Kapitel 8

Barmhärtighet mot de förföljda men straffdom över förföljarna

1. Hur lång tid förflöt efter Haggais sista profetia innan tempelbyggarna fick del av ännu ett inspirerat budskap, och vad hade de gjort under tiden?

I JERUSALEM hade man på profeterna Haggais och Sakarjas tid nu nått det första kvartalet av år 519 f.v.t., men det var fortfarande i kung Darius I:s andra regeringsår i det persiska väldet, det fjärde världsväldet i bibelns historiska skildring. Det var exakt två månmånader efter den dag då Haggai blev inspirerad att uttala sina sista profetior — för de aronitiska prästerna och för ståthållaren Serubbabel. Detta var på tjugofjärde dagen i nionde månaden (Kisleu), vilket var inemot början av år 519 f.v.t. Denna minnesvärda dag i Jerusalems historia hade man på nytt börjat arbeta på grunden till templet på Moria berg, strax norr om Sions berg. Innan ännu ett inspirerat budskap kom till de judiska tempelbyggarna från deras Gud, arbetade de oavbrutet på den heliga byggnadsplatsen i två hela månader. Den här gången lät de sig inte hindras av några försök till inblandning från fiendens sida.

2. Vilka fick tydligen del av nyheterna om vad som pågick i Jerusalem innan kung Darius I fick del av dem, och hur lång tid kunde det ta innan man fick del av ett beslut i den aktuella frågan?

² Den 24 Sebat år 519 f.v.t. hade kanske kung Darius i den avlägsna persiska huvudstaden ännu inte fått underrättelse om vad som pågick i Jerusalem. Nyhetsförmedlingen tog ganska lång tid, trots att man använde ilbud till häst som tillryggalade omkring ett hundra femtio kilometer varje dag. (Ester 3:13—15; 8:10, 14) Från Jerusalem till Susan via den ”bördiga halvmånen” var det mer än ett tusen fem hundra kilometer, och från Susan upp till Ekbatana eller Ameta i norr måste det ha varit mer än tre hundra kilometer, om vägarna var raka. Det måste alltså ha tagit avsevärd tid innan kung Darius fick del av de överraskande upplysningarna. Persiska ämbetsmän i de provinser som låg bortom (väster om) floden Eufrat från kungen i Persien räknat borde därför ha fått del av nyheterna tidigare. Detta var tydligen vad som hände. De samtal som följde och de undersökningar som företogs måste ha tagit månader i anspråk (fyra eller fem månader enligt vissa beräkningar), innan man kunde få del av ett beslut från kung Darius i den omtvistade frågan och verkställa detta beslut. Detta var vad som hände, enligt redogörelsen i Esra 5:2—6:2 (5:4 enl. NW):

3. Vilka frågor ställde de persiska ståthållarna väster om floden Eufrat till tempelbyggarna, och vad gjorde dessa?

³ ”Och Serubbabel, Sealtiels son, och Jesua, Josadaks son, stodo då upp och begynte bygga på Guds hus i Jerusalem, och med dem Guds profeter, som understödde dem. Vid samma tid kommo till dem Tattenai, ståthållaren i landet på andra sidan floden, och Setar-Bosenai och dessas medbröder [ämbetsbröder, Åk] och sade så till dem: ’Vem har givit eder tillåtelse att bygga detta hus och att sätta denna mur i stånd?’ Sedan sade de detta till dem: ’Vad är namnen på de raska män som bygger denna byggnad?’ Och över judarnas äldste vakade deras Guds öga, så att man lovade att icke lägga något hinder i vägen för dem, till dess saken hade kommit inför Darejaves [Darius]; sedan skulle man sända dem en skrivelse härom.

4. Vad sades det i det brev som de persiska ståthållarna sände till kung Darius I?

⁴ Detta är nu, vad som stod skrivet i det brev som Tattenai, ståthållaren i landet på andra sidan floden, och Setar-Bosenai och hans medbröder [ämbetsbröder, Åk], afarsekiterna, som bodde på andra sidan floden, sände till konung Darejaves; de sände nämligen till honom en berättelse, och däri var så skrivet:

’Frid vare i allo med konung Darejaves.

Det vare veterligt för konungen, att vi kommo till det judiska hövdingdömet, till den store Gudens hus. Detta håller man nu på att bygga upp med stora stenar, och i väggarna lägger man in trävirke; och arbetet bedrives med omsorg och har god framgång under deras händer. Då frågade vi de äldste där och sade till dem så: ”Vem har givit eder tillåtelse att bygga detta hus och att sätta denna mur i stånd?” Vi frågade dem ock, huru de hette, för att kunna underrätta dig därom och för att teckna upp namnen på de män som stodo i spetsen för dem.

Och detta var det svar, som de gåvo oss: ”Vi äro himmelens och jordens Guds tjänare, och vi bygga nu upp det hus, som fordom, för många år sedan, var uppbyggt här och som en stor konung i Israel hade byggt och fulländat. Men eftersom våra fäder förtörnade himmelens Gud, gav han dem i kaldéen Nebukadnessars, den babyloniske konungens, hand; och han förstörde detta hus och förde folket bort till Babel. Men i den babyloniske konungen Kores’ första regeringsår gav konung Kores befallning, att man åter skulle bygga upp detta Guds hus. Och tillika tog konung Kores ur templet i Babel de kärl av guld och silver, som hade tillhört Guds hus, men som Nebukadnessar hade tagit ur templet i Jerusalem och fört till templet i Babel; och de överlämnades åt en man vid namn Sesbassar, som han hade satt till ståthållare. Och till honom sade han: Tag dessa kärl och far åstad och sätt in dem i templet i Jerusalem; ty Guds hus skall åter byggas upp på sin plats. Så kom då denne Sesbassar hit och lade grunden till Guds hus i Jerusalem. Och från den tiden och intill nu har man byggt därpå, och det är ännu icke färdigt.”

Om det nu täckes konungen, må man göra efterforskningar i konungens skattkammare därborta i Babel, om det är så, att konung Kores har givit tillåtelse att bygga detta Guds hus i Jerusalem; därefter må konungen meddela oss sin vilja härom.’

5. Vilken åtgärd vidtog kung Darius sedan han fått brevet, och vad fann man?

⁵ Då gav konung Darejaves befallning, att man skulle göra efterforskningar i kansliet i Babel, där skatterna nedlades. Och i Ametas borg i hövdingdömet Medien fann man en bokrulle, i vilken följande var upptecknat till hågkomst.”

6. Vad ägnade sig tempelbyggarna i Jerusalem åt medan detta pågick, och vad inträffade den 24 Sebat år 519 f.v.t.?

⁶ Under hela den tid då dessa händelser, som upptecknats av prästen Esra, ägde rum, fortsatte den judiska kvarlevan under ståthållaren Serubbabel och översteprästen Josua modigt med att återuppbygga templet. Detta var också fallet den tjugofjärde dagen i elfte månaden, som inföll på vintern år 519 f.v.t. Denna betydelsefulla dag började profeten Sakarja få en rad uppmuntrande syner. Om detta berättar han:

DEN FÖRSTA SYNEN

7. Vad fick Sakarja se i den första synen den 24 Sebat?

⁷ ”På tjugufjärde dagen i elfte månaden, det är månaden Sebat, i Darejaves’ andra regeringsår, kom HERRENS [Jehovas] ord till Sakarja, son till Berekja, son till Iddo, profeten; han sade: Jag hade en syn om natten: Jag fick se en man, som red på en röd häst; och han höll stilla bland myrtenträden i dalsänkningen. Och bakom honom stodo andra hästar, röda, bruna och vita.” — Sakarja 1:7, 8.

8, 9. Vem förklarade synens betydelse för Sakarja, och vilka frågor väckte synen av dessa hästar?

⁸ Under synen hade Sakarja en ängel som förklarade saker och ting för honom, sådana ting som också vi i våra dagar vill förstå. Dessa hästar med sina ryttare, som stod där bland myrtenträden i dalsänkan utmed Jerusalem — varför befann de sig där? Var det så att krig hotade Jerusalem, nu när byggnadsarbetet på templet hade nått detta stadium? I bibeln är hästar en symbol av krig. (Job 39:22—28; Ordspråksboken 21:31) Vem var det som sände dessa hästar? Vilka framställdes i bild genom ryttarna? Hade de kommit i krigiskt syfte? Sakarja ville veta det.

⁹ ”Då frågade jag: ’Vad betyda dessa, min herre?’

10, 11. Vilka visade sig dessa ryttare vara, och vad rapporterade de till ryttaren bland myrtenträden?

¹⁰ Ängeln, som talade med mig, svarade mig: ’Jag vill låta dig förstå, vad dessa betyda.’” — Sakarja 1:9.

¹¹ Dessa ryttare visade sig vara heliga änglar, som sänts ut av Gud på spaningsuppdrag, så att säga. Detta framgår av följande skildring: ”Och mannen [på hästen], som stod bland myrtenträden, tog till orda och sade: ’Det är dessa som HERREN har sänt ut till att fara omkring på jorden.’ Och själva togo de till orda och sade till HERRENS ängel som stod bland myrtenträden: ’Vi hava farit omkring på jorden och hava funnit hela jorden lugn och stilla.’” — Sakarja 1:10, 11.

12. a) På vad sätt var det fred på ”hela jorden”, som änglarna rapporterade? b) Om vad hade Egypten stritt mot Assyrien och sedan mot Babylon i detta sammanhang?

¹² Vad var det dessa änglar på spaningsuppdrag sade till sin ledare på den röda hästen? Sade de att det rådde universell fred över hela jorden? Det förefaller så! Men det förhöll sig så endast i relativ mening, dvs. i förhållande till något annat. Till vad då? Till Jerusalem och Juda land. Varför det? Därför att Jerusalem hade förlorat sin förutvarande jordiska ställning bland nationerna. Fram till år 607 f.v.t. hade det varit sätet för Guds förebildliga messianska rike på jorden. Detta Jehovas rike i miniatyr var ett störande element för den icke-judiska världen, de hedniska nationerna. Egypten stred mot Assyrien och sedan mot Babylon för att ha diplomatiska förbindelser med Jerusalem eller för att ha ett styrande inflytande på dess angelägenheter. Men inte efter år 607 f.v.t.

13. Varför upphörde Egypten år 607 f.v.t. med att upprätthålla diplomatiska förbindelser med det förebildliga messianska riket i Jerusalem?

¹³ I detta år av världsomfattande betydelse förstörde kung Nebukadnessar och hans babyloniska härar och bundsförvanter Jerusalem och dess tempel. Davids rike omstörtades, och det satt nu inte längre någon kung inom Davids kungliga släktlinje på ”Jehovas tron” i Jerusalem. Den siste mänsklige kung som satt på denna tron, Sidkia, som var Serubbabels farfars farbror, togs till fånga och fördes i fångenskap till Babylon för att leva återstoden av sitt liv där som en landsförvist fånge, som blivit berövad sin syn. Under månaden Tischri år 607 f.v.t. flydde det fåtal judar, som hade lämnats kvar såsom en fattig, obetydlig minoritet i Juda land, till Egypten, därför att de fruktade för babylonierna (kaldéerna), och Juda land och Jerusalem lämnades öde, utan några människor eller ens några husdjur. Det blev precis som profeten Jeremia hade förutsagt! Det var då som en av Gud fastställd tidsperiod började räknas. Vilken då?

14. Vad kallade Jesus Kristus denna av Gud fastställda tidsperiod? Vad innebar den för världspolitiken, och när slutade den?

¹⁴ ”Hedningarnas tider” eller ”nationernas fastställda tider”, som Jesus Kristus senare kallade dem, när han sade: ”Jerusalem skall bli förtrampat av nationerna, till dess nationernas fastställda tider är fullbordade.” (Lukas 21:24, NW) Eftersom Jerusalem hade varit sätet för Guds messianska rike i miniatyr och därför representerade Guds rikes rätt att härska genom en messiansk avkomling av kung David, innebar detta något särskilt för dessa hednanationer, som skulle tillåtas förtrampa Jerusalem eller dess rätt till Riket. Vad då för något? Inget mindre än att hednanationerna skulle få tillåtelse av härskarornas Jehova att härska över jorden utan inblandning från något messianskt Guds rike, sådant som det förutvarande riket, som hade haft det jordiska Jerusalem till sin huvudstad. Eftersom hedningarnas tider av sådant oavbrutet herravälde skulle vara i sju symboliska ”tider” eller 2.520 bokstavliga år, skulle denna fastställda tidsperiod sträcka sig från månaden Tischri år 607 f.v.t. till månaden Tischri år 1914 v.t, i vårt eget tjugonde århundrade. (Daniel, kapitel fyra) Inte att undra på att änglarna, när de återvände från sitt spaningsuppdrag år 519 f.v.t., rapporterade att hela jorden var lugn och stilla!

15. Varför behövde man inte oroa sig med tanke på den ställning Juda land och dess judiske ståthållare befann sig i, och hur handlade ståthållaren Tattenai med avseende på det återupptagna byggnadsarbetet på templet, sedan han gjort förfrågan därom?

¹⁵ I detta kung Darius I:s andra regeringsår var Juda land med dess huvudort Jerusalem bara en av de 127 provinserna i det persiska väldet, som sträckte sig ”från Indien ända till Etiopien”. (Ester 1:1—3) Det hade en ståthållare, nämligen Serubbabel, Sealtiels son, men han satt inte på Davids tron, som hans farfar, kung Jojakin, hade gjort i tre månader och tio dagar. Förmodligen var han direkt ansvarig inför ståthållaren i ett av hövdingdömena på västra sidan om Eufrat, sannolikt ståthållaren Tattenai, och i sista hand var han ansvarig inför kung Darius I. Nu fanns det alltså nästan ingenting som man behövde bli allvarligt oroad för när det gällde Jerusalem. Ståthållaren Tattenai hade visserligen blivit upprörd därför att återuppbyggnadsarbetet på templets grund hade återupptagits, och han hade framställt följande officiella förfrågan: ”Vad är namnen på de raska män som bygger denna byggnad?” Men han tillgrep inte militärmakt för att stoppa arbetet. Han valde i stället att hänskjuta saken till kung Darius för att denne skulle fatta beslut enligt ”Mediens och Persiens oryggliga lag”. (Daniel 6:8) Varför denna återhållsamhet från ståthållaren Tattenais sida? I Esra 5:5 finner vi förklaringen:

16. Varför handlade ståthållaren Tattenai på detta sätt, enligt vad som sägs i Esra 5:5?

¹⁶ ”Och över judarnas äldste vakade deras Guds öga, så att man lovade att icke lägga något hinder i vägen för dem, till dess saken hade kommit inför Darejaves; sedan skulle man sända dem en skrivelse härom.”

17, 18. a) Vad kunde alltså de spejande änglarna kungöra beträffande ”hela jordens” tillstånd? b) Men vems inställning till detta var det av största vikt att ta reda på, och vilken förfrågan gjordes?

¹⁷ Följaktligen kunde de spejande änglarna rapportera följande till sin ledare bland myrtenträden i dalsänkningen nära Jerusalem beträffande eventuell oro från världens sida över vad som planerades och utfördes i Jerusalem: ”Vi hava ... funnit hela jorden lugn och stilla.” Den icke-judiska eller hedniska världen var sannerligen självbelåten och fruktade inte för någon inblandning i dess angelägenheter från något slags messianskt rike tillhörigt Jehova Gud. Men vilken inställning hade härskarornas Jehova själv till Jerusalem och vad det representerade? Gav han någon ytterligare försäkran, nu när hans profet Haggai hade upphört att tala under inspiration? Var han också tillfreds, liksom de hedniska nationerna, när det gällde Jerusalems välfärd och dess roll i verkställandet av hans uppsåt? Himmelens änglar var också intresserade av detta, och i synnerhet Mikael, ”den store fursten, som står såsom försvarare för dina [Daniels] landsmän”. (Daniel 12:1; 1 Petrus 1:12) Till bevis för detta får profeten Sakarja härnäst se följande i synen:

¹⁸ ”Då tog HERRENS ängel åter till orda och sade: ’HERRE Sebaot [Härskarornas Jehova, NW], huru länge skall det dröja, innan du förbarmar dig över Jerusalem och Juda städer? Du har ju nu varit vred på dem i sjuttio år.’” — Sakarja 1:12.

19. Varför föreföll det somliga som om de sjuttio åren av gudomlig vrede hade fortsatt?

¹⁹ För somliga föreföll det, enligt vad ängeln sade, som om Jerusalem och de andra städerna i Juda land fortfarande var föremål för Jehovas sjuttioåriga vrede. Detta berodde på att återuppbyggnadsarbetet på hans tempel hade försummats under de senaste sjutton åren. Han hade varit mycket förtörnad på deras fäder, som blev bortförda i fångenskap därför att de vanhelgat det förra templet, som hade byggts av kung Salomo. Nu, i den åttonde månaden (Cheschvan) år 520 f.v.t., hade Jehova varnat den återförda judiska kvarlevan för att bli föremål för Guds förtörnelse genom att efterlikna sina fäder och inte återvända till Jehova med nitälskan för att tillbedja honom helt och fullt förmedelst ett återuppbyggt tempel. (Sakarja 1:1—6) Det är i ljuset av detta vi måste förstå ängelns rop beträffande vad dessa ting skulle kunna tyda på, när det gällde Jerusalem och de andra städerna i Juda land, som återigen var befolkat.

20. Varför bör vi alltså inte missuppfatta ängelns rop beträffande dessa ”sjuttio år” som om de fortfarande pågick?

²⁰ Ängelns omnämnande av dessa ”sjuttio år” för tanken till de sjuttio år som profeten Jeremia talar om. Under dessa sjuttio år måste Juda och Israels nationer tjäna Babylons kungliga dynasti. Vid slutet av de sjuttio åren skulle Jehova låta kungen i Babylon och kaldéerna göra räkenskap för sitt orätta handlingssätt, och han skulle straffa dem i enlighet därmed. (Jeremia 25:11—13) Menade då Jehovas ängel att dessa sjuttio år ännu inte hade utlöpt eller att de just nu hade gått till ända? Detta skulle inte kunna stämma med historiska fakta. Varför inte det? Därför att Jehova tjugo år tidigare (år 539 f.v.t.) hade använt Cyrus den store av Persien till att omstörta Babylon såsom ett världsvälde och omkring två år senare, år 537 f.v.t., hade ingett Cyrus, som fungerade såsom Babylons kung, att låta de judiska fångarna lämna Babylon och återvända till Jerusalem för att på nytt bygga upp Jehovas tempel. — Esra 1:1—2:2; 2 Krönikeboken 36:20—23.

21. Vilket tillstånd skulle Juda land befinna sig i under dessa ”sjuttio år”, och vad visar huruvida landet nu för länge sedan hade upphört att befinna sig i detta tillstånd?

²¹ Vidare skulle Juda land hålla sabbat ”till dess att sjuttio år hade gått till ända”. (2 Krönikeboken 36:21) Hur då? Genom att ligga som en ”ödemark, där varken människor eller djur kunna bo”, till följd av att det blivit ”givet i kaldéernas hand”. (Jeremia 32:43; 33:10—12) Både profeten Sakarja och änglarna visste att dessa sjuttio år, då Juda land och Jerusalem skulle ligga fullständigt öde utan människor eller husdjur, hade utlöpt år 537 f.v.t., då den judiska kvarlevan återvände från Babylon och åter tog landet i besittning. De hade kommit tillbaka till sina städer i sjunde månaden (Tischri) det året. (Esra 3:1, 2) Landet behövde inte längre vara en ödemark, utan man började i stället odla jorden, som profeten Haggai omtalar sjutton år senare. (Haggai 1:6—11; 2:17, 18) De sjuttio åren hade alltså gått till ända för länge sedan!

22. Hur visade profeten Daniel att de sjuttio åren inte sträckte sig fram till år 519 f.v.t., då Sakarja fick sin första syn?

