Kapitel 10

”Tecknet” på att det har kommit nära

1. Varför bör vi vara spänt intresserade av att lära känna fakta om hur nära millenniet är?

NÄR vi betraktar millenniet enligt vad bibeln säger om det, är det något mycket åtråvärt för hela mänskligheten, de levande och de döda. Det är därför tillkännagivandet om att det har kommit nära är mycket välkomna nyheter för alla som förstår det. Vi bör vara spänt intresserade av att lära känna vilka hållbara skäl vi har för att vara övertygade om att det har kommit nära. Vilka är dessa skäl? Skall vi ta oss tid att begrunda några av dem?

2. a) Vilket församlande, som vi ser pågå, är i sig självt ett tydligt bevis för att millenniet har kommit nära? b) Vem är anförare på Guds sida i detta ”krig”, och i vilken ställning tjänar han redan?

² Av vad som hittills sagts om millenniet framgår det att det omedelbart måste föregås av det mest förödelsebringande kriget i mänsklighetens hela historia, ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” vid Harmageddon. Vi kan nu se hur de politiska härskarna eller ”konungarna på hela den bebodda jorden”, under inflytande av krafter som står utanför människans kontroll, församlas till detta krigens krig. Detta är i sig självt ett tydligt bevis för att det åstundade millennium som följer efter kriget också har kommit nära. (Uppenbarelseboken 16:13—16, NW) Anföraren för Guds himmelska härskaror, vars namn är Trofast och sannfärdig, Guds Ord, kommer aktivt att ta del i detta krig på Guds, den Allsmäktiges, sida. Denne himmelske anförare är konung redan innan detta krig vid Harmageddon börjar. ”På sitt huvud bar han många kronor”, och ”på sin mantel, över sin länd, har han detta namn skrivet: ’Konungarnas konung och herrarnas herre.’” (Uppenbarelseboken 19:11—16) Följaktligen regerar han som konung redan innan denna tusen år långa period börjar, under vilken han skall regera tillsammans med sina 144.000 kristna medarvingar. — Uppenbarelseboken 12:5; 14:1—4; 20:4—6.

3. Vad fick Johannes se, då bokrullens båda första insegel öppnades (Uppenbarelseboken 6:1—4), med avseende på början av Kristi regering som föregår tusenårsriket?

³ I en tidigare bild av världshändelserna nu på 1900-talet omtalas början av denne konungarnas konungs, Jesu Kristi, regering, som föregår tusenårsriket. Denna bild ges i Uppenbarelsebokens sjätte kapitel, där aposteln Johannes talar om vad han såg när Guds lamm, Jesus Kristus, börjar öppna de sju insegel som förseglar den ”bokrulle” som han har tagit emot ur Guds hand, hans som sitter på den himmelska tronen. Johannes säger: ”Och jag såg, när Lammet öppnade ett av de sju inseglen, och jag hörde ett av de fyra levande väsendena säga med en röst som ljöd som åska: ’Kom!’ Och jag såg, och se, en vit häst; och den som satt på den hade en båge; och en krona blev given åt honom, och han drog åstad segrande och för att göra sin seger fullständig. Och när han öppnade det andra inseglet, hörde jag det andra levande väsendet säga: ’Kom!’ Och en annan kom fram, en eldfärgad häst; och åt den som satt på den blev givet att ta friden bort från jorden, så att de skulle slakta varandra; och ett stort svärd blev honom givet.” — Uppenbarelseboken 6:1—4, NW.

4, 5. a) Vad symboliserar denne ryttare på den eldfärgade hästen? b) Vem drog åstad vid denna tid för att göra sin seger fullständig, och hur beredde detta scenen för uppfyllelsen av Psalm 2:1—6?

⁴ Vi ser här de symboler som sinnebildar första världskriget, som bröt ut år 1914 men som bara var en föregångare till andra världskriget, som tog friden bort från jorden under ytterligare sex år. Det första av dessa världskrig markerade den tid då den rättfärdige stridsmannen Jesus Kristus tog emot den himmelska kronan och drog åstad mot sina fiender på jorden för att vinna striden, för att göra sin seger fullständig över sina jordiska fiender. Detta betydde att han längre fram skulle strida på Guds sida i ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” vid Harmageddon. Att han blir krönt till konung i himmelen vid tiden för första världskriget bereder scenen för uppfyllelsen av följande ord i den andra psalmen:

⁵ ”Varför larma hedningarna [nationerna, NW] och tänka folken fåfänglighet? Jordens konungar resa sig upp, och furstarna rådslå med varandra mot HERREN [Jehova] och hans smorde [hans Kristus, Septuagintaöversättningen till grekiska]: ’Låt oss slita sönder deras bojor och kasta deras band ifrån oss.’ Han som bor i himmelen ler, HERREN bespottar dem. Då talar han till dem i sin vrede, och i sin förgrymmelse förskräcker han dem: ’Jag själv har insatt min konung på Sion, mitt heliga berg.’” — Psalm 2:1—6; jämför Apostlagärningarna 4:24—30.

6. Har världskrigen och Förenta nationerna lyckats störta Jehovas konung från tronen på Sions berg, och vad kommer utgången av kriget vid Harmageddon att försäkra oss om?

⁶ Trots allt det larmande som oroat nationerna sedan första världskriget 1914—1918 har Jehova haft sin konung, sin Son Jesus Kristus, insatt på Sion, det himmelska, konungsliga regeringssätet. (Uppenbarelseboken 14:1; Hebréerna 12:22) Varken första världskriget, andra världskriget eller Förenta nationerna har lyckats störta denne messianske konung från tronen. ”Kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” vid Harmageddon kommer att befästa hans ställning på den himmelska tronen, och han kommer då att vara redo att börja sin tusenåriga regering tillsammans med sina 144.000 lojala medarvingar. (Uppenbarelseboken 19:19—21) Denna viktiga omständighet försäkrar oss om att det utlovade millenniet med livgivande välsignelser för mänskligheten kommer att bli en verklighet. Det har kommit nära!

7. Varför är inte vi lika detta forntida onda och trolösa ”släkte”, men var finner vi ändå ett ”tecken” som Jesus gav oss att ta del av?

⁷ Trots det bevismaterial som här framlagts kräver många skeptiska personer ett ”tecken”, innan de låter sig övertygas om att millenniet verkligen har kommit nära, ja, att det kommer att börja inom vår generations tid. Vi tillhör inte det onda och trolösa ”släkte” av religiösa skriftlärda och fariséer som för nitton hundra år sedan ville att Jesus Kristus skulle ge dem ett tecken för att övertyga dem om att han var Messias. (Matteus 12:38, 39) Vi har emellertid den beskrivning av ett ”tecken” som Jesus Kristus själv gav oss, och eftersom han gjorde denna beskrivning tillgänglig för oss, skulle vi av eget förvållande förbli i allvarlig okunnighet genom att vägra att ta del av den. Vi har tillgång till denna beskrivning i Matteus’ tjugofjärde kapiteloch Matt.tjugofemte kapitel, Markus’ trettonde kapitel och Lukas’ tjugoförsta kapitel. Beskrivningen av detta tecken gavs åt Jesu apostlar på deras begäran, inte för att bevisa att han var Messias eller Kristus, utan för att visa att vissa utlovade framtida händelser var nära förestående, snart skulle gå i uppfyllelse. Jesus gav denna beskrivning på elfte dagen i vårmånaden Nisan år 33 v.t., tre dagar före sin våldsamma död.

PROFETIAN OM ”TECKNET”

8. Hur antydde Jesus att han skulle bege sig bort, och vilka ord skulle uttalas när han återvände?

⁸ Jesus hade just förutsagt något som lät mycket fruktansvärt i judarnas öron, nämligen att deras tempel i Jerusalem skulle förstöras. Vid detta tillfälle hade han förklarat för sina religiösa motståndare: ”Se, edert hus skall komma att stå övergivet och öde. Ty jag säger eder: Härefter skolen I icke få se mig intill den tid, då I sägen: ’Välsignad vare han, som kommer, i Herrens [Jehovas, NW] namn.’” (Matteus 23:38, 39) Detta antydde att han skulle bege sig bort. När han återvände skulle somliga ta de profetiska orden i Psalm 118:26 i sin mun och säga: ”Välsignad vare han, som kommer, i HERRENS [Jehovas] namn.”

9. Hur visade Jesus att det inte var tillbedjarna i Jerusalems tempel som skulle uttala dessa välkomstord, när han återvände?

⁹ Det var uppenbarligen inte i det materiella templet i Jerusalem som Jehovas tillbedjare med dessa profetiska ord skulle välkomna den som kommer i Jehovas namn. Jesus fick detta att framstå mycket tydligt, vilket framgår av den skildring som följer på dessa hans olycksbådande ord: ”Och Jesus gick därifrån ut ur helgedomen. Hans lärjungar trädde då fram och bådo honom giva akt på helgedomens byggnader. Då svarade han och sade till dem: ’Ja, I sen nu allt detta; men sannerligen säger jag eder: Här skall icke lämnas sten på sten; allt skall bliva nedbrutet.’” — Matteus 24:1, 2.

10. Vilken fråga ställde fyra av apostlarna till Jesus, medan de befann sig på Oljeberget med utsikt över templet, och hur återger olika översättningar deras fråga?

¹⁰ De tolv apostlarna ställde ingen fråga om denna fruktansvärda profetia förrän de kom över till Oljeberget med förträfflig utsikt över Jerusalem och detta tempel, som kung Herodes den store hade renoverat. Denna syn tycks ha gett upphov åt en viktig fråga bland fyra av apostlarna, vilken också väckte de övrigas intresse. Vi läser nämligen: ”Medan han satt på Oljeberget trädde lärjungarna fram till honom, medan de var ensamma, och sade: ’Säg oss: När skall detta ske, och vad skall vara tecknet på din närvaro [grekiska: parousiʹa] och på avslutningen på tingens ordning?’” (Matteus 24:3, NW) Young’s Literal Translation of the Holy Bible återger deras ord från grekiskan på följande sätt: ”Säg oss, när skall detta ske, och vad är tecknet på din närvaro och på tidsålderns fullständiga slut?” The Emphasised Bible av Rotherham har en liknande lydelse: ”Säg oss, när detta skall ske och vad som skall vara tecknet på din närvaro och tidsålderns avslutning.” Ärkebiskop Newcomes översättning (korrigerade texten) lyder: ”Vad skall vara tecknet på ditt framträdande och på tidsålderns slut?” — 1808 års upplaga.

11. a) När blev Jerusalems tempel förstört, men vilka andra händelser inträffade inte vid den tiden? b) Vad är det därför naturligt att vi gör, när det gäller historien?

¹¹ Vi i våra dagar vet när förstöringen av det bokstavliga templet i Jerusalem ägde rum. Det var för nitton hundra år sedan, på sommaren år 70 v.t., då de romerska legionerna under härföraren Titus förstörde hela staden. (Lukas 21:20—24) Men hur förhåller det sig med dessa andra ting, ”tecknet” på Kristi parousia (närvaro, framträdande) och på avslutningen på tidsåldern eller tingens ordning (eller tillståndeta), vilket alltsammans ingick i lärjungarnas fråga? Det fullständiga slutet eller avslutningen på ett tillstånd bland judarna eller en judisk tingens ordning nåddes år 70 v.t., men inte avslutningen på den mera omfattande tingens ordning, som denna judiska ordning bara var en profetisk bild av eller förebild till. Herren Jesu Kristi parousia, närvaro eller framträdande inträffade heller inte det året. Eftersom vi lever nu på 1900-talet, är det mest naturligt att vi undersöker 1900-talets historia för att fastställa huruvida det förutsagda ”tecknet” har visat sig under vår egen generations tid.

12. Varför bör vi, med tanke på vad Stefanus sade om Kristi första tillkommelse, fråga oss huruvida apostlarna frågade om Jesu ”tillkommelse” eller ”advent”?

¹² Vi bör lägga märke till att lärjungarna frågade om Herren Jesu Kristi parousia. Frågade de om hans ”tillkommelse”, när de ställde denna fråga, hans ”advent”, som somliga kallar det? Detta är en fråga som förtjänar att ställas. När den kristne martyren Stefanus talade om Herren Jesu första ”tillkommelse”, sade han nämligen till den judiska domstolen Sanhedrin i Jerusalem: ”Vilken av profeterna hava icke edra fäder förföljt? De hava ock dödat dem som förut förkunnade om den Rättfärdiges tillkommelse [grekiska: eʹleusis], vilkens utlämnare och dråpare I nu haven blivit.” (Apostlagärningarna 7:52, Åk) Vi lägger märke till att när Stefanus talade om Kristi första tillkommelse, använde han inte ordet parousiʹa, utan det grekiska ordet eʹleusis. Dessa båda grekiska ord skiljer sig inte bara till sin form och sitt ursprung, utan också till sin innebörd.

13. Vilken är den ordagranna innebörden i ordet parousía med tanke på dess ursprung, men hur förklarar auktoriteter på grekiska ord innebörden i detta ord?

¹³ Ordet parousiʹa betyder ordagrant ”ett varande bredvid”, eftersom det kommer från den grekiska prepositionen paraʹ (”bredvid”) och ousía (ett ”varande”). A Greek-English Lexicon av Liddell och Scott, band 2, sidan 1343, spalt 2, anger som första definition på parousía ordet ”närvaro”. Som andra definition ges ordet ankomst, och därefter heter det: ”I synnerhet besök av kunglig eller offentlig person.” Theological Dictionary of the New Testament (av Gerhard Friedrich) anger i överensstämmelse med detta under rubriken ”Allmän betydelse” ordet ”närvaro”. (Band 5, sidan 859) Under rubriken ”Den tekniska användningen av orden” anges sedan i förbindelse med hellenism: ”1. En härskares besök.” På sidan 865 heter det beträffande ”den tekniska användningen av pareimi [verbet] och parousía i NT”: ”I NT används orden aldrig om Kristi tillkommelse i köttet, och parousía har aldrig innebörden återkomst. Uppfattningen om mer än en parousía återfinns först i den mera sentida kyrkan.”

14. a) Vilket uttryck skulle användas i stället för ”närvaro” enligt det grekiska ordets tekniska användning i förbindelse med hellenism? b) I vilka översättningar återges parousía genomgående med ”närvaro”, och vilken kontrast återfinns i Filipperna 2:12?

¹⁴ Jesu lärjungar frågade alltså inte om hans ”ankomst”, utan om tiden efter hans ankomst. De frågade om hans ”närvaro”. Och om vi i stället för att använda ordet ”närvaro” tillämpar ”den tekniska användningen av orden” i förbindelse med hellenism, skulle den fråga lärjungarna ställde till Jesus förstås på följande sätt: ”Vad skall vara tecknet på [ditt besök såsom kunglig person] och på avslutningen på tingens ordning?” Ett ”besök” inbegriper mera än en ”ankomst”. Det inbegriper en ”närvaro”. I det så kallade Nya testamentet förekommer det grekiska ordet parousía tjugofyra gånger, och det är inte bara Nya Världens översättning av den Heliga skrift som återger detta ord med ”närvaro” på alla ställen där det förekommer, utan så är också fallet med andra översättningar, till exempel Young’s Literal Translation of the Holy Bible, 1862; Wilsons The Emphatic Diaglott, 1857—1863; och Rotherhams The Emphasised Bible, 1897. Vi lägger märke till hur passande orden ”närvaro” och ”frånvaro” ställs i kontrast till varandra i Filipperna 2:12 (NW), där aposteln Paulus säger: ”Ni [har] alltid ... varit lydiga, inte endast under min närvaro, utan nu mycket mera beredvilligt under min frånvaro.”

LIKNELSEN OM DE TIO JUNGFRURNA

15. Vilken översättning av parousía är nödvändig i förbindelse med flera delar av det ”tecken” som Jesus förutsade, också vilken liknelse utgör ett exempel på detta?

¹⁵ Betydelsen ”närvaro” för parousía är nödvändig i förbindelse med flera delar av Jesu profetia om ”tecknet” på hans parousia och på avslutningen på tingens ordning. Låt oss till exempel undersöka den del av profetian som vanligen kallas liknelsen om de förståndiga och de oförståndiga jungfrurna. Jesus hade just profeterat om den ”trogne och omdömesgille slaven” och om den ”onde slaven”, och nu profeterar han om en annan detalj i förbindelse med sin parousia. ”Då”, säger han, ”skall himmelriket bli likt tio jungfrur som tog sina lampor och gick ut för att möta brudgummen. Fem av dem var dåraktiga, och fem var omdömesgilla. De dåraktiga tog nämligen sina lampor men tog ingen olja med sig, då däremot de omdömesgilla tog olja i kärlen tillsammans med sina lampor.” — Matteus 25:1—4; 24:45—51; NW.

16. I vilken bemärkelse är kvinnorna ”jungfrur”, enligt vad som framgår av liknelsens inledning?

¹⁶ Först och främst bör vi lägga märke till att denna liknelse gäller en klass av individer, och den skall därför inte tillämpas i sin helhet på varje enskild individs liv och död. De inbegripna är ”jungfrur” i speciell bemärkelse, eftersom de representerar ”himmelriket”. Jesus sade ju att ”då skall himmelriket bli likt [vad?] tio jungfrur”. Detta är det ”rike” som Jesus tidigare talade om i sin profetia, när han sade: ”Dessa goda nyheter om riket skall bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna; och därpå skall slutet komma.” — Matteus 24:14, NW.

17. a) Vilka är ”jungfrurna” en bild av, med tanke på att de är tio till antalet? b) När började liknelsen gå i uppfyllelse, och varför vid den tidpunkten?

¹⁷ Eftersom talet ”tio” i Skriften betecknar fullkomlighet med avseende på jordiska ting, är de tio ”jungfrurna” en bild av alla kristna som har framtidsutsikten eller bekänner sig ha framtidsutsikten att bli Jesu Kristi medarvingar till det himmelska riket. När började alltså den profetiska liknelsen gå i uppfyllelse? Söndagen den 6 Sivan, på pingstdagen, år 33 v.t. Varför det? Därför att jungfruklassen kom till då. Jesu Kristi trogna lärjungar, som var samlade på övre våningen i ett hus i Jerusalem, blev nämligen döpta med den heliga anden denna dag. De blev därigenom pånyttfödda av Gud till att vara hans andliga söner och fick utsikten att bli ”Guds arvingar och Kristi medarvingar”. (Romarna 8:17) Men i bibeln är det vanligen sönerna som är arvingar; och varför framställs i denna liknelse alla medlemmarna av den av anden pånyttfödda församlingen av Kristi lärjungar under bilden av kvinnor, unga jungfrur, som på bröllopsnatten går ut för att möta brudgummen? Och vem är denne ”brudgum”?

18. Vid vilka liknade Johannes döparen sig själv och Jesus, i förbindelse med bröllop, och vem ledde Johannes sina egna lärjungar till?

¹⁸ ”Brudgummen” är den uppståndne, förhärligade Herren Jesus Kristus. Johannes döparen talade om honom på detta sätt, och därför liknade han sig själv vid ”brudgummens vän”. På den tiden var det i allmänhet ”brudgummens vän” som ordnade med bröllopet mellan brudgummen och bruden. Den kväll då de båda trolovade skulle förenas blev brudgummen föremål för större uppmärksamhet än brudgummens vän. Och därför sade Johannes döparen till sina lärjungar, som han förberedde åt Jesus Kristus såsom deras bildlige ”brudgum”: ”Jag är inte den Smorde, utan jag har blivit utsänd framför honom. Den som har bruden är brudgummen. Men när brudgummens vän står och hör på honom, känner han mycken glädje på grund av brudgummens röst. Fördenskull har denna min glädje gjorts fullständig. Denne måste fortsätta att växa till, men jag måste fortsätta att minska.” (Johannes 3:28—30, NW) Det var därför helt i sin ordning att Johannes ledde sina lärjungar till Jesus.

19, 20. a) Hur liknar Jesus sig själv vid en brudgum i en liknelse, som han framställde, och i Uppenbarelseboken? b) Vad kallas det nya Jerusalem i överensstämmelse med detta?

¹⁹ Jesus själv liknade sig vid en brudgum i en annan liknelse som han framställde. Detta var liknelsen om ”bröllopet”, som en kung anordnade åt sin son, och denne son var en bild av evighetens store konungs, Jehova Guds, Son. (Matteus 22:1—14) Och i den uppenbarelse som Jesus Kristus fick av Gud och förmedlade till aposteln Johannes liknas Jesus såsom Guds lamm vid en brudgum, som blir förmäld med församlingen av sina lärjungar. Det heter där: ”’Låtom oss glädjas och fröjda oss och giva honom äran; ty tiden är inne för Lammets bröllop, och dess brud har gjort sig redo. Och åt henne har blivit givet att kläda sig i fint linne, skinande och rent.’ Det fina linnet är de heligas rättfärdighet... . ’Skriv: Saliga äro de som äro bjudna till Lammets bröllopsmåltid.’” Aposteln Johannes berättar vidare om en ängel som kom till honom och talade till honom och sade:

²⁰ ”’Kom hit, så skall jag visa dig bruden, Lammets hustru.’ Och han förde mig i anden åstad upp på ett stort och högt berg och visade mig den heliga staden Jerusalem, som kom ned från himmelen, från Gud, med Guds härlighet.” — Uppenbarelseboken 19:7—9; 21:9—11.

