Kapitel 15

Många nationer drar upp till den stad som äger Guds ynnest

1. Vilka goda nyheter gav Jehova genom Sakarja åt dem som ämnade hålla fasta?

”SÅ SÄGER HERREN Sebaot: Fastedagarna i fjärde, femte, sjunde och tionde månaden skola för Juda hus bliva till fröjd och glädje och till sköna högtider.” (Sakarja 8:19) Detta var goda nyheter för dem som för nästan tjugofem århundraden sedan ämnade hålla fasta, men även för dem som hade samma avsikt i vår tid.

2. Vilken förändrad bakgrund krävdes för att åstadkomma en sådan förändrad sinnesinställning, precis som i Davids fall, som omtalas i Psalm 30:2, 12?

² En sådan förändring skulle sannerligen innebära en förändrad sinnesinställning för medlemmarna av det återförda ”Juda hus” på 500-talet f.v.t. — och även för oss i denna tid! Som en bakgrund till denna förändring i fråga om inställning och uppförande måste det bli en genomgripande förändring av de förhållanden som var rådande. Och eftersom deras Gud hade förutsagt och på så sätt kungjort detta, måste han i barmhärtighet visa dem sin ynnest. Det var precis så som kung David, som erövrade Sions berg och Jerusalem, uttryckte saken i sitt eget fall: ”Jag vill upphöja dig, HERRE, ty du har dragit mig ur djupet, du har icke låtit mina fiender glädja sig över mig. Då förvandlade du min klagan i fröjdesprång; du klädde av mig sorgens dräkt och omgjordade mig med glädje.” — Psalm 30:2, 12.

3. Vilka känslor å Jehovas sida gentemot hans tillbedjare respektive deras fiender skulle ligga till grund för denna förändring av förhållandena?

³ Hur detta skulle åstadkommas omtalades för profeten Sakarja alldeles efter det att frågan hade framställts huruvida de återförda judarna skulle hålla fasta. Jehovas första uttalande i en serie av uttalanden, som Sakarja återger, innehåller följande ord om detta: ”Vidare kom HERREN Sebaots ord; han sade: Så säger HERREN Sebaot: Jag har stor nitälskan för Sion, ja, med stor vrede nitälskar jag för henne.” (Sakarja 8:1, 2) Jehovas känslor i detta sammanhang liknade en mans vars hustru hade blivit kränkt, vanärad, av hans fiender. Eftersom han inte hade förkastat Sions berg (eller Jerusalem) genom att fullständigt överge det, skulle han vara mycket nitisk, ivrigt verksam med att återupprätta Sion ur det vanärade tillstånd som hon hade blivit försatt i inför världens ögon. Han skulle vara mycket vaksam när det gällde att skydda hennes intressen och visa att hon hade återvunnit hans ynnest. Detta betydde Guds ynnest för henne, men det betydde vrede mot dem som hade vanärat henne och mot dem som försökte hindra hennes fullständiga återupprättelse, särskilt i egenskap av en Jehovas tillbedjare. Hans nitälskan för detta skulle vara lika stor som hans vrede mot sina fiender.

4. Hade Jehova vid den tiden fullständigt återvänt till Jerusalem, och när var ett sådant fullständigt återvändande möjligt?

⁴ I sjuttio år, medan de bortförda judarna var fångar i Babylon, hade Jerusalem och Juda land legat öde, utan vare sig människor eller husdjur. År 537 f.v.t. bevisade sig härskarornas Jehova sannfärdig i sina ord, när han återförde den ångerfulla kvarlevan till dess hemland. Men på sätt och vis hade Jehova då inte fullständigt återvänt till Sions berg eller Jerusalem. Han hade återfört judarna för att bygga ett andra tempel för hans tillbedjan i Jerusalem. I sexton år hade de låtit fienderna undertrycka byggnadsarbetet på detta heliga hus för tillbedjan, och nu, när Jehova här talade genom sin profet Sakarja, hade templet ännu inte blivit fullbordat eller invigt för Guds tjänst. Inte förrän templets slutsten hade blivit lagd på sin plats såsom kronan på verket och templet blivit invigt av Jehovas präster, skulle Jehova helt och fullt ha återvänt till den heliga staden. Först då skulle han ta sin boning i staden genom att förmedelst sin ande ta sin boning i det allraheligaste i det fullbordade templet.

5. Vad skulle Jerusalem och även Jehovas berg på nytt kallas, enligt Jehovas förklaring?

⁵ Nu kommer följaktligen det andra gudomliga löftet, introducerat av förklaringen: ”Så säger HERREN [härskarornas Jehova]” såsom en formell inledning: ”Så säger HERREN: Jag vill vända åter till Sion och taga min boning i Jerusalem; och Jerusalem skall kallas ’den trogna staden’ och HERREN Sebaots berg ’det heliga berget’.” — Sakarja 8:3.

6. Varför skulle Jerusalems bergshöjd kallas ”det heliga berget” och staden själv ”den trogna staden”?

⁶ Det fullbordade templet skulle helga Jerusalems bergshöjd, och denna höjd skulle därför kallas ”det heliga berget”. Jerusalem skulle med rätta kallas ”den trogna staden”, därför att Jerusalem, såsom provinshuvudstad i Juda land, på så sätt hade visat sig sannfärdigt gentemot sitt överlämnande åt att tillbedja Jehova och hade satt hans rena tillbedjans intressen före allt annat. Den sanna tillbedjan skulle utövas där. Sanningarna om den rena och obesudlade tillbedjan av den sanne Guden skulle talas där. Berget där staden låg skulle kallas ”HERREN Sebaots berg”. Hur mycket betyder inte detta Guds löfte för oss i våra dagar!

7. Vad skulle utmärka Jerusalems befolknings livslängd, och vad skulle känneteckna stadens gator, enligt Jehovas tredje löfte?

⁷ Men det var inte allt. Nu kommer ett tredje löfte om Guds ynnest: ”Så säger HERREN Sebaot: Ännu en gång skola gamla män och gamla kvinnor vara att finna på gatorna i Jerusalem, var och en med sin stav i handen, för hög ålders skull. Och stadens gator skola vara fulla av gossar och flickor som leka där på gatorna.” — Sakarja 8:4, 5.

8. Till uppfyllelsen av vilken profetia i Jesajas sextiofemte kapitel gränsar denna profetiska bild?

⁸ Vilken ljuvlig bild av god hälsa i fysiskt avseende och fred och säkerhet och god befolkningstillväxt, som inte behöver kännas vid den sorg som spädbarns tidiga död innebär! Den gränsar till uppfyllelsen av Jesajas profetia, som uttalades mer än ett hundra tjugofem år före Jerusalems och Juda lands sjuttioåriga ödeliggande utan vare sig människor eller husdjur:

”Ty se, jag vill skapa nya himlar och en ny jord; och man skall ej mer komma ihåg det förgångna eller tänka därpå. Nej, I skolen fröjdas och jubla till evig tid över det som jag skapar; ty se, jag vill skapa Jerusalem till jubel och dess folk till fröjd. Och jag skall jubla över Jerusalem och fröjda mig över mitt folk, och där skall icke mer höras gråt eller klagorop.

Där skola icke mer finnas barn, som leva allenast några dagar, ej heller gamla män, som icke fylla sina dagars mått; nej, den som dör ung skall dö först vid hundra års ålder, och först vid hundra års ålder skall syndaren drabbas av förbannelsen. När de bygga hus, skola de ock få bo i dem; när de plantera vingårdar, skola de ock få äta deras frukt. När de bygga hus, skall det ej bliva andra, som få bo i dem; när de plantera något, skall det ej bliva andra, som få äta därav. Ty samma ålder, som ett träd uppnår, skall man uppnå i mitt folk, och mina utkorade skola själva njuta av sina händers verk. De skola icke möda sig förgäves, och barnen, som de föda, drabbas ej av plötslig död; ty de äro ett släkte av HERRENS välsignade, och deras avkomlingar få leva kvar bland dem.” — Jesaja 65:17—23.

9. Vilken jämförelse kan i våra dagar göras mellan Jehovas tillbedjares andliga besittning på jorden och de världsliga nationerna, när det gäller fred och säkerhet?

⁹ Vad finner vi i denna tid, sedan den trogna kvarlevan av det andliga Israel blivit återförd till sin gudagivna andliga besittning år 1919 v.t.? De politiska nationerna på jorden låtsas försöka upprätthålla fred och säkerhet i världen förmedelst Förenta nationerna, som nu har 135 medlemsnationer, men det råder inte någon större säkerhet på någon enda plats på jorden. Hela människovärldens fred hotas också ständigt av kärnvapenkrig mellan de demokratiska och kommunistiska supermakterna i världen. Men i Jehovas tillbedjares andliga besittning råder det välsignad fred och säkerhet. Trots att en ”stor skara” av överlämnade, döpta Kristi lärjungar ”ur alla folkslag och stammar och folk och tungomål” har sällat sig till den andliga kvarlevan, i synnerhet sedan år 1935 v.t., finns det ingen rivalitet mellan nationella grupper och inga spänningar eller konflikter bland dem. I stället är broderlig kärlek, som är en av Guds andes frukter, rådande bland dem.

10. Hur kan vi urskilja en uppfyllelse av Jehovas löfte i Sakarja 8:4, 5 i fysiskt avseende och i andligt avseende?

¹⁰ Sedan första världskrigets slut år 1918 har det gått mer än femtio år, men ändå har några av den ursprungliga kvarleva som överlevde svårigheterna under denna prövosamma period förblivit vid liv, till och med genom andra världskriget. Nu har de bokstavligen åldrats, i fysiskt avseende, så att några till och med måste använda en stav eller käpp när de går, ”för hög ålders skull”. Många av dessa har fostrat upp barn och undervisat dem i tillbedjan av den ende levande och sanne Guden. Men när vi spanar efter en andlig uppfyllelse av denna hänförande profetia, ser vi hur de gamla männen och kvinnorna ”på gatorna i Jerusalem” är en bild av medlemmarna av kvarlevan av det andliga Israel som genomlevde den förföljelse och tuktan de fick känna av under första världskriget. Att ”stadens gator skola vara fulla av gossar och flickor som leka där på gatorna” är en bild av de medlemmar av denna kvarleva som härskarornas Jehova fogat till den andliga kvarlevan från och med efterkrigsåret 1919 och framåt. Både ung och gammal tillväxer tillsammans andligen i tro, hopp och kärlek, medan de tillsammans åtnjuter den fred och säkerhet som råder i deras andliga besittning.

11. Vad krävdes det på den tiden för att kunna förvänta att en sådan profetia skulle gå i uppfyllelse, och vad sade Jehova därför i sin fjärde förklaring?

¹¹ Till att börja med krävdes det en mycket stark tro för att kunna tänka att något sådant skulle kunna äga rum, och följaktligen krävdes det tro för att hålla fast vid Jehovas tillbedjares nyligen återupprättade organisation. Gud visade att han förstod hur hans folk kände det i fråga om detta, när han uttalade sitt fjärde löfte och sade till sin återförda kvarleva: ”Så säger HERREN Sebaot: Om än sådant på den tiden kan komma att synas alltför underbart [svårt, NW] för kvarlevan av detta folk, icke måste det väl därför synas alltför underbart [svårt] också för mig? säger HERREN Sebaot.” — Sakarja 8:6.

12. Hur hjälpte Jehova den överlevande kvarlevan i fråga om organisation och när det gällde att urskilja stridsfrågorna, och var det alltför svårt för Jehova att uppfylla sitt löfte, enligt vad våra dagars fakta visar?

¹² När arbetet började år 1919 v.t. med att återupprätta och utvidga den rena och obesudlade tillbedjan av härskarornas Jehova, var det sannerligen svårt för den återförda kvarlevans medlemmar att inse och uppskatta alla de underbara ting som Jehova hade för avsikt att göra för dem och genom dem under denna ”avslutningen på tingens ordning”, denna ”ändens tid”. Men tålmodigt rättade han steg för steg till deras förståelse av profetiorna och deras inställning till teokratisk organisation. Han ledde dem och skyddade dem i det kristna arbete som skulle utföras i denna ytterst betydelsefulla tid. Han hjälpte dem att urskilja de stridsfrågor som en kristen tillbedjare av Jehova ställs inför mitt under nationernas kamp om världsherraväldet. Men dessutom hjälpte han dem att inta den bibliska ståndpunkten i dessa stridsfrågor, så att de kunde förbli i hans ynnest. För ett halvt århundrade sedan tyckte den lilla kvarlevan av det andliga Israel att det föreföll alltför svårt att förverkliga det som nu har genomförts inom och förmedelst Jehovas teokratiska organisation. Men visade det sig vara alltför svårt för härskarornas Jehova? Den faktiska situationen i våra dagar svarar Nej!

13. Vad sade Jehova i sitt femte löfte, som står i kontrast till hur det stora Babylon förlorar medlemmar?

¹³ När vi rannsakar förhållandena i denna tid, då det stora Babylons otaliga religiösa system förlorar medlemmar på grund av den nutida världens lockelser, lägger vi märke till att Gud oemotståndligt har uppfyllt sitt femte löfte: ”Så säger HERREN Sebaot: Se, jag skall frälsa mitt folk ut ur både österland och västerland och låta dem komma och bosätta sig i Jerusalem; och de skola vara mitt folk, och jag skall vara deras Gud i sanning och rättfärdighet.” — Sakarja 8:7, 8.

14. Vart har Jehova i enlighet med sitt löfte församlat dem som tillhör den andliga kvarlevan, och till vilket tillstånd?

¹⁴ I lydnad för de gudomliga befallningarna genom Jesus Kristus har den återförda kvarlevan av andliga israeliter kungjort de goda nyheterna om Guds messianska rike på hela den bebodda jorden och till ett vittnesbörd för alla nationer. De har bemödat sig om att göra lärjungar åt Kristus av människor ur alla nationer och döpa dem i vatten, i enlighet med det exempel Kristus själv gav, och undervisa dessa lärjungar om vad Kristus befallt såsom den åt vilken Jehova Gud förlänat all den behövliga makten i himmelen och på jorden. (Matteus 24:14; 28:18—20) Från fjärran östern och från fjärran västern har de sista medlemmarna av det andliga Israels ”heliga nation” församlats under änglars ledning. Men inte till det jordiska Jerusalem, som fungerar som huvudstad i republiken Israel. Vart har de då församlats? Till ”Guds Israels” gudagivna andliga besittning på jorden, till en enad teokratisk organisation och endräktig verksamhet och till Jehovas rena tillbedjan i hans andliga tempel. — Galaterna 6:15, 16.

NATIONERNA SKALL LÄGGA MÄRKE TILL DET ANDLIGA VÄLSTÅNDET

15, 16. a) Vad gör Gud till bevis för att de har blivit hans folk och han deras Gud? b) Vad hade enligt Jehovas sjätte förklaring tidigare varit den återförda kvarlevans ekonomiska situation och sociala tillstånd?

¹⁵ Den verklige Guden visar vilket som är hans godtagna folk genom det sätt varpå han visar dem ynnest i uppfyllelse av sina profetiska löften. Han bevisar att han, bibelns Gud, har blivit deras Gud genom att visa sig sannfärdig i fråga om sina profetior och sitt förbund med dem och genom att göra vad som är rättfärdigt för deras skull. Ja, han räknar dem såsom rättfärdiga i hans ögon och förlåter dem på grundval av hans översteprästs, den smorde Jesu, lösenoffer. Han gynnar sin återförda kvarleva med andligt välstånd i sådan utsträckning att människor ur nationerna lägger märke till det och talar om det som ett utmärkt exempel på välsignelse och lycka. När Gud uttalar sitt sjätte löfte, talar han alltså om ett förändrat handlingssätt från hans sida:

¹⁶ ”Så säger HERREN Sebaot: Fatten mod, I som i denna tid hören dessa ord av samma profeters mun, som talade på den tid, då grunden lades till HERREN Sebaots hus, templet, som skulle byggas upp. Ty före den tiden var människornas arbete lönlöst och djurens arbete fåfängt [var det ingen lön för människor och ingen lön för djuren, Åk]; ingen hade någon ro för sina ovänner, vare sig han gick ut eller in, ty jag eggade alla människor mot varandra.

17. Vilken förändring av förhållandena skulle nu äga rum, och hur skulle nationerna på grund därav ändra sitt sätt att tala om den återförda kvarlevan?

¹⁷ Men nu är jag icke mer så sinnad mot kvarlevan av detta folk, som jag var i forna dagar, säger HERREN Sebaot. Ty nu skall friden skaffa utsäde, vinträdet skall giva sin frukt, jorden skall giva sin gröda, och himmelen skall giva sin dagg; och jag skall låta kvarlevan av detta folk få allt detta till sin arvedel. Och det skall ske, att likasom I, både Juda hus och Israels hus, haven varit ett exempel, som man har nämnt, när man förbannade bland hedningarna, så skolen I nu, då jag har frälsat eder, tvärtom bliva nämnda, när man välsignar. Frukten icke, utan fatten mod.” — Sakarja 8:9—13.

18. Varför skulle det ha varit inkonsekvent av Jehova att välsigna den återförda kvarlevan, trots att den underlät att fullborda arbetet på templet på grund av fruktan för människor?

¹⁸ Dessa gudomliga ord påminner oss om att Jerusalems tempel ännu inte hade blivit fullbordat i Jerusalem. Omkring två år dessförinnan hade arbetet på templets grund återupptagits av kvarlevan från alla Israels stammar, ”både Juda hus och Israels hus”. Detta arbete hade på nytt tagits upp under stimulans och uppmuntran från profeterna Haggai och Sakarja. (Haggai 2:11—20; Sakarja 1:1—7; Esra 4:23—5:2) Fram till denna tid hade tempelarbetet legat nere i omkring sexton år. Om Jehova skulle ha välsignat dem och gett dem materiellt välstånd under alla dessa år, då hans tempel blev försummat, skulle det ha sett ut som om han inte brydde sig om huruvida hans tillbedjans hus blev fullbordat och togs i bruk eller inte. Han hade förutsagt att detta andra tempel skulle byggas upp i Jerusalem. Han hade befriat kvarlevan av judiska fångar från Babylon i den särskilda avsikten att de skulle återvända till sitt hemland och återuppbygga hans tempel. (Jesaja 44:26—45:6) Hur skulle han kunna välsigna dem, när de fruktade för människor och upphörde att bygga på hans tillbedjans hus och i stället vände sig till materialism?