²² Om de sjuttio åren fortfarande hade pågått eller just hade utlöpt, då Sakarja fick sin första syn, varför skulle då ängeln tala som han gjorde, med tanke på vad han visste? Eftersom han visste att denna tidsperiod var exakt sjuttio år lång, varför skulle han då säga: ”HERRE Sebaot, huru länge skall det dröja?” (Sakarja 1:12) I medern Darius’ första regeringsår efter Babylons fall år 539 f.v.t. kom ju profeten Daniel ”att i skrifterna lägga märke till det antal år, som HERREN hade angivit för profeten Jeremia, när han sade, att han ville låta sjuttio år gå till ända, medan Jerusalem låg öde”. (Daniel 9:1, 2) Och det var sannerligen inte sjutton långa år innan de sjuttio åren skulle utlöpa som Daniel kunde fastställa antalet år, utan omedelbart innan denna tidsperiod utlöpte i perserkungen Cyrus’ första regeringsår. På så sätt kunde den åldrige profeten Daniel, som levde åtminstone fram till ”den persiske konungen Kores’ [Cyrus’] tredje regeringsår”, veta att han hade räknat rätt beträffande längden av denna tidsperiod. (Daniel 10:1) Följaktligen sträckte sig inte dessa ”sjuttio år” fram till den tid då Sakarja fick sin första syn år 519 f.v.t.

23. Vilken längre tidsperiod utgjorde dessa ”sjuttio år” en inledning till, och vilken jämförelse gjorde följaktligen ängeln, när han frågade: ”Huru länge?”

²³ Man bör också komma ihåg att dessa oförglömliga sjuttio år var de första sjuttio åren av hedningarnas tider, ”nationernas fastställda tider”. När dessa sjuttio år utlöpte år 537 f.v.t., fortfor alltså hedningarnas tider, under vilka Jerusalem skulle bli förtrampat av hednanationerna. (Lukas 21:24, NW) Det är alltså tydligt att ängeln som utropade: ”HERRE Sebaot, huru länge?” syftade tillbaka på denna utlupna tidsperiod om sjuttio år såsom ett exempel på Jehovas vrede över sitt utvalda folk. Han frågade om Jehova återigen var vred på dem, därför att de så länge hade försummat hans tempel. Och därför frågade ängeln hur länge det ännu skulle dröja innan Jehova skulle förbarma sig över Jerusalem och de övriga av Juda städer. Profeten Sakarja var också intresserad av att få veta det. Det är vi också!

24. Hur svarade Jehova den spörjande ängeln, och hur kände Jehova det alltså gentemot Jerusalem och gentemot hednanationerna?

²⁴ Det måste ha varit tillfredsställande för Sakarja att få lyssna till samtalet mellan härskarornas Jehova och den spörjande ängeln: ”Och HERREN svarade ängeln, som talade med mig goda och tröstliga ord; och ängeln, som talade med mig, sade sedan till mig: ’Predika och säg: Så säger HERREN Sebaot: Jag har stor nitälskan för Jerusalem och Sion; och jag är storligen förtörnad på hednafolken som sitta så säkra; ty när jag var allenast litet förtörnad, hjälpte de ytterligare till att fördärva.’” — Sakarja 1:13—15.

25. Varför hade Jehova varit förtörnad på sitt utvalda folk, men varför hade han blivit förtörnad på hednafolken?

²⁵ Med rätta var Jehova förtörnad på detta olydiga utvalda folk. Han var därför tvungen att straffa och tukta dem. Han använde Babylon och dess bundsförvanter och sympatisörer såsom redskap till att utdela bestraffningen. Men han var ”allenast litet förtörnad”. Hednanationerna å andra sidan, som blev använda såsom hans redskap till att utdela bestraffningen, drev denna tuktan alltför långt på grund av sitt hat gentemot hans utvalda folk och för att visa sitt förakt för honom och hans tillbedjan. Ondskefullt ”hjälpte de ytterligare till att fördärva” hans folk. I sin illvilja ökade de på detta fördärv. Hur benägna har inte våra dagars förföljare varit att handla på samma sätt mot Jehovas tillbedjare! Av mycket goda skäl kunde härskarornas Jehova säga: ”Jag är storligen förtörnad på hednafolken.” Må våra dagars nationalistiskt sinnade förföljare lägga det på minnet!

26. Vad hade därför Jehova nu för avsikt att göra med avseende på Jerusalem?

²⁶ ”Därför säger HERREN så: Jag vill åter vända mig till Jerusalem i barmhärtighet; mitt hus skall där bliva uppbyggt, säger HERREN Sebaot, och mätsnöret skall spännas över Jerusalem.” — Sakarja 1:16.

27. Hur skulle Jehova bevisa för förföljarna att han inte för beständigt hade övergett Jerusalem, och hur skulle mätsnöret spännas över staden?

²⁷ Hednafolkens tuktan av folket i Juda land och Jerusalem hade förts så långt att den övergått i regelrätt förföljelse. Förföljarna måste ha trott att detta folk hade blivit fullständigt övergivet av sin Gud. Men så förhöll det sig inte! Jehova hade inte övergett dem för alltid. Han var besluten att bevisa detta för förföljarna. Som ett tecken på detta skulle Jerusalem inte lämnas öde för beständigt. Jehova skulle vända sig till det i barmhärtighet genom att resa upp det ur stoftet och spillrorna och än en gång låta det bli befolkat. Man skulle bygga hus i staden, och på så sätt skulle mätsnöret ”spännas över Jerusalem” i samband med husbygge. Ja, till och med den allra viktigaste av alla byggnader skulle uppföras i staden — Jehovas eget tempel! Vilket bakslag skulle inte detta bli för förföljarna och deras falska gudar!

28. För vilka skulle alltså Jehovas val göras kunnigt, och vad var det som Jehova utvalde?

²⁸ Guds fastställda tid för återuppbyggnadsarbetet var inne. Ingenting skulle nu få hindra detta arbete. Gud hade själv utvalt sin synliga, jordiska organisation. Detta val skulle göras kunnigt genom Guds ynnest, oavsett om de världsliga nationerna, som satt så säkra, harmades över det eller inte. Detta gudomliga val skulle inte hållas hemligt. För att visa att allmän uppmärksamhet skulle riktas på detta Guds beslut och val uttalades följande befallning inför profeten Sakarja: ”Ytterligare må du predika och säga: Så säger HERREN Sebaot: Ännu en gång skola mina städer få njuta överflöd av goda håvor; ja, HERREN skall ännu en gång trösta [känna ledsnad över, NW] Sion, och ännu en gång skall han utvälja Jerusalem.” — Sakarja 1:17.

29. a) Vad gjorde följaktligen Jehova anspråk på såsom sin egendom, och hur skulle han visa att han utvalt detta? b) Med vilket annat namn kallades Jerusalem, och varför? Vem skulle residera där?

²⁹ Låt oss lägga märke till att härskarornas Jehova kallar städerna i den persiska provinsen Juda ”mina städer”. Han har utvalt dem. Han gör anspråk på dem såsom sin egendom. Han skall bevisa att dessa återuppbyggda städer var hans genom att fylla dem med goda håvor från honom. De skulle alltså komma att blomstra. Var och en av dessa städer skulle ha sin egen krets av äldste till att handha styrelsen där i staden. Dessa reorganiserade städer skulle inte sakna en jordisk huvudstad. Jehova skulle välja ut denna huvudstad. Det skulle vara den stad som hade varit Jehovas folks huvudstad före fångenskapen, nämligen Jerusalem, återuppbyggt av hans eget folk. Detta var inget demokratiskt val och inte heller någon imperiehärskares val. Det var ett teokratiskt val. Denna stad, som utvalts av den himmelske teokraten, härskarornas Jehova, kallades också Sion, därför att Sions berg hade varit platsen för kung Davids palats, invid vilket David hade slagit upp det tält där Jehovas förbundsark tillfälligt skulle förvaras. Det återuppbyggda Sion eller Jerusalem skulle vara sätet för provinsens styrande krets. Ståthållaren Serubbabel residerade alltså här.

30. Hur och när sörjde Jehova över Sion?

³⁰ På grund av invånarnas ihållande ohörsamhet hade Jehova bestämt att Sion eller Jerusalem skulle bli förstört av babylonierna och att det skulle ligga öde i sjuttio år. I sinom tid sörjde Jehova eller kände ledsnad över det ödelagda Sion. Det var inte så att han hade handlat fel eller gjort ett misstag när han lät Sion bli förstört, utan hans vilja hade utförts och hans uppsåt blivit verkställt, och han hade hävdat och rättfärdigat sig själv. Men nu kunde hans förtörnelse vika, och han kunde trösta sig. Han kunde nu hysa medkänsla med föremålet för sin förtörnelse och känna sig fri att visa medlidande mot det och trösta det. Utan att behöva erkänna något misstag sörjde alltså Jehova över Sion vid slutet av de sjuttio åren av ödeliggande. Utan att behöva sona någon missgärning och utan att behöva gottgöra några oförrätter från hans sida återförde Jehova barmhärtigt sitt landsförvista folk och lät dem återuppbygga Sion. Förstöringens tid var förbi; nu var det tid att bygga upp! Vilket uttryck för Guds medlidande var inte detta!

31. a) Vilken nation hade ivrat för att Jerusalem skulle förstöras, och vad trodde denna nation? b) När var det på sin plats att kungöra vilken stad Jehova hade utvalt?

³¹ Vid tiden för Sions eller Jerusalems förstöring år 607 f.v.t. hade de fientliga edoméerna eggat upp de babyloniska erövrarna genom att säga: ”Riven ned, riven ned det ända till grunden.” (Psalm 137:7) De skadeglada fienderna trodde att Jerusalems Gud, Jehova, hade förkastat staden för evigt och att han i likhet med dem aldrig skulle utvälja Jerusalem mera. Men Jehova kunde inte glömma eller förneka sina nåderika profetior om Jerusalem. I trofasthet utvalde han Jerusalem, och detta val stod fast många år senare, år 519 f.v.t., vid den tid då Sakarja fick sin första syn. Inte nog med att Jerusalem byggdes upp på nytt av hans eget folk, utan grunden till hans tempel hade också lagts där, och man hade redan påbörjat arbetet med överbyggnaden. När detta tempel var färdigbyggt, skulle Jehova fästa sitt eget namn vid det, han skulle vara närvarande där förmedelst sin ande, och hans tillbedjan skulle helt och hållet återupprättas där. Detta skulle bevisa för alla nationerna att Jehova hade utvalt Jerusalem. Därför var det fortfarande på sin plats att kungöra detta val år 519 f.v.t.!

32. Varför kan vi inte i våra dagar förvänta att Sakarja 1:17 skall uppfyllas på det nutida Jerusalem?

³² Har det förekommit något liknande i modern tid? Sannerligen inte när det gäller det nutida Jerusalem, som araberna och israelerna kämpade om både år 1948 och år 1967. De ortodoxa judarna mässar böner nere vid västra muren (Kótel Ma‛ arabí), under det att muhammedanerna på platån omkring tjugo meter ovanför tillber i Klippmoskén och El-Aksamoskén. Söder därom ligger det bibliska Sions berg öde utanför de nuvarande stadsmurarna. Om man beaktar allt detta, förstår man att Jehova inte har utvalt detta jordiska Jerusalem såsom en plats för hans namn och tillbedjan. Vi måste vända våra blickar åt något annat håll för att få se den nutida uppfyllelsen av Sakarja 1:17.

33. a) Vem är den nutida motsvarigheten till Serubbabel, som härskade över det forntida Jerusalem? b) Vilka härskar denne över?

³³ På jorden i våra dagar pågår det inget tempelbyggnadsarbete under ledning av Serubbabel såsom ståthållare i Jerusalem. Nu råder i stället den större Serubbabel, nämligen den i himmelen förhärligade Herren Jesus Kristus. I Jehovas namn härskar han från det som i Hebréerna 12:22 kallas ”Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem”. När hedningarnas tider utlöpte år 1914, blev han insatt som regerande konung där, och han härskar över dem som är hans sanna och trogna lärjungar på jorden. Dessa lärjungar är ingen del av kristenheten på något som helst sätt. Kristenheten består ju av hundratals inbördes oeniga religiösa sekter och håller fast vid Förenta nationerna såsom den organisation som skall bevara fred och säkerhet i världen, och dess händer är fulla av blodsutgjutelse från denna världens okristliga krig. Den himmelske, större Serubbabel härskar över dem som tillber samme Gud som han gör, nämligen härskarornas Jehova. Dessa tillbedjare är också förpliktade att vara kristna vittnen för denne Gud, Jehova. (Jesaja 43:10—12; 44:8) Det är de som identifieras med det ”himmelska Jerusalem”, den större Serubbabels regeringssäte.

34. Hur verkade det som om Jehova hade övergett sitt andliga Sion eller Jerusalem under första världskriget 1914—1918?

³⁴ På grund av alla dessa bibliska samband representerar dessa kristna vittnen för Jehova på jorden berget Sion som är ovan och det ”himmelska Jerusalem”. Det som har hänt dem har på så sätt också hänt det symboliska Sion eller Jerusalem. Under första världskrigets kaotiska förhållanden (1914—1918) blev de förföljda av de så kallade kristna i kristenheten, därför att de försökte hålla fast vid den större Serubbabels, Jesu Kristi, rike. Deras offentliga vittnande om Jehovas messianska rike hindrades och nedbringades till ett minimum. De stred inte mot varandra med köttsliga vapen genom att strida på de mot varandra fientliga nationernas sidor i den krigsgalna kristenheten, men fienderna omintetgjorde deras internationella samarbete med varandra genom att upplösa deras internationella organisation. På grund av det världsomfattande trångmål som drabbade det andliga Sion eller Jerusalem var det som om Jehova, deras Gud, hade övergett dem.

35. Mellan vilka grupper hade Jehova att välja vid början av efterkrigsperioden, när det gällde vilka som skulle representera hans andliga Sion eller Jerusalem?

³⁵ Helt plötsligt slutade första världskriget genom en vapenvila i november 1918. Efterkrigsperioden började. Nu kunde man återuppta sådan verksamhet som bedrivs i fredstid. I december det året började religionsutövarna i kristenheten att ta ståndpunkt till förmån för en internationell organisation för fred och säkerhet i världen. Detta klargjordes för allmänheten i synnerhet genom den deklaration som avgavs av Förbundsrådet för Kristi kyrkor i Amerika och som gick ut på att det föreslagna Nationernas förbund var ”det politiska uttrycket för Guds rike på jorden”. Detta trots att alla nationerna i det föreslagna förbundet var fläckade av blod från de millioner som blivit dödade i kriget. Hade Förbundsrådet rätt i sin högtravande deklaration, som var så fromt religiös till sin ordalydelse? Nu var tiden sannerligen inne för härskarornas Jehova att själv uttala sig i saken. Vilka skulle han välja såsom sina representanter för det andliga Sion eller Jerusalem? Kristenheten med dess blodbesudlade förföljare eller de förföljda anhängarna av hans större Serubbabels, Jesu Kristi, rike? Vilka skulle han organisera såsom sina vittnen?

36. Vilka frågor ställer vi i våra dagar för att avgöra huruvida Jehova utvalde kristenheten såsom sin organisation omedelbart efter första världskriget?

³⁶ Kan man påstå att kristenhetens förfall och upplösning i religiöst hänseende i våra dagar på ett överväldigande sätt bevisar att kristenheten blev utvald av härskarornas Jehova under efterkrigsåret 1919? Bevisar nutida fakta ovedersägligt att han har fyllt dess ”städer” med ett överflöd av goda håvor? Står hans andliga tempel återuppbyggt inom kristenheten såsom ett hus för tillbedjan? Eller med andra ord: Tillber kristenheten genom sina hundratals religiösa sekter Jehova såsom Gud i hans andliga tempel? Vilka kommer att träda fram såsom kristenhetens vittnen för att ge det otvetydiga svaret ”Ja”? Eftersom vi inte kan finna några sådana vittnen där, vänder vi våra blickar åt annat håll.

37. Vilket förändrat tillstånd riktar vår uppmärksamhet åt det rätta hållet, när det gäller Jehovas val?

³⁷ Vart då? Det är inte bara namnet som drar vår uppmärksamhet i riktning mot Jehovas tydligt uppenbara val. Det som verkligen drar uppmärksamheten till hans utvalda är hur de har organiserat sig för att utföra hans tjänst under efterkrigsperioden och vad de både har förkunnat och kompromisslöst trätt upp för på världsscenen. Men också vad de har gjort! Ja, också den ”barmhärtighet” med vilken härskarornas Jehova åter har vänt sig till dem. Vi inser detta, när vi tänker på vilket andligt tillstånd de har rest sig ur under efterkrigsperioden. De har rest sig upp från att ha varit till synes förskjutna, förkastade av Gud. Ja, från att ha varit förföljda så gott som till döds av kristenheten, som förföljde dem inte bara under första världskriget, utan också under andra världskriget och även mellan dessa blodbad för världen, alltsammans i ett försök att upplösa deras religiösa organisation och tillintetgöra dem för gott, eftersom de utgjort ett sådant irriterande religiöst problem. Vilka är det då som blir föremål för sådan religionsförföljelse och fientlighet, men också för ”barmhärtighet” från Guds sida?

38. Vilka på jorden under efterkrigsperioden har bevisat sig vara Jehovas utvalda, och genom vilka kännetecknande drag?

³⁸ Historiska fakta sedan första världskriget 1914—1918 identifierar dem. Deras roll på den internationella scenen i våra dagar får dem att framstå i skarp relief. Det är de kristna vittnen som bär namnet på den Gud som de dyrkar och tjänar, Jehova. Från det i religiöst hänseende invalidiserade tillstånd, som denna internationellt föraktade grupp befann sig i under efterkrigsåret 1919, trädde denna kvarleva av överlämnade, döpta, med anden smorda kristna fram i Jehovas tjänst på världshändelsernas scen. När världen, både dess politiska, religiösa, militära och sociala delar, anslöt sig till Nationernas förbund, stod denna smorda kvarleva fast för Jehovas messianska rike såsom det enda hoppet för hela mänskligheten och grep sig an med att predika ”dessa goda nyheter om riket” såsom aldrig tidigare under sin jordiska bana. Kvarlevans predikande av ”dessa goda nyheter” har nu bevisat sig vara precis som Jesus Kristus i Matteus 24:14 (NW) förutsade att det skulle vara: ”på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer”. Ja, på 165 språk!

39. a) Vart har Jehova återvänt, och hur, vilket utgör förklaringen till denna bedrift? b) Vad har dessa nalkats, var utför de helig tjänst, och vilka har nu förenat sig med dem?

³⁹ Denna anmärkningsvärda bedrift i världshistorien har inte åstadkommits enbart genom människors kraft, förmåga, skarpsinne, mod och själsstyrka. Den har åstadkommits i första hand därför att härskarornas Jehova har utvalt dessa smorda kristna till att utföra den tjänst och avge det vittnesbörd som han förutsagt. Det var inte heller bara därför att de var helt och fullt överlämnade åt honom såsom Jesu Kristi lärjungar, utan därför att han hade visat dem barmhärtighet genom Jesus Kristus och nu åter vänt sig till dem ”i barmhärtighet”. Genom att troget följa i Kristi fotspår nalkas de ”Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem”. Med större förståelse och insikt än någonsin tidigare uppskattar de Jehovas andliga tempel och tillber honom där, i det att de tjänar såsom andliga underpräster under sin himmelske överstepräst, Jesus Kristus. En oräknelig ”stor skara” av fridsamma, fårlika människor ur alla folkslag och stammar och folk och tungomål har nu förenat sig med dem i deras tillbedjan där. Precis som det blivit förutsagt! (Uppenbarelseboken 7:9—17) Vi finner dem i 208 länder och ögrupper.

40. a) Varför kan Jehova kalla dessa församlingar ”mina städer”, och hur är de organiserade? b) På vad sätt åtnjuter dessa ”städer” ett ”överflöd av goda håvor”?

