: Säg till Serubbabel, Sealtiels son, Juda ståthållare, och till översteprästen Josua, Josadaks son, och till kvarlevan av folket: Leva icke ännu bland eder män kvar, som hava sett detta hus i dess forna härlighet? Och hurudant sen I det nu vara? Är det icke såsom intet i edra ögon?” — Haggai 2:2—4.

5. a) Vad antydde Jehovas sätt att fråga beträffande de närvarande vid detta tillfälle? b) Vad var i verkligheten den stora frågan, med tanke på den jämförelse som gjordes?

⁵ De som frågan ställdes till kunde på sin höjd se grundvalen till templet, den grund som hade blivit lagd sexton år tidigare, år 536 f.v.t. (Esra 3:8—13) Sättet att fråga tyder på att det där fanns en del mycket gamla människor, som hade blivit bortförda till Babylon och som hade sett det av Salomo byggda templet innan det förstördes av babylonierna år 607 f.v.t., mer än åttiosju år tidigare. De kunde erinra sig hur praktfullt Salomos efter Guds anvisningar byggda tempel hade varit. Endast de kunde göra en fullständig jämförelse av detta tempel med vad de nu såg. Det som nu låg inför deras ögon på den tidigare tempelplatsen tedde sig såsom intet vid en jämförelse. Vad kunde man då förvänta med avseende på ett tempel som hade en så blygsam och anspråkslös början? Skulle det vara någon mening med att dessa gudfruktiga israeliter fortsatte återuppbyggandet av templet? Men eftersom templet skulle vara Jehovas hus, var den stora frågan: Kunde härskarornas Jehova göra någonting imponerande, någonting värdigt, av ingenting?

6. På vem berodde i själva verket frågan om templets återuppbyggande? Vem skulle därför i verkligheten bygga det, och hur?

⁶ Frågan berodde i verkligheten på den Gud som skulle tillbedjas i det föreslagna huset. Var det hans vilja att huset skulle bli återuppbyggt till ära för honom och till befrämjande av Israels nations andliga intressen? Eftersom det var hans vilja, skulle alltså de som byggde på det utföra hans vilja och hans arbete. De skulle därför ha hans godkännande och hans hjälp och stöd, oberoende av vilka och hur många som var emot dem. Han skulle i själva verket bygga huset med de israelitiska byggningsmännen som verkställande redskap. Detta var det viktigaste av allt, alldeles som Salomo förklarar i Psalm 127:1, där han säger: ”Om HERREN icke bygger huset, så arbeta de fåfängt, som bygga därpå. Om HERREN icke bevarar staden, så vakar väktaren fåfängt.”

7. a) Vem var mest intresserad av återuppbyggandet av detta hus, och varför det? b) Vad sade Jehova nu genom Haggai för att israeliterna inte skulle vara förskräckta på grund av fienderna?

⁷ Eftersom frågan gällde den rena tillbedjan av den ende levande och sanne Guden, var Jehova själv inbegripen såsom denne Gud. Han var den som skulle utföra byggandet. Med tanke på detta behövde israeliterna inte bli försvagade genom fruktan för fiendernas överväldigande antal. Detta var orsaken till att han inspirerade sin profet Haggai att säga: ”’Men var nu stark, o Serubbabel’, är Jehovas uttalande, ’och var stark, o Josua, Josadaks son, du överstepräst.’ ’Och var starka, alla ni som utgör folk i landet’, är Jehovas uttalande, ’och arbeta.’ ’Ty jag är med er’, är härskarornas Jehovas uttalande. ’Kom ihåg det som jag slöt med er, när ni kom ut ur Egypten och när min ande befann sig mitt ibland er. Var inte rädda.’” — Haggai 2:5, 6, NW.

8. I vilket avseende behövde dessa tempelbyggare vara starka, och hur gällde någonting liknande för aposteln Paulus i Korint?

⁸ Denna israelitiska kvarleva, som hade i uppdrag att återuppbygga templet, måste vara stark i tron. Dess medlemmar skulle visa sin tro genom sitt arbete med att bygga på templet. Ja, varför skulle de inte det? Härskarornas Jehova var ju med dem. Det var alldeles som den judiske, kristne aposteln Paulus längre fram sade till församlingen i Rom i Italien: ”Vad skola vi nu säga härom? Är Gud för oss, vem kan då vara emot oss?” (Romarna 8:31) En sådan gudomlig försäkran är mycket styrkande. Det fick denne Paulus erfara, när han utförde Guds verk i den grekiska staden Korint under första århundradet v.t. Beträffande detta får vi veta genom skildringen i Apostlagärningarna: ”Och i en syn om natten sade Herren till Paulus: ’Frukta icke, utan tala och tig icke; ty jag är med dig, och ingen skall komma vid dig och göra dig skada. Jag har ock mycket folk i denna stad.’” Visade Paulus tro, och gjorde han som han blev uppmanad? Skildringen lyder: ”Så uppehöll han sig där bland dem ett år och sex månader och undervisade i Guds ord.” — Apostlagärningarna 18:9—11.

9. a) I vilket annat avseende skulle dessa tempelbyggare vara starka, och vilka skulle ha ledningen? b) Vad var det som Gud hade slutit med deras förfäder och som de borde komma ihåg, och varför borde de göra det nu?

⁹ På alldeles samma sätt behövde också den återförda israelitiska kvarlevan vara stark i sin förtröstan på den allsmäktige Guden och så utföra hans verk. De främsta ämbetsmännen bland dessa israeliter, ståthållaren Serubbabel och översteprästen Josua, hade ansvaret att ta ledningen, och de övriga av kvarlevan skulle följa efter och arbeta med dem. De borde komma ihåg det förbund som Jehova hade slutit med deras förfäder, då han ledde dem ut ur Egypten. Det var mycket lämpligt att de påmindes om detta genom Haggai, ty under deras fyrtioåriga färd från Egypten till det utlovade landet hade deras förfäder bott i tält eller hyddor, och se, nu firade den israelitiska kvarlevan i Jerusalem lövhyddohögtiden till minne av detta som deras förfäder varit med om. Deras förfäder hade stött på fiender längs vägen; men Jehova hade befriat sitt folk och hållit sitt förbund och fört dem in i det utlovade landet. Samme befrielsens Gud var med kvarlevan av israeliter vid lövhyddohögtiden där i Jerusalem. De borde inte vara rädda.

STÖRRE HÄRLIGHET FÖRUTSES

10, 11. a) Varför borde dessa tempelbyggare inte bli modfällda, när de gjorde en jämförelse? b) Vad sade Jehova nu genom Haggai för att bygga upp deras förväntningar?

¹⁰ Den israelitiska kvarlevan skulle inte bli modfälld på grund av att den nu började med något som var såsom intet i jämförelse med Salomos storslagna och världsberömda tempel. Dessa israeliter kunde ha förväntat att ingenting som var framträdande eller förtjänt att beaktas skulle bli resultatet av deras ansträngningar vid tempelbyggandet. Men Jehova såg att någonting som rentav var enastående skulle bli resultatet av deras trosgärningar. För att sporra dem och uppmuntra dem att hysa högt ställda förväntningar förklarade Jehova nu varför de inte borde vara rädda och frukta, utan i stället borde vara starka i tron och arbeta. Han gjorde detta med följande ord som han yttrade genom profeten Haggai:

¹¹ ”Ty detta är vad härskarornas Jehova har sagt: ’Ännu en gång — det dröjer en liten tid — så skall jag försätta himlarna och jorden och havet och den torra marken i gungning.’ ’Och jag skall försätta alla nationer i gungning, och alla nationers önskvärda ting skall komma in; och jag skall fylla detta hus med härlighet’, har härskarornas Jehova sagt.” — Haggai 2:7, 8, NW.

12. Vad skulle bli kvar trots den universella gungningen? Vilka skulle vända sig till Jehova, enligt vad som visades?

¹² Var inte detta en hänförande framtidsutsikt som medlemmarna av denna israelitiska kvarleva kunde hysa med avseende på det hus för tillbedjan som de höll på med att bygga? Härskarornas Jehova själv höll fram denna framtidsutsikt för dem, och det var därför säkert och visst att den skulle bli förverkligad. Det skulle bli en världsomfattande skakning. Han skulle åstadkomma den. Ting som var höga och låga med avseende på deras jord skulle försättas i gungning — bort från sin plats, om inte också till sin förintelse! Men genom all denna gungning måste nödvändigtvis någonting förbli stående — detta hus som den israelitiska kvarlevan hade byggt! Det betydde att den rena tillbedjan av Jehova skulle bestå, alldeles som hans hus bestod. Han skulle fylla sitt hus för tillbedjan med härlighet, ty alla nationernas önskvärda ting skulle komma in i det. Dessa önskvärda ting skulle föras dit av alla dem bland alla nationerna som hade vänt sig till att tillbedja honom. Detta hus för tillbedjan av Gud skulle bli det viktigaste och mest berömda huset på jorden. De köttsliga israeliterna skulle inte ensamma tillbedja Jehova där, utan icke-judiska folk från alla nationerna skulle också göra det!

13. Vilken försäkran hade alltså de arbetande denna gång beträffande sitt tempelbyggande, och vad hade de därför all orsak att göra?

¹³ Detta försäkrade denna israelitiska kvarleva om att den denna gång skulle fullborda byggandet av Jehovas tempel i Jerusalem. Oberoende av vilka världsomskakande händelser som kunde äga rum runt omkring den, skulle detta mål uppnås i härlighet. Må hela den övriga världen vara förvirrad, förskräckt och upptagen av den skakning och gungning som bringade den ur jämvikt: arbetet på att bygga huset för tillbedjan av Jehova måste gå framåt — till en härlig fullbordan! Och därpå skulle den jublande invigningen av det följa! (5 Moseboken 20:5) Härskarornas Jehova har gett sitt ord på det, och därför måste det ske! Till verket alltså, med kraft från honom! Det finns all orsak att arbeta!

14, 15. Vad för något står uttrycket ”ännu en gång” i förhållande till? Var och när inträffade detta?

¹⁴ Men när skall detta inträffa? Härskarornas Jehova sade: ”Ännu en gång — det dröjer en liten tid — så skall jag försätta himlarna och jorden och havet och den torra marken i gungning.” (Haggai 2:7, NW) ”Ännu en gång” — i förhållande till vad för något som varit tidigare? När var det han före detta tillfälle försatte tingen i gungning? Det måste ha varit där nere i söder, vid Sinai berg, i tredje månmånaden (Sivan) under året för israeliternas uttåg ur Egypten, år 1513 f.v.t. På första dagen i den månaden (Sivan) lägrade de sig framför Sinai berg, det berg vid vilket Jehova förmedelst sin ängel hade framträtt för profeten Mose genom det mirakulösa manifesterandet av den brinnande busken som inte blev förtärd av elden. Vad hände under den tredje dagen, då de låg lägrade där? Låt oss läsa skildringen i 2 Moseboken 19:16—19:

¹⁵ ”På tredje dagen, när det hade blivit morgon, begynte det dundra och blixtra, och en tung molnsky kom över berget, och ett mycket starkt basunljud hördes; och allt folket i lägret bävade. Men Mose förde folket ut ur lägret, Gud till mötes; och de ställde sig nedanför berget. Och hela Sinai berg höljdes i rök, vid det att HERREN kom ned därpå i eld; och en rök steg upp därifrån, lik röken från en smältugn, och hela berget bävade storligen. Och basunljudet blev allt starkare och starkare. Mose talade, och Gud svarade honom med hög röst.”

16, 17. a) Vilken varning utfärdades sedan, och vad för något gavs efter den? b) Vilken begäran framställde israeliterna nu, som gällde huruvida Gud skulle tala direkt till dem?

¹⁶ Därpå, sedan Jehova utfärdat anvisningar för israeliterna att vara försiktiga och hålla sig på respektfullt avstånd från berget, så att de inte råkade röra vid det, kungjorde han förmedelst sin ängel från toppen av Sinai berg de tio budorden. (2 Moseboken 19:20—20:17) Ville det israelitiska folket efter detta gudomliga uttalande höra Jehovas röst direkt något mera? Mose talar om detta för oss, i det han säger:

¹⁷ ”Och allt folket förnam dundret och eldslågorna och basunljudet och röken från berget; och när folket förnam detta, bävade de och höllo sig på avstånd. Och de sade till Mose: ’Tala du till oss, så vilja vi höra, men låt icke Gud tala till oss, på det att vi icke må dö.’ Men Mose sade till folket: ’Frukten icke, ty Gud har kommit för att sätta eder på prov, och för att I skolen hava hans fruktan för ögonen, så att I icke synden.’ Alltså höll folket sig på avstånd, under det att Mose gick närmare till töcknet, i vilket Gud var.” — 2 Moseboken 20:18—21.

18. a) Vid vilken senare tidpunkt syftade Mose på dessa erfarenheter vid Sinai berg, och vad sade David om detta i Psalm 68? b) I vilket förhållande stod denna skakning till byggandet och invigningen av det heliga tabernaklet?

¹⁸ I de avskedstal, som profeten Mose nästan fyrtio år längre fram höll för den yngre generationen av israeliter, gjorde han en återblick på dessa erfarenheter vid Sinai berg. (5 Moseboken 4:9—14; 18:15—19) Också psalmisten David blev inspirerad att beskriva detta i en välljudande sång, i vilken han sade: ”Gud, när du drog ut i spetsen för ditt folk, när du gick fram i ödemarken, ... då bävade jorden, då utgöt himmelen sina flöden inför Guds ansikte; ja, Sinai bävade för Guds ansikte, Israels Guds.” (Psalm 68:8, 9) Detta att ett helt berg kom att skaka eller gunga var något man inte så snart glömde. Det är också intressant att lägga märke till att detta att Sinai berg sattes i gungning ägde rum nio månader innan israeliterna var färdiga med arbetet på det heliga uppenbarelsetältet, tabernaklet. Därefter invigdes detta heliga tabernakel på första dagen i första månmånaden (Nisan) följande år, 1512 f.v.t. Alltså kom skakningen och gungningen innan Jehovas tillbedjan började utövas i detta tabernakel, som uppfördes i Sinai öken. — 2 Moseboken 39:42—40:37.

19. Enligt Haggai 2:7 skulle Jehova åstadkomma en annan gungning, men vad skulle det gälla denna gång?

¹⁹ Enligt sitt tillkännagivande i Haggai 2:7 hade Jehova för avsikt att åstadkomma en annan skakning eller gungning av jorden, vilken skulle åtföljas av en gungning också vad himlarna och havet och den torra marken beträffade. När skulle detta ske? ”Ännu en gång — det dröjer en liten tid”, sade han.

20. Under vilken tidsperiod skulle denna gungning behöva inträffa som en första uppfyllelse av profetian i Haggai 2:7—10 i förbindelse med det bokstavliga återuppbyggda templet i Jerusalem?

²⁰ Det var den 21 Tischri år 520 f.v.t. som han sade detta. Återuppbyggandet av templet var inte fullbordat förrän på tredje dagen i tolfte månmånaden (3 Adar) under sjätte året (515 f.v.t.) av persern Darius I:s regering. Detta var mer än fyra år och fyra månmånader efter det att Jehovas profetia i Haggai 2:7—10 hade uttalats. Därpå skulle invigningen av det återuppbyggda templet följa, varefter Jehova skulle uppfylla sitt ord och fylla detta heliga hus med härlighet. (Esra 4:24; 6:14, 15) Följaktligen måste skakningen och gungningen av tingen, som skulle utgöra en uppfyllelse av hans profetia i förbindelse med detta bokstavliga återuppbyggda tempel i Jerusalem, inträffa under denna tidsperiod (520—515 f.v.t.) såsom en förstahandsuppfyllelse av profetian. Historiens skriftliga vittnesbörd måste visa hur profetian uppfylldes på de internationella angelägenheterna under denna särskilda tid. Det var verkligen en tid av avsevärd oro och oordning för det persiska väldet.

21. Varför bör vi i denna tid vara intresserade av en större uppfyllelse av profetian i Haggai 2:7—10?

²¹ Vi måste emellertid komma ihåg att det återuppbyggda templet i Jerusalem var förebildligt. Det var en modell i liten skala av Jehovas större tempel, hans andliga tempel, där hans överlämnade folk tillber honom i vår tid. Den större och slutliga uppfyllelsen av Haggai 2:7—10 är alltså den uppfyllelse vi i vår tid bör vara intresserade av.

EN NUTIDA UPPFYLLELSE SÄKER OCH VISS

22. Sedan vilket år har de nutida nationerna varit vacklande, och vilken fråga uppstår därför?

²² Alla upplysta och välunderrättade människor instämmer omedelbart i att någonting utöver det vanliga har hänt med nationerna ända sedan det tjugonde århundradets fjortonde år. Första världskriget, som började år 1914, ledde till en kedja av händelser som har gjort att alla nationerna vacklar i vår tid. Alla deras ansträngningar att stabilisera sig, också med hjälp av Förenta nationernas organisation för världsomfattande fred och säkerhet, fortsätter att vara förgäves. Vad innebär allt detta? Hur kommer det att bli till sist? Politiska prognosmakare och de som sysslar med världshistoria har inget tillförlitligt svar. Finns det då inget svar?

23. I vilket budskap från 500-talet f.v.t. finns svaret innefattat?

²³ Svaret innefattas i de ord som kommer genljudande till oss från Jerusalem på 500-talet före den vanliga tideräkningen: ”Detta är vad härskarornas Jehova har sagt: ’Ännu en gång — det dröjer en liten tid — så skall jag försätta himlarna och jorden och havet och den torra marken i gungning.’ ’Och jag skall försätta alla nationer i gungning, och alla nationers önskvärda ting skall komma in; och jag skall fylla detta hus med härlighet’, har härskarornas Jehova sagt.” — Haggai 2:7, 8, NW.

24. Vilka frågor uppstår beträffande tillämpningen av dessa profetiska ord?

²⁴ Men hur vet vi att dessa spännande ord, som förmedlats till oss av Jehovas profet Haggai, inte enbart var tillämpliga då, på denne profets tid eller ”en liten tid” därefter? Hur kan vi vara säkra på att just dessa ord har en nutida tillämpning i vår egen tid?

25. a) I vilket citat som senare framfördes för människor av samma ras finns svaret antytt? b) Varför behövde dessa människor vara aktsamma på grund av en nära förestående katastrof?

²⁵ Vi vet detta på grund av att en lång tid efter det att Haggais profetia gavs, i själva verket omkring 580 år därefter, blev dessa profetiska ord citerade under inspiration från Gud och gavs en framtida tillämpning, som gällde slutet på denna internationella tingens ordning. Alldeles som det förhöll sig med Haggais profetiska ord, framfördes detta citat av hans ord för hebréer, för avkomlingarna av patriarken Abraham, hebrén — skillnaden var bara den att dessa senare hebréer hade blivit kristna under första århundradet enligt den vanliga tideräkningen. (1 Moseboken 14:13; Hebréerna 1:1, 2; 2:16) Citatet från Haggais profetia framfördes för dem omkring tio år innan Jerusalem och dess återuppbyggda tempel förstördes av romarna år 70 v.t. Följaktligen var en stor förändring nära förestående, och de hebréer som blivit kristna måste nu vara aktsamma, så att de inte led skada och förlust tillsammans med dessa icke troende hebréer, som fortfarande höll sig till det jordiska Jerusalem och dess materiella tempel.

26. Vad sade skribenten på tal om Esau till dessa kristnade hebréer för att de skulle undvika förlust?

²⁶ Den inspirerade skribenten förklarade för de kristnade hebréerna hur de, genom att följa den rätta kursen med tillbörlig uppskattning av andliga värden, skulle undvika en ohjälplig förlust. Han sade till dem: ”Faren efter frid med alla och efter helgelse; ty utan helgelse får ingen se Herren. Och sen till, att ingen går miste om Guds nåd [oförtjänta omtanke, NW] och att ingen giftig rot skjuter skott och bliver till fördärv, så att menigheten därigenom bliver besmittad; sen till, att ingen är en otuktig människa eller ohelig såsom Esau [inte uppskattar heliga ting, liksom Esau, NW], han som för en enda maträtt sålde sin förstfödslorätt. I veten ju, att han ock sedermera blev avvisad, när han på grund av arvsrätt ville få välsignelsen; han kunde nämligen icke vinna någon ändring [hos sin far Isak], fastän han med tårar sökte därefter [hos Isak].” — Hebréerna 12:14—17.