19. Varför rådde det inte frid vare sig utanför eller inom nationen, och vad behövde kvarlevan göra för att få till stånd en förändring?

¹⁹ Under dessa år, då de återförda landsförvista försummade att utföra sitt uppdrag från Gud och inte sökte upphöja härskarornas Jehova genom att fullborda ett tempel för hans namn, var förhållandena i Jerusalem och provinsen Juda ogynnsamma, inte bara i andligt avseende, utan också i materiellt eller ekonomiskt avseende. Det rådde arbetslöshet för människor och husdjur. Väderleksförhållandena inverkade ogynnsamt på deras växande gröda och försämrade deras skördar. Fientliga grannländer ingrep i deras angelägenheter i religiöst avseende och på annat sätt. De hade inte ens något fridsamt förhållande till sina medisraeliter, därför att var och en sökte sina egna själviska, materialistiska intressen. Guds förtörnelse var uppenbarligen riktad emot dem. De behövde ångra sig och vända åter till honom för att han skulle vända åter till dem och bevisa dem ynnest.

20. Med vilken uppmaning inledde och avslutade Jehova sitt sjätte löfte, och varför det?

²⁰ I sin barmhärtighet riktade Gud genom sina profeter Haggai och Sakarja sitt folks uppmärksamhet på deras tillkortakommanden. Förvissade om att härskarornas Jehova var med dem, även om hela det persiska väldet skulle vara emot dem, fattade de mod och trotsade alla eventuella hinder som människor kunde lägga i vägen för dem, i det att de återupptog det arbete som Gud hade gett dem i uppdrag att utföra på templets grund, fast beslutna att hålla ut ända tills arbetet var fullbordat. ”Från denna dag skall jag giva välsignelse”, sade härskarornas Jehova genom sin profet Haggai (2:20). Detta var i den persiske kungen Darius I:s andra regeringsår. Men Jehova uttalade sina tio löften genom Sakarja i kung Darius’ fjärde regeringsår. Guds välsignelser hade alltså börjat utgjutas över nationen av tempelbyggare. Men det fanns fortfarande mycket arbete att utföra för att fullborda detta tillbedjans hus, trots deras missnöje som hatade Jehova. De som byggde på templet måste vara uthålliga i sitt arbete. Det var därför passande att Jehova inledde och avslutade sitt sjätte löfte med uppmaningen att de skulle fatta mod. ”Frukten icke”, sade han. Frukta inte människor, utan Gud.

21. Vilka skulle de omgivande nationerna använda såsom exempel, när de nedkallade en förbannelse eller en välsignelse över andra, och varför det?

²¹ När templet var fullbordat, skulle Guds ynnest och välsignelse utgjutas över dem i full utsträckning. Under de många år, då de visat likgiltighet när det gällde att bygga på templet, hade de råkat i ett så ofördelaktigt tillstånd, vad beträffar fred, säkerhet och materiellt välstånd, att de omgivande nationerna menade att Juda land och dess återförda landsförvista stod under en förbannelse. När dessa nationer förbannade andra, uttryckte de därför sin önskan att de skulle drabbas av en sådan förbannelse som vilade över dessa israeliter i Juda land. Men så skulle det inte längre förhålla sig, när Jehovas tempel var fullbordat. Då skulle de förvånade nationerna få se att det återupprättade Israel hade kommit in i ett välsignat förhållande och blivit föremål för ynnest från sin Gud. När dessa nationer välsignade andra, skulle de följaktligen komma att använda Israels sällhet och lycka såsom exempel.

22. Hur har det varit på samma sätt nu på 1900-talet, och vilken jämförelse kan göras mellan Jehovas vittnens och kristenhetens andliga tillstånd efter fem årtiondens arbete?

²² Så har det också förhållit sig nu på 1900-talet v.t, nu i ”avslutningen på tingens ordning”. Ända till dess att den återförda kvarlevan av andliga israeliter började arbeta strängt på att återställa och utvidga den rena, obesudlade tillbedjan i Jehovas andliga tempel — och detta först och främst i sina egna liv — hade de svårigheter både utifrån och inifrån. Religiösa motståndare i kristenheten förbannade dem, hindrade dem och försökte ivrigt att utrota dem eller undertrycka deras arbete på templet. Men vilken jämförelse kan nu göras mellan den smorda kvarlevan av Jehovas kristna vittnen och kristenheten, nu när denna kvarleva under fem årtionden ägnat odelad uppmärksamhet åt Jehovas tillbedjan och hans messianska rikes intressen? Vilka är det som blomstrar i kristligt, andligt avseende? Vilka är det som har Guds välsignelse, därför att de orubbligt håller fast vid den Heliga skrift och utför Guds verk som anges däri? Till och med kristenhetens präster ger uttryck åt önskan att deras kyrkomedlemmar skulle ha samma nitälskan, tro, mod och kunskap i bibeln som Jehovas kristna vittnen har och få åtnjuta samma religiösa välstånd som dessa vittnen.

GUD ÄNDRAR SINNE GENTEMOT SITT FOLK

23. På grund av vilken sinnesändring från Guds sida behövde kvarlevan inte längre frukta?

²³ Guds lydiga kvarleva får del av ytterligare styrkande uppmuntran, när han uttalar sitt sjunde löfte till dem: ”Ty så säger HERREN Sebaot: Likasom jag, när edra fäder förtörnade mig, beslöt att göra eder ont [plåga eder, Melin], säger HERREN Sebaot, och icke sedan ångrade det, så har jag tvärtom i denna tid beslutit att göra gott mot Jerusalem och Juda hus; frukten icke.” — Sakarja 8:14, 15.

24. Hur vet vi att det inte var ett uttryck för retlighet från Jehovas sida, då han beslöt att plåga israeliternas fäder?

²⁴ Jehova medger här att han hade beslutit att plåga Israels nation därför att den trogna kvarlevans fäder hade förtörnat honom. Men detta var inte bevis för något slags retlighet eller lättstötthet å hans sida. De plågor som han hade beslutit skulle komma över nationen var helt i överensstämmelse med de lugnt och sansat framförda varningarna för de förbannelser den skulle drabbas av, om den bröt sin del av förbundet med honom. Han hade inte underlåtit att långt i förväg varna nationen genom profeten Mose:

”HERREN skall skicka över dig ett folk fjärran ifrån, ifrån jordens ända, likt örnen i sin flykt, ett folk, vars språk du icke förstår, ett folk med grym uppsyn, utan försyn för de gamla och utan misskund med de unga.

Och det skall ske, att likasom HERREN förut fröjdade sig över eder, när han fick göra eder gott och föröka eder, så skall HERREN nu fröjda sig över eder, när han utrotar och förgör eder. Och I skolen ryckas bort ur det land, dit du nu kommer för att taga det i besittning.

Och HERREN skall förströ dig bland alla folk, ifrån jordens ena ända till den andra, och där skall du tjäna andra gudar, som varken du eller dina fäder hava känt.” — 5 Moseboken 28:49, 50, 63, 64; se också 3 Moseboken 26:27—43.

25. a) Varför var det inte orättvist att Jehova lät dessa förbannelser drabba nationen? b) Vilken sinnesändring å Guds sida hade nu ägt rum, och varför?

²⁵ När Jehova lät de lagbrytande israeliterna ”ryckas bort” ur landet av assyrierna och babylonierna och sedan lät Juda land ligga fullständigt öde i sjuttio år, innebar detta bara att han med rätta uppfyllde sin del av förbundet med Israels nation. Men nu, sedan han hade tuktat nationen i enlighet med sitt förbund med den, hade han beslutit att göra raka motsatsen för den och visa den barmhärtighet. Han började med att återföra den ångerfulla, trogna kvarlevan till Jerusalem och Juda land. Dessa israeliter kunde inte bli välsignade av honom och blev det inte heller, därför att de på grund av fruktan avhöll sig från att bygga på templet. Men nu, ”i denna tid”, då de förtröstansfullt på nytt grep sig an med tempelarbetet och modigt höll fast vid det, visade Jehova sin uppskattning genom att han beslöt att ”göra gott mot Jerusalem och Juda hus”. Om alltså härskarornas Jehova var för dem och med dem i deras helhjärtade tillbedjan av honom, borde de inte frukta människor.

26. Hur har detta sjunde löfte visat sig i lika hög grad gälla den andliga kvarlevan nu på 1900-talet?

²⁶ I vår tid har Jehova hållit fast vid detta löfte, som i lika hög grad gäller den trogna kvarlevan av det andliga Israel. På grund av sin pliktförgätenhet blev kvarlevans medlemmar förskingrade från sin gudagivna andliga besittning under första världskriget. Men i dag kan de se tillbaka på de många år som gått, sedan återställelsen år 1919 v.t., och kan se hur mycket gott den Gud vars namn de bär har gjort mot dem på grund av deras arbete med att återställa hans rena tillbedjan.

27. Vad hade Jehova nu i sinnet att den återförda kvarlevan skulle göra, och vilka två bud var detta i överensstämmelse med?

²⁷ Det finns emellertid viktiga ting att göra för dem som i barmhärtighet har återförts till Guds ynnest. Det Jehova uppmanar dem att göra är i överensstämmelse med de två största buden i lagen, nämligen att älska Gud av hela sitt hjärta, hela sin själ, hela sitt sinne och hela sin kraft och att älska sin nästa såsom sig själv. Vi läser: ”Men detta är, vad I skolen göra: Talen sanning med varandra; dömen rätta och fridsamma domar i edra portar. Tänken icke i edra hjärtan ut ont mot varandra och älsken icke falska eder; ty allt sådant hatar jag, säger HERREN.” — Sakarja 8:16, 17.

28. Hur skulle alltså sanning och rättvisa upprätthållas i deras ”portar” eller domsalar, och vad var syftet med att döma ”fridsamma domar”?

²⁸ Den återförda kvarlevans medlemmar får inte göra sådant som härskarornas Jehova hatar, om de vill förbli i hans ynnest. Rättvisa måste skipas i deras portar eller domsalar. Där får man inte ta sin tillflykt till falska eder för att orättmätigt dra ont över sin nästa. Man bör vara ärlig i fråga om vad man säger till sin nästa eller går ed på inför domstol, så att man alltid talar sanning och inte säger en sak med munnen men har något annat i sitt bedrägliga hjärta. När ett tvistemål behandlas inför domstol, bör man sträva efter att åstadkomma frid bland dem som vänt sig till lagens representanter; och denna frid kan uppnås endast om domstolen upprätthåller sanning och rättvisa. Vi bör älska det som Gud älskar, inte det som han hatar.

29. Hur visade aposteln Paulus att det som sägs i Sakarja 8:16 är tillämpligt på den kristna kvarlevans medlemmar, och hur talar de således sanning?

²⁹ Gäller detta den smorda kvarlevan av det andliga Israel? Ja, det gör det sannerligen. När aposteln Paulus skrev till de troende i Efesus i Mindre Asien om de kristnas enhet, sade han: ”Vi skulle då hålla oss till sanningen och i alla stycken i kärlek växa upp till honom som är huvudet, Kristus. Läggen därför bort lögnen och talen sanning med varandra, eftersom vi äro varandras lemmar.” (Efesierna 4:15, 25) Det är tydligt att aposteln här citerar en del av Sakarja 8:16, och han tillämpar det med rätta på de kristna, som är ”Guds Israel”. (Galaterna 6:15, 16) Att tala sanning med varandra innebär också att tala bibelns sanningar med varandra och inte de religiösa lögner som kommer från det stora Babylon. På så sätt befrämjar vi den rena tillbedjan av Gud i hans andliga tempel.

FRÅN FASTA TILL FEST

30. Vad skulle de hittillsvarande fastorna förvandlas till, enligt Jehovas åttonde löfte?

³⁰ Gud nöjer sig inte med sju löftesuttalanden bara därför att sju är ett tal som i Skriften betecknar fullkomlighet i andligt avseende. Han fortsätter med ett åttonde löfte. Vi läser: ”Så säger HERREN Sebaot: Fastedagarna i fjärde, femte, sjunde och tionde månaden skola för Juda hus bliva till fröjd och glädje och till sköna högtider. Men älsken sanning och frid.” — Sakarja 8:19.

31. Vilkas fråga, om fastande blev på så sätt besvarad, och varför var det nu inte längre tillbörligt att fasta och sörja?

³¹ Detta var ett direkt och uttryckligt svar till Sareser och Regem-Melek, som blev sända från staden Betel för att fråga om de skulle fortsätta att fasta och sörja under den femte månaden. (Sakarja 7:1—3) Nu när det andra templet i Jerusalem höll på att fullbordas på ett storslaget sätt, var det inte tid att begråta den gångna tillintetgörelsen av Jerusalem och dess tempel år 607 f.v.t., eller mer än åttio år tidigare. Det var Guds vilja att de skulle glädja sig över den godhet han nu bevisade dem och fröjda sig över att den förstöring som babylonierna hade åstadkommit i Jerusalem och Juda land snart skulle höra det förgångna till. Bort med sorg och fasta! Fira ”sköna högtider”!

32. Hur har detta gudomliga löfte uppfyllts på det kristna, andliga Israel, och vilken enda dag firar kvarlevan varje år i lydnad för Kristi befallning?

³² Hur storslaget har inte detta gudomliga löfte till det forntida Israel gått i uppfyllelse på det kristna, andliga Israel! Den smorda kvarlevan i våra dagar iakttar inte någon av det forntida Israels fastor och sorgehögtider, inte ens den årliga Jom kippur eller försoningsdagen på tionde dagen i sjunde månmånaden (Tischri). (3 Moseboken, kapitel 16) Den gläder sig åt den sanna försoningsdag på vilken Jesus Kristus utförde tjänst såsom Jehovas överstepräst förmedelst sitt fullkomliga försoningsoffer, vars värde han frambar inför Jehova i himmelen år 33 v.t. till gagn för hela mänskligheten. (1 Johannes 1:7—2:2) Den enda dag som kvarlevan av det andliga Israel firar varje år i lydnad för Kristi egen befallning till sina lärjungar är dagen för Kristi offerdöd, som inträffade den 14 Nisan, på den judiska påskdagen. När den överlevande kvarlevan firade Herrens aftonmåltid efter solnedgången den 13 april 1919, var det således mer än 17.961 som kom tillsammans över hela världen för att högtidlighålla hans syndaförsonande död. Men tisdagen den 17 april 1973 efter solnedgången var 3.994.924 närvarande, av vilka 10.523 tog del av emblemen, osyrat bröd och vin. — Lukas 22:7—20.

33. Vilken profetia i Jehovas nionde löftesuttalande ger förklaringen till det stora närvaroantalet över hela världen vid Herrens aftonmåltid år 1973?

³³ Varifrån kom alla dessa mer än 3.900.000 högtidsfirare, förutom de 10.523 som tog del av emblemen, vid detta senare firande av Herrens aftonmåltid? Denna världsvida företeelse år 1973 förklaras genom uppfyllelsen av Jehovas nionde löfte, som står upptecknat i Sakarja 8:20—22: ”Så säger HERREN Sebaot: Ännu en gång skall det ske, att folk skola komma hit och många städers invånare; och invånarna i den ena staden skola gå till den andra och säga: ’Upp, låtom oss gå åstad och bönfalla inför HERREN och söka HERREN Sebaot; jag själv vill ock gå åstad.’ Ja, många folk och mäktiga hednafolk [nationer, NW] skola komma och söka HERREN Sebaot i Jerusalem och bönfalla inför HERREN.”

MÄNNISKOR FRÅN ALLA NATIONER FÖRSAMLAS TILL GUDS STAD

34. a) På vad sätt kommer nu ”folk” och ”nationer” till Jehovas centrum för tillbedjan? b) Gäller detta insamlande individer ur ”många folk och mäktiga hednafolk” och ”många städer”?

³⁴ Det var alltså inga hela ”folk” och hela ”nationer” som skulle komma till Jehovas centrum för tillbedjan för att blidka honom och vinna hans ynnest. Enskilda individer ur dessa folk och nationer skulle göra det. Dessa ord innebar inte alls att världen skulle omvändas till judendomen. När vi undersöker Jehovas vittnens årsbok för 1974, får vi alltså reda på att dessa kristna vittnen för Jehova finns i 208 länder och ögrupper. Dessa länder och ögrupper inbegriper ”många folk och mäktiga hednafolk”. Och när det gäller ”många städers invånare”, visar Årsboken för 1974 att det den 31 augusti 1973 fanns 31.850 församlingar av Jehovas kristna vittnen jorden runt. Dessa kristna Jehovas tillbedjares biblar och bibliska publikationer trycks på 165 språk. De tillber Jehova precis som Jesus Kristus själv gjorde.

35. Varför beger de sig inte till det nuvarande jordiska Jerusalem, och var tillber de alltså Jehova?

³⁵ Nej, de går inte till det nutida jordiska Jerusalem, där en muhammedansk moské, Klippmoskén, nu står på den plats där Jerusalems tempel en gång stod. De erkänner existensen av det som i Hebréerna 12:22 kallas ”Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem”. De känner fröjd och glädje över att Guds messianska rike vid slutet av hedningarnas tider år 1914 v.t. blev upprättat på Sions berg med Jesus Kristus, ”Davids son, Abrahams son”, på tronen. (Matteus 1:1) Davids kungliga familjs gudagivna rätt att regera i Guds stad blir därför inte längre förtrampad av hednanationerna. (Lukas 21:20—24) Jehovas tillbedjare är orubbligt lojala mot detta messianska rike, som nu inom kort kommer att tillintetgöra alla hednanationernas regeringar på jorden och sedan kommer att härska för evigt för att hävda och upprätthålla härskarornas Jehovas universella suveränitet. I hans andliga tempels jordiska förgårdar tillber de honom och åtnjuter hans ynnest. — Psalm 84:3, 1; 116:18, 19.

36. Hur många skulle enligt Jehovas avslutande löfte fatta en judisk man i mantelfliken, och vad skulle de säga till honom?

³⁶ Den nutida uppfyllelsen av den suveräne Herren Guds nionde löfte är sannerligen underbar och häpnadsväckande. Men kulmen kommer i och med det tionde i denna storslagna serie av gudomliga löften. Vi läser sålunda i den sista versen (23) i Sakarjas profetias åttonde kapitel: ”Så säger HERREN Sebaot: På den tiden skall det ske, att tio män av allahanda tungomål som talas bland hednafolken skola fatta en judisk man i mantelfliken och säga: ’Låt oss gå med eder, ty vi hava hört, att Gud är med eder.’” — Sakarja 8:23.