⁴⁰ De har inte politiskt organiserade samhällen, till exempel städer. Deras symboliska ”städer” är religiösa församlingar av åt Gud överlämnade, döpta lärjungar till Jesus Kristus, den större Serubbabel. (Matteus 28:19, 20) Dessa är organiserade i enlighet med teokratiskt styre, som beskrivs i den inspirerade Heliga skrift, och i likhet med det forntida Israels städer har var och en av dessa församlingar ett lokalt presbyterium eller en ”krets av äldste”. Det finns också ”biträdande tjänare” (diákonoi) till att bistå varje krets av äldste. (1 Timoteus 3:1—13; 4:14; NW; Titus 1:5—9; Filipperna 1:1; 1 Petrus 5:1—4) Jehova kan med rätta kalla dessa kristna församlingar ”mina städer”, därför att han i själva verket är ansvarig för deras organisation och tillväxt och därför att de är oförbehållsamt överlämnade åt honom genom Jesus Kristus. En undersökning av dessa symboliska Jehovas ”städer” uppenbarar att de i andligt avseende åtnjuter ett ”överflöd av goda håvor” från honom. Att döma av hela den samlade bevisbördan har härskarornas Jehova utvalt dem till att representera hans himmelska Jerusalem. Pris ske Jehova för denna storslagna uppfyllelse av profetian i Sakarja 1:16, 17!

DEN ANDRA SYNEN

41. a) Är det som redan har hänt förföljarna slutet på denna sak? b) Vad frågade Sakarja i förbindelse med sin andra syn den 24 Sebat?

⁴¹ Men hur blir det med dem som har förföljt de överlämnade tillbedjarna av härskarornas Jehova och som skulle ha tillintetgjort dem, om de hade haft möjlighet? När vi betraktar världsförhållandena i våra dagar, kan vi se vad som redan har hänt dem. Men förföljarnas nuvarande tillstånd är inte slutet på denna sak. För att vi skulle få en bild av vad som slutligen skall hända dem fick profeten Sakarja ännu en syn omedelbart efter den första, ja, på samma dag, den tjugofjärde dagen i elfte månaden (Sebat) år 519 f.v.t., i perserkungen Darius I:s andra regeringsår. Det medo-persiska väldet var det fjärde världsväldet i bibelns historiska skildring, och denna andra syn bör ha varit av intresse för detta världsvälde. Sakarja, som fick synen, berättar: ”Sedan lyfte jag upp mina ögon och fick då se fyra horn. Då frågade jag ängeln, som talade med mig: ’Vad betyda dessa?’ Han svarade mig: ’Detta är de horn, som hava förstrött Juda, Israel och Jerusalem.’” — Sakarja 1:18, 19.

42. Vad symboliserade dessa ”horn”, och vad är innebörden i att det var fyra horn?

⁴² Profeten Sakarja visste att i de inspirerade hebreiska skrifterna används ett horn till att symbolisera en nations eller ett världsväldes regeringsmakt. Dessa fyra symboliska horn behöver inte ha inneburit fyra olika nationer eller välden, som dittills hade förstrött folken i Juda, Israel och Jerusalem och ödelagt deras städer. I Skriften har talet fyra symbolisk innebörd. När talet fyra används med avseende på vindarna, betyder till exempel himmelens fyra vindar himmelens alla delar eller väderstreck. När det bara talas om fyra vindar, syftar detta på jordens alla väderstreck. (Hesekiel 37:9; Daniel 7:2) De fyra hjul som hör till Jehovas himmelska vagn, vilken profeten Hesekiel fick se, för tanken till ett välbalanserat underlag för Guds vagn. (Hesekiel 1:15, 21) Fyra horn kunde alltså betyda alla de regeringsmakter som var inbegripna, och inte bara bokstavligen fyra sådana. De skulle ingripa från alla riktningar utan någon bristande balans på grund av att något väderstreck blivit undantaget.

43. Vilka andra politiska makter är följaktligen inbegripna under symbolen av dessa ”fyra horn”, förutom Egypten, Assyrien och Babylon?

⁴³ Det var alltså inte bara Egypten, Assyrien och Babylon, i sin egenskap av världsvälden, som hade varit med om att förströ Juda, Israel och Jerusalem, utan också andra, till exempel Edoms nation och andra nationer såsom bundsförvanter eller medverkande i denna ondskefulla komplott mot Jehovas utvalda folk. De var allesammans förföljare. Dessa politiska organisationer använde sin makt, i synnerhet sin militärmakt, på ett ondskefullt, våldsamt sätt mot Jehovas utvalda folk. — Sakarja 1:15.

44. Varför var Jehova ”storligen förtörnad på hednafolken”, som satt så säkra?

⁴⁴ Dessa hedniska politiska makter hade allesammans gått längre än vad härskarornas Jehova hade avsett, när det gällde att tukta hans likgiltiga, olydiga folk. De fick fria händer och passade nu på att ge utlopp åt sin illvilja, sin skadelystnad, sin avund och sitt agg mot Juda, Israel och Jerusalem. Därför fick Sakarja höra hur härskarornas Jehova sade till ängeln: ”Jag är storligen förtörnad på hednafolken som sitta så säkra.” (Sakarja 1:15) Hur ämnade Jehova visa sin stora förtörnelse gentemot dessa nationer, som kände sig säkra eller väl till mods därför att de tillfredsställt sin hämndlystnad eller illvilja gentemot hans folk? Han avslöjar detta i fortsättningen av den andra syn som utspelade sig inför Sakarjas ögon. Han säger:

45. Vad visade Jehova i en syn för Sakarja vara hans redskap till att ge utlopp åt hans förtörnelse mot nationerna, som kände sig så säkra?

⁴⁵ ”Sedan lät HERREN mig se fyra smeder. Då frågade jag: ’I vad ärende hava dessa kommit?’ Han svarade: ’De förra voro de horn, som förströdde Juda, så att ingen kunde upplyfta sitt huvud; men nu hava dessa kommit för att injaga skräck hos dem och för att slå av hornen på de hednafolk som hava lyft sitt horn mot Juda land till att förströ dess inbyggare.’” — Sakarja 1:20, 21.

46. a) Varför var det fyra sådana ”smeder”, och vilket uppdrag hade de fått, trots sitt yrke? b) Vem hade sänt dem, och vad innebar detta för förföljarna?

⁴⁶ Genom att dessa smeder eller hantverkare var fyra till antalet uppväger de så att säga de fyra hornen. Deras antal tycks ha samma innebörd som talet fyra har i förbindelse med de fyra hornen. De tycks sinnebilda alla de ”smeder” som var med om detta och som var organiserade på ett lämpligt, fullkomligt balanserat sätt. Eftersom de var smeder eller hantverkare, var de inte några fördärvare. Deras sysselsättning var i första hand konstruktiv. Men de kunde användas till att åstadkomma fördärv, och de kunde använda sina verktyg för detta ändamål. Detta var det uppdrag de hade i synen. Men vems smeder var de, eller vem var det som sände dem? Uppenbarligen härskarornas Jehova. De kom ju för att omintetgöra den makt de fyra hornen hade, som hade förstrött Jehovas folk, Juda, Israel och Jerusalem. För att åstadkomma detta gjorde de utan tvivel bruk av den hammare de använde i sitt hantverk. Ve över de ”horn” som förföljt Guds folk! Guds dom skulle verkställas på dessa förföljare.

FÖRFÖLJARNA BLIR FÖREMÅL FÖR GUDS UPPMÄRKSAMHET

47. Hur skall man betrakta det som efteråt hände dessa förföljande nationer — såsom ett uttryck för världshändelsernas naturliga utveckling eller såsom vad för något?

⁴⁷ De förföljande nationerna undgick inte att drabbas av Jehovas stora förtörnelse. Forntida historia visar att det inte gick väl för de nationer som i sin illvilja gjorde ont mot Jehovas sedan länge utvalda folk; de drabbades av olycka. Var är de i våra dagar? Denna olycksdigra utgång kunde inte endast tillskrivas världshändelsernas naturliga utveckling utan något ingripande från ovan. Det var resultatet av Guds förtörnelse mot dem. Vi som lever nu bör inte underlåta att dra lärdom av detta.

48. a) Vilka började Rom förfölja i det första århundradet v.t., och hur har denna förföljelse fortgått? b) Vilken del av kristenheten är Rom i våra dagar överhuvud för?

⁴⁸ I det första århundradet enligt den vanliga tideräkningen blev det andliga Israel till under ledarskap av den av Gud sände Messias, Jesus från Betlehem i Juda. Det köttsliga, omskurna Israel blev på så sätt ersatt. Precis som Ismael blev ersatt av Isak, Abrahams verklige arvinge, och började förfölja Isak, så började också det köttsliga Israel att förfölja Kristi lärjungar, som utgjorde det andliga Israel. Det gick mycket illa för det köttsliga Israel på grund av detta. Dess heliga stad, Jerusalem, blev förstörd år 70 v.t., och de överlevande i provinsen Juda blev kringspridda, i stor utsträckning genom att de blev bortförda i fångenskap. (Galaterna 4:21—31; 1 Tessalonikerna 2:14—16; 1 Moseboken 21:1—14) Efter Roms brand år 64 v.t. tog Rom upp förföljelsen av det kristna, andliga Israel. Det fortsatte med denna förföljelse, inte bara såsom härskarinna över det hedniska romerska riket, utan också såsom religiös härskarinna över det Heliga romerska riket. Detta heliga romerska rike upphörde att existera på Napoleon Bonapartes tid i början av 1800-talet. Men Rom fortsätter trots detta att vara överhuvud för den största, starkaste och folkrikaste delen av den religiösa kristenheten. I denna egenskap har Rom emellertid blivit slaget med ”skräck”.

49. Vem efterträdde Rom såsom förföljande världsvälde, och när och genom vem förutsades detta?

⁴⁹ På 1700-talet måste Rom, såsom det sjätte världsväldet i den bibliska historien, böja sig för det brittiska väldet, som var det sjunde och största världsvälde som bibelns profetior talar om. Dess meritlista avslöjar att också det har gjort sig skyldigt till att förfölja och förströ det andliga Israel, som tillhör härskarornas Jehova. Också Amerikas förenta stater har tagit del i detta, eftersom det senare införlivades med det sjunde världsväldet och bildade ett av två makter bestående anglo-amerikanskt världsvälde. Det är välbekant att sådan förföljelse rasade mot kvarlevan av det andliga Israel under första världskriget, ja, i ännu större skala under andra världskriget. Detta hade i förväg blivit livfullt beskrivet i profetiska symboler för den landsförviste profeten Daniel ”i konung Belsassars tredje regeringsår”, dvs. före det forntida Babylons fall och följaktligen mer än tjugo år före Sakarjas syn av de fyra hornen och de fyra smederna. (Daniel 8:1, 9—12, 23—26) Jehova visste alltså att hans symboliska ”smeder” skulle behövas för att ”slå av hornen” på nationerna mer än 2.490 år efter Sakarjas syn.

50. Vilka andra ”horn” förutom det sjunde världsväldet har tagit del i att förfölja de andliga israeliterna på senare tid?

⁵⁰ I modern tid har inte bara det tvåhornade anglo-amerikanska världsväldet tagit del i att förströ det andliga Israel genom förföljelse och förtryck, utan också andra nutida symboliska ”horn”. Ett av de mest upprörande exemplen på detta på senare tid är den sadistiska behandling som Jehovas kristna vittnen blev utsatta för i det tyska ”Tredje riket” under nazistledaren Adolf Hitler mellan åren 1933 och 1945. De andra axelmakterna förenade sig med honom i detta illvilliga förtryck av de andliga israeliterna och deras åt Gud överlämnade följeslagare. Ända sedan dess har andra politiska ”horn”, som utgör en sammansatt ”nordlandskonung”, knuffat, stångat och hotat Jehovas trogna tillbedjare.

51. När och av vem förutsades förföljelse från ”konungen i Nordlandet”, och vad tänkte Jehova följaktligen på när det gällde förföljelse?

⁵¹ ”I den persiske konungen Kores’ tredje regeringsår”, efter Babylons fall, förutsade Jehovas ängel för profeten Daniel att Jehovas kristna vittnen skulle bli föremål för sådan förföljelse från den symboliske ”konungen i Nordlandet” i våra dagar. (Daniel 10:1, 18—21; 11:29—36, 44, 45) Av detta framgår det att Jehova inte endast tänkte på ”horn” som hade förföljt hans förebildliga folk i det förgångna, utan också på ”horn” som skulle förfölja hans motbildliga folk i framtiden, i vår moderna tid.

52. Vilka i våra dagar varnar Jehova följaktligen genom att han använder ett exempel på förföljelse av hans förebildliga folk, och hur visades detta i Johannes’ syn i Uppenbarelseboken 7:1—3?

⁵² Jehova använde alltså ett exempel på förföljelse av hans förebildliga folk till att varna våra dagars nationer, som lyfter ”sitt horn” mot hans trogna tillbedjares rättmätiga andliga besittning. Mot alla sådana nationer skulle han använda sina symboliska ”smeder”. Att ”smederna” i synen var fyra till antalet påminner oss om vad den kristne aposteln Johannes fick se i en syn nära slutet av det första århundradet v.t. Han berättar: ”Sedan såg jag fyra änglar stå vid jordens fyra hörn och hålla tillbaka jordens fyra vindar, för att ingen vind skulle blåsa över jorden eller över havet eller mot något träd. Och jag såg en annan ängel träda fram ifrån öster med den levande Gudens signet. Och han ropade med hög röst till de fyra änglar, som hade fått sig givet att skada jorden och havet, och sade: ’Gören icke jorden eller havet eller träden någon skada, förrän vi hava tecknat vår Guds tjänare med insegel på deras pannor.’” — Uppenbarelseboken 7:1—3.

53. Vad kommer lössläppandet av dessa ”fyra vindar” att medföra för de fyra hornen, men vad styrker Jehovas förföljda tillbedjare till att uthärda?

⁵³ Att de fyra vindarna släpps lösa kommer att resultera i en världsomfattande storm, som kommer att skada alla jordens nationer och tillintetgöra de symboliska ”horn” som de har lyft mot de andliga israeliterna, vilka är tecknade med ”den levande Gudens signet”. Detta kommer att medföra samma resultat som det som framställdes i bild genom de fyra smederna, som med sina hammare krossade de symboliska ”fyra horn” som tillhörde alla nationerna. I skarp kontrast till all den ”barmhärtighet”, med vilken Jehova vänder åter till sina förföljda tillbedjare, kommer han att verkställa sina skoningslösa straffdomar på deras förföljare. Genom att sätta full förtröstan till denna gudomliga försäkran kommer alla de förföljda att få styrka och kraft att härda ut intill slutet.

Kapitel 9

Tillväxt och beskydd för Guds regeringsorganisation

1. a) Vem är den störste organisatören? b) Vad borde förnuftsbegåvade skapelser på jorden ha förstått i fråga om denne organisatör, enligt Romarna 1:19, 20?

DEN störste organisatör som existerar är ”det första stora Upphovet”, Skaparen av allt som blivit till. Hans oförlikneliga organisationsförmåga framgår tydligt av alla hans verk i himlarna och på jorden. I det första århundradets Rom fanns det personer som inte dyrkade den nationelle guden Jupiter, utan den levande, allsmäktige Guden. Till dessa gudsdyrkare blev följande ord skrivna vid mitten av första århundradet v.t.: ”Vad man kan känna om Gud är nämligen uppenbart bland dem; Gud har ju uppenbarat det för dem. Ty hans osynliga väsen, hans eviga makt och gudomshärlighet hava ända ifrån världens skapelse varit synliga, i det att de kunna förstås genom hans verk. Så äro de då utan ursäkt.” (Romarna 1:19, 20) Ända ifrån människovärldens skapelse borde förnuftsbegåvade människor ha kunnat förstå att det fanns en Skapare, Gud, trots att han var osynlig och utan att han talade med någon av dem från det osynliga. Av de synliga verk han hade skapat och organiserat så ordningsfullt borde de ha förstått att han är en fullkomlig organisatör.

2, 3. a) Vilken grund finns det för att tro att han skulle organisera sina förnuftsbegåvade, självständigt tänkande skapelser? b) Vilken varning gav han genom Enok beträffande sin osynliga himmelska organisation?

² Eftersom denne Gud så fullkomligt kunde organisera förnuftslösa skapelser i de synliga himlarna och i det förunderliga biologiska samspelet på jorden, kunde han också organisera alla sina levande, förnuftsbegåvade skapelser, och han gjorde detta. Det skulle ligga i den universella fridens och harmonins intresse att han organiserade dessa självständigt tänkande skapelser, och det skulle vara ägnat att förhindra anarki. Han gav synliga bevis på sin organisationsförmåga för mer än tre tusen fyra hundra år sedan, då han organiserade Israels nation vid Sinai berg i Arabien och gav den en uppsättning lagar som ingen av alla hednanationerna hade någon motsvarighet till. Under omätliga tidsåldrar dessförinnan hade han en osynlig organisation som bestod av himmelska andevarelser. Enok, den sjunde i ordningen från den förste mannen räknat, gav oss människor på jorden en varning beträffande denna osynliga organisation. Han sade:

³ ”Se, Herren kommer med sina mångtusen heliga för att hålla dom över alla och bestraffa alla de ogudaktiga för alla de ogudaktiga gärningar, som de hava övat, och för alla de förmätna ord, som de i sin syndiga ogudaktighet hava talat mot honom.” — Judas v. 14, 15; 1 Moseboken 5:18—24; Hebréerna 11:5.

4. När tillhörde människorna Guds universella organisation? När lämnade de den, och när kommer de att återföras till denna organisation?

⁴ Det fullkomliga människoparet i Edens lustgård, som Jehova Gud planterade till hem åt dem, tillhörde hans universella organisation. De utgjorde den jordiska, synliga delen av denna organisation. Och eftersom jorden omtalas såsom Jehovas fotapall, hans som tronar i himlarna, utgjorde det fullkomliga människoparet den lägsta delen av hans universella organisation. (Jesaja 66:1) När människan blev utdriven ur Edens lustgård därför att hon gjort uppror och syndat mot Jehova Gud, blev hon utdriven ur Guds heliga, universella organisation. Heliga keruber från hans osynliga organisation visade sig vid ingången till Edens lustgård och hindrade det olydiga människoparet från att komma in igen. (1 Moseboken 3:1—24) När Guds messianska rike återställer ett edenlikt paradis på jorden, kommer de lydiga bland alla människor att lyftas upp till mänsklig fullkomlighet och helighet, och därefter kommer Jehova Gud, den store organisatören, att återigen införliva mänskligheten med sin universella organisation. (Lukas 23:43) Då kommer den utsöktaste harmoni att råda mellan himmelen och jorden.

5. Vad ämnar Gud upprätta över alla sina förnuftsbegåvade skapelser, och varifrån tas de medlemmar ut som skall ingå däri?

⁵ Den fullkomlige organisatören har mera i sinnet än att bara återställa den jordiska, synliga delen av sin universella organisation. I den bok där han låtit nedteckna sina rådslut, den Heliga skrift, informerar han oss om sitt storslagna uppsåt att upprätta en regeringsorganisation över alla sina förnuftsbegåvade skapelser. Denna regeringsorganisation kommer helt följdriktigt att ha sitt säte i de heliga himlarna, närmast underställd den högste Guden själv. Men det märkligaste av allt är att de som han utväljer till att ingå i denna regeringsorganisation tas ut bland människorna här på jorden, Guds fotapall. Vilken upphöjelse för dessa! I den sista boken i den Heliga skrift får vi en illustration av detta.

6. Vad gjordes till huvudstad i Jehovas synliga organisation på Davids tid, och hur förhöjdes dess karaktär av huvudstad på hans tid?

⁶ Vi kommer ihåg att när Israels nation på kung Davids tid var Jehova Guds synliga teokratiska organisation, gjordes staden Jerusalem till den kungliga huvudstaden i denna teokratiska organisation. (2 Samuelsboken 5:1—10) Jerusalems karaktär av huvudstad förhöjdes i hög grad, när Jehovas förbundsark flyttades dit för att förvaras i ett tält i närheten av kung Davids palats i Jerusalem. (2 Samuelsboken 6:11—14; 7:1—3) Jehova tronade förmedelst sin ande i detta heliga tält i egenskap av Israels osynlige, himmelske konung.