21. Vid vad liknar Paulus i Efesierna 5:23—27 förhållandet mellan Jesus Kristus och hans församling?

²¹ Aposteln Paulus liknar förhållandet mellan Jesus Kristus och hans församling av 144.000 medarvingar vid förhållandet mellan äkta man och hustru. Han skriver: ”En man är sin hustrus huvud, såsom Kristus är församlingens huvud, han som ock är denna sin kropps Frälsare. Ja, såsom församlingen underordnar sig Kristus, så skola ock hustrurna i allt underordna sig sina män. I män, älsken edra hustrur, såsom Kristus har älskat församlingen och utgivit sig själv för henne till att helga henne genom att rena henne medelst vattnets bad, i kraft av ordet. Ty så ville han själv ställa fram församlingen inför sig i härlighet, utan fläck och skrynka och annat sådant; fastmer skulle hon vara helig och ostrafflig.” — Efesierna 5:23—27.

22. Var äger bröllopet rum, och varför omnämns inte brudgummens brud i Jesu liknelse?

²² Bröllopet mellan brudgummen Jesus Kristus och hans ”brud”, hans församling, skall naturligtvis äga rum i himmelen, där de skall bli förenade med den himmelske Faderns, Jehova Guds, välsignelse. Vi bör emellertid lägga märke till att bruden inte omnämns i liknelsen om de tio jungfrurna, vilket beror på att detta kunde ha vållat en viss oklarhet. Det beror i själva verket på att ”bruden” tas ut eller utväljs bland de ”tio jungfrurna” själva. De utvalda ”jungfrurna” är de ”lyckliga” eller ”saliga”, som är ”bjudna till Lammets bröllopsmåltid”. (Uppenbarelseboken 19:9) I överensstämmelse med detta visar Jesu liknelse att de kvalificerade ”jungfrurna” träder in genom dörren till den festsal där bröllopsmåltiden skall hållas. Liknelsen visar i fortsättningen på vilket sätt de är kvalificerade.

23. Vilka krav ställs på medlemmarna av Kristi församling med tanke på att de liknas vid ”jungfrur”?

²³ Medlemmarna av Kristi brudförsamling liknas vid ”jungfrur” av mer än det skälet att de är trolovade med en jungfrulig brudgum. De är ”jungfrur” i ett ytterligare, andligt avseende. Precis som en jungfrulig flicka är ren, kysk, orörd i sexuellt avseende, så måste också dessa trogna medlemmar av den kristna församlingen vara rena och kyska genom att hålla sig avskilda från denna världen och inte ha några förbindelser med denna världens religiösa och politiska organisationer. De tar inte del i någon förening mellan kyrka och stat. De bevarar sin andliga jungfrulighet genom att inte blanda sig i denna världens angelägenheter. (2 Timoteus 2:3, 4) Detta är innebörden i de ord som uttalas om de 144.000, som ses stå tillsammans med Guds lamm på det andliga Sions berg: ”Dessa äro de som icke hava orenat sig med kvinnor [sådana som den religiösa skökan, det stora Babylon, och hennes döttrar]; ty de äro såsom jungfrur. Dessa äro de som följa Lammet, varthelst det går.” — Uppenbarelseboken 14:4; 17:3—5.

24. Vad sägs det i Jakob 1:26, 27 om den renhet som krävs av dessa som liknas vid jungfrur?

²⁴ Lärjungen Jakob säger beträffande den renhet som krävs: ”Om någon tycker sig vara en formenlig tillbedjare och likväl inte tyglar sin tunga utan fortfar att bedra sitt hjärta, då är dennes form av tillbedjan fåfäng. Den form av tillbedjan som är ren och obesudlad från vår Guds och Faders ståndpunkt är denna: att ta sig an fader- och moderlösa och änkor i deras vedermöda och att bevara sig utan fläck från världen.” — Jakob 1:26, 27, NW.

DE GÅR UT FÖR ATT MÖTA ”BRUDGUMMEN”

25. Hur tog Kristi församling på pingstdagen år 33 v.t. sin början med den religion som är ren och obesudlad från Guds ståndpunkt, och vad bevisade att det förhöll sig så?

²⁵ På pingstdagen år 33 v.t., då den heliga anden kom över Jesu Kristi trogna lärjungar såsom ett dop, medan de väntade i Jerusalem, tog den kristna församlingen sin begynnelse med den ”form av tillbedjan som är ren och obesudlad från vår Guds och Faders ståndpunkt”. De var i andligt avseende en jungfrulig klass, som var avskild från den religiösa organisation som hade förkastat Jesus Kristus och åstadkommit att han blivit hängd på en påle av den romerske landshövdingen Pontius Pilatus. (Apostlagärningarna 2:1—42) De höll från början fast vid Messias’, Jesu, och hans tolv apostlars undervisning och höll sig avskilda från det ”vrånga släkte” som var genomdränkt med oskriftenliga religiösa traditioner, som gått i arv från deras vilseledda förfäder. (Apostlagärningarna 2:40; Galaterna 1:13—17; Matteus 15:1—9) Den heliga andens dop och gåvan att tala främmande tungomål bevisade att de hade den sanna religionen, och de visste det. Nu måste de bevara sig ”jungfruliga” i den.

26, 27. a) Med vem blev den kristna församlingen i andligt avseende trolovad vid pingsten år 33 v.t.? b) Hur talade Paulus i 2 Korintierna 11:2—5 till de kristna likt ”brudgummens vän”?

²⁶ Det var den dagen (6 Sivan år 33 v.t.) som den kristna församlingen blev trolovad, lovad i äktenskap åt den himmelske brudgummen Jesus Kristus. Alla som därefter förenade sig med denna ursprungliga församling om 120 lärjungar i Jerusalem blev en del av denna trolovade klass och var förpliktade att bevara sig ”jungfruliga”. Aposteln Paulus framhåller detta faktum, när han varnar de kristna i Korint för att bryta sin trolovning med Jesus Kristus och gifta sig med en falsk Kristus. Paulus talar som om han vore ”brudgummens vän”, när han säger:

²⁷ ”Jag är svartsjuk beträffande er med gudaktig svartsjuka, ty jag har personligen lovat er i äktenskap åt en enda äkta man, på det att jag måtte framställa er såsom en kysk jungfru inför den Smorde. Men jag är rädd för att liksom ormen förledde Eva genom sin illfundighet, så kan på något sätt edra sinnen bli fördärvade och dragna bort från den uppriktighet och den kyskhet, som ni är skyldiga den Smorde. Ty det är verkligen så att om någon kommer och predikar en annan Jesus, än den som vi predikade, eller ni tar emot en annan ande, än den som ni tog emot, eller andra goda nyheter, än dem som ni godtog, så har ni gärna fördrag med honom. Ty jag anser att jag inte i något enda stycke har bevisat mig underlägsen edra extra prima apostlar.” — 2 Korintierna 11:2—5, NW.

28. Hur talade både Jesus och änglarna om för lärjungarna att han skulle komma likt en judisk brudgum för att hämta dem hem till sig?

²⁸ Deras bröllop med den jungfrulige brudgummen i himmelen skulle äga rum någon gång i framtiden, någon gång långt efter denna trolovningsdag på pingsten år 33 v.t. Femtiotvå dagar dessförinnan, den natt då Jesus blev förrådd av den otrogne aposteln Judas Iskariot, hade han sagt till sina trogna apostlar: ”I min Faders hus finns många boningar. I annat fall skulle jag ha underrättat er, ty jag går min väg för att bereda en plats åt er. Vidare, om jag går min väg och bereder en plats åt er, så kommer jag igen och skall ta er hem till mig, för att där jag är, där skall också ni vara. Och dit jag går, dit känner ni vägen.” (Johannes 14:2—4, NW] Fyrtiotvå dagar därefter, då han for upp från Oljeberget och in i skyn, medan ett antal av hans lärjungar såg på, visade sig två änglar för dem och sade: ”Ni män från Galileen, varför står ni och ser upp mot skyn? Denne Jesus, som blev upptagen från er in i skyn, skall komma så, på samma sätt, som ni har sett honom fara in i skyn.” (Apostlagärningarna 1:9—11, NW) Lärjungarna visste alltså att Jesus, i likhet med en judisk brudgum på bröllopsnatten, skulle komma för att hämta dem till sin himmelske Faders hem, precis som Jesus tidigare hade lovat dem. — Johannes 14:1—3.

29. a) När gick jungfruklassen åstad för att möta brudgummen? b) Vilken fråga uppstod nu, och vad antyds av att båda slagen av jungfrur var lika till antalet?

²⁹ Med tanke på sitt stundande bröllop gick den trolovade jungfruklassen åstad för att möta brudgummen, för att välkomna honom och glädja sig med honom. Dess medlemmar måste vaka, eftersom de inte visste ”dagen, ej heller stunden”. (Matteus 25:13) Hur många av dem, som gick åstad på pingstdagen år 33 v.t. och av de tusentals individer som längre fram förenade sig med dem, skulle visa sig vara lika de ”omdömesgilla” jungfrurna i liknelsen, och hur många skulle likna de ”dåraktiga” eller omdömeslösa jungfrurna? I liknelsen är antalet omdömesgilla och antalet dåraktiga jungfrur lika stort för att utvisa att alla som verkligen går åstad har samma möjligheter, men också för att inte antyda att det skulle vara fler av det ena slaget än av det andra; denna sak lämnades obestämd. Men i liknelsen förutsades det verkligen att inte alla de som gick åstad såsom ”jungfrur” skulle bevisa sig värdiga att bli mottagna och få ta del i ”Lammets bröllopsmåltid”. — Lukas 12:35—38.

30. a) Vad skilde de omdömesgilla jungfrurna från de dåraktiga? b) Gick allesammans åstad med brinnande lampor, och vad var alltså nu den avgörande frågan?

³⁰ Vad var det då som skilde de omdömesgilla eller försiktiga jungfrurna från de dåraktiga eller oförsiktiga jungfrurna? Detta: ”De dåraktiga tog nämligen sina lampor men tog ingen olja med sig, då däremot de omdömesgilla tog olja i kärlen tillsammans med sina lampor.” (Matteus 25:3, 4, NW) Men ändå visste de allesammans att de skulle bli identifierade genom att ha tända lampor ända tills välkomstprocessionen hade kommit fram. Det skulle utgöra ett bevis på att de var värdiga att få tillträde till bröllopsfesten. Med tanke på detta behövde de så mycket olja att den räckte ända tills bröllopståget nådde fram till brudgummens hem. Vad symboliserade oljan i liknelsens uppfyllelse? De gick åstad för att möta brudgummen innan hans ankomst blivit tillkännagiven, och deras lampor brann när de gick åstad. Det fanns alltså olja i deras lampor åtminstone vid det tillfället. Men var det tillräckligt mycket för att hålla deras lampor brinnande tills bröllopståget trädde in i brudgummens hus?

31, 32. a) Vad avsåg denna liknelse att visa med avseende på dessa symboliska ”jungfrur”? b) Vilken väntande inställning måste de bevara, vilket Paulus gav uttryck åt i Filipperna 3:20, 21?

³¹ Oljan var för belysningsändamål. Utan den skulle veken i lampan inte sprida ett stadigt, varaktigt sken. Vad visades i symbol genom att de bar en brinnande lampa till bröllopsfesten? För att kunna besvara denna fråga måste vi komma ihåg vilket syfte Jesus hade med att framställa denna liknelse. Syftet var att visa att de som önskade vinna tillträde till det himmelska bröllopet måste bära ett särskilt kännemärke, en särskild personlighet, och de måste bevara denna personlighet ända fram till slutet, oavsett vid vilken tidpunkt bröllopståget satte sig i rörelse och fortsatte tills det slutligen nådde fram till det hem som brudgummen hade berett åt sin ”brud”. Medan ”himmelrikes”-klassen befinner sig på jorden mitt i denna förmörkade värld måste den först och främst förbli ”jungfrulig” i andligt avseende. Dess medlemmar hade sina förhoppningar fästade vid den himmelske brudgummen, och denna inställning tillät inte att de hade någon förbindelse med den orena världen. De måste fortsätta att ”följa Lammet, varthelst det går”. (Uppenbarelseboken 14:4) De måste bevara sig lika aposteln Paulus, som sade:

³² ”Vad oss angår, är vårt medborgarskap i himlarna, varifrån vi också ivrigt väntar en frälsare, Herren Jesus Kristus, som skall så omgestalta vår förnedrade kropp, att den likdanas med hans härliga kropp — enligt den makts verkan som han besitter, nämligen att underlägga sig allt.” — Filipperna 3:20, 21, NW.

33. a) Hur länge måste de bevara denna andliga jungfrulighet, och vad kan de på ha sätt bevisa sig värdiga? b) Hur talade Jesus om att de skulle visa detta sitt godtagbara tillstånd?

³³ De bevarar alltså sin andliga jungfrulighet på grund av sin åstundan och beslutsamhet att bevisa sig värdiga att bli godtagna av den himmelske brudgummen såsom hans ”brud”. De måste ge bevis för detta i sitt dagliga liv, mitt i det mörker som råder i denna värld av människor. I sin bergspredikan år 33 v.t. sade brudgummen, Jesus Kristus, till sina lärjungar: ”I ären världens ljus. Icke kan en stad döljas, som ligger uppe på ett berg? Ej heller tänder man ett ljus och sätter det under skäppan, utan man sätter det på ljusstaken, så att det lyser för alla dem som äro i huset. På samma sätt må ock edert ljus lysa inför människorna, så att de se edra goda gärningar och prisa eder Fader, som är i himmelen.” — Matteus 5:14—16.

34. Hur skulle de kristna lysa, enligt vad Paulus säger i Filipperna 2:14—16?

³⁴ Aposteln Paulus sade också till sina medkristna: ”Gören allt utan att knorra och tveka, så att I bliven otadliga och rena, Guds ostraffliga barn mitt ibland ’ett vrångt och avogt släkte’, inom vilket I lysen såsom himlaljus i världen, i det att I hållen fast vid livets ord. Bliven mig så till berömmelse på Kristi dag, till ett vittnesbörd om att jag icke har strävat förgäves och icke förgäves har arbetat.” — Filipperna 2:14—16.

35. Vad framställs alltså i bild genom att jungfrurna håller upp sina brinnande lampor, och vad väntar de på?

³⁵ För att medlemmarna av ”himmelrikes”-klassen skall kunna lysa såsom ”världens ljus” måste de ägna sig åt ”goda gärningar”, som blir till ära för den himmelske Fadern; de måste göra allt utan att knorra och tveka och måste bevara sig otadliga och rena när det gäller deras liv såsom kristna, varigenom de bevisar sig vara Guds ostraffliga barn. De måste göra detta i väntan på att brudgummen skall komma och hämta dem till sin himmelske Faders hem. Att de gör allt detta framställs i bild genom att jungfrurna håller upp sina brinnande lampor. Det är något som kommer att behaga brudgummen mitt i den mörka natt som råder i världen.

VAD OLJAN OCH KÄRLEN SYMBOLISERAR

36. Vad symboliserar ”oljan” för belysningsändamål?

³⁶ Vad symboliserar då oljan för belysningsändamål? Den symboliserar det som håller ”himmelrikes”-klassen lysande såsom himlaljus mitt i en förmörkad värld. Den är följaktligen en bild av ”livets ord”, som denna klass måste hålla ”fast vid”; det heter nämligen i Skriften: ”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.” (Psalm 119:105) ”När dina ord upplåtas, giva de ljus och skänka förstånd åt de enfaldiga.” (Psalm 119:130) Som bild betraktad inbegriper ”oljan” också Guds heliga ande, eftersom denna heliga, osynliga verksamma kraft från Gud hjälper oss att förstå Guds ord. (Johannes 16:13) Denna heliga ande frambringar också frukt hos den kristne, andens frukt, som är kärlek, glädje, frid, tålamod, mildhet, godhet, trofasthet, saktmod, återhållsamhet. (Galaterna 5:22, 23) Denna andliga ”olja” har upplysande kraft.

37. Vad symboliserar det att jungfrurna har ett förråd av olja i sina ”kärl”, och varför förhåller det sig så?

³⁷ I liknelsen måste ”jungfrurna” ha ett förråd av olja i kärl, från vilka de kunde fylla på de lampor de hade med sig. De kunde inte göra sina egna kroppar till ”kärl” genom att dricka oljan och sedan åter kasta upp den i sina lampor, när det behövdes, för att hålla dem brinnande. Men att de hade ”kärl” fyllda med olja innebar att de var i besittning av ett oljeförråd, men naturligtvis inte i sina egna kroppar såsom behållare. ”Himmelrikes”-klassen har alltså i sin ägo, ja, inom sig, ett förråd av Guds ord och hans heliga ande. Det är därför passande att ”kärlen” i liknelsen symboliserar själva medlemmarna av jungfruklassen, som är i besittning av den symboliska ”oljan”. De behöver sannerligen ett tillräckligt förråd av denna ”olja”, när de går åstad för att möta brudgummen och slå följe med hans procession.

38. Vad symboliserar alltså jungfrurnas lampor, och på vad sätt lyser de?

³⁸ De tio jungfrurna i liknelsen använde oljelampor för att lysa upp i nattens mörker. Vad är då dessa lampor en bild av i liknelsens uppfyllelse i våra dagar? Samma sak som oljekärlen, eftersom dessa lampor av forntida konstruktion innehöll belysningsolja, precis som förrådskärlen gjorde. Medlemmarna av ”himmelrikes”-klassen är själva de symboliska lamporna. Inte så att förstå att de sväljer en stor mängd olja och sedan gjuter olja över hela kroppen och sätter eld på sig själva, så att de blir ”levande facklor”, uppradade längs processionsvägen, likt martyrer som offrar sina liv till ära för brudgummen. Nej, men de är fyllda med Guds upplysande ord och hans heliga ande, och detta får dem att lysa i andligt avseende till ära för den strålande, himmelske brudgummen. De är själva, på grund av sina andliga egenskaper, ”himlaljus i världen”. Det liv de lever under inflytande av Guds ord och ande gör att de lyser till hans ära.

39. a) Varför visste inte ”jungfrurna” hur länge de kunde behöva vänta på brudgummen? b) Vad fann därför de omdömesgilla jungfrurna det tillrådligt att göra?

³⁹ Eftersom det inte angavs någon timme på natten, då brudgummen skulle lämna det hus där bruden gavs åt honom och därefter leda en procession tillbaka till det hem han själv berett för deras äktenskapliga liv, visste jungfrurna i liknelsen inte exakt hur länge de kunde behöva vänta, innan de fick se brudgummen komma. De visste alltså inte hur länge de kunde behöva hålla sina lampor brinnande. Det var därför tillrådligt att de inte bara hade sina lampor fyllda med olja, utan också ett kärl fyllt med extra olja. De ”omdömesgilla” eller försiktiga jungfrurna insåg detta och ”tog olja i kärlen” tillsammans med sina brinnande lampor. De ”dåraktiga” eller omdömeslösa, oförsiktiga jungfrurna handlade inte så, och det skulle i sinom tid visa sig hur dåraktigt detta var.

40. a) Hur tar den ”omdömesgilla” jungfruklassen i liknelsens uppfyllelse med sig olja i kärlen? b) Hur hjälper detta dess medlemmar att hålla fast vid sin trolovning med brudgummen?

⁴⁰ I liknelsens uppfyllelse tar de, som framställs i bild genom de fem ”omdömesgilla” jungfrurna, så att säga med sig extra olja i sina kärl genom att låta sig uppfyllas av Guds ord i sinne och hjärta genom enskilt, personligt studium, genom att närvara vid kristna möten, där Guds ord lärs ut och dryftas, och genom att göra bruk av detta Guds ord, när de delar med sig av det åt andra. De ber om Guds ande och strävar efter att ständigt vara ”uppfyllda av ande”. (Efesierna 5:18, NW) Om de skulle komma i en nödsituation någon gång i framtiden, kommer de på grund av att de är uppfyllda av denna andliga ”olja” att få hjälp att förnya sin kraft att uthärda, så att de kan fortsätta att lysa såsom ”världens ljus” till bevis för att de har hållit fast vid sin trolovning med den himmelske brudgummen.

”DÅ NU BRUDGUMMEN DRÖJDE”

41. a) När började hedningar sluta sig till den kyska jungfruklassen, som gick ut för att möta brudgummen? b) Sammanträffade ”jungfrurna” med brudgummen år 70 v.t., på grund av vad som då hände judarna?

⁴¹ På hösten år 36 v.t. öppnades dörren för de oomskurna icke-judarna, hedningarna, att bli omvända till kristendomen, som är den ”form av tillbedjan som är ren och obesudlad” från Guds ståndpunkt. Dessa troende hedningar fick del av Guds heliga ande och dess gåvor, precis som de judiska troende hade fått på pingstdagen år 33 v.t. (Apostlagärningarna 10:1—11:18; 15:7—19) På så sätt kom också de att ingå i den kyska jungfruklass som blivit lovad i äktenskap åt Kristus. (2 Korintierna 11:2) Från och med den tiden hade de del i uppfyllelsen av liknelsen om de ”tio jungfrurna”. För att använda liknelsens ord, tog de ”sina lampor och gick ut för att möta brudgummen”. År 70 v.t. förstörde de romerska legionerna staden Jerusalem och dess praktfulla tempel, men även om denna fruktansvärda förstöring var ett uttryck för Guds domar mot de icke troende, kristendomsfientliga judarna, sammanträffade inte den kyska jungfruklassen då med den himmelske brudgummen, som man hade gått ut för att välkomna. — Lukas 21:20—24; Matteus 24:15—22; Markus 13:14—20.