37. Vilken vägledande princip, som uttalats av en köttslig jude, måste vi ta i betraktande för att förstå vad som här menas med uttrycket ”judisk man”?

³⁷ För att rätt förstå denna profetia om den judiske mannens mantelflik måste vi ta del av den vägledande princip, som uttalades av en man som säger om sig själv: ”Jag som blev omskuren, när jag var åtta dagar gammal, jag som är av Israels folk och av Benjamins stam, en hebré, född av hebréer, jag som i fråga om lagen har varit en farisé”, nämligen aposteln Paulus, som tidigare ”i fråga om nitälskan varit en församlingens förföljare”. (Filipperna 3:5, 6) När denne köttslige jude eller israelit skrev till den kristna församlingen i det första århundradets Rom, sade han: ”Den är icke jude, som är det i utvärtes måtto, ej heller är det omskärelse, som sker utvärtes på köttet. Nej, den är jude, som är det i invärtes måtto, och omskärelse är hjärtats omskärelse, en som sker i Anden och icke i kraft av bokstaven; och han har sin berömmelse, icke från människor, utan från Gud.” — Romarna 2:28, 29.

38. a) Om alltså köttslig härstamning inte har någon betydelse i detta sammanhang, vad är det då som betyder något, även när det gäller de köttsliga judarna? b) Fram till vilken tidpunkt bestod den kristna församlingen uteslutande av köttsliga judar och proselyter, och vilket val måste därför Kornelius göra?

³⁸ Av den orsaken är inte uppfyllelsen av Sakarja 8:23 beroende av någon köttslig överlägsenhet i rasligt hänseende. Man fattar inte ”en judisk man i mantelfliken” därför att han är född jude. Den köttsliga härstamningen har ingen som helst betydelse i detta sammanhang. Vad som betyder något är vem han tillber. Eller, om han bekänner sig tillbedja Gud, är Gud då verkligen med honom? Det är sant att den kristna församlingen under den andra hälften av den sjuttionde årsveckan i Daniels profetia (Dan. 9:24—27), nämligen från pingsten år 33 v.t. till hösten år 36 v.t., uteslutande bestod av köttsliga judar och omskurna judiska proselyter. Men vad var utmärkande för dessa köttsliga judar som utgjorde den kristna församlingen? Under denna tid fanns det köttsliga judar och köttsliga judar. Gud var definitivt inte med båda dessa kategorier. Gud var inte delad. Vilket slag av judar vände sig därför den italiske hövitsmannen och hedningen Kornelius till för att förena sig med dem i deras gudsdyrkan vid slutet av den sjuttionde årsveckan tidigt på hösten år 36 v.t.? Vad visar Apostlagärningarna 10:1—48?

39. Vilken grupp av köttsliga judar beslöt sig Kornelius för att gå med?

³⁹ Denne italiske Kornelius upphörde med de köttsliga judarnas gudsdyrkan och med att rikligen utdela allmosor till de köttsliga judarna, som fått Jesus Kristus dömd till en våldsam död såsom smädare av Gud och en falsk Kristus. Kornelius och hans medbröder bland hedningarna, som blivit omvända, gick med endast de köttsliga judar som hade blivit Jesu Kristi lärjungar och som Gud genom Jesus Kristus hade utgjutit sin heliga ande över, varigenom han visade att han (Gud) var med den kristna församlingen. (Apostlagärningarna 2:1—47; 11:1—18) Denna kristna församling bestod av andliga judar, andliga israeliter, som befann sig i det nya förbundet med Gud genom Kristus såsom medlare. Den italiske Kornelius var lika mycket en andlig jude eller israelit som dessa troende köttsliga judar. Kornelius insåg att den kristna församlingen bestod av andliga judar och att Gud var med dem. Han beslöt därför att gå med dessa andliga judar.

40. Hur kan vi avgöra huruvida det finns någon grund för att tillämpa Sakarja 8:23 på de icke-kristna, köttsliga judarna, särskilt sedan romarnas förstöring av Jerusalem?

⁴⁰ Kunde de romerska legionernas förstöring av Jerusalem och dess materiella tempel tas som ett bevis för att Gud var med de judar som drabbades av denna fruktansvärda olycka, bara därför att de var judar på grund av sitt omskurna kött? Kan någon uppriktig, förnuftig människa godta en sådan syn på saken? I våra dagar finns det inte något judiskt tempel i Jerusalem på Moria berg, som hedningarna kan dra upp till och tillbedja i tillsammans med judarna. De judiska religiösa ledarna och politiska ledarna efterliknar inte heller översteprästen Josua och ståthållaren Serubbabel genom att återuppbygga templet på dess historiska plats, trots att judarna erövrade den gamla, muromgärdade staden Jerusalem i sexdagarskriget år 1967. Vilken grund finns det därför för att tillämpa Sakarja 8:23 på de icke-kristna, köttsliga, omskurna judarna i våra dagar eller ens inom överskådlig framtid? Ingen som helst!

41. Uppfylls Sakarja 8:23 på kristenheten i våra dagar?

⁴¹ Går då denna profetia i uppfyllelse på den religiösa kristenheten i våra dagar, som länge har hållit fast vid tanken på att omvända världen till sin av otaliga sekter bestående religiösa organisation? Är det så att tio icke-kristna människor ur alla folk och nationer fattar en av kristenhetens kyrkomedlemmar i mantelfliken och säger: ”Låt oss gå med eder, ty vi hava hört, att Gud är med eder”? Och med ”Gud” avses i profetian ”härskarornas Jehova”. Hednavärlden håller sannerligen inte på att omvändas till kristenhetens sekter i förhållandet tio hedningar för varje kyrkomedlem. Kristenheten beräknar nu sitt medlemsantal till över 900 millioner, och tio gånger denna siffra skulle betyda mer än dubbelt så många människor som nu finns i världen.

42. Vilka frågor måste vi få svar på för att kunna utröna vilka av alla de till bekännelsen andliga judarna i våra dagar som profetian i Sakarja 8:23 är tillämplig på?

⁴² Precis som det fanns köttsliga judar och köttsliga judar på Kristi apostlars tid, så finns det i våra dagar till bekännelsen andliga judar och till bekännelsen andliga judar. Kristenheten har mer än 900 millioner sådana till bekännelsen andliga judar, som påstås befinna sig i det nya förbundet genom Kristus såsom medlare. Men nu frågar vi beträffande dessa båda kategorier av till bekännelsen andliga judar: Vilken kategori är det som verkligen tillber och tjänar härskarornas Jehova i hans sanna, andliga tempel? Till vilken av dessa båda kategorier av till bekännelsen andliga judar säger människor ur alla nationer, både små och stora, att de vill gå med dem därför att de har hört att Jehova Gud, och inte någon namnlös ”Gud”, är med dem? I detta fall bör vi bara lita på fakta. Låt dessa fakta tala för sig själva.

43. Vad är det i våra dagar som utmärker dessa andliga israeliter, som Sakarja 8:23 uppfylls på, och hur många är de nu?

⁴³ Enligt vittnesbörd från hela världen är det den smorda kvarlevan av andliga israeliter som Jehova Gud börjat befria ur det stora Babylon, detta den falska babyloniska religionens världsvälde. Dessa är inbegripna i ett andligt arbete, som liknar byggnadsarbetet på det andra templet åt Jehova på översteprästen Josuas och ståthållaren Serubbabels tid. De befrämjar helhjärtat härskarornas Jehovas tillbedjan över hela världen, en tillbedjan som utövas av människor ur alla folkslag och stammar och folk och tungomål. Varje år samlas de på den judiska påskdagen för att fira Jehovas Sons, Messias’, Jesu, offerdöd, och vid detta tillfälle äter de av det osyrade brödet och dricker av vinet, precis som Jesus Kristus befallt dem. Att döma av detta talande vittnesbörd från deras sida tycks det i våra dagar endast finnas omkring tio tusen smorda andliga israeliter. De är mycket färre än de israeliter som utgjorde kvarlevan på Sakarjas tid.

44. Vilka förenar sig med dessa sanna andliga israeliter, och i vilket antal, enligt vad rapporterna visar?

⁴⁴ Men vilka är det som förenar sig med dessa andliga judar i att tillbedja den ende levande och sanne Guden i hans andliga tempel? Precis som det förutsades i Uppenbarelseboken 7:9—17 är det en tallös ”stor skara” ”ur alla folkslag och stammar och folk och tungomål”. Också dessa blir lärjungar till Jehovas Messias. (Matteus 28:19, 20) Enbart under år 1973 blev 193.990 av dessa döpta såsom åt Gud överlämnade lärjungar till Jehovas Messias. Under samma år var det i medeltal 1.656.673 som rapporterade att de tillsammans åtlydde Messias’ befallning att predika ”dessa goda nyheter” om Jehovas messianska rike överallt, ända fram till denna tingens ordnings slut, som nu närmar sig. (Matteus 24:14, NW) Hur tydligt har inte Sakarja 8:23 redan gått i uppfyllelse!

Kapitel 16

Konungen förs fram och fångarna befrias

1. Hur bör Sakarjas profetia tillämpas i våra dagar med avseende på de länder och städer som omnämns i nyhetsmeddelandena, och vad hjälper oss att urskilja dess nutida uppfyllelse?

I VÅRA dagar figurerar ofta Syrien, Libanon och Gasaremsan i nyhetsmeddelandena. I nionde kapitlet av Sakarjas profetia namnges städer som är förbundna med dessa länder. Men det som profeten Sakarja sade på 500-talet före den vanliga tideräkningen har inget att göra med dessa länder i våra dagar och deras förhållande till republiken Israel. Förutom den bokstavliga förstahandsuppfyllelse, som Sakarjas profetia fick i det första århundradet enligt den vanliga tideräkningen, får profetian sin slutliga uppfyllelse i våra dagar, nu på 1900-talet v.t., men endast på ett andligt eller bildligt sätt. Genom att vi gör oss förtrogna med den första uppfyllelsen för nitton århundraden sedan kan vi urskilja den andliga uppfyllelsen i våra dagar.

2. Vilken tidsperiod gäller den karta som vi betraktar, och är de platser som omnämns i förbindelse med ”Hadraks land” judiska?

² Om vi tar en titt på vår karta över Palestina under de persiska kungarnas regering, lägger vi märke till Damaskus, huvudstaden i Syrien (Aram), och staden Hamat omkring 193 kilometer norr om Damaskus; vi ser också de forntida feniciska (nu libanesiska) städerna Tyrus och Sidon vid Medelhavskusten; även de filisteiska städerna Gasa, Askelon, Ekron, Asdod och Gat; vidare städerna Jerusalem och Samaria. ”Hadraks land” anges inte på alla kartor, därför att dess läge och exakta gränser inte är fullständigt kända, men i profetian förbinds detta vid ett tillfälle omnämnda land med Damaskus. I Atlas of the Biblical World av Baly och Tushingham (copyright år 1971), sidan 199, kallas ”Hadraks land” helt enkelt ”ett område i Syrien nära Damaskus”. I reviderade upplagan (1956) av The Westminster Historical Atlas to the Bible, sidan 124, omtalas Hadraks land såsom ett ”område i Syrien norr om Hamat”, och följaktligen norr om Damaskus. Det har ingen större betydelse huruvida ”Hadraks land” är ett symboliskt uttryck som betyder hela det område där alla de ovannämnda syriska, feniciska och filisteiska städerna är belägna, eftersom de allesammans var icke-israelitiska, icke-judiska städer.

3. Hur står de avslutande verserna i Sakarjas åttonde kapitel i kontrast till de inledande verserna i kapitel nio?

³ De avslutande verserna (Sak. 8:20—23) i åttonde kapitlet av Sakarjas profetia skildrar hur människor ur alla språkgrupper och nationer och från många städer skall dra upp till Jerusalem för att tillbedja Jehova och till och med gripa tag i en judes mantelflik för att gå med honom och tillbedja hans Gud. Vad händer med dem som inte handlar så? De inledande åtta verserna i följande kapitel (nio) beskriver uttrycksfullt några av följderna av ett sådant handlingssätt. Låt oss nu läsa detta avsnitt, Sakarja 9:1—8:

4. Vem är det som enligt Sakarja 9:1—8 griper in i deras angelägenheter som omnämns här, och till gagn för vilka?

⁴ ”Detta är en utsaga, som innehåller HERRENS [Jehovas] ord över [emot, NW] Hadraks land; också i Damaskus skall den slå ned — ty HERREN har sitt öga på andra människor såväl som på Israels alla stammar. Den drabbar ock Hamat, som gränsar därintill, så ock Tyrus och Sidon, där man är så vis. Tyrus byggde sig ett fäste; hon hopade silver såsom stoft och guld såsom orenlighet på gatan. Men se, Herren [Jehova, NW] skall åter göra henne fattig, han skall bryta hennes murar [militära styrka, NW] ned i havet, och hon skall själv förtäras av eld. Askelon må se det med fruktan och Gasa med stor bävan, så ock Ekron, ty dess hopp skall komma på skam. Gasa mister sin konung, Askelon bliver en obebodd plats. Asdod skall bebos av en vanbördig [främmande, 1878] hop; så skall jag utrota filistéernas stolthet. Men när jag har ryckt blodmaten ur deras mun och styggelserna undan deras tänder, då skall också av dem bliva en kvarleva åt vår Gud, de skola bliva såsom stamfurstar i Juda, och Ekrons folk skall bliva såsom jebuséerna. Och jag skall slå upp mitt läger till ett värn för mitt hus mot härar som komma eller gå, och ej mer skall någon plågare [förtryckare, Åk] komma över dem; ty jag vaktar nu med öppna ögon.”

5. Varför blev Damaskus, ”Hadraks land” och Hamat föremål för Jehovas misshag?

⁵ Det forntida Syrien på 500-talet f.v.t. dyrkade falska gudar och bibehöll sin fiendskap mot det återställda Juda land. Man vägrade att tillbedja Jehova i hans återuppbyggda tempel i Jerusalem. Det fanns därför goda skäl för att Jehovas ord inte skulle vara gynnsamt, utan emot ”Hadraks land”, såsom en del av Syrien. Hans ogynnsamma ord skulle slå ned i huvudstaden för hela landet, nämligen Damaskus; och eftersom Hamats område gränsade till Damaskus, skulle Jehovas ogynnsamma ord också uttalas över Hamat. Hela Syrien var alltså föremål för Guds misshag.

6. Varför riktades Jehovas ord emot Feniciens städer?

⁶ Fenicien gränsar till Syrien, och även detta land hade vänt sig emot Juda land när detta befann sig i svåraste trångmål. I Psalm 83:6—9 inbegrips de feniciska städerna Gebal och Tyrus i den internationella komplotten mot Jehovas folk. Det heter där: ”Endräktigt rådslå de med varandra, de sluta mot dig ett förbund: Edoms tält och ismaeliterna, Moab och hagariterna, Gebal och Ammon och Amalek, filistéerna tillika med dem som bo i Tyrus; Assur har ock slutit sig till dem, han har lånat sin arm åt Lots barn [Moab och Ammon].” Tyrus var i verkligheten en koloni till Sidon; i Sakarja 9:2—4 omnämns dessa städer på följande sätt:

7. Med vad förbinds Tyrus i Sakarja 9:2—4, och vad skall hända Tyrus, enligt profetian?

⁷ ”Tyrus och Sidon, där man är så vis. Tyrus byggde sig ett fäste; hon hopade silver såsom stoft och guld såsom orenlighet på gatan. Men se, Herren [Jehova, NW] skall åter göra henne fattig, han skall bryta hennes murar [militära styrka, NW] ned i havet, och hon skall själv förtäras av eld.”

8. Vilket Tyrus är det som omnämns av Sakarja, och varför måste det förhålla sig så?

⁸ Av dessa ord framgår det tydligt att ”Jehovas ord” (NW) också uttalades mot hela Fenicien, som representerades av sina världsberömda städer Tyrus och Sidon. Det Tyrus som här omnämns är östaden. Kung Nebukadnessar från Babylon förstörde nämligen fastlandsstaden under sitt palestinska fälttåg. (Hesekiel 29:17—20) De överlevande från Tyrus flydde till sin ö utanför kusten och byggde en mäktig stad på denna ö. Enligt Hesekiel 28:1—19 hade Tyrus på ett djävulskt sätt förrått sin före detta vän, Israel, och Sidon förenade sig med Tyrus i detta handlingssätt. (Hesekiel 28:20—26) Inte ens efter Juda lands återställelse år 537 f.v.t., sedan landet legat öde i sjuttio år, ändrade Tyrus och Sidon sin hjärteinställning till Jerusalem med dess andra tempel. Hur oförståndigt var inte detta!

9. Hur förvärvade Tyrus rikedomar och byggde sig ett fäste, men hur gick Jehovas profetia i uppfyllelse på staden?

⁹ Både Tyrus och Sidon fortsatte att följa denna världens vishet och växte till i vishet om hur man samlar rikedom, i det att de hopade guld och silver här på jorden, där plundrare kan stjäla deras rikedomar. Det starka fäste som den sjöfarande handelsmakten Tyrus byggde till sitt skydd kunde inte stå emot den grekiske erövraren Alexander den stores strategi år 332 f.v.t. Varken stadens militära styrkor på land eller ombord på dess många skepp kunde rädda den. Förmedelst sitt jordiska exekutionsredskap kastade Jehova Tyrus’ militära styrka i havet, där hon hade byggt sitt fäste. Jehova gjorde staden fattig genom att ta ifrån den dess omätliga rikedomar och ge dem åt erövraren. Staden blev därefter fullständigt tillintetgjord genom att förtäras av eld.

10. Vilket intresse visade människor från Tyrus och Sidon för Jesus Kristus, och vad fanns i Tyrus, enligt bibelns skildring?

¹⁰ Många år senare blev Tyrus återuppbyggt, men varken Tyrus eller Sidon återvann någonsin den starka kommersiella ställning de hade haft innan ”Jehovas ord”, som uttalades mot Tyrus, gick i uppfyllelse. I det första århundradet enligt den vanliga tideräkningen kom många människor från Tyrus och Sidon för att se och höra Jesus och bli botade av honom. (Markus 3:7, 8; Lukas 6:17; Matteus 15:21—29) Enligt Jesu egna ord i Matteus 11:20—22 och Lukas 10:13, 14 skulle det ha funnits många personer i Tyrus och Sidon som hade varit benägna att lyssna till budskapet om Guds rike och handla i överensstämmelse med det. Det fanns en kristen församling i Tyrus vid tiden för aposteln Paulus’ tredje missionsresa. (Apostlagärningarna 21:2—7) Dessa invånare i Tyrus förtröstade inte på militär styrka, och de samlade sig inte skatter på jorden, utan i himmelen.