7—10. a) Namnet på vilken stad används om Guds regeringsorganisation? b) Hur visar aposteln Johannes tillämpningen av detta namn, och hur beskriver han regeringsorganisationen?

⁷ Det är därför passande att det jordiska Jerusalems namn används om Jehovas regeringsorganisation. Men den kallas naturligtvis ett nytt Jerusalem. Den Heliga skrift kunde inte vara fullständig utan att rikta vår uppmärksamhet på detta härliga faktum. I Uppenbarelsebokens tjugoförsta kapitel görs tillämpningen av detta namn, och den organisation det används om blir identifierad. Den åldrige kristne aposteln Johannes skriver och berättar:

⁸ ”Och jag såg en ny himmel och en ny jord; ty den förra himmelen och den förra jorden voro förgångna, och havet fanns icke mer. Och jag såg den heliga staden, ett nytt Jerusalem, komma ned från himmelen, från Gud, färdigsmyckad såsom en brud, som är prydd för sin brudgum. Och jag hörde en stark röst från tronen säga: ’Se, nu står Guds tabernakel bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skola vara hans folk; ja, Gud själv skall vara hos dem och skall avtorka alla tårar från deras ögon. Och döden skall icke mer vara till, och ingen sorg eller klagan eller plåga skall vara mer; ty det som förr var är nu förgånget.’

⁹ Och en av de sju änglarna med de sju skålar, som voro fulla med de sju sista plågorna, kom och talade till mig och sade: ’Kom hit, så skall jag visa dig bruden, Lammets hustru.’ Och han förde mig i anden åstad upp på ett stort och högt berg och visade mig den heliga staden Jerusalem, som kom ned från himmelen, från Gud, med Guds härlighet. Den glänste likt den dyrbaraste ädelsten, den var såsom kristallklar jaspis. Den hade en stor och hög mur med tolv portar, och vid portarna stodo tolv änglar, och över portarna voro skrivna namn: namnen på Israels barns tolv stammar. I öster voro tre portar, i norr tre portar, i söder tre portar och i väster tre portar. Och stadsmuren hade tolv grundstenar, och på dem stodo tolv namn: namnen på Lammets tolv apostlar.

¹⁰ Och jag såg i den intet tempel, ty Herren Gud [Jehova Gud, NW], den Allsmäktige, är dess tempel, han och Lammet. Och staden behöver icke sol eller måne till att lysa där, ty Guds härlighet upplyser den, och dess ljus är Lammet. Och folken skola vandra i dess ljus, och jordens konungar föra ditin, vad härligt de hava. Dess portar skola aldrig stängas om dagen — natt skall icke finnas där — och vad härligt och dyrbart folken hava skall man föra ditin. Men intet orent skall någonsin komma ditin, och ingen som gör, vad styggeligt är och lögn, utan allenast de som äro skrivna i livets bok, Lammets bok.” — Uppenbarelseboken 21:1—4, 9—14, 22—27.

11. Vilken skara framställs i bild genom det nya Jerusalem? Vilken nationalitet har medlemmarna däri, och vilken ämbetsställning intar de?

¹¹ Det är inte att ta miste på. Denna ”heliga stad”, det nya Jerusalem, är en bild av den rena, obesudlade, heliga kristna församlingen. Den består uteslutande av andliga israeliter, av dem som är judar invärtes och har omskurna hjärtan. ”Lammets tolv apostlar” var visserligen köttsliga, omskurna judar eller israeliter; men alltifrån pingsthögtidens dag år 33 v.t. blev de allesammans andliga israeliter eller judar. Då utgöts nämligen Jehovas heliga ande över dem genom Lammet, Jesus Kristus. (Apostlagärningarna 1:12—2:42) Dessa andliga israeliter är 144.000 till antalet (12 × 12 × 1.000) och uppdelade på tolv stammar, så att säga. Namnen på dessa tolv stammar står skrivna över de tolv portarna till det nya Jerusalem. (Uppenbarelseboken 7:4—8) Det förhållandet att de kallas ”jordens konungar” riktar uppmärksamheten på deras ämbetsställning. (Uppenbarelseboken 20:4, 6) De är högre än ”folken” på jorden, som vandrar i det nya Jerusalems ljus. — Uppenbarelseboken 5:10.

12, 13. a) Vad är det i denna beskrivning i Uppenbarelseboken som visar att det nya Jerusalem skall vara en regeringsorganisation? b) Hur identifierar en av de symboliska grundstenarna brudens äkta man?

¹² Namnet det nya Jerusalem antyder att det skulle vara en regeringsorganisation, liknande Jerusalem på kung Davids och hans sons, kung Salomos, tid. Men vad är det som visar att det nya Jerusalem, bestående av 144.000 andliga israeliter, skulle vara regeringsorganisationen över hela Jehovas skaparverk? Jo, följande: Det nya Jerusalem kallas ”bruden, Lammets hustru”. (Uppenbarelseboken 21:2, 9; 22:17) Till detta symboliska lamm riktas orden: ”Du blev slaktad, och med ditt blod köpte du människor åt Gud av varje stam och tungomål och folk och nation, och du gjorde dem till att vara ett konungadöme och präster åt vår Gud, och de skall härska som konungar över jorden.” (Uppenbarelseboken 5:9, 10, NW) Detta en gång slaktade lamm är Herren Jesus Kristus, Jehova Guds Son. I överensstämmelse med detta skrev en av ”Lammets tolv apostlar” följande till sina medkristna:

¹³ ”I veten ju, att det icke är med förgängliga ting, med silver eller guld, som I haven blivit ’lösköpta’ från den vandel I förden i fåfänglighet, efter fädernas sätt, utan med Kristi dyra blod, såsom med blodet av ett felfritt lamm utan fläck.” — 1 Petrus 1:18, 19; 1 Korintierna 5:7.

14, 15. a) Vem är huvudet för denna brud och hustru? b) På grund av vilken arvsrätt, som medlemmarna av denna brud och hustru besitter, får hon en högre ställning, och vilken ställning säger Petrus att hennes äkta man intar?

¹⁴ Såsom äkta man är Lammet, Jesus Kristus, huvudet för sin brud och hustru, det nya Jerusalem: ”en man är sin hustrus huvud”. (Efesierna 5:23) Denna brud och hustru består emellertid av Guds av anden pånyttfödda söner, som inte bara är ”Guds arvingar”, utan också ”Kristi medarvingar”. (Romarna 8:16—18) Denna arvsrätt ger bruden eller hustrun en högre ställning, och hon blir delaktig med sin äkta man i hans härlighet och ära i himlarna. Vilken himmelsk ställning intar då hennes ”man”, Lammet, Jesus Kristus? Petrus, en av ”Lammets tolv apostlar”, säger om honom:

¹⁵ ”Kristus själv led ju en gång döden för synder; rättfärdig led han för orättfärdiga, på det att han skulle föra oss till Gud. Ja, han blev dödad till köttet, men till anden blev han gjord levande ... i kraft av Jesu Kristi uppståndelse, hans som har farit upp till himmelen och som nu sitter på Guds högra sida, sedan änglar och väldige och makter i andevärlden hava blivit honom underlagda.” — 1 Petrus 3:18, 21, 22.

16. Hur går Paulus i Filipperna 2:5—11 mera detaljerat in på vilken ställning brudens eller hustruns äkta man för närvarande intar?

¹⁶ Till andra av ”Kristi medarvingar” skriver aposteln Paulus ännu mer detaljerat: ”Bevara denna sinnesinställning i er, som också fanns hos Kristus Jesus, vilken, fastän han var till i Guds gestalt, inte alls tänkte på att sätta sig i besittning av något, nämligen att han skulle bli jämlik Gud. Nej, utan han utblottade sig själv och antog en slavs gestalt och blev lik människor. Vad mera var, när han befann sig i människoskepnad, ödmjukade han sig och blev lydig ända till döden, ja, döden på en tortyrpåle. Just av den orsaken upphöjde också Gud honom till en överordnad ställning och gav honom i sin godhet det namn, som är över varje annat namn, så att i Jesu namn varje knä skulle böjas, deras som är i himmelen och på jorden och under marken, och varje tunga öppet skulle bekänna att Jesus Kristus är Herre, till Guds, Faderns, ära.” — Filipperna 2:5—11, NW.

17. a) I vilken ställning kom Guds Son att befinna sig efter denna upphöjelse, och hur skapade Gud en regeringsorganisation? b) Vilka ställningar i förhållande till varandra intar Jesus Kristus och de som tillhör hans brud eller hustru, när det gäller prästadömet?

¹⁷ Ingen skapelse kan komma högre än till ”Guds högra sida”, och den ”överordnade ställning” till vilken Gud upphöjde honom var denna ställning på hans högra sida. (Psalm 110:1; Apostlagärningarna 2:34—36; Hebréerna 1:3, 13; 8:1, 2; 10:12, 13; 12:2) På så sätt kom Lammet, Jesus Kristus, i regeringsställning över hela återstoden av Guds skaparverk. Lammet, Jesus Kristus, är naturligtvis inte någon ”organisation” i sig själv. Men eftersom Jehova Gud ger honom en brud, en hustru, nämligen församlingen av 144.000 medarvingar, skapar alltså den högste Guden en regeringsorganisation över hela sin heliga universella organisation. I denna regeringsorganisation, som det högsta Väsendet upprättar, är Jesus Kristus hans överstepräst, och brudens eller hustruns klass utgörs av 144.000 underpräster, ”ett konungsligt prästerskap”. (1 Petrus 2:9) Det kan alltså inte bestridas att den högste Guden, Jehova, enligt vad som sägs i Skriften, nu har en regeringsorganisation genom vilken han handlar med hela återstoden av sin universella organisation.

DEN TREDJE SYNEN

18, 19. a) Vad behövde göras för Jerusalem, enligt Sakarjas föregående syn? b) Vad ville mannen med mätsnöret i Sakarjas tredje syn göra?

¹⁸ Denna skriftenliga insikt om Jehovas regeringsorganisation, som namnet Jerusalem är fäst vid, hjälper oss att förstå den tredje syn som profeten Sakarja fick denna underbara tjugofjärde dag i elfte månaden (Sebat) år 519 f.v.t. Sakarja hade just fått synen av de fyra smeder som Jehova sände till att ”slå av hornen på de hednafolk som hava lyft sitt horn mot Juda land till att förströ dess inbyggare”. Detta innebar alltså att Jerusalems invånare blev förströdda, och därför måste de bli återförsamlade vid Jehovas fastställda tid, då han skulle vända åter ”till Jerusalem i barmhärtighet”. (Sakarja 1:14—21) Sakarjas tredje syn kommer följaktligen att handla om detta. Synen hade följande innehåll:

¹⁹ ”Sedan lyfte jag upp mina ögon och fick då se en man, som hade ett mätsnöre i sin hand. Då frågade jag: ’Vart går du?’ Han svarade mig: ’Till att mäta Jerusalem för att se, huru brett och huru långt det skall bliva.’” — Sakarja 2:1, 2.

20. a) Vad visade det förhållandet att han var en ung man? b) Vad kunde denne unge man mäta upp, med tanke på att Jerusalems murar ännu inte hade blivit återuppbyggda?

²⁰ Den som bar mätsnöret visade sig vara en ung man, och det var naturligt att han ännu hade en hel del att lära eller få upplysning om. Med ungdomlig entusiasm var han intresserad av Jerusalems fullständiga återställelse och var ivrig att se hur stor staden skulle bli eller hur omfattande den borde bli. Det var därför han hade ett mätsnöre. Han kunde åtminstone mäta det Jerusalem som då existerade, år 519 f.v.t. Men stadens murar hade ännu inte blivit återuppbyggda, och de skulle inte heller komma att byggas upp på länge. Så långt efteråt som i den nionde månmånaden (Kisleu) år 456 f.v.t., över sextiotre år senare, rapporterades det i den persiska huvudstaden Susan: ”Jerusalems mur är nedbruten, och dess portar äro uppbrända i eld.” (Nehemja 1:1—3) Det är därför möjligt att Jerusalem år 519 f.v.t. ännu inte hade nått de gränser som staden hade före fångenskapen. Det är också möjligt att den återuppbyggda staden kunde komma att sträcka sig utanför dessa tidigare gränser. Den unge mannen med mätsnöret kan ha haft för avsikt att mäta upp vad som skulle bli det andra Jerusalems slutgiltiga gränser.

21. Vad uppmanade den ene ängeln den andre ängeln att säga åt den unge mannen med mätsnöret?

²¹ Var det tillbörligt att en entusiastisk ung man bestämde hur långt det Jerusalem, till vilket Jehova nu vände åter i barmhärtighet, skulle sträcka sig? Låt oss höra vad Sakarja vidare säger om detta: ”Då fick jag se ängeln, som talade med mig, komma fram, och en annan ängel kom emot honom. Och han sade till denne; ’Skynda åstad och tala till den unge mannen där och säg: ”Jerusalem skall ligga såsom en obefäst plats; så stor myckenhet av människor och djur skall finnas därinne. Men jag själv, säger HERREN, skall vara en eldsmur däromkring, och jag skall bevisa mig härlig därinne.”’” — Sakarja 2:3—5.

22. Skall vi fatta denna upplysning till den unge mannen bokstavligt, med tanke på vad som ägde rum på ståthållaren Nehemjas tid och även efter Jerusalems förstöring år 70 v.t.?

²² Talade härskarornas Jehova om det bokstavliga, jordiska Jerusalem på Sakarjas tid? Det som senare inträffade visar klart och tydligt att han inte gjorde det. Varför inte? Därför att Jerusalem upphörde att ligga ”såsom en obefäst plats”. Sextiofyra år senare, år 455 f.v.t., blev Jerusalems murar fullständigt återuppbyggda under ståthållaren Nehemjas ledning. Dessa återuppbyggda murar hade också tolv portar, enligt vad ståthållaren Nehemja rapporterar. (Nehemja 2:3—6:15; 7:1) Det var Dalporten, Dyngporten och Källporten i söder; Vattenporten, Hästporten och Mönstringsporten i öster; Fängelseporten, Fårporten och Fiskporten i norr; Gamla porten, Efraimsporten och Hörnporten i väster. (Nehemja 2:13, 14; 3:26, 28, 31; 12:39; 3:32, 3, 6; 2 Krönikeboken 25:23) Den staden förstördes av de romerska legionerna år 70 v.t. (Lukas 21:20—24) Det tredje Jerusalem, som existerar nu, år 1974, är också muromgärdat och har portar på alla fyra sidorna. Men man har byggt ett modernt Jerusalem omkring denna stad, och det uppges ha en befolkning på sammanlagt 275.000.

23. a) Hur framgår det att Sakarja 2:4, 5 inte uppfylls på det nutida Jerusalem? b) Vart bör vi alltså vända blicken för att få se profetian uppfyllas?

²³ Även om våra dagars Jerusalem har expanderat långt utanför den gamla muromgärdade staden, så att det till och med kan sägas ligga ”såsom en obefäst plats”, är det ingen upplyst iakttagare som vill påstå, inte ens israelerna själva, att härskarornas Jehova har blivit ”en eldsmur däromkring” och har bevisat sig ”härlig därinne”. Staden Jerusalem i republiken Israel förlitar sig på Förenta nationerna för att få skydd, den organisation som republiken har varit medlem av sedan 1949. Man sätter också sin lit till det militära bistånd som republiken Israel får från vänskapligt sinnade nationer, till exempel det till största delen hedniska eller icke-judiska Förenta staterna. Allt detta tvingar oss att vända blicken till det andliga Jerusalem för att få se uppfyllelsen av den gudomliga profetian i Sakarja 2:4, 5. Profetian har att göra med kvarlevan av de andliga israeliterna, som ännu inte har införlivats med det himmelska nya Jerusalem under den större ståthållaren Serubbabel, Jesus Kristus. Den gäller dessa som kommer att tillhöra regeringsorganisationen inom Jehovas universella organisation.

24. Vilka var de enda överlevande på jorden efter första världskriget som var förpliktade att ge gensvar till den väckande uppmaningen i Jesaja 60:1—3, därför att Jehovas härlighet hade gått upp över dem?

²⁴ Under efterkrigsåret 1919 v.t. fanns det en överlevande kvarleva av andliga israeliter på jorden, som hade en ivrig åstundan att predika ”dessa goda nyheter om riket” över hela världen till ett vittnesbörd för alla nationer. (Matteus 24:14, NW) Denna trogna kvarleva representerade det himmelska nya Jerusalem under Kristi ledning. På grund av vad dessa andliga israeliter representerade på jorden var det de som var förpliktade att ge gensvar till den väckande profetiska uppmaningen: ”Stå upp, var ljus, ty ditt ljus kommer, och HERRENS [Jehovas] härlighet går upp över dig. Se, mörker övertäcker jorden och töcken folken, men över dig uppgår HERREN, och hans härlighet uppenbaras över dig. Och folken skola vandra i ditt ljus och konungarna i glansen som går upp över dig. Och bugande skola dina förtryckares söner komma till dig, och dina föraktare skola allasammans falla ned för dina fötter. Och man skall kalla dig ’HERRENS stad’, ’Israels Heliges Sion’.

25. I vilken utsträckning skulle Jehova med hast påskynda sin organisations tillväxt?

²⁵ Och i ditt folk skola alla vara rättfärdiga, evinnerligen skola de besitta landet; de äro ju en telning, som jag har planterat, ett verk av mina händer, som jag vill förhärliga mig med. Av den minste skola komma tusen, och av den ringaste skall bliva ett talrikt folk. Jag är HERREN; när tiden är inne, skall jag med hast fullborda detta.” — Jesaja 60:1—3, 14, 21, 22.

26. Varför var denna väckande uppmaning till representanterna för ”HERRENS [Jehovas] stad” mycket passande år 1919 v.t., och hur hade Jehova förhärligat dessa?

²⁶ Denna uppmaning till den andliga ”HERRENS [Jehovas] stad”, ”Israels Heliges Sion”, var mycket passande vid den tidpunkten. År 1919 v.t. var utsikterna mörka, dystra, för folken på jorden. I dag är de mörkare än någonsin! På den tiden var det dags för kvarlevan, som representerade det nya Jerusalem, att stå upp ur det låga, slagna tillstånd som förföljelsen under första världskriget hade försatt den i. Nu var det tid för dess medlemmar att lysa, sprida ljus. Att lysa med vad? Att sprida vad för slags ljus? Det ljus som den trogna kvarlevan var i besittning av var ingen världslig upplysning i denna hjärnans tidsålder, som den kallas, utan ”HERRENS [Jehovas] härlighet”, som hade strålat fram över hans hängivna kvarleva. Hans härlighet är glänsande, praktfull och strålande av ljus. Jehova hade förhärligat denna kvarleva genom att befria den från slaveri och feg underkastelse under dess fiender, både religiösa, politiska och militära. Han hade förhärligat kvarlevan genom att förordna dess medlemmar till att vara vittnen om hans suveränitet och sändebud för hans upprättade messianska rike. De måste låta denna Jehovas ”härlighet” över dem synas överallt genom att verka såsom hans vittnen och sändebud för hans rike.

27. För vem behöver alltså Jehova bli en ”eldsmur däromkring”, och varför?

²⁷ För vem är det då som Jehova behöver bli en ”eldsmur däromkring”? Inte för det nya Jerusalem i de osynliga himlarna, utan för kvarlevan av det nya Jerusalem, under det att denna förhärligade kvarleva går ut i denna förmörkade värld och verkar såsom vittnen för härskarornas Jehova och såsom sändebud för hans rike.

28. Varför är Jehovas ”eldsmur” omkring hans kvarleva av större värde i denna våldets tidsålder än sådana stenmurar som nu omger det gamla Jerusalem?