42, 43. a) Vilken uppenbarelse mot slutet av första århundradet måste ha uppmuntrat den kyska jungfruklassen i dess hopp, men hur slutade denna uppenbarelse? b) Vilkas närvaro, som redan börjat, talade Johannes om i det första brev han skrev därefter?

⁴² Åren gick, och mot slutet av det första århundradet v.t., omkring år 96 v.t., fick aposteln Johannes den hänförande uppenbarelsen med allt som den hade att uppenbara om den himmelske brudgummen Jesus Kristus och hans ”brud”, som framställdes i bild såsom det nya Jerusalem. (Uppenbarelseboken 21:1—22:17) Detta måste ha varit till outsäglig uppmuntran för den kyska jungfruklassen, som fortfarande höll fast vid sitt hopp att få sammanträffa med den återvändande brudgummen. Den himmelske brudgummen avslutade emellertid denna uppenbarelse med orden: ”Han som bär vittnesbörd om dessa ting säger: ’Ja; jag kommer med hast.’” Till gensvar på detta svarade den åldrige aposteln Johannes: ”Amen! Kom, Herre Jesus”, och därefter tillfogade Johannes de avslutande orden: ”Må Herren Jesu Kristi oförtjänta omtanke vara med de heliga.” (Uppenbarelseboken 22:20, 21, NW) Kanske två år därefter, omkring år 98 v.t., skrev aposteln Johannes det första av sina tre brev, och i detta brev sade han:

⁴³ ”Små barn, det är den sista timmen, och alldeles som ni har hört att antikrist kommer, har det redan nu kommit att finnas många antikrister, av vilket förhållande vi vinner den kunskapen att det är den sista timmen.” ”Vi vet att var och en som har blivit född av Gud inte bedriver synd, utan den av Gud födde vakar över honom, och den onde får intet grepp om honom. Vi vet att vi har vårt ursprung hos Gud, men hela världen ligger i den ondes våld.” — 1 Johannes 2:18; 5:18, 19; NW.

44. a) Vems ankomst öppnade Johannes’ död därefter dörren för? b) Hur starkt måste vid den tiden de lampor ha brunnit som de tio jungfrurnas klass hade med sig, och vilket hopp hyste man när det gällde att möta brudgummen?

⁴⁴ Kort efter det att Johannes skrivit sina tre brev och även den skildring av Jesu liv som kallas Johannes’ evangelium, måste denne åldrige apostel ha dött, och han var utan tvivel den siste av ”Lammets tolv apostlar”. När Johannes gick bort, kunde därför dörren undan för undan öppnas, inte för att Kristus, brudgummen, skulle komma, utan antikrist, som Johannes hade varnat för. (2 Tessalonikerna 2:7, 8) Därefter blev ”världens ljus” nästan helt och hållet utsläckt. De symboliska ”lamporna”, vilka tillhörde den klass som framställdes i bild genom de ”tio jungfrurna”, måste ha brunnit mycket svagt. Antalet sanna ”jungfrur” måste i själva verket ha blivit mycket lågt. Andra intressen, världsliga, materiella intressen, i stället för längtan efter att Herren Jesus skulle återvända, måste ha sysselsatt deras tankar som bara var till bekännelsen kristna. Det gick alltså en lång tid, men ändå visade han sig inte.

45. Hur gick det i uppfyllelse att ”då nu brudgummen dröjde, blevo de alla sömniga och somnade”, i synnerhet på Konstantins tid?

⁴⁵ Detta var vad som förutsades med följande ord i liknelsen om de tio jungfrurna: ”Då nu brudgummen dröjde, blevo de alla sömniga och somnade.” (Matteus 25:5) Inom den religiösa grupp som bekände sig utgöra den kristna församlingen blev likaså medlemmarna så småningom trötta på att vänta på att brudgummen skulle komma. I och med Konstantin den stores så kallade ”omvändelse” och i och med att han gjorde den kristendom som man bekände sig äga på den tiden till statsreligion i romarväldet, tycktes det faktiskt inte längre råda något behov av att Kristus skulle återvända. Kristenheten hade nu upprättats, och många av de religiösa biskoparna inom kyrkorna blev förbundna med den romerska staten och började regera i religiöst avseende. Det var inte bara Jesu Kristi sanna apostlar som hade somnat in i döden, utan dessa till bekännelsen kristna biskopar somnade också med avseende på sitt kristna ansvar och behovet att hålla den kristna församlingen ren, fri från människors filosofiska uppfattningar och traditioner, och behovet att bevara sig själva absolut rena och obefläckade av världen i en ren, obesudlad form av tillbedjan inför Gud.

46. a) Hur utgör denna sömn, som de tio jungfrurnas klass befann sig i, en parallell till vad Jesus förutsade i liknelsen om vetet och ogräset? b) Hur länge skulle den andliga sömnen vara, och vid vilken tid skulle liknelsens slutliga detaljer gå i uppfyllelse?

⁴⁶ Denna situation i religiöst avseende tycks utgöra en parallell till den situation som Jesus framställde i liknelsen om vetet och ogräset, då han sade: ”Med himmelriket är det, såsom när en man sådde god säd i sin åker; men när folket sov, kom hans ovän och sådde ogräs mitt ibland vetet och gick sedan sin väg.” (Matteus 13:24, 25) Först efter en lång växtperiod skulle skörden komma, då det var tid för ”mannen” i liknelsen att ta itu med skördearbetet och befalla att ogräset skulle ryckas upp och det rena ”vetet” samlas in i hans lador. Det är intressant att lägga märke till att när Jesus förklarade hela denna liknelse, använde han samma uttryck som hans apostlar använde, då de ställde den fråga till honom, som återfinns i Matteus 24:3 (NW). Jesus sade: ”Skörden är en avslutning på en tingens ordning.” (Matteus 13:39, NW) Det var ännu lång tid kvar till avslutningen på den världsliga tingens ordning, och den sömn som förutsades i liknelsen om de ”tio jungfrurna” visade sig bli lång. Uppfyllelsen av de slutliga detaljerna i liknelsen om jungfrurna skulle utgöra en del av ”tecknet” på att vi befinner oss i ”avslutningen på tingens ordning”.

[Fotnoter]

Kapitel 11

”Brudgummen är här!”

1. Vilka skulle vakna till under de tio jungfrurnas sömn av obestämd varaktighet, och i synnerhet efter vilket religiöst uppvaknande skulle detta ske?

UNDER den sömn av obestämd varaktighet som Jesus förutsade i sin liknelse måste de symboliska ”jungfrurna” ha vaknat till några gånger, särskilt de ”omdömesgilla” jungfrurna, som hade tagit med sig ett extra förråd av olja i sina kärl. Detta gällde i synnerhet sedan det skett ett religiöst uppvaknande i början av 1500-talet v.t., då man i Europa började göra ihärdiga ansträngningar att återvända till den inspirerade Heliga skrift såsom den enda bok som innehåller gudomlig sanning, den sanna inspirerade vägledningen för Kristi, brudgummens, efterföljare. Kristi löfte att komma tillbaka gjorde verkligt intryck på uppriktiga människor som läste och studerade bibeln. De insåg att denna andra tillkommelse skulle inträffa före millenniet, dvs. innan det utlovade tusenårsriket började, det tusenårsrike som skulle utmärkas av att Satan var bunden och fängslad i ”avgrunden”.

2. Hur var den lutherske teologen J. A. Bengel av betydelse för ett uppvaknande i religiöst avseende?

² Under första hälften av 1700-talet framträdde till exempel en luthersk teolog vid namn Johann Albrecht Bengel, som föddes i Winnenden i Württemberg i Tyskland år 1687 och dog år 1752. Han skrev ett antal böcker om den Heliga skrift. I Encyclopædia Britannica (elfte upplagan) heter det om dessa böcker:

De viktigare är: Ordo Temporum [Tidernas ordning], en avhandling om kronologin i Skriften, där han går in på spekulationer om världens ände, samt Erklärte Offenbarung Johannis [Förklaring av Johannes’ uppenbarelse], vilken under en tid var mycket populär i Tyskland och översattes till flera språk. — Band 3, sidan 737.

I M’Clintock och Strongs Cyclopædia heter det om Bengel:

Hans kronologiska verk, där han försöker fastställa ”vilddjurets tal”, tiden för ”tusenårsriket” (han fastställde bestämt tusenårsrikets början till året 1836) osv., har snarare minskat hans anseende i fråga om att dra välgrundade slutsatser. — Band 1, sidorna 749, 750.

3. a) Varför visade sig dessa Bengels publicerade skrifter inte vara midnattsropet om brudgummen? b) Hur kom ett annat uppvaknande i förbindelse med William Miller från Pittsfield i Massachusetts?

³ Men de skrifter som Bengel utgav under första hälften av 1700-talet visade sig inte vara midnattsropet: ”Se, brudgummen kommer! Gån ut och möten honom.” ”Brudgummen är här! Gå ut för att möta honom!” (Matteus 25:6, 1917; NW) De som följde Bengels publikationer och handlade i överensstämmelse med dem mötte inte den himmelske brudgummen år 1836 genom att han synligen återvände i köttet. Så småningom inträffade andra uppvaknanden bland de kristna som bekände sig tillhöra den kyska jungfruklassen, särskilt i förbindelse med en man som föddes i Pittsfield i Massachusetts i USA år 1781. Denne man var William Miller, som blev grundare av de så kallade milleristerna eller adventisterna. I M’Clintock och Strongs Cyclopædia heter det på sidan 271 i band 6:

Omkring år 1833, då han bodde i Low Hampton i staten New York, påbörjade han sin bana som en apostel för den nya läran, som hävdade att världen skulle nå sitt slut år 1843. Det huvudargument som hans uppfattning vilade på var det som gällde slutet av de 2.300 dagarna i Daniel 8:14, vilka han betraktade som år. Han betraktade vidare de sjuttio veckorna i Daniel 9:24 såsom nyckeln till begynnelsen av de 2.300 dagarna i det föregående kapitlet, och han ansåg att dessa perioder började år 457 f. Kr., då den persiske kungen Artaxerxes [Artasasta] sände Esra upp ur fångenskapen till att återupprätta den judiska staten i Jerusalem (Esra 7). Han angav i likhet med de flesta kommentatorer slutet av de sjuttio veckorna till år 33 e. Kr., i och med Kristi korsfästelse, och fann att återstoden av de 2.300 dagarna, som uppgick till 1.810, skulle utlöpa år 1843. I tio år höll han fast vid denna mening och lyckades samla ett stort antal efterföljare, som sägs ha uppgått till femtio tusen, vilka väntade i godtrogen förbidan på den fastställda dagen. Men adventisterna, som de ibland kallas, lämnade så småningom Miller, när händelseutvecklingen gick stick i stäv med denna deras apostels lära. Han dog i Low Hampton i grevskapet Washington i staten New York den 20 december 1849.

4. a) Hur visade sig milleristernas rörelse inte vara midnattsropet? b) Vad upptäckte en självständig grupp bibelforskare trettio år senare beträffande Kristi andra tillkommelse?

⁴ Uppkomsten av milleristernas rörelse visade sig alltså inte vara midnattsropet: ”Brudgummen är här!” Den himmelske brudgummen framträdde inte i köttet för dessa adventister år 1843 för att rycka dem upp till det himmelska hem som de längtade till. Men ändå fortsatte man att studera bibeln. Trettio år senare var en liten grupp, som inte var förbunden med adventisterna eller med någon av kristenhetens religiösa sekter, i färd med att studera den Heliga skrift i Pittsburgh (Allegheny) i Pennsylvanien i USA. De studerade självständigt för att undvika att betrakta bibeln genom sekteristernas glasögon. En av dessa män var Charles Taze Russell, som just hade fyllt tjugo år. De var naturligtvis varmt intresserade av den himmelske brudgummens, Jesu Kristi, andra tillkommelse. Deras studium av bibeln ledde emellertid till upptäckten att Kristus skulle komma tillbaka osynlig, inte i synlig måtto i köttet såsom en materialiserad människa, utan i osynlig måtto i anden, eftersom han inte längre var kött och blod. Hans ankomst skulle därför inte kunna ses av människor, och denna ankomst skulle inleda hans osynliga närvaro eller parousia. Men den skulle göras uppenbar genom olika tecken.

”SJU TIDER” — ”HEDNINGARNAS TIDER”

5. Vilken tidsperiod, som Jesus omnämnde, undersökte de i samband med sina studier, och vad lät Russell år 1876 publicera om denna periods slut?

⁵ Dessa sökande bibelforskare började under sina bibelstudier att undersöka ”hedningarnas tider”, som Jesus talade om i Lukas 21:24, och de förband dessa hedningarnas tider med de ”sju tider” som omnämns fyra gånger i Daniels fjärde kapitel, verserna 13, 20, 22 och 29. Vad kom dessa bibelforskare fram till beträffande den tid då dessa ”sju tider”, under vilka hedningarna hade laglig rätt till herraväldet över jorden, skulle löpa ut inför Gud? Vid den tiden utgav en man vid namn George Storrs en månadstidskrift i Brooklyn i New York, och den bar namnet ”Bible Examiner” (Bibelgranskaren). År 1876 lämnade den tjugofyraårige Russell ett bidrag om detta ämne till tidskriften. Det publicerades i årgång 21, nummer 1, som var oktobernumret 1876. På sidorna 27 och 28 i detta nummer publicerades Russells artikel under rubriken ”Hedningarnas tider: När utlöper de?” I denna artikel (sidan 27) sade Russell: ”De sju tiderna utlöper år 1914 e. Kr.”

6. a) Vilken bok blev Russell medutgivare av år 1877, och vad sades det där om slutet på hedningarnas tider? b) Vilken tidpunkt för slutet av de sex tusen åren av människans tillvaro angavs i den kronologi man då följde, men vilket år menade man att det sjunde millenniet började?

⁶ Påföljande år (1877) utgav Russell tillsammans med en man vid namn Nelson H. Barbour från Rochester i New York en bok med titeln ”Three Worlds, and the Harvest of This World” (De tre världarna och denna världens skördetid). I denna bok framhölls det att slutet av hedningarnas tider år 1914 v.t. skulle föregås av en period om fyrtio år, som skulle utmärkas av en skördetid om tre och ett halvt år med början år 1874 v.t. Man hade uppfattningen att denna skörd stod under osynligt ledarskap av Herren Jesus Kristus, vars närvaro eller parousia började år 1874. Man menade också att det stora motbildliga jubelåret för mänskligheten skulle börja kort därefter, det jubelår som hade förebildats av det forntida ”jubelår” som judarna firade i enlighet med Mose lag. (3 Moseboken, kapitel tjugofem) Enligt den bibelkronologi som därefter antogs slutade de sex tusen åren av människans tillvaro på jorden år 1872, men Herren Jesus kom inte vid slutet av dessa sex millennier av människans tillvaro, utan i stället vid början av det motbildliga jubelåret i oktober 1874. Året 1874 betraktades som slutet på sex millennier av synd bland människorna. Alltifrån detta senare datum menade man att människorna befann sig under det sjunde millenniet. — Uppenbarelseboken 20:4.

7. a) Varför inbegreps orden ”och förkunnare av Kristi närvaro” i titeln på den religiösa tidskrift som Russell började utge år 1879? b) Vad skulle hända när denna ”närvaro” nådde slutet av hedningarnas tider år 1914?

⁷ Enligt denna förståelse av saken började den kyska jungfruklassen gå åstad för att möta den himmelske brudgummen år 1874, eftersom man trodde att han hade anlänt det året och att han var osynligen närvarande alltsedan dess. Man menade att brudgummens osynliga närvaro redan hade börjat. När Charles T. Russell i juli 1879 började utge sin egen religiösa tidskrift, gav han den därför titeln ”Zion’s Watch Tower and Herald of Christ’s Presence” (”Zions Vakt-Torn och förkunnare av Kristi närvaro”). Han hade redan blivit förtrogen med Wilsons bibelöversättning The Emphatic Diaglott, där det grekiska ordet parousiʹa återgavs med ”närvaro”, inte ”tillkommelse”, i Matteus 24:3 och på andra ställen. Den nya tidskriften förkunnade att Kristi osynliga närvaro hade börjat år 1874. Denna närvaro skulle fortsätta fram till slutet av hedningarnas tider år 1914, då hednanationerna skulle bli förintade och kvarlevan av den kyska jungfruklassen bli förhärligad tillsammans med sin brudgum i himmelen genom att dö och bli uppväckt till liv i anden. På så sätt skulle den klass som framställdes i bild genom de fem förståndiga jungfrurna träda in genom dörren till bröllopet.

8. a) Vad såg kvarlevan av den kyska jungfruklassen med iver fram emot, och varför det? b) Vad tillkännagav Russell på morgonen denna dag för medarbetarna vid högkvarteret i Brooklyn i New York?

⁸ Allteftersom åren gick och tiden närmade sig, såg kvarlevan av den kyska jungfruklassen med allt starkare intresse framåt mot den kritiska tidpunkten 1 oktober 1914. Detta var en klass av kristna som var avskilda från denna orena värld och helt och fullt ”invigda” åt Gud genom Kristus, och de hade symboliserat sin ”invigning” åt Gud genom dop i vatten. De strävade efter att låta sitt ljus lysa medan de närmade sig den tid då de förväntade att möta sin brudgum i himmelen. Till slut kom dagen, den 1 oktober 1914, och på morgonen denna dag tillkännagav Charles T. Russell, i egenskap av Sällskapet Vakttornets president, för medarbetarna vid högkvarteret i Brooklyn i New York: ”Hedningarnas tider har gått till ända. Deras kungar har haft sin tid.”

9. När dog emellertid Russell själv, och vilken slutsats måste man dra med tanke på detta?

⁹ Men kvarlevan av Kristi kyrka eller församling blev inte förhärligad i himmelen vid slutet av hedningarnas tider, som man hade förväntat. Russell själv dog inte förrän den 31 oktober 1916 och lämnade åt en annan man att bli Sällskapets president. Man måste ha räknat fel någonstans.

10. a) Vad började den 1 oktober 1914 torna upp sig för kvarlevan av den kyska jungfruklassen på jorden? b) När nådde förföljelsen sin kulmen, och vilket brev ger uttryck åt en hjärtats trängtan efter att förenas med den himmelske brudgummen?

¹⁰ I stället för att den kristna församlingen blev förhärligad i himmelen den 1 oktober 1914 började stora svårigheter torna upp sig för dem som åstundade att få möta den himmelske brudgummen. Allteftersom första världskrigets år släpade sig fram med fasa, nådde den förföljelse som den kyska jungfruklassen ständigt blev utsatt för sin kulmen. Detta inträffade på sommaren år 1918, då Sällskapet Vakttornets nye president, Joseph F. Rutherford, och Sällskapets sekreterare-kassaförvaltare, W. E. Van Amburgh, jämte sex andra kristna män, som tillhörde personalen vid högkvarteret i Brooklyn i New York, blev orättvist dömda vid en federal domstol och blev inspärrade i federala tukthuset i Atlanta i Georgia. President Rutherford skrev ett brev från sin cell där till sina medkristna som blev föremål för förföljelse utanför fängelsets galler och murar. Ett utdrag ur detta brev trycktes på fjärde sidan i programmet till det fyra dagar långa konvent som Internationella Bibelstudiesällskapet höll den 30 augusti till och med den 2 september 1918 i Milwaukee i Wisconsin.a Detta brev uppenbarade hur den kyska jungfruklassen av hjärtat trängtade efter att snart bli förenad med brudgummen i himlarna. Detta framgick i synnerhet av följande rader som vi citerar från detta brev:

TILL GUDS ISRAEL

”Innerligt älskade i Kristus!

Livet i fängelset verkar besynnerligt; men ändå upplever vi allting med glädje, eftersom vi betraktar allt från den himmelska synpunkten. Nu kan vi sannerligen sjunga:

’Må varje jordisk fröjd förblekna,

Jesus är min!’

I själva verket finns det inte längre några jordiska glädjeämnen; men vi ser med glädjefylld förväntan fram emot att bli hämtade hem. ... Vi känner oss ofta vara i valet och kvalet — om vi skulle föredra att gå hädan eller att komma och tjäna er en tid innan vi vänder hem. Må hans vilja ske! Jag är förvissad om att alla dessa erfarenheter får församlingen att mogna ytterligare som en förberedelse för det slutliga insamlandet. Breven från våra kära på andra platser visar hur innerligt de trängtar efter den eld som skall förtära offret. ...

... Gör allt ni kan för att uppmuntra de älskade fåren i hjorden. Trösta dem med ljuva löften om att snart få vända hem i härlighet. Aldrig har jag älskat er alla så som nu. Hur ljuvligt kommer det inte att bli att församlas runt vår Faders tron och glädjas med outsäglig fröjd i all evighet! ...

Jag tackar vår käre Fader för att han varit så god och sänt sju bröder med mig, så att vi kan åtnjuta dessa privilegier tillsammans. ...

Var förvissade om att vi innerligt älskar er alla. Vår Herres Jesu Kristi nåd vare med er alla.

Er broder och tjänare genom hans nåd

J. F. RUTHERFORD”

11. a) Vad insåg inte kvarlevan av den kyska jungfruklassen under denna förföljelse, när det gällde året 1874? b) Hur lång tid avtjänade Sällskapets representanter i tukthuset, och vilken period började när de blev frigivna?