DEN HEDNISKE FIENDENS STOLTHET UTROTAS

11, 12. a) Vilket förbund av städer behärskade i forna tider Filistéen? b) Vems stolthet skulle Jehova utrota, och hur?

¹¹ Hur lyder då ”Jehovas ord” mot Filistéen? I forna tider behärskades Filistéen av femstadsförbundet Asdod, Askelon, Ekron, Gasa och Gat. Av någon orsak omnämns inte Gat här i Jehovas ord mot filistéerna. I Sakarja 9:5—7 lyder profetian vidare:

¹² ”Askelon må se det med fruktan och Gasa med stor bävan, så ock Ekron, ty dess hopp skall komma på skam. Gasa mister sin konung, Askelon bliver en obebodd plats. Asdod skall bebos av en vanbördig [främmande] hop; så skall jag utrota filistéernas stolthet. Men när jag har ryckt blodmaten ur deras mun och styggelserna undan deras tänder, då skall också av dem bliva en kvarleva åt vår Gud, de skola bliva såsom stamfurstar i Juda, och Ekrons folk skall bliva såsom jebuséerna.”

13. a) Hur skulle Tyrus’ tillintetgörelse år 332 f.v.t. påverka Askelon, Gasa och Ekron? b) Vilken förändring skulle Asdod få uppleva?

¹³ Staden Askelon skulle alltså se tillintetgörelsen av Tyrus med fruktan och skulle slutligen själv bli obebodd. Gasa kände stor bävan, vilket tydligen hade samma orsak; och på grund av denna smärtsamma händelse och följderna av den fick staden en ny härskare genom att den miste sin egen kung. Ekron förtröstade tydligen på Tyrus för att få skydd och hjälp mot invaderande fiender. När Tyrus förvandlades till ruiner efter en sju månader lång belägring från Alexander den stores sida år 332 f.v.t., kom också Ekron att våndas med stor bävan, därför att dess hopp hade gäckats, kommit på skam. Men vad skulle hända den fjärde staden som omnämndes, Asdod? Staden skulle tydligen få en annan befolkning, eftersom Jehova sade: ”Asdod skall bebos av en vanbördig [främmande] hop.” Den äkta, infödda befolkningen skulle inte förbli i staden. Främlingar, utlänningar, skulle överta staden, inte bara vad beträffar styrelsen, utan också i fråga om befolkningen.

14. Vilken inställning gentemot Israel hade Filistéen gjort sig skyldigt till, och hur skulle Jehova utrota denna inställning?

¹⁴ Det var tydligt att ”Jehovas ord” var emot Filistéen. Filistéerna hade varit mycket stolta, arroganta, särskilt gentemot Jehovas folk, till och med sedan dessa återvänt till sitt hemland. Men deras stolthet föregick deras fall. Genom att göra allt detta mot de fyra främsta städerna i Filistéen skulle Jehova ”utrota filistéernas stolthet”. Ingen filisté kunde längre skryta, när han jämförde sig själv med Jehovas folk. Jehova skulle också utrota filistéernas falska religiösa tillbedjan.

15. a) Vad skall ske med ”blodmaten” och ”styggelserna” hos filistéerna? b) Vilket handlingssätt skall en kvarleva av filistéerna välja?

¹⁵ I samband med sin tillbedjan av falska gudar brukade de äta offer som var en styggelse för Jehova och hans folk. Blodet hade inte heller fått rinna av från de djuroffer de åt av under sina offermåltider. Jehova skulle sätta stopp för denna avskyvärda dyrkan av falska gudar. ”Jehovas ord” lyder nämligen vidare: ”Men när jag har ryckt blodmaten ur deras [filistéernas] mun och styggelserna undan deras tänder, då skall också av dem bliva en kvarleva åt vår Gud.” Hur denna blodmat och dessa styggelser skall ryckas undan filistéernas mun och tänder förklaras inte närmare. Men av alla dessa filistéer, som kommer att vägra att lyda Guds bud om att avhålla sig från avgudadyrkan med dess vederstyggliga offer och riter, skall det bli en kvarleva som av fri vilja och i lydnad kommer att göra detta. Detta skall vara en kvarleva ”åt vår Gud”, åt härskarornas Jehova. Vilken livsfrälsande omställning var inte detta! Det heter vidare i Sakarja 9:7 om denna kvarleva: ”De skola bliva såsom stamfurstar i Juda, och Ekrons folk skall bliva såsom jebuséerna.”

16. a) Hur skulle filistéernas kvarleva bli ”såsom stamfurstar i Juda”? b) Vilken samhällelig status angavs för Ekrons invånare, när det sades att de skulle bli ”såsom jebuséerna”?

¹⁶ Eftersom filistéerna härstammade från Ham, kunde de naturligtvis inte bli stamfurstar i Juda stam, som var hebreisk och härstammade från Sem. (1 Moseboken 10:6, 13, 14, 21—25) Men den lydiga kvarleva som blev omvänd till att tillbedja ”vår Gud”, Jehova, kunde bli ”såsom stamfurstar i Juda”. Denna kvarleva skulle alltså ha en aktad ställning bland Jehovas utvalda folk och skulle inte anses vara av ringa eller ingen betydelse. I likhet med en stamfurste skulle medlemmarna av den bli betrodda med ansvar. Det skulle emellertid inte anförtros dem lika stort ansvar som judarna själva. Det framgår av uttalandet att Ekron skall bli ”såsom jebuséerna”. I likhet med filistéerna var jebuséerna hamiter, inte genom Hams son Misraim, utan genom hans son Kanaan, och följaktligen var de kananéer. (1 Moseboken 10:6, 15, 16) Jebuséerna bodde tidigare i Jerusalem, som därför kallades Jebus.

17. Varför innebar det en gynnad ställning för Ekrons invånare att bli ”såsom jebuséerna”?

¹⁷ År 1070 f.v.t. erövrade kung David staden från jebuséerna och kallade den Jerusalem. (Domarboken 1:21; 2 Samuelsboken 5:4—9) Längre fram använde Davids son, kung Salomo, de underkuvade jebuséerna såsom slavarbetare i samband med olika offentliga byggnadsprojekt, däribland uppförandet av det storslagna templet i Jerusalem. (1 Konungaboken 9:15—23; 2 Krönikeboken 8:1—10) Vilket privilegium var det inte för dessa jebuséer att ha del i att bygga Jehovas tempel i Jerusalem och andra vackra byggnader åt Guds förebildliga messianska rike i det forntida Israel! Genom att bli ”såsom jebuséerna” fördes alltså Ekron och dess invånare som började tillbedja ”vår Gud”, Jehova, in i en gynnad, men dock underordnad ställning.

18. Hur kom filistéerna i kontakt med kristendomen i det första århundradet v.t.?

¹⁸ I det första århundradet enligt den vanliga tideräkningen blev de goda nyheterna om Guds messianska rike predikade för filistéerna. Vi kommer ihåg hur evangelisten Filippus predikade för en etiopisk eunuck, medan de färdades i dennes vagn ”på den väg, som leder ned från Jerusalem till Gasa” i Filistéen. Sedan Filippus döpt denne etiopier, som omvänt sig till kristendomen, lämnade han honom och blev senare sedd i Asdod (grekiska: Azotos; det nutida Isdud), omkring femtiofyra kilometer norr om Gasa. Utan tvivel gav många filistéer gensvar till Filippus’ evangeliseringsarbete. (Apostlagärningarna 8:26—40) Efter den italiske hövitsmannen Kornelius’ omvändelse år 36 v.t. kunde filistéerna omvända sig till kristendomen och därefter få del av Guds heliga ande genom Kristus.

19. Hur går den profetiska bilden att ”Asdod skall bebos av en vanbördig hop” i uppfyllelse på de motbildliga filistéerna i våra dagar?

¹⁹ I vår egen tid, nu på 1900-talet, har många religionsutövare liknat de forntida filistéerna genom att dyrka falska gudar och strida mot Jehovas folk. Liksom det forntida Asdod, den främsta staden i filistéernas femstadsförbund, genomgick en befolkningsförändring, fick sin befolkning utbytt såsom mot en ”främmande” eller ”vanbördig hop”, så har också dessa motbildliga filistéer i våra dagar genomgått en personlighetsförändring. Genom att överlämna sig åt Gud genom Jesus Kristus och bli döpta i vatten upphör de att vara en del av denna filisteiska värld och blir ”främlingar”, som inte hör hemma där. De tar inte sin tillflykt till självisk kommersialism, som det forntida Tyrus gjorde, och de förtröstar heller inte på den och sätter sitt hopp till den på samma sätt som Ekron förtröstade på Tyrus; de förtröstar heller inte på någon militär styrka, som det forntida Syrien gjorde. De avhåller sig från att tillbedja och tjäna den nutida världens blodtörstiga gudar. De tar hängivet ståndpunkt för ”vår Gud”, härskarornas Jehova.

20. Vilken del får dessa omvända filistéer i våra dagar med kvarlevan av andliga israeliter?

²⁰ På grund av detta handlingssätt får dessa omvända filistéer i denna tid del med den smorda kvarlevan av andliga israeliter eller judar i att befrämja Jehovas tillbedjan i hans andliga tempel. Precis ”såsom stamfurstar i Juda” får de uppdrag och ansvar i förbindelse med denna verksamhet i templet. Skaran av dessa överlämnade, döpta Jehova Guds tjänare har redan vuxit sig ”stor”, och den växer fortfarande. Denna oräkneliga ”stora skara”, som blir förenad med den med anden smorda kvarlevan, är förutsagd i Uppenbarelseboken 7:9—17.

21, 22. a) Till vilket gagn var det för Jehovas folk att han var ett värn för dem, och varför skulle ingen förtryckare komma över dem? b) Hur har Jehova uppfyllt denna profetia på sin kvarleva av det andliga Israel i våra dagar?

²¹ Forntidens Filistéen, Fenicien och Syrien var våldsamma fiender till den återförda kvarlevan av före detta judiska fångar. Härskarornas Jehova säger vidare, för att framhäva kontrasten mellan hans handlingssätt med dessa fiender och hans handlingssätt med sitt utvalda folk, Israels hus: ”Och jag skall slå upp mitt läger till ett värn för mitt hus mot härar som komma eller gå, och ej mer skall någon plågare [förtryckare, Åk] komma över dem; ty jag vaktar nu med öppna ögon.” — Sakarja 9:8.

²² Genom att slå upp sitt läger till ett värn kunde härskarornas Jehova hindra de angripande fienderna från att komma nära hans ”hus” och från att invadera det och därefter dra sig tillbaka. Såsom ”ett värn” skulle han hindra en förslavande ”förtryckare” från att någonsin komma in bland hans folk och göra dem till slavar. På liknande sätt har samme härskarornas Jehova skyddat sitt ”hus” av andliga israeliter i denna ”ändens tid”, då fienderna har rotat sig samman såsom aldrig tidigare till att motstå Jehovas tillbedjan i hans andliga tempel. Styrkt genom Jehovas mäktiga ande kan det andliga Israels ”hus” framgångsrikt motstå alla försök från världsliga ”förtryckares” sida att komma över deras andliga besittning och bli deras religiösa förtryckare. De efterliknar Kristi apostlar och lyder Gud såsom härskare mer än människor. — Apostlagärningarna 5:29.

23. a) Vad innebär Jehovas uttalande ”jag vaktar nu med öppna ögon” vad beträffar hans folks situation i hela människovärlden? b) Hur stämmer detta in i våra dagar på den andliga kvarlevan och den ”stora skaran” av medtillbedjare?

²³ Härskarornas Jehova är medveten om fiendens hot och anslag mot tillbedjarna i hans tempel. Som han uttrycker saken: ”Jag vaktar nu med öppna ögon.” Detta stämmer överens med vad han tidigare sagt om att hans ”utsaga” ”innehåller HERRENS ord över Hadraks land; också i Damaskus skall den slå ned — ty HERREN har sitt öga på andra människor såväl som på Israels alla stammar”. (Sakarja 9:1) Han riktar inte sitt iakttagande öga bara mot ”Israels alla stammar”, utan också mot andra människor, dvs. mot hela mänskligheten förutom hans utvalda folk, Det var därför han uttalade sin utsaga mot arvfienderna Syrien, Fenicien och Filistéen, som hade handlat illa mot Israels tolv stammar. Denna ”utsaga” är profetisk och har sin andliga tillämpning i våra dagar på fienderna till Jehovas andliga Israel och den ”stora skaran” av dess medtillbedjare. Skillnaden mellan hur härskarornas Jehova behandlar alla dessa sina tillbedjare och hur han behandlar de nutida motsvarigheterna till Syrien, Fenicien och Filistéen kan redan urskiljas. Den hela och fulla skillnaden kommer att bli märkbar under den ”stora vedermöda” som nu nalkas, då han fullständigt kommer att befria sina lojala tillbedjare från alla deras ogudaktiga fiender. — Matteus 24:21, 22; Uppenbarelseboken 7:14, 15; 19:11—21.

”SE, DIN KONUNG SJÄLV KOMMER TILL DIG”

24. a) Vilka frågor uppstår med avseende på föremålet för Gasas fiendskap, Jerusalem, med tanke på vad Gasa självt fått uppleva? b) Varför kommer Jerusalems rop att skilja sig från Gasas?

²⁴ Den filisteiska staden Gasa skulle mista sin kung, men vad skulle ske med föremålet för filistéernas fiendskap, Jerusalem, som poetiskt kallas Sion? Kommer Jerusalem i likhet med Gasa att känna ”stor bävan” vid synen av hur den giriga kommersialismens och den oteokratiska militära styrkans fäste blir omstörtat? Kommer Jerusalem att ropa i svår vånda och förlamande fruktan? Jerusalem kommer att ropa, men inte av samma orsak som Gasa! Jehova säger nämligen, sedan han uttalat sin utsaga mot Syrien, Fenicien och Filistéen: ”Var mycket fröjdefull, o dotter Sion. Ropa i triumfa, o dotter Jerusalem. Se, din konung själv kommer till dig. Han är rättfärdig, ja, frälst; ödmjuk och ridande på en åsna, ja, på ett fullvuxet djur, en åsninnas son. Så skall jag utrota vagnar ur Efraim och hästar ur Jerusalem; ja, stridens bågar skola utrotas, och han skall tala frid till folken. Och hans herradöme skall nå från hav till hav och ifrån floden intill jordens ändar.” — Sakarja 9:9, 10; v. 9 enl. NW.

25. Varför har ”dottern Jerusalem” varje skäl att ropa i triumf och vara mycket fröjdefull inför konungens ankomst?

²⁵ Varför skulle inte ”dottern Jerusalem” ha alla goda skäl i världen att vara mycket fröjdefull och ”ropa i triumf” över uppfyllelsen av detta härliga löfte? Vid den tid då detta gudomliga löfte gavs genom profeten Sakarja saknade nämligen Jerusalem en egen kung. Det fanns bara en provinsståthållare där, som Persiens härskare, Darius I, hade förordnat, nämligen Sealtiels son Serubbabel inom Davids kungliga släktlinje. Davids rike hade störtats av babylonierna omkring nittio år tidigare, år 607 f.v.t., då Jerusalem blev fullständigt förstört och dess kung, Sidkia, blev bortförd till Babylon. Trots att Jerusalems sjuttio år av fullständigt ödeliggande nu var slut, måste hedningarnas tider om 2.520 år, då de icke-judiska nationerna skulle få förtrampa Jerusalems rätt till ett davidiskt konungadöme, fortsätta fram till år 1914 v.t. På Sakarjas tid såg ”dottern Jerusalem” längtansfullt fram emot att den sanne messianske konungen i Davids släktlinje skulle komma, en Messias som förebildades av ståthållaren Serubbabel. — Haggai 2:24.

26. Varför behöver vi inte ta vår tillflykt till gissningar, när det gäller hur denna profetia i Sakarja uppfylldes i första hand?

²⁶ Vi som i denna tid är intresserade av den sanne Messias, inte av någon falsk Kristus, behöver inte ta vår tillflykt till gissningar beträffande förstahandsuppfyllelsen av Sakarjas profetia. Den finns upptecknad och beskriven för oss av åtminstone tre ögonvittnen, nämligen Matteus Levi, en skatteindrivare, Johannes Markus, en invånare i Jerusalem, och Johannes, Sebedeus’ son, förutom av en historiker i det första århundradet som utforskade de fakta som hörde till denna händelse, nämligen läkaren Lukas från Mindre Asien. Det hela inträffade söndagen den 9 Nisan år 33 v.t. Matteus Levi berättar:

När de nu nalkades Jerusalem och kommo till Betfage vid Oljeberget, då sände Jesus åstad två lärjungar och sade till dem: ”Gån in i byn, som ligger mitt framför eder, så skolen I strax finna en åsninna stå där bunden och en fåle bredvid henne; lösen dem och fören dem till mig. Och om någon säger något till eder, så skolen I svara: ’Herren behöver dem’; då skall han strax släppa dem.”

Detta har skett, för att det skulle fullbordas, som var sagt genom profeten, som sade: ”Sägen till dottern Sion: ’Se, din konung kommer till dig, saktmodig, ridande på en åsna, på en arbetsåsninnas fåle.’”

Och lärjungarna gingo åstad och gjorde, såsom Jesus hade befallt dem, och ledde till honom åsninnan och fålen; och de lade sina mantlar på denne, och han satte sig därovanpå. Och folkskaran, som var mycket stor, bredde ut sina mantlar på vägen; men somliga skuro kvistar av träden och strödde på vägen. Och folket, både de som gingo före honom och de som följde efter, ropade och sade: ”Hosianna [Fräls, det ber vi, NW] Davids son! Välsignad vare han, som kommer, i Herrens [Jehovas, NW] namn. Hosianna i höjden!”

När han så drog in i Jerusalem, kom hela staden i rörelse, och man frågade: ”Vem är denne?” Och folket sade: ”Det är Jesus, profeten, från Nasaret i Galileen.”

Och Jesus gick in i helgedomen. Och han drev ut alla dem som sålde och köpte i helgedomen, och han stötte omkull växlarnas bord och duvomånglarnas säten. Och han sade till dem: ”Det är skrivet: ’Mitt hus skall kallas ett bönehus.’ Men I gören det till en rövarkula.” Och blinda och halta kommo fram till honom i helgedomen, och han botade dem.