²⁸ Vilket skydd skulle en bokstavlig stenmur, liknande den som omger det gamla Jerusalem i republiken Israel, kunna vara i denna tid, då mänskligheten hotas av kärnvapen och robotar med kärnstridsspetsar? Tanken är löjeväckande! De stenmurar som ståthållaren Nehemja byggde kring Jerusalem år 455 f.v.t. (och senare) kunde inte med framgång motstå de romerska legionerna år 70 v.t. I denna våldets tidsålder måste kärnvapeneld bemötas med eld. Härskarornas Jehova kan åstadkomma detta. Han har makt att vara en ”eldsmur” omkring den trogna kvarlevan av det nya Jerusalem, och han har lovat att vara det. Vem skulle då med framgång kunna angripa den?

29. Vilket beskydd av Elisa, då han befann sig i Dotan, kommer de andliga israeliterna ihåg, och vad inser de skulle bli följden för fienderna, om de försökte bryta igenom den ”mur” som Gud är omkring dem?

²⁹ Den förhärligade kvarlevan av andliga israeliter förtröstar därför inte på materiella, av människor framställda försvarsmedel. De litar på att härskarornas Jehova skall vara en ”eldsmur” omkring dem, även om denna mur är osynlig för dem och för deras fiender. De kommer ihåg att de ”hästar och vagnar av eld”, som bergen kring staden Dotan var fulla av, var osynliga för profeten Elisas tjänare och för de arameiska krigsstyrkor som hade omringat Dotan för att ta Elisa till fånga. (2 Konungaboken 6:13—17) De får sina andliga ögon öppnade, så att de kan urskilja att Gud den Allsmäktige med osynliga medel kan skydda dem och att det skulle betyda eldsglödande förintelse för varje fiende som försökte bryta igenom denna ”eldsmur” för att angripa dem. ”Ty ’vår Gud är en förtärande eld’.” — Hebréerna 12:29.

30. Hur var den överlevande kvarlevan år 1919 v.t. böjd för att sätta en gräns för organisationens tillväxt, men hur förhöll det sig i själva verket med inbärgandet av ”rikets barn”?

³⁰ Varför kan intresserade personer i likhet med den unge mannen med mätsnöret vilja mäta upp en gräns för Jehovas regeringsorganisations tillväxt? Hys inga farhågor för att ”staden” annars skulle bli så stor och omfattande att det inte vore möjligt att bygga en tillräckligt skyddande ”mur” omkring den! Under någon tid år 1919 v.t., sedan första världskriget var över, trodde den överlevande kvarlevan av andliga israeliter att skördearbetet, som Jesus hade förutsagt för ”avslutningen på tingens ordning” var fullbordat och att allt som återstod för dem att göra på jorden hädanefter var ett ”axplockningsarbete”, som bestod i att samla in några få kvarglömda eller förbisedda. (Matteus 13:39) De insåg inte för ögonblicket att den andliga skörden i verkligheten bara hade börjat och att det fanns många fler av ”rikets barn” som skulle församlas till Guds regeringsorganisation, ”barn” som deras förutfattade meningar inte hade lämnat rum för. Hela det antal av kvarlevan, som krävdes för att den förutbestämda skaran av 144.000 ”rikets barn” skulle bli fulltalig, skulle i själva verket församlas under denna ”avslutningen på tingens ordning”.

31. a) Hur kan vi beräkna hur stor befolkning Jerusalem hade på Sakarjas tid? b) Hur klargjordes det för den unge mannen med mätsnöret att det skulle vara orätt av honom att sätta gränser för stadens storlek på grund av att han hyste farhågor beträffande den?

³¹ I Sakarjas syn år 519 f.v.t. ville den unge mannen med mätsnöret tydligen mäta upp vilken längd och bredd det återställda Jerusalem skulle uppnå. Vid denna tid tycks Jerusalems befolkning inte ha varit särskilt stor. Låt oss komma ihåg att endast 42.360 israeliter och omkring 7.560 tjänare och sångare, eller sammanlagt omkring 49.920 personer, hade återvänt från fångenskapen i Babylon år 537 f.v.t. och att man senare, på ståthållaren Nehemjas tid, ordnade med att ”var tionde man skulle utses att bo i Jerusalem, den heliga staden”. Jerusalem hade alltså bara några tusen invånare på Sakarjas tid. (Esra 2:64, 65; Nehemja 7:66, 67; 11:1, 2) När Jehovas ängel talade om för den unge mannen att ”Jerusalem skall ligga såsom en obefäst plats; så stor myckenhet av människor och djur skall finnas därinne”, förstod han följaktligen att det inte var hans sak att mäta upp Jerusalems blivande längd och bredd för att sätta upp en bokstavlig mur kring staden. Dess befolkning skulle växa så mycket som Jehova hade avsett för den, och han skulle ge staden säkert skydd.

32. Hur förhöll det sig med Jehovas beskydd, trots att antalet av dem som tog del av emblemen vid det årliga firandet av Herrens aftonmåltid ökade?

³² När det gällde den nutida kvarlevan av andliga arvingar till Jehovas regeringsorganisation, växte antalet medlemmar allteftersom åren gick. Följaktligen ökade också antalet överlämnade, döpta kristna som var närvarande vid det årliga firandet av Herrens aftonmåltid och tog del av emblemen, bröd och vin, enligt vad som framgick av de rapporter som sändes in för att sammanräknas. Oavsett hur mycket Jehovas kvarleva av andliga israeliter ökade över hela jorden, så skyddade Jehova dem såsom med en ”eldsmur” som omgav dem. Han bevarade dem genom alla dessa farofyllda tider, också genom världens anfall av krigshysteri under åren 1939—1945 v.t., ja, ända fram till närvarande tid.

33. Vad utvisar fakta beträffande huruvida Jehova har bevisat sig ”härlig därinne” i det nya Jerusalem, som representeras av den smorda kvarlevan?

³³ Har Jehova dessutom uppfyllt sitt löfte till den smorda kvarlevan av arvingar till det nya Jerusalem: ”Jag skall bevisa mig härlig därinne”? (Sakarja 2:5) Ja, det har han sannerligen gjort, eftersom han har förhärligat sig genom att vara den himmelske beskyddaren mitt ibland den förföljda, hemsökta, motarbetade kvarlevan. Att dess medlemmar överlever, trots att de saknar synligt skydd av jordiskt, världsligt slag, framhäver den Guds härlighet som de dyrkar och sätter sin förtröstan till. De berömmer sig av honom och inte av människor; och sedan de i åratal hade burit vittnesbörd om hans namn och rike, omfattade de det namn under vilket de blivit kända över hela världen sedan den 26 juli 1931, nämligen Jehovas vittnen. Genom dem, och inte genom någon annan religiös organisation på jorden i våra dagar, har Jehovas namn gjorts känt över hela jorden. De har samvetsgrant undvikit att dra smälek över hans heliga namn. De har efterliknat hans Son, Jesus Kristus, och vinnlagt sig om att leva enligt de regler för uppförandet som fastställs i hans heliga ord, bibeln, i det att de lytt honom såsom härskare mer än människor, och detta handlingssätt har lett till att hans namn blivit förhärligat. (Apostlagärningarna 5:29) Han har sannerligen bevisat sig härlig ibland dem!

BEFRIARENS MANING

34. Kring vem samlas de som älskar den rena gudsdyrkan, och vilken maning att församlas har ljudit sedan år 1919 v.t.?

³⁴ Är inte den härlige Guden, härskarornas Jehova, en samlingspunkt, till vilken alla som älskar ren gudsdyrkan, som är obesudlad av politik, militarism och kommersialism, borde församlas i enhet och broderskap? Jo! Och de skall församlas till den plats där hans härlighet framträder. Han utfärdar befallningen att församlas, och han befriar sitt folk från religiöst slaveri under det stora Babylon och uppmanar dem att församlas. Sedan 1919 v.t. har hans maning ljudit: ”Upp, upp! Flyn bort ur nordlandet, säger HERREN.” — Sakarja 2:6.

35. a) Vad var det som kallades ”nordlandet” på Sakarjas tid, och varför det? b) Vad i våra dagar visades i bild genom flykten därifrån?

³⁵ På profeten Sakarjas tid var ”nordlandet” Babylon, den stad som erövrats av mederna och perserna år 539 f.v.t. Babylon låg i verkligheten österut från Jerusalem räknat, men när Babylon sände sina trupper för att förstöra Jerusalem år 607 f.v.t, fick trupperna göra en kringgående rörelse och komma ner mot Jerusalem ”från norr”. (Jeremia 1:14—16; Hesekiel 21:18—22) De områden som Babylon hade erövrat sträckte sig dessutom så långt att de låg norr om Jerusalem. När judarna fördes bort i fångenskap åren 617 och 607 f.v.t., fördes de så att säga bort till ”nordlandet”. Från detta land kunde de uppmanas att fly. Detta var en förebild till vad som skulle ske i vår tid. Under första världskriget kom den överlämnade, döpta kvarlevan av andliga israeliter i slaveri under det stora Babylon, dvs. under den falska religionens världsvälde. Det var därifrån härskarornas Jehova kallade på den ångerfulla kvarlevan i befrielsens år, 1919 v.t. Därifrån måste kvarlevan fly, nu när han hade öppnat vägen för den.

36. a) Hur var Jehovas ord: ”I som av mig haven blivit förströdda åt himmelens fyra väderstreck” sanna på den tiden? b) Hur uppfylldes de på kvarlevan i våra dagar?

³⁶ Det assyriska och det babyloniska väldets ”horn” hade sannerligen förstrött de tolv stammarna i Israel, Juda och Jerusalem, när Jehova använde dem som sina redskap till att verkställa den gudomliga tuktan av hans utvalda folk. Därför kunde han med rätta uttala de ord som står upptecknade i Sakarja 2:6 (b): ”I som av mig haven blivit förströdda åt himmelens fyra väderstreck, säger HERREN.” De israeliter som gäckade erövrarna och lyckades undkomma dem flydde i olika riktningar till de olika länderna. När det gällde den nutida kvarlevan av andliga israeliter, blev också de förströdda i alla riktningar, ”åt himmelens fyra väderstreck”. Inte nödvändigtvis i fysisk eller kroppslig bemärkelse, eftersom de blev förströdda från sin gudagivna andliga besittning på jorden.

37. Hur genomfördes denna bildliga förskingring av de andliga israeliterna?

³⁷ De blev alltså förskingrade eller förströdda i bildlig bemärkelse. Det innebar att de blev försatta i varje situation eller under alla omständigheter som var ägnade att hindra dem från att verka inom sin rättmätiga, gudagivna andliga besittning på jorden. Detta ledde till att deras andliga privilegier begränsades och att de hämmades i att bedriva sin andliga verksamhet. Statliga förbud mot viss litteratur eller all litteratur som spreds av Jehovas kvarleva var till exempel ett sätt att åstadkomma detta. Ett annat sätt var att förbjuda deras religiösa organisation. Man kunde också sätta några av de kristna andliga israeliterna i militära fängelser eller fångläger för att de vägrade att bryta sin kristna neutralitet i förhållande till denna världens internationella konflikter. Vidare kunde man arrestera funktionärerna i deras lagligen inregistrerade organisationer och forsla i väg dem till fängelser eller tukthus på falska anklagelser, som diktats upp på grund av krigshysteri och religiösa fördomar. Man använde metoder av alla slag, som verkade i alla riktningar, i den enda avsikten att avlägsna kvarlevan av andliga israeliter från deras gudagivna andliga besittning och deras kristna privilegier och verksamhet i denna andliga besittning.

38. Varför var det passande att Jehovas ängel ropade ut till de judiska fångarna: ”Fly undan, du som bor hos dottern Babylon”?

³⁸ I samband med de olyckor som drabbade den judiska nationen, när den föll i den babyloniske kungen Nebukadnessars händer, fördes större delen av de överlevande judarna i fångenskap till Babylon och dess territorier, däribland territorier som erövrats från det forna assyriska väldet. Det var därför mycket passande att härskarornas Jehovas ängel nu ropade ut: ”Hallå, Sion! Fly undan, du som bor hos dottern Babylon. Ty så har härskarornas Jehova sagt: ’Efter äran har han sänt mig till de nationer som plundrade er; ty den som rör vid er rör vid min ögonsten.’ ’Se, jag lyfter min hand mot dem, och de skola bliva ett byte för sina forna trälar; och I skolen så förnimma, att HERREN Sebaot har sänt mig.’” — Sakarja 2:7—9; v. 7, 8 enl. NW.

39. Till vilka riktade Jehova uppmaningen att fly, när han ropade: ”Hallå, Sion”?

³⁹ Det forntida Sion, som här är liktydigt med Jerusalem, representerade hela nationen, inte bara de bortförda, före detta invånarna i huvudstaden. Nu när Babylon hade fallit år 539 f.v.t. och den persiske erövraren Cyrus hade utfärdat sitt påbud om befrielse för de judiska fångarna, måste denna uppmaning till Sion i själva verket ha riktats till alla de landsförvista judarna. De bodde som landsförvista ”hos dottern Babylon”, i det att staden Babylon omtalas såsom en kvinna som inte längre är någon okränkt, jungfrulig dotter.

40. Vad är innebörden i uttrycket ”efter äran” i Sakarja 2:8 (NW)?

⁴⁰ Uttrycket ”efter äran” tycks inte betyda att vara på jakt efter framtida ära, utan har avseende på tiden. Jehova hade vunnit ära genom att bevisa att hans profetiska ord om att tukta israeliterna var sanna.

41. Varför borde nationerna ha visat en viss fruktan och respekt för Jehova, när de utdelade tuktan åt hans folk?

⁴¹ Det var nu tid för härskarornas Jehova att vända sin uppmärksamhet mot fiendenationerna, som hade blivit använda till att utdela tuktan, men hade missbrukat sitt förtroendeuppdrag. De hade gått för långt och hade använt tillfället till att utösa sin galla över dem som tillhörde Jehova Gud. De hade gått för långt i sin omilda behandling av Sion och hennes folk. (Sakarja 1:15, 21) De borde ha varit mera noga med hur de behandlade hans folk, som han hade överlämnat i deras händer för att tuktas. De borde ha visat en viss fruktan för detta folks Gud, en viss respekt. Han förklarade skälet till detta, när han sade till sitt tuktade folk: ”Ty den som rör vid er rör vid min ögonsten.”

42. a) Vilken omkastning i förhållandena blev de förföljande nationerna varnade för, när Jehova lyfte sin hand mot dem? b) Vilken omkastning fick Babylon erfara?

⁴² När han nu lyfter sin hand mot dessa arroganta, förmätna nationer, gör han det alltså på ett hotfullt sätt, som att skaka knytnäven. Det är ingen fåfäng, meningslös gest. Det var för att varna dessa nationer, som hade förstrött och plundrat hans folk, för att de skulle drabbas av vedergällning. De skulle bli ett byte för dem som hade varit deras trälar under den babyloniska fångenskapen. Vilken omkastning av förhållandena, och detta till följd av härskarornas Jehovas ingripande! En sådan omkastning inträffade, när de judiska fångarna blev befriade av erövraren Cyrus den store för att de skulle återvända till Jerusalem och återuppbygga Jehovas tempel. Vilken djup förödmjukelse var det inte för det erövrade Babylon, när, enligt skildringen i Esra 1:7, 8, ”konung Kores [Cyrus] utlämnade de kärl till HERRENS hus, som Nebukadnessar hade fört bort ifrån Jerusalem och låtit sätta in i sin guds hus. Dem utlämnade nu Kores, konungen i Persien, åt skattmästaren Mitredat, och denne räknade upp dem åt Sesbassar, hövdingen för Juda.” — Daniel 1:1, 2; 5:3—23.

43. Hur blev det en omkastning för Babylon med avseende på Daniels ställning?

⁴³ Med tiden fick de en gång förslavade israelitiska fångarna tillfälle att på många sätt trampa Babylon under fötterna, precis som man gör med ”orenlighet på gatan”. (Mika 7:8—10) När Babylon föll för medern Darius och persern Cyrus, upphörde profeten Daniel att vara i slaveri under Babylon och blev en av de ”tre furstar” som kung Darius av Medien insatte över de ett hundra tjugo satraper som var satta över hela det medo-persiska riket. — Daniel 6:1—3, 28.

44. Hur blev det en omkastning med avseende på den babyloniska gudsdyrkan och Jehovas folks gudsdyrkan?

⁴⁴ På grund av skillnaden mellan de persiska Zoroasterdyrkarnas religion och de gamla babyloniska kultutövarnas religion blev dessutom de magiutövande prästerna, trollkarlarna, kaldéerna och astrologerna i religiöst avseende ställda i skuggan och kände sig till slut tvingade att ge sig i väg från Babylons religiösa centrum. Det förefaller som om de flyttade västerut till Pergamus i Mindre Asien och sedan därifrån till Italien. (Uppenbarelseboken 2:12, 13) I skarp kontrast till detta vann Jehovas tillbedjare ynnest från Babylons erövrares sida, och deras präster och leviter blev insatta i sina tjänsteställningar i Jehovas tempel, som blivit återuppbyggt på dess ursprungliga plats i Jerusalem. På så sätt flydde alltså ”Sion” tillbaka hem ifrån Babylon.

GUDS REAKTION MOT DEN SOM RÖR VID HANS ”ÖGONSTEN”

45. a) Hur känslig är Jehova, när någon rör vid hans folk på ett våldsamt sätt? b) Varför har han alltså lyft sin hand mot nationerna i våra dagar?

⁴⁵ Allt detta visar tydligt att det är något skändligt, när nationerna i denna världen rör vid Jehovas tillbedjare på ett våldsamt sätt. Det smärtar Jehova Gud. Det är som att röra vid hans öga, en mycket känslig kroppsdel. För länge sedan, så långt tillbaka som år 1473 f.v.t., framhöll profeten Mose hur känslig Jehova var när det gällde hans utvalda folk. Mose sade: ”Då tog han honom i sitt beskärm och sin vård, han bevarade honom såsom sin ögonsten.” (5 Moseboken 32:10) Han är precis lika känslig när det gäller hans kristna vittnen i våra dagar. Men kristenhetens och hednavärldens nationer har valt att ignorera detta faktum i sitt handlingssätt med Jehovas kristna vittnen. Är det då att undra på att han har gjort som han förutsade: ”Jag lyfter min hand mot dem, och de skola bliva ett byte för sina forna trälar”? (Sakarja 2:9) Hur har han gjort detta?

46. Hur gjorde Jehova år 1919 sitt folks plundrare till ett byte för dem?

⁴⁶ Han har befriat sin kvarleva av andliga israeliter ur religiös fångenskap under det stora Babylon och återfört dem till deras rättmätiga, gudagivna andliga besittning på jorden. De böjer sig inte i feg underkastelse under denna internationella skökas, det stora Babylons, politiska älskare, utan säger i stället till världsliga politiker, som försöker göra intrång på det som tillhör Jehova Gud: ”Man måste lyda Gud mer än människor.” (Apostlagärningarna 5:29) I befrielsens år 1919 v.t. började de vitt och brett kungöra Jehova Guds ogynnsamma domar, i synnerhet mot den internationella organisationen för fred och säkerhet i världen, nämligen Nationernas förbund, i det att de framhöll att denna organisation skulle misslyckas. Varför skulle den misslyckas? Därför att kristenhetens nationer år 1919 antog detta Nationernas förbund och satte det i verksamhet i stället för att ta emot Guds messianska rike, som hade blivit fött i himlarna vid slutet av hedningarnas tider år 1914. — Uppenbarelseboken 12:5.