27. a) Varför var dessa kristnade hebréers tillstånd allvarligare än deras förfäders tillstånd vid Sinai berg? b) Hur kunde de undvika att bli lika Esau?

²⁷ För dessa kristnade hebréer hade förhållandena ändrats ofantligt, sedan de blivit efterföljare till Messias, Jesus, kung Davids och patriarken Abrahams ättling. Dessa hebréer stod inför en större och allvarligare serie omständigheter än deras förfäder hade gjort, när de fördes till Sinai berg av profeten Mose år 1513 f.v.t. Större ting stod på spel och kunde gå förlorade för beständigt, och de som förlorade kunde till sist bli tillintetgjorda. Alldeles som patriarken Isak, Abrahams son, vägrade att ändra sinne trots de tårar hans materialistiske son Esau fällde, skulle inte heller Jehova Gud ändra sinne, om dessa kristnade hebréer förlorade sin uppskattning av hans oförtjänta omtanke om dem genom Herren Jesus Kristus. I stället för att likna Esau, som satte ringa värde på de andliga möjligheter som stod öppna för honom såsom Abrahams sonson, borde de undvika ett världsligt tänkesätt genom att visa full uppskattning av heliga ting och hålla fast vid dessa. Detta var orsaken till att den inspirerade skribenten fortsatte med att säga följande till dessa kristnade hebréer, som nu hade förts in i ett nytt förbund genom Jesus Kristus:

28. Vad hade dessa kristnade hebréer inte kommit till, enligt skribenten?

²⁸ ”Ty [dvs.: Med tanke på vad jag just har sagt i de föregående meningarna] I haven icke kommit till ett berg, som man kan taga på [likt Sinai berg], ett som ’brann i eld’, icke till ’töcken och mörker’ och storm, icke till ’basunljud’ och till en ’röst’, som talade så, att de som hörde den bådo, att intet ytterligare skulle talas till dem. Ty de kunde icke härda ut med det påbud, som gavs dem: ’Också om det är ett djur, som kommer vid berget, skall det stenas.’ Och så förskräcklig var den syn man såg, att Moses [medlaren] sade: ’Jag är förskräckt och bävar.’

29. Men vad och vilken serie omständigheter hade dessa kristnade hebréer närmat sig?

²⁹ Men ni har närmat er ett berg som heter Sion och en den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, och myriader änglar [inte bara de änglar som befann sig där vid Sinai berg] i allmän sammankomst och församlingen av de förstfödda [kristna förstfödda söner till Gud, vilka är större än Isaks förstfödde son Esau], som har blivit uppskrivna i himlarna [inte i Isaks jordiska släktregister], och Gud, allas domare [inte Guds ängel som en representant såsom vid Sinai berg], och de fullkomliggjorda rättfärdigas andliga liv [inte domfällda syndare, såsom hebréerna vid Sinai berg], och Jesus, ett nytt förbunds medlare [ett förbunds som var bättre än det lagförbund som Mose var medlare för], och det stänkelseblod, som talar på ett bättre sätt än Abels blod [eftersom det är Jesu Kristi blod].” — Hebréerna 12:18—24; verserna 22—24 enligt NW; Galaterna 3:19; Apostlagärningarna 7:37, 38.

30. Vad kan vi alltså nu bättre inse beträffande dessa kristnade hebréers belägenhet?

³⁰ När vi begrundar alla dessa större ting som de kristnade hebréerna hade närmat sig, kan vi inse att de befann sig i en situation som var allvarligare än den som deras hebreiska förfäder hade befunnit sig i framför Sinai berg i Arabien år 1513 f.v.t. De hade mera att förlora. De kunde bli förintade för evigt, om de blev lika Isaks förstfödde son Esau och förlorade sin uppskattning av de heliga ting som var förbundna med Guds förstfödda andliga söner, vilka är uppskrivna i himlarna.

31. För vilka i vår tid gäller samma förhållande, och vad bör därför dessa vara angelägna om att göra?

³¹ Detsamma gäller människor i vår tid som påstår sig vara kristna, oberoende av om de är omvända judar eller omvända hedningar. Vi bör erkänna vem det är som talar till oss — Gud — genom sitt inspirerade ord, den heliga bibeln. Vi bör därför vara angelägna om att lyssna till de ytterligare ting som han har sagt oss genom medlaren, Jesus Kristus, och genom dennes lärjungar, som blev inspirerade att skriva heliga skrifter. Vi bör inte försumma att helt och fullt uppskatta dessa i högsta grad viktiga ting. Vi bör inte ursäkta oss och dra oss undan från att lyssna och ägna uppmärksamhet åt dem. Följaktligen säger han som blev inspirerad att skriva till de kristna hebréerna vidare:

32. Vad sade alltså skribenten i fortsättningen om att be att få slippa ifrån?

³² ”Se till att ni inte ber att få slippa ifrån [ursäktar er inför] honom som talar. Ty om de inte kom undan som bad att få slippa ifrån honom, som gav gudomlig underrättelse och varning på jorden, långt mindre skall vi då göra det, om vi vänder oss bort från honom som talar från himlarna. Den gången skakade hans röst jorden [men skakade inte sönder berget Sinai], men nu har han lovat och sagt: ’Ännu en gång skall jag inte bara sätta jorden utan också himmelen i rörelse.’”

33. Var avgav Gud ett sådant löfte, och varför citerade skribenten det nu som någonting som var på sin plats?

³³ Var hade Jehova Gud avgett ett sådant löfte? Jo, i Haggais profetia, kapitel två, vers sju 2:7. Den hade uttalats i det forntida Jerusalem och innehöll följande ord: ”Ty detta är vad härskarornas Jehova har sagt: ’Ännu en gång — det dröjer en liten tid — så skall jag försätta himlarna och jorden och havet och den torra marken i gungning.’” Men detta gudomliga löfte blev inte fullständigt uppfyllt inom ”en liten tid” efter det att profeten Haggai uttalat orden. Detta var orsaken till att den som skrev till de kristnade hebréerna gjorde följande inspirerade kommentar till detta gudomliga löfte om att skaka himlarna såväl som jorden:

34. Vilken kommentar gör skribenten till sitt citat av Haggai 2:7?

³⁴ ”Nu betecknar uttrycket ’ännu en gång’ att de ting som blir skakade skall avlägsnas såsom ting som har blivit gjorda, på det att de ting som inte blir skakade må förbli. Då vi alltså ser att vi skall få ett rike som inte kan skakas, må vi [till skillnad från Esau] då alltfort vara föremål för oförtjänt omtanke, genom vilken vi kan på ett välbehagligt sätt ägna helig tjänst åt Gud med gudaktig fruktan och vördnad. Ty vår Gud är också en förtärande eld [lika tillintetgörande som den eld med vilken Sinai berg brann].” — Hebréerna 12:25—29, NW.

35. På vilken tid tillämpar skribenten uttrycket ”ännu en gång”, och vad måste därför vara nära beträffande de gjorda ting som kan skakas?

³⁵ Har vi lagt märke till att han som skriver till de kristnade hebréerna tillämpar det gudomliga uttrycket ”ännu en gång” på framtiden och förklarar att det enda som inte kan skakas är det rike som de kristna, vilka ägnar helig tjänst åt Gud på ett välbehagligt sätt, skall få? Därtill kommer att avlägsnandet av alla de gjorda ting som blir skakade kommer att lämna rum för detta rike, en regering som kommer att förbli bestående och i funktion. De gjorda ting som kan skakas har ännu inte blivit avlägsnade, även om de redan kan ha satts i rörelse och gungar och skakar. Det är alltså uppenbart att profetian i Haggai 2:7, 8, enligt den tolkning av tingen som ges i de inspirerade heliga skrifterna, har en nutida tillämpning, ja, nu under tjugonde århundradet, och att profetians uppfyllelse fram till dess fullbordan ännu ligger framför oss, fastän den är mycket nära!

HUR DÅ?

36. Vilken fråga uppstår alltså beträffande en uppfyllelse av Haggai 2:7, 8 nu på 1900-talet?

³⁶ Himlarna, jorden, havet och torra marken i bokstavlig mening kommer inte att avlägsnas och förgås. Detta var helt visst inte fallet i någon första uppfyllelse i liten skala av profetian under Haggais tid eller en liten tid därefter. Hur går det då till att det gudomliga löftet verkställs i uppfyllelsen nu på 1900-talet? ”Ty detta är vad härskarornas Jehova har sagt: ’Ännu en gång — det dröjer en liten tid — så skall jag försätta himlarna och jorden och havet och den torra marken i gungning.’ ’Och jag skall försätta alla nationer i gungning, och alla nationers önskvärda ting skall komma in; och jag skall fylla detta hus med härlighet’, har härskarornas Jehova sagt.” — Haggai 2:7, 8, NW.

37. Vad skall gungningen av allt det som omnämnts leda fram till, och vad måste hända med allt som motstår och hindrar detta?

³⁷ Vem kan inte se att gungningen och skakningen av alla de ting som nämnts skall leda fram till förhärligandet av Jehova Guds tempel? Detta betyder att den rena tillbedjan av den ende levande och sanne Guden skall göras skön och upphöjd, inte i ett bokstavligt hus för tillbedjan på jorden, utan i hans sanna tempel, nämligen det område där tillbedjan av honom utövas i ande och i sanning, inom ramen för hans särskilda anordning. (Johannes 4:21—24) Jehova måste få sin rättmätiga plats för tillbedjan i hela det levande universum. Allt som har motstått och hindrat denna rätta och rena tillbedjan måste avlägsnas ur tillvaron. Enligt den inspirerade skribentens ord i Hebréerna 12:26, 27 anger gungningen och skakningen av alla dessa ting att de skall avlägsnas, skakas i stycken.

38. Hur förhåller det sig, när det gäller gungningen eller skakningen, med de ting som de smorda kristna har närmat sig (Hebréerna 12:22, 23)?

³⁸ ”Den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem”, skall inte skakas och avlägsnas. Det skall inte heller dess himmelska plats: det ”berg som heter Sion”. Inte heller skall detta ske med dessa heliga ”myriader änglar i allmän sammankomst” eller med ”församlingen av de förstfödda, som har blivit uppskrivna i himlarna”, eller med ”de fullkomliggjorda rättfärdigas andliga liv”. (Hebréerna 12:22, 23, NW) Dessa ting, som de överlämnade, döpta, smorda kristna har närmat sig, är inte ting som kan förstöras. De är inte förbundna med eller beroende av ett förebildligt, materiellt tempel här på jorden, ett tempel likt de tempel som byggdes i det jordiska Jerusalem av kung Salomo och ståthållaren Serubbabel och översteprästen Josua, Josadaks son. Dessa oförstörbara ting har att göra med Jehovas större tempel, hans andliga tempel, som är det enda tempel som kan rymma honom i sitt allraheligaste (himmelen själv). (1 Konungaboken 8:27; Jesaja 66:1; Apostlagärningarna 7:48—50; 17:24, 25; Hebréerna 9:23, 24) Dessa ting som inte kan förstöras eller avlägsnas har också att göra med Jehovas ”rike som inte kan skakas”. — Hebréerna 12:28, NW.

39. Är de ”himlar” som försätts i gungning bokstavliga eller symboliska? Ge skäl för svaret.

³⁹ Vad är då de ”himlar” som skall försättas i gungning och skakas och avlägsnas? Jehova, han som försätter i gungning och skakar och avlägsnar, gör svaret tydligt för oss. I den underbara bok med ”tecken” (NW), Uppenbarelseboken, som han gav åt den hebreisk-kristne aposteln Johannes, ger han oss en symbolisk framställning av hur dessa himlar avlägsnas. Han inspirerade aposteln Johannes att skriva i Uppenbarelseboken 20:11: ”Och jag såg en stor vit tron och honom som satt därpå; och för hans ansikte flydde jord och himmel, och ingen plats blev funnen för dem.” Denna flyende himmel blev ersatt, ty i Uppenbarelseboken 21:1, 2 fortsätter Johannes att säga: ”Och jag såg en ny himmel och en ny jord; ty den förra himmelen och den förra jorden voro förgångna, och havet fanns icke mer. Och jag såg den heliga staden, ett nytt Jerusalem, komma ned från himmelen, från Gud, färdigsmyckad såsom en brud, som är prydd för sin brudgum.” Alldeles som ”den heliga staden, ett nytt Jerusalem”, här är ett tecken som framställer en bild av ”bruden, Lammets hustru” (Uppenbarelseboken 21:9), är också de ”förra himlarna”, de ”himlar” som flydde bort från Gud på hans stora vita tron, ett ”tecken” eller en symbol.

40, 41. Vad sägs det i Uppenbarelseboken 12:3—5, 7—12 som hjälper oss att förstå vad ”himlarna” betecknar?

⁴⁰ Ett ”tecken” på vad? Uppenbarligen på någon osynlig, andlig himmelsk organisation, som härskade över människorna. Uppenbarelsebokens tolfte kapitel ger oss förklaringen till detta. Där läser vi: ”Ännu ett annat tecken visade sig i himmelen: där syntes en stor röd drake, som hade sju huvuden och tio horn och på sina huvuden sju kronor. Och hans stjärt drog med sig tredjedelen av himmelens stjärnor och kastade dem ned på jorden. ... Och en strid uppstod i himmelen: Mikael och hans änglar gåvo sig i strid med draken; och draken och hans änglar stridde mot dem, men de förmådde intet mot dem, och i himmelen fanns nu icke mer någon plats för dem. Och den store draken, den gamle ormen, blev nedkastad, han som kallas Djävul och Satan och som förvillar hela världen; han blev nedkastad till jorden, och hans änglar kastades ned jämte honom. Och jag hörde en stark röst i himmelen säga:

⁴¹ ’Nu har frälsningen och makten och riket blivit vår Guds och väldet hans Smordes; ty våra bröders åklagare är nedkastad, han som dag och natt anklagade dem inför vår Gud. De övervunne honom i kraft av Lammets blod och i kraft av sitt vittnesbörds ord; de älskade icke så sitt liv, att de drogo sig undan döden. Glädjens fördenskull, I himlar och I som bon i dem. Men ve dig, du jord, och dig, du hav! Ty djävulen har kommit ned till eder i stor vrede, eftersom han vet, att den tid han har kvar är kort [att han har en kort tidsperiod, NW].’” — Uppenbarelseboken 12:3—5, 7—12.

42. Av vad är ”himlarna” en bild, enligt vad vi kan förstå av denna skildring?

⁴² Av denna skildring på ett språk med symboler och tecken kan man tydligt inse att de symboliska ”himlarna” är en bild av den osynliga andeorganisation som består av Satan, djävulen, och demonänglarna under honom. Med dessa onda demonänglars hjälp har Satan, djävulen, förvillat ”hela världen”. Jesus Kristus kallade honom människovärldens ”furste” eller ”härskare” (NW). (Johannes 12:31; 14:30; 16:11) Den kristne aposteln Paulus identifierar honom såsom ”denna tingens ordnings gud”, vilken förblindar de icke troendes sinnen. Paulus talar också om honom såsom ”härskaren som utövar myndighet i luften, den ande som nu verkar i olydnadens söner”. (2 Korintierna 4:4; Efesierna 2:2; NW) Aposteln Johannes riktar uppmärksamheten på Satans inflytande över människovärlden genom att säga: ”Vi [de kristna] vet att vi har vårt ursprung hos Gud, men hela världen ligger i den ondes våld.” (1 Johannes 5:19, NW) Satan och hans demonänglar är de som i Efesierna 6:12 omtalas såsom ”ondskans andemakter i himlarymderna”. De är de osedda himlar som nu behärskar de onda människorna.

43. Har dessa ”himlar” redan börjat skakas? Förklara.

⁴³ Vi tackar den allsmäktige Guden för att de inte är beständiga ”himlar” över människosläktet. Inom kort, sedan den ”stora vedermödan” kommit över hela mänskligheten, måste dessa ”himlar” fly från Jehova Guds ansikte, hans som sitter på ”en stor vit tron”. (Uppenbarelseboken 20:11) De är alltså ”himlar” som kan avlägsnas. De är himlar som kan skakas tills de blir fullständigt tillintetgjorda. Skakandet av dem har redan börjat. Vid vilken tid började det? Efter det att Guds messianska rike föddes i himlarna, då ”hedningarnas tider” eller ”nationernas fastställda tider” utlöpte tidigt på hösten år 1914 v.t. Då började den på tronen insatte Jesus Kristus, som fungerade som den himmelske Mikael, den ”store fursten”, som står såsom försvarare av Guds folk, att föra krig mot Satan, djävulen, och hans demonorganisation. Som en följd av detta skakades dessa onda andemakter bort från sin himmelska plats och tvingades falla ned till vår jords närhet.

44. Vad har denna skakning av ”himlarna” bort från kontakter i höjden resulterat i, och när skall skakningen föras till en avslutning?

⁴⁴ Deras harm över att de skakats loss från tidigare himmelska kontakter har resulterat i ökat ”ve” för människorna och även i förföljelse mot Jehovas överlämnade, döpta folk, de andliga israeliterna, här på jorden. (Uppenbarelseboken 12:5—13, 17; Daniel 12:1) Men skakningen av dem är inte helt och hållet överstånden i och med denna förnedring. Den slutliga skakningen fram till en avslutning måste komma efter ”striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” vid Harmageddon och måste bli orsak till att de faller ned i den fängelselika avgrunden, där de kommer att vara inspärrade under de tusen åren för Kristi oavbrutna och ostörda regering över de återlösta människorna. På så sätt kommer dessa onda ”himlar” nu att försvinna och ge plats åt de ”nya himlar” i vilka rättfärdighet skall bo för evigt. — 2 Petrus 3:7—13; Uppenbarelseboken 20:1—3.

45. Var någonstans har angelägenheterna påverkats av denna inledande skakning av dessa ”himlar”, och vad måste sägas om skakning och avlägsnande vad vår bokstavliga jord beträffar?

⁴⁵ Denna förnedring av de demoniska himlarna och deras begränsning till jordens grannskap för ”en kort tidsperiod” fram till dess de faller ned i ”avgrunden” har i ofantlig grad påverkat människornas angelägenheter här på jorden sedan år 1914 v.t. Men hur går det till att Jehova Gud uppfyller sitt löfte att försätta ”jorden” såväl som ”himlarna” i gungning, skakning och rörelse? (Haggai 2:7; Hebréerna 12:26) Jo, alldeles som de ”himlar” som skall skakas inte är de bokstavliga, synliga himlarna över människorna, så är inte heller den ”jord”, som ställs i kontrast till dessa himlar, den bokstavliga jorden under människornas fötter. Beträffande den bokstavliga jorden och dess varaktighet talas det i Psalm 104:5 om det som Gud har skapat: ”Han har grundat jorden på dess fastställda platser; den skall inte bringas att vackla till obestämd tid, eller för evigt.” (NW) I överensstämmelse med detta kommer vårt bokstavliga jordklot inte att bringas att gunga och skaka i syfte att det skall avlägsnas.

46. Vad är alltså den ”jord” som skakas och avlägsnas, och när blev den till?

⁴⁶ Det är alltså följdriktigt att det är den symboliska ”jorden” som Jehova har lovat att försätta i gungning och rörelse i syfte att den skall avlägsnas. Alldeles som de med jorden förbundna ”himlarna” består av förnuftsbegåvade levande skapelser (demonandarna under Satan, djävulen), består också den symboliska ”jorden” av förnuftsbegåvade levande skapelser, i det att den är det mänskliga samhälle som står under inflytande av den onde, Satan, djävulen. Detta ogudaktiga mänskliga samhälle blev till någon tid efter vattenfloden på Noas tid och inbegriper nu praktiskt taget hela människovärlden. (Uppenbarelseboken 12:9; 1 Johannes 5:19) Denna symboliska ”jord” och de med den förbundna ”himlarna”, vilka står över den, utgör ”de himlar och den jord, som nu finns” och som, i kraft av Guds ord, ”förvaras ... åt eld och sparas till de ogudaktiga människornas doms och tillintetgörelses dag”, som vi får veta i 2 Petrus 3:7 (NW). Hur skall det gå till att den suveräne Herren Jehova, innan han förstör denna symboliska ”jord” såsom genom förtärande eld, bringar den i gungning, skakar den, sätter den i rörelse?