Men när översteprästerna och de skriftlärde sågo de under, som han gjorde, och sågo barnen, som ropade i helgedomen och sade: ”Hosianna [Fräls, det ber vi, NW] Davids son!”, då förtröt detta dem; och de sade till honom: ”Hör du, vad dessa säga?” Då svarade Jesus dem: ”Ja; haven I aldrig läst: ’Av barns och spenabarns mun har du berett dig lov’?” — Matteus 21:1—16.

27. Hur skulle profetian ha gått i uppfyllelse, om lärjungarna inte hade ropat?

²⁷ Och den judiske läkaren Lukas tillfogar följande detalj:

Och några fariséer, som voro med i folkhopen, sade till honom: ”Mästare, förbjud dina lärjungar att ropa så.” Men han svarade och sade: ”Jag säger eder: Om dessa tiga, skola stenarna ropa.” — Lukas 19:39, 40; se också Markus 11:1—18; Johannes 12:12—19.

28. Hur var Jesus under sin triumfritt in i Jerusalem fridsam, ”ödmjuk”, ”rättfärdig” och ”frälst”?

²⁸ Jesus Kristus red alltså fridsamt in i Jerusalem på en åsna i stället för på en stridshäst, i skarp kontrast till Herodes den store, som efter tre månaders belägring av Jerusalem år 37 f.v.t. intog Jerusalem med storm och störtade mackabéerkungen Antigonus av Levi stam från tronen. Jesus var sannerligen ”ödmjuk”, som det var förutsagt om honom i Sakarja 9:9 (NW). Han var ingen falsk Kristus eller falsk Messias, utan var ”rättfärdig”. Han var Messias, som hade blivit rättfärdigad och upphöjd av sin himmelske Fader, Jehova. Han var i själva verket ”rättfärdig” genom att han var fullkomlig i köttet, syndfri, oförvitlig och därför i stånd att offra sig själv såsom ett fullkomligt mänskligt offer och därigenom avlägsna hela den orättfärdiga människovärldens synd. (Apostlagärningarna 7:52; Hebréerna 7:26; 1 Johannes 2:1) Han var sannerligen ”frälst”, precis som hans forntida förfader kung David blev frälst, därigenom att Gud gav honom seger över hans fiender. (2 Samuelsboken 22:1—4; 8:6, 14) Det var inte för intet som den stora skaran ropade, då Jesus i triumf red in i Jerusalem: ”Hosianna Davids son!” eller ”Fräls, det ber vi, Davids Son!” Sju dagar därefter frälste den allsmäktige Guden Jesus från döden genom att uppväcka honom till odödligt liv i himmelen. — Hebréerna 5:7—10.

29. a) Hur talade Jesus Kristus ”frid till folken”, när det gällde hans andliga lärjungar? b) Hur förintar han alla krigsredskap både inom och utanför kristenheten, och vad kommer att bli följden av att han i denna tid talar frid till den ”stora skaran”?

²⁹ Han var den som skulle kallas ”Fridsfurste”. (Jesaja 9:6, 7) Hans judiska lärjungar kom från alla Israels stammar, däribland Efraim och Juda, och han förenade dem i fridfullt kristet broderskap; bland sina lärjungar tog han till och med bort fiendskapen mellan dem som var köttsliga, omskurna judar och dem som var hedningar. (Efesierna 2:11—20) På detta sätt har han redan talat ”frid till folken”. Men kristenheten har vägrat att lyssna till hans tal och fortsätter att strida inbördes ännu i denna dag. I den annalkande ”striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” vid Harmageddon kommer Jehova Gud att använda sin messianske konung till att förinta stridsvagnar och bågar och alla våldets vapen och krigsredskap som finns i våra dagar, både inom och utanför kristenheten. (Uppenbarelseboken 16:14—16; 19:11—21) Han kommer att förinta alla som befrämjar våldsam krigföring bland människorna, vilka folk eller nationer de än må tillhöra. Men till den ”stora skaran” av fredsälskande tillbedjare i Jehovas andliga tempel, som har kommit ut ur alla nationer, kommer den segerrike konungen Jesus Kristus att tala frid i fridsamhet, och de kommer att bli bevarade. — Uppenbarelseboken 7:14.

30. Hur framställdes Jesus Kristus vid slutet av hedningarnas tider år 1914 v.t. såsom konung för det motbildliga Jerusalem, men vilken fråga uppstår med avseende på hur han blev mottagen?

³⁰ År 1914 v.t., då de 2.520 åren av hedningarnas tider utlöpte, varunder hednanationerna hade fått förtrampa Jerusalems rätt till ett messianskt konungadöme inom Davids kungliga släktlinje, insatte den högste Guden, Jehova, Messias Jesus på den himmelska tronen för att härska och dra kuvande fram mitt ibland sina fiender. (Psalm 110:1—6; Apostlagärningarna 2:34—36; Hebréerna 10:12, 13) Under första världskriget (1914—1918) kungjorde den överlämnade, döpta kvarlevan av andliga israeliter offentligt att hedningarnas tider hade utlöpt och att den högste Guden hade gjort sin Son, Jesus Kristus, till regerande konung i himlarna. Jehovas messianske konung framställdes alltså i synnerhet för kristenheten, som förebildades av Jerusalem under första århundradet v.t. Men tog kristenheten, som bekände sig bestå av Kristi lärjungar, emot honom såsom den konung vars ”herradöme skall nå från hav till hav och ifrån floden intill jordens ändar”?

31. Vilka händelser fram till december 1918 visar huruvida kristenheten tog emot Jehovas Messias såsom sin konung?

³¹ Inte enligt vad kristenheten gjorde mot den smorda kvarlevan av hans andliga ”bröder”, vilket var samma sak som om den hade gjort det mot Jesus Messias själv. (Matteus 25:40, 45; Markus 9:37) Tre och ett halvt år efter det att hedningarnas tider utlöpt förde den krigsrustade kristenheten sin förföljelse och sitt förtryck av kvarlevan av Kristi andliga bröder till en stor höjdpunkt, nämligen på våren år 1918 v.t. (Uppenbarelseboken 11:2—10) Först därefter slutförde kristenheten sitt första världskrig, närmare bestämt den 11 november 1918. I likhet med Jerusalem under första århundradet v.t. vägrade kristenheten att ta emot Jehovas messianske konung. Följande månad (december 1918) gjorde representanter för kristenheten ett offentligt uttalande till förmån för det föreslagna Nationernas förbund såsom varande ”det politiska uttrycket för Guds rike på jorden”.

32. Var det inga som skulle ta emot Jehovas messianske konung, med tanke på kristenhetens handlingssätt, och vad måste dessa göra, enligt profetian?

³² Men var det inga som skulle ta emot den messianske konung som härskarornas Jehova ställde fram? Jo! Precis som det söndagen den 9 Nisan år 33 v.t. fanns en kvarleva av judar, nämligen Jesu Kristi lärjungar, som hälsade och välkomnade honom, då han red in i Jerusalem såsom konung, så fanns det också en kvarleva av andliga israeliter som handlade på samma sätt, sedan hedningarnas tider löpt ut år 1914 v.t. Till följd av kristenhetens hedniska regeringars förföljelse och förtryckande åtgärder blev dessa kringspridda och splittrade, precis som Jesu lärjungar blev, sedan han blivit förrådd och gripen på den femte dagen efter sin triumfritt in i Jerusalem. Men i det första efterkrigsåret 1919, då de blev återupplivade genom Guds livgivande ande och aktivt återinsatta i sin tjänst, förkastade de Nationernas förbund, som blev antaget och sattes i funktion detta år. I stället för att godta ett sådant förfalskat Kristi rike kände de så som det beskrivs i Sakarja 9:9 (NW) och var ”mycket fröjdefulla” och började ”ropa i triumf”, därför att deras konung, den sanne Messias, Kristus, hade kommit till dem.

33. a) Hur har dessa, som tagit emot konungen, alltsedan 1919 låtit sin glädje bli känd och sina rop ljuda? b) När och hur skall Messias, Kristus, inte längre rida på den fridsamma åsnan, och vart skall han då dra ut?

³³ De lät sin glädje bli känd över hela världen. De lät sina rop ljuda över hela världen. Hur då? Genom att år 1919 påbörja den största kampanj att förkunna Guds messianska rike som någonsin förekommit i människovärlden. (Matteus 24:14; Uppenbarelseboken 14:6) De har låtit förkunnandet av de goda nyheterna om Guds messianska rike höras lika långt som Messias’ ”herradöme” skulle sträcka sig, enligt vad som sägs i profetian: ”från hav till hav och ifrån floden [Eufrat] intill jordens ändar”. (Sakarja 9:10; Psalm 72:8) Redan har 208 länder och ögrupper fått höra detta budskap, och detta på 165 språk. Vid Guds oföränderliga, fastställda tid — som snart är inne — måste hela kristenheten och alla andra element i denna världsliga tingens ordning avlägsnas från alla dessa områden i den snabbt annalkande ”stora vedermöda” som saknar sin like i mänsklighetens hela historia. I Uppenbarelseboken 19:11—21 framställs Messias, Kristus, inte längre såsom ridande på en fridsam åsna, utan på en vit stridshäst, när han drar ut i strid för att undanröja alla motståndare som har gjort intrång på hans jordiska besittning sedan år 1914 v.t.

FÅNGARNA ÅTERFÖRS TILL SITT FÄSTE

34. a) Förkunnade Jesus Messias blott och bart frigörelse för fångarna? b) Vilka frågor uppstår till följd av Jehovas uppmaning till ”kvinnan” i Sakarja 9:11, 12?

³⁴ När Jesus Messias var på jorden som en fullkomlig människa, blev han sänd till att ”predika frihet för de fångna”. (Jesaja 61:1; Lukas 4:16—21) Inte nog med att han predikar detta, utan sedan han predikat frihet ger han också fångarna deras frihet åter. Detta förutsägs i Jehovas utsaga genom Sakarja, där det vidare heter: ”För ditt förbundsblods skull [o kvinna, NW] vill jag ock släppa dina fångar fria ur gropen, där intet vatten finnes. Så vänden då åter till edert fäste, I fångar, som nu haven ett hopp.” (Sakarja 9:11, 12) Vem är den som här tilltalas såsom en kvinna, vilka är dessa ”fångar”, och vilket ”fäste” är det fråga om?

35. När utgöts blodet för det förbund, i vilket den ”kvinna” som här tilltalas befinner sig?

³⁵ Den som här tilltalas såsom en kvinna är den organisation som står i förbund med Jehova Gud på grundval av livets dyra blod. Nej, det är inte det jordiska Jerusalem och inte heller det köttsliga, omskurna Israels jordiska nation. Israels forntida nation stod visserligen i ett nationellt förbund med Jehova genom de offerdjurs blod som offrades av medlaren Mose vid Sinai berg i Arabien. (2 Moseboken, kapitel 24) Enligt detta nationella fördrag, som fick gällande kraft genom detta djurblod, hade kvarlevan av israeliter blivit befriad ur sitt fängelse i den babyloniska landsförvisningen år 537 f.v.t. Men det som Jehova nu talade om genom Sakarja var en befrielse i den avlägsna framtiden, långt efter denna befrielse ur den babyloniska fångenskapen. Det är en befrielse ”ur gropen, där intet vatten finnes”, en befrielse som sker sedan Jehovas messianske konung förts fram. Den följer på Jesu triumfritt in i Jerusalem fem dagar före den judiska påsken år 33 v.t. Denna påskdag blev offerblod utgjutet.

36. Vems blod avses här? Med vilka ingås förbundet i kraft av blod, och vem är den som tilltalas såsom en ”kvinna” i Sakarja 9:11?

³⁶ Vems blod? Messias’ blod, som förebildades av blodet från alla påskalamm som årligen offrats av judarna alltsedan den första påsken, som firades i Egypten år 1513 f.v.t. (1 Korintierna 5:7; Johannes 1:29, 36; 1 Petrus 1:18, 19) I kraft av Messias’ blod, som var mycket värdefullare än alla de djurs blod som blivit offrade i Israel, instiftades ett nytt förbund. Med vilka? Inte med det jordiska Jerusalem eller det köttsliga Israel, som förkastade den messianske konungen och vållade hans död, utan med det andliga Israel, som är omskuret i hjärtat, med dem som är judar invärtes. (Jeremia 31:31—34; Hebréerna 8:7—9:15) Medlaren i detta nya förbund mellan Jehova och det andliga Israel är Messias Jesus. Det är alltså det andliga Israel, som i Sakarja 9:11 tilltalas såsom en kvinna, som befinner sig i ett förbund i kraft av blod.

37, 38. a) Vilka är kvinnans ”fångar”, och vad är gropen utan vatten nu på 1900-talet? b) Vilken större innebörd kan ges åt gropen utan vatten, och vilket förbund sätts i kraft förmedelst blodet?

³⁷ Var befann sig då denna symboliska kvinnas ”fångar”? Nu på 1900-talet, under ”avslutningen på tingens ordning”, är dessa ”fångar” den smorda kvarlevan av andliga israeliter. Nittonhundratalets historia visar att dessa under första världskriget kom i slaveri under det religiösa stora Babylon och dess politiska och militära understödjare. I detta tillstånd befann de sig såsom i en grop, ”där intet vatten finnes”. Ingen andlig vederkvickelse fanns där, inget hopp om att slippa ut därifrån! Men förmedelst Kristi utgjutna blod såsom ett lösenoffer blev deras synder i detta tillstånd förlåtna, och de blev återförda till Jehovas ynnest och till sin rättmätiga andliga besittning på jorden, eftersom de inte längre är bortförda från honom. Men den grop, ”där intet vatten finnes”, kan också vara en bild av det större ogynnsamma tillståndet att stå under syndens allmänna fördömelse och under dess straff, döden, som människorna fått i arv från sina första syndiga föräldrar, Adam och Eva. Kristi försonande blod krävdes sannerligen för att föra dem som tillhörde den andliga kvarlevan ut ur detta tillstånd. Det var hans blod som användes för att sätta det nya förbundet i kraft. Jesus sade:

³⁸ ”Detta är mitt blod, förbundsblodet, som varder utgjutet för många till syndernas förlåtelse.” (Matteus 26:28) ”Denna kalk är det nya förbundet i mitt blod, som varder utgjutet för eder.” — Lukas 22:20; Hebréerna 13:20.

39. Endast från vilket håll kunde dessa ”fångar” i gropen utan vatten få skäl att hysa hopp, och vilken befallning gav Jehova dem år 1919 v.t.?

³⁹ Genom att tillämpa förtjänsten av det nya förbunds blod som ingåtts med det andliga Israel befriade härskarornas Jehova den fängslade kvarlevan ur ”gropen, där intet vatten finnes”, som symboliserar syndens och dödens fördömelse. (Hebréerna 12:24) Det religiösa stora Babylon gav inte dessa ”fångar” något hopp; de kunde hysa ”hopp” endast genom att förtrösta på Jehova Guds och hans Messias’ kärleksfulla löften. Till dessa som befann sig i andlig fångenskap under det stora Babylon utfärdade härskarornas Jehova följande befallning år 1919 v.t.: ”Så vänden då åter till edert fäste, I fångar, som nu haven ett hopp.” — Sakarja 9:12.

40. a) Vad innebar denna gudomliga befallning att ”fångarna” måste göra? b) Vad är ”fästet” som fångarna måste återvända till?

⁴⁰ Denna gudomliga befallning innebar för dessa ”fångar, som nu haven ett hopp”, att de måste dra ut ur det stora Babylon! (Uppenbarelseboken 18:1—4) Ordet ”fäste” eller ”borg” påminner oss om orden i 2 Samuelsboken 5:7—9: ”David intog likväl Sions borg, det är Davids stad. ... Sedan tog David sin boning på borgen och kallade den Davids stad.” Men kung Davids huvudstad utvidgades till att inbegripa mer än Sions berg, och den kom att kallas Jerusalem. Jerusalem är därför ”fästet”, inte så mycket i sig självt såsom en starkt befäst stad, utan med tanke på vad det representerade. Vad representerade då Jerusalem? Guds messianska rike, eftersom dess mänsklige kung blev smord med helig olja för att bli härskare, och denne smorde härskare satt på ”Jehovas tron”. — 2 Samuelsboken 5:1—3; 1 Krönikeboken 29:23, NW.

41. a) Av vilken händelse år 537 f.v.t. förebildades detta fångarnas återvändande? b) Varför var det till Riket som fångarna kunde återvända år 1919 v.t.?

⁴¹ År 537 f.v.t. återvände en kvarleva av landsförvista judar i Babylon till Juda land och återuppbyggde staden Jerusalem, varigenom de återvände till sitt jordiska fäste. Deras handlingssätt var en förebild till det handlingssätt som den nutida kvarlevan av det andliga Israel skulle komma att följa. I lydnad för Jehovas befallning drog den smorda kvarlevan ut ur det stora Babylon år 1919 v.t. och återvände till det andliga ”fästet”. Vad kunde vara ett mera ointagligt fäste än Guds messianska rike, som inte kan skakas? Liksom det jordiska fästet Jerusalem representerade Jehovas messianska rike, är det andliga fästet en bild av det som det forntida Jerusalem hade gudomlig rätt till, nämligen Jehovas rike med den sanne Messias på tronen på Guds högra sida i himmelen. Hedningarnas tider, under vilka nationerna tilläts förtrampa denna gudomliga rätt till Riket, utlöpte år 1914, och omedelbart därefter föddes det messianska riket i himlarna. (Uppenbarelseboken 12:1—9) När den smorda kvarlevan blev befriad år 1919, kunde den därför återvända till sitt fäste, detta rike, som den hade kungjort sedan 1914. Dess medlemmar visade att de gjorde detta genom att utvidga sitt predikande om Riket såsom aldrig tidigare.

42. Vad kan kvarlevan av det andliga Israel säga i våra dagar, när det gäller uppfyllelsen av Jehovas löfte till ”kvinnan”: ”Redan i dag förkunnar jag, att jag vill giva dig dubbelt igen”?

⁴² Det fanns mycket goda skäl för den smorda kvarlevan att vända åter till sitt fäste, eftersom härskarornas Jehova vidare sade till det andliga Israel, såsom till en kvinna: ”Redan i dag förkunnar jag, att jag vill giva dig [o kvinna, NW] dubbelt igen.” (Sakarja 9:12, 1878) Och har inte härskarornas Jehova gjort detta? Jo. När den smorda kvarlevan av befriade andliga israeliter i denna tid ser tillbaka, måste de medge att allt som de fick utstå under första världskriget för det stora Babylons och dess världsliga älskares hand var som ingenting i jämförelse med de andliga välsignelser som de nu åtnjuter i sin rättmätiga andliga besittning. I synnerhet sedan andra världskrigets slut! De har fått mer än de kunnat vänta sig av sin befriare, härskarornas Jehova. Det har varit som om de fått ”dubbelt igen”. Vilka välsignelser åtnjuter de inte!