¹¹ Under alla dessa svåra erfarenheter mitt under första världskrigets mörker insåg inte den lidande kvarlevan av den kyska jungfruklassen att året 1874, som då redan låg mer än fyrtio år tillbaka i tiden, inte hade varit tidpunkten för brudgummens återkomst och för tillkännagivandet: ”Brudgummen är här! Gå ut för att möta honom!” Den tidpunkt då midnattsropet skulle ljuda låg ännu framför dem, men den var nära. Den tid som president Rutherford fick tillbringa i fängelse blev inte tjugo år i överensstämmelse med den dom som domstolen hade avkunnat över honom den 21 juni 1918, utan den visade sig bli endast nio månader lång. Den 25 mars 1919 blev han och hans sju medarbetare frigivna från tukthuset i Atlanta och återvände till Brooklyn i New York, där de allesammans blev frigivna mot borgen den 26 mars och fick löfte om att målet mot dem skulle omprövas. De var återigen fria att tillsammans med alla de andra medlemmarna av kvarlevan av den kyska jungfruklassen gripa sig an med det verk de skulle utföra under efterkrigstiden. Denna kvarleva hade inte fått vara med om att bli församlad till sin himmelske Faders tron, bort från det tilltagande mörkret i denna ogudaktiga värld. Nu började en ny period av kristen tjänst på jorden!

12. Vilken del av Jesu liknelse om de ”tio jungfrurna” fick de då erfara uppfyllelsen av?

¹² Det var vid denna kritiska tidpunkt som de fick uppleva det som den himmelske brudgummen förutsagt i sin liknelse om de ”tio jungfrurna”: ”Vid midnattstiden ljöd ett anskri: ’Se, brudgummen kommer! Gån ut och möten honom.’ Då stodo alla jungfrurna upp och redde till sina lampor.” — Matteus 25:6, 7.

13, 14. a) Vilka i liknelsen tillkännagav brudgummens närvaro, och hur gick detta i uppfyllelse? b) Vilka bevis fanns det sedan 1914 för att den himmelske brudgummen verkligen var närvarande?

¹³ I liknelsen var det inte de ”tio jungfrurna” som tillkännagav att brudgummen hade kommit. Det var tydligen de som ledsagade brudgummen som gjorde detta tillkännagivande. Jungfrurna endast hörde ropet. År 1919 fick på liknande sätt alla de som i likhet med jungfrurna sade sig vänta på att den himmelske brudgummen skulle komma och föra dem till den andliga bröllopsfesten i sin Faders hus vetskap om att brudgummen var osynligen närvarande.

¹⁴ Året 1919 visade sig alltså vara ett uppvaknandets år för alla som bekände sig vara ”jungfrur”, de dåraktiga såväl som de omdömesgilla. Första världskriget var över, och Nationernas förbund fördes fram som en internationell organisation för fred och säkerhet i världen. Sedan första världskrigets utbrott år 1914 hade ett tillräckligt antal detaljer av Jesu profetia om sin parousia och avslutningen på tingens ordning gått i uppfyllelse och utgjorde nu ett sammansatt ”tecken” på att Jesus Kristus verkligen hade kommit i sitt himmelska rike vid slutet av hedningarnas tider år 1914. Guds utlovade messianska rike hade alltså blivit upprättat i himlarna. Världshistorien och den sanna kyrkans historia bevisade nu verkligen att Kristus var närvarande!

DE REDER TILL SINA ”LAMPOR”

15. a) Vilken undertitel kunde tidskriften Vakt-Tornet nu med rätta bära? b) Vilket tillkännagivande i The Watch Tower för 15 april 1919 verkade stimulerande på tidskriftens läsare över hela världen?

¹⁵ Nu kunde äntligen tidskriften Vakt-Tornet med rätta bära undertiteln ”och förkunnare av Kristi närvaro”. De åtta kristna bibelforskare som blivit frigivna från federala tukthuset i mars månad 1919 fick privilegiet att närvara vid det årliga firandet av Herrens aftonmåltid, som hölls på söndagskvällen den 13 april, och enligt en ofullständig rapport över sammanlagda närvaroantalet, som publicerades i The Watch Tower för 15 maj, sidan 151, var det över 17.961 som firade denna högtid. På sidorna 117 och 118 i The Watch Tower för 15 april 1919 (Vakt-Tornet för 1 juni 1919, sidorna 153, 154) tillkännagavs det att de åtta falskeligen anklagade männen blivit frigivna mot en borgen av 10.000 dollar för var och en av dem, och där omtalades också det storslagna mottagande som hundratals av deras medkristna gav dem på Betelhemmet i Brooklyn. Detta tillkännagivande, som publicerades över hela världen, verkade stimulerande på läsarna av Vakt-Tornet och förkunnare av Kristi närvaro.

16. a) Vad var det då tid för, enligt orden i Jesaja 60:2? b) Hur fick de ”invigda” bibelforskarna sitt mod styrkt, och vilken internationell sammankomst hölls?

¹⁶ Det var nu inte tid att vara andligen sömnaktig och sova. Det var tid att handla, nu när orden i Jesaja 60:2 gick i uppfyllelse: ”Mörker övertäcker jorden och töcken folken, men över dig uppgår HERREN [Jehova], och hans härlighet uppenbaras över dig.” Världssituationen krävde modigt handlande från alla de ”invigda” bibelforskarnas sida. Man lät ingen tid gå förlorad, när det gällde att styrka modet hos de kristna som hade väntat att brudgummen skulle komma. I numren för 1 och 15 augusti 1919 av tidskriften The Watch Tower publicerades två artiklar över temat ”Saliga äro de som icke frukta” (Vakt-Tornet för 1 och 15 april 1921), tillsammans med tillkännagivanden om de anordningar som gjorts för ett ”allmänt konvent i Cedar Point vid Eriesjön” under åtta dagar, 1—8 september, och i internationell skala. Tusentals av Guds ”invigda” folk skakade sig med kraft fria från sin andliga sömnighet och slöt upp på konventplatsen, och omkring 6.000, de flesta från Canada och Förenta staterna, var med vid sessionerna varje dag. Detta upplivande konvent utgjorde ett tillfälle för de ”invigda” att på nytt fatta beslut om att hålla sig klarvakna och verksamma i Guds tjänst som låg framför dem.

17, 18. a) Vad skulle utges, enligt vad som tillkännagavs på ”Medarbetarnas dag” vid detta allmänna konvent, och vilka framtidsutsikter framhölls? b) På vad sätt var instruktionerna om hur man skulle gå till väga i detta arbete uppmuntrande, och var de händelser som inträffade under denna dag av konventet endast av tillfälligt intresse?

¹⁷ När president J. F. Rutherford på ”Medarbetarnas dag”, fredagen den 5 september, tillkännagav att man från och med den 1 oktober 1919 skulle börja utge en ny tidskrift med namnet ”The Golden Age” (”Den Gyllne Tidsåldern”), väckte detta oerhörd entusiasm bland åhörarna. Den skulle vara en följeslagare till tidskriften Vakt-Tornet när det gällde att förkunna de goda nyheterna om Guds messianska rike, och Guds ”invigda” folk uppmuntrades att ta del i att teckna prenumerationer på den, varvid man såg fram emot den tid då tidskriften skulle ha en spridning av 4.000.000 exemplar av varje nummer. Längre fram kom det ytterligare instruktioner om hur man skulle gå till väga i detta världsomfattande förkunnarverk, när en två och en halv sidor lång artikel med rubriken ”Förkunnandet av riket” inflöt på sidorna 279—281 i tidskriften The Watch Tower för 15 september 1919 (Vakt-Tornet för 15 november 1919, sidorna 325—327).

¹⁸ Vilken upplivande uppmaning till alla läsarna var inte den förklaring som gjordes i tredje stycket från slutet i denna artikel: ”Tillfällets dörr är öppen för dig. Gå genast in genom den! Kom ihåg, att när du går ut i verket, är du icke blott och bart en prenumerantsamlare för en tidskrift, utan du är en ambassadör för konungars Konung och herrars Herre, i det att du förkunnar för folket på detta värdiga sätt annalkandet av den gyllene tidsåldern, vår Herres och Mästares härliga rike, om vilket de sanna kristna hava bedit och efter vilket de längtat under många århundraden.” Det blev ett omedelbart gensvar på denna inbjudan att ta del i denna nya gren av Rikets verk, och i dag, mer än femtiofyra år senare, har denna tidskrift, som nu bär namnet ”Awake!” (”Vakna!”) en samlad upplaga av 8.000.000 exemplar av varje nummer. Dessa 6.000 ”invigda” kristnas närvaro där i Cedar Point i Ohio och deras entusiastiska mottagande av tillkännagivandet om tidskriften Den Gyllne Tidsåldern fredagen den 5 september 1919 var sannerligen inte alls händelser av endast tillfälligt intresse, som inte hade någon varaktig betydelse för Guds kyska jungfruklass i denna sanna tid av Kristi parousia. Denna jungfruklass har inte somnat in på nytt!

19. Vad krävdes för att de skulle kunna reda till sina lampor, och varför ledde detta till en delning bland jungfrurna?

¹⁹ Detta var sannerligen den tid då ”alla jungfrurna [stodo] upp och redde till sina lampor”. (Matteus 25:7) I liknelsen krävde detta att jungfrurna fyllde på sina lampor med olja, eftersom lamporna höll på att ”slockna”. Men ack! De dåraktiga jungfrurna fann att de inte omedelbart kunde fylla på sina lampor; de hade inte tagit med sig några kärl fyllda med olja, vilket däremot de omdömesgilla jungfrurna hade gjort. Detta ledde till en delning bland jungfrurna. Varför det? I Matteus 25:8, 9 ges förklaringen, när det heter: ”De oförståndiga [dåraktiga, NW] sade till de förståndiga [omdömesgilla, NW]: ’Given oss av eder olja, ty våra lampor slockna.’ Men de förståndiga svarade och sade: ’Nej, den skulle ingalunda räcka till för både oss och eder. Gån hellre bort till dem som sälja och köpen åt eder.’”

20. Var det själviskt av de omdömesgilla jungfrurna att vägra att dela med sig av sin olja åt de dåraktiga, och vad hade de omdömesgilla beslutat sig för?

²⁰ Vi kan föreställa oss hur svårt det var för dessa dåraktiga jungfrur att vid den tiden på natten försöka finna en oljebutik som var öppen eller oljeförsäljare som var villiga att förse dem med den olja de behövde. Men var det då inte själviskt av de omdömesgilla jungfrurna att inte dela med sig av sitt förråd åt de omdömeslösa jungfrurna? Nej! Om de hade gjort detta, skulle ingen av de tio jungfrurna ha kommit fram till dörren till brudgummens hus och kunnat träda in till bröllopsfesten. Om oljan hade delats upp på alla de tio jungfrurna, skulle den ha tagit slut innan de hade kommit fram. De omdömesgilla jungfrurna visade att de kände sig förpliktade att komma fram genom att de tog med sig ett extra förråd av olja för säkerhets skull. Detta visade också att de allesammans hade beslutat sig för att komma fram, och nu ville inte dessa omdömesgilla jungfrur bli besvikna och misslyckas i sitt goda uppsåt till brudgummens ära. Dessutom fanns det fortfarande olja åt de dåraktiga jungfrurna att tillgå från andra källor, utan att de behövde hindra eller äventyra de omdömesgilla jungfrurnas framgång.

21. Vad innebär inte detta beträffande den ”omdömesgilla” jungfruklassens handlingssätt mot en person som önskar studera bibeln och få kunskap om brudgummen?

²¹ Hur går denna del av liknelsen i uppfyllelse i denna tid för den himmelske brudgummens parousia eller närvaro? Innebär det att om någon ärlig person, som får höra talas om att Herren Jesus Kristus är osynligen närvarande, vill att den ”omdömesgilla” jungfruklassen skall studera bibeln med honom, så att han kan ta del i att ära brudgummen, så kommer den ”omdömesgilla” jungfruklassen att vägra att göra detta och i stället säga till denna person att han får klara sig på egen hand? Om han önskade bli fylld med Guds ord och heliga ande, skulle man då bryta mot lärdomen i denna liknelse om man hjälpte honom med detta? Inte alls.

22. Vad bör vi komma ihåg att det betyder att de håller upp sina brinnande lampor, när vi begrundar frågan om att dela med sig av ”oljan”, och vad symboliserar ”oljan”?

²² Av vilken orsak vägrar då den ”omdömesgilla” jungfruklassen i liknelsens uppfyllelse att dela med sig av sin ”olja” åt den ”dåraktiga” jungfruklassen? Vi måste komma ihåg att det förhållandet att de har olja i sina kärl betyder att de har den symboliska ”oljan” inom sig. Att de håller upp sina brinnande lampor betyder också att de låter sitt ljus skina, att de skiner som ljus, för att människorna i denna världens mörka natt skall prisa Gud, när de ser deras goda gärningar. (Matteus 5:14—16; Filipperna 2:15) Det är den symboliska ”oljan” som ger den upplysande kraften, och denna ”olja” är en bild av Guds ord, som är som en lykta och ett ljus för den som tillber Gud (Psalm 119:105), och även en bild av Guds heliga ande, som lyser upp Guds ord för oss och frambringar de förträffliga, gudaktiga egenskaper som kallas ”andens frukt” hos alla dem som är i besittning av denna ande. (Galaterna 5:22, 23; Efesierna 5:18—20) Bör de ”omdömesgilla” jungfrurna med tanke på detta minska mängden av denna ”olja”, denna upplysande kraft, inom sig själva, så att de till slut upphör att lysa?

23. a) Vad önskar den ”dåraktiga” jungfruklassen att den ”omdömesgilla” klassen skall göra? b) Vilket slag av ”kristna” är den ”dåraktiga” jungfruklassens medlemmar?

²³ Detta är vad den ”dåraktiga” jungfruklassen skulle önska att de ”omdömesgilla” skulle göra. De ”dåraktiga” vill att de ”omdömesgilla” skall kompromissa med dem. Tillkännagivandet av den himmelske brudgummens osynliga närvaro år 1919 utgjorde en uppfordran för alla dem som bekände sig vara ”jungfrur” med en åstundan att möta denne brudgum och dela hans glädje. De som liknar de ”dåraktiga” jungfrurna är bara till bekännelsen kristna; de är i stor utsträckning namnkristna, men de uppfyller inte den sanna kristendomens krav. De kan ha en viss kunskap i bibeln, i synnerhet kunskap med sekterisk förståelse av denna kunskap i bibeln. De kan ha blivit påverkade av den kunskap de har i Skriften, men inte därhän att de fått Guds kraftfulla ande inom sig och kunnat frambringa ”andens frukt”. Deras uppförande stämmer inte överens med den sanna kristna förebilden. De lyser bara som namnkristna eller till bekännelsen kristna med den religiösa formalism som finns inom deras respektive sekter i kristenheten. De förväntar att få komma till himmelen när de dör!

24. a) Möjliggör den ”dåraktiga” jungfruklassens utveckling i religiöst avseende att den kan godta de tydliga bevisen på att brudgummen är närvarande? b) Till vilken nivå av kristen bekännelse vill de dåraktiga att de omdömesgilla skall komma ner för att de skall kunna slå följe med varandra?

²⁴ Men deras utveckling i religiöst avseende sätter dem inte i stånd att möta den uppfordran som midnattsropet utgör: ”Brudgummen är här! Gå ut för att möta honom!” I själva verket inser de inte och godtar inte det bevisliga faktum att brudgummen varit närvarande sedan år 1914. De bekänner sig tro på brudgummen och på att församlingen är hans brud, men de insisterar på att möta brudgummen och gå in i hans glädje på sitt eget sekteriska sätt. Om den ”omdömesgilla” jungfruklassen skall slå följe med dem, måste det alltså bli en kompromiss. Det måste bli ett ekumeniskt samgående mellan dem alla såsom till bekännelsen kristna och himmelska arvingar. Den ”omdömesgilla” klassen måste minska sitt eget förråd av andlig ”olja” och sänka sin kristna utveckling till samma nivå som dessa omdömeslösa religionsanhängares. De ”omdömesgilla” måste alltså göra sig själva dåraktiga i religiöst avseende för att kunna slå följe med de ”dåraktiga”, omdömeslösa, oförsiktiga till bekännelsen kristna.

25. a) Vad gäller alltså saken för den ”omdömesgilla” jungfruklassen? b) Vilka ord av Petrus och Paulus måste den följa för att slutligen fylla kraven?

²⁵ Det är tydligt vad saken gäller: Skall de som tillhör den ”omdömesgilla” jungfruklassen låta sig påverkas av blott och bart religiös känslosamhet, sådan som man finner i kristenheten? Skall de låta sig tappas på sin andliga ”olja”, så att de blir oförmögna att lysa såsom sanna kristna ända fram till slutet och så småningom bli tvungna att lämna processionen av ljusbärare som ledsagar brudgummen till dörren till den sal där bröllopsfesten skall hållas? De måste följa uppmaningen i 2 Petrus 1:10 (NW): ”Gör så mycket mera ert yttersta för att göra er kallelse och ert utväljande säkra för er.” De måste efterlikna aposteln Paulus, som mot slutet av sitt jordiska liv skrev: ”Jag har fullbordat mitt lopp, jag har bevarat tron. Nu ligger rättfärdighetens segerkrans tillreds åt mig, och Herren, den rättfärdige domaren, skall giva den åt mig på ’den dagen’.” De måste i full utsträckning fylla de krav som ställs på en kristen, när de når denna dörr till brudgummens bröllopsfest. — 2 Timoteus 4:7, 8.

26. Hur blev den ”omdömesgilla” jungfruklassen hämmad i sin verksamhet under första världskriget, och varför skilde den sig från den ”dåraktiga” jungfruklassen år 1919?

²⁶ Av detta skäl skilde sig den ”omdömesgilla” jungfruklassen från dem som bara var till bekännelsen kristna och som liknade ogräset i liknelsen om vetet och ogräset (eller dårrepet). Under första världskriget hade dessa ”omdömesgilla” kommit i slaveri under det stora Babylon, den falska religionens världsvälde, och dess älskare från militära, politiska och juridiska kretsar. De hade inte bara blivit hämmade i sin verksamhet, vilket i hög grad berodde på fruktan för män i inflytelserika ställningar, utan de befann sig också i bokstavlig fångenskap genom att de blivit inspärrade i fängelser och militära fångläger och andra platser för fängsligt förvar. År 1919 handlade de i överensstämmelse med den uppmaning som kom från himmelen beträffande det stora Babylon: ”Dragen ut ifrån henne, I mitt folk, så att I icke gören eder delaktiga i hennes synder och fån eder del av hennes plågor.” (Uppenbarelseboken 18:4) De kunde inte kompromissa med den ”dåraktiga” jungfruklassen i fråga om detta. De måste lyda Gud i stället för det stora Babylon och dess världsliga älskare. De kunde heller inte göra gemensam sak med det stora Babylon när det gällde att tillbedja vilddjurets bild, Nationernas förbund, som det stora Babylon började rida på år 1919. — Uppenbarelseboken 13:14, 15; 14:11, 12; 17:1—18.

27. Hur var den ”omdömesgilla” jungfruklassens ståndpunkt otvetydig ända från början, vilket framgick av det offentliga uttalande som gjordes söndagen den 7 september 1919?

²⁷ Den ståndpunkt som den ”omdömesgilla” jungfruklassen intog i denna fråga var otvetydig ända från början. Detta framgick av det offentliga föredrag som president Rutherford höll på söndagseftermiddagen den 7 september 1919 vid konventet i Cedar Point över ämnet ”Hoppet för den betryckta mänskligheten”, och i detta tal framhöll han att Gud inte godkände Nationernas förbund. Följande citat är hämtat från den redogörelse som publicerades i Sandusky (Ohio) Star-Journal måndagen den 8 september 1919:

President Rutherford talade på söndagseftermiddagen till nära 7.000 personer där under träden. Han förklarade att ett Nationernas förbund, som bildats genom politiska och ekonomiska krafter och som uppstått ur en önskan att genom införandet av fred och välstånd förbättra förhållandena för mänskligheten, skulle åstadkomma mycket gott, och försäkrade sedan att Herrens misshag likväl med visshet kommer att utgjutas över Nationernas förbund, eftersom prästerna — katolska såväl som protestantiska —, vilka gör anspråk på att vara Guds representanter, har övergivit hans plan och uttalat sig gillande om Nationernas förbund, i det att de har hälsat det såsom ett politiskt uttryck för Kristi rike på jorden. — The Watch Tower för 1 oktober 1919, sidan 298, vänstra spalten.

28, 29. Varför intog den ”omdömesgilla” jungfruklassen denna ståndpunkt, och vilket klandrande ord, som Jakob använde, kunde inte tillämpas på dess medlemmar?

²⁸ Den ”omdömesgilla” jungfruklassen hade övertygelsen att Guds älskade Sons rike hade blivit upprättat i himlarna vid slutet av hedningarnas tider år 1914, och dess medlemmar höll utan att kompromissa fast vid detta rike och vägrade att erkänna och tillbedja något surrogat. De hade inte råd att avstå från något av sin andliga ”olja” och minska det fulla måttet av sin hängivenhet för Guds messianska rike. Att de så ståndaktigt höll fast vid Riket gjorde dem inte populära hos denna världen, gjorde dem inte till denna världens vänner. Det gjorde i stället att världen hatade dem ännu mer. Men detta hat och denna fiendskap från världens sida gjorde det alltmera uppenbart att de höll fast vid sitt förhållande till den himmelske konungen och brudgummen. Man kunde inte på dem tillämpa det klandrande ordet ”äktenskapsbryterskor” av det skäl för vilket lärjungen Jakob använde detta ord om vissa medlemmar av församlingen under första århundradet, då han sade:

²⁹ ”Äktenskapsbryterskor, vet ni inte att vänskap med världen är fiendskap med Gud? Var och en som vill vara världens vän, han gör sig därför till Guds fiende.” — Jakob 4:4, NW.