47. Hur framträdde dessa Jehovas ogynnsamma rättsliga beslut ännu tydligare under åren 1922 till och med 1928?

⁴⁷ Dessa ogynnsamma rättsliga beslut från härskarornas Jehova framträdde ännu tydligare och i större omfattning under de sju åren från och med 1922 till och med 1928. Under denna period höll Internationella Bibelstudiesällskapet en serie årliga internationella sammankomster i Amerika, Storbritannien och Canada, och i samband med dessa sammankomster utgav man bibelförklarande litteratur som behandlade de gudomliga profetiorna om dessa religiösa och politiska angelägenheter. Vid vart och ett av dessa större årliga konvent, som hölls av Internationella Bibelstudiesällskapet, antog man resolutioner eller förklaringar, av vilka den första, år 1922, bar rubriken ”Ett upprop” och den sjunde och sista, år 1928, kallades ”Förklaring emot Satan och för Jehova”. Dessa sju resolutioner och de understödjande offentliga föredragen, tillsammans med likartade bibliska uttalanden, svarade mot det som förutsagts i bibelns sista bok, Uppenbarelseboken, i kapitlen 8 till och med 16.

48. Vad för något i Uppenbarelseboken svarade dessa förklaringar mot?

⁴⁸ De svarade mot de sju basuner som de sju änglarna stötte i och som introducerade sju profetiska tablåer. De svarade också mot de ”sju sista plågorna”, som gjuts ut ur skålar av de sju därtill förordnade änglarna. — Uppenbarelseboken 21:9; 15:1—16:21.

49. a) Vilken verkan hade den nutida uppfyllelsen av dessa ting på dem som berördes av den? b) Hur länge har offentliggörandet av dessa Jehovas domar fortsatt, och vad har han i själva verket gjort mot nationerna?

⁴⁹ Den nutida uppfyllelsen av dessa tablåer, som introducerades av basuner och av de sju skålar som var fulla av de sju sista plågorna, resulterade i kraftig omskakning, oro och upprorisk förbittring både i det stora Babylon (som inbegriper kristenheten) och i de världsliga, politiska regeringarna. Offentliggörandet av dessa ogynnsamma domar från härskarornas Jehova var inte begränsat enbart till dessa sju år, 1922 till och med 1928, utan det har fortsatt ända fram till denna tid med större kraft och styrka och i vidare utsträckning än på 1920-talet. Genom att på detta sätt över hela världen offentliggöra de ogynnsamma rättsliga besluten mot det religiösa stora Babylon och dess politiska understödjare skakar härskarornas Jehova i själva verket knytnäven. Han lyfter hotfullt handen mot de världsliga organisationer, både religiösa och politiska, som har plundrat hans folk. Han gör detta förmedelst sina vittnen, som tidigare varit dessa förtryckares trälar.

50. a) När Jehova slutligen verkställer dessa domar, vad kommer då att kunna sägas om den ängel som blev utsänd? b) Vilka blir rättfärdigade, också i våra dagar, när Gud verkställer sina domar?

⁵⁰ Inom kort kommer vi att få se dessa gudomliga rättsliga beslut verkställas på dessa fiender, som har plågat den högste Guden, som om de hade rört vid hans öga. Då kommer den kritiska tid som ängeln talade om inför Sakarja. Han sade: ”Och I skolen så förnimma, att HERREN Sebaot [härskarornas Jehova] har sänt mig.” (Sakarja 2:9) Men måste vi nu vänta till den tid då detta går i uppfyllelse helt och hållet? Redan nu har vi tillräckliga bevis för att denne ängel talade sanning, precis som historia som skrivits på förhand. Detta i sin tur bevisar att det endast kan vara härskarornas Jehova själv som har sänt denne ängel. På så sätt blir också profeten Sakarja rättfärdigad såsom upptecknare av sann, osviklig profetia. Och hur är det i våra dagar? Också i våra dagar försiggår ett sådant rättfärdigande och hävdande. Av vilka? Av Jehovas kristna vittnen, som har riktat uppmärksamheten på Sakarjas underbara profetior och deras nutida uppfyllelse.

VARFÖR DENNA UPPMANING ATT GLÄDJA SIG?

51. Varför hade de illvilliga nationerna orsak att jubla och glädja sig under första världskriget?

⁵¹ En gång i tiden hade de illvilliga nationerna orsak att jubla och glädja sig över händelsernas utveckling på jorden. Detta var när härskarornas Jehova lät sina kristna vittnen falla i deras händer under första världskriget och nationerna fick frihet att utösa sin galla över dessa kristna andliga israeliter. Vid den tiden kämpade nationerna om herraväldet över världen, inte ett herravälde utövat av himmelens och jordens Skapare, utan ett herravälde utövat av dem själva, antingen av det demokratiska nationsblocket eller av det autokratiska, diktatoriska blocket. De ville skaffa sig kontroll över jordens tillgångar och exploatera dem för kommersiell vinnings skull.

52. Varför misshandlade dessa nationer de andliga israeliterna för att de troget stod fasta för Guds messianska rike?

⁵² De var mycket nationalistiska och brann av nationalpatriotism. I sina ansträngningar att fullständigt mobilisera folket för sina nationalistiska mål blev de rasande på dem som vägrade att göra gemensam sak med dem, därför att de stod på Guds messianska rikes sida, som hade blivit upprättat i himlarna vid slutet av hedningarnas tider år 1914. Under krigets påtryckningar misshandlade alltså nationerna dessa understödjare av Guds rike. Hur gladde de sig inte över att kunna döda deras inflytande till stöd för Guds rike!

53. Hur beskrivs nationernas jubel i Uppenbarelseboken 11:7—10?

⁵³ Den fröjd och triumf som de vilddjurslika nationerna kände vid detta nederlag för Guds messianska rikes understödjare förutsägs i Uppenbarelseboken, kapitel elva, som lånar sitt bildspråk från Sakarjas profetia. I bildliga ordalag heter det i Uppenbarelseboken 11:7—10: ”Och när de hava till fullo framburit sitt vittnesbörd, skall vilddjuret, det som skall stiga upp ur avgrunden, giva sig i strid med dem och skall övervinna dem och döda dem. Och deras döda kroppar skola bliva liggande på gatan i den stora staden, som andligen talat heter Sodom och Egypten, den stad, där också deras Herre blev korsfäst. Och människor av allahanda folk och stammar och tungomål och folkslag skola i tre och en halv dagar se deras döda kroppar ligga där, och de skola icke tillstädja, att kropparna läggas i någon grav. Och jordens inbyggare skola glädjas över vad som har vederfarits dem och skola fröjda sig och sända varandra gåvor; ty dessa två profeter hade varit en plåga för jordens inbyggare.” Men deras jubel blev inte långvarigt.

54, 55. a) När blev emellertid kvarlevan av andliga israeliter uppmanad att jubla och glädja sig? b) Vem kunde det på så sätt sägas att denna uppmaning riktades till, och vilken orsak fanns det att jubla?

⁵⁴ Precis som det visades i bild i synen i Uppenbarelseboken uppväckte den allsmäktige Guden i andligt avseende dessa obegravna vittnen år 1919 och gjorde dem åter verksamma i tjänsten för hans rike. Nationerna och deras religiösa sköka, det stora Babylon, slogs med skräck, men nu hade tiden kommit för den återuppväckta kvarlevan av andliga israeliter att jubla och glädja sig. Deras himmelske återupplivare och befriare uppmanade dem att göra det. Med tanke på att de representerade det himmelska nya Jerusalem och hade i utsikt att bli medlemmar därav var det som om Gud ropade till denna andliga organisation. Han kallar denna organisation Sion (ett annat namn för Jerusalem) och säger:

⁵⁵ ”Jubla och gläd dig, du dotter Sion; ty se, jag kommer för att taga min boning i dig, säger HERREN. Och då skola många hednafolk sluta sig till HERREN och bliva mitt folk. Ja, jag skall taga min boning i dig; och du skall förnimma, att HERREN Sebaot har sänt mig till dig. Och HERREN skall hava Juda till sin arvedel [taga Juda i besittning såsom sin lott, Åk] i det heliga landet, och ännu en gång skall han utvälja Jerusalem. Allt kött vare stilla inför HERREN; ty han har stått upp och trätt fram ur sin heliga boning.” — Sakarja 2:10—13.

56. a) Hur visade Jehova huruvida han avstod från sin äganderätt till Juda land i samband med dess ödeliggande? b) Hur tog Jehova landet i besittning igen, och vilket underverk utförde han då?

⁵⁶ När vi inser vad denna profetia innebar på Sakarjas tid, kan vi urskilja vad dess uppfyllelse innebär i detta märkliga tjugonde århundrade enligt den vanliga tideräkningen. Avstod Jehova på den tiden från sin äganderätt till Juda land, så att vilka som helst giriga nationer kunde ta det i besittning eller så att nybyggare kunde flytta in i det? Inte alls! Även om han lät sitt folk föras bort ur landet till Babylon, skyddade han detta land och genomdrev en lång vilosabbat för det. Hur då? Genom att låta det ligga öde utan människor eller husdjur, precis som han hade förutsagt. Vid slutet av denna sjuttioåriga sabbat för landet tog han åter Juda landområde i besittning genom att befria sitt landsförvista folk och återföra dem från Babylon till deras älskade hemland. Han utvalde på nytt Jerusalem till huvudstad i Juda genom att låta de från landsförvisningen återförda judarna bygga ett andra Jerusalem på stadens gamla plats. På så sätt frambringades ett befolkat land liksom med födsloarbete ”på en enda dag”. En nation föddes också ”i ett ögonblick” genom återupprättandet av dess huvudstad, Jerusalem, varifrån regeringsmakten utövades över det ”heliga landet” Juda. (Jesaja 66:7, 8) Vilket underverk var det inte!

57. När tog Jehova följaktligen sin boning i Juda land, och när och hur blev hans närvaro där ännu mer uppenbar?

⁵⁷ Eftersom det forntida Israel var en teokratisk nation, som alltså var underställd gudomlig lag och styrelse, började Jehova Gud på nytt att bo i Jerusalem, när staden grundlades och byggdes upp igen. Detta blev ännu mer uppenbart, när hans tillbedjans tempel fullbordades år 515 f.v.t. och den regelrätta tillbedjan av honom återupprättades där i full skala. Detta återuppbyggda tempel skulle vara en symbol inför alla de omgivande nationerna av att härskarornas Jehova hade tagit sin boning där, att han nu bodde i Sion, i Jerusalem. Man kunde nalkas honom där.

58. Hur skulle människor med ärliga hjärtan i nationerna runt omkring komma att göra fördelaktiga iakttagelser, och vad skulle de därför göra (Sakarja 2:11)?

⁵⁸ Vilken inverkan skulle detta få på de hedniska nationerna runt omkring? Många av människorna i dessa nationer skulle rätteligen bli imponerade av bevisen för att härskarornas Jehova var sanningens Gud; att han hade visat sitt fullkomliga förutvetande och sin allmakt genom att uppfylla de profetior han uttalat i sitt eget namn. Eftersom han hade uppväckt sitt folk Israel från en nationell död, upprest dem ur deras grav i Babylon och återfört dem till de levandes land, till deras eget hemland, kunde dessa iakttagare med ärliga hjärtan se att han var den ende levande och sanne Guden, den ende som förtjänade att bli tillbedd. De skulle uppriktigt önska tillbedja honom, och om det var möjligt för dem, skulle de komma till hans boning i Sion (Jerusalem) för att göra det. Orden i Sakarja 2:11 skulle inte förbli ouppfyllda: ”Och då skola många hednafolk [nationer, NW] sluta sig till HERREN och bliva mitt folk.” Detta tydde på en ökning av antalet tillbedjare av Jehova över hela världen, och inte bara i det ”heliga landet” Juda.

59, 60. a) Hur ägde något liknande rum i förbindelse med kvarlevans medlemmar, som hade i utsikt att få en plats i det nya Jerusalem och som var liksom begravna i det stora Babylons domän? b) Hur har Jehova visat att han har tagit sin boning ibland kvarlevan?

⁵⁹ Har inte motsvarigheten till detta också gått i uppfyllelse på den nutida kvarlevan av andliga israeliter? Har de inte all orsak att jubla och glädja sig, som dottern Sion uppmanades att göra i forna tider, på Sakarjas tid? Jo! Denna kvarleva av andliga israeliter är som en brud, som blivit trolovad med ”Kristus och ingen annan” för att kunna ställas fram inför honom såsom en ”ren jungfru”, och den äger därför framtidsutsikten att bli en del av det himmelska nya Jerusalem. Detta nya Jerusalem med Jesus Kristus såsom sitt huvud är Jehova Guds regeringsorganisation över hela hans universella organisation. (2 Korintierna 11:2; Uppenbarelseboken 21:2, 9, 10) Under första världskriget upplöstes kvarlevans enhet såsom en ”helig nation”, dess medlemmar blev bortförda i fångenskap från sin gudagivna andliga besittning och blev bildligt talat begravna i en grav i det stora Babylons domän. Sedan detta första världskrig var över och dess påtryckningar avlägsnats, slogs världen med häpnad av uppfyllelsen av det som framställts i profetiska ordalag i Uppenbarelseboken 11:11—13.

⁶⁰ Jehova återupplivade i andligt avseende den begravna kvarlevan, förde dess medlemmar ut ur deras grav i det stora Babylon, återförde dem till deras rättmätiga andliga besittning på jorden och återinsatte dem såsom hans endräktiga ”heliga nation”. Han hade ännu en gång utvalt denna trogna kvarleva, vars medlemmar hade blicken vänd uppåt mot medborgarskap i det nya Jerusalem under Kristus. (Filipperna 3:20, 21) Jehova riktade sin uppmärksamhet mot dem med ynnest, och han upplivade dem med sin heliga ande, denna mäktiga verksamma kraft, till att gripa sig an med ett världsomfattande vittnesbörd om hans messianska rike, ett vittnesbörd utan like i hela kristendomens historia. (Markus 13:10; Matteus 24:14; 28:19, 20) De gjorde inte gemensam sak med kristenhetens nationer i att tillbedja det avgudiska Nationernas förbund såsom ”världens sista hopp”, utan ägnade sig i stället med djup hängivenhet åt att tillbedja ”hoppets Gud” i hans andliga tempel. (Uppenbarelseboken 13:14, 15; 14:9) De kungjorde sin Guds, Jehovas, namn i en utsträckning som aldrig tidigare. (Jesaja 12:4, 5) Av alla yttre tecken att döma hade han tagit sin boning ibland dem.

61. Hur har följaktligen dessa ord uppfyllts: ”Då skola många hednafolk sluta sig till HERREN”?

⁶¹ Kan vi i denna tid se att detta påverkade folken i världen? Ja, de politiska nationerna slogs med skräck. Men ibland dessa nationer fanns det uppriktiga individer med ärliga hjärtan som hungrade och törstade efter en ren, sann, förnuftig religion, som verkligen förde till kontakt med den sanne Guden, som är värd att dyrkas. Allteftersom den trogna kvarlevan av andliga israeliter utbredde predikandet av ”dessa goda nyheter om riket” till större och större delar av den bebodda jorden, nådde man fler och fler av dessa som sökte efter den sanne Guden. De fick insikt om att Herren Jesus Kristus var Jehova Guds Messias, och de tog stegen att överlämna sig åt Gud och låta döpa sig i vatten för att bli lärjungar åt hans Messias. (Matteus 28:19, 20) Det visade sig bli precis som det var förutsagt: ”Då skola många hednafolk [nationer, NW] sluta sig till HERREN.” (Sakarja 2:11) Inga raser eller nationella grupper blev utestängda från detta.

62. I vilken utsträckning har detta uppfyllts sedan år 1935 v.t., och hur har de som omtalas i profetian blivit Jehovas ”folk”?

⁶² Detta har tydligt gått i uppfyllelse alltifrån år 1935 v.t., fyra år efter det att den smorda kvarlevan hade omfattat benämningen Jehovas vittnen. Andra världskriget hindrade inte dessa som uppriktigt sökte den sanne Guden från att ”sluta sig till HERREN [Jehova]” såsom lärjungar åt hans Messias. I jämförelse med hur många de var år 1935 och i jämförelse med den smorda kvarlevan har dessa som slutit sig till Jehova blivit en ”stor skara” utan något i bibeln fastställt antal. (Uppenbarelseboken 7:9—17) Jehova sade också att de skulle ”bliva mitt folk”. De bekänner sig inte tillhöra den smorda kvarlevan av andliga israeliter. Detta beror på att Gud inte har pånyttfött dem med sin heliga ande till att bli hans andliga söner, även om han har godtagit att de har slutit sig till honom och överlämnat sig åt honom genom hans överstepräst, Jesus Kristus. Det är Jesu försoningsoffers förtjänst som gör dem godtagbara för Jehova Gud. Han räknar alltså dessa överlämnade och döpta såsom ”mitt folk”, som har anslutit sig till honom. Dessa ”andra får” blir alltså ”en hjord” med den smorda kvarlevan under den gode herden, Jesus Kristus. — Johannes 10:16.

63. Hur har de i egenskap av ”andra får” slutit sig till Jehova?

⁶³ Dessa ”andra får” har lyssnat till den gode herdens röst och har hörsammat hans rop och kommit ut ur ”många hednafolk”. De förenar sig med den smorda kvarlevan av andliga israeliter i att tillbedja den sanne Guden i hans andliga tempel. (Uppenbarelseboken 7:15) På detta sätt sluter de sig till Jehova.

64. a) Vilket hopp har hållits fram för dem, och varför? b) Hur har Jehova förmedelst dem fyllt sitt hus med härlighet (Haggai 2:8)?

⁶⁴ Eftersom Jehova inte har pånyttfött dessa ”andra får” genom sin ande till att bli en del av det himmelska nya Jerusalem, håller han fram för dem hoppet om evigt liv på hans ”fotapall”, dvs. denna jord, men då skall den ha förvandlats till ett vackert paradis. (1 Moseboken 2:8; Lukas 23:43) Jehova Gud har skakat alla nationerna genom det sätt på vilket han har gripit in i människornas angelägenheter sedan år 1914, och på så sätt har dessa ”andra får” blivit medvetna om hans messianska rike. I sin uppskattning av hans rike har de trätt in i hans tillbedjans hus, och han tar emot dem såsom önskvärda tillbedjare. De är i själva verket ”alla nationers önskvärda ting”, som förutsades skulle ”komma in”, och Jehova fyller sitt hus eller tempel med härlighet förmedelst dem på sin plats för ren tillbedjan. — Haggai 2:8, NW.

65. Vem sände dem genom vilka vi fick Sakarjas tredje syn, enligt vad bevisen anger i våra dagar, och vilka ytterligare ting stärker detta vår övertygelse om?

⁶⁵ I dag, närmare fyrtio år efter det minnesvärda året 1935, då vi fick vår uppmärksamhet riktad på den ”stora skaran” i Uppenbarelseboken 7:9—17 och fick en rätt förståelse av detta skriftställe, kan vi se det som förutsagts i Sakarjas tredje syn uppfyllas på ett storslaget sätt. Vi har därför redan tillräckliga bevis för att den ängel som sändes till Sakarja och hans folk kom från sanningens Gud, Jehova, och inte från någon falsk profetisk källa. Samme Jehova sände också Sakarja såsom profet för att teckna upp denna syn till gagn för oss i denna tid. Detta stärker vår övertygelse om att alla ytterligare syner som Sakarja fick kommer att gå i uppfyllelse.

66. Vad blir vi med rätta befallda att göra nu, och i vilken avsikt har Jehova ”stått upp och trätt fram ur sin heliga boning”?

⁶⁶ Bör vi då inte vara tysta och stilla, så att vi hör vad Jehova har att säga? Jo, verkligen! Den inspirerade befallning som Sakarjas tredje syn slutar med är därför mycket passande: ”Allt kött vare stilla inför HERREN; ty han har stått upp och trätt fram ur sin heliga boning.” (Sakarja 2:13) Han har stått upp och trätt fram ur sin heliga boning i himlarna för att uppfylla sitt ord.