HUR ”JORDEN” BRINGAS I GUNGNING

47. Hur började Gud utföra skakningen av den symboliska ”jorden”?

⁴⁷ Detta börjar han göra genom att hävda sitt anspråk på suveränitet över det mänskliga samhällets boningsort, den bokstavliga jorden. Detta gör han på ett sätt som han aldrig har gjort förut. Det själviska, självupptagna mänskliga samhället gör anspråk på att äga jorden och ha rätt att göra precis vad det vill med jorden och haven på den. Härigenom lämnas jordens Skapare utan avseende, och detta är både orätt och kortsynt. Den suveräne Herren Jehova lät denna uppfattning och tillämpningen av den vara förhärskande oavbrutet och utan hinder fram till slutet på hedningarnas tider eller ”nationernas fastställda tider” år 1914 v.t. Därpå gav han liv åt sitt eget rättmätiga anspråk genom att låta sitt messianska rike födas i himmelen. Det är bestämt att denna osynliga himmelska regering, som i Uppenbarelseboken 12:5 visas i bild såsom ett ”barn”, sonen till Guds ”kvinna”, skall ”styra alla folk [nationer, NW] med järnspira”. Att Jehova på detta sätt bekräftade sin universella suveränitet gjorde att den symboliska ”jorden”, det ogudaktiga mänskliga samhället, skakades loss från sin under lång tid lugna ställning i fråga om att vara etablerad, i det att den av Jehova Gud tillåtits behandla den bokstavliga jorden som sin egendom och missbruka den som om man inte hade ansvar inför någon.

48. Hur skulle den symboliska oandliga ”jorden” bli uppskakad genom det osynliga himmelska ingripandet från den universelle Suveränen, Jehova?

⁴⁸ Men hur skulle det jordiska mänskliga samhället försättas i gungning eller skakas genom detta osynliga himmelska ingripande från den universelle Suveränen, om det mänskliga samhället vore omedvetet om det? Hur skulle det oandliga mänskliga samhället känna av det, känna sig uppskakat av det? Detta skulle ske genom att han lät människorna bli underrättade om att hedningarnas tider, ”nationernas fastställda tider”, hade nått sitt slut år 1914, det år då första världskriget började. Nationernas långvariga herravälde över världen hade nu nått sitt slut, ty nu kunde det sägas till den suveräne Herren Jehova: ”Vi tackar dig, Jehova Gud, den Allsmäktige, den som är och som var, därför att du har tagit din stora makt och börjat härska som konung. Men nationerna blev vreda, och din egen vrede kom.” (Uppenbarelseboken 11:17, 18, NW) Det jordiska mänskliga samhället fick underrättelse beträffande denna universella förändring i status quo genom dem som är sändebud på jorden för den nu regerande Suveränen, Jehova Gud, den Allsmäktige.

49. Vilka är de ”sändebud” som delger underrättelsen, och varför är deras uppdrag nu mera angeläget än någonsin förut?

⁴⁹ Vilka är dessa ”sändebud”? Det är de överlämnade, döpta, med anden smorda kristna, som beskrivs genom aposteln Paulus’ ord i hans andra brev till korintierna, 2 Kor. kapitel fem, verserna nitton och tjugo: ”Gud [försonade] medelst Kristus ... en värld med sig själv, i det att han inte tillräknade dem deras försyndelser, och han anförtrodde försoningens ord åt oss. Vi är därför sändebud i Kristi ställe, liksom om Gud enträget manade genom oss. I Kristi ställe vädjar vi: ’Bli försonade med Gud.’” (NW) Nu, då Jehova Gud, den Allsmäktige, hade tagit till sig sin stora makt och hade börjat regera förmedelst sitt nyfödda messianska rike i himlarna, var det mera angeläget än någonsin tidigare för det jordiska mänskliga samhället att bli försonat med Gud. Det fullständiga avlägsnandet av hela den världsomfattande tingens ordning var nu nära förestående, och ”ändens tid” för den hade börjat. (Daniel 12:4) Frågan är: Vilka skall undgå förintelse med den?

50. Hur reagerade den symboliska ”jorden” på den underrättelse som delgavs den av sändebuden för Riket?

⁵⁰ Hur reagerade den symboliska ”jorden”, det krigsplågade mänskliga samhället, på den underrättelse som delgavs den av dessa ”sändebud” för Guds upprättade rike i händerna på hans Kristus? Var det verkligen så att jorden lugnade ned sig och reagerade fridsamt på inbjudan att bli försonad med Jehovas nyfödda rike genom Kristus? Den historiska skildringen av åren under första världskriget ger svaret Nej! Den krigssargade ”jorden” försattes i gungning, skakades, sattes i rörelse genom denna underrättelse. Det var alldeles som det var förutsagt i Uppenbarelseboken 11:18: ”Nationerna blev vreda”, det vill säga mot sändebuden för Riket. De försökte göra bruk av de över hela jorden rådande krigstidsförhållandena för att undertrycka dessa sändebud för Riket. De tillgrep rentav häftig förföljelse, som i somliga fall till och med betydde döden för sändebuden. Detta var vad dessa överlämnade, döpta, smorda kristna fick vara med om, de som då kallades de internationella bibelforskarna men i vår tid kallas Jehovas kristna vittnen.

51. a) Vad kan ytterligare sägas om att sändebuden för Riket delger underrättelse och verkningarna därav? b) Hur har detta varit alldeles som det beskrivs i Hebréerna 12:26?

⁵¹ På historiens blad finns den skamliga meritlista upptecknad som den symboliska ”jorden” förskaffade sig, då den var försatt i gungning, skakade, blev fylld av våldsam rörelse i fiendskap mot sändebuden för Jehovas rike. Den underrättelse som delgavs av de trogna sändebuden för den suveräne Herren Jehova har fortsatt att delges fram till denna dag i allt större skala, och den symboliska ”jorden” blir fortfarande försatt i gungning, skakad, satt i rörelse genom underrättelsen och dess uppfordrande innebörd. Ett bevis för att denna underrättelse förmedlar sanningen ser vi i uppfyllelsen av det som Jesus Kristus sade skulle utmärka denna ”ändens tid”: ”Det skall bliva stora jordbävningar, så ock hungersnöd och farsoter på den ena orten efter den andra, och skräcksyner skola visa sig och stora tecken på himmelen.” (Lukas 21:11) Men på ett symboliskt sätt har det varit alldeles som det heter i Hebréerna 12:26 angående Jehovas närvaro vid Sinai berg, då han gav de tio budorden: ”Den gången skakade hans röst jorden.” (NW) I denna tid har delgivningen av budskapet från hans skrivna ord förmedelst hans sändebud för Riket skakat den symboliska ”jorden”.

52. Vad visas i bild genom ”havet” och genom den ”torra marken”, som också skall försättas i gungning?

⁵² Alla element i det mänskliga samhället på jorden har bringats att gunga och skaka. Det är alldeles som den suveräne Herren Jehova har sagt: ”Ännu en gång — det dröjer en liten tid — så skall jag försätta himlarna och jorden och havet och den torra marken i gungning.” (Haggai 2:7, NW) På övre delen av jordskorpan befinner sig havet och torra marken. Havet är ständigt i rörelse, medan den torra marken är ganska stabil, bortsett från någon lokal jordbävning. Eftersom profetian i Haggai 2:7 har symbolisk innebörd, alldeles som fallet är med ”himlarna och jorden”, bör det symboliska ”havet” vara den del av det mänskliga samhället som är ostadig, rastlös, kastar upp ”dy och orenlighet”, så att säga, och vidare är ofridsam, åstundar radikala förändringar och ständigt slår mot den ”torra marken”. (Jesaja 57:20) I kontrast härtill bör den symboliska ”torra marken” vara den del av det mänskliga samhället som är stadig, stabil, konservativ, försöker bevara status quo och är emot radikala förändringar.

53. Hur visas det om dessa två element i det mänskliga samhället har försatts i gungning?

⁵³ Likväl önskar båda dessa element av det mänskliga samhället ett styre över jordklotet som härrör från människor i stället för från Gud, den suveräne Herren Jehova. Följaktligen har också de försatts i gungning genom att de fått underrättelse av de andliga sändebuden, som har kungjort att ”nationernas fastställda tider” har utlöpt, att Jehovas rike genom Kristus nu regerar i himlarna och att den tid snabbt nalkas, då hela denna jordiska tingens ordning skall fullständigt avlägsnas i en stor vedermöda av ett slag som mänskligheten aldrig tidigare har varit med om. (Matteus 24:3—22; Markus 13:4—20) Båda dessa element i det mänskliga samhället, det konservativa och det radikala, visar att de försätts i gungning genom budskapet från Guds ord, eftersom de har blivit ”vreda” på dem som förkunnar det gudomliga budskapet, Rikets sändebud.

Kapitel 5

”Alla nationers önskvärda ting skall komma in”

1. Vad sägs det vidare i Haggai 2:8 om det som följer på att alla nationerna försätts i gungning, och vad bör vi alltså inte önska göra när det gäller Jehovas tillbedjan?

DET är uppenbart att förverkligandet av profetian i Haggai 2:7 har pågått sedan Jehova Gud, den Allsmäktige, tog till sig sin universella suveränitet under det av krig präglade året 1914 v.t. Men profetian går vidare med att beskriva för oss vad som blir resultatet av att alla nationerna försätts i gungning — förutom att den människogjorda tingens ordning på jorden helt och hållet avlägsnas. I Haggai 2:8 fortsätter den suveräne Herren Jehova att säga: ”’Och jag skall försätta alla nationer i gungning, och alla nationers önskvärda ting skall komma in; och jag skall fylla detta hus med härlighet’, har härskarornas Jehova sagt.” (NW) Denna gudomliga profetia visar alltså att härskarornas Jehova finner behag i att förhärliga sitt tempel eller hus för ren tillbedjan, så vilka är då vi att vi skulle förakta och nedvärdera den sanna tillbedjan av honom under dessa oroliga dagar?

2. Hur har Jehova sedan år 1914 försatt nationerna i gungning, och varför måste det bli en slutlig reaktion från deras sida?

² För att troget uppfylla denna profetia har härskarornas Jehova försatt alla nationerna i gungning. Sedan år 1914 har han sänt sitt rikes sändebud till att underrätta alla nationer om den avgörande förändring som har ägt rum i status quo beträffande universum. Resultatet har blivit alldeles som Jesus Kristus förutsade i sin profetia om ”avslutningen på tingens ordning”: ”Dessa goda nyheter om riket skall bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer; och därpå skall slutet komma.” (Matteus 24:3—14, NW) Alla nationerna nödgas erkänna att de har blivit vreda på Rikets sändebud. Den historiska redogörelsen vittnar mot nationerna. Men vreden från nationernas sida är ännu inte över. I det avgörande kraftprov som ännu ligger framför oss kommer Rikets sändebud att fortsätta att hålla fast vid Jehovas universella suveränitet och leva i enlighet med sitt gudagivna budskap. Alldeles som det förutsagts i Guds profetiska ord, skall därför alla nationernas vrede få sitt utlopp i en slutlig vredesyttring.

3. I vilken utsträckning kommer Jehova att försätta nationerna i gungning, och hur förhåller det sig följaktligen med vilken som helst religiös tolerans de för närvarande kan visa?

³ Jordens politiska nationers fientlighet kommer att visa sig i fullaste utsträckning, och följaktligen kommer härskarornas Jehova att försätta alla dessa nationer i gungning till dess de faller i ruiner och blir avlägsnade för evigt. Följaktligen är all religiös tolerans som nationerna för närvarande kan visa mot Rikets sändebud enbart tillfällig. Må ingen bli bedragen av den.

4. Har nationerna som fullständiga politiska statsbildningar uppfyllt profetian i Haggai 2:8, och vad visar hur det förhåller sig?

⁴ Vad skall vi, enligt profetian i Haggai 2:8, förvänta innan alla nationerna slutligen ger fritt utlopp åt sin vrede och de därpå blir avlägsnade med våld? Jo, detta: ”’Alla nationers önskvärda ting skall komma in; och jag skall fylla detta hus med härlighet’, har härskarornas Jehova sagt.” Vad visar då historiska fakta om uppfyllelsen av denna profetia fram till denna tid? De visar inte att alla nationerna som fullständiga nationer eller politiska statsbildningar har kommit in i Jehovas sanna tempel för tillbedjan och fört med sig sina önskvärda ting som frivilliga gåvor. Trots allt som har hänt sedan 1914 avstår nationerna ändå inte från sin egen jordiska suveränitet och träder inte upp till förmån för Jehovas universella suveränitet. Sedan andra världskriget slutat år 1945 upprättade de Förenta nationerna som den internationella organisationen för fred och säkerhet i världen. Den organisationen har de envist och i desperation hållit fast vid fram till denna tid. Denna internationella organisation står i öppen opposition mot Jehovas suveränitet.

5. Hur har enskilda medborgare inom de nationer som försatts i gungning reagerat, och till vilka har de slutit sig?

⁵ Men hur förhåller det sig med enskilda medborgare inom alla de nationer som har försatts i sådan stark gungning, varunder de har försökt hålla samman? Ja, fram till nu har individer i tiotusental reagerat på predikandet om Riket på ett helt annat sätt än deras politiska regeringar och de olika religiösa organisationer som är inblandade i politiken. De har kommit att inse att det inte finns någon lycklig, fridsam, gynnsam framtid för dem under dessa människogjorda regeringar. De har kommit att inse att det enda hoppet om räddning undan tillintetgörelse tillsammans med denna tingens ordnings politiska nationer är den suveräne Herren Jehovas messianska rike. De känner intensivt att Satan, djävulen, är ”denna tingens ordnings gud”, och de vill inte tillbedja denne falske gud genom att tillbedja de politiska nationerna. De erkänner att all suveränitet med rätta tillhör den högste Guden. Följaktligen har de överlämnat sig helt och fullt åt den suveräne Herren Jehova för att tillbedja honom i hans sanna hus för tillbedjan. De har slutit sig till hans sändebud.

6. Vilken profetia av Jesaja ser vi uppfylld, när vi iakttar dessa nutida förespråkare för Jehovas suveränitet och tillbedjan?

⁶ När vi ser dessa nutida förespråkare för Jehovas universella suveränitet och tillbedjan, ser vi en hänförande uppfyllelse av den ofta citerade profetian i Jesaja 2:2—4 (NW): ”Det skall ske i dagarnas slutskede att det berg där Jehovas hus är skall bli fast grundat ovan bergens topp, och det skall sannerligen bli upphöjt ovan höjderna; och till det skall alla nationer strömma. Och många folk skall sannerligen gå åstad och säga: ’Kom och låt oss gå upp till Jehovas berg, till Jakobs Guds hus; och han skall undervisa oss om sina vägar, och vi skall vandra på hans stigar.’ Ty från Sion skall lag utgå och Jehovas ord från Jerusalem. Och han skall sannerligen avsäga dom bland nationerna och bringa ordning i förhållandena beträffande många folk. Och de måste smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdssaxar. Nation skall inte lyfta svärd mot nation, ej heller skall de mer lära sig att kriga.”

7. När började detta inträffa, och vilket slags människor är det fråga om?

⁷ Det är inte i den tidigare delen, utan i ”dagarnas slutskede”, när det gäller denna ”ändens tid”, som denna internationella folkskara har börjat strömma till den högst upphöjda tillbedjan av Jehova, ”Jakobs [eller: Israels] Gud”. Eftersom de kommer från ”alla nationer”, är de inte andliga israeliter, vilket sändebuden för Riket är.

8, 9. Vilket år och efter vilka händelser började uppfyllelsen av profetian, enligt vad man kunde iaktta?

⁸ När började dessa individer ur ”alla nationer” strömma upp till det symboliska ”Jehovas berg” för att endräktigt tillbedja i ”Jakobs Guds hus”? Detta kunde iakttas efter publicerandet av den av två delar bestående artikeln ”Den stora skaran” i tidskriften The Watchtower för 1 och 15 augusti 1935 (Vakttornet för 1 och 15 oktober 1935), fyra år före andra världskrigets utbrott. Det stoff som lades fram i denna artikel hade tidigare framförts vid en allmän sammankomst som Jehovas vittnen höll i Washington, D. C., i Förenta staterna, närmare bestämt fredagseftermiddagen den 31 maj 1935. Talet och den tryckta artikeln förklarade vad den ”stora skara” var som blivit förutsagd i Uppenbarelseboken 7:9, 10 med följande ord:

⁹ ”Sedan fick jag se en stora skara, som ingen kunde räkna, en skara ur alla folkslag och stammar och folk och tungomål, stå inför tronen och inför Lammet; och de voro klädda i vita, fotsida kläder och hade palmer i sina händer. Och de ropade med hög röst och sade: ’Frälsningen tillhör vår Gud, honom som sitter på tronen, och Lammet.’”

10. Av vilka består denna tallösa ”stora skara”?

¹⁰ Denna tallösa ”stora skara” var åtskild från de andliga israeliterna, som visades i bild i de föregående fem verserna (Uppenbarelseboken 7:4—8) och som skulle bli tecknade med den levande Gudens insegel. Denna internationella ”stora skara” består av människor som nyligen blivit lärjungar till Kristus och som inte är tecknade med Guds insegel för att bli förenade med Jesus Kristus som konungar och präster i Guds andliga tempel. (Uppenbarelseboken 20:4—6) De är åt Gud överlämnade, döpta lärjungar till Kristus, som inte är på detta sätt tecknade med insegel men som följer Jesus Kristus som den förträfflige herden. Han leder dem till en jordisk bestämmelse, till evigt liv på en paradisisk jord under Jesu Kristi och hans 144.000 med insegel tecknade lärjungars himmelska rike. Dessa lärjungar, som inte blivit tecknade med insegel, tillhör de ”andra får” som Jesus Kristus omnämnde i Johannes 10:16, i det han sade: ”Jag har ock andra får, som icke höra till detta fårahus; också dem måste jag draga till mig, och de skola lyssna till min röst. Så skall det bliva en hjord och en herde.” Varje år sedan 1935 har dessa ”andra får”, som nu församlas, ökat i antal, så att de sannerligen utgör en ”stor skara”.

DESSA ”ÖNSKVÄRDA TING” BLIR BEVARADE

11, 12. a) Vad måste sägas om huruvida detta är ting som är önskvärda i Jehovas tempel för tillbedjan? b) Vad visar om de är bland de ting som skall försättas i fördärvbringande gungning?

¹¹ Är dessa överlämnade, döpta ”andra får” önskvärda i det hus som är ägnat åt ren tillbedjan av den suveräne Herren Jehova? Ja, i allra högsta grad! De är verkligen ”alla nationers önskvärda ting”, vilka, alldeles som härskarornas Jehova har förutsagt, skulle komma in för att ta del i tillbedjan i hans tempel. Det är inte materiella gåvor och ekonomiska bidrag som Jehova önskar få från alla nationerna. Nej, det är sköna, levande tillbedjare, i likhet med dem som tillhör denna tallösa ”stora skara” från alla nationer, stammar, folk och tungomål. (Johannes 4:23, 24) De är inte ting som skall försättas i gungning och skakas i stycken, förstöras, i den kommande ”stora vedermödan” över den världsomfattande tingens ordning. Dessa fårlika människor, som tror på Lammet, Jesus Kristus, skall bli bevarade genom denna fördärvbringande vedermöda. Detta framhävs i följande fråga och svar:

¹² ”Och en av de äldste tog till orda och sade till mig: ’Dessa som äro klädda i de vita, fotsida kläderna, vilka äro de, och varifrån hava de kommit?’ Jag [aposteln Johannes] svarade honom: ’Min herre, du själv vet det.’ Då sade han till mig: ’Dessa äro de som komma ur den stora bedrövelsen [vedermödan, NW] och som hava tvagit sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod.’” — Uppenbarelseboken 7:13, 14.