30, 31. För vem visade därigenom den ”omdömesgilla” jungfruklassen sina egenskaper såsom trolovad jungfru, och hur beskriver Jesajas profetia denna skönhet hos bruden?

³⁰ Genom att utan kompromiss bevara sitt fulla förråd av andlig ”olja” och använda den för att ständigt kunna vara ”lampor” som brinner med klar låga ärade medlemmarna av den ”omdömesgilla” jungfruklassen sin himmelske brudgum, som de var trolovade med eller lovade i äktenskap åt. De lät i sin egen personlighet de lojala, kyska, rena, obefläckade egenskaper lysa fram som måste finnas hos dem som skall utgöra den himmelska brud som blivit lovad i äktenskap åt sin ”enda äkta man”, Herren Jesus Kristus. De gläder sig med honom över att Guds tid har kommit för att hans älskade Son skall föra sin ”brud” hem till sig; de delar hans fröjd, såsom det är skrivet: ”Såsom en brudgum fröjdar sig över sin brud, så skall din Gud fröjda sig över dig.” (Jesaja 62:5) För att stämma överens med den härlighet han utstrålar vill också de vara vackra, som en brud på sin bröllopsdag, och de tar villigt emot den prydnad som den himmelske Fadern ger dem. Denna ljuva balans som råder mellan brudgummens och brudens skönhet beskrivs med följande ord i Jesaja 61:10:

³¹ ”Ty han har iklätt mig frälsningens klädnad och höljt mig i rättfärdighetens mantel, likasom när en brudgum sätter högtidsbindeln på sitt huvud eller likasom när en brud pryder sig med sina smycken.”

32. Hur lyser den ”omdömesgilla” jungfruklassen till sin brudgums ära?

³² Ingenting hos den ”omdömesgilla” jungfruklassen på jorden får bryta av mot den himmelske brudgummens härlighet, som strålar likt solen: ”Den är såsom en brudgum, som går ut ur sin kammare.” (Psalm 19:5, 64, 5) Det åligger därför den ”omdömesgilla” jungfruklassens medlemmar att lysa som ljus till sin brudgums ära genom att lägga i dagen dessa Kristuslika egenskaper som skiljer dem från den religiösa skökan, det stora Babylon, och från alla hennes i religiöst avseende omoraliska ”döttrar”. Genom att lysa på detta sätt framställer de inte sin älskade brudgum i en oriktig dager för människorna.

DE KÖPER OLJA AV DEM SOM SÄLJER

33. Vad var det enda de ”omdömesgilla” jungfrurna kunde säga till de ”dåraktiga”, enligt Jesu liknelse, och vad visade de ”omdömesgilla” på detta sätt?

³³ På grund av att den ”dåraktiga” jungfruklassen saknade andlig ”olja” kunde den inte lysa till ära för brudgummen, som hade anlänt och nu var närvarande och var på väg till bröllopsfesten. Den var inte berättigad till något av den ”olja” som de ”omdömesgilla” hade tagit med sig och som de behövde för att följa i brudgummens fotspår. Enligt vad som sägs i liknelsen kunde de ”omdömesgilla” alltså inte säga något annat till de ”dåraktiga” än: ”Den skulle ingalunda räcka till för både oss och eder. Gån hellre bort till dem som sälja och köpen åt eder.” (Matteus 25:9) Genom att inta denna ståndpunkt visade de ”omdömesgilla” jungfrurna ytterligare hur omdömesgilla de var, och de omdömeslösa, oförsiktiga jungfrurnas dårskap visade sig bli ödesdiger för dem. De blev tvungna att söka upp oljeförsäljare för att få sina lampor påfyllda.

34, 35. Hur åstadkoms detta köp av olja i liknelsens uppfyllelse, men vad visar liknelsen skulle hända under tiden?

³⁴ Också i liknelsens uppfyllelse måste de ”dåraktiga” på egen hand skaffa sig vad de behövde av andlig ”olja”. De gick till den plats där deras religiösa känslor sade dem att de kunde skaffa sig den ”olja” som skulle bana vägen för deras inträde i himmelen, enligt deras religiösa trosuppfattningar. Följaktligen sökte de upp sina konfessionella, religiösa sekteriska system för att skaffa sig det slag av ”olja” som dessa sålde, och från dessa försäljare fick de det slags ”olja” som de var villiga att betala för, men de hade inte det rätta slaget av hängivenhet för den himmelske brudgummen. Men kommer den religiösa ”olja” som de köper från oljeförsäljarna till deras pris att visa sig vara verksam när det gäller att ge dem tillträde till bröllopsfesten? Vi läser om detta:

³⁵ ”Men när de gingo bort för att köpa, kom brudgummen, och de som voro redo gingo in med honom till bröllopet, och dörren stängdes igen.” — Matteus 25:10.

36. Vilka jungfrur fick åtnjuta brudgummens närvaro i processionen, och vad gjorde det möjligt för dessa att klara inspektionen vid ”dörren”?

³⁶ De ”omdömesgilla” jungfrurna och de ”dåraktiga” jungfrurna gick i motsatta riktningar — de ”dåraktiga” bort från brudgummen, och de ”omdömesgilla” för att möta den anländande brudgummen. De ”omdömesgilla” jungfrurna mötte brudgummen på ett visst avstånd från ”dörren” till det hus där bröllopsfesten skulle hållas. Mellan dessa båda punkter tågade den upplysta processionen fram, och under den tid det tog att komma fram till dörren var de ”omdömesgilla” jungfrurna tillsammans med brudgummen, och brudgummen var närvarande hos dem. När den glädjefyllda processionen nådde sitt mål och gick in genom dörren till brudgummens hus, brann de ”omdömesgilla” jungfrurnas lampor klart. Deras oljeförråd hade inte tagit slut innan de nådde fram till ”dörren”. De ”omdömesgilla” jungfrurna bevisade då att de tillhörde den procession som följde i brudgummens fotspår. Detta gjorde dem berättigade att få tillträde till bröllopsfesten. Vikten av att de var förberedda för denna inspektion framhävs genom följande ord i liknelsen: ”Och de som voro redo gingo in med honom till bröllopet.” Dörren stängdes inte framför näsan på dem, utan bakom dem!

37. På vilket sätt bevisar sig ”jungfrurna” i våra dagar lysa, när de kommer till platsen för inspektion, och vilket tillstånd befinner de sig i, vilket är orsaken till att brudgummen ger dem tillträde till ”brudens” klass?

³⁷ I liknelsens uppfyllelse i vår tid fortsätter den ”omdömesgilla” jungfruklassens medlemmar i den procession som ärar och upphöjer den härlige brudgummen ända fram till slutet. När de når platsen för inspektion vid ”dörren”, visar de sig vara värdiga att få tillträde till bröllopsfestligheterna. När den himmelske brudgum som de blivit lovade i äktenskap åt inspekterar dem, finner han att de lyser med den kristna personlighet som han söker hos sin himmelska ”brud”. De framställer sig ”såsom en kysk jungfru inför den Smorde”. De har inte låtit sig bli ”fördärvade och dragna bort från den uppriktighet och den kyskhet” som de är skyldiga Kristus. (2 Korintierna 11:2, 3, NW) Brudgummen kan godta dessa ”omdömesgilla” jungfrur i våra dagar såsom en del av den kristna församling om vilken det är skrivet: ”Så ville han själv ställa fram församlingen inför sig i härlighet, utan fläck och skrynka och annat sådant; fastmer skulle hon vara helig och ostrafflig.” — Efesierna 5:27.

”OCH DÖRREN STÄNGDES IGEN”

38. Hur många kommer till slut att ha fått tillträde till bröllopsfestligheterna? När kommer ”dörren” officiellt att stängas igen, och varför vid den tidpunkten?

³⁸ Naturligtvis kommer inga fler att släppas in genom ”dörren” till bröllopsfesten än de som kommer att göra skaran om 144.000 medlemmar av den himmelska ”brudens” klass fulltalig. (Uppenbarelseboken 7:4—8; 14:1—5) Men när kommer ”dörren” officiellt att stängas igen? När den ”stora vedermödan” bryter ut vid Guds fastställda tid och förintelse börjar drabba kristenheten och hela återstoden av den religiösa skökan, det stora Babylon, den falska religionens världsvälde. Då kommer det att vara för sent för alla till bekännelsen kristna att dra ut ur det stora Babylon för att inte bli delaktiga i dess synder och få sin del av dess dödsbringande plågor. (Uppenbarelseboken 18:4) Eftersom antalet dagar för den ”stora vedermödan” kommer att ”förkortas” för ”de utvaldas” skull, är det uppenbart att hela antalet av ”de utvalda”, nämligen 144.000, kommer att ha uppnåtts vid den tidpunkt då den ”stora vedermödan” bryter ut. Detta innebär att dörren stängs igen.

39. Vad händer slutligen i liknelsen om de ”tio jungfrurna”?

³⁹ Vad kommer därefter att hända? Detta anges i liknelsen om de ”tio jungfrurna”, när det heter i de avslutande orden: ”Omsider kommo ock de andra jungfrurna och sade: ’Herre, herre, låt upp för oss.’ Men han svarade och sade: ’Sannerligen säger jag eder: Jag känner eder icke.’” — Matteus 25:11, 12,

40. Varför var brudgummen berättigad att säga till de ”dåraktiga” jungfrurna: ”Jag känner eder icke”?

⁴⁰ De fem ”dåraktiga” jungfrurna skaffade sig den olja de kunde få tag i av de oljeförsäljare de kunde finna vid denna tid på natten, och sedan kom de till dörren med sina lampor brinnande. Men deras lampor hade inte lyst till brudgummens ära. De tillhörde inte den procession som mötte honom och ledsagade honom med glädje för hans skull. Vilken grund hade då brudgummen för att anse att de tillhörde dem som firade hans högtidsdag? Ingen som helst! De hade inte skänkt någon strålglans åt hans bröllopsprocession. Han kunde därför sanningsenligt säga till dem: ”Jag känner eder icke.” Detta berättigade honom att hålla dörren stängd framför dem.

41. Vad kommer de som tillhör den ”dåraktiga” jungfruklassen att finna med avseende på sig själva, när den ”stora vedermödan” drabbar kristenheten?

⁴¹ När den ”stora vedermödan” drabbar kristenheten såsom den mest framträdande delen av den religiösa skökan, det stora Babylon, kommer de ”dåraktiga” jungfrurnas förhoppningar att få komma till himmelen när de dör att försättas i kraftig skakning och dras i tvivelsmål. De kommer då att inse att de inte har varit förbundna med den rätta religiösa organisationen, som utgör den ”kyska jungfrun”, ”bruden, Lammets hustru”. De kommer inte att få uppleva att de blir ”bortryckta” upp bland molnen med sina köttsliga kroppar, ”upp i luften, Herren till mötes”, enligt den tolkning som deras religiösa lärare angett för 1 Tessalonikerna 4:17. De har visserligen lyst såsom medlemmar av den ena eller andra religiösa sekten inom kristenheten, men de har endast varit namnkristna eller till bekännelsen kristna, och inte verkliga kristna. Det som nu har betydelse, när de träder in i den ”stora vedermödan”, är inte vad deras präst eller predikant trott eller sagt om dem, utan vad den himmelske brudgummen säger att de är!

42. På vilken grundval kommer de att vädja till brudgummen om att bli erkända, nu när deras religiösa organisation är borta och inte längre kan fungera som medlare för dem?

⁴² När den religiösa grund de har stått på skakas sönder av den ”stora vedermödan”, är det för sent för dem. De nalkas nu såsom ”utestängda” den situation som innebär en stängd dörr för dem. När deras religiösa organisation, som verkat såsom medlare för dem, blivit tillintetgjord, måste de vända sig direkt till den sanna församlingens brudgum och huvud. Eftersom hans parousia eller närvaro är osynlig och han är dold för deras ögon, liksom bakom en stängd dörr, kommer de att ropa till honom, för att se om inte blott och bart deras kristna bekännelse utan de rätta gärningarna skall kunna rädda dem, så att de får komma till himmelen. De har erkänt honom med sina läppar. Borde nu inte han i sin tur erkänna dem? ”Herre, herre”, kommer de att ropa i hopp om att bli hörda av honom. Det borde väl få dörren att öppna sig för dem. Men gör den det?

43. a) Vilka ord i Jesu bergspredikan har dessa medlemmar av den ”dåraktiga” jungfruklassen inte tagit på allvar, när det gäller att kalla honom ”Herre”? b) Vad kommer att hända med dem, när Jesus slutligen tar dessa ord på allvar?

⁴³ De har inte tagit de ord på allvar som den himmelske brudgummen uttalade på jorden i sin bergspredikan: ”Icke kommer var och en in i himmelriket, som säger till mig: ’Herre, Herre’, utan den som gör min himmelske Faders vilja. Många skola på ’den dagen’ säga till mig: ’Herre, Herre, hava vi icke profeterat i ditt namn och genom ditt namn drivit ut onda andar och genom ditt namn gjort många kraftgärningar?’ Men då skall jag betyga för dem: ’Jag har aldrig känt eder; gån bort ifrån mig, I ogärningsmän.’” (Matteus 7:21—23) Men då, i den ”stora vedermödan”, skall den ”dåraktiga” jungfruklassen lära känna att brudgummen sade dessa ord på fullt allvar såsom en vägledande princip från honom. Han kommer inte att öppna dörren och ge dem tillträde till den himmelska bröllopsfesten. Han kommer att lämna dem utanför i det djupa nattmörker som råder i världen för att förgås tillsammans med alla andra ”ogärningsmän”. Sedan de drabbats av denna tillintetgörelse kommer de inte att få del av någon uppståndelse till himmelskt liv.

44. Med vilka ord avslutade Jesus liknelsen om de ”tio jungfrurna”, och vad vågar de ”omdömesgilla” inte tillåta med avseende på sitt förråd av andlig olja?

⁴⁴ De ord med vilka Jesus framhävde huvudpunkten i liknelsen om de ”tio jungfrurna” är därför särskilt aktuella för oss som lever i ”avslutningen på tingens ordning”. Han sade nämligen: ”Vaken fördenskull; ty I veten icke dagen, ej heller stunden.” (Matteus 25:13) Det är nu tid för dem som önskar vara lika de fem ”omdömesgilla” jungfrurna att stadigt lysa med en verksam kristen personlighet, som fyller de krav som är uppställda för dem som skall bli medlemmar av den himmelska ”brudens” klass. De vågar inte göra någon som helst kompromiss med dem som vill få dem att dela bördan av de andras dårskap och på så sätt avlägsna en del eller mycket av sitt förråd av den andliga ”oljan”.

45. Vilka vågar de ”omdömesgilla” inte slå följe med i religiöst avseende? Till vems ära måste de ständigt lysa, och varför det?

⁴⁵ Vi vågar inte utsätta oss för risken att vårt ljus skall brinna ner genom att vi i religiöst avseende slår följe med dessa ”dåraktiga” jungfrur. Vi behöver all den andliga ”olja” som vi kan få tag i. Vår tro på brudgummens ankomst och närvaro måste fortsätta att lysa klart, och vi måste fortsätta att tillhöra den lysande procession som följer i hans fotspår till dess att han fört sin brudförsamling ända hem. Det långa dröjsmål som föregått brudgummens ankomst är nu till ända. Han är här, i sin härliga parousia! Tiden för sömnaktighet och slummer är förbi! Det är nu tid att lysa till hans ära och glädja sig med honom på grund av den glädje som den himmelske Fadern har berett honom, att få ta till sig sin andliga ”brud” och fira detta med en bröllopsfest. Det är livsviktigt att vi nu håller oss vakande, eftersom vi inte vet dagen eller stunden då denna tillfällets ”dörr” kommer att stängas för att aldrig öppnas mer.

EN DEL AV ”TECKNET” PÅ HANS PAROUSIA

46. a) Vilken fråga av Jesu apostlar utgör liknelsen om de ”tio jungfrurna” en del av svaret på? b) Hur ser den ”omdömesgilla” klassen höjdpunkten av liknelsens uppfyllelse, och vilka fakta övertygar detta den om?

⁴⁶ Liknelsen om de ”tio jungfrurna” framställdes såsom en del av svaret på Jesu apostlars fråga: ”Vad skall vara tecknet på din närvaro [parousiʹa] och på avslutningen på tingens ordning?” (Matteus 24:3, NW) Höjdpunkten på denna liknelse har hållit på att uppfyllas sedan år 1914. Hela världen kan se hur de slutliga detaljerna i denna liknelse förverkligas i våra dagar. De händelser som ovan angetts i detalj har inte skett i en undanskymd vrå, utom synhåll på någon mörk plats, utan de har ägt rum mitt ute i världen, där personer med iakttagelseförmåga kunnat lägga märke till dem, vare sig de förstått deras innebörd eller inte. Åtminstone har de som tillhör den ”omdömesgilla” jungfruklassen lagt märke till dessa betydelsefulla händelser, och i dessa händelser har de starka bevis för att den himmelske brudgummen kom år 1914 och att hans parousia eller närvaro nu pågår i osynlig måtto. De urskiljer hans närvaro med trons ögon på grund av de bevis som tillhandahållits genom uppfyllelsen av liknelsen om de ”tio jungfrurna”. De är förvissade om att ”avslutningen på tingens ordning” började år 1914.

47. Hur bekräftas den rätta innebörden i det grekiska ordet parousiʹa av vad de ”omdömesgilla” jungfrurna i liknelsen gjorde, sedan de hört midnattsropet som tillkännagav brudgummens ankomst?

⁴⁷ Ja, vidare är det så att det grekiska ord som aposteln Matteus använder i sitt evangelium, Matt. kapitel tjugofyra, vers tre, betyder ”närvaro”, inte ”tillkommelse”, som många översättare återger det grekiska ordet med. Detta framgår av vad som beskrivs i liknelsen. De ”tio jungfrurna” vaknar upp ur sin slummer och sömn när de hör midnattsropet: ”Brudgummen är här!” När deras ivriga ögon, som spanar efter den upplysta processionen, ser honom nå den plats där de befinner sig, slår de följe med honom i hans bröllopståg. Det tog en viss tid innan de allesammans nådde fram till brudgummens hem, där bröllopsfesten väntade alla de värdiga som var inbjudna. Det gick alltså en tid av brudgummens närvaro eller parousia, sedan han anlänt, innan han förde sin brud in i det hus som han hade berett åt henne.

EN MISSUPPFATTNING RÄTTAS TILL

48. a) Vilket år räknade redaktören och utgivaren av Zion’s Watch Tower med att Kristi närvaro började? b) Vilket år för människans skapelse angavs under några års tid på framsidan av tidskriften The Watch Tower?

⁴⁸ Det är sant att redaktören och utgivaren av Zion’s Watch Tower and Herald of Christ’s Presence räknade med att den himmelske brudgummens ”närvaro” eller parousia började år 1874. Russell och hans medarbetare räknade också med att Jehova Gud skapade den första människan år 4128 f.v.t., vilket innebar att sex tusen år av människans tillvaro på jorden utlöpte år 1872 v.t. Denna beräkning började tillkännages på framsidan av Zion’s Watch Tower and Herald of Christ’s Presence från och med numret för 1 juli 1906, och detta fortsatte ända fram till och med numret för 15 september 1928. Det förstnämnda av dessa nummer var daterat: ”1 juli 1906 e. Kr. — A. M. 6034”; det sistnämnda numret var daterat: ”Anno Mundi 6056 — 15 september 1928.” Anno Mundi eller ”världens år” beräknades till år 4128 före den vanliga tideräkningen.

49. a) När räknade man med att synden hade gjort sitt inträde? b) När skulle därför det millennium börja då Satan skulle kastas i avgrunden och Kristus skulle börja regera?

⁴⁹ Man anslog emellertid två år för det fullkomliga människoparets oskuld i Edens lustgård innan synden gjorde sitt inträde, och följaktligen beräknade man året för syndens inträde till 4126 f.v.t. Detta ledde till att man beräknade att sex tusen år av synd utlöpte år 1874 v.t., och man trodde att det sjunde millenniet började på hösten samma år, då syndens anstiftare, Satan, djävulen, skulle bindas och kastas i avgrunden och då Kristus skulle börja regera i de förutsagda tusen åren. Detta innebar att det år då Kristi regering började också var det år då han återvände och påbörjade sin osynliga närvaro eller parousia.

50. Vilken fotnot till Apostlagärningarna 13:20 i Wilsons Emphatic Diaglott låg till grund för denna kronologi?

⁵⁰ Den här nämnda kronologin byggde på det antagande som görs i Wilsons bibelöversättning The Emphatic Diaglott, i en fotnot till Apostlagärningarna 13:20. Själva versen lyder: ”Och därefter gav han domare i omkring fyra hundra femtio år, intill profeten Samuel.” I fotnoten till versen heter det om denna lydelse:

Här uppstår ett problem som har förbryllat bibelkronologerna i hög grad. Den tidsuppgift som ges här stämmer inte med redogörelsen i 1 Konungaboken 6:1. Man har föreslagit många lösningar på detta problem, men det är endast en som tycks vara helt tillfredsställande, nämligen att ett fel har uppstått i texten i 1 Konungaboken 6:1 genom att man insatt den hebreiska bokstaven dalet (4) i stället för he (5), som är mycket lik till formen. På så sätt får man 580 år (i stället för 480) från uttåget [ur Egypten] till byggandet av templet, vilket exakt stämmer överens med Paulus’ kronologi.