ANDLIGT KRIG MOT DET SJUNDE VÄRLDSVÄLDET

43. Hur sade Jehova, enligt Sakarja 9:13—15, att han skulle använda sitt folk i andlig, offensiv krigföring?

⁴³ Härskarornas Jehova förutsåg vilka som skulle komma att angripa hans folk, hans tillbedjare. Vilka åtgärder skulle han vidta? Både offensiva och defensiva. Beträffande sina offensiva åtgärder sade han: ”Ty jag skall spänna Juda såsom min båge och lägga Efraim såsom pil på den, och dina söner, du Sion, skall jag svänga såsom spjut mot dina söner, du Javan [Grekland, NW], och göra dig [dvs. Sion] lik en hjältes svärd. Ja, HERREN skall uppenbara sig i höjden [Jehová skall synas över dem, Åk], och såsom en ljungeld skall hans pil fara ut; Herren, HERREN skall stöta i basunen, och med sunnanstormar skall han draga fram. HERREN Sebaot, han skall beskärma dem; de skola uppsluka sina fiender och trampa deras slungstenar under fötterna; under stridslarm skola de svälja sina fiender såsom vin [och de skola dricka och larma såsom av vin, Åk], till dess de själva äro så fulla av blod som offerskålar och altarhörn.” — Sakarja 9:13—15.

44. Vilken glädje skulle Guds segerrika folks glädje kunna liknas vid, och vilket kommande världsvälde behövde de därför inte frukta?

⁴⁴ I detta bildliga krig skall Jehovas tillbedjare vara segerrika. Det sägs ju att de skall larma av glädje, precis som om deras hjärtan hade gjorts glada av vin. (Psalm 104:15) På Sakarjas tid hade alltså de återförda israeliterna ingenting att frukta från Greklands söner, när Alexander den store ledde dessa till att behärska världen såsom det femte världsväldet. Babylon, som fördärvade Jerusalem, hade nu fallit såsom det tredje världsväldet. Medo-Persien behärskade nu jorden såsom det fjärde världsväldet. Och år 332 f.v.t. skulle Grekland inta dess plats såsom det femte världsväldet och skulle härska över Juda land.

45. a) Vilken indirekt utväxt från det grekiska världsväldet har den smorda kvarlevan måst föra andligt krig mot, och vad har detta krig gällt? b) Hur har Sions söner vunnit seger?

⁴⁵ Enligt Daniel 8:8—25 skulle det emellertid komma en utväxt från det grekiska imperiet, nämligen det romerska imperiet såsom det sjätte världsväldet, som sedan skulle övergå i det symboliska lilla hornet, det av två makter bestående anglo-amerikanska världsväldet, som alltså är det sjunde världsväldet. Den smorda kvarlevan av det andliga Israel har måst strida mot detta till namnet kristna sjunde världsvälde, i synnerhet under första och andra världskriget. Det är en andlig strid som den har måst utkämpa i sin strävan att bevara sig neutral i förhållande till de världsliga, politiska makternas stridigheter och att lyda Gud såsom härskare mer än nationalistiska människor. (Apostlagärningarna 5:29—32) Det andliga Sions söner har vunnit seger genom tro på Guds ord och genom sin trohet mot Jehovas messianska rike. Detta har inte hittills kunnat sägas om de köttsliga, omskurna judarnas sioniströrelse.

46. Hur använder Jehova sin smorda kvarleva på jorden likt båge och pil, hur hastigt far hans pil ut, hur blåser han i sin symboliska ”basun”, och vad använder han såsom ”en hjältes svärd”?

⁴⁶ När det sjunde världsväldet väckte förslaget att bilda Nationernas förbund och verkade för detta förbund år 1918—1919 såsom det ”politiska uttrycket för Guds rike på jorden”, befann sig Jehovas messianska rike, som upprättades i himmelen år 1914 och som förebildades av det forntida Sion, i fiendskap mot denna människogjorda förfalskning. Jehova skall använda sitt rike såsom ”en hjältes svärd”. ”Rikets barn” (Sions andliga söner) kungör över hela världen Rikets budskap, vilket också kan liknas vid ett andligt svärd. (Matteus 13:38, 43; Efesierna 6:17) Likt det forntida Juda (bågen) och likt Efraim (pilen) använder Jehova den äldre överlevande delen av den smorda kvarlevan till att driva fram den nyare delen likt en pil, när det gäller att förkunna den suveräne Herren Guds domsbudskap mot det messianska rikets fiender. Jehovas symboliska ”pil” far ut ”såsom en ljungeld” för att förkunna Riket, för att förkunna ”hämndens dag från vår Gud”. (Jesaja 61:1, 2) Genom de nutida förklaringarna av Guds ord, bibeln, blåser Jehova i den andliga ”basunen” för att kalla sin smorda kvarleva till den andliga striden.

47. a) Särskilt sedan när har Jehova uppenbarat sig i höjden över sitt folk, och i vilka avseenden har han beskärmat dem? b) Hur har de trampat de bildliga ”slungstenarna” under fötterna, och av vad fylls de med glädje liksom av vin?

⁴⁷ Han själv uppenbarar sig i höjden, syns över kvarlevans medlemmar, därigenom att de sedan år 1931 särskilt har blivit kallade med hans namn, Jehovas kristna vittnen. Mot hans messianska rikes fiender skall han dra fram såsom ”med sunnanstormar”, vilka är särskilt våldsamma i Mellersta Östern. Men han skall beskärma sin trogna kvarleva av andliga israeliter och bevara deras tro och andlighet och deras gudagivna andliga besittning. Fienden slungar många bedövande hotelser mot den återförda kvarlevans medlemmar, men de visar sig vara i stånd att ta emot dessa symboliska ”slungstenar” utan att bli bedövade och lamslagna, och de trampar i själva verket dessa ”slungstenar” under fötterna, så att verkan av dem omintetgörs. Precis som offerskålarna i templet fylldes med blodet från offerdjuren, som sedan stänktes mot sidorna på offeraltaret av koppar, så att dess hörn blev fulla av blod, så skall också den beskärmade kvarlevan fyllas med glädje, när Jehova utgjuter sina fienders livsblod i samband med deras tillintetgörelse, precis som om fiendens blod vore vin som det vore lagligt för kvarlevans medlemmar att dricka för att göra deras hjärtan glada.

48. Med vilket slag av ömhet lovade Jehova att behandla sitt överlämnade folk, och likt vilket slags stenar har de strålat?

⁴⁸ I stället för att angripa sin kvarleva av andliga israeliter likt en stridsman skall Jehova behandla dem ömt likt en fridsam herde. Han för därför sin ”utsaga” till en höjdpunkt, när han säger: ”Och HERREN, deras Gud, skall på den tiden giva dem seger [frälsa dem, 1878], ty de äro ju det folk, som han har till sin hjord. Ja, ädelstenar äro de i en krona, strålande över hans land. Huru stor bliver icke deras lycka, huru stor deras härlighet [Ty huru stor är hans godhet, och huru stor hans skönhet, Melin]!Av deras säd skola ynglingar blomstra upp och jungfrur av deras vin.” — Sakarja 9:16, 17.

49, 50. a) Sedan när har Jehova ärat dem som ärar hans namn? b) Hur handlar Jehova som sin hjords frälsare, och hur dyrbara är dess medlemmar för honom?

⁴⁹ På Sakarjas tid var detta en profetia som styrkte hjärtat. I vår tid, så här långt fram i ”ändens tid” för det sjunde världsväldet och hela återstoden av denna militariserade tingens ordning, har profetian blivit en erfarenhet som nu närmar sig en storslagen höjdpunkt.

⁵⁰ Alltsedan den ledande artikeln ”Vem vill ära Jehova?” publicerades i The Watch Tower för 1 januari 1926 (Vakt-Tornet för 1 april 1926), har Jehova på ett framträdande sätt blivit förkunnad över hela världen såsom den smorda kvarlevans, dessa andliga israeliters, Gud. Precis som Jehova för länge sedan hade sagt genom en ”gudsman” med profetisk gåva: ”Dem som ära mig vill jag ock ära”, ärade han mycket riktigt denna kvarleva, som ärade honom. (1 Samuelsboken 2:30) Han frälste den genom förföljelsen och farorna under det värsta kriget i hela mänsklighetens historia, andra världskriget (1939—1945), därför att dessa hedervärda andliga israeliter var honom kära, precis som en fårhjord i Mellersta Östern är för sin herde. Hur dyrbara är inte stenarna i en kunglig krona för sin bärare, vars framträdande görs vördnadsbjudande genom deras strålglans! Lika dyrbara som dessa strålande stenar i en kunglig huvudbonad är de trogna inom det andliga ”folk, som han har till sin hjord”. Han kommer att frälsa dem också från fiendens slutliga angrepp.

51. Hur har Jehova kommit att te sig i kvarlevans ögon, och såsom med vilka gåvor har han kommit den att blomstra i andligt avseende?

⁵¹ Hur stor har inte Jehovas godhet mot dem visat sig vara! Hur skön har han inte kommit att te sig i deras ögon! Liksom med överflödande sädesskördar har han närt dem med andlig föda från sitt uppenbarade heliga ord. Liksom med vin har han glatt deras hjärtan. Allt detta har fått dem att blomstra i andligt avseende.

[Fotnoter]

[Karta på sidan 260]

(För formaterad text, se publikationen)

PALESTINA

UNDER DE PERSISKA KUNGARNAS REGERING

KITTIM (CYPERN)

Hamat

MEDELHAVET

Ribla

HADRAKS LAND (?)

Libanons berg

SYRIEN

FENICIEN

Sidon

Tyrus

Damaskus

BASAN

Samaria

Jordan

EFRAIM

Jerusalem

Asdod

Askelon

Gasa

FILISTEEN

Ekron

JUDA

Gat

Kapitel 17

Förenade trots falska förutsägelser

1. Vilka problem kommer man osökt att tänka på i denna tid av befolkningsexplosion och hotande hungersnöd, när man talar om att återföra kringspridda folk till deras hemland, ända till det yttersta av landets kapacitet?

I DENNA tid ljuder olycksbådande varningar om överbefolkning av jorden — befolkningsexplosion! — och om världsomfattande hungersnöd redan år 1975. Det förefaller därför egendomligt att tala i profetiska ordalag om unga män och jungfrur som lever och blomstrar av åkrarnas säd och vingårdarnas utsöktaste vin. Ja, till och med att föra in fler invånare i landet, tills det inte finns rum för några fler. För vissa länders snabbt ökande befolkning tycks det som om man blir tvungen att skaffa sig mera utrymme utanför de nationella gränserna genom att erövra landområden från grannländerna. Mer livsmedel måste frambringas; större landområden måste läggas under plogen. Varför då återförsamla en nations kringspridda befolkning till landområdet inom de nationella gränserna ända till det yttersta av landets kapacitet? Hur skall man då kunna lösa livsmedelsproblemen?

2. För vem finns det inga livsmedelsproblem, i kontrast till mänskliga regeringars situation, enligt vad som sägs i Psalm 104:13—16?

² Livsmedelsproblem? Ja, för mänskliga regeringar! Men inte för honom som planterade mänsklighetens paradis! Inte ens i våra dagar existerar några sådana problem för honom som följande ord under inspiration riktades till mer än tjugotre århundraden innan den nuvarande världssituationen uppstod: ”Du vattnar bergen från dina salar, jorden mättas av den frukt du skapar. Du låter gräs skjuta upp för djuren och örter till människans tjänst. Så framalstrar du bröd ur jorden och vin, som gläder människans hjärta; så gör du hennes ansikte glänsande av olja, och brödet styrker människans hjärta. HERRENS [Jehovas] träd varda ock mättade, Libanons cedrar, som han har planterat.” — Psalm 104:13—16.

3. Åt vilket håll leder oss orden i Sakarja 10:1, 2 i vårt sökande efter hjälp?

³ Självsäkra människor må göra vilka förutsägelser de vill om att lösa världens problem genom förenade mänskliga ansträngningar, men det finns bara ett enda håll åt vilket vi kan vända oss för att få hjälp. Följande uttalande i Sakarja 10:1, 2, som kommer från en källa som är överlägsen människors och djävlars, riktar allas vår uppmärksamhet åt detta håll: ”HERREN mån I bedja om regn, när vårregnets tid är inne; HERREN är det, som sänder ljungeldarna. Regn skall han då giva människorna i ymnigt mått, gröda på marken åt var och en. Men husgudarnas tal är fåfänglighet, spåmännens syner äro lögn, tomma drömmar är, vad de tala, och den tröst de giva är ett intet. Därför måste folket draga hädan såsom en fårhjord och fara illa, där det går utan herde.”

4. Hur demonstrerades Skaparens förmåga att ge regn vid en speciell tid, dels på Noas tid och dels på Elias tid?

⁴ Skaparens, den suveräne Herren Jehovas, förmåga att ge regn i världsomfattande skala demonstrerades år 2370 f.v.t., då det vid slutet av den vecka, under vilken Noa och hans familj blev befallda att föra in djur- och fågelarterna i den jättelika arken (kistan), började regna över hela jorden i fyrtio dagar, så att hela jordens yta blev översvämmad under ett helt år. (1 Moseboken, kapitel 6—8) Ett annat tillfälle då han frambragte regn vid en speciell tidpunkt, och detta till svar på en bön, var då profeten Elia bad till honom efter tre och ett halvt års torka i tiostammarsriket Israel. Begynnelsen av detta svar på en rättfärdig mans bön var ”ett litet moln, icke större än en mans hand”, som steg upp ur Medelhavet, och därefter ”förmörkades himmelen av moln och storm, och ett starkt regn föll”. — 1 Konungaboken 18:43—45; Jakob 5:16—18; Lukas 4:25, 26.

5. Vilken erfarenhet under den tid då tempelbyggandet försummades lärde de återförda judarna att ”regnskurar till välsignelse” (Hesekiel 34:26) inte skulle tas som något självklart?

⁵ Den trogna kvarleva som blivit återförd till Juda land fick löftet att Jehova skulle ge den en utsökt ekologi eller förträffliga miljöförhållanden att leva i. Han sade: ”Jag skall låta dem själva och landet runt omkring min höjd bliva till välsignelse. Jag skall låta regn falla i rätt tid; regnskurar till välsignelse skall det bliva.” (Hesekiel 34:26) Men kvarlevan av återförda judar skulle inte ta detta för givet. Under de år de försummade att återuppbygga Guds tempel i Jerusalem fick de erfara svidande hetta över landet. Jehova förklarade: ”Fördenskull har himmelen ovan eder förhållit eder sin dagg och jorden förhållit sin gröda. Och jag [Jehova] har bjudit torka komma över land och berg och över säd, vin och olja och alla andra jordens alster och över människor och djur och över all frukt av edra händers arbete.” (Haggai 1:10, 11; 2:17, 18; Sakarja 8:10—12) Då fann de det nödvändigt att bedja till den ”som sänder ljungeldarna” och som ger regn ”i ymnigt mått”. — Sakarja 10:1.

6. Kan de hedniska, vidskepliga folkens falska gudar ge regn, och vilket uttalande om vem som ger regn kommer ekologerna att få erkänna sanningen i?

⁶ Till den trogna kvarleva som riktade sina böner till honom och lydde hans befallningar gav han ”gröda på marken åt var och en”. Varje trogen individs jordlott blev välsignad med den gröda han behövde till föda. De hedniska, vidskepliga folkens falska gudar är ingenting att förtrösta på och bedja till. Profeten Jeremia vände sig på sin tid till den himmelske regnmakaren och sade: ”Finnas väl bland hedningarnas fåfängliga avgudar sådana som kunna giva regn? Eller kan himmelen av sig själv låta regnskurar falla? Är det icke dig, HERRE, vår Gud, som vi måste förbida? Det är ju du, som har gjort allt detta.” (Jeremia 14:22) Alla våra dagars ekologer eller miljöexperter, som inte räknar med Jehova Gud, kommer dock att få erkänna sanningen i det inspirerade bibliska uttalandet om hur Jehova är den som ger regn.

7. Varför ber inte den smorda kvarlevans medlemmar om bokstavligt regn för att lindra hungersnöden i världen, och vad vet de är mycket viktigare för att överleva?

⁷ För närvarande ber inte den smorda kvarlevan av det andliga Israel, som ägnar sin främsta uppmärksamhet åt återupprättandet av Jehovas rena tillbedjan i hans andliga tempel, om att bokstavligt regn skall falla på jorden i hopp om att en världsomfattande hungersnöd skall kunna förhindras. Kvarlevans medlemmar kommer ihåg att Jesus Kristus förutsade att det under ”avslutningen på tingens ordning” skulle bli ”hungersnöd”, ”livsmedelsbrist”, som skulle öka lidandet för de världsliga nationerna och folken. (Matteus 24:7, 1917; NW) De vet att de andliga välsignelserna är mycket viktigare för att överleva den kommande stora ”vedermödan” för världen och vinna liv i Guds nya tingens ordning — sådana andliga välsignelser som insikt i den Heliga skrift och dess profetior, ett gynnat förhållande till Gud, ett större mått av hans heliga ande eller verksamma kraft, regelbundet sammanträffande med hans överlämnade folk, en andel i predikandet av de goda nyheterna om hans messianska rike, Guds vägledning och beskydd i alla våra bemödanden att göra hans vilja. Denna gudfruktiga kvarleva har bett om ett ymnigt mått av dessa välsignelser. Därför har också dess andliga besittning frambringat mycken ”gröda”. Den har blivit ett andligt paradis. — 2 Korintierna 12:4.

8. Vilka gudar har kristenheten vänt sig till för att få välsignelser, men vad har blivit följden av detta, enligt vad som förutsagts i profetian?

⁸ Eftersom kristenheten bara har ”ett sken av gudsfruktan”, vänder man sig där till denna världens falska gudar, kommersialism, militarism, evolutionistisk utbildning, patriotism, modern vetenskap och teknologi samt Förenta nationerna, för att få välsignelser. Kristenhetens politiska ledare konsulterar till och med astrologer och andemedier. Vad har då följden blivit? Precis vad som förutsagts i Sakarja 10:2: ”Men husgudarnas tal är fåfänglighet, spåmännens syner äro lögn, tomma drömmar är, vad de tala, och den tröst de giva är ett intet. Därför måste folket draga hädan såsom en fårhjord och fara illa, där det går utan herde.”