13, 14. a) Hur uppfylls alltså den senare delen av Haggai 2:8: ”Och jag skall fylla detta hus med härlighet”? b) Hur har detta förutsagts i Uppenbarelseboken 7:15?

¹³ Det är genom dessa ”andra får”, vilka kommer ut ur alla nationerna, som härskarornas Jehova uppfyller senare delen av sitt löfte, i det han säger: ”Och jag skall fylla detta hus med härlighet.” (Haggai 2:8, NW) Ett tomt tempel, blottat på tillbedjare, skulle inte vara någon härlighet för härskarornas Jehova. Men genom att hans plats för tillbedjan fylls till trängsel med tillbedjare som är klädda i tvättade, vita, fotsida kläder och viftar med palmkvistar och utropar: ”Frälsning har vi vår Gud att tacka för, honom som sitter på tronen, och Lammet” (Uppenbarelseboken 7:10, NW), skulle Jehovas hus fyllas med härlighet mer än genom alla slags materiella prydnader. Att hans hus för tillbedjan på detta sätt fylls med härlighet har förutsagts i den därefter följande delen av svaret på Johannes’ fråga:

¹⁴ ”Därför stå de inför Guds tron och tjäna honom [ägnar helig tjänst åt honom, NW] dag och natt i hans tempel. Och han som sitter på tronen skall slå upp sitt tabernakel över dem.” — Uppenbarelseboken 7:15.

15. a) Var är det, så att säga, som denna tillväxande ”stora skara” tjänar Gud dag och natt? b) Vilka är de som här på jorden står betagna av vördnad inför hur Jehova på så sätt fyller sitt tempel med härlighet?

¹⁵ Hundratusentals medlemmar av denna ”stora skara” av ”andra får” befinner sig redan i Jehova Guds andliga tempel, hans som nu tronar i universell suveränitet. Dag och natt ägnar de helig tjänst åt honom där genom att överallt förkunna hans messianska rike och hela mänsklighetens frälsning genom Guds lamms, Jesu Kristi, blod. Eftersom de inte är de med insegel tecknade andliga israeliterna, befinner de sig så att säga i hedningarnas förgård, en sådan som var en del av templet i Jerusalem på Jesu Kristi och hans apostlars tid. Det är också i detta stora andliga tempel som en kvarleva av de andliga israeliterna i vår tid tjänar som underpräster under översteprästen Jesus Kristus. På grund härav har kvarlevan av andliga israeliter, som nu tjänar som andliga underpräster, kärleksfull gemenskap med denna tillväxande ”stora skara” av ”andra får”, som uppriktigt förenar sig med dem i den rena tillbedjan av den suveräne Herren Jehova. Dessa underpräster står betagna av vördnad inför hur Gud på så sätt har fyllt sitt tempel med härlighet.

16. a) Vad gör Jehova med tanke på att de skall bevaras genom den ”stora vedermödan”? b) Vad gör herden, som liknar ett lamm, för dem?

¹⁶ Med tanke på att den ”stora skaran” av fårlika tillbedjare skall bevaras genom den kommande ”stora vedermödan” är det utlovat: ”Och han som sitter på tronen skall slå upp sitt tabernakel över dem.” Att de inte skall försättas i gungning till tillintetgörelse och bli avlägsnade från jorden får de försäkran om i de ord som ytterligare sägs om denna ”stora skara” i Jehovas andliga tempel: ”’De skola icke mer hungra och icke mer törsta, och solens hetta skall icke träffa dem, ej heller eljest någon brännande hetta [i gudomligt misshag].’ Ty Lammet, som står mitt för tronen, skall vara deras herde och leda dem till livets vattenkällor, och ’Gud skall avtorka alla tårar från deras ögon’.” — Uppenbarelseboken 7:15—17.

17. a) Har något liknande tidigare inträffat i Jehovas andliga tempel? b) Hur är tillbedjan av honom i hans tempel säkerställd åt honom för evigt hädanefter?

¹⁷ Aldrig tidigare har något så underbart som detta förekommit i den suveräne Herren Jehovas andliga tempel. Aldrig tidigare har det fyllts med härlighet genom att det kommit in så många ”önskvärda ting” ur alla nationerna. Tillbedjan av Jehova i hans andliga tempel är säkerställd åt honom för evigt hädanefter. När den nuvarande gungningen och skakningen av alla nationer, ja, av himlarna, jorden, havet och den torra marken i symbolisk bemärkelse, når sin höjdpunkt i ”striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” vid Harmageddon och det som följer därpå, att Satan blir kastad i avgrunden — då skall Guds andliga tempel, i vilket han tronar, förbli oskakat. Hans tillbedjare där kommer att åtnjuta kärleksfullt beskydd under hans tabernakel och kommer att bli bevarade för hans heliga tjänst i alla kommande tider.

DET SENARE HUSETS STÖRRE HÄRLIGHET

18. Vad är det ting av största värde som ”alla nationers önskvärda ting” kan ge åt Skaparen? Varför förhåller det sig så?

¹⁸ Det ting av största värde som ”alla nationers önskvärda ting” kan ge åt den store Skaparen är deras rena tillbedjan av honom såsom deras Gud. Religionssystemen i kristenheten och i judenheten och andra framträdande religioner har fyllt sina hus för tillbedjan med guld och silver och andra materiella skatter av högt jordiskt värde. Men sådan materiell rikedom är inte vad den ende levande och sanne Guden önskar få av sina tillbedjare. Han äger alla materiella ting, därför att han är Skaparen.

19. a) Kan vi göra Gud rik genom materiella gåvor? b) Varför behövde inte tempelbyggarna på Haggais tid bekymra sig för kostnader?

¹⁹ Ingen kan göra Gud, Skaparen, rik genom att föra in sådana materiella dyrbarheter i en byggnad som är överlämnad åt något slags religion. Att man ger Skaparen det som redan är Skaparens gör inte honom rik, även om det kan göra de olika religionernas präster rikare. När det gäller att fylla Jehovas hus med härlighet, är det alltså inte sådana materiella ting som behövs. Det är som det vidare heter i Haggais profetia: ”Ty mitt är silvret, och mitt är guldet, säger HERREN Sebaot [härskarornas Jehova, NW].” (Haggai 2:9) Behövde tempelbyggarna i Jerusalem då på Haggais tid, år 520 f.v.t., bekymra sig för kostnader? Nej! Inte med en sådan rik Gud.

20. Hur skulle Skaparen se till att alla nödvändiga kostnader bestreds, och varför behövde inte de som byggde bli missmodiga på grund av den föga lovande situationen i början?

²⁰ På den tiden ägde härskarornas Jehova såsom Skaparen alla de materiella ting som tempelbyggarna behövde. Man kunde lita på att han skulle ge allt ekonomiskt stöd som behövdes för att sätta i gång och avsluta återuppbyggandet av templet för hans tillbedjan. Genom sin ande kunde han också se till att vissa människor som ägde materiella rikedomar gav bidrag till återuppbyggnadsarbetet. Det förhållandet att han lovade att fylla det föreslagna nya huset för tillbedjan med härlighet var en gudomlig garanti för att man i full förtröstan kunde sätta i gång med att återuppbygga huset. Det skulle bli fullbordat, och tillbedjare skulle komma till det. Den föga lovande situationen i början var därför inte någonting som skulle göra tempelbyggarna missmodiga. Jehova skulle inte uppmuntra dem att börja med någonting som de senare skulle tvingas lämna ofullbordat. Den rikaste personen i hela det levande universum stod bakom dem!

21. Vilken förklaring som publicerades i Zions Watch Tower påminner detta oss om?

²¹ Detta påminner oss om den förklaring som stod tryckt i andra numret av tidskriften Zions Watch Tower, augusti 1879, sidan 2, under rubriken ”Vill du ha Zions Vakt-Torn?”

Tro nu inte att det sagda är en vädjan om penningbidrag. Nej. Zions Vakt-Torn har, enligt vad vi fullt och fast tror, JEHOVA bakom sig, och fördenskull kommer denna tidskrift aldrig att tigga eller bedja människor om att ge den finansiellt stöd. När Han som säger: Allt guldet och silvret på bergen är mitt inte längre sörjer för de medel som behövs, då skall vi inse att det är dags att sluta ge ut tidskriften.

Detta stod att läsa i de 6.000 exemplar som tidskriften då gavs ut i.

22. Varför behövde tempelbyggarna i särskild grad utöva tro, och vilket sätt att se behövde de få?

²² När ståthållaren Serubbabel och översteprästen Josua, Josadaks son, och de övriga av israeliterna grep sig an med att återuppbygga Jehovas tempel i Jerusalem, behövde de i särskild grad utöva tro på Gud, i synnerhet eftersom det persiska väldets officiella förbud mot återuppbyggandet av Jehovas hus för tillbedjan fortfarande var i kraft. Utöver detta behövde byggarna bekämpa missmod på grund av att den blygsamma begynnelsen av arbetet föreföll som ingenting i jämförelse med det tidigare härliga templet, som kung Salomo hade byggt. De behövde få Jehovas sätt att se för att bli uppmuntrade att gå framåt. Därför gjorde Jehova bruk av sin profet Haggai för att uppenbara hur han såg på saken, nämligen i följande ord: ”’Härligheten hos detta senare hus skall bli större än hos det förra’, har härskarornas Jehova sagt. ’Och på denna plats skall jag ge frid’, är härskarornas Jehovas uttalande.” — Haggai 2:10, NW.

23. Vad måste vi komma ihåg med avseende på Jehovas sanna tempel, när det gäller att det senare husets härlighet skulle bli större än det förras?

²³ För att förstå dessa profetiska ord måste vi komma ihåg att Jehovas andliga tempel har som sitt allraheligaste den heliga plats där Jehova Gud residerar i de osynliga himlarna och att detta hans andliga tempel inte förstördes av de babyloniska härarna år 607 f.v.t, när hela Jerusalem lades öde. Det var bara den förebildliga modellen av det här på jorden som blev förstörd. Det dröjde ännu innan Jehovas verkliga, andliga tempel kom till, och det skulle inte behöva återuppbyggas. Det andliga tempel som då hörde framtiden till har alltså bestått till vår tid, och den slutliga och fullständiga uppfyllelsen av Jehovas profetia i vår tid är tillämplig på detta enda, andliga tempel för den ende levande och sanne Guden.

24. Vad var detta ”senare hus” på Haggais tid, och vad var det ”förra”? Hur blev det enas härlighet större än det andras?

²⁴ På Haggais tid, för mer än 2.490 år sedan, behövde ett nytt och andra tempel uppföras i Jerusalem. Det skulle vara det ”senare” huset, under det att det förstörda Salomos tempel var det ”förra” templet. Båda dessa hus var ”de förebildliga modellerna av de ting som är i himlarna”. (Hebréerna 9:23, NW) Enligt Jehovas försäkran i Haggai 2:10 skulle härligheten hos det tempel, som byggdes under uppsikt av ståthållaren Serubbabel och översteprästen Josua i Jerusalem, vara större än härligheten hos kung Salomos tempel. Hur kom det att bli så? För det första fortsatte det att vara i bruk under längre tid, från år 515 f.v.t. till år 70 v.t, eller under 584 år, medan Salomos tempel bestod i 420 år. Detta ”senare hus” varade alltså till Messias’ ankomst, och han undervisade själv där. Dessutom började år 17 f.v.t. kung Herodes i den romerska provinsen Judeen att steg för steg bygga om Serubbabels tempel, och han gav ut mycket pengar på det, så att det till och med kunde tävla med Salomos tempel i fråga om prakt. Men vad som är mera värt för Gud är den uppskattning av hans hus som tillbedjarna visar.

25. Vad betydde den större härligheten hos detta ”senare hus” i fråga om tillbedjare i templet?

²⁵ Det var alltså utan tvivel fler tillbedjare som samlades till Jehovas återuppbyggda hus för tillbedjan i Jerusalem än fallet var med Salomos tempel. Detta gäller i synnerhet om man räknar över en längre tidsperiod. Och eftersom templet blev återuppbyggt mer än nittio år efter det att judarna blivit kringspridda till så många olika delar av jorden som landsförvista och flyktingar, kom dessa tillbedjare från längre bort belägna delar av jorden än fallet var med det förra templet. På pingstdagen år 33 v.t. fanns det där i Herodes’ tempel i Jerusalem köttsliga judar och proselyter, som var från Partien, Medien, Elam, Mesopotamien, Kappadocien, Pontus, provinsen Asien, Frygien, Pamfylien, Egypten, Libyen, som ligger åt Cyrene till, Rom, Kreta, Arabien, såväl som från Judeen. (Apostlagärningarna 2:1—11) På detta sätt hade det senare huset ett större religiöst stöd och följaktligen en större härlighet, nämligen i den förebildliga uppfyllelsen av profetian.

26. Vilken härlighet fick Jehovas andliga tempel från sina förebildliga modeller byggda av människor på jorden?

²⁶ Men hur uppfylls Jehovas profetia med avseende på det andliga templet, som är ett enda oförstörbart tempel och aldrig återuppbyggs eller blir ersatt? På detta sätt: Under den tid som dessa materiella tempel, vilka byggts av Salomo, Serubbabel och Herodes, stod där, riktades uppmärksamheten mot Jehovas verkliga, andliga tempel genom dessa förebildliga modeller av det i det jordiska Jerusalem. Också det tempel som profeten Hesekiel på mirakulöst sätt såg i en syn år 593 f.v.t. riktade på ett förebildligt sätt uppmärksamheten mot Jehovas andliga tempel. (Hesekiel 40:1—47:2) Dessa jordiska tempel väckte visserligen vördnad hos en mänsklig betraktare, men de kunde aldrig ge dem som tillbad där en fullständig uppfattning av Jehovas sanna, andliga tempels obeskrivliga härlighet. Detta att verkligheterna visades i förebild fortsatte fram till dess Jesus, Guds Son, blev döpt i vatten och smord med Jehovas ande år 29 v.t. till att bli den utlovade Kristus eller Messias. — Matteus 3:13—17; Johannes 1:29—34.

27. Hur började Jehovas sanna tempel år 29 v.t. ha mera än en förebildlig modell på jorden?

²⁷ Alltifrån denna händelse började Jehovas andliga tempel att ha mera än bara en förebildlig modell av sig självt i Jerusalem. Från och med då fick det verklig gestalt, nämligen genom att Jesus blev smord med Guds ande till att vara en ”överstepräst ’efter Melkisedeks sätt’”. (Hebréerna 6:20; Psalm 110:4) Jesus Kristus fördes in i det andliga tillstånd som visades i bild genom den första avdelningen eller det heliga i templet, där den gyllene lampställningen, skådebrödsbordet och rökelsealtaret av guld fanns. Han hade också kommit in i det tillstånd som visades i bild genom prästernas tempelförgård, där kopparaltaret fanns, och han hade nalkats motsvarigheten till Guds altare för att där frambära sin fullkomliga mänskliga kropp som ett försoningsoffer för ”världens synd”. Följaktligen hade den motbildliga försoningsdagen med avseende på Jehovas verkliga, andliga tempel börjat. (Hebréerna 8:1—10:10) Detta skede varade i tre och ett halvt år, fram till år 33 v.t.

DET HIMMELSKA TEMPLET FÖRHÄRLIGAT

28. Hur och när passerade Jesus Kristus den barriär som hade visats i bild genom templets inre förlåt? I vilket syfte gjorde han detta?

²⁸ Den 14 Nisan år 33 v.t. fullbordade Jesus Kristus som andlig överstepräst sitt offer på jorden, och hans döda kropp av kött blev lagd i en grav. Tredje dagen därefter, den 16 Nisan år 33 v.t., blev han uppväckt från de döda som en andevarelse, och på så sätt passerade han den barriär som hade visats i bild genom tempelförlåten mellan det heliga och det allraheligaste, nämligen sitt kött. Därigenom kunde han träda in i det verkliga allraheligaste, in i Jehova Guds närvaro i själva himmelen, för att där som överstepräst frambära värdet av sitt mänskliga offer och bringa försoning för människorna. — Hebréerna 9:23—28; 6:19, 20; 10:19, 20.

29. Hur förlänades härlighet åt Jehovas sanna tempel genom att Jesus Kristus framträdde i Guds närvaro?

²⁹ När denne Jesus Kristus trädde in i Guds verkliga allraheligaste, förlänade detta en härlighet åt Jehovas verkliga, andliga tempel som det aldrig förut hade haft. Ty se, nu fanns i hans allraheligaste närvaro hans evige överstepräst, som var uppväckt ”i härlighet”, odödlig, beklädd med ”en kraft, som kommer av oförgängligt liv”! — 1 Korintierna 15:42—57; Hebréerna 7:15—24.

30. När blev andra förda in i det tillstånd som visades i bild genom det heliga i templet, och hur många kommer till sist att passera den barriär som visades i bild genom den inre förlåten?

³⁰ På pingstdagen, den 6 Sivan år 33 v.t., blev den förhärligade Jesus Kristus använd av Jehova Gud till att utgjuta den heliga anden över de trogna lärjungarna. (Apostlagärningarna 2:1—38) På detta sätt blev de av anden pånyttfödda barn till Gud och blev smorda till att vara översteprästens, Jesu Kristi, andliga underpräster. (Johannes 3:3, 5; 2 Korintierna 1:21; 1 Johannes 2:20—27; 3:1, 2; 1 Petrus 2:9) I överensstämmelse med detta fördes de in i det prästerliga, andliga tillstånd, som visats i bild genom det heliga i templet i Jerusalem, för att åtnjuta ljuset från den motbildliga gyllene lampställningen och bordet med skådebröden och för att frambära rökelse i form av bön på det gyllene rökelsealtaret. (Hebréerna 9:1, 2; Lukas 1:8—12, 21, 22) Församlingen av andliga israeliter kommer till sist att räkna 144.000 andliga underpräster, och vid sin uppståndelse från de döda kommer var och en av dem att uppväckas med en andlig kropp, ”i härlighet”, iklädd odödlighet, efter det att Kristi rike upprättats. — Romarna 6:5; 2 Korintierna 5:1—5.

31. Hur kommer detta att öka Jehovas andliga tempels härlighet?

³¹ Genom att på så sätt ha del i den ”första uppståndelsen” kommer de att föras in i det himmelska allraheligaste; och ”de skall vara Guds och Kristi präster och skall härska som konungar med honom de tusen åren”. (Uppenbarelseboken 7:4—8; 14:1, 3; 20:4—6, NW) Genom att Jehova låter dessa trogna andliga israeliter få ett sådant härligt inträde i hans egen närvaros allraheligaste, kommer han att lägga ytterligare härlighet till sitt andliga tempel, en sådan härlighet som det inte hade tidigare, då Serubbabels av Herodes renoverade materiella tempel fungerade som förebild på jorden.

32. Hur förhöll det sig med de yttre förgårdarna i dessa förebildliga människogjorda tempel i Jerusalem? Till när gällde detta?

³² Medan de förebildliga templen fanns i Jerusalem var deras förgårdar utanför prästernas förgård fyllda av tillbedjare, som kommit från när och fjärran. (Psalm 84:2, 3, 11; Lukas 1:21) Sedan år 70 v.t. strömmar inte längre skarorna av tillbedjare upp till förgårdarna i Jehovas hus för tillbedjan i Jerusalem, eftersom det förebildliga materiella templet för tillbedjan av Gud för alltid har upphört att finnas till. (Johannes 4:20—24; Apostlagärningarna 21:26—28; Matteus 24:1, 2; Lukas 21:5—7, 20—24) Härligheten hos de förebildliga templen, som var gjorda med människohänder, har bleknat för alltid, ty nu lever vi inte längre i tiden för skuggbilderna av de goda ting som skall komma. Vi lever i tiden för de härliga verkligheter som är bestående. (Kolosserna 2:16, 17; Hebréerna 10:1—4, 10) Men hur förhåller det sig med det sanna templets förgårdar?

33. Vilken fråga om ”alla nationers önskvärda ting” ställer vi oss nu, med avseende på Jehovas andliga tempel, i denna tid av gungning?