51. a) Vad sade alltså författaren C. T. Russell på sidan 51 i boken Tiden är nära beträffande 1 Konungaboken 6:1? b) När skulle människan i enlighet härmed ha blivit skapad, när skulle 6.000 år av synd utlöpa, och när skulle det stora jubelåret börja?

⁵¹ På sidan 51 i boken ”Tiden är nära” skrev alltså författaren C. T. Russell följande om 1 Konungaboken 6:1:

Det borde tydligen vara det femhundraåttionde året, och felet beror möjligen på felaktig avskrivning, ty om vi till Salomos fyra år lägga Davids fyrtio och Sauls fyrtio samt de fyrtio sex åren från utvandringen ur Egypten till landets delning, få vi ett hundra trettio år, och om dessa dragas från fyra hundra åttio, skulle det återstå endast tre hundra femtio år för domareperioden i stället för de fyra hundra femtio, som det uppgives i Domareboken och av Paulus, såsom ovan visats. Den hebreiska bokstaven ”daleth” (4) liknar mycket ”he” (5), och det antages, att felet därigenom uppstått, möjligen genom misstag av någon avskrivare. 1 Kon. 6:1 bör alltså lyda: fem hundra åttio år för att sålunda vara i fullkomlig harmoni med de övriga uppgifterna.

Genom att man på detta sätt sköt in 100 år i bibelns kronologi under domartiden flyttades människans skapelse 100 år tillbaka i tiden till 4128 f.v.t., och de sex tusen åren av människans tillvaro på jorden skulle då utlöpa år 1872 v.t. (Tiden är nära, sidan 40) Att man vidare anslog två år innan synden skulle ha gjort sitt inträde gjorde att man kom fram till år 1874 såsom det år då sex tusen år av synd bland människorna skulle utlöpa och det sjunde årtusendet skulle börja, under vilket synden skulle undanröjas förmedelst Kristi regering. Det stora jubelåret skulle alltså börja då.

52. Är de 450 åren i Apostlagärningarna 13:20 enligt de äldsta grekiska handskrifterna tillämpliga före eller under domartiden, vilket framgår av moderna bibelöversättningar?

⁵² Enligt de äldsta handskrifterna av de kristna grekiska skrifterna skiljer sig emellertid lydelsen i Apostlagärningarna 13:20 från den lydelse som återfinns i The Emphatic Diaglott och i Konung Jakobs bibel, den engelska auktoriserade bibelöversättningen. Enligt de äldsta handskrifterna hänför sig de fyra hundra femtio åren nämligen inte till domartiden. Till bekräftelse härpå återger 1917 års svenska översättning Apostlagärningarna 13:20 på följande sätt: ”vid pass fyra hundra femtio år. Sedan gav han dem domare ända till profeten Samuels tid.” David Hedegårds bibelöversättning av år 1970 lyder: ”i omkring fyra hundra femtio år. Sedan gav han dem domare, intill profeten Samuels tid.” The New English Bible (1970), The Jerusalem Bible (1966), Reviderade standardöversättningen (1952) och Amerikanska standardöversättningen (1901) återger denna bibelvers på liknande sätt.

53. Användes bokstäver i alfabetet till att symbolisera siffror i de äldsta hebreiska bibelhandskrifterna?

⁵³ I de äldsta hebreiska handskrifter som finns bevarade, till exempel i dem som fanns med bland Dödahavsrullarna, är sifferuppgifterna i bibeln helt utskrivna, och där används inte bokstäver i alfabetet till att symbolisera siffror, och därför är det omöjligt att tänka sig att en avskrivare kan ha sett fel i 1 Konungaboken 6:1.b

54. a) Vilken tidsperiods början, som här dryftas, skulle påverkas av att man godtog bibelns kronologi precis som den löd? b) Betydde avlägsnandet av ordet ”närvaro” ur Vakttornets titel att man inte längre trodde på Kristi närvaro?

⁵⁴ Detta inskjutande av 100 år i bibelns kronologi under domartiden vilar alltså inte på skriftenlig grund. De inskjutna åren bör därför tas bort, och man bör godta bibeln precis som den lyder i fråga om sin kronologi. Detta kommer oundvikligen att påverka placeringen av den tidpunkt då brudgummens, Jesu Kristi, parousia började. I och med numret för 1 januari 1939 ändrades titeln på tidskriften The Watch Tower till The Watchtower and Herald of Christ’s Kingdom (på svenska Vakttornet Förkunnare av Kristi Konungadöme), och från och med numret för 1 mars 1939 ändrades titeln till The Watchtower Announcing Jehovah’s Kingdom (på svenska Vakttornet Förkunnare av Jehovas Konungadöme; senare Vakttornet Förkunnare av Jehovas rike). Detta betydde inte att tidskriftens utgivare inte längre trodde att Kristi närvaro eller parousia då pågick. Det betydde i stället att man lade större vikt vid Riket, Jehova Guds rike genom Jesus Kristus, eftersom det är Jehovas rike genom Kristus som skall hävda och rättfärdiga Jehovas universella suveränitet.

55. a) När och hur förkastades de inskjutna 100 åren under domartiden, och när kom därför 6.000 år av människans tillvaro att utlöpa? b) Hur påverkade detta tidpunkten 1874, och vilken fråga uppstod?

⁵⁵ År 1943 utgav Sällskapet Vakttornet boken ”Sanningen skall göra eder fria” på engelska. I kapitel 11, som bar rubriken ”Tideräkning”, förkastades de inskjutna 100 åren under domartiden, och man rättade sig i stället efter den äldsta och mest autentiska lydelsen i Apostlagärningarna 13:20 och godtog de utskrivna sifferuppgifterna i de hebreiska skrifterna. Detta flyttade fram slutet av de sex tusen åren av människans tillvaro till 1970-talet. Därigenom förkastades naturligtvis också året 1874 såsom den tidpunkt då Herren Jesus Kristus återvände och hans osynliga närvaro eller parousia började. Det millennium som skulle kännetecknas av att Satan, djävulen, skulle hållas kedjad i avgrunden och av att Kristi 144.000 medarvingar skulle regera tillsammans med honom i himmelsk härlighet hörde därför ännu framtiden till. Hur var det då med Kristi parousia (närvaro)? På sidan 327 i boken ”Sanningen skall göra eder fria” heter det uttryckligen: ”Konungens närvaro eller parousia började år 1914.” I Vakttornet för 15 november 1949 (sidan 344, paragraf 22) heter det vidare: ”... Messias, Människosonen, kom i besittning av konungslig makt år 1914 och ... detta utgör hans andra ankomst och början av hans andra parousía eller närvaro.”

56. a) Vilken ny bibelöversättning utgavs år 1950, och hur återgavs där Apostlagärningarna 13:20? b) Vilket uttalande gjordes också om Kristi närvaro i enlighet med bibelns klara och tydliga kronologi?

⁵⁶ År 1950 utgavs New World Translation of the Christian Greek Scriptures (Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna), och där återfanns den mest autentiska lydelsen av Apostlagärningarna 13:20, och vidare återgavs parousiʹa varje gång med ”närvaro”. Omedelbart därefter utkom boken ”Detta betyder evigt liv” på engelska. Kapitel 21 i denna bok bar rubriken ”Den förnämste livsförmedlarens andra närvaro”. Här var ett helt kapitel om detta ämne i enlighet med bibelns klara och tydliga tidsschema. På sidorna 220 och 221 i den svenska upplagan läser vi:

De redan undersökta bevisen ådagalägger att Guds rike föddes år 1914 och att hans Son då blev insatt på tronen med myndighet att härska med järnspira mitt ibland sina fiender. Han skall till sist slå dem i stycken och befria universum från alla som strider mot Guds rättmätiga suveränitet. — Psalm 2:8, 9.

Årtalet 1914 utmärker därför tidpunkten för Kristi osynliga återkomst i anden. ... Hans tillträdande av konungadömet år 1914 markerar början av hans andra närvaro eller parousía. Detta grekiska ord betyder närvaro.

... Fastän hans andra närvaro är i anden och är osynlig, är den av sådan betydelse för alla människor på jorden, att den inte får hållas hemlig, vilket inte heller kommer att ske. ... ”Ty alldeles som blixten kommer ut ifrån de östra delarna och lyser över till de västra delarna, så skall Människosonens närvaro [parousía] vara.” — Matteus 24:26, 27, NW.

Sedan 1914 har den närvarande Kristus gjort bevisen för sin andra närvaro eller parousía uppenbara och förståeliga för människor allestädes.

57. a) Började Kristus regera mitt ibland sina fiender innan hedningarnas tider nådde sitt slut år 1914? b) När lät brudgummen midnattsropet höras, och vilka betydelsefulla ting bevisas av det som har hänt sedan dess?

⁵⁷ Hur väl stämmer det inte överens med den inspirerade Skriften att Kristus inte började regera fyrtio år innan hedningarnas tider nådde sitt slut år 1914! I stället väntade han vid sin himmelske Faders högra sida till den tidpunkten för att då börja härska mitt ibland sina jordiska fiender, som Jehova lägger som en fotapall för hans fötter! (Psalm 110:1, 2; Hebréerna 10:12, 13) Hans konungsliga närvaro eller parousia började därför med rätta det året. Historien visar att han år 1919 lät midnattsropet ljuda på jorden och väckte de sovande ”jungfrurna” till att förstå hur brådskande situationen var. ”Brudgummen är här! Gå ut för att möta honom!” Detta rop försäkrade dem om att den himmelske brudgummen var närvarande. Den ”omdömesgilla” jungfruklassen har sedan dess gått ut för att möta honom. Man ser dess medlemmar lysa som ljus i denna förmörkade värld. Detta är i sig självt ett bevis för att vi nu befinner oss under Kristi utlovade närvaro. Det är också ett bevis för att Guds tusenåriga rike genom Kristus har kommit nära!

58. Varför kan vi inte sluta här med liknelsen om de ”tio jungfrurna”, när vi undersöker ”tecknet” på att Riket har kommit nära?

⁵⁸ Men uppfyllelsen av liknelsen om de ”tio jungfrurna” är inte allt som innefattas i ”tecknet” på att detta välsignade tusenårsrike har kommit nära. Vi kan därför inte sluta med denna liknelse, utan måste fortsätta att undersöka andra detaljer i förbindelse med detta underbara ”tecken”.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 188]

C. T. Russell

Kapitel 12

Konungens ägodelar förökas

1. a) Vilken fråga uppstår med avseende på de medarvingar till Riket som fortfarande befinner sig ibland oss? b) Vad får vi bevis för, om vi lägger märke till att sådant äger rum med dem?

EFTERSOM alla tecken ger vid handen att Guds tusenåriga rike har kommit nära, uppstår följande fråga: Vad bör vi förvänta av dem som skall vara förenade med Guds konung i den himmelska regeringen under de tusen åren? Medan de befinner sig ibland oss bör vi förvänta att kunna iaktta dem, när de sätts på prov och inspekteras med avseende på hur de handhar det som tillhör den himmelske konungen, tillsammans med vilken de har blivit kallade att härska såsom konungar. Hur sköter de alla de intressen som den himmelske konungen har på jorden? Om vi lägger märke till att en provsättning och inspektion av medarvingarna till detta rike nu äger rum ibland oss, utgör detta ett starkt bevis på att Guds messianske konung härskar. Han är närvarande på sin konungsliga tron!

2, 3. a) Vilken av Jesu liknelser utgör händelsernas nuvarande utveckling en uppfyllelse av, och vilken fråga av hans apostlar utgjorde denna liknelse en del av svaret på? b) Hur började denna liknelse?

² Denna intressanta utveckling, som har ägt rum inför människornas ögon nu på 1900-talet, har blivit framställd i bild för oss i en liknelse eller illustration som Jesus Kristus inbegrep i sin märkliga profetia, när han satt på Oljeberget med utsikt över Jerusalem den elfte dagen i vårmånaden Nisan år 33 v.t. Han höll fortfarande på att utveckla sitt detaljerade svar på de frågor som hans apostlar ställde till honom: ”När skall detta ske, och vad skall vara tecknet på din närvaro [grekiska: parousiʹa] och på avslutningen på tingens ordning?” (Matteus 24:3, NW) Han hade just avslutat den liknelse om de ”tio jungfrurna” som han framställde för sina apostlar och drog ut lärdomen av, och nu framställde han ytterligare en liknelse för dem, vars uppfyllelse skulle utgöra ett tecken på att hans osynliga parousia hade börjat och pågick. Denna liknelse kallas vanligen ”liknelsen om punden” (eller talenterna). Den börjar så:

³ ”Ty det skall ske, likasom när en man, som ville fara utrikes, kallade till sig sina tjänare [slavar, NW] och överlämnade åt dem sina ägodelar; åt en gav han fem pund [talenter, Åk], åt en annan två och åt en tredje ett pund, åt var och en efter hans förmåga, och for så utrikes.” — Matteus 25:14, 15.

4. a) Vad är det som är ”likasom när” en rik man reste utrikes och överlämnade sina värdefulla ting åt sina slavar, enligt vad som framgår av den text som omger denna liknelse? b) Vem är denne ”man” en bild av, och varför det?

⁴ Vad är det alltså som är ”likasom när” en rik man överlämnar sina ägodelar åt sina slavar innan han reser utrikes? Det är de omständigheter som är förbundna med det rike som Jesus Kristus just har talat om. Detta framgår av hans föregående liknelse, som handlade om de ”tio jungfrurna”, vilken han inledde med följande ord: ”Då skall det vara med himmelriket, såsom när tio jungfrur togo sina lampor och gingo ut för att möta brudgummen.” (Matteus 25:1) Detta framgår också av den liknelse som Jesus framställer efter sin liknelse om ”talenterna”. (Matteus 25:31—34) I den liknelse som nu behandlas är den rike man som reser utrikes naturligtvis ingen annan än Herren Jesus Kristus. Det var ”tecknet” på hans närvaro som han blev tillfrågad om.

5. Vilken tidigare liknelse liknar i vissa avseenden liknelsen om ”talenterna”, men hur skiljer sig dessa båda liknelser i fråga om vad de var avsedda att visa?

⁵ Denna liknelse om ”talenterna” liknar i flera avseenden en tidigare liknelse som Jesus framställde och som vanligen kallas ”liknelsen om punden” (eller minorna). Märkligt nog var syftet med liknelsen om ”talenterna” att dess uppfyllelse i vår tid skulle bevisa att Herren Jesu Kristi konungsliga närvaro eller parousia pågick, under det att Herren Jesus framställde liknelsen om ”minorna” för att visa sina åhörare att en lång tidrymd skulle förlöpa innan det messianska riket upprättades. Det heter därför i skildringen som en introduktion till liknelsen om minorna: ”Medan de hörde härpå, framställde han ytterligare en liknelse.” Varför det? ”Eftersom han var nära Jerusalem och de nu menade, att Guds rike strax skulle uppenbaras. Han sade alltså: ’En man av förnämlig släkt tänkte fara bort till ett avlägset land för att utverka åt sig konungslig värdighet; sedan skulle han komma tillbaka. Och han kallade till sig tio sina tjänare [slavar, NW] och gav dem tio pund [minor, Åk] och sade till dem: ”Förvalten dessa [Gör affärer, NW], till dess jag kommer tillbaka.”’” (Lukas 19:11—13) Denne man av förnämlig släkt skulle alltså göra en resa till ett avlägset land och skulle sedan komma tillbaka därifrån, och detta betydde att det skulle ta lång tid innan han kom tillbaka beklädd med konungslig värdighet.

6. a) Vad hade inträffat bara två dagar innan Jesus framställde liknelsen om ”talenterna”, och vad hade inte uppenbarats då? b) Vilken fråga uppstår därför nu?

⁶ När Herren Jesus framställde sin liknelse om ”talenterna”, var likaså Guds messianska rike ännu mycket avlägset; det skulle inte uppenbaras strax. Bara två dagar tidigare, söndagen den 9 Nisan år 33 v.t., hade Jesus gjort sin triumfritt in i Jerusalem på en åsnefåle, och de jublande folkskarorna hade då ropat: ”Välsignad är han som kommer i Jehovas namn! Välsignat är vår fader Davids kommande rike! Fräls, det ber vi, i höjderna där ovan!” Men Riket hade inte uppenbarats då. (Markus 11:9, 10, NW) Håller detta rike på att uppenbaras i vår tid? Detta är en livsviktig fråga för oss nu! Det har gått en lång tid sedan Jesus befann sig på jorden i köttet.

7, 8. a) Hur kan vi avgöra när liknelsen om ”talenterna” började uppfyllas? b) Hur bekräftas detta av orden i Apostlagärningarna 1:2—5?

⁷ Liknelsen om ”talenterna”, vars uppfyllelse har att göra med Jesu parousia eller närvaro, började förverkligas på apostlarnas tid för nitton hundra år sedan. ”Mannen” i liknelsen, Jesus Kristus själv, var fortfarande personligen närvarande hos dem ända fram till dagen för sin himmelsfärd, tio dagar innan pingsthögtiden firades i Jerusalem. Liknelsen började med att mannen ”ville fara utrikes” och kallade till sig sina slavar och överlämnade sina ägodelar åt dem. Den uppståndne Jesus började inte ”fara utrikes” till ett ”avlägset land” förrän den dag då han for upp i skyn och försvann. Han måste alltså dessförinnan ha kallat till sig sina ”slavar”, dem som då var hans trogna lärjungar, och måste ha överlämnat sina ägodelar åt dem. Detta är också orsaken till att liknelsen måste ha börjat gå i uppfyllelse mellan tidpunkten för hans uppståndelse från de döda och hans upptagande till sin himmelske Faders närvaro. I överensstämmelse med detta läser vi i Apostlagärningarna 1:2—5:

⁸ ”Ända till den dag, då han blev upptagen, [hade Jesus saker och ting att uträtta med sina lärjungar. Han blev upptagen] sedan han genom helig ande hade givit sina befallningar åt apostlarna, som han hade utvalt. För dem hade han ock genom många säkra bevis tett sig såsom levande efter utståndet lidande; ty under fyrtio dagar lät han sig ses av dem och talade med dem om Guds rike. När han då var tillsammans med dem, bjöd han dem och sade: ’Lämnen icke Jerusalem, utan förbiden där, vad Fadern har utlovat, det, varom I haven hört av mig. Ty Johannes döpte med vatten, men få dagar härefter skolen I bliva döpta i helig ande.’”

9. a) Hur anges det i liknelsen om ”talenterna” vilket syfte mannen hade med att resa utrikes? b) Vilket syfte hade mannen i den motsvarande liknelsen om minorna med att resa till ett avlägset land, och hur bekräftade Jesus detta i samband med Herrens aftonmåltid?

⁹ Den plats ”utrikes” som ”mannen” i liknelsen skulle resa till var själva himmelen, där Herren Jesu Kristi himmelske Fader bor. I Lukas 19:12 omtalas detta mycket passande som ett ”avlägset land”. I liknelsen om ”talenterna” talar inte Jesus om för oss varför ”mannen” reste utrikes. Men han visar ändå att det var för att få del av en särskild ”glädje” och verkligen föröka sina ”ägodelar”, så att han kom att äga ”mycket” mer än tidigare. När mannen hade förverkligat syftet med att resa utrikes, gick han in i sin ”glädje” i egenskap av Herre över dessa ”slavar”, som han hade lämnat kvar. Den parallella eller motsvarande liknelsen om minorna visar att hans syfte med att resa utrikes var att ”utverka åt sig konungslig värdighet; sedan skulle han komma tillbaka”. Hans ”glädje” bestod alltså i att han var i besittning av detta konungadöme. För att visa att detta var syftet med att Jesus for bort till himmelen sade han till sina trogna apostlar, sedan han hade visat dem att de varje år skulle fira Herrens aftonmåltid: ”Jag sluter ett förbund med er, alldeles som min Fader har slutit ett förbund med mig, om ett rike, på det att ni må äta och dricka vid mitt bord i mitt rike och sitta på troner för att döma Israels tolv stammar.” — Lukas 22:29, 30, NW.

10. Vilka var ”slavarna” i liknelsen en bild av, och hur framgår det att de godtog denna benämning?

¹⁰ I liknelsens uppfyllelse var mannens ”slavar” Jesu Kristi döpta lärjungar, som ägde framtidshoppet att få sitta på troner i ”himmelriket”. Inte ens apostlarna blygdes för att bekänna sig vara Herren Jesu ”slavar”. Petrus’ andra brev inleds till exempel med orden: ”Simon Petrus, en Jesu Kristi slav och apostel.” (2 Petrus 1:1, NW) I introduktionen till den sista boken i bibeln, Uppenbarelseboken, säger aposteln Johannes beträffande detta budskap att Jesus Kristus ”sände ut sin ängel och framställde det i tecken genom honom för sin slav Johannes”. (Uppenbarelseboken 1:1, NW) Lärjungen Judas börjar sitt brev med att säga: ”Judas, en Jesu Kristi slav, men en broder till Jakob.” (Judas v. 1, NW) Lärjungen Jakob börjar sitt brev med orden: ”Jakob, en Guds och Herren Jesu Kristi slav, till de tolv stammarna som är kringspridda.” (Jakob 1:1, NW) Aposteln Paulus inleder sitt brev till filipperna på följande sätt: ”Paulus och Timoteus, Kristi Jesu slavar, till alla de heliga i förening med Kristus Jesus som är i Filippi.” — Filipperna 1:1, NW.