9. Hur har människorna i kristenheten gjort sig skyldiga till ”husgudsdyrkan” och ”spådomssynd”?

⁹ I sitt oberoende av den Heliga skrift vänder sig kristenhetens folk till sina husgudar, sina penater, precis som de vidskepliga romarna gjorde i forna tider. De förtröstar på sina egna privata åsikter, och var och en har sin egen högst individuella religion. De tar intresserat del av de militära, ekonomiska och politiska experternas förutsägelser; men de vänder sig också till prästerna och predikanterna, som ber om himmelens välsignelse över dessa världsliga ledare och talesmän. De är gensträviga mot Guds ord, som Jehovas kristna vittnen har förkunnat för dem, och de förfäktar motspänstigt sina egna idéer om hur saker och ting skall utföras. Följande ord, som profeten Samuel riktade till den olydige kung Saul i Israel, är också tillämpliga på dem: ”Gensträvighet är trolldomssynd [spådomssynd, NW] och motspänstighet är avguderi och husgudsdyrkan.” — 1 Samuelsboken 15:23.

10. Har kristenhetens profeter visat sig sannfärdiga, har situationen förbättrats, och har hjorden hållits samman under en herde?

¹⁰ Från Jehovas ståndpunkt sett är det inte bara den så kallade hednavärlden, utan också kristenheten, som ägnar sig åt avgudisk husgudsdyrkan och demonisk spådomssynd. Människors privata åsikter har därför visat sig vara felaktiga. De förutsägelser, som gjorts av framträdande personligheter om att världsförhållandena skulle förbättras med hjälp av alla de av människor frambragta medel som hittills har använts, har visat sig vara blott och bart önskedrömmar, lögn. Hur har detta påverkat det bedragna, vilseledda folket? De har sannerligen måst ”draga hädan såsom en fårhjord”, var och en åt sitt eget håll, precis som får som inte vet vart de skall gå. De har gått vilse och har fallit offer för det mänskliga samhällets ondskefulla element. De har därför farit mycket illa utan att kunna få någon hjälp från mänskligt håll. Ingen politisk ledare, ingen politisk organisation kan likt en herde skydda dem och leda dem till fridfulla betesmarker och stilla vatten.

11, 12. a) Hur har kristenhetens härskare inte följt konungen och psalmisten Davids exempel? b) Är Jehova nöjd med de politiska ”herdarna”, som vägleds av det religiösa prästerskapet, enligt vad som sägs i Sakarja 10:3—7?

¹¹ De politiska härskarna, till och med i den till bekännelsen kristna ”kristenheten”, har vägrat att följa kung Davids exempel, som var herde för nationen Israels hjord mellan 1077 och 1037 f.v.t. I Psalm 23:1, 2 sade den före detta herdegossen David: ”HERREN [Jehova] är min herde, mig skall intet fattas, han låter mig vila på gröna ängar; han för mig till vatten, där jag finner ro.” Kan den högste Herden, Jehova, finna behag i det sätt på vilket de politiska härskarna leder sina hjordar, dessa härskare som i egenskap av herdar för sina folk får vägledning och stöd av kristenhetens religiösa prästerskap? Inte enligt vad som sägs i Sakarja 10:3—7:

¹² ”Mot herdarna är min vrede upptänd, och bockarna skall jag hemsöka [med de getlika ledarna skall jag hålla räkenskap, NW]. Ja, HERREN Sebaot [härskarornas Jehova] skall vårda sig om sin hjord, Juda hus, och skall så göra den till en stolt stridshäst åt sig. Från den hjorden [Juda] skall en hörnsten komma, från den en stödjepelare, från den en båge till striden, från den allt vad styresman heter. Och de skola vara lika hjältar, som gå fram i striden, likasom trampade de i orenlighet på gatan. Ja, strida skola de, ty HERREN är med dem, och ryttarna på sina hästar skola då komma på skam. Jag skall giva styrka åt Juda hus, och åt Josefs hus skall jag giva seger [Josefs hus skall jag frälsa, NW]. Jag skall i min barmhärtighet låta dem komma tillbaka, och det skall bliva, såsom hade jag aldrig förkastat dem. Ty jag är HERREN, deras Gud, och skall bönhöra dem. Och Efraims män skola bliva lika hjältar, och deras hjärtan skola glädja sig såsom av vin. Deras barn skola ock se det och bliva glada; deras hjärtan skola fröjda sig i HERREN.”

13. Vems inställning till dessa politiska ”herdar” och ”getlika ledare” har prästerna lämnat dem i okunnighet om, och hur har de gjort detta?

¹³ Inte ens i kristenheten inser de politiska ”herdarna” att Jehovas vrede är upptänd mot dem. Ber inte det religiösa prästerskapet för dem och nedkallar himmelens välsignelse över dem? Kristenhetens hårdnackade ”getlika ledare” tror inte heller och fruktar inte för att härskarornas Jehova skall hålla räkenskap med dem. Besöker de inte kristenhetens kyrkor, och fungerar inte prästerna och predikanterna därför såsom medlare för dem hos Gud och rättar till deras förhållande till Gud? De väntar sig därför inte att bli föremål för Jehovas glödande vredes hetta i den förutsagda ”striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”. De ägnar ingen tanke åt att han skall hålla räkenskap med dem vid Harmageddon, slagfältet för denna ”strid”. Men även om dessa politiska ”herdars” och ”getlika ledares” egna religiösa präster har lämnat dem i okunnighet och självbelåtenhet, så har sannerligen inte härskarornas Jehova handlat så. Han har underrättat dem om vad som förestår, och han har gjort detta långt i förväg och upprepade gånger. Hur då?

14. Förmedelst vilka har Jehova långt i förväg gett sådan underrättelse, och hur har han förvandlat dessa från att likna får till att likna en majestätisk stridshäst?

¹⁴ Förmedelst sina smorda kristna vittnen, det motbildliga ”Juda hus”. De har inte följt kristenhetens vilseledande politiska ”herdar” och ”getlika ledare”. Jehova är deras herde, och sedan år 1919 v.t. har han i ynnest riktat sin uppmärksamhet mot dem såsom sin ”hjord” av får. Under första världskriget var de sannerligen lika får, eftersom de inte tog del i de militära stridigheterna tillsammans med kristenheten, utan var blottställda för de vilddjurslika politiska, militära plundrarna av mänskligheten, vilka hade det religiösa prästerskapets godkännande och stöd. Men alltsedan denna första världskonflikt har den store himmelske Herden återförsamlat sin ”hjord”, det andliga ”Juda hus”. Han har förvandlat dem från att vara lika får till att likna ”en stolt stridshäst”. Genom sitt ord och sin heliga ande har han gett dem mod likt en majestätisk stridshästs. — Sakarja 10:3.

15. Varför borde denna förvandling äga rum med det andliga ”Juda hus” alltsedan år 1914?

¹⁵ Det borde förhålla sig så. Vid slutet av hedningarnas tider år 1914 insatte nämligen Jehova Gud ”lejonet av Juda stam” på tronen i himlarna och gav honom befallningen: ”Drag kuvande fram mitt ibland dina fiender.” (Uppenbarelseboken 5:5; 1 Moseboken 49:9, 10; Psalm 110:1, 2, NW] De andra medlemmarna av det andliga ”Juda hus” bör vara precis som ledaren för detta ”hus”. Om detta ”Juda hus” säger Jehova vidare: ”Från den hjorden skall en hörnsten komma, från den en stödjepelare, från den en båge till striden, från den allt vad styresman heter.” — Sakarja 10:4.

16. a) Vem var denna ”hörnsten” på Sakarjas tid, men vem är detta i vår tid? b) Hur är han ”en stödjepelare”, ”en båge till striden” och en ”styresman”?

¹⁶ På Sakarjas tid var ståthållaren Serubbabel, Sealtiels son av Juda stam, denna ”hörnsten”. I vår tid, sedan Jehovas messianska rike föddes år 1914, är den förhärligade Jesus Kristus, som härstammade från David av Juda hus, denna ”hörnsten”. Kring honom kretsar allting; allt ansvar av konungslig karaktär sammanstrålar i honom. Den messianske konungen är alltså ”en stödjepelare”, som de konungsliga intressena vilar på och får sitt stöd ifrån. Han är ”en båge till striden” i sin Guds, härskarornas Jehovas, allsmäktiga hand. Med denna båge kan Jehova på långt håll såra och fälla sina fiender till marken. Han är den främste styresmannen, som utdelar de konungsliga uppdragen åt alla medlemmarna av ”Juda hus”, av vilka han förordnar några såsom understyresmän och vilka allesammans måste arbeta tillsammans med honom såsom deras huvud och ledare. Med honom i spetsen har hela ”Juda hus” starka skäl att vara oförfärat.

17. Varför krävs det i denna tid mod av det andliga ”Juda hus”, precis som i krigstid?

¹⁷ De tider vi lever i kräver Kristuslikt mod. Vi får inte låta världssituationen slå oss med paralyserande fruktan. Vi har klart och tydligt blivit förvarnade om att detta skulle vara en tid av krig mot den smorda kvarlevan av det andliga Israel, eftersom Satan, djävulen, och hans demonänglar blivit utkastade ur himmelen förmedelst det messianska riket, och beträffande denne drakliknande motståndare kan vi som lever nu läsa följande: ”Och draken vredgades än mer på kvinnan [Guds himmelska organisation] och gick åstad för att föra krig mot de övriga av hennes säd, mot dem som hålla Guds bud och hava Jesu vittnesbörd.” (Uppenbarelseboken 12:17) Med sin Guds hjälp har alltså kvarlevan av det andliga ”Juda hus” blivit föremål för följande gudomliga löftes uppfyllelse: ”Och de skola vara lika hjältar, som gå fram i striden, likasom trampade de i orenlighet på gatan. Ja, strida skola de, ty HERREN är med dem, och ryttarna på sina hästar skola då komma på skam.” — Sakarja 10:5.

18. a) Varför måste det andliga ”Juda hus” strida, men vem har de på sin sida? b) Varför har ”ryttarna på sina hästar” kommit på skam?

¹⁸ Detta är en bild av segerrika stridsmän, som har intagit fiendens fäste och gjort dess gator röda av de dräpta försvararnas blod. Erövrarna måste därför trampa i den orenlighet som bildats av blod blandat med stoftet på marken. Men för den smorda kvarlevan av det andliga ”Juda hus” är krigföringen i denna tid av andlig art och utkämpas med vapen som är ”så mäktiga inför Gud, att de kunna bryta ned fästen”. (2 Korintierna 10:4; Efesierna 6:14—18) Nu, på den ”onda dagen”, då draken, Satan, djävulen, och hans demoner har blivit nedkastade till jorden, kan den smorda kvarlevans medlemmar inte undgå att bli indragna i strid. De har modigt trätt upp till strid, ”ty HERREN är med dem”. Att de fortfarande är inbegripna i denna strid, nu när slutet på ”ändens tid” närmar sig, innebär en andlig triumf för dem. Men dessa fiender, som förtröstar på ”hästar”, dvs. på denna världens sätt att föra krig mot Jehovas tillbedjare, har sannerligen kommit på skam, blivit besvikna. Allt motstånd och ingripande och all förföljelse, som kommit från ”ryttarna på sina hästar”, har varit som ett slag i luften, när det gällt att sätta stopp för kvarlevan av det andliga ”Juda hus”.

EN FÖRENAD NATION

19. a) Vilken splittring av Israels tolvstammarsrike ägde rum år 997 f.v.t.? b) Hur kom de överlevande från båda de riken, som därigenom uppstod, att tillsammans befinna sig i landsförvisning i Babylonien?

¹⁹ På profeten Sakarjas tid på 500-talet före den vanliga tideräkningen blev Israels nation förenad genom att den trogna kvarlevan befriades från Babylon och återfördes till Juda land. År 997 f.v.t. hade nationen splittrats. Tio stammar gjorde uppror mot Davids kungliga familjs styre; endast Benjamins stam och Juda stam höll fast vid Davids kungliga släktlinje. Tiostammarsriket Israel stod under ledarskap av dess folkrikaste stam, Efraim, som härstammade från patriarken Josefs yngre son. Manasse stam, som härstammade från Josefs förstfödde son, gjorde gemensam sak med broderstammen Efraim. Tiostammarsriket i norr bestod bara fram till år 740 f.v.t., då dess dåvarande huvudstad, Samaria, förstördes av assyrierna och de överlevande blev bortförda till assyriska landområden. Men omkring år 632 f.v.t. omstörtade Babylon Assyrien och erövrade dess landområden och övertog också de landsförvista israeliterna. När därför Babylon förstörde Jerusalem år 607 f.v.t. och förde bort de överlevande till Babylonien, kom alla stammarna att befinna sig i landsförvisning.

20. a) Varför omtalades de landsförvista från tiostammarsriket såsom ”Efraims hus” eller ”Josefs hus”? b) Hur angav Jehova att de båda husen skulle förenas?

²⁰ Eftersom Josefs son Efraims stam dominerade tiostammarsriket, omtalades dess landsförvista såsom ”Efraims hus” eller ”Josefs hus”, vars främste representant Efraim var. Jehova anger nu att alla Israels tolv stammar skulle bli återförenade i Juda land genom att en trogen kvarleva av de landsförvista återvände dit, och han talar nu om båda dessa hus, när han vidare säger: ”Jag skall giva styrka åt Juda hus, och åt Josefs hus skall jag giva seger. Jag skall i min barmhärtighet låta dem komma tillbaka, och det skall bliva, såsom hade jag aldrig förkastat dem. Ty jag är HERREN, deras Gud, och skall bönhöra dem. Och Efraims män skola bliva lika hjältar, och deras hjärtan skola glädja sig såsom av vin. Deras barn skola ock se det och bliva glada; deras hjärtan skola fröjda sig i HERREN.” — Sakarja 10:6, 7.

21. a) Mot vilka gav Jehova ”Juda hus” styrka, och hur frälste han ”Josefs hus”? b) Hur blev de såsom hade Jehova aldrig förkastat dem?

²¹ Det var den suveräne Herren Gud som gav ”Juda hus”, som särskilt representerade Davids messianska rike, ”styrka” mot dess fiender. De landsförvista av ”Josefs hus” blev också frälsta, dvs. gavs ”seger” över sina fiender. Härskarornas Jehova lät dem tillsammans med deras medbröder från de övriga stammarna komma tillbaka till den persiska provinsen Juda, sedan han befriat dem ur den fångenskap som Assyrien hade fört dem bort i. I likhet med Juda hus blev också dessa ”lika hjältar” i Jehovas tjänst. Han visade dem barmhärtighet, liksom han gjorde med de andra landsförvista, och alla de återförda kom tillsammans att bli såsom ett folk som han aldrig hade förkastat på grund av olydnad. Detta framgick särskilt tydligt för alla iakttagare, då de från fångenskapen återförda till slut fullbordade byggandet av det andra templet i Jerusalem för att där tillbedja Jehova i endräkt såsom hela nationens Gud. Han visade att han hörde deras böner genom att besvara dem.

22. a) Varför är den glädje de känner starkare än den som framkallas av vin? b) På vad sätt skall deras ”barn” dela deras glädje?

²² Den glädje de kände i hjärtat var starkare än den som kommer av att dricka vin. Deras glädjeämnen var av andlig art. Deras hjärtan fröjdade sig i deras Gud, Jehova, på grund av allt som han hade gjort för dem, på grund av den barmhärtighet han hade visat dem. Deras barn, som föddes åt dem i deras återvunna hemland, skulle få del av denna gudomliga barmhärtighet och godhet. De skulle också se det, uppleva det, och bli glada över det tillsammans med sina föräldrar.

23. Vad motsvarar i den slutliga uppfyllelsen ”Juda hus” och ”Josefs hus” (Efraim), och var och sedan när har Jehova förenat dem?

²³ I den slutliga uppfyllelsen nu på 1900-talet av denna profetia om ”Juda hus” och ”Josefs hus” (Efraim) måste vi räkna med två delar av den smorda kvarlevan av det andliga Israel. Å ena sidan var det den ursprungliga delen, som genomgick de smärtsamma erfarenheterna under första världskriget och återfördes till Guds ynnest i samband med sin befrielse år 1919, och å andra sidan fanns det en nyare del, som blivit befriad från det stora Babylon alltsedan år 1919 och som förenat sig med den ursprungliga smorda kvarlevan. Förenandet av dem allesammans såsom ett enda ”folk för särskild besittning”, som tillhörde Jehova, ägde rum i den andliga besittning som han sammanfört dem till alltsedan år 1919. På så sätt kunde de endräktigt verka tillsammans för att återupprätta och utvidga tillbedjan av den ende levande och sanne Guden i hans andliga tempel. Förmedelst sin oövervinnliga ande fick han denna ”hjord” av fårlika lärjungar till hans Messias att likna en stolt stridshäst, som inte var rädd för att dra ut i striden.

24. Hur visade nu den förenade kvarlevan mod likt en stridshästs, som drar ut i striden, när det gällde att kungöra Riket?

²⁴ På så sätt blev de modigare än någonsin när det gällde att kungöra Guds messianska rike, det rike som regerade i himlarna sedan slutet på hedningarnas tider år 1914. Ja, de fortsatte att sprida kostnadsfria bibliska traktater i hundratals millioner exemplar till människors hem. Men nu lämnade de inte största delen av arbetet åt några hundra ”kolportörer” på heltid. Nu grep de sig allesammans an med verket att knacka på människors dörrar och tala med dem de träffade och placera bibelstudiehjälpredor i form av småskrifter och inbundna böcker hos dem till ett obetydligt bidrag till befrämjande av detta verk. De tog hundratals radiostationer i anspråk för att radiera budskapet om Riket ut över hela jorden, varvid de vid vissa tillfällen organiserade några av de största kedjor av radiostationer som någonsin existerat för att nå så många lyssnares hem och öron som möjligt. När det ökande religiösa, politiska och juridiska motståndet gjorde det svårt för dem att fortsätta med dessa radioutsändningar av budskapet om Riket, sände de ut högtalarbilar för att kungöra budskapet på fältet. Portabla grammofoner bars från dörr till dörr, och budskapet spelades upp från grammofonskivor.