³³ Härskarornas Jehova talade om sitt verkliga, andliga tempel, i det han använde sin profet Haggai till att förutsäga att ”alla nationers önskvärda ting” skulle komma in i hans hus för tillbedjan. Detta skulle ske vid en tid då himlarna och jorden och havet och det torra landet skulle försättas i gungning. Vi befinner oss nu nära den uppseendeväckande höjdpunkten för denna tid av universell rörelse. Det är nu lämpligt att fråga: Har dessa önskvärda ting verkligen kommit in från alla nationerna, innan dessa försätts i gungning, så att de faller sönder och blir avlägsnade? Ja, det har de!

34. Hur har då Jehovas andliga tempels förgårdar fyllts med en härlighet som de aldrig tidigare haft?

³⁴ Hundratusentals av dem har kommit in, nämligen i form av åt Gud överlämnade, döpta lärjungar till Jesus Kristus. Dessa har han fört in som sina ”andra får” och gjort dem till ”en hjord” med den ännu fortlevande kvarlevan av hans andliga underpräster i Jehovas tempels förgårdar. (Johannes 10:16; Uppenbarelseboken 7:9, 10) Då denna tallösa ”stora skara” på ett ordnat sätt utför helig tjänst i Jehovas förgårdar och tillskriver Gud och hans Lamm, vilka sitter på tronen, äran för sin frälsning, är detta en syn som förhärligar den suveräne Herren Jehova. Det är inte kristenhetens kyrkor och katedraler och judenhetens synagogor, utan Jehovas sanna, andliga tempels förgårdar, som de fyller med en härlighet som templet aldrig tidigare haft. Det har sannerligen redan uppfyllts att ”den tillkommande härligheten hos detta hus skall bliva större, än dess forna var”. (Haggai 2:10) ”Detta husets sista härlighet skall varda större än den första, säger Härskarornas Jehovah.” (My) ”Den framtida härligheten hos detta hus skall vara större än den första.” — Byington.

FRID MITT UNDER GUNGNINGEN

35, 36. a) Med vilka trösterika ord avslutade Jehova sin andra profetia genom Haggai? b) Blev Jerusalems tempel undanskaffat på ett fridsamt sätt, och var råder det frid på jorden i vår tid?

³⁵ Jehova avslutade sin andra profetia genom Haggai med dessa trösterika ord: ”’Och på denna plats skall jag ge frid’, är härskarornas Jehovas uttalande.” — Haggai 2:10, NW.

³⁶ År 70 v.t. försvann Jerusalem och det tempel som hade byggts av Serubbabel och renoverats av kung Herodes, och detta skedde inte fridsamt, utan det inträffade mitt under en synnerligen ohygglig tid av vedermöda. (Matteus 24:1—22) Men Jehovas verkliga, andliga tempel är en plats av förblivande frid. Med avseende på den korrekta ledningen av de sanna kristnas möten i detta andliga hus för tillbedjan är det skrivet: ”Gud är inte oordningens Gud utan fridens. Låt allt tillgå på tillbörligt sätt och ske efter bestämmelse.” (1 Korintierna 14:33, 40, NW) Denna regel för uppförandet iakttas vid Jehovas kristna vittnens möten, så att fridens ande verkligen är förhärskande bland dem. — Galaterna 5:22, 23.

37. Hur förlänas förgårdarna till Jehovas hus frid med avseende på kvarlevan och den ”stora skaran”, trots all den gungning som försiggår runt omkring?

³⁷ Under det att härskarornas Jehova låter himlarna, jorden, havet och den torra marken i symbolisk mening försättas i gungning, förlänar han frid i sitt andliga tempels jordiska förgårdar. Den smorda kvarlevan av hans andliga underpräster sköter noggrant sina plikter i hans hus för tillbedjan och håller sig fria från all inblandning i denna världens strider och konflikter. Den ”stora skaran” av de ”andra fåren”, som har strömmat upp till ”Jehovas berg, till Jakobs Guds hus”, har i bildlig bemärkelse gjort det som förutsägs om dem i Jesaja 2:2—4 (NW). De har smidit sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdssaxar. De lär sig inte mera köttslig krigföring. I den annalkande ”striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” vid Harmageddon kommer de inte att lyfta handen till något som helst våld mot Guds fiender. De kommer att låta det bli Guds eget krig att utkämpa, i det de är säkra på hans härliga seger. (Uppenbarelseboken 16:14—16; 2 Krönikeboken 20:15) Genom detta handlingssätt visar de sig äga Guds ande och ådagalägger ”den vishet, som kommer ovanifrån”. — Jakob 3:17.

38. Vilken framtidsutsikt, som en gång hölls fram för de missräknade och besvikna tempelbyggarna på Haggais tid, ser kvarlevan av andliga israeliter nu uppfyllas över hela världen, och vilken allvarlig förmaning ges åt dem?

³⁸ Hur storslagen är inte den frid som Jehovas kristna vittnen i denna tid åtnjuter i Jehovas andliga hus för tillbedjan! Hur glädjande för ögonen är det inte, då vi ser Jehovas härlighet fylla hans andliga tempel, medan ”alla nationers önskvärda ting” fortsätter att komma in! För länge sedan hölls utsikten till någonting så förunderligt fram för hjärta och sinne hos de en gång missräknade och besvikna människor som byggde ett nytt tempel i Jerusalem, och detta skedde genom Jehovas profet Haggai. I vår tid ser vi i själva verket den underbara uppfyllelsen av Haggais profetia i denna tid, då alla nationerna försätts i gungning, och detta bör egga den smorda kvarlevan av andliga israeliter i deras heliga tjänst för Jehova Gud i hans andliga hus för tillbedjan. Det är på denna kvarleva den inspirerade uppmaningen är tillämplig, nämligen den som gäller att de inte skall förverka Jehovas oförtjänta omtanke, som Esau gjorde, han som inte kände uppskattning: ”Då vi alltså ser att vi skall få ett rike som inte kan skakas, må vi då alltfort vara föremål för oförtjänt omtanke, genom vilken vi kan på ett välbehagligt sätt ägna helig tjänst åt Gud med gudaktig fruktan och vördnad. Ty vår Gud är också en förtärande eld.” — Hebréerna 12:16, 17, 28, 29, NW.

[Diagram på sidan 85]

(För formaterad text, se publikationen)

DET AV HERODES ÅTERUPPBYGGDA TEMPLET

(Planritning)

Tyropoiondalen

Kidrons dal

Oljeberget i öster

Pelargångar

Kungliga pelargången

Salomos pelargång

Norra pelargången

Hedningarnas förgård

Yttre förgården

Stenmur

Kvinnornas förgård

Israels förgård

Prästernas förgård

Templet

Stadsmur

Stadsmur

Sköna porten

Port

Port

Port

Port

Port

Port

1. Det allraheligaste

2. Det heliga

3. Brännoffersaltaret

4. Kopparhavet

5. Templets inre port

Kapitel 6

En nation uppmanas att vända åter till Jehova

1. Hur länge hade nu Haggai profeterat ensam, och vad hade Jehova väckt upp judarna till att göra?

DET hade gått åtminstone tio dagar sedan profeten Haggai hade uttalat sin andra profetia i Jerusalem den tjugoförsta dagen i sjunde månmånaden (Tischri) år 520 f.v.t. Detta var fortfarande i kung Darius I:s andra regeringsår i det persiska väldet. En trogen kvarleva av Jehova Guds tillbedjare, som år 537 f.v.t. hade återvänt från judarnas fångenskap i Babylonien, hade nu varit tillbaka i sitt hemland i sjutton år. Ett förbud som en tidigare kung i det persiska väldet hade utfärdat mot att återuppbygga Jehovas tempel i Jerusalem gällde fortfarande. Man hade inte hunnit längre med att återuppbygga templet än man hade gjort år 536 f.v.t., då dess grund blev lagd. Utan att vänta till dess en människas officiella förbud mot att återuppbygga huset för Jehovas tillbedjan blev upphävt hade Jehova Gud upprest sin profet Haggaj till att väcka upp de återförda judarna, så att de åter började bygga på templet. Detta inträffade den första dagen i sjätte månmånaden (Elul). Under två månmånader hade Haggai ensam fortsatt såsom den ende profeten som drev på med återuppbyggnadsarbetet.

2. Vad tillhandahöll nu Jehova för att ytterligare styrka tempelbyggarnas tro och mod?

² Även om enbart Haggais profeterande skulle ha varit tillräckligt och verkligen i viss utsträckning eggade judarna till verksamhet, skulle det ändå verka styrkande på deras tro och mod att ännu ett vittne för Jehova intygade att tiden nu var inne att utan dröjsmål återuppta återuppbyggnadsarbetet på Jehovas tempel i Jerusalem. I sin omtänksamhet uppreste Jehova ännu en profet vid denna betydelsefulla tidpunkt, en man vid namn Sakarja. Vi läser följande om förbudet mot att bygga på templet och om hur och varför tempelbyggarna i sinom tid trotsade detta förbud:

3. Vad säger Esra om hur byggnadsförbudet genomdrevs och om hur judarna i sinom tid trotsade detta förbud?

³ ”Så snart nu vad som stod i konung Artasastas [Artaxerxes’, NW] skrivelse hade blivit läst för Rehum och sekreteraren Simsai och deras medbröder, gingo de med hast till judarna i Jerusalem och hindrade dem med våld och makt. Så förhindrades nu arbetet på Guds hus i Jerusalem. Och det blev förhindrat ända till den persiske konungen Darejaves’ [Darius’, NW] andra regeringsår. Men profeten Haggai och Sakarja, Iddos son [sonson, NW], profeterna, profeterade för judarna i Juda och Jerusalem i Israels Guds namn, efter vilket de voro uppkallade. Och Serubbabel, Sealtiels son, och Jesua, Josadaks son, stodo då upp och begynte bygga på Guds hus i Jerusalem, och med dem Guds profeter, som understödde dem.” — Esra 4:23—5:2.

4. När började Sakarja profetera?

⁴ När i detta kung Darius I:s andra regeringsår (520 f.v.t.) började Sakarja, Iddos sonson, att profetera? Sakarjas egen profetiska bok upplyser oss om detta i inledningsorden, som lyder: ”I åttonde månaden av Darejaves’ andra regeringsår kom HERRENS ord till Sakarja, son till Berekja, son till Iddo, profeten.” — Sakarja 1:1.

5. a) Vilken dag kan det ha varit som Sakarja började profetera? b) Vad visar att det är viktigt för oss i våra dagar att undersöka hans bok?

⁵ Den åttonde månmånaden, som hade tjugonio dagar, hette Cheschvan och var en höstmånad. Vilken dag i denna månad det var anges inte i profetian. Det tycks ha varit den första dagen i Cheschvan, nymånadsdagen, när många judar firade nymånad i Jerusalem. I så fall skulle det ha varit exakt två månader efter det att Haggai börjat profetera. Den översättning som gjorts av S. Byington lyder här: ”Vid den åttonde nymånen i Darius’ andra år kom Jehovas ord till profeten Sakarja, son till Berekja, son till ‛Iddo.” (Sakarja 1:1, Byington) Föga anade Sakarja då att hans profetiska bok skulle bli så betydelsefull att inspirerade kristna skribenter hundratals år senare skulle citera från den för att bevisa att den väntade Messias, Kristus eller den Smorde, hade kommit och hade fullbordat den första delen av sitt uppdrag till gagn för hela mänskligheten. (Matteus 21:5; 26:15, 28, 31; 27:9; Markus 14:24, 27; Lukas 22:20; Johannes 12:15; 19:37; Uppenbarelseboken 11:2, 4) Detta bevisar inte bara att Sakarjas bok är en inspirerad bok, som innehåller sanna profetior, utan också att det är viktigt för oss i våra dagar att undersöka den för att finna nutida uppfyllelser av dess profetior.

6. Vems utsagor fick Sakarja i uppdrag att förkunna, och vad visar att det är viktigt för oss att tänka på Sakarjas bok nu, när vi närmar oss Harmageddon?

⁶ Ända från början sägs de utsagor från Gud, som Sakarja får i uppdrag att förkunna, vara uttalanden av ”HERREN Sebaot” eller ”härskarornas Jehova” (NW), ett mycket meningsfullt uttryck. Det är också mycket passande med tanke på tiden och situationen. Detta kraftfulla uttryck används femtiotvå (52) gånger i Sakarjas profetia, som omfattar fjorton kapitel. I det sista kapitlets tredje vers framgår det att detta inte är någon tom benämning på Gud. Det förutsägs nämligen där: ”HERREN [Jehova] skall draga ut och strida mot de folken [dessa nationer, NW], såsom han stridde förr på drabbningens dag.” (Sakarja 14:3) Det är ytterst viktigt att man tänker på denna profetia i denna tid, då den sista boken i den Heliga skrift håller på att uppfyllas med avseende på alla nationernas marsch mot Harmageddon för ”striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”. (Uppenbarelseboken 16:14, 16) Detta är samme Gud som den härskarornas Jehova som dyrkades på översteprästen Elis tid, på profeten Samuels tid och på herdegossen Davids tid, hans som drog ut ”i HERREN Sebaots [härskarornas Jehovas] namn” för att strida mot den tungt beväpnade filisteiske jätten Goljat och dödade honom med en perfekt riktad sten från sin slunga. — 1 Samuelsboken 1:3—4:4; 17:45.

SAKARJAS INLEDANDE PROFETIA

7. Vilka hade Jehova blivit svårt förtörnad på, enligt Sakarja 1:2, och varför det?

⁷ Härskarornas Jehovas inledande budskap genom hans nye profet Sakarja riktades till de återförda judarna och lydde: ”Svårt förtörnad var HERREN på edra fäder.” (Sakarja 1:2) Dessa ”fäder” var deras fäder och farfäder, som hade blivit bortförda i fångenskap till Babylon åren 617 och 607 f.v.t. Härskarornas Jehova var svårt förtörnad på dessa, därför att de hade vanhelgat och orenat hans heliga tempel i Jerusalem och hade brutit sitt nationella förbund med honom och ingått politiska allianser med världsliga, hedniska nationer. Hans förtörnelse blev så stor att han till slut lät Jerusalem och dess tempel bli förstörda och lät hela Juda land ligga öde i sjuttio år utan vare sig människor eller husdjur. Roten till dessa svårigheter var att judarna hade övergett den rena, obesudlade tillbedjan av härskarornas Jehova. Detta allvarliga faktum var något man behövde påminna de judar om som hade blivit befriade ur fångenskapen i Babylon för att återvända till Jerusalem och återuppbygga Jehovas tempel där.

8. Vad blev Sakarja därefter uppmanad att säga åt judarna att göra gentemot Gud?

⁸ Sakarjas budskap riktade sig vidare med följande ord till de judar som nu redan hade varit tillbaka i sitt hemland i sjutton år: ”Säg därför nu till folket: Så säger HERREN Sebaot [härskarornas Jehova]: Vänden om till mig, säger HERREN Sebaot, så vill jag vända om till eder, säger HERREN Sebaot.” — Sakarja 1:3.

”VÄNDEN OM” — I VILKEN MENING OCH MED VILKA RESULTAT?

9. I vilken mening skulle dessa återförda judar vända om till härskarornas Jehova, och varför det?

⁹ På vad sätt menade Jehova att dessa återförda judar skulle vända om till honom? Hade inte profeten Haggai redan talat till dem, vilket lett till viss verksamhet från deras sida? Jo! Och skildringen lyder, sedan Haggai uttalat sin första profetia: ”Och HERREN uppväckte Serubbabels, Sealtiels sons, Juda ståthållares, ande och översteprästen Josuas, Josadaks sons, ande och allt det kvarblivna folkets ande, så att de gingo till verket och arbetade på HERREN Sebaots, sin Guds, hus. Detta skedde på tjugufjärde dagen i sjätte månaden av konung Darejaves’ andra regeringsår.” (Haggai 1:14; 2:1) Men under den tid av mer än en månad som hade gått sedan dess kan deras ansträngningar ha minskat, och en viss likgiltighet kan ha kommit till synes hos ett antal av dem. Detta skulle göra det mycket lämpligt att ännu en profet gav dem ytterligare en väckande uppmaning som en bekräftelse av den förra.

10. Hur skulle dessa judar vända om till sin Gud, och vad skulle bevisa att de hade vänt om helt och fullt?

¹⁰ Hela nationen måste vända om till härskarornas Jehova med ett hjärta och en själ, och de måste göra detta utan att frukta för fienden. De måste vända om genom att på nytt börja tillbedja den ende levande och sanne Guden på ett helhjärtat och oförfärat sätt. I deras fall skulle detta betyda att de gav synbart uttryck åt att de hade vänt om till sin Gud genom att fullborda återuppbyggandet av hans tempel. Detta var huvudsyftet med att de hade blivit återförda till sitt hemland. (Esra 1:1—4:3) De måste låta det komma i andra hand att bygga hus åt sig själva och sköta sina jordbruk och andra materiella intressen. Endast om dessa återförda judar hade ett fullbordat tempel i den stad vid vilken Gud hade fäst sitt namn, kunde de till fullo utöva sin tillbedjan av Gud enligt den lag han gett dem genom profeten Mose. (Haggai 1:3—9) Det fanns alltså mycket som dessa judar måste vända om till för att de skulle kunna tillbedja sin Gud i fullständig lydnad mot hans lag och övriga anordningar.

11. Hur skulle Jehova ”vända om” till dem, om de vände om till honom?

¹¹ Och vad skulle bli följden, om de verkligen vände om i helhjärtad tillbedjan? ”Jag [vill] vända om till eder, säger HERREN Sebaot.” Att han vände om till dem skulle innebära att han på nytt gav dem sin ynnest i fullt mått. Han skulle omintetgöra fiendens motstånd mot att de återuppbyggde sitt centralt belägna hus för tillbedjan av Gud. Han skulle befria dem från de motgångar som hade drabbat deras materiella välstånd ända sedan de slutade att arbeta på att återuppbygga templet. Han skulle välsigna dem med goda ting i materiellt avseende, men också med outsägliga andliga välsignelser. — Sakarja 8:9—15.

12. Vilket verk skulle alltså hela nationen förena sig i för att vinna Guds ynnest?

¹² Total mobilisering av nationen! Tiden var nu inne för just detta — under Jehovas ledning och med uppmuntran från hans profeter. Alla de återförda judarna skulle gripa sig an med sitt ytterst betydelsefulla arbete och fullborda Jehovas tillbedjans hus i alla dess delar. På så sätt skulle Jehovas namn bli upphöjt, och endast på så sätt kunde nationens överstepräst, underpräster och alla leviterna utföra sina föreskrivna plikter och tjänsteuppdrag till andlig välsignelse för hela nationen och för alla de trogna proselyterna ur alla nationer. Men utan det fullbordade templet kunde judarna från när och fjärran inte fira sina tre årliga högtider på tillbörligt sätt och inte heller den årliga försoningsdagen. Inte heller tempelträlarna, netinim, som skulle vara ”trälar, vedhuggare och vattenbärare”, kunde då i full utsträckning bidra till de tjänster som skulle utföras i templet. (Josua 9:23; Esra 2:43—58) Detta var alltså ett verk som hela nationen skulle förena sig i för att vinna Guds välsignelse.

13. Vad borde utgången av deras fäders handlingssätt ha utgjort för dessa återförda judar, och vad riktades därför deras uppmärksamhet på?

¹³ Deras fäders handlingssätt och utgången därav borde ha tjänat som ett varnande exempel för de återförda judarna vid denna betydelsefulla tid. Det var därför Jehova ytterligare sade till dem genom profeten Sakarja: ”Varen icke såsom edra fäder, för vilka forna tiders profeter predikade och sade: ’Så säger HERREN Sebaot: Vänden om från edra onda vägar och edra onda gärningar’, men de ville icke höra och aktade icke på mig, säger HERREN. Edra fäder, var äro de? Och profeterna, leva de kvar evinnerligen? Nej, men mina ord och mina rådslut, de som jag betrodde åt mina tjänare profeterna, de träffade ju edra fäder, så att de måste vända om och säga: ’Såsom HERREN Sebaot hade beslutit att göra med oss och såsom våra vägar och våra gärningar förtjänade, så har han ock gjort med oss.’” — Sakarja 1:4—6.