HAN ÖVERLÄMNAR ”SINA ÄGODELAR”

11. Av vilket slag var inte de ”ägodelar” som Jesus i likhet med ”mannen” i liknelsen lämnade efter sig åt sina ”slavar”?

¹¹ De lärjungar som fick framtidshoppet att bli arvingar till det himmelska riket var de ”slavar” som Jesus Kristus kallade till sig och överlämnade ”sina ägodelar” åt, innan han lämnade jorden. (Matteus 25:14) Vad var dessa ägodelar? Han lämnade inte efter sig några materiella ägodelar åt sina lärjungar, sådant som hus, lantegendomar, kläder, pengar på banken. Han lämnade efter sig sin åldriga mor Maria och sina halvbröder och halvsystrar, då han dog på tortyrpålen på Golgata, och vad han kunde ha haft av materiella ägodelar skulle dessa ha tillgodogjort sig i enlighet med Mose lag. Under sin verksamhet med att predika och undervisa om Guds rike i omkring tre och ett halvt år samlade han sig heller inte ”skatter på jorden”, utan sökte först sin himmelske Faders rike. (Matteus 6:19, 20, 33; 12:46, 47; 24:3—47; Apostlagärningarna 1:14) Vad var det då han lämnade efter sig, som han kunde överlämna åt sina ”slavar”?

12, 13. a) Vad var det då som Jesus Kristus lämnade efter sig såsom sina ”ägodelar”? b) Hur framgår detta av vad Jesus sade till sina apostlar i närheten av Jakobs brunn i Samarien?

¹² Det var en grundval för ytterligare kristen verksamhet, en uppodlad åker där man med goda resultat kunde fortsätta att predika de goda nyheterna om Guds messianska rike och göra kristna lärjungar. Det var en väg som hade beretts åt hans lärjungar och ”slavar”. Redan år 30 v.t., när Jesus var på väg genom Samarien och sedan han hade predikat för en samaritisk kvinna vid ”Jakobs brunn” nära Sykar, sade han till sina apostlar:

¹³ ”Se, jag säger er: Lyft upp edra ögon och se på fälten att de är vita för skörd. Redan nu får skördemannen lön och samlar frukt för evigt liv, så att såningsmannen och skördemannen må fröjdas tillsammans. I detta hänseende är det verkligen sant som det sägs: En är såningsmannen och en annan skördemannen. Jag sände ut er för att skörda vad ni inte har lagt ned något arbete på. Andra har arbetat, och ni har rönt gagnet av deras arbete.” — Johannes 4:35—38, NW.

14. a) Vilken jämförelse kan göras mellan Johannes döparens och Jesu Kristi offentliga bana? b) Bland vilka lämnade Jesus en uppodlad åker som kunde ge ytterligare avkastning, och på vad sätt gjorde han detta?

¹⁴ I omkring sex månader hade Johannes döparen tjänat som en förelöpare till Jesus och hade förkunnat: ”Ändra ert sinne, ty himmelriket har kommit nära.” Och sedan Johannes hade blivit fängslad år 30 v.t. hade Jesus börjat förkunna samma budskap. Under de följande tre åren höll Jesus i med att predika detta budskap och undervisa folket varhelst han fick tillfälle till det. Johannes döparens offentliga verksamhet, medan han befann sig i frihet, var därför mycket kort. Den varade endast omkring ett år. Men Jesu offentliga och enskilda verksamhet var tre gånger så lång. Båda dessa män kunde sägas ha utfört ett såningsarbete, i det att Jesus fortsatte där Johannes slutade. Jesus började skörda lärjungar, men inte alla som det var möjligt att skörda på hans verksamhetsfält. (Matteus 4:12—23; 3:1—7; NW) Dessutom hade Jesus genom sin offentliga bana, som inbegrep hans våldsamma död och hans uppståndelse från de döda, uppfyllt bibelns profetior om den utlovade Messias, och allt detta var allmänt känt. Detta hade sitt inflytande på de judar som bodde i det område där Jesus Kristus blev den mest omstridda offentliga personen på den tiden. På så sätt åstadkoms en uppodlad åker som kunde frambringa kristna lärjungar.

15. a) Vilket värdefullt ting med potential lämnade alltså Jesus Kristus åt sina lärjungar? b) Åt hur många lämnade han från början dessa ”ägodelar”?

¹⁵ Jesus gav på så sätt den åker av människor som han bearbetade en potential, en slumrande kraft och möjlighet att frambringa lärjungar, ett förberett tillstånd hos åkern som var redo att reagera gynnsamt eller ge gensvar på Jesu lärjungars fortsatta arbete. Det var denna förberedda åker med potential (kristna möjligheter) att odla och skörda kristna lärjungar som utgjorde den uppståndne Herren Jesu Kristi ”ägodelar”. Det var detta han överlämnade åt sina lärjungar och slavar. Efter sin uppståndelse från de döda hade han visat sig för ”mer än fem hundra bröder på en gång”, men därefter, på pingstdagen, var det endast ett hundra tjugo lärjungar som var församlade i en sal på övre våningen i ett hus i Jerusalem, och dessa blev de första som fick del av den heliga anden, när den blev utgjuten från himmelen. (1 Korintierna 15:6; Matteus 28:16—18; Apostlagärningarna 1:13—15) Det var alltså åtminstone över ett hundra kristna ”slavar” som han överlämnade sina ”ägodelar” åt, innan han reste utrikes genom att fara upp till sin himmelske Fader.

16. Hur stor penningsumma uppgick de ”ägodelar” till som tillhörde mannen i liknelsen, och hur delade han upp dessa ”ägodelar” på sina ”slavar”?

¹⁶ Hur delades hans ”ägodelar” upp, och på vilken grundval skedde detta? Vi läser: ”Åt en gav han fem pund [talenter, Åk], åt en annan två och åt en tredje ett pund, åt var och en efter hans förmåga, och for så utrikes.” (Matteus 25:15) Åtta (8) silvertalenter representerade alltså hans ”ägodelar”, som han delade upp på sina slavar. Detta var en stor förmögenhet i det första århundradet enligt den vanliga tideräkningen. Varje silvertalent motsvarade nämligen sextio (60) minor eller omkring 4.200 svenska kronor. Den slav som fick en silvertalent fick alltså denna penningsumma att använda; den slav som fick två talenter fick dubbelt så mycket pengar; den som fick fem talenter fick fem gånger denna summa. Varje slav fick den penningsumma som stod i proportion till ”hans förmåga” att handha denna summa och göra affärer med den. Den rike mannen kände sina slavar och deras förmågor.

17. a) Vilket slags förmågor hade ”slavarna” i liknelsen, men hur förhåller det sig i liknelsens uppfyllelse? b) Vem fick det största ansvaret i liknelsen, och vem fick det största ansvaret i liknelsens uppfyllelse?

¹⁷ I liknelsen gällde det naturliga förmågor eller förmågor som slavarna hade uppodlat och utvecklat. I uppfyllelsen av liknelsen om ”talenterna” är denna ”förmåga” inte blott och bart fysisk eller mental förmåga, även om förmåga av detta slag kan vara värdefull och till stor hjälp. ”Förmågan” representerar i stället de andliga möjligheter som bör finnas hos en kristen slav som skall få ärva det himmelska riket. Det nit, den villighet, den iver som den kristne slaven har bidrar till hans möjligheter att göra gott bruk av den andliga rikedom som blivit överlämnad åt honom. Den som får vad som kan liknas vid fem talenter i enlighet med hans förmåga har naturligtvis det största ansvaret. Herren Jesus Kristus lade sålunda det största ansvaret på sina slavar apostlarna, och de hade ett banbrytande arbete att utföra i stor skala, förutom att de skulle vara den kristna församlingens andrahandsgrundvalar. — Uppenbarelseboken 21:14; Efesierna 2:20—22.

18. a) Vad representerade ”slavarna” med tanke på att de var endast tre? b) I liknelsen var alla ”slavarna” män, men hur förhåller det sig i uppfyllelsen?

¹⁸ Herren Jesus Kristus har naturligtvis mer än tre andliga ”slavar” med vilka han har ingått ett förbund om det himmelska riket. De tre ”slavarna” i liknelsen representerar därför tre olika klasser av blivande arvingar till det himmelska riket. Vi måste komma ihåg att den av anden pånyttfödda kristna församlingen omfattar många troende kvinnor. På pingstdagen år 33 v.t. var Jesu mor Maria en av dessa kvinnor, och sannolikt tillhörde Maria och Marta från staden Betania i närheten av Jerusalem de ”andra kvinnor” som omnämns i Apostlagärningarna 1:14 och som fick del av den heliga anden denna märkliga pingstdag. (Johannes 11:1—45) När evangelisten Filippus under trycket av den förföljelse som rasade i Jerusalem begav sig norrut till Samarien, fann han där troende samaritiska kvinnor. Vi läser: ”Men nu, då de satte tro till Filippus, som förkunnade evangelium om Guds rike och om Jesu Kristi namn, läto de döpa sig, både män och kvinnor.” — Apostlagärningarna 8:12.

19. a) Vad förväntade ”mannen” i liknelsen att slavarna skulle göra med hans ”ägodelar”? b) Vad förväntar Jesus Kristus i fråga om de ”ägodelar” som han lämnat åt sina lärjungar och ”slavar”?

¹⁹ I liknelsen förväntade mannen som reste utrikes att hans slavar skulle göra affärer med dessa talenter och föröka dem, medan han var borta. Han ville inte att de skulle låta pengarna ligga obrukade, så att de inte gav någon avkastning. När Herren Jesus Kristus överlämnade alla sina ägodelar på jorden åt sina lärjungar och ”slavar”, förväntade även han, ja, han befallde dem faktiskt, att de inte skulle låta den beredda, uppodlade åker som han hade överlämnat åt dem ligga för fäfot, så att de inte gjorde något för att den skulle ge ytterligare avkastning. De skulle heller inte låta åkern få behålla sin ursprungliga storlek utan att utvidgas och göras större. Nej, den frånvarande Herren Jesus Kristus förväntade att den skulle växa, och den som underlät att arbeta för tillväxt skulle följaktligen bli straffad, eftersom han inte avbördade sig sitt ansvar.

DE GÖR AFFÄRER MED ”TALENTERNA”

20. Vad förväntade ”mannen” av de slavar han hade anförtrott sina talenter åt, och hur fick slavarna utdelning, varigenom de uppfyllde dessa förväntningar?

²⁰ Även om slavarna i liknelsen inte blev särskilt tillsagda, insåg de ändå att en ökning av kapitalet förväntades av dem. Detta framgår av liknelsen, när det heter: ”Strax gick då den som hade fått de fem punden [talenterna, Åk] bort och förvaltade [gjorde affärer med, NW] dem så, att han med dem vann andra fem pund. Den som hade fått de två punden vann på samma sätt andra två.” (Matteus 25:16, 17) Det är tydligt att dessa båda slavar inte satte in pengarna i en bank och lät dem samla ränta tack vare bankirernas åtgärder; de ägnade sig i stället själva åt att göra affärer med skicklighet, urskillning och skarpsinne. De fick utdelning genom sina personliga ansträngningar. De pengar som de hade fått förökades nämligen till det dubbla. Var och en gjorde bruk av sin ”förmåga” med lojalitet och hängivenhet för sin ägare och med åstundan att vinna hans godkännande.

21, 22. Hur skulle Jesu Kristi ”ägodelar” förökas? I vilken utsträckning skulle detta ske, och i vilket område skulle det äga rum?

²¹ På vad sätt fördubblas nu i liknelsens uppfyllelse den andel av Herren Jesu Kristi ”ägodelar” som blivit överlämnad åt den blivande arvingen till Riket? Herren Jesus talade om hur det skulle gå till, och bibelns skildring ger oss belysande exempel på hur det gick till för nitton hundra år sedan. Några dagar innan Herren Jesus for upp till himmelen materialiserade han sig och visade sig för sina lärjungar på en i förväg avtalad plats på ett berg i provinsen Galileen. Där sade han till dem: ”All myndighet har blivit mig given i himmelen och på jorden. Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationerna, döp dem i Faderns och Sonens och den heliga andens namn och lär dem att hålla allt som jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill avslutningen på tingens ordning.” (Matteus 28:16—20, NW) Men samma dag som han for upp till himmelen talade han mera detaljerat om hur arbetet med att föröka hans ”ägodelar” skulle gå till. Om detta läser vi:

²² ”När de nu hade församlat sig, företog de sig att fråga honom: ’Herre, skall du i denna tid åter upprätta riket åt Israel?’ Han sade till dem: ’Det tillhör inte er att få kunskap om de tider eller stunder som Fadern har lagt under sin egen domvärjo; men ni skall erhålla kraft, när den heliga anden kommer över er, och ni skall vara vittnen om mig både i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och intill jordens avlägsnaste del.’” — Apostlagärningarna 1:6—8, NW.

23. a) Till vilka områden hade Jesus begränsat sitt predikande och sin undervisning, och vilket resultat hade han uppnått? b) Var fann alltså lärjungarna Kristi ”ägodelar”, och fram till vems fastställda tid skulle de arbeta med dem?

²³ Under Jesu jordiska verksamhet, då han predikade och undervisade om Riket, hade han begränsat sina ansträngningar till Jerusalem och provinserna Galileen och Judeen (Samarien inbegripet) och till Pereen öster om Jordanfloden. I dessa områden hade Jesus åstadkommit ett berett, uppodlat tillstånd bland judarna och samariterna, så att man kunde göra ytterligare lärjungar bland dem. Lärjungarna skulle dra fördel av detta tillstånd, som rådde i dessa områden, när det gällde att öka antalet kristna lärjungar; detta var de ”ägodelar” som Jesus, deras Herre, hade överlämnat åt dem såsom ”slavar”. Först och främst skulle de alltså arbeta i dessa beredda områden till dess att den tid eller stund var inne som den himmelske Fadern hade lagt under sin egen domvärjo. De måste göra detta och komma ihåg att ”Kristus verkligen blev en tjänare åt dem som är omskurna, för Guds sannfärdighets skull, för att bekräfta de löften som Han gav åt deras förfäder”. — Romarna 15:8, NW.

24. a) Hur började lärjungarna omedelbart att arbeta med sin Herres ”ägodelar”, sedan de fått del av helig ande, och vilken tillväxt blev följden av detta? b) Vilken åker för tillväxt fann de judiska troende när de återvände hem efter pingsten?

²⁴ I överensstämmelse med detta förökade dessa lärjungar och ”slavar” på den tiden den beredda, uppodlade egendom som Herren Jesus hade överlämnat åt dem såsom hans ”ägodelar”, som han själv hade arbetat för, och de började nu bearbeta denna andliga egendom för att frambringa fler lärjungar. De gjorde detta omedelbart, redan på pingstdagen år 33 v.t. i Jerusalem, och genast frambragtes omkring tre tusen döpta, som genom att de blev döpta med helig ande fick framtidshoppet att bli arvingar till Riket. Dessa var allesammans omskurna individer, antingen köttsliga judar eller proselyter till den judiska tron. De ägodelar som Herren Jesus hade överlämnat åt lärjungarna fortsatte att användas ännu mer. Man gjorde kristna ”affärer” med dessa ”ägodelar”, vilket ledde till att antalet lärjungar i Jerusalem någon tid längre fram hade ökat till ”vid pass fem tusen”. (Apostlagärningarna 4:4) Hundratals av dessa judar och proselyter, som lämnade Jerusalem sedan de hade firat pingsthögtiden och återvände till sina hem i olika delar av världen, fann utan tvivel en åker för verksamhet till förmån för kristendomen bland sina judiska landsmän där hemma.

25. a) Hur hade Jesus redan arbetat för att skaffa sig en del ”ägodelar”, när det gällde de judar och proselyter som var närvarande vid högtiderna i Jerusalem? b) Hur ledde förföljelse till att den kristna tron spreds till avlägsna samhällen av judar?

²⁵ Många av dessa återvändande judar och proselyter kan mycket väl ha kommit i kontakt med Jesus Kristus och hört honom tala under tidigare besök de gjort i Jerusalem för att vara med vid alla högtiderna. Eftersom det förhöll sig så, hade Jesus också åstadkommit ett berett, uppodlat tillstånd hos dessa besökande judar och proselyter, och apostlarna och deras medlärjungar i Jerusalem utnyttjade denna andel av Jesu ägodelar och började bearbeta dessa ”ägodelar”. (Johannes 12:20—29; Apostlagärningarna 2:5—11) Detta var orsaken till att det fanns en församling med många kristna i Rom i Italien redan innan aposteln Paulus kom dit. (Romarna 1:1—7; 15:22—24) Den förföljelse som uppstod i Jerusalem mot Kristi lärjungar där ledde också till att den kristna tron spreds till många judar utanför de judiska provinserna. I Apostlagärningarna 11:19 heter det: ”De som hade blivit kringspridda genom den förföljelse, som utbröt för Stefanus’ skull, drogo emellertid omkring ända till Fenicien och Cypern och Antiokia, men förkunnade icke ordet för andra än för judar.”

26. a) Hur länge fortsatte arbetet att göra lärjungar att vara begränsat till enbart den judiska åkern, och vilken händelse inledde en ny fas i detta arbete? b) Hur ledde arbetet på detta nyöppnade område till en ökning av de andliga ”talenterna”?

²⁶ Detta förhållande, att man begränsade sig till att föröka den frånvarande Herren Jesu Kristi ”ägodelar” endast bland judar och judiska proselyter, fortgick till hösten år 36 v.t. Då var tiden inne att öka antalet kristna lärjungar i andra områden, precis som Jesus själv hade befallt, när han sade: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationerna, döp dem”, och vidare, ”ni skall vara vittnen om mig ... intill jordens avlägsnaste del”. (Matteus 28:19, 20; Apostlagärningarna 1:8; NW) Då var Guds fastställda tid inne för de judiska lärjungarna, som Jesus hade överlämnat sina andliga ”talenter” åt, att använda dessa hans ”ägodelar” för att frambringa fler andliga ”talenter”. Detta började med de åtgärder som vidtogs av den klass som fått fem talenter, då aposteln Petrus blev sänd till Caesarea, sätet för den romerska styrelsen över Judeen, för att omvända Kornelius till att bli en Jesu Kristi lärjunge. (Apostlagärningarna 10:1—11:18) I och med detta öppnades hela den hedniska eller icke-judiska människovärlden för arbetet att göra lärjungar. Detta var ett område som inte hade tillhört Jesu Kristi ”ägodelar” på jorden, som Jehova Gud hade tilldelat honom, när det gällde att så och skörda och göra lärjungar. — Matteus 15:24.

27. Vad krävdes av de judiska lärjungarna, nu när ett världsomfattande område skulle börja uppodlas?

²⁷ Här var nu ett vidsträckt område, där Jesus Kristus själv inte hade bearbetat människorna, där han inte som banbrytare hade lämnat efter sig något berett, uppodlat tillstånd som hans lärjungar kunde utnyttja till att föröka den kristna församlingen. Men lärjungarna drog nytta av vad Jesus hade gjort, när han gav dem den ursprungliga uppodlade åkern. Det var till fördel för dem och gav dem den impuls de behövde till att som erfarna, kvalificerade arbetare så ut säden och uppodla möjligheterna till tillväxt, varigenom de tillfogade nya åkrar som kunde frambringa lärjungar åt Jesus Messias. Detta krävde ett banbrytande arbete från deras egen sida, och det krävde också mod, uppriktig ansträngning, noggrann uppmärksamhet och ihållighet av dem för att de inte skulle lida någon förlust. De byggde inte längre på den grund som en annan man hade lagt, utan gjorde själva alla förberedelser som behövdes för arbetet att göra lärjungar på ett helt jungfruligt område. På så sätt visade de lydnad mot sin Herre. — Romarna 15:17—21.

28, 29. a) Hur har Kristi mera sentida lärjungar och ”slavar” följt det föredöme som gavs av lärjungarna i det första århundradet och verkat i överensstämmelse med sin förmåga? b) Vad har varit den viktigaste faktorn för att åstadkomma tillväxt?

²⁸ Apostlarna och andra av Jesu Kristi lärjungar i det första århundradet gav föredömet för hur man skall göra affärer med de bildliga ”talenter” som överlämnades åt dem. De ökade sin Herres talenter med hundra procent. Den klass av kristna ”slavar” som anförtrotts fem ”talenter” av Herrens ”ägodelar” skaffade ytterligare fem talenter. Den klass av kristna ”slavar” som fick ansvaret för två talenter av det som tillhörde deras Herre åstadkom ytterligare två talenter. Det var en hundraprocentig ökning för vardera klassen, så att båda dessa klasser gjorde allt som var möjligt för dem i proportion till vad de hade fått, och ingen av dem var bättre än någon annan. De gjorde allt som kunde förväntas av dem. Var och en gjorde sitt yttersta i enlighet med sin ”förmåga”. Men ökningen av deras Herres ägodelar berodde inte helt och hållet på att varje ”slav” gjorde bruk av sin ”förmåga”. Det fanns en annan faktor som kom in i bilden, och detta var den viktigaste av alla faktorer. Aposteln Paulus talar om denna faktor, när han jämför sin egen tjänst med den vältalige lärjungen Apollos’ och säger:

²⁹ ”Vad är då Apollos? Ja, vad är Paulus? Tjänare, genom vilka ni blev troende, alldeles som Herren förlänade åt var och en. Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud kom det beständigt att växa, så att varken den som planterar är någonting eller den som vattnar, utan Gud, som kommer det att växa. Nu är den som planterar och den som vattnar ett, men var och en skall få sin egen belöning i enlighet med sitt eget arbete. Ty vi är Guds medarbetare. Ni är Guds åkerfält, Guds byggnad.” — 1 Korintierna 3:5—9, NW.