[Karta på sidan 156]

(För formaterad text, se publikationen)

JERUSALEM EFTER FÅNGENSKAPEN

Hananeltornet

FISKPORTEN

Hammeatornet

FÅRPORTEN

FÄNGELSEPORTEN

Tempelområdet

Tyropoiondalen

MÖNSTRINGSPORTEN

Öppen plats

HÖRNPORTEN

Breda muren

EFRAIMSPORTEN

Ugnstornet

GAMLA PORTEN

OFEL

HÄSTPORTEN

Öppen plats

Gihonkällan

VATTENPORTEN

DAVIDS STAD

DALPORTEN

KÄLLPORTEN

Kungliga trädgården

DYNGPORTEN

Hinnoms dal

Kidrons dal

Rogelkällan

Kapitel 10

Satans misslyckade försök att stå översteprästen emot

1. Vad är hela människovärlden i våra dagar i behov av i religiöst avseende, och varför just detta?

ÖVER hela jorden finns det i våra dagar överstepräster för olika religiösa kulter. Den mäktigaste av dessa prästerliga ledare är pontifex maximus, den suveräne påven, som har sitt säte i Vatikanen. Men det som hela människovärlden behöver är en enda överstepräst. Varför det? Därför att det bara finns en enda levande och sann Gud, himmelens och jordens Skapare, hela universums Suverän. Han behöver bara en enda överstepräst till att representera honom inför folket och till att uppträda inför honom till förmån för folket. Detta stämmer överens med att det bara finns en enda sann religion, bara en enda ren tillbedjan av honom ”i ande och sanning”. — Johannes 4:24.

2. Vilket enda översteprästadöme erkände Jehova fram till den 16 Nisan år 33 v.t., och vilken andlig överstepräst framträdde då?

² I mer än femton århundraden, från år 1512 f.v.t. till år 33 v.t., fanns det bara ett enda översteprästadöme som erkändes av denne levande och sanne Gud. Detta översteprästadöme hade upprättats i Arons släktlinje, hans som var bror till profeten Mose av Levi stam. Aron insattes i sitt ämbete första dagen i månmånaden Nisan år 1512 f.v.t. Under de århundraden som följde efterträddes Aron av en rad överstepräster, som allesammans var hans avkomlingar, ända fram till söndagen den 16 Nisan år 33 v.t. Den dagen blev Herren Jesus Kristus uppväckt från sin offerdöd. Den fyrtionde dagen därefter for han upp till himmelen såsom en andlig överstepräst för att träda in i det himmelska allraheligaste, och där frambar han det dyrbara värdet av sitt fullkomliga mänskliga offer inför den ende levande och sanne Guden, Jehova.

3. Varför har Jehova sedan dess kunnat handla med en enda överstepräst?

³ Alltifrån den tiden har Jehova Gud handlat med en enda överstepräst — inte en överstepräst av leviten Arons familj, utan den odödlige översteprästen Jesus Kristus. Till honom sades det profetiskt: ”Du är en präst till evig tid efter Melkisedeks sätt.” — Hebréerna 5:5, 6, 10; 6:19, 20; 7:15—17.

4. a) Genom vilken annan överstepräst förebildades Jesus Kristus på den årliga försoningsdagen? b) Vem förebildades han följaktligen av i Sakarjas fjärde syn?

⁴ Men i egenskap av en andlig överstepräst som frambär offer förebildades Jesus också av den aronitiske översteprästen i det forntida Israels nation. Precis som Israels överstepräst på den årliga försoningsdagen trädde in med offerblod i det allraheligaste i templet i Jerusalem, trädde Jesus också in med värdet av sitt eget offerblod i det sanna allraheligaste, själva himmelen, i Jehova Guds andliga tempel. Följaktligen förebildades Jesus Kristus av den israelitiske översteprästen Josua, Josadaks son, som år 537 f.v.t. återvände från fångenskapen i Babylon till Jerusalem för att återuppbygga Jehovas tempel där. (Haggai 1:1) Från denna synpunkt är det spännande för oss att ta del av profeten Sakarjas fjärde syn, i vilken denne överstepräst, Josua, är huvudpersonen. Sakarja skriver följande, som om han skådade in i en domsal:

5. Vad sade Jehovas ängel till den som stod vid Josuas sida?

⁵ ”Sedan lät han mig se översteprästen Josua stående inför HERRENS ängel; och Åklagaren [Satan, Melin] stod vid hans högra sida för att anklaga honom [stå honom emot, Melin]. Men HERREN [Jehovas ängel, NW] sade till Åklagaren: ’HERREN skall näpsa dig, du Åklagare; ja, HERREN skall näpsa dig, han som har utvalt Jerusalem. Är då icke denne en brand, ryckt ur elden?’” — Sakarja 3:1, 2.

6. a) Vem var Åklagaren? b) Varför motstod han Josua?

⁶ Åklagaren eller Satan som omtalas här var inte bara en kyrklig ”advocatus diaboli”, som fungerade som en allmän åklagare inför Jehova. Han var samme Satan som trädde fram vid Guds änglasöners möte i himmelen på 1600-talet före den vanliga tideräkningen och orättmätigt anklagade patriarken Job inför Jehova Guds ansikte. (Job 1:6—2:7) Men varför försökte Satan, djävulen, motstå översteprästen Josua inför Jehovas ängel i denna syn, som Sakarja fick år 519 f.v.t.? Därför att översteprästen Josua på den tjugofjärde dagen i månmånaden Kisleu föregående år hade tagit ett avgörande steg till förmån för tillbedjan av Gud. Han och ståthållaren Serubbabel och den trogna kvarlevan av Israel började då arbeta på grunden till Jehovas andra tempel i Jerusalem. (Haggai 2:19, 20) Översteprästen Josua arbetade alltså på att bli återinsatt i sin fulla tjänst för Jehova i ett färdigbyggt andra tempel. Att Josua började fullgöra sina plikter i ett färdigbyggt tempel skulle få honom att framstå i ny dager.

7. a) Vad försökte Satan förhindra när det gällde Josua? b) Vilkas profeterande försökte Satan motverka, och hur?

⁷ Satan, djävulen, som bekämpar den sanna religionen, var ute efter att stå emot översteprästen Josua i detta avseende, för att smutskasta honom och hindra honom att träda in i sin fulla tjänst för Jehova till förmån för Israels nation. Därigenom skulle Josua framstå i en ofördelaktig dager till följd av en allvarlig brist i hans tjänst för Gud. För att åstadkomma detta skulle Satan försöka motverka Haggais och Sakarjas profeterande och uppväcka ett överväldigande motstånd från Israels fienders sida emot att templet skulle återuppbyggas. På så sätt kunde han anklaga översteprästen Josua för underlåtenhet att uppfylla alla sina översteprästerliga plikter, och detta skulle dra smälek över Jehova.

8. a) Varför sade denne ängel, som fungerade som domare, att det var Jehova som skulle näpsa Satan? b) Hur hade Jehova redan utvalt Jerusalem?

⁸ Satan var emellertid för sent ute med sitt illvilliga försök. Innan han kunde ge kraft åt sitt motstånd och slunga sina ondskefulla anklagelser mot översteprästen Josua, sade den ängel som fungerade som en domare inför Jehova följande till Satan: ”HERREN [Jehova] skall näpsa dig, han som har utvalt Jerusalem.” Den högste Guden, och inte någon underordnad ängel, som bara representerade Jehova, var den ende som var hög nog för att näpsa Satan. Ängeln visade alltså tillbörlig aktning för Jehovas ställning. (Judas v. 8—10) Jehova hade dessutom redan börjat vidta åtgärder för att upphöja sitt eget heliga namn. Han hade redan utvalt Jerusalem såsom den stad där hans tempel skulle stå. Satan kunde inte ändra på detta gudomliga val och inte heller åstadkomma att det blev omöjligt att förverkliga det. Han var den som skulle komma till korta, som skulle näpsas genom att få se templet helt och hållet återuppbyggt år 515 f.v.t. Denna näpst skulle komma från Jehova, eftersom det var han som framgångsrikt skulle genomföra detta!

9. a) Vad symboliserade denna ”brand, ryckt ur elden”? b) Vad visade att den nu hade blivit ryckt ur elden, och hur?

⁹ Men varför tillfogade Jehovas ängel följande fråga: ”Är då icke denne en brand, ryckt ur elden?” Därför att man inte på en gång kunde förvänta särskilt mycket av en symbolisk ”brand”, som just blivit ryckt ur elden. ”Denne”, som framställdes i bild genom branden som blev ryckt ur elden, var översteprästen Josua. Men på grund av sitt ämbete representerade Josua hela Israels nation, för vilken han tjänade såsom överstepräst inför Gud. Josua var inte den ende som hade kommit tillbaka från fångenskapen i Babylon, där Satan, djävulen, hade försökt bränna deras identitet såsom Jehovas utvalda nation till aska. Mer än 42.000 andra israeliter hade också kommit tillbaka, tillsammans med tusentals tjänare och sångare. Alla de som tillhörde denna kvarleva var alltså tillsammans såsom en ”brand, ryckt ur elden”. Det var Jehovas barmhärtighet och trohet mot sina löften som ryckte dem ut ur den symboliska babyloniska ”elden” och återgav dem deras ställning såsom en nation i det ”heliga landet”. Eftersom det förhöll sig så, visade han tålamod med deras långa dröjsmål när det gällde att återuppbygga hans tempel, men han höll fast vid sitt uppsåt att ha ett tempel där i Jerusalem, den stad som han hade utvalt för detta ändamål. Satan borde därför inte vara alltför snar att komma med sina anklagelser.

10. Vad gjordes nu med Josua för att avlägsna varje tänkbar möjlighet för Satan att rikta anklagelser mot honom?

¹⁰ Satan hade hindrats i att motstå översteprästen Josua. Vad gör man därför med Josua för att befria honom från allt som Satan kunde ha använt som grund för att rikta anklagelser mot honom? Sakarja talar om detta för oss med orden: ”Och Josua var klädd i orena kläder, där han stod inför ängeln. Och denne tog till orda och sade till dem som stodo där såsom hans tjänare: ’Tagen av honom de orena kläderna.’ Och till honom själv sade han: ’Se, jag har tagit bort ifrån dig din missgärning, och man skall nu kläda dig i högtidskläder.’” — Sakarja 3:3, 4.

VARFÖR DET VAR NÖDVÄNDIGT ATT BYTA KLÄDER

11. Hur kan Josua i sina orena kläder vara en bild av den himmelske översteprästen Jesus Kristus?

¹¹ Nu uppstår frågan: Hur kunde översteprästen Josua förebilda Jesus Kristus såsom den himmelske översteprästen, med tanke på att Josua sades vara klädd i orena kläder? Riktas inte följande ord i Hebréerna 7:26, 27 (NW) till sanna kristna i våra dagar: ”Ty en sådan överstepräst som denne var lämplig för oss, lojal, sveklös, obesudlad, skild från syndarna och bliven högre än himlarna. Han behöver inte frambära offer dagligen, såsom dessa överstepräster gör, först för sina egna synder och sedan för folkets; (ty detta gjorde han en gång för alla, när han offrade sig själv)”? Jo, det är sant. Men ändå är det på samma sätt med översteprästen Jesus Kristus som det var med den forntida översteprästen Josua. Översteprästen representerar folket, som han betjänar i detta höga ämbete, och deras tillstånd kastar ett återsken på honom. Han bär sitt folks missgärning.

12. Vad hade för länge sedan sagts till Arons båda överlevande söner och till Aron själv, vilket visade att prästerna bar folkets missgärning?

¹² Profeten Mose visade att prästerskapet bar folkets missgärning, då han riktade följande ord till Arons båda överlevande söner på grund av en underlåtenhet från deras sida: ”Varför haven I icke ätit syndoffret på den heliga platsen? Det är ju högheligt. Och han har givit eder det, för att I skolen borttaga menighetens missgärning och bringa försoning för dem inför HERRENS ansikte.” (3 Moseboken 10:16, 17) Helgedomen eller templet var något heligt, och om folket rörde därvid, skulle detta vara en missgärning från deras sida; och därför måste de helgade prästerna tjäna i helgedomen å folkets vägnar för att hindra att de begick en sådan missgärning. Om detta läser vi i 4 Moseboken 18:1: ”Och HERREN sade till Aron: Du och dina söner och din faders hus jämte dig skolen bära den missgärning, som vidlåder helgedomen; och du och dina söner jämte dig skolen bära den missgärning, som vidlåder edert prästämbete.” Prästerna skyddade alltså folket mot att begå missgärning.

13. Hur hade Haggai i sitt samtal med prästerna framhållit Israels nations orenhet, och varför var nationen oren?

¹³ När det gällde helgedomen eller templet i Jerusalem vid den tid då Haggai och Sakarja hade börjat profetera, hade dess grund legat orörd i sexton år utan att man byggt någon överbyggnad på den. Detta berodde på att fienderna runt omkring dem motstått dem med våld. Under denna period hade de återförda israeliterna förfallit till likgiltighet och vänt sig till materialism. I ett samtal med prästerna frågade Haggai om en del av ett offer skulle bli orenad, ifall någon ceremoniellt oren rörde vid den. Prästerna svarade: ”Ja.” Då genmälde Haggai omedelbart: ”Så är det med detta folk, och så är det med detta släkte [denna nation, NW] inför mig, säger HERREN, och så är det med allt deras händers verk: vad de där offra, det är orent.” — Haggai 2:14, 15.

14. Varför framstod alltså Josua som om han vore klädd i orena kläder?

¹⁴ Eftersom översteprästen Josua representerade Israels nation inför Jehova, kom detta orena tillstånd hos folket också att gälla honom. Följaktligen var det som om han var klädd i orena kläder. Han försökte förrätta gudstjänst utan något tempel, och det föreföll inte vara rätt. Han kunde inte tjäna med samma värdighet och majestät som han kunde ha gjort i ett tempel. Genom att rikta anklagelser mot översteprästen Josua skulle Satan, djävulen, också rikta anklagelser mot hela den försumliga, orena nationen.

15, 16. a) Kastade det andliga tillstånd, som den överlevande kvarlevan av andliga israeliter år 1919 v.t. befann sig i, ett fördelaktigt eller ofördelaktigt återsken på den himmelske översteprästen Jesu Kristi ”utseende”? Ge skäl för svaret. b) Vad framgick av kvarlevans utrop, som liknade de ord Jesaja uttalade i templet?

¹⁵ Det var på liknande sätt med den motbildlige översteprästen, som översteprästen Josua förebildade i det tillstånd denne befann sig i år 519 f.v.t. Det andliga tillstånd, som kvarlevan av andliga israeliter på jorden befann sig i vid början av efterkrigsåret 1919 v.t., kastade ett återsken på översteprästen Jesus Kristus. På grund av svårigheter till följd av krigsrestriktioner, motstånd och förföljelse hade kvarlevans medlemmar kommit till korta i många avseenden, när det gällde att öppet och modigt dyrka Jehova i hans andliga tempel. De hade låtit sig förslavas av det stora Babylon och dess politiska och militära älskare. Deras andliga tillstånd liknade det som den forntida återförda kvarlevan av Israel befann sig i. De kunde säga som Jesaja, då han fick sin syn av Jehova i hans heliga tempel:

¹⁶ ”Ve mig, jag förgås! Ty jag har orena läppar, och jag bor ibland ett folk som har orena läppar, och mina ögon hava sett Konungen, HERREN Sebaot.” — Jesaja 6:5.

17. Vilket utseende fick översteprästen, när han bedömdes efter sin kvarlevas tillstånd, och var detta ett tillbörligt tillstånd för kvarlevan att befinna sig i?

¹⁷ Om den överlevande kvarlevans andliga tillstånd skulle ligga till grund för bedömningen av deras översteprästs, Jesu Kristi, ”utseende”, skulle det se ut som om han var ”klädd i orena kläder”. Det var otillbörligt att han skulle ha ett sådant utseende. Det andligen orena tillstånd som kvarlevans medlemmar befann sig i var otillbörligt med tanke på att de representerade sin överstepräst, och det kastade ett ofördelaktigt återsken på deras himmelske överstepräst, Jesus Kristus.

18. Vad gjordes i synen för att råda bot på denna situation?

¹⁸ Detta sakernas tillstånd måste rättas till — omedelbart. Jehovas ängel och domare såg till den saken. Han befallde: ”Tagen av honom de orena kläderna.” Därefter sade han till Josua: ”Se, jag har tagit bort ifrån dig din missgärning, och man skall nu kläda dig i högtidskläder.” — Sakarja 3:4.

19. Vad måste översteprästen Josua själv göra för att få sina kläder utbytta inför Gud?

¹⁹ Hur åstadkoms detta med avseende på översteprästen Josua? Genom att Israels återförda nation, som han representerade, försattes i en helig ställning och inte fortfor att befinna sig i detta orena tillstånd inför Jehova. Detta kunde ske genom att den återförda kvarlevan återigen började arbeta på Jehovas tempel för att fullborda det, i det att den lät allt annat komma i andra hand, i bakgrunden. Att folket renades i detta viktiga avseende skulle medföra att deras överstepräst också kom att framstå ren. Det skulle vara som om han hade bytt kläder. Meningen var att han skulle klädas i ”högtidskläder”. Han skulle också ha ett tempel, där han kunde tjäna klädd i dessa ”högtidskläder”. Templets fullbordande och invigning skulle innebära en uppfordran för honom att kläda sig i dessa ”högtidskläder”, så att han fick ett strålande, härligt utseende till ära för Jehova. Såsom nationens religiöse representant tog översteprästen Josua tillsammans med ståthållaren Serubbabel ledningen i att sätta i gång återuppbyggnadsarbetet på templet igen, och av den orsaken förtjänade han att få byta till bättre kläder. Därigenom skulle hans utseende i religiöst avseende inte dra smälek över Gud.

20. Hur fick den himmelske översteprästen Jesus Kristus ett ofördelaktigt utseende till följd av kvarlevans tillstånd efter första världskriget?

²⁰ Det var på samma sätt med den som översteprästen Josua förebildade, nämligen den himmelske översteprästen Jesus Kristus. Kvarlevan av hans av anden pånyttfödda, smorda lärjungar kom ut ur första världskriget i ett orent andligt tillstånd. De var andliga israeliter, ja, andliga underpräster åt Jehova under hans överstepräst, Jesus Kristus. Deras andliga kläder var orena eller befläckade av deras uppförande och tillkortakommanden under första världskriget. Detta kastade ett ofördelaktigt återsken på deras överstepräst i himlarna, så att han kom att framstå i oriktig dager. Eftersom han bär eller svarar för de andliga israeliternas nations missgärning, var det som om han själv hade varit klädd i orena kläder i religiöst avseende.

21. Vad behövde därför den överlevande kvarlevan göra, när efterkrigsperioden började?

²¹ Vad som behövdes var alltså att kvarlevan av andliga underpräster ångrade sig och vände om till Jehova för att få hans förlåtelse genom Kristus. Detta inträffade också i början av efterkrigsperioden. De visade att de hade återvänt eller omvänt sig till Jehova genom att de flitigt rannsakade den Heliga skrift för att få reda på Guds vilja och det arbete han ville ha utfört under efterkrigsperioden och genom att sedan anstränga sig av hela sin själ för att verkställa dessa ting av största betydelse.

22. Vilka ansträngningar gjorde kvarlevan, som fått förlåtelse, och vem tog ledningen i att understödja dessa ansträngningar?

²² Kvarlevan av andliga underpräster, som nu hade ångrat sig och vänt om, vinnlade sig alltså av hela sin själ om att tillbedja Jehova i hans tempel och strävade efter att rena denna tillbedjan från all babylonisk besmittelse. Deras ansträngningar att återställa den rena, obesudlade tillbedjan ”från vår Guds och Faders ståndpunkt” var en motsvarighet till att de återförda israeliterna återupptog arbetet med att bygga upp Jehovas tempel i Jerusalem. (Jakob 1:27, NW) Det var den osynlige, himmelske översteprästen Jesus Kristus som tog ledningen i att återuppliva kvarlevan av sina underpräster i Jehovas tillbedjan och tjänst. När Jehova i sin barmhärtighet förlät dem och renade dem, kom de alltså att te sig rena inför honom.