14. a) Vad kunde de återförda judarna vänta sig, om de följde sina fäders handlingssätt? b) Varför frågade Jehova hur det förhöll sig med deras fäder, och utgjorde det förhållandet att det förhöll sig på liknande sätt med de forna profeterna något skäl till att inte lyssna på Haggai och Sakarja?

¹⁴ Enligt vad som sades i denna varning skulle de återförda judarna kunna vara säkra på att drabbas av Jehovas misshag, om de efterliknade sina fäder som blev bortförda i fångenskap till Babylon. Orsaken till att Jehova frågade dem var deras fäder befann sig var att deras fäder inte längre var vid liv, på grund av att Guds misshag hade drabbat dem. De hade vägrat att överge sina onda vägar och gärningar och att ångerfullt vända om till sin Gud. De återförda judarna kunde emellertid ställa följande fråga: Hur var det med profeterna, till exempel Jeremia, som särskilt profeterade om Jerusalems förstöring och Juda lands ödeliggande? Levde de kvar? Är de inte döda, precis som våra olydiga fäder? Även om svaret på denna fråga måste bli Ja, var detta ändå inget skäl för de återförda judarna att inte bry sig om profeterna Haggai och Sakarja, som Jehova nu uppreste, år 520 f.v.t.

15. a) Var det dessa forna profeters dödlighet som var det viktiga och avgörande i förbindelse med dem, eller vad var det? b) Vad skulle det alltså med säkerhet leda till att de återförda judarna följde sina fäders handlingssätt?

¹⁵ Det var inte de dödliga profeterna, som Jehova använde såsom sina inspirerade språkrör till att förkunna hans ord och rådslut, som man skulle bygga sina argument på. Det som var viktigt och avgörande var det som Jehova inspirerade dessa profeter att säga. Besannades Jehovas ord genom dem och de rådslut eller påbud som han utfärdat? De återförda judarnas fäder måste svara Ja! Dessa fäder blev tvungna att vända om med avseende på sitt tänkesätt och medge: ”Såsom HERREN Sebaot hade beslutit att göra med oss och såsom våra vägar och våra gärningar förtjänade, så har han ock gjort med oss.” Varför skulle då de återförda judarna efterlikna sina fäder i att pröva Jehova huruvida han verkligen menade precis det som han hade sagt? Det skulle i så fall med säkerhet gå precis likadant med dem som det gick med deras fäder: Jehovas ofelbara ord och rådslut eller påbud skulle träffa dem; uppfyllelsen av dessa Jehovas uttalanden skulle i sinom tid drabba dem. Det skulle innebära katastrof. Varför då inte i stället vända om till Jehova nu, så att han kunde vända om till dem, så som han hade lovat?

EN LIKNANDE FRÅGA I MODERN TID

16. a) Vilken viktig fråga måste vi nu fatta beslut i? b) Vad gällde alltså den fråga som den överlevande kvarlevan ställdes inför under det första efterkrigsåret 1919?

¹⁶ Den viktiga fråga som vi måste fatta beslut i är: Vilken ställning har vi i förhållande till den ende levande och sanne Gudens, Jehovas, hus för tillbedjan? Detta är den fråga som tidigt mötte den generation av mänskligheten som har levat från år 1914 v.t. fram till våra dagar. Under första världskriget åren 1914—1918 blev många religiösa byggnader skadade eller förstörda på de internationella stridigheternas arena. Ett betydande antal av dessa kyrkor blev reparerade eller återuppbyggda under efterkrigstiden. Men det som var viktigast för Jehova Guds sanna överlämnade folk efter denna världssammandrabbning var inte att bygga ett hus eller en kyrka, som skulle användas för religiöst ändamål, så som fallet hade varit för de återförda judarna åren 537—520 f.v.t. Jehovas sanna, andliga tempel hade inte blivit skadat eller förstört av några bomber från luften eller av andra explosiva ämnen som användes under första världskriget. Det hade inte berörts. I det första efterkrigsåret 1919 var följaktligen frågan: Vilken ställning intog kvarlevan av Jehovas överlämnade folk i förhållande till hans sanna, andliga tempel och den rena, obesudlade tillbedjan som skulle utövas där?

17. Behövde de överlämnade, döpta kristna bibelforskarna som överlevde första världskriget ångra sig och vända om till Jehova, och varför det?

¹⁷ Under första världskriget hade de överlämnade, döpta kristna bibelforskarna blivit allvarligt hindrade i sitt arbete med att vittna om Guds rike till följd av krigsoperationer, statliga förbud och våldsam förföljelse. De hade gett efter för ett mått av människofruktan, som har med sig snaror för den som hyser sådan fruktan. (Ordspråksboken 29:25) De hade försökt bevara sig fria från blodskuld genom att i huvudsak utföra vapenfri tjänst, men de hade inte bevarat en strikt, absolut neutralitet i förhållande till denna världens stridigheter. I vissa viktiga avseenden behövde de ångra sig och vända om till Jehova, så att han kunde vända om till dem med ynnest. — Sakarja 1:3.

18, 19. Vilket verk var det tid att återuppta, och varför det?

¹⁸ Denna världens nationer eller folk hade slutgiltigt trätt in i ”ändens tid” för dem — i och med att hedningarnas tider utlöpte år 1914. (Daniel 12:4) Det skede som världshändelserna då hade kommit in i krävde sannerligen att det verk som Jehova hade förordnat om skulle tas upp på nytt, och det var detta som hans Son, Jesus Kristus, hade förutsagt med följande ord:

¹⁹ ”Detta evangelium om riket skall bliva predikat i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk. Och sedan skall änden komma.” — Matteus 24:14; Markus 13:10.

20. a) På vilket sätt måste detta ofantliga, världsomfattande verk bli utfört? b) Vilka två organisationer måste man ta med i beräkningen?

²⁰ Detta ofantliga arbete av världsvid omfattning måste utföras på ett högt organiserat sätt, med en fullständigt enad organisation under högsta ledarskap av den teokratiske härskaren Jehova Gud, som befann sig i sitt sanna, andliga tempel. Jehova måste organisera det hela. Det finns bara två organisationer som verkar i universell omfattning, och den ena av dessa organisationer bör vara välkänd för varje förnuftsbegåvad skapelse. Det är Skaparens organisation, Jehovas organisation. Den andra är hans störste motståndares organisation, dens som profeten Sakarja själv talar om, nämligen Åklagaren, Satan, djävulen. — Sakarja 3:1, 2.

21. Vilka är huvuddelarna inom djävulens organisation, och vad gör det i högsta grad nödvändigt att predikandet om Riket utförs på ett organiserat sätt?

²¹ Den nuvarande tingens ordning bland människorna representerar sannerligen en organisation, och den kristne aposteln Paulus talar om Satan, djävulen, såsom ”denna tingens ordnings gud”. (2 Korintierna 4:4, NW) I ett brev till efesierna (Ef. 2:2; 6:11, 12) beskriver han hur högt organiserad den osynliga, andliga delen av Satans, djävulens, organisation är. Både den osynliga delen och den synliga, jordiska delen av Satans organisation motstår predikandet av de goda nyheterna om Guds messianska rike. Detta gör det alltmera nödvändigt att de som predikar om Riket arbetar på ett organiserat sätt.

22. a) Är Jehovas ”härskaror” organiserade? b) Vad var Jehovas synliga, jordiska organisation fram till Jesu död? Vad har alltsedan pingsten år 33 v.t. varit hans synliga, jordiska organisation, och vad har kännetecknat denna organisation?

²² Härskarornas Jehova har utan tvivel alla dessa härskaror organiserade. (Lukas 2:13—15; Uppenbarelseboken 14:6, 7) Uppdraget att på jorden predika evangeliet eller nyheterna om Riket har härskarornas Jehova anförtrott endast åt sin synliga, jordiska organisation. Alltifrån profeten Mose tid fram till Herren Jesu Kristi död var det köttsliga, omskurna Israels jordiska nation Jehova Guds synliga organisation. (Psalm 147:19, 20) Men alltsedan Guds ande blev utgjuten över Jesu Kristi trogna lärjungar på pingsthögtidens dag år 33 v.t., har det andliga Israel med omskurna hjärtan varit Guds ”heliga folk” och hans synliga, jordiska organisation. (Apostlagärningarna 2:1—40; Galaterna 6:16; Romarna 2:28, 29; 1 Petrus 2:9) Det andliga Israel är alltså den sanna kristna församlingen, som består av Messias’, Jesu, överlämnade, döpta, med anden smorda lärjungar. I likhet med människokroppen är denna församling högt organiserad, i det att var och en av dess många medlemmar har sin individuella uppgift att utföra. (Romarna 12:4—8; 1 Korintierna 12:12—28; Efesierna 4:15, 16; Kolosserna 2:19) För särskilda tjänsteuppdrag har församlingen sina förordnade äldste och biträdande tjänare. — Filipperna 1:1, NW.

23. Vilket annat arbete har Jehovas synliga organisation haft att utföra förutom att predika om Riket?

²³ I denna ”ändens tid” för den nuvarande tingens ordning är inte predikandet av ”detta evangelium om riket” till ett vittnesbörd för alla folk det enda arbete som utförts av Guds synliga jordiska organisation sedan första världskriget slutade. Det har pågått ett skördearbete i andligt avseende. Jesus Kristus förutsade detta. När Jesus förklarade sin liknelse om veteåkern, som en ovän hade sått ut ogräset dårrepe i, sade han:

24. Vad sade Jesus om skördetiden och skördemännen?

²⁴ ”Den som sår den goda säden är Människosonen. Åkern är världen. Den goda säden, det är rikets barn, men ogräset är ondskans barn. Ovännen, som sådde det, är djävulen. Skördetiden är tidens ände [Skörden är en avslutning på en tingens ordning, NW]. Skördemännen äro änglar.” — Matteus 13:37—39.

25. Vart församlades den överlevande kvarlevan av med anden smorda Jehovas tjänare år 1919? Varför måste hans änglar trots detta fortsätta med skördearbetet, och genom vilka gjorde de detta?

²⁵ Under efterkrigsåret 1919 församlades den trogna kvarlevan av Jehovas med anden smorda folk under änglars ledning till hans synliga, jordiska organisation för att utföra det förutsagda arbetet med att predika om Riket. Detta faktum blev mycket uppenbart genom att Internationella Bibelstudiesällskapet i september 1919 höll en allmän sammankomst i Cedar Point i Ohio. Men medlemmarna av denna trogna, smorda kvarleva, som hade överlevt de svåra prövningarna och förföljelsen under första världskriget, var inte tillräckligt många för att utfylla det förutbestämda antalet av dem som blir smorda till att regera med Jesus Kristus i hans himmelska rike. Hela antalet av Kristi medarvingar till Riket var på förhand bestämt till 144.000. (Uppenbarelseboken 7:4—8; 14:1, 3; 20:4, 6) Följaktligen måste flera av ”veteklassen” sökas upp och skördas av änglarna för att samlas in till Jehovas synliga, jordiska organisation. Vad krävde nu detta skördearbete med tanke på att de osynliga himmelska änglarna verkade genom den smorda kvarlevan på jorden?

26. Vad krävde detta skördearbete att de överlevande medlemmarna av den smorda kvarlevan skulle göra, och vad måste ske med dem som de döpte för att dessa skulle bli Kristi medarvingar?

²⁶ Det krävde alltifrån 1919 att de överlevande av Kristi medarvingar till Riket måste fortsätta med arbetet att göra lärjungar, döpa dem och undervisa dem. Efter sitt dop såsom åt Gud överlämnade Jesu Kristi lärjungar måste dessa nya lärjungar bli smorda med Guds ande för att bli ”rikets barn”, Jesu Kristi medarvingar. (Romarna 8:15—17) De som på detta sätt samlats in under ”avslutningen på tingens ordning” och alla de andra vetelika kristna, som redan har bevisat sig trogna in i döden, utfyller tillsammans det förutbestämda antalet av 144.000 ”rikets barn”. Beträffande alla dessa trogna som samlats in heter det: ”Salig och helig är den som har del i den första uppståndelsen; över dem har den andra döden ingen makt, utan de skola vara Guds och Kristi präster och skola få regera med honom de tusen åren.” — Uppenbarelseboken 20:4, 6.

ANDLIGA UNDERPRÄSTER I ”DET HELIGA” I TEMPLET

27, 28. a) I vilket förhållande står dessa smorda till översteprästen Jesus Kristus, och vilken del av Jehovas andliga tempel befinner de sig därför i? b) Vilka särskilda privilegier åtnjuter de på denna plats?

²⁷ Lägg märke till att dessa trogna, smorda lärjungar inte bara skall regera tillsammans med Jesus Kristus i det himmelska riket. De skall också vara ”Guds och Kristi präster”. De 144.000 smorda är därför översteprästen Jesu Kristi underpräster. Medan de ännu är vid liv på jorden står de i detta förhållande till Jesus Kristus, deras huvud. Det var därför aposteln Petrus för nitton hundra år sedan skrev till sina smorda medkristna och sade: ”I åter ären ’ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett egendomsfolk’, för att I skolen förkunna hans härliga gärningar, hans som har kallat eder från mörkret till sitt underbara ljus.” I egenskap av underpräster har de privilegiet att ”frambära andliga offer, vilka genom Jesus Kristus äro välbehagliga för Gud”. (1 Petrus 2:9, 5) Medan de ännu befinner sig på jorden står de följaktligen i ett särskilt förhållande till Jehovas andliga tempel, vars allraheligaste är hans särskilda boning i de heliga himlarna, där den uppväckte Jesus Kristus frambar värdet av sitt fullkomliga mänskliga offer.

²⁸ Till och med medan dessa underpräster ännu befinner sig i köttet på jorden, befinner de sig i det andliga tillstånd som framställs i bild genom den första inre avdelningen eller ”det heliga” i Jerusalems tempel. Och precis som det heliga i Jerusalems tempel innehöll de gyllene skådebrödsborden, de gyllene ljusstakarna och det gyllene rökelsealtaret, äter de kristna underprästerna i det andliga ”heliga” andlig föda, åtnjuter andlig upplysning och frambär vällukten av trogna böner och nitisk tjänst för Jehova, medan de ännu befinner sig på jorden. (2 Moseboken 40:4, 5, 22—28; 1 Konungaboken 7:48—50; 2 Krönikeboken 4:19—22) Även om personer som saknar andlig urskillningsförmåga och uppskattning av andliga ting inte inser detta, utför dessa andliga, smorda underpräster i sanning helig tjänst i denna heliga del av Jehovas stora, andliga tempel. Från sin upphöjda ställning i detta andliga tempels allraheligaste kan han granska dessa underprästers verksamhet och kan döma dem med avseende på deras tjänst under hans överstepräst, Jesus Kristus. — Malaki 3:1—5.

29. a) Vilket slags arbete har alltså den överlevande smorda kvarlevan utfört sedan år 1919? b) Hur har detta berört Jehovas andliga tempel?

²⁹ När vi begrundar dessa ting, lägger vi märke till följande faktum: År 1919 framställde sig den överlevande smorda kvarlevan av Kristi lärjungar för att utföra sin del på jorden av skördearbetet under ledning av ”skördemännen”, de himmelska änglarna. På detta sätt grep de sig an med ett arbete som berörde Jehovas sanna, andliga tempel. Hur då? Jo, genom att arbeta med att göra lärjungar och således samla in ”veteklassen” under skördemännens, änglarnas, ledning verkade de för frambringandet av fler andliga underpräster. De samarbetade med Jehova Gud, så att han skulle kunna insätta fler underpräster, ja, hela antalet andliga underpräster, i det heliga i sitt stora, andliga tempel. De verkade alltså för en utvidgad helig tjänst förmedelst fler underpräster i Jehovas tempel.

30. Var detta den rätta tiden för att samla in de vetelika kristna, och hur innebar detta att den tjänstgörande styrkan ökade i det heliga i templet?

³⁰ I stället för att detta skulle vara ett ”axplockningsarbete”, som brukade följa den egentliga skörden i det forntida Israels landa, var detta insamlingsarbete från den överlevande smorda kvarlevans sida den egentliga skörden under änglarnas ledning såsom ”skördemän”. Tiden för detta arbete skulle vara ”avslutningen på tingens ordning”, som har pågått sedan år 1914, och Jesus sade att ”skörden är en avslutning på en tingens ordning”. (Matteus 13:39; 24:3, 31; NW) Till följd av det andliga skördearbetet under de år som följde växte den smorda kvarlevan av Kristi vetelika lärjungar i antal, i synnerhet fram till år 1931, då den smorda kvarlevan omfattade det på Skriften grundade namnet ”Jehovas vittnen”. Det var uppenbart att antalet andliga underpräster i det heliga i Jehovas andliga tempel hade ökat, och förmodligen hade man nu uppnått hela det antal som behövdes för att utfylla den på förhand bestämda kvoten om 144.000 andliga underpräster under översteprästen Jesus Kristus. Detta innebar sannerligen att den tjänstgörande styrkan ökade i det heliga i Jehovas sanna tempel.

31. Hur hade de blivit befriade och återförda år 1919 till förmån för tempelarbetet?

³¹ Detta var alltså ett andligt tempelarbete som de överlevande medlemmarna av den smorda kvarlevan började ta del i år 1919. Tack vare Jehovas kärleksfulla omtanke genom hans större Cyrus, Jesus Kristus, hade de blivit befriade från slaveriet under det stora Babylon, den falska religionens världsvälde, och under dess politiska älskare. De hade blivit befriade och återförda till sin rättmätiga besittning på jorden just för det ändamålet att de skulle ägna sig åt detta tempelarbete.

32. Vilken motsvarighet till det som inträffade år 520 f.v.t. finner vi år 1919 v.t.?

³² Det var på samma sätt som år 520 f.v.t., då profeterna Haggai och Sakarja blev uppresta för att uppmuntra den återförda judiska kvarlevan att återuppta arbetet med att bygga på det länge försummade templet i Jerusalem. År 1919 v.t. användes spalterna i tidskriften The Watch Tower till att väcka liv i den överlevande smorda kvarlevan och uppmuntra den till att oförskräckt återuppta sin frimodiga, offentliga tjänst för den högste Guden. Hans messianska rike hade blivit upprättat i himlarna vid slutet av hedningarnas tider år 1914, och detta måste nu kungöras över hela världen. Detta lovets offer skulle nu frambäras åt Gud till och med i alla hans fienders närvaro. — Hebréerna 13:15; Psalm 138:1—3.

33. Vad skulle hända om den smorda kvarlevan följde det handlingssätt som kännetecknade den forntida judiska kvarlevans fäder, och vad gjorde därför den smorda kvarlevan?

³³ På detta sätt kunde de ”vända om” till Jehova, och då skulle också han ”vända om” till dem med gudomlig ynnest. Om de efterliknade den forntida judiska kvarlevans fäder, som Jehova hade varit svårt förtörnad på, skulle de drabbas av olycka, precis som dessa fäder, därför att de inte lyssnade till eller ägnade uppmärksamhet åt Jehovas profeters varningar och råd. Då skulle också de träffas av Jehovas profetiska ord och påbud mot de olydiga, nu i denna ”ändens tid”. Den smorda kvarlevan handlade därför förståndigt, när den började ”vända om” till Jehova år 1919.

[Fotnoter]

Kapitel 7

Välsignelser och gott styre medan världen försätts i gungning

1. Vad såg Sakarja äga rum under månaden efter den då han uttalade sin inledande profetia, och vad förmådde detta Jehova att göra?

SAKARJAS inledande profetia, som uttalades i åttonde månmånaden (Cheschvan) i perserkungen Darius I:s andra regeringsår, var kort men aktuell och rakt på sak. (Sakarja 1:1—6) Redan nästa månad såg profeten Sakarja hur man i Jerusalem vidtog betydelsefulla åtgärder som hela den judiska nationens framtida välfärd var beroende av. På tjugofjärde dagen i nionde månmånaden (Kisleu) blev ”grunden ... lagd till HERRENS tempel”! Sakarjas medprofet Haggai tecknade upp detta betydelsefulla faktum. (Haggai 2:19) Dessa åtgärder, som vidtogs trots det kungliga förbudet mot att återuppbygga templet i Jerusalem, var av sådan betydelse i religiöst avseende att härskarornas Jehova förmåddes att inspirera Haggai att profetera igen.