25. Hur kungjordes modigt de domsbudskap som gick ut under åren 1922—1928?

²⁵ Under de sju åren 1922—1928 höll den smorda kvarlevan av andliga israeliter en serie om sju allmänna eller internationella konvent. Vid vart och ett av dessa förkunnades i tur och ordning ett oförfärat domsbudskap från Guds heliga ord, som också understöddes av ett lämpligt offentligt föredrag, som hölls direkt för en synlig åhörarskara och sändes ut i radio till en osynlig skara lyssnare. Dessa domsbudskap och föredragen som understödde dem kungjordes också medelst kostnadsfria traktater, som spreds i stort antal på många språk, och hundratals millioner exemplar av dessa traktater sattes i händerna på människor i många länder. Dessa årliga budskap i form av tal och tryckalster kan liknas vid en serie av sju basunstötar, varigenom hela världen skulle få höra Jehovas domsbudskap för vår tid. Så beskrivs dessa domsbudskap i den apokalyptiska Uppenbarelseboken, i kapitlen åtta, nio och elva.

26. Hur framställs den smorda kvarlevan på ett krigsliknande sätt, sedan den befriats från det stora Babylon, enligt Uppenbarelsebokens skildring av den femte basunstöten?

²⁶ Lägg märke till hur Uppenbarelseboken 9:7—11 framställer kvarlevan, som blivit befriad ur det stora Babylon, under symbolen av gräshoppor, i samband med att den femte basunens budskap ljuder under änglars ledning: ”Och gräshopporna tedde sig såsom hästar, rustade till strid. På sina huvuden hade de likasom kransar, som syntes vara av guld. Deras ansikten voro såsom människors ansikten. De hade hår såsom kvinnors hår, och deras tänder voro såsom lejons. De hade bröst, som liknade järnpansar; och rasslet av deras vingar var såsom vagnsrasslet, när många hästar med sina vagnar störta fram till strid. De hade stjärtar med gaddar, såsom skorpioner hava; och i deras stjärtar låg den makt de hade fått att i fem månader skada människorna. Till konung över sig hade de avgrundens ängel, vilkens namn på hebreiska är Abaddon och som på grekiska har namnet Apollyon.” Kvarlevan framställs alltså på ett krigsliknande sätt.

27. Hur stämmer Uppenbarelsebokens framställning av den sjätte basunstöten överens med Sakarja 10:3—7, där kvarlevan framställs såsom ”lika hjältar”?

²⁷ Den apokalyptiska bilden av den sjätte basunstötens verkningar (med början år 1927) framställer kvarlevan såsom ridande på hundratals millioner publicitetsredskap för kungörandet av Jehovas domar. Lägg märke till hur de beskrivs: ”Antalet ryttare i de ridande skarorna var två gånger tio tusen gånger tio tusen; jag [Johannes] fick höra, att de voro så många. Och hästarna och männen, som sutto på dem, tedde sig för mig i min syn på detta sätt: männen hade eldröda och mörkblå och svavelgula pansar; och hästarna hade huvuden såsom lejon, och ur deras gap gick ut eld och rök och svavel. Av dessa tre plågor — av elden och röken och svavlet, som gick ut ur deras gap — dödades tredjedelen av människorna. Ty hästarnas makt låg i deras gap och i deras svansar. Deras svansar liknade nämligen ormar och hade huvuden, och med dem var det, som de gjorde skada.” (Uppenbarelseboken 9:16—19) Dessa symboliska syner stämmer alltså överens med Sakarja 10:3—7, där den återförda kvarlevan liknas vid ”en stolt stridshäst” åt Jehova och vid ”hjältar”.

STORA HINDER ÖVERVUNNA

28. Hur talade Jehova i Sakarja 10:8—12 om hur han skulle övervinna hindren, när han återförsamlade sitt folk såsom från Egypten och Assur?

²⁸ Som vi nu tydligt kan se har ingenting visat sig vara ett oöverstigligt hinder för härskarornas Jehova att förverkliga sitt tillkännagivna uppsåt. I Sakarja 10:8—12 förklarade han hur han skulle förfara med sådana hinder. Han sade: ”Jag skall locka på dem och samla dem tillhopa, ty jag förlossar dem; och de skola bliva lika talrika, som de fordom voro. Och när jag planterar ut dem [Jag skall strö ut dem likt säd, NW] bland folken, skola de tänka på mig i fjärran land; och med sina barn skola de få leva och komma tillbaka. Ja, från Egyptens land skall jag låta dem komma tillbaka, och från Assur skall jag församla dem. Sedan skall jag föra dem till Gileads land och till Libanon; och där skall icke finnas rum nog för dem. Han skall draga fram genom havet på en trång väg [med trångmål, NW], böljorna i havet skall han slå ned, och alla Nilflodens djup skola torka ut. Så skall Assurs stolthet bliva nedbruten och spiran tagen ifrån Egypten. Men dem skall jag göra starka i HERREN [Jehova], och i hans namn skola de gå fram, säger HERREN.”

29. a) När förödmjukade Jehova Assurs stolthet, som det var förutsagt? b) När lockade han på sitt folk, som var utstrött likt säd, och vilket gensvar rönte detta?

²⁹ I detta gudomliga uttalande torde uttrycket Assur eller Assyrien omfatta de landområden till vilka assyrierna förde bort de överlevande i tiostammarsriket Israel år 740 f.v.t. Men Assurs ”stolthet” förödmjukades av Babylon under kung Nebukadnessar. Assurs erövrares ”stolthet” blev i sin tur nedbruten år 539 f.v.t. av Jehovas jordiska redskap, Cyrus den store av Persien. Därefter kunde Jehova ”locka” på de kringströdda landsförvista av hans folk i det babyloniska väldets nordliga landområden. Där han strödde ut dem förökades de likt säd som såtts ut. I sin landsförvisning i fjärran land hörde de honom ”locka” och tänkte på honom, oavsett hur långt borta de befann sig. Detta hade en återupplivande verkan på dem och på deras barn, som fötts åt dem i deras landsförvisning. De var vid liv och gav gensvar till hans inbjudande lockrop, och de skulle komma tillbaka till sitt ödelagda hemland.

30. Vad skulle kunna lägga hinder i vägen för återförsamlandet av Jehovas landsförvista folk från Egypten, och hur skulle han ta itu med dessa hinder?

³⁰ Många av de landsförvista hade blivit bortförda i fångenskap till Egypten söderut eller hade tagit sin tillflykt dit. (2 Konungaboken 23:31—34; 25:22—26) Jehovas lockrop gick därför ut också i den riktningen. Därifrån församlade han medlemmar av kvarlevan för att tillbedja honom i hans tempel i Jerusalem. Den spira som höjdes av Egyptens härskare kunde inte förhindra detta. Jehovas vilja blev utförd precis som om maktens spira blivit tagen ifrån Egypten, som om den inte existerade längre. Den högste Gudens lockrop hade större makt än Egyptens spira. Om Egyptens förgudade Nilflods vatten skulle utgöra ett hinder för hans folk, kunde han behandla det så att det liksom torkade ut inför hans folk. Om Röda havet hindrade dem, kunde han dra fram genom detta hav med ”trångmål” för dess vatten. Han kunde slå ned dess böljor, så att hans återvändande landsförvista kunde dra fram genom havet till hans plats för tillbedjan i Jerusalem. Han kunde på nytt göra vad han tidigare gjort år 1513 f.v.t.

31. a) Hur skulle Jehova omintetgöra varje tendens till att överbefolka landet, men ändå tillåta befolkningstillväxt? b) På vad sätt skulle de gå fram i hans namn?

³¹ Man behövde inte frukta för att landet skulle bli överbefolkat. Hela jordens ägare skulle helt enkelt utvidga landets gränser åt sitt från landsförvisningen återförda folk. ”Gileads land” öster om Jordanfloden skulle komma att ligga inom deras gränser. Ja, också Libanon västerut vid Medelhavskusten. I denna utvidgade besittning skulle de ”bliva lika talrika, som de fordom voro”. Deras befolkningstillväxt skulle inte vara lägre än något annat folkrikt lands. De skulle bli fler än de någonsin hade varit. Den högste och allsmäktige Guden skulle göra dem ”starka” i förhållande till alla försök från främmande makter att förtrycka och undertrycka dem och minska deras antal. I hans namn, eller såsom ett folk som kallas med hans namn, skulle de gå fram. Vart de än gick skulle de tänka på hans namn och söka ära det. De skulle inte göra något som vanärade det.

32. När började Jehova ”locka” på sitt landsförvista folk, och hur?

³² År 537 f.v.t. började Jehova ”locka” på sitt landsförvista folk förmedelst det påbud om befrielse som utfärdades av Babylons erövrare, persern Cyrus den store. (Esra 1:1—3:2) Detta påbud gällde inte Egypten, men längre fram öppnades vägen för de landsförvista i Egypten att återvända till sitt gudagivna land.

33. När började Jehova ”locka” på de landsförvista andliga israeliterna, och förmedelst vad?

³³ På liknande sätt erfor det stora Babylon år 1919 v.t. ett stort fall för den större Cyrus, den triumferande, på tronen insatte konungen Jesus Kristus. Började Jehova då att ”locka” på sin landsförvista kvarleva? Ja, det gjorde han uppenbarligen! Hur då? I synnerhet genom den tidskrift som kommer ut två gånger i månaden och som i dag är känd över hela världen såsom Vakttornet Förkunnar Jehovas rike. Den förmedlade uppmaningen till medlemmarna av den smorda kvarlevan över hela jorden att återförenas och församlas till stöd för Guds messianska rike. Som ett steg i denna riktning tillkännagavs i denna tidskrift de anordningar som gjorts för att hålla ett allmänt konvent i Cedar Point i Ohio den 1—8 september 1919, och alla tidskriftens läsare inbjöds att närvara.

34. a) Hur många var närvarande vid denna allmänna sammankomst år 1919, och vad fick de reda på om att utvidga predikandet om Riket? b) Hur har detta utvidgade kungörande av Riket fortsatt fram till våra dagar?

³⁴ Omkring sex tusen fann det möjligt eller lägligt att ta del i detta betydelsefulla återförsamlande och denna andliga fest. De gladde sig över att ha blivit återförda till sin rättmätiga andliga besittning på jorden. De fick reda på de anordningar som gjorts för att utvidga möjligheterna att bekantgöra Guds messianska rike genom att utge ännu en tidskrift, som då kallades Den Gyllne Tidsåldern men nu heter Vakna! Det första numret av den engelska moderupplagan var daterat 1 oktober 1919. Den har sedan dess tjänat som ett kraftfullt redskap till att kungöra det messianska riket och den tidsålder av liv, frid, lycka och välstånd som detta rike inom kort kommer att införa. Det var år 1940 som denna tidskrift började erbjudas offentligt på gatorna till den breda allmänheten. I dag trycks mer än sju millioner exemplar av varje nummer av denna tidskrift, som kommer ut en eller två gånger i månaden på mer än trettio språk, och antalet prenumeranter och läsare av tidskriften fortsätter att öka.

35. a) Hur kom Jehovas lockrop att ljuda i allt vidare kretsar, och vilken verkan fick detta? b) Hur övervanns hindren att ge gensvar till detta lockrop?

³⁵ Från denna begynnelse i befrielsens år 1919 fortsatte återförsamlandet av kvarlevan. Allteftersom den trogna överlevande kvarlevan modigt vidarebefordrade budskapet om Riket med stor glädje och entusiasm och spred detta budskap mer och mer, kom Jehovas lockrop att ljuda i allt vidare kretsar. Många som sökte den sanne Guden, både inom och utanför kristenheten, hörde detta lockrop som inbjöd dem till den rena tillbedjan av den ende levande och sanne Guden i hans andliga tempel. De gjorde sitt allra bästa för att ge gensvar till detta rop. Fanns det några hinder i deras väg, som liknade Nilfloden eller Röda havet eller politiska förtryckande makter som Assur och det forntida Egypten? Den Gud de önskade tillbedja i det sanna, andliga templet öppnade sitt skrivna ord för dem och visade dem hur de skulle övervinna och komma förbi dessa till synes oöverstigliga hinder. Lydnad för Guds lockrop måste komma främst!

36. Hur måste ”Assurs stolthet bliva nedbruten och spiran tagen ifrån Egypten” i deras personliga liv som sökte den sanne Guden?

³⁶ De måste skjuta fruktan ifrån sig. De måste följa befallningen från himmelen att dra ut ur det stora Babylon, detta den falska religionens världsvälde, som inte bara omfattar kristenheten, utan också hednavärlden. (Uppenbarelseboken 18:1—4) De får inte låta sig uppfyllas av ”stolthet” över militariserade, nationalistiska makter som liknar Assur. De måste sätta Jehovas messianska rike framför alla mänskliga regeringar. I deras personliga liv måste alla höga och mäktiga mänskliga regeringars intressen bli nedbrutna till en låg ställning i jämförelse med Jehovas universella suveränitets och dess messianska redskaps intressen. Egyptens symboliska spira, som höjs av denna världens politiska makter, bör inte anses vara överlägsen i fråga om makt och myndighet. De bör i stället tänka på den spira som höjs av Guds messianske konung, till vilken Jehova år 1914 sade: ”Din makts spira skall HERREN utsträcka från [det himmelska] Sion; du skall härska mitt ibland dina fiender.” (Psalm 110:1, 2) När den messianska spiran jämförs med Egyptens spira, är det som om denna mänskliga spira blivit ”tagen ifrån Egypten”.

37, 38. a) Såsom vad måste de erkänna Jehova i stället för att tillbedja staten, och hur fick människor hjälp att inse detta krav? b) Vad sades det bland annat i boken Framtidens regering under underrubrikerna ”Teokrati” och ”Jehova är Konungen”?

³⁷ I stället för att erkänna den politiska staten såsom den suveräna myndigheten och ägna tillbedjan åt den av människor frambragta staten måste de erkänna den suveräne Herren Jehova såsom den gudomlige härskaren eller teokraten. Människor fick hjälp att inse detta krav förmedelst den bok som bar titeln ”Government” (på svenska ”Framtidens regering”) och som blev tillgänglig för allmänheten år 1928 vid Internationella Bibelstudiesällskapets allmänna konvent i Detroit i Michigan den 30 juli—6 augusti 1928, då den symboliska sjunde basunen började ljuda. (Uppenbarelseboken 11:15—18) På sidorna 240—242 i den svenska upplagan av denna bok dryftades ämnena ”Teokrati” och ”Jehova är Konungen”, och det hette bland annat där:

³⁸ ”Vad slags styrelseform skall då bli rådande bland jordens folk? Det blir en ren teokrati, ett gudsherravälde. Under århundraden har hela skapelsen suckat och lidit i smärta, i väntan på att denna styrelse skulle uppenbara sig. (Romarna 8:19) Nu är tiden kommen för dess upprättande, och både styrande och styrda på jorden borde lära känna sanningen och fröjdas. ... En teokrati är en statsform eller ett välde, där den överste härskaren är Gud Jehova. Han är den som genom sina vederbörligen utnämnda ombud fastställer lagarna och verkställer dem. Ehuru det är sant, att den högsta makten alltid tillkommit Jehova, har han dock sedan Israels siste konung blev störtad tillåtit människorna att gå sina egna vägar och inte inskridit, förrän hans tid var inne att insätta ’honom, som har rätt därtill’ på sin tron. Han är den som Gud utnämnt och smort till att styra under Jehova och i överensstämmelse med honom. ... När människorna fatta och till fullo inse vad detta teokratiska välde innebär, kommer det att bli hela jordens glädje.”

39. a) Genom vilket slags styrelse kommer paradiset att återställas åt mänskligheten, och vilket slags organisation har Jehova upprättat i sin kvarlevas andliga paradis? b) Vilka hinder måste de passera som vill förena sig med kvarlevan i dess teokratiska, andliga besittning?

³⁹ Det är genom den kommande teokratin som paradiset skall återställas åt mänskligheten. Redan nu råder ett andligt paradis för den återförda kvarlevan, inom vilken den store teokraten har upprättat en teokratisk organisation. Denna andliga kvarleva, som organiserats på detta sätt, sätter Jehova Gud framför alla mänskliga härskare, både autokratiska och demokratiska, och instämmer i orden i Jesaja 33:22 (NW): ”Jehova är vår domare, Jehova är vår laggivare, Jehova är vår konung; han själv skall frälsa oss.” De intar samma teokratiska ståndpunkt som intogs av Jesu Kristi tolv apostlar, när de stod inför Högsta domstolen i Jerusalem: ”Man måste lyda Gud mer än människor. ... Om allt detta kunna vi själva vittna, så ock den helige Ande, vilken Gud har givit åt dem som äro honom lydiga.” (Apostlagärningarna 5:29—32) De som vill förena sig med den smorda kvarlevan i dess teokratiska, andliga besittning måste därför gå över den symboliska Nilflodens demokratiska strömmar och det symboliska Röda havets föränderliga tidvatten av folkmassor och måste underordna sig Jehovas teokratiska anordning. För dem som är villiga och lydiga kan han få dessa hindrande vatten att bli som om de inte existerade.

40. a) Med avseende på vad har Gud gjort kvarlevans medlemmar ”starka i HERREN”, och hur? b) Hur har följande profetia gått i uppfyllelse: ”I hans namn skola de gå fram”, och vad kommer de att ha del med det messianska riket i att göra?

⁴⁰ Den allsmäktige Guden har sannerligen gjort sin smorda kvarleva av andliga israeliter stark, när det gällt att övervinna de hinder och motståndare som stått i vägen för deras återförsamlande och återförenande. Detta har sannerligen inte skett ”genom någon militär styrka” och inte heller ”genom någon människas styrka eller kraft”, utan genom Guds ande eller osynliga, verksamma kraft. Det är precis som han sade: ”Dem skall jag göra starka i HERREN [Jehova].” Borde de då inte ära hans heliga namn och sträva efter att handla i enlighet med den bön som Jesus Kristus lärde dem att bedja: ”Fader vår, som är i himmelen! Helgat varde ditt namn”? De ger hans namn ära och kungör att ”endast hans namn är ouppnåeligt högt”. (Psalm 148:13, NW) I alla länder där det i våra dagar finns medlemmar av den smorda kvarlevan kan det därför nu sägas precis som det blev förutsagt i Sakarja 10:12: ”I hans namn skola de gå fram, säger HERREN [Jehova].” Genom att fortsätta att göra detta fram till ”striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” vid Harmageddon kommer de att ha del med det messianska riket i att för evigt hävda och upphöja det största namnet i hela universum.