23. Hur blev alltså den himmelske översteprästen befriad från sina bildliga ”orena kläder”?

²³ Till och med de falska anklagarna under Satan, djävulen, började lägga märke till den förändring som nu hade skett hos kvarlevan av Kristi underpräster med hänsyn till lära, budskap och offentlig verksamhet. Detta medförde att deras himmelske överstepräst, Jesus Kristus, fick den ära han förtjänade. Han behövde inte längre bära eller svara för sina underprästers missgärning. De ”orena kläder” som indirekt tillskrivits honom togs av honom, och han fick nya kläder. Tag fram ”högtidskläder” åt honom!

24. Vad bad Sakarja att man skulle sätta på Josuas huvud, och vad sade Jehova därefter med avseende på Josuas privilegier?

²⁴ Vem skulle inte vilja se den ende levande och sanne Gudens överstepräst prydd med en huvudbonad som framhävde hans ämbete? Profeten Sakarja ville se detta. Han kan ha tänkt denna tanke, eller också kan han rentav helt impulsivt ha gett uttryck åt den i ord! Han berättar: ”Då sade jag: ’Må man ock sätta en ren bindel på hans huvud.’ Och de satte en ren bindel på hans huvud och klädde på honom andra kläder, medan HERRENS ängel stod därbredvid. Och HERRENS ängel betygade för Josua och sade: ’Så säger HERREN Sebaot: Om du vandrar på mina vägar och håller, vad jag har bjudit dig hålla, så skall du ock få styra mitt hus och vakta mina gårdar; och jag skall låta dig hava din gång bland dessa som här göra tjänst.’” — Sakarja 3:5—7.

25. Varför skulle översteprästen Josua bli glad, när Sakarja underrättade honom om denna del av synen?

²⁵ Hur glad måste inte översteprästen Josua, Josadaks son, ha blivit, då profeten Sakarja underrättade honom om denna del av den profetiska synen! Josua kunde nu inse att han hade ett godtagbart utseende inför Gud och inte drog någon smälek över honom. Satans illvilliga försök att finna fortsatt orsak att smäda Jehovas överstepräst hade misslyckats!

26, 27. Vilka förpliktelser mot Jehova skulle Josua samvetsgrant uppfylla, och vilka privilegier skulle han i så fall få del av?

²⁶ Josua måste utan tvivel ha åstundat att få styra Jehovas ”hus”, Israel, i enlighet med hans lag och vakta gårdarna i hans tempel.

²⁷ Josua skulle följaktligen ta detta uppfordrande vittnesbörd från ängeln till hjärtat och vandra lydigt på Jehovas vägar, ja, han skulle samvetsgrant hålla vad Jehova hade bjudit honom hålla, så att han bevisade sig värdig de privilegier som utlovats.

28. Vilka var de som gjorde tjänst där i synen, bland vilka Josua skulle få ha sin gång, och hur skulle detta ske?

²⁸ Dessutom skulle Josua få ha sin ”gång bland dessa som här göra tjänst”. Det var de himmelska änglarna som gjorde tjänst här i synen; och precis som de hade tillträde till Gud i himmelen, så kunde också Josua i egenskap av överstepräst nalkas Gud direkt såsom medlare för Israels hus. Han skulle också bli hedrad med privilegiet att på den årliga försoningsdagen få gå in i det allraheligaste i det fullbordade templet i Jerusalem.

29. Vad gör den himmelske översteprästen under efterkrigsperioden i fråga om att vandra på Jehovas vägar, hålla hans bud, styra hans hus och vakta hans gårdar?

²⁹ Jesus Kristus är naturligtvis den idealiske översteprästen för hela människovärlden. Den kungliga, prästerliga bindeln sätts på hans huvud, därför att han är en överstepräst ”efter Melkisedeks sätt till evig tid”. (Hebréerna 6:20; Psalm 110:1—4; 21:2—6) Han har alltid vandrat på Guds vägar och hållit vad Gud har bjudit honom hålla. Men på grund av allt det som hans åt Gud överlämnade, döpta lärjungar på jorden fick genomgå under första världskriget ser han också till att kvarlevan av hans underpräster ännu bättre får lära sig Guds vägar för att kunna vandra på dem, och han hjälper dem att mera helt och fullt urskilja sina heliga förpliktelser mot Jehova Gud, så att de helt och hållet kan uppfylla dessa förpliktelser och hålla det som han har bjudit dem hålla. Hans härliga prästerliga kläder framställs i den uppenbarelse som han gav aposteln Johannes. Där ses den förhärligade Herren Jesus gå omkring bland de sju gyllene ljusstakarna. (Uppenbarelseboken 1:12—2:1) Han styr troget det andliga Israels hus i enlighet med det nya förbundets lag. Han leder dessa andliga israeliter i Jehovas andliga tempels jordiska gårdar och tilldelar dem deras andliga tjänsteuppdrag där.

30. Hur kan den himmelske översteprästen ha sin ”gång bland dessa som här göra tjänst”? Från och med när och i vilken utsträckning kan han göra detta?

³⁰ Den jordiske översteprästen Josua, Josadaks son, började gå in i det allraheligaste i Jerusalems tempel år 515 f.v.t. (Esra 6:15); men den andlige översteprästen, den större Josua, gick in i det motbildliga, verkliga allraheligaste, själva himmelen, år 33 v.t. Han for upp till himmelen och frambar värdet av sitt mänskliga offer inför härskarornas Jehova själv. Eftersom han nu har blivit ”större än änglarna” och eftersom ”det namn han har ärvt är förmer än deras”, kan han också ha sin ”gång bland dessa som här göra tjänst”, dvs. bland himmelens änglar. Han kan framför alla andra nalkas Gud direkt och lägga sig ut för Jehovas tillbedjare på jorden. Som Jehova profetiskt sade om honom: ”Honom skall jag låta komma mig nära och nalkas mig.” — Jeremia 30:21.

”TELNINGEN” OCH ”STENEN”

31. Vad säger nu ängeln till Josua, där han står i sina högtidskläder, om ”Telningen” och ”stenen”?

³¹ I Sakarjas syn fortsatte Jehovas ängel och domare att tala till översteprästen, där han stod i sina högtidskläder: ”Hör härpå, Josua, du överstepräst, med dina medbröder som sitta här inför dig (ty dessa män skola vara ett tecken): Se, jag vill låta min tjänare Telningen komma; ty se, i den sten som jag har lagt inför Josua — över vilken ena sten sju ögon vaka — i den skall jag inrista den inskrift, som hör därtill, säger HERREN Sebaot; och jag skall utplåna detta lands missgärning på en enda dag.” — Sakarja 3:8, 9.

32. Hur tjänade Josua och hans ”medbröder” såsom tecken eller förebud?

³² Profeten Sakarja måste tillkännage budskapet i denna del av synen för översteprästen Josua, men också för hans ”medbröder”, som satt där inför honom, dvs. underprästerna. Varför det? Därför att ”dessa män skola vara ett tecken” eller ”förebud” (NW). I detta fall skulle de inte vara ett tecken på någonting ofördelaktigt, nej, med tanke på det gudomliga tillkännagivande som de just skulle få höra skulle de förebåda någonting gott, någonting mycket gott. De måste vittna om vad de fick reda på genom Jehovas ängel och domare, och på så sätt skulle de förebåda ett större prästadömes ankomst i en inte alltför avlägsen framtid, ett prästadömes som var högre än deras prästadöme där i Jerusalems tempel. Det skulle vara ett messianskt prästadöme, och dess överstepräst skulle vara Messias själv. I överensstämmelse med vad dessa underpräster i det andra templet i Jerusalem förebådade måste deras dåvarande överstepräst, Josua, Josadaks son, förebåda den messianske översteprästen. Han var en förebild till denne!

33, 34. a) Vad rådde det alltså behov av, såsom det hade förebådats? b) Blev denne överstepräst, som det rådde stort behov av, insatt på grund av en lag eller på grund av något alldeles speciellt från Guds sida?

³³ Det rådde behov av ett bättre prästadöme, i synnerhet av en bättre överstepräst, en som var lik den forntida Melkisedek. (1 Moseboken 14:18—20) Detta förklarades längre fram genom följande ord i Hebréerna 7:15—22 till hebréer som hade tagit emot den utlovade Messias:

³⁴ ”Och ännu mycket tydligare blir detta, då nu en präst av annat slag uppstår, lik Melkisedek däri, att han har blivit präst icke på grund av en lag, som stadgar härstamning efter köttet, utan på grund av en kraft, som kommer av oförgängligt liv. Han får nämligen det vittnesbördet: ’Du är en präst till evig tid efter Melkisedeks sätt.’ Så upphäves nu visserligen en föregående stadga, därför att den var svag och gagnlös — eftersom lagen icke kunde åstadkomma något fullkomligt — men ett bättre hopp sättes i stället, ett hopp, genom vilket vi få nalkas Gud. Och i så måtto som detta icke har kommit till stånd utan edlig bekräftelse — det är nämligen så, att medan de andra hava blivit präster utan edlig bekräftelse, har denne blivit det med sådan bekräftelse genom den som sade till honom: ’Herren har svurit och skall icke ångra sig: ”Du är en präst till evig tid”’ — i så måtto är också det förbund bättre, som har Jesus till löftesman.”

35. Hur var den större översteprästen en ”telning” snarare än en ”gren”, och varifrån förutsade Jeremia att han skulle skjuta upp?

³⁵ Underprästerna, som var översteprästen Josuas medbröder och satt inför honom för att ta emot anvisningar från honom, måste vara ”ett tecken” som förebådade någonting bättre, eftersom Jehova genom sin ängel vidare sade: ”Se, jag vill låta min tjänare Telningen komma.” (Sakarja 3:8) ”Min tjänare”, Jehovas tjänare, skulle inte vara en gren av prästadömet inom Arons familj. När det gällde hans prästadöme, sköt han upp ur en helt annan jordmån, från en helt annan rot. Av Jeremia 23:5, 6 framgår det vem den messianske översteprästen skulle vara en telning av, när det heter: ”Se, dagar skola komma, säger HERREN, då jag skall låta en rättfärdig telning uppstå åt David. Han skall regera såsom konung och hava framgång, och han skall skaffa rätt och rättfärdighet på jorden. I hans dagar skall Juda varda frälst och Israel bo i trygghet; och detta skall vara det namn han skall få: HERREN vår rättfärdighet.” Gud frambragte denna telning år 33 v.t.

36, 37. a) Vad innebar det en garanti för, när Jehova lade denna ”sten” inför översteprästen Josua? b) Vem var denna ”sten” en bild av, och hur tillämpade Jesus Psalm 118:22, 23 i detta sammanhang?

³⁶ Vad är nu att säga om den ”sten” som Gud skulle lägga inför översteprästen Josua? I den bokstavliga uppfyllelsen var det den sten i och med vilken man skulle lägga sista handen vid templet, som då höll på att byggas, varigenom det skulle vara fullbordat. Grunden till detta andra tempel hade redan blivit lagd, och därför skulle denna ”sten” tjäna såsom slutsten. När Jehova lade denna sten inför Josua, var det alltså ett tecken som garanterade att templet skulle bli fullbordat, trots allt motstånd från Satans sida. Denna sten symboliserade dessutom Messias, den Smorde. I Psalm 118:22, 23 framställs Messias under bilden av en sten. Det heter där: ”Den sten, som byggningsmännen förkastade, har blivit en hörnsten. Av HERREN har den blivit detta; underbart är det i våra ögon.” År 33 v.t., när Jesus talade till de judar som hade förkastat honom såsom den utlovade Messias, tillämpade han detta skriftställe på sig själv och sade till dem:

³⁷ ”Haven I aldrig läst i skrifterna: ’Den sten, som byggningsmännen förkastade, den har blivit en hörnsten; av Herren [Jehova, NW] har den blivit detta, och underbar är den i våra ögon’? Därför säger jag eder, att Guds rike skall tagas ifrån eder och givas åt ett folk, som bär dess frukt.” — Matteus 21:42, 43. Se också 1 Petrus 2:4—9.

38. Vad innebär det att sju ögon vakar över denna ”sten”?

³⁸ Denna symboliska ”sten” skulle bli föremål för hel och full uppmärksamhet från Guds sida. Som bekräftelse på detta skulle översteprästen Josua och hans medpräster få veta att sju ögon skulle vaka över denna sten. (Sakarja 3:9) Det var inte så att sju ögon skulle ristas in i denna sten, vilket skulle antyda att de som såg stenen blev iakttagna på ett sjufaldigt sätt. Med ögonen fäster vi vår uppmärksamhet på saker och ting. Eftersom talet sju i Skriften symboliserar fullkomlighet, innebär de sju ögon som vakar över denna sten att Jehova fäster sin fullkomliga uppmärksamhet på denna symboliska sten, hans utlovade Messias. Andra kan komma att förbise denna symboliska sten. Eller också kan de ignorera den, förkasta den, men det gör inte Jehova. Eftersom han riktar sådan hel och full uppmärksamhet mot den, måste den vara något mycket dyrbart för honom.

39. På vad sätt inristar Jehova den inskrift som hör till den symboliska stenen?

³⁹ För att visa vilken fullkomlig uppmärksamhet Jehova ägnar denna symboliska sten och dess framträdande ställning och utseende säger han vidare: ”I den skall jag inrista den inskrift, som hör därtill.” Jehova, den himmelske gravören, uppfyllde detta sitt löfte till sin älskade Son, Jesus Kristus, på ett härligt sätt genom att ge denna symboliska sten en skönhet som saknar motstycke, en skönhet som han inte förlänar åt någon annan. I Hebréerna 1:1—3 (NW) talas det följaktligen om Guds oförliknelige Son såsom den som är ”den exakta bilden [grekiska: charaktér, vilket betyder ”avtryck”] av själva hans varelse”, dvs. av Guds varelse. I egenskap av den symboliska graverade slutstenen får den messianske översteprästen, Jesus Kristus, den högsta och mest ansvarsfyllda ämbetsställningen i Jehovas tillbedjans andliga tempel. Detta bebådade något mycket gagneligt för hela mänskligheten.

40. Vad var ”detta lands missgärning”, och hur skulle Jehova utplåna denna missgärning?

⁴⁰ Vad kan vi helt följdriktigt förvänta, nu när den översta stenen är på plats och templet blivit helt och hållet fullbordat, så att den ende levande och sanne Guden kan tillbedjas i full skala? Välsignelser, välsignelser och åter välsignelser! Ingenting står nu längre i vägen för dessa välsignelser, eftersom Jehova vidare sade: ”Jag skall utplåna detta lands missgärning på en enda dag.” (Sakarja 3:9) På grund av att de återförda israeliterna hade låtit återuppbyggnadsarbetet på templet i Jerusalem ligga nere så länge kom hela Juda land att bära på ”missgärning”. Dess invånare kom att betraktas såsom orena, och deras händers verk i deras materialistiska strävanden var något orent. (Haggai 2:14, 15) Men nu, år 515 f.v.t., då det andra templet i Jerusalem i triumf blivit fullbordat, hade Juda lands orätta handlingssätt helt och hållet rättats till. Jehova var tillfreds, och han utplånade detta lands missgärning på denna ”enda dag”, den dag då templet stod färdigbyggt med dess graverade slutsten och den rena tillbedjan återupptogs i det.

41. Vilken uppmuntran bör detta ge oss i denna tid med avseende på tillbedjan av Gud?

⁴¹ Vilken uppmuntran bör inte detta vara för oss i denna tid att sätta tillbedjan av den sanne Guden i hans andliga tempel främst i våra liv! Vi bör inte låta oss fördröjas i fråga om att göra detta. Vi bör inte låta det bli några avbrott i dessa våra ansträngningar.

42. På vilket sätt har kvarlevan av andliga underpräster alltsedan 1919 v.t. varit ”ett tecken”?

⁴² Den trogna kvarlevan av Messias’ andliga underpräster vet vilka välsignelser de har fått del av för att de med allt större beslutsamhet handlat så under de nu mer än femtio åren sedan detta återställelsens år, 1919 v.t. De har allt klarare kommit att inse att de i likhet med översteprästen Josuas medbröder och underpräster ”skola vara ett tecken” för denna ”ändens tid” för den världsliga tingens ordning. De förebådar det bästa man kan tänka sig för alla dem som hängivet ägnar sig åt den rena, obesudlade tillbedjan av den ende levande och sanne Guden.

43. Hur reagerar kvarlevan med avseende på den som Jehova kallar ”min tjänare Telningen” och denna ”ena sten”?

⁴³ De låter sig inte bedras av någon falsk Messias eller några falska messianska organisationer i våra dagar. De har identifierat den som Jehova kallar ”min tjänare Telningen”. Han är den som härskarornas Jehova insatte på den messianska tronen i himlarna vid slutet av hedningarnas tider år 1914 och som nu har börjat sin messianska regering, nämligen Jesus Kristus. De har också identifierat den som symboliseras av den sten som lades inför översteprästen Josua och över vilken ”sju ögon vaka”. De beundrar den skönhet som Jehova har inristat i denna symboliska sten, en skönhet som anstår den höga ställning som förlänats denna sten, och de gläder sig över att denne har gjorts till den symboliska slutstenen eller översta stenen, den högste och mest ansvarige i Jehovas anordning för tillbedjan. De är lyckliga över att få vara underpräster under denna symboliska, graverade sten, Jesus Kristus. De ser i den Heliga skrift att de i egenskap av ”tecken” har fått befallning av Gud att tjäna som vittnen för denna upphöjda sten, Jehovas ende överstepräst, Jesus.

ANDLIGT VÄLSTÅND SOM LEDER TILL EVIGT LIV

44. Vad kunde enligt Sakarja 3:10 förväntas, sedan Jehova utplånat ”detta lands missgärning”?

⁴⁴ Vad kunde förväntas sedan Jehova uppfyllt sitt löfte genom Sakarja: ”Jag skall utplåna detta lands missgärning på en enda dag”? Inget annat än Guds ynnest, som skulle komma till uttryck genom materiella och andliga välsignelser för de israeliter som tillbad i sitt fullbordade andra tempel i Jerusalem. Därför var det mycket passande att detta löfte åtföljdes av följande gudomliga profetia: ”På den tiden, säger HERREN Sebaot, skall var och en av eder kunna inbjuda den andre till gäst under sitt vinträd och fikonträd.” — Sakarja 3:10.

45. Vad innebär denna profetia i Sakarja 3:10 för dem som tillber i det tempel där Jesus Kristus tjänar som överstepräst?

⁴⁵ I denna tid, då alla falska religioner vittrar sönder och står inför sin tillintetgörelse i den största vedermöda som någonsin drabbat världen, innebär denna profetia andligt välstånd för uppriktiga, gudfruktiga människor, som helhjärtat överlämnar sig åt att tillbedja Gud i det enda sanna andliga templet, där Jehovas ende godkände överstepräst tjänar. Det innebär att även den motsvarande profetian i Mika 4:1—4 går i uppfyllelse:

Men det skall ske i kommande dagar, att det berg, där HERRENS hus är, skall stå där fast grundat, ypperst ibland bergen, och vara upphöjt över andra höjder; och folk skola strömma ditupp, ja, många hednafolk skola gå åstad och skola säga: ”Upp, låt oss draga åstad till HERRENS berg, upp till Jakobs Guds hus, för att han må undervisa oss om sina vägar, så att vi kunna vandra på hans stigar.” Ty från Sion skall lag utgå och HERRENS ord från Jerusalem. Och han skall döma mellan många folk och skipa rätt åt mäktiga hednafolk, ända bort i fjärran land. Då skola de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skola ej mer lyfta svärd mot varandra och icke mer lära sig att strida. Och var och en skall sitta under sitt vinträd och sitt fikonträd, och ingen skall förskräcka honom; ty så har HERREN Sebaots mun talat.

46. Vilket tillstånd upprätthåller alltså Jehovas vittnen i sin gudagivna andliga besittning?

⁴⁶ I våra dagar, då världen hotas av kärnvapenkrig, vistas Jehovas kristna vittnen i sin gudagivna andliga besittning, och de åtnjuter andligt välstånd. De upprätthåller kärlek och frid inbördes och tar ingen som helst del i denna världens krig. Satan har misslyckats i sina försök att stå deras överstepräst, Jesus Kristus, emot!