2, 3. a) Till vilka riktades Haggais första profetia den 24 Kisleu år 520 f.v.t.? b) Vilken början av ett samtal finns upptecknad i Haggai 2:11—13?

² Den första av Haggais profetior denna historiska dag riktades till de levitiska prästerna, som hoppades få tjäna i Jehovas tempel när det blivit fullbordat. Dessa präster av leviten Arons familj innefattade översteprästen Josua, Josadaks son. Profetian gav dessa präster en lärdom som är av betydelse för oss i denna sena tid. Låt oss därför läsa Haggais redogörelse och följa det samtal som ägde rum:

³ ”På tjugufjärde dagen i nionde månaden av Darejaves’ [Darius’, NW] andra regeringsår kom HERRENS ord till profeten Haggai; han sade: Så säger HERREN Sebaot: Fråga prästerna om lag och säg: ’Om någon bär heligt kött i fliken av sin mantel och så med fliken kommer vid något bakat eller kokt eller vid vin eller olja eller vid något annat som man förtär, månne detta därigenom bliver heligt?’” — Haggai 2:11—13.

4. Varför borde dessa präster, enligt Malaki 2:7, ha kunnat besvara denna fråga, men vad skulle ändå ha kunnat påverka dem?

⁴ Den ”lag” som här omtalas är den gudomliga lag som gavs genom profeten Mose och som hade avseende på ceremoniella ting och gällde prästerna, som hade fått uppgiften att bära ”heligt kött”. Prästerna bör naturligtvis ha varit väl förtrogna med den mosaiska lagen, eftersom den senare profeten Malaki säger: ”Prästens läppar skola förvara kunskap, och undervisning skall man hämta ur hans mun; han är ju HERREN Sebaots sändebud.” (Malaki 2:7) Det är därför rimligt att tänka sig att prästerna bör ha kunnat svara rätt på den prövande fråga som Haggai ställde till dem. Eller hade deras förtrogenhet med lagen påverkats av Juda lands sjuttioåriga ödeliggande, varunder judarna hade varit fångar i Babylon, och av de oroliga sjutton år som hade förrunnit sedan den trogna kvarlevan återvänt till sitt hemland? Vad svarade prästerna?

5. Vilken lag kan dessa präster ha tänkt på, när de gav detta rätta svar, och vad skulle därför inte en oren person tro, när det gällde att uppnå helighet?

⁵ ”Prästerna svarade och sade: ’Nej.’” (Haggai 2:13) Det vill säga: ”Heligt kött” från ett offerdjur, som hade framburits åt Jehova såsom offer, överförde inte helighet till något annat födoämne som det råkade komma i beröring med. För att finna en princip till vägledning för detta svar kan prästerna ha tänkt på vad den mosaiska lagen säger i 3 Moseboken 7:19, 20: ”Ej heller må det kött ätas, som har kommit vid något orent, utan det skall brännas upp i eld. För övrigt må köttet ätas av var och en som är ren. Men den som äter kött av HERRENS tackoffer, medan orenhet låder vid honom, han skall utrotas ur sin släkt.” I enlighet med detta skulle en israelit, som av någon anledning var oren (3 Moseboken 7:21), inte tro att han skulle bli renad, bara därför att han kom i kontakt med ”heligt kött” genom att äta det, eller att det som han hade ätit skulle göra honom helig. Detta skulle enligt lagen vara ett felaktigt resonemang!

6. Vilken fråga framställde Haggai härnäst, och vilket svar fick han?

⁶ Profeten Haggai sade inte att prästerna hade resonerat fel. Nu framställde han därför en fråga som krävde ett motsatt svar. ”Åter frågade Haggai: ’Om den som har blivit orenad genom en död kommer vid något av allt detta, månne det då bliver orenat?’ Prästerna svarade och sade: ’Ja.’” — Haggai 2:14.

7. Vilken lag om rening av den som blivit orenad genom en död kropp visade prästernas rätta svar att de kände till?

⁷ Detta rätta svar från prästernas sida visade att de kände till Jehovas lag i förbindelse med ”stänkelsevattnet”. Detta var vatten som hade blandats med askan från den offrade röda kon och som stänktes på personer som blivit orenade genom kontakt med döda kroppar. Denna lag löd: ”Den som kommer vid någon död, vid en människas lik, han skall vara oren i sju dagar. ... Var och en som kommer vid någon död, vid liket av en människa som har dött, och sedan icke renar sig, han orenar HERRENS tabernakel, och han skall utrotas ur Israel. Därför att stänkelsevatten icke har blivit stänkt på honom, skall han vara oren; orenhet låder alltjämt vid honom. Och detta skall vara för dem en evärdlig stadga. Mannen, som stänkte stänkelsevattnet, skall två sina kläder; och om någon annan kommer vid stänkelsevattnet, skall han vara oren ända till aftonen. Och allt som den orene kommer vid skall vara orent, och den som kommer vid honom skall vara oren ända till aftonen.” — 4 Moseboken 19:2—5, 11—13, 21, 22; Hebréerna 9:13.

8. Vad belyste detta i fråga om orenhet, och hur var detta tillämpligt på någons inställning till fullbordandet av Jehovas tempel?

⁸ Detta belyser hur smittsam en orenhet kan vara — inte bara i fysiskt, utan också i andligt avseende. En person som bär något heligt kanske inte är i stånd att automatiskt eller med lätthet överföra helighet till en annan person, göra detta utan ansträngning. Men en oren, besmittad person kan lätt orena en annan person genom att bara vara tillsammans med och snudda vid honom. Som den kristne aposteln Paulus sade: ”Veten I icke, att litet surdeg syrar hela degen?” (1 Korintierna 5:6; Galaterna 5:8, 9) Så skulle det kunna vara med någons orena, likgiltiga inställning till hur man försummade Jehovas tempel. Sådan likgiltighet och vårdslöshet gentemot Jehovas rena tillbedjan och hur den helt och fullt skulle komma till uttryck genom ett tempel kunde verka likt andlig surdeg och besmitta hela Israels nation. Till och med efter det att Jehovas tempel blivit uppbyggt blev det nödvändigt för en senare ståthållare över Juda och Jerusalem att säga: ”Vi skall inte försumma vår Guds hus.” Alla borde ge fullt stöd åt tillbedjan där. — Nehemja 10:39, NW.

9. Vad hade tydligen hänt med judarnas inställning sedan kvarlevan återvänt sjutton år tidigare?

⁹ Återuppbyggnadsarbetet på templet i Jerusalem hade oförnekligen sackat efter under de sjutton år som hade gått sedan den judiska kvarlevan hade återvänt till sitt hemland. Bevisen ger vid handen att många var likgiltiga och ointresserade, och den ursprungliga entusiasmen för att återuppbygga templet hade svalnat.

10, 11. a) Vad visar att den judiska kvarlevan hade förlorat sin första kärlek? b) Hur tedde sig enligt Haggai 2:15 nationen och dess verk för Jehova?

¹⁰ Samma ord som längre fram riktades till den kristna församlingen, vid slutet av det första århundradet v.t., kunde nu riktas till den judiska kvarlevan: ”Du har övergivit din första kärlek. Betänk då, varifrån du har fallit, och bättra dig och gör åter sådana gärningar, som du gjorde under din första tid.” (Uppenbarelseboken 2:4, 5) Utan tvivel behövde den judiska kvarlevan ”vända om” till Jehova, så att han kunde ”vända om” till den. (Sakarja 1:3, 4; Jeremia 2:2, 3) Vid tiden för firandet av lövhyddohögtiden i Jerusalem, omedelbart efter det att den judiska kvarlevan hade återvänt från Babylon, hade man rest ett provisoriskt altare på den rätta platsen och började nu frambära rätta offer på detta altare. (Esra 3:1—6) Men var detta tillräckligt? Hur tedde sig nationen för sin Gud, när man bara hade detta altare och grunden till templet? Lyssna:

¹¹ ”Då tog Haggai till orda och sade: ’Så är det med detta folk, och så är det med detta släkte [denna nation, NW] inför mig, säger HERREN, och så är det med allt deras händers verk: vad de där offra, det är orent.’” — Haggai 2:15.

12. Hur påverkades alltså de offer som de frambar på Jehovas altare, och kunde han med tanke på detta välsigna dem?

¹² Det var såsom med den israelit som blivit oren genom att vidröra en död kropp: allt som han rörde vid innan han blivit renad genom bestänkning med det vatten, som innehöll askan från den offrade röda kon, blev orent. Eftersom Israels återförda folk var orent i Jehovas ögon, därför att de hade försummat hans tillbedjans hus, orenade de offren som de frambar åt Jehova på sitt provisoriska altare i Jerusalem. Kunde Jehova under dessa omständigheter välsigna dem i vare sig andligt eller materiellt avseende? Naturligtvis inte.

BEHOV AV EN NUTIDA RENING

13. Hur var den kristna kvarlevan oren i likhet med den judiska kvarlevan år 520 f.v.t.?

¹³ Den smorda kvarlevan av Kristi överlämnade, döpta lärjungar befann sig i en liknande situation efter första världskriget. Kristenheten med sina hundratals sekteriska kyrkosamfund hade befläckat sig med de millioner människors blod som blev dräpta i detta det blodigaste krig som förekommit fram till år 1914. Den smorda kvarlevan av Kristi lärjungar hade försökt bevara sig fri från denna blodskuld och från annat okristligt uppförande men lyckades inte helt med detta och kom därför att bära på ett mått av samhällsansvar. Medlemmar av den smorda kvarlevan hade också gett efter för fruktan för människor i höga ställningar, vilket hade medfört andlig skada för dem. ”Människofruktan har med sig snaror, men den som förtröstar på HERREN, han varder beskyddad.” (Ordspråksboken 29:25) Kvarlevan hade alltså i stor utsträckning avhållit sig från att modigt och öppet kungöra Guds upprättade rike och hans hämnds dag mot denna krigshärjade tingens ordning, som bar på blodskuld. Hur kände sig då den smorda kvarlevan av andliga underpräster i det heliga i Jehovas andliga tempel under efterkrigsåret 1919? Precis som Jesaja, som sade:

14. Hur gav Jesaja uttryck åt sin orenhet i förbindelse med synen av templet?

¹⁴ ”Ve mig, jag förgås! Ty jag har orena läppar, och jag bor ibland ett folk som har orena läppar, och mina ögon hava sett Konungen, HERREN Sebaot.” — Jesaja 6:5.

15. När riktades den smorda kvarlevans uppmärksamhet på denna Jesajas tempelsyn, och med vilka ord i talet över sammankomstens tema skedde detta?

¹⁵ Profeten gjorde detta profetiska utrop då han fick en mirakulös syn av Jehova, där han tronade i sitt tempel. Den smorda kvarlevans uppmärksamhet riktades på denna syn år 1922. Det skedde på den så kallade ”Dagen”, nämligen den 8 september 1922, vid den andra internationella sammankomst som Internationella Bibelstudiesällskapet höll i Cedar Point i Ohio under åtta dagar. Sällskapet Vakttornets dåvarande president sade på den ”Dagen”, då han nalkades höjdpunkten på sitt tal, vars tematext var Matteus 4:17:

Men varför skall budskapet sändas till dem som icke förstå det? Månne någon skall höra? Herrens profet svarar: ”... I ären mina vittnen, säger Herren, I ären min tjänare, den som jag har utvalt, på det att I mån veta och tro mig och förstå, att det är jag; före mig är ingen Gud danad, och efter mig skall ingen komma. Jag, jag är Herren, och förutom mig finnes ingen frälsare. Jag har förkunnat det och skaffat frälsning och låtit eder höra det, jag och ingen främmande Gud bland eder. I ären mina vittnen, säger Herren, att jag är Gud.” — EsHes. 43:8—12.

Sålunda se vi att de, som tillhöra tempelklassen, äro tydligt utsedda till att vara Herrens vittnen i denna tid, att bringa till folket det tröstefulla budskapet att himmelriket är här. ... Härav synes alltså, att Guds avsikt är att hans namn skall upphöjas, att folket skall lära känna att han är Herren. Ävenså finna vi det vara Guds avsikt att under denna tid av svåra trångmål hava ett folk på jorden, som på ett tydligt sätt är olikt och skilt från alla andra, som står fram såsom hans vittnen, oförskräckt ropande ut budskapet: ”Himmelriket är här.”

... Sedan 1914 har härlighetens Konung tagit sin makt och regerar. Han har renat läpparna på tempelklassen och sänt dem ut med budskapet. Vikten av budskapet om riket kan icke överskattas. Det är budskapet framför alla budskap. Det är stundens budskap. Det åligger dem, som tillhöra Herren, att förkunna det. ...

... Varen trogna och sannfärdiga vittnen för Herren! Gån framåt i kampen tilldess varje spår av Babylon är ödelagt! Utbasunen budskapet vitt och brett! Världen måste veta att Jehova är Gud och att Jesus Kristus är konungars Konung och herrars herre. Detta är dagen framför alla dagar. Se, Konungen regerar! I ären hans offentliga budbärare. Därför annonsera, annonsera, annonsera Konungen och hans rike! — Vakt-Tornet för 1 januari 1923, sidan 9.

16. a) Vad önskade nu de göra som godtog att deras läppar blev renade? b) Vad visar huruvida alla de som var förbundna med den smorda kvarlevan hade denna inställning?

¹⁶ Många av den smorda kvarlevans medlemmar insåg behovet av att få sina läppar renade, precis som profeten Jesaja fick sina läppar renade såsom genom eld för att han skulle kunna förkunna ytterligare budskap från Jehova, som var i sitt tempel. (Jesaja 6:6—10) De hade en allvarlig åstundan att få del i det fortsatta arbetet med att samla in dem som Jehova Gud skulle göra till Jesu Kristi medpräster i himlarna, varigenom de 144.000 underprästernas antal skulle utfyllas helt och hållet. Men det var inte alla medlemmarna av den andliga kvarlevan som hade den inställningen vid denna tid. Innan The Watch Tower för 1 maj kom ut år 1922 lämnade till exempel en av de fem männen i redaktionen för denna tidskrift tillsammans med sin hustru den teokratiska organisationen och sökte annan anställning. Det fanns andra som handlade på liknande sätt vid denna tid eller senare. Det passade inte dem att använda sina renade läppar till att gå från hus till hus såsom offentliga budbärare om Guds rike. Andra krav på de andliga underprästerna i det heliga i Jehovas tempel var alltför stora för dem. De blev orena, därför att de blev likgiltiga och ointresserade och vände åter till världsliga intressen.

17. a) Hur påverkade sådan orenhet återstoden av Jehovas teokratiska organisation? b) Vilken inställning röner hans välsignelse?

¹⁷ Orenhet av detta slag, bristande hängivenhet för den hela och fulla tillbedjan av den sanne Guden i hans andliga tempel, innebär att också återstoden av den teokratiska organisationen blir förorenad. Det leder till att Jehova undanhåller den sin välsignelse. Helhjärtad hängivenhet för befrämjandet av Guds rena tillbedjan leder till återställelse av hans ynnest och de välsignelser han utlovat. Detta viktiga faktum framhävdes av Gud själv, när han vidare sade till de präster som Haggai hade ställt frågor till:

18. Vilket ekonomiskt tillstånd hade kvarlevan befunnit sig i innan Haggai uttalade denna profetia, och varför skulle Jehova nu välsigna den alltifrån ”denna dag”?

¹⁸ ”Och given nu akt på huru det hittills har varit, före denna dag och under tiden, innan man ännu hade begynt lägga sten på sten till HERRENS tempel; huru härförinnan, om någon kom till en sädesskyl som skulle giva tjugu mått, den gav allenast tio och huru, om någon kom till vinpressen för att ösa upp femtio kärl, den gav allenast tjugu. Vid allt edra händers arbete slog jag eder säd med sot och rost och hagel, och likväl vänden I eder icke till mig, säger HERREN. Given alltså akt på huru det hittills har varit, före denna dag; ja, given akt på huru det har varit före tjugufjärde dagen i nionde månaden, denna dag, då grunden har blivit lagd till HERRENS tempel. Finnes någon säd ännu i kornboden? Nej; och varken vinträdet eller fikonträdet eller granatträdet eller olivträdet har ännu burit någon frukt. Men från denna dag skall jag giva välsignelse.” — Haggai 2:16—20.

DEN DAG MAN ÅTERVÄNDE I RIKTNING MOT VÄLSTÅND

19. I vilket avseende kunde den judiska kvarlevan pröva Jehova alltifrån den tjugofjärde dagen i månaden Kisleu, och vad kunde den förvänta med tanke på hans lagförbund?

¹⁹ Det var nu den tjugofjärde dagen i nionde månaden (Kisleu), och vid den tiden borde man ha haft höstregn som tilltog i styrka, ja, till och med en del snö på bergstopparna. Den dagen hade den trogna judiska kvarlevan på nytt börjat arbeta på templets grund, som om man på nytt höll på att lägga grunden till templet. (Esra 3:8—12) Från och med denna särskilda dag kunde den judiska kvarlevan pröva huruvida Jehova skulle uppfylla sitt glädjefyllda löfte. Torka skulle vara något som hörde det förgångna till och likaså rost och ödeläggande hagel, och det skulle inte mer råda brist på de viktigaste födoämnena. Det finns inget i den bibliska historien som visar att det inte blev på det sättet. När folket modigt höll fast vid tempelarbetet ända till dess det var fullbordat, höll Jehova också troget fast vid sitt löfte. Precis som han hade lovat i sitt lagförbund med profeten Mose som medlare skulle de bli belönade med materiellt välstånd i sitt gudagivna land, om de helhjärtat ägnade sig åt hans tillbedjan. — 5 Moseboken 28:1—14.

20. Vilket slags välstånd var den smorda kvarlevan berättigad att förvänta för att man återupptagit arbetet till gagn för Jehovas sanna tillbedjan, och hur visade sig detta välstånd?

²⁰ Det måste ha blivit så för den judiska kvarlevan på den tiden, som var mycket intresserad av att templet blev fullbordat, om det som hände den på den tiden var en skuggbild som pekade fram emot det som har hänt den smorda kvarlevan av andliga underpräster alltifrån 1919 v.t. Återupptagandet av de prästerliga åliggandena i det heliga i Jehovas sanna, andliga tempel markerade vändpunkten för den smorda kvarlevan av Kristi lärjungar, som överlevde det första världskrigets prövningar och trångmål 1914—1918. Eftersom de var andliga israeliter med ett himmelskt arv i sikte, väntade de sig inte materiella välsignelser för sin trohet, vilket däremot de köttsliga israeliterna på Haggais tid var berättigade att göra. Det som den smorda kvarlevan av andliga underpräster väntade sig i enlighet med Guds löften var andligt välstånd. De blev inte besvikna. De satte inte förgäves Guds löften på prov. Trots det ökande motståndet från världens sida och trots den ångest som plågade de världsliga nationerna, vilka inte ser sig någon utväg ur sitt ständiga betryck, blomstrade den smorda kvarlevans arbete med att befrämja den sanna tillbedjan i Jehovas andliga tempel, och detta arbete utvidgades och fick allt större verkningar.

21. Var kan man finna en redogörelse för detta den trogna kvarlevans andliga välstånd, och vad bevisar detta beträffande Jehovas löfte?

²¹ Motståndarna — religiösa, politiska, juridiska och sociala — har lagt märke till detta ofrånkomliga faktum. För att få en detaljerad redogörelse för Jehovas kristna vittnens andliga välstånd behöver man bara läsa de årliga redogörelser som publicerats i tidskriften Vakt-Tornets spalter sedan år 1919 och i Årsboken sedan år 1927, där man kan finna rapporter över den världsvida tillväxten av arbetet med att predika ”detta evangelium om riket” i hela världen och göra lärjungar av människor ur alla folk, som Herren Jesus Kristus, Jehovas överstepräst, gav befallning om. (Matteus 24:14; 28:18—20; Apostlagärningarna 1:8; Hebréerna 2:17—3:1) Den moderna historiens outplånliga vittnesbörd visar på ett mäktigt sätt att Jehova Gud, som inte kan ljuga, har hållit sitt löfte om att ge välsignelse. Vi tjänar aldrig honom förgäves. — Josua 23:14; Psalm 138:2; 1 Korintierna 15:58.

BELÖNING FÖR ATT EN STYRANDE KRETS UNDERSTÖTT DEN RENA TILLBEDJAN

22, 23. a) Vem var Haggais sista profetia riktad till, och vad uttryckte Jehova därigenom sin uppskattning av? b) Vad lovade Jehova i denna profetia att han skulle sätta ur funktion, och vad skulle han göra för Serubbabel?

²² På första dagen i sjätte månmånaden (Elul) år 520 f.v.t., då Jehovas profetiska ord för första gången kom till Haggai, var det riktat till ”Serubbabel, Sealtiels son, Juda ståthållare, och till översteprästen Josua, Josadaks son”. (Haggai 1:1) Nära fyra månader senare riktas Haggais sista inspirerade profetia uteslutande till samme ståthållare i den persiska provinsen Juda, Serubbabel. Han hade bevisat sig lydig mot Jehovas uppmaningar genom profeterna Haggai och Sakarja, och under hans ståthållarskap hade arbetet på grunden till Jehovas tempel i Jerusalem åter tagits upp, och nu på ett modigt sätt, i trots mot ett malplacerat förbud från en felunderrättad kung i Persien. (Esra 4:17—24) Uppskattade Jehova detta? Ja, det gjorde han, och han visade det genom att sända ett personligt budskap till ståthållaren Serubbabel. Vi läser:

²³ ”Och HERRENS ord kom för andra gången till Haggai, på tjugufjärde dagen i samma månad; han sade: Säg till Serubbabel, Juda ståthållare: Jag skall komma himmelen och jorden att bäva [försätta himlarna och jorden i gungning, NW]; jag skall omstörta konungatroner och göra hednarikenas makt till intet; jag skall omstörta vagnarna med sina kämpar, och hästarna skola stupa med sina ryttare. Den ene skall falla för den andres svärd. På den tiden, säger HERREN Sebaot, skall jag taga dig, min tjänare Serubbabel, Sealtiels son, säger HERREN, och skall akta dig såsom min signetring; ty dig har jag utvalt, säger HERREN Sebaot.” — Haggai 2:21—24.

24. Vems godkännande fick Serubbabel genom att ta detta modiga steg den tjugofjärde dagen i månaden Kisleu, och varför var det detta som var viktigast?

²⁴ På denna tjugofjärde dag i nionde månmånaden (Kisleu) i perserkungen Darius I:s andra regeringsår hade ståthållaren Serubbabel tagit ett modigt steg, till synes i trots mot det mäktiga persiska väldet. Men han hade tagit ett gott och riktigt steg i lydnad för härskarornas Jehova. Genom profeten Haggai hade han nu fått del av härskarornas Jehovas uttryck för godkännande. Vad hade det då för betydelse om människor gjorde invändningar mot detta handlingssätt eller inte ville godkänna det? Han hade fått godkännande från myndighetens högsta källa, den teokratiske härskaren över Israels nation. Man bör lyda denne Gud i egenskap av gudomlig härskare mer än av människor tillsatta härskare. Israels teokratiske härskare kunde ju försätta både himlarna och jorden i gungning och kunde undanröja dem helt och hållet. Vad skulle då andeskapelser och mänskliga skapelser, som utgör dessa himlar och denna jord, kunna göra för att omintetgöra, gäcka eller med framgång motstå hans tillkännagivna uppsåt? Ingenting alls! Inte ens djävlar och människor tillsammans kan triumfera över honom. Han kan försätta dem alla i gungning.

25. Vad åtföljer denna himmelens och jordens gungning, och varför är det passande för den Gud som kallar sig härskarornas Jehova att tillkännage detaljerna i fråga om detta?

²⁵ Vad åtföljer eller blir följden av att den universelle Suveränen försätter himlarna och jorden i gungning? Härskarornas Jehova förklarar detta med orden: ”Jag skall omstörta konungatroner [konungarikens tron, NW] och göra hednarikenas makt [styrkan hos nationernas riken, NW] till intet; jag skall omstörta vagnarna med sina kämpar, och hästarna skola stupa med sina ryttare. Den ene skall falla för den andres svärd.” (Haggai 2:23) Hur passande är det inte att den Gud som kallar sig härskarornas Jehova här talar om att ingripa mot människovärldens militära styrkor! Dessa väpnade styrkor för anfall och försvar utgör i själva verket ”styrkan hos nationernas riken”. Nationerna nu på 1900-talet handlar enligt denna uppfattning, och alla nationerna väpnar sig, somliga med den moderna vetenskapens mest fantastiska vapen. Men denna krigsrustning och dessa högt utbildade militära styrkor är ett fåfängt hopp, när det gäller att skänka varaktig stabilitet åt nationernas rikens tron eller regeringssäte. Härskarornas Jehova kan göra denna ”styrka” till intet.

26. Vad kan sägas om huruvida härskarornas Jehova själv måste dra ut i striden för att hans fiender skall kunna strida mot honom eller för att han skall kunna strida mot dem?

²⁶ Det persiska väldet, som var det fjärde världsväldet i den bibliska historien, visade sig bestå i något mer än två hundra år. Dess hästar och vagnar och dessas ryttare och kämpar, ja, till och med stridselefanterna, misslyckades med att rädda det från att omstörtas av Alexander den store av Grekland. Hästar och vagnar med deras ryttare och kämpar kan inte strida direkt mot den osynlige härskarornas Jehova. Inte heller behöver härskarornas Jehova själv dra ut i striden för att kämpa mot de militära styrkorna på jorden. Från det osynliga kan han utöva sin oövervinnliga makt och få dem att strida mot varandra, antingen genom fruktan som väcker panik eller genom bittra gräl och inbördes stridigheter. Han kan åstadkomma anarki bland alla sina fiender. Han har gjort det tidigare, och han lovar att han skall göra det ännu en gång. Ståthållaren Serubbabel kände till dessa tidigare tillfällen. (Domarboken 7:19—22; 2 Krönikeboken 20:22—24) Han hade skäl att tro att härskarornas Jehova ännu en gång kunde besegra sitt folks fiender genom att få dem att vända sina vapen mot varandra.

27. Hur skulle Serubbabel, som liknade en signetring på Jehovas hand, påverkas av att himmelen, jorden och nationerna försattes i gungning?

²⁷ Men härskarornas Jehova sade inte att det var hans uppsåt att försätta sitt trogna, lydiga folk i gungning, detta folk, som ägnade sig åt att återuppbygga hans tillbedjans hus och utöva ren tillbedjan i detta hus. Inte heller skulle ståthållaren Serubbabel bli avsatt av den persiske härskaren för att han hade satt i gång med att bygga templet, innan han fått officiellt bemyndigande från kung Darius I. Detta var lika omöjligt som att ta en signetring från härskarornas Jehovas högra hand. Må himmelen och jorden försättas i gungning! Må de starkt väpnade nationerna försättas i gungning! Men ståthållaren Serubbabels ställning skulle ändå förbli stadig, orubbad. Detta var innebörden i den försäkran som Jehova nu gav Serubbabel:

28, 29. Vilken kontrast utgjorde Jehovas löfte till Serubbabel beträffande signetringen till hans förklaring beträffande kung Jojakin eller Konja?

²⁸ ”På den tiden, säger HERREN Sebaot, skall jag taga dig, min tjänare Serubbabel, Sealtiels son, säger HERREN, och skall akta dig såsom min signetring; ty dig har jag utvalt, säger HERREN Sebaot.” — Haggai 2:24.

²⁹ Vilken kontrast utgjorde inte denna gudomliga profetia till vad profeten Jeremia hade blivit inspirerad att säga om Jojakin (eller Jekonja, Konja), som hade regerat i tre månader och tio dagar i Jerusalem under åren 618—617 f.v.t. och som var Serubbabels farfar! (1 Krönikeboken 3:17—19; 2 Krönikeboken 36:9, 10) Jeremia kallar Jojakin Konja och säger: ”Så sant jag lever, säger HERREN, om du, Konja, Jojakims son, Juda konung, än vore en signetring på min högra hand, så skulle jag dock rycka dig därifrån. Och jag skall giva dig i de mäns hand, som stå efter ditt liv, och i de mäns hand, som du fruktar för, nämligen i Nebukadressars, den babyloniske konungens, hand och i kaldéernas hand. ... O land, land, land, hör HERRENS ord! Så säger HERREN: Tecknen upp denne man såsom barnlös, såsom en man, som ingen lycka har haft i sina livsdagar. Ty ingen av hans avkomlingar skall vara så lyckosam, att han får sitta på Davids tron och i framtiden råda över Juda.” — Jeremia 22:24—30.

30. a) Hur värdefull var en signetring för sin ägare? b) Varför skulle Jojakins officiella ställning respekteras, och varför förkastade Jehova honom?

³⁰ Av detta gudomliga påbud emot Serubbabels farfar framgår det att en signetring var mycket värdefull för en person i hög ställning. Den bar sin ägares namn och användes i officiella ärenden för att stämpla ägarens namnteckning på ett dokument, så att det fick gällande kraft. (1 Moseboken 38:18—26; 41:42; 1 Konungaboken 21:8) Om Serubbabels farfar, kung Jojakin, hade varit såsom en signetring på Jehovas högra hand, skulle han alltså ha varit mycket värdefull för Jehova. Han hade blivit smord till kung i Jerusalem och blev alltså ”Jehovas smorde” och satt på ”Jehovas tron” i Jerusalem, även om det bara var under tre månader och tio dagar. (1 Samuelsboken 24:7, 11; Klagovisorna 4:20; 1 Krönikeboken 29:23; NW) Av den orsaken förtjänade och krävde kung Jojakin särskild respekt från människor. Men trots att han hade en officiell ställning i förhållande till Jehova, blev han motbjudande för Jehova, därför att han fortsatte att vandra på sin faders, kung Jojakims, ogudaktiga vägar. I sin förtörnelse ryckte Jehova bort honom och förkastade honom. Jehova lät honom bli bortförd i fångenskap till Babylon för att sitta i fängelse där.

31. Varför innebar det ingen motsägelse av vad Jehova i Jeremia 22:30 hade sagt om Serubbabels farfar, när Serubbabel gjordes till ståthållare i Juda år 537 f.v.t.?

³¹ Men hur kan detta stämma överens? Åttio år senare, år 537 f.v.t., blir Jojakins sonson, Serubbabel, befriad från fångenskapen i Babylon och görs till ståthållare i den persiska provinsen Juda för att styra från Jerusalem. (Esra 1:1—4:3) Var inte detta en motsägelse av vad Jehova i Jeremia 22:30 hade sagt till Serubbabels farfar? Nej, den landsförviste Jojakin förblev ”barnlös” så till vida att ingen av hans söner kom att sitta på Davids tron i Jerusalem. Hans farbror Mattanja, vars namn ändrades till Sidkia, efterträdde honom i själva verket på Davids tron, men endast för att förlora tronen år 607 f.v.t. i samband med babyloniernas förstöring av Jerusalem. Davids tron omstörtades för att aldrig mer upprättas igen i det bokstavliga, jordiska Jerusalem. (Hesekiel 21:25—27) De 2.520 åren av hedningarnas tider började då, år 607 f.v.t., och under denna tid skulle Jerusalem eller Guds messianska rike, som det symboliserade, bli förtrampat av hednanationerna. I enlighet med profetian var det ingen av Jojakins söner som satt på Jehovas tron i Jerusalem såsom en kunglig avkomling av David. Jojakins sonson Serubbabel satt inte på Davids kungliga tron, utan på ett ståthållarsäte, förordnad av kung Cyrus.

32. Hur fungerade Serubbabel såsom en levande signetring på Jehovas hand, och varför var han värdefull för Jehova, trots att hans kunglige farfar inte var det?

³² Trots att Serubbabel från människors ståndpunkt sett var underlägsen sin farfar i fråga om ämbetsställning, blev han något mycket värdefullt för Jehova, såsom en signetring på härskarornas Jehovas högra hand. Orsaken till detta var motsatsen till det som vållade att kung Jojakin inte var alltför värdefull för att bli förkastad, nämligen att Serubbabel höll Jehovas bud och visade prov på modig hängivenhet för Jehovas rena tillbedjan i hans tempel. Likt en levande signetring tjänade han härskarornas Jehova i officiellt avseende till ära och pris för Jehovas heliga namn. Härskarornas högste befälhavare i himmelen hade förkastat kung Jojakin, men han hade ”utvalt” hans trogne sonson Serubbabel. Universums teokratiske suverän kunde försätta himmelen och jorden och alla de världsliga, militariserade nationerna i gungning, men han skulle inte försätta ståthållaren Serubbabel i gungning och avlägsna honom från hans ärofulla tjänsteställning i den synliga teokratiska organisationen. Hans senare ord om Serubbabel genom profeten Sakarja (4:6—10) bekräftade detta.

PROFETIAN HAR EN VIDARE INNEBÖRD

33. a) Varför hade inte Haggais profetia fullständigt gått i uppfyllelse i och med ståthållaren Serubbabel på 500-talet f.v.t.? b) Vilka är den motbildlige Serubbabel ståthållare för?

³³ Har denna profetia fullständigt uppfyllts i och med ståthållaren Serubbabel i den persiska provinsen Juda på 500-talet före den vanliga tideräkningen? Tydligen inte! Han var en förebild till någon större än han. Vem då? Den som han fick äran att bli förfader till och som hans släkttavla i bibeln slutar med, nämligen Jesus Kristus. (Matteus 1:1—16; Lukas 3:23—27) Denne motbildlige Serubbabel är nu den himmelske ståthållaren för Jehovas synliga teokratiska organisation på jorden, nämligen den smorda kvarlevan av det andliga Israel. (Galaterna 6:16; Romarna 2:28, 29; Uppenbarelseboken 7:4—8) Fakta visar att kvarlevans medlemmar år 1919 blev befriade från den andliga fångenskapen under det stora Babylon. I likhet med den forntida kvarlevan av judiska fångar blev de befriade från den falska religionens babyloniska världsvälde för att de i första hand skulle kunna ägna sig åt det som hade att göra med den rena tillbedjan av Jehova i hans andliga tempel.

34. Hur är denne den främste understödjaren av arbetet i förbindelse med Jehovas tempel?

³⁴ Den motbildlige Serubbabel, Jesus Kristus, som är det andliga Israels himmelske ståthållare, är den främste understödjaren av detta arbete i förbindelse med Jehovas tempel. Han ser till att hans smorda lärjungar har en plats där de kan tjäna såsom andliga underpräster i det heliga i detta tempel. — Johannes 17:17—19.

35. Hur kan namnet Serubbabel, trots sin innebörd, passande användas om den himmelske ståthållaren Jesus Kristus?

³⁵ Vi behöver inte bli oroade av att namnet Serubbabel, som betyder ”Babylons säd”, tillämpas på den himmelske Jesus Kristus såsom ståthållare. Han har visserligen aldrig själv varit i det stora Babylon, men kvarlevan av smorda lärjungar, som överlevde prövningarna och förföljelsen under första världskriget, blev under denna tid bortförd i religiöst slaveri under det stora Babylon och dess politiska älskare. Enligt regeln att det som görs mot Jesu smorda lärjungar är som om det hade gjorts mot honom, har den större ståthållaren Serubbabel (som representeras av den smorda kvarlevan) varit i det stora Babylon, varigenom han blir lik den forntida Serubbabel, som i bokstavligt avseende föddes i det forntida Babylon och därför kunde kallas ”Babylons säd”. Jesus Kristus förde den trogna, smorda kvarlevan av andliga israeliter ut ur ett större Babylon än den forntida staden vid floden Eufrat och gjorde dem fria förmedelst sin sanning. (Johannes 8:32) Den synliga, jordiska teokratiska organisationen åtnjuter alltså gott styre, eftersom han är dess ståthållare.

36. Hur kan den himmelske ståthållaren jämföras med den forntida Serubbabel när det gäller hans värde och mod, och vilka på jorden efterliknar honom i våra dagar?

³⁶ Denne ståthållare, som är lik Serubbabel, är mycket värdefull för Jehova Gud, i likhet med signetringen på högra handen, som bär det gudomliga namnet. Han är ytterst angelägen om att hans himmelske Faders namn skall bli helgat. (Matteus 6:9, 10; Johannes 12:28; 17:6—12) Han är oförfärad liksom den forntida Serubbabel. Ståthållaren Serubbabel fick styrka att inte vara rädd för att trotsa det persiska väldet, det fjärde världsväldet i den bibliska historien. I våra dagar är den himmelske ståthållaren över det andliga Israel inte rädd för det sjunde världsväldet i den bibliska historien, nämligen det av två makter bestående anglo-amerikanska världsväldet, och inte heller för det åttonde världsväldet, nämligen den internationella organisation för fred och säkerhet i världen som för närvarande består av Förenta nationernas 135 medlemsnationer. (Uppenbarelseboken 17:7—17) I likhet med sin himmelske ståthållare fruktar inte heller den smorda kvarlevan av det andliga Israel för dessa världsvälden. Oförfärat fortsätter den att verka i världsomfattande skala till förmån för den rena tillbedjan i Jehovas andliga tempel.

37. Hur liknar den motbildlige Serubbabel en signetring på Jehovas hand med tanke på en sådan rings användning och värde?

³⁷ Brukade man inte i forna tider använda en signetring för att fästa dess ägares namn vid ett dokument för att därigenom bevisa att det verkligen kom från honom och att det gav uttryck åt hans vilja, uppsåt eller anvisningar? Jo. På liknande sätt använder härskarornas Jehova den motbildlige Serubbabel, Jesus Kristus, till att uppfylla profetiorna och löftena för att därigenom bevisa att dessa upptecknade utsagor verkligen härstammar från den gudomliga, ofelbara källan och är gudomlig sanning. På detta sätt hävdas och rättfärdigas också Jehovas namn och ord genom Jesus Kristus, som är lika värdefull för Jehova som en officiell signetring. ”Ty Guds löften, så många de äro, hava i honom fått sitt ’ja’; därför få de ock genom honom sitt ’amen’, på det att Gud må bliva ärad genom oss [kristna lärjungar].” — 2 Korintierna 1:20.

38. Varför har den större Serubbabel inget att frukta med tanke på himmelens, jordens och nationernas gungning i våra dagar, och hur skall han upprätthålla ett gott styre till gagn för Jehovas tillbedjare?

³⁸ Sedan slutet på hedningarnas tider år 1914 har den symboliska himmelen och jorden försatts i gungning. Människovärldens nationer har försatts i gungning, oförmögna att hålla den världsliga tingens ordning i jämvikt. Det är härskarornas Jehova som åstadkommer detta, precis som han uppenbarade för ståthållaren Serubbabel i forna tider. Denna gungning, som inte kan hindras av människor, kommer att nå sin höjdpunkt i den ”stora vedermöda” som nu tycks vara mycket nära och som skall åtföljas av att Satan blir kastad i avgrunden. (Matteus 24:21, 22) Men den större Serubbabel, Jesus Kristus, har ingenting att frukta med tanke på denna gungning. Hans ställning såsom himmelsk ståthållare är orubbligt befäst. Han äger ”ett rike som inte kan skakas”. (Hebréerna 12:28, NW) Det kommer inte att undanröjas, utan härskarornas Jehova kommer att använda det till att undanröja det stora Babylon och våra dagars världsvälden, när han gör deras militära ”styrka” till intet i ”striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” vid Harmageddon. (Uppenbarelseboken 16:13—16; 17:12—14; 19:11—21) Därefter kommer detta rike att välsigna alla de överlevande, som tillber Jehova Gud i hans andliga tempel, med ett gott styre till evig tid.

39. Varför är vi som tillber Jehova i denna tid lyckliga?

³⁹ Hur lyckliga är inte vi, som tillber i det sanna templet, över att redan nu få del av Guds välsignelser och Jehovas himmelske ståthållares goda styre, medan de falska tillbedjarnas värld försätts i gungning!