30. a) Vem bör alltså i första hand ges äran för tillväxten? b) Vilka bevis från första århundradet visar att det område som lärjungarna bearbetade utvidgades?

³⁰ Gud är därför den som bör ges äran för tillväxten, och Kristi ”slavar” är bara de redskap som han behagar använda till att åstadkomma denna tillväxt. Han hjälper ”slavarna” att avbörda sig sitt ansvar. Han utrustar ”slavarna” med vad de behöver för att framgångsrikt utföra arbetet att göra lärjungar av människor av alla nationerna. Det beredda, uppodlade område för att frambringa lärjungar som Guds Son lämnade åt sina trogna lärjungar innan han begav sig bort utvidgas alltså genom att andra områden av detta slag kommer till över hela jorden, tack vare att Kristi ”slavar” lyder hans befallningar och efterliknar hans exempel. Vilka bevis på detta finns det från det första århundradet enligt den vanliga tideräkningen? Följande: församlingar av lärjungar som var arvingar till himmelriket växte fram utanför Jerusalem och hela Judeen och Galileen och Samarien. Församlingar upprättades i Asien, Afrika, Europa och på öar i Medelhavet.

31. Vilket exempel på detta finner vi i Petrus’ verksamhet, vilket framgår av varifrån han skrev sitt första brev?

³¹ Tänk till exempel på aposteln Petrus. Han var en av de fyra apostlar som ställde följande fråga till Jesus, sedan han hört honom förutsäga att det praktfulla templet i Jerusalem skulle förstöras: ”När skall detta ske, och vad skall vara tecknet, när allt detta är bestämt att nå sin avslutning?” (Markus 13:1—4, NW) Ungefär trettio år senare, omkring år 62—64 v.t., vilket var flera år innan ”detta” verkligen inträffade i och med att Jerusalem blev belägrat och förstört tillsammans med templet, ägnade sig aposteln Petrus åt missionärsarbete utanför romarriket. Ja, det första brev som han skrev till medkristna inom romarrikets gränser skrevs i staden Babylon vid floden Eufrat i Mesopotamien, och i detta brev talar han om den kristna församlingen där i staden, när han i slutet av sitt brev säger: ”Församlingen i Babylon, utvald likasom eder församling, hälsar eder.” — 1 Petrus 5:13.

32—34. a) Varifrån skrev Paulus sitt brev till kolosserna, och ungefär vid vilken tid gjorde han detta? b) Hur visar Paulus där vilken världsomfattande ökning som ägt rum med de ”talenter” som blivit överlämnade åt lärjungarna?

³² Vidare kan vi tänka på aposteln Paulus. Han hade äntligen kommit till den kejserliga huvudstaden Rom, men dock som en fånge som hade vädjat till kejsaren om en rättvis rannsakning. Från den plats där han hölls i förvar i Rom skrev han omkring år 60—61 v.t. till den kristna församlingen i Kolosse i Mindre Asien. Han gjorde det nästan tio år innan ”detta”, som Herren Jesus Kristus hade förutsagt, skulle inträffa, men trots att det var så lång tid kvar innan den judiska tingens ordning med centrum i Jerusalem skulle nå sitt slut, talar aposteln Paulus om den världsomfattande ökning som ägt rum med de bildliga ”talenter” som Jesus hade överlämnat åt sina ”slavar”. Paulus talar om hur de goda nyheterna har blivit bekantgjorda för dem och skriver:

³³ ”Vi har hört om er tro i förbindelse med Kristus Jesus och den kärlek ni har till alla de heliga på grund av det hopp som förvaras åt er i himlarna. Om detta hopp har ni förut hört genom bekantgörandet av sanningen om dessa goda nyheter, som har erbjudit sig åt er, liksom de bär frukt och tillväxer i hela världen, alldeles som de har gjort också bland er, alltifrån den dag då ni fick höra och lärde känna Guds oförtjänta omtanke i sanning. Det är detta som ni har lärt av Epafras, vår älskade medslav, som är en trogen tjänare åt den Smorde på våra vägnar, den som också för oss har gett till känna er kärlek i andligt avseende.

³⁴ I sanning, er som en gång var avlägsnade från honom och fiender, därför att edra sinnen var inriktade på gärningar som var onda, er har han nu åter försonat förmedelst dennes köttsliga kropp, genom hans död, för att ställa er fram inför sig heliga och obesudlade och fria från all anklagelse, förutsatt, naturligtvis, att ni förblir i tron, befästa på grundvalen och ståndaktiga och utan att låta er rubbas från det hopp, som finns i de goda nyheter som ni hörde och som har predikats bland hela den skapelse som är under himmelen.” — Kolosserna 1:4—8, 21—23, NW.

35. Under vilken begränsad tidsperiod hade lärjungarna under det första århundradet gett bevis för sitt nit, och vilken profetia av Jesus utgjorde detta en uppfyllelse av?

³⁵ Vilket vittnesbörd utgjorde inte dessa Paulus’ inspirerade ord om det nit som dessa Herren Jesu Kristi ”slavar” i det första århundradet lade i dagen, när de gjorde affärer med de ”talenter” som han hade överlämnat åt dem! Vilken prestation var det inte att åstadkomma detta på så kort tid — att de goda nyheterna ”bär frukt och tillväxer i hela världen”, att de goda nyheterna redan hade ”predikats bland hela den skapelse som är under himmelen”! Tänk bara: Jesus Kristus hade ”manifesterat sig själv en gång för alla, vid avslutningen på tingens ordningar”, under åren 29—33 v.t., men redan innan avslutningen på den judiska tingens ordning fullbordades år 70 v.t., genom att judarnas religiösa huvudstad förintades, hade ändå judarna över hela den då kända världen fått ett vittnesbörd om Guds messianska rike. Alla hednanationerna hade faktiskt också fått ett sådant vittnesbörd, vilket utgjorde en förebildlig uppfyllelse av Jesu profetia om ”tecknet” på ”avslutningen på tingens ordning”, där han sade: ”Dessa goda nyheter om riket skall bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna; och därpå skall slutet komma.” — Matteus 24:14; Hebréerna 9:26; NW.

LIKNELSENS UPPFYLLELSE NÅR SIN HÖJDPUNKT I VÅRA DAGAR

36. Kom dessa lärjungars och ”slavars” Herre tillbaka före eller efter Jerusalems förstöring, och vad angav Johannes’ avslutande ord i Uppenbarelseboken beträffande Kristi ankomst?

³⁶ Dessa ”slavar” i det första århundradet, som förökade de värdefulla ”talenterna” i sådan världsomfattande utsträckning trots krig, farsoter, hungersnöd, jordbävningar och förföljelse, dog allesammans, men deras Herre och ägare, som hade lämnat dem, återvände inte under deras livstid, varken innan eller efter det att de romerska legionerna förstörde Jerusalem. Omkring tjugosex år efter denna fasansfulla händelse, som kom som en chock för judarnas religiösa värld, fick aposteln Johannes den gudomliga uppenbarelsen, som lyste upp hans fängelsevistelse på ön Patmos. Aposteln talar om framtiden och säger: ”Se, han kommer med skyarna, och allas ögon skola se honom, ja, ock deras som hava stungit honom.” Johannes avslutade sin redogörelse för denna uppenbarelse med denna bön: ”’Amen! Kom, Herre Jesus.’ Må Herren Jesu Kristi oförtjänta omtanke vara med de heliga.” (Uppenbarelseboken 1:7; 22:20, 21, NW) Denna innerliga bön om att Herren skulle komma blev i verkligheten inte besvarad förrän mer än arton hundra år hade gått.

37. a) När återvände Herren Jesus Kristus, och vilken förväntan blev därför inte uppfylld? b) Vilken ny innebörd fick predikandet om Riket från och med den tidpunkten, och varför det?

³⁷ Höjdpunkten på uppfyllelsen av liknelsen om ”talenterna” skulle inte inträffa förrän Herren Jesus Kristus återvände och alltså började sin parousia eller närvaro. Under senare hälften av 1800-talet trodde man att Herren hade återvänt år 1874 och att hans osynliga närvaro i anden hade börjat det året. Men i verkligheten visade sig inte ”tecknet” på hans närvaro och på avslutningen på tingens ordning under de fyra årtionden som följde därefter. Detta tecken framträdde inte förrän hedningarnas tider löpte ut år 1914, omkring 4/5 oktober eller i mitten av den judiska månmånaden Tischri. Vid denna tidpunkt övergick predikandet av de goda nyheterna om att Guds messianska rike skulle komma till predikandet av de goda nyheterna om Guds upprättade rike. De världshändelser som följde därpå hopade bevis för att Guds himmelska rike föddes detta kritiska år genom att hans Messias, Jesus, Davids son, Abrahams son, då blev krönt och insatt på tronen. (Matteus 1:1) Han som har den ”lagliga rätten” till riket hade kommit. Han hade faktiskt återvänt! — Hesekiel 21:25—27, NW.

38. Som en del av vilken profetia framställdes liknelsen om ”talenterna”, och hur bör det framgå att dess uppfyllelse når sin höjdpunkt i våra dagar?

³⁸ Jesus Kristus framställde liknelsen om ”talenterna” såsom en del av det mångsidiga ”tecken” som skulle utvisa att hans parousia eller närvaro hade börjat. Att liknelsens uppfyllelse når sin höjdpunkt i våra dagar utgör alltså ett ytterligare vittnesbörd om att han har återvänt i anden och att vi nu lever under hans närvaro. Om vi säger att Herren Jesu Kristi konungsliga närvaro började vid slutet av hedningarnas tider år 1914, då bör det finnas fakta till bevis för att liknelsens uppfyllelse håller på att nå sin höjdpunkt i våra dagar. Vad visar fakta?

39. Vad gjorde den slav som fått en talent, och när började det hållas räkenskap med slavarna?

³⁹ Först måste vi ta reda på hur liknelsen slutar. Vi läser därför vidare i redogörelsen för Jesu liknelse: ”Men den som hade fått ett pund [en talent] gick bort och grävde en grop i jorden och gömde där sin herres penningar. En lång tid därefter kom tjänarnas herre hem och höll räkenskap med dem.” — Matteus 25:18, 19.

40. a) Med vad återvände ”tjänarnas herre” i liknelsen? b) I synnerhet vilken ”konungslig värdighet” hade året 1914 v.t. att göra med, och varför det?

⁴⁰ När ”tjänarnas herre” kom hem, hade han med sig det som han hade rest utrikes för att vinna. Hans egna ord längre fram visar att han hade vunnit ”glädje” som han skulle dela med sina trogna tjänare eller slavar; han kom tillbaka med ”mycket”, som han inte hade ägt då han överlämnade de åtta silvertalenterna åt dem. En tidigare liknelse som Jesus framställde, liknelsen om de tio ”minorna” (Åk), visar direkt att det han hade med sig tillbaka var ”konungslig värdighet”. (Lukas 19:12—15) Hedningarnas tider eller ”nationernas fastställda tider” har att göra med ”konungslig värdighet”, i synnerhet den ”konungsliga värdighet” som tillhörde kung Davids familj i Jerusalem, denna konungsliga värdighet, som Babylons kung Nebukadnessar omintetgjorde år 607 f.v.t. Detta ödesdigra år var den tidpunkt då de 2.520 år började under vilka hedningarnas tider skulle vara fram till år 1914 v.t. Slutet på dessa hedningarnas tider omkring 4/5 oktober 1914 borde därför rimligen innebära en omkastning av den situation som så länge varit rådande. Det var därför inte utan speciell innebörd som hednanationerna befann sig i svårigheter den 4/5 oktober 1914, i det att de redan under två månaders tid hade varit upptagna med att utkämpa det första världskriget i mänsklighetens historia.

41. a) Blev det lilla antalet lärjungar och ”slavar” åt Herren Jesus Kristus dödade under första världskriget? b) Vad försökte nationerna göra med dem med avseende på deras vidare vittnande?

⁴¹ Men hur förhöll det sig med Jesu Kristi, den himmelske Herrens, kristna ”slavar”, som han hade överlämnat sina värdefulla ”talenter” åt? I våra dagar finns det fortfarande ett litet antal av dessa trogna ”slavar”, som befann sig på den jordiska skådebanan vid denna betydelsefulla tid och som med hjälp av den Heliga skrift förstod vilken innebörd första världskriget hade. Denna internationella sammandrabbning, som till slut hade dragit in tjugoåtta nationer och välden i total krigföring, dödade inte den på tronen nyligen insatte himmelske konungens, Jesu Kristi, lojala ”slavar”. De jordiska fienderna, som inte ville att Jesus Kristus skulle härska över dem såsom hela jordens konung, skulle ha velat döda dessa hans ”slavar”, men de lyckades inte göra detta. De försökte i själva verket ta ifrån dem dessa bildliga ”talenter”, som de hade fått av sin himmelske Herre och ägare. De försökte omintetgöra allt det goda som dessa ”slavar” hade uträttat och alla de andligen värdefulla ting som de hade förvärvat åt den på tronen nyligen insatte himmelske konungen. För att åstadkomma detta försökte de döda det inflytande dessa ”slavar” hade hos människorna i alla nationerna. De försökte desperat att undergräva den grundval som dessa hade berett och byggt upp för det framtida vittnandet om Riket.

42, 43. a) I vilket tillstånd befann sig den himmelske Herrens ”slavar” vid slutet av första världskriget år 1918? b) Vad hade av alla tecken att döma hänt med de ”talenter” som hade anförtrotts åt dem?

⁴² Vid slutet av första världskriget den 11 november 1918 var den regerande himmelske konungens ”slavar” nästan helt dödade med avseende på sitt goda rykte hos människorna inom och utanför kristenheten. Deras ynnest hos människorna såsom kristna var praktiskt taget död på grund av förtal och baktaleri från nationalistiska patrioters och krigiskt sinnade fanatikers sida. Våldsamma pöbelangrepp hade riktats mot dem. Antingen blev deras bibliska litteratur eller också deras organisation förbjuden. Många av dem satt i fängelse, av vilka de mest framträdande var Sällskapet Vakttornets president och vidare Sällskapets sekreterare-kassaförvaltare och sex andra framträdande medlemmar. De hade blivit satta i fängelse på falska anklagelser som de inte kunde bli friade ifrån förrän krigshysterin hade dött bort.

⁴³ Dessa ”slavar” åt den rättmätige härskaren över detta jordklot blev till synes berövade allting. Hans ”talenter” som hade överlämnats åt dem tycktes ha blivit utplånade. Dessa ”slavars” fiender gladde sig åt att för all framtid ha berövat dem möjligheterna att tjäna sin himmelske Herre. Det tycktes nämligen vara högst tvivelaktigt att dessa skulle kunna börja om på nytt.

44. a) När började en omkastning av förhållandena äga rum, och hur skedde detta? b) Vilken fråga uppstod nu med avseende på de överlevande ”slavarna”, och varför det?

⁴⁴ Det dröjde inte mer än fyra månader efter krigets slut innan fienderna blev förvånade, slagna med häpnad, över den omkastning som då började äga rum. Detta var när dessa åtta representanter för Sällskapet Vakttornet blev frigivna ur federala tukthuset i Atlanta (Georgia) den 25 mars 1919 och påföljande dag blev försatta på fri fot mot borgen i Brooklyn i New York. En kort tid därefter blev de i vederbörlig ordning friade från de i hög grad falska anklagelser som hade riktats mot dem. Men vad betydde väl detta för de av kriget nedtryckta människorna, som fortfarande hade en fördomsfull, förvänd syn på Jesu Kristi ”slavar” på grund av krigspropagandan och krigshysterin? Detta var något som ”slavarna” behövde tänka på. Kunde de på nytt ta upp verksamheten och dra framåt igen trots dessa avskräckande omständigheter? Ägde de samma mod och samma tillförsikt som deras himmelske Herre, så att de kunde göra detta? Det var i sanning en tid av provsättning för dessa kristna slavar.

45. a) Vad var enligt liknelsen tiden nu inne för slavarnas herre att göra? b) Vad behövde göras för dessa kristna slavar med avseende på deras besittning av ”talenter”?

⁴⁵ Liknelsen om ”talenterna” visade att mannen skulle hålla räkenskap med sina slavar, när han återvände från utlandet. Detta innebar att han skulle inspektera dem. Med tanke på händelseutvecklingen på våren år 1919 måste nu tiden ha varit inne för dessa slavars himmelske Herre att inspektera dem. Men vilken räkenskap kunde de avlägga med avseende på hans ”talenter” som hade blivit överlämnade åt slavklassen? All tillväxt som de kunde ha åstadkommit innan förföljelsen under kriget nådde sin höjdpunkt år 1918 tycktes nu ha utplånats. Det var nu som om de inte alls var i besittning av några bildliga ”talenter”. Om de nu skulle kunna uppvisa någon tillväxt i fråga om sin Herres ”talenter”, måste de åstadkomma denna tillväxt under efterkrigstiden och överlämna dessa hans förökade ägodelar åt honom längre fram i tiden. De måste få ännu ett tillfälle att göra affärer med hans värdefulla ”talenter”. Det blev just så, enligt vad historien visar, tack vare deras himmelske Herres barmhärtiga omtänksamhet.

46. a) Vad var det tid för dem att förjaga, och för vad behövde de reorganisera sig? b) För vad var situationen fördelaktig och tiden gynnsam med tanke på att deras himmelske Herre nu var i besittning av ”konungslig värdighet”?

⁴⁶ Året 1919 var den betydelsefulla tidpunkt då den människofruktan skulle förjagas som hade uppstått inom slavklassen under första världskrigets våld och hysteri och som fått slavklassen att rygga tillbaka betydligt från att göra affärer såsom den regerande konungens, Jesu Kristi, ansvariga slavar. Det var då hög tid för dem att börja reorganisera sina brutna, lamslagna led för den största ansträngningen i sitt liv i tjänsten för sin Herre, som nu var i besittning av konungslig värdighet. Nu kunde deras Herre såsom aldrig tidigare med rätta göra anspråk på hela jorden såsom sin åker, som stod till hans förfogande för att frambringa ytterligare lärjungar, som skulle gynnas med hoppet om att få ärva det himmelska riket. Han kunde överlämna denna fördelaktiga situation åt dem till att göra affärer i hans tjänst. Nu var den gynnsamma tiden inne för att den slavklass av lärjungar skulle stå upp som framställdes i bild genom den slav som blivit betrodd med fem ”talenter” och likaså för den klass som framställdes i bild genom den slav som fått två talenter överlämnade åt sig. Detta skedde också, eftersom uppfyllelsen av liknelsen om ”talenterna” inte kunde slå fel, i synnerhet inte vid sin höjdpunkt.

47. Hur blev de år 1919 styrkta till att inte frukta, utan att i stället framställa sig för det arbete som skulle utföras under efterkrigstiden?

⁴⁷ Man lät ingen tid gå förlorad. År 1919 blev dessa båda klasser av ”slavar” strängt upptagna. De fick ny tillförsikt genom artiklarna i tidskriften The Watch Tower för 1 och 15 augusti 1919 (på svenska 1 och 15 april 1921) över temat ”Saliga äro de som icke frukta”. De hälsade med glädje tillkännagivandet att ett åtta dagar långt konvent skulle hållas i Cedar Point i Ohio den 1—8 september 1919. De ryggade inte tillbaka från att närvara vid detta allmänna konvent av fruktan för att de kunde ställas inför ett arbete under efterkrigstiden som skulle kräva mycken energi och stort mod från deras sida, vilket kunde leda till ytterligare förföljelse.

48. a) Hur mottog de närvarande vid konventet i Cedar Point tillkännagivandet av en ny tidskrift såsom följeslagare till The Watch Tower? b) Hur har denna nya tidskrift använts fram till denna dag?

⁴⁸ Med iver att lära känna hur Jehova avsåg att de skulle utföra det arbete som låg framför dem var sex tusen personer, som kom i synnerhet från Canada och Amerikas förenta stater, dagligen närvarande vid sessionerna under detta konvent, som hölls av Internationella Bibelstudiesällskapet. Med förvåning och innerlig uppskattning tog de emot tillkännagivandet att en ny tidskrift skulle börja utges den 1 oktober 1919, The Golden Age (Den Gyllne Tidsåldern), som följeslagare till The Watch Tower and Herald of Christ’s Presence (Vakt-Tornet och förkunnare av Kristi närvaro). Denna tidskrift skulle vara ett ytterligare hjälpmedel till att förkunna Guds upprättade messianska rike. Den skulle vara ännu ett redskap som de kunde använda när de planterade, vattnade och uppodlade nya områden för att frambringa fler lärjungar åt Herren Jesus Kristus. Denna nya tidskrift (som nu bär namnet Awake!, på svenska Vakna!) har verkat sida vid sida med The Watch Tower och har fått allt större spridning ända fram till denna dag och har väckt nytt intresse hos människor med ärliga hjärtan och förberett dem för att ta emot de djupare tingen i Guds ord. Den har utfört ett förträffligt förberedande arbete.

49. Vad gjordes med avseende på avdelningskontor för Sällskapet Vakttornet, och i vilken utsträckning har de områden ökat som därigenom kommit att uppodlas?

⁴⁹ Förbindelserna mellan Sällskapet Vakttornets högkvarter och dess avdelningsorganisationer jorden utöver, som hade blivit avbrutna under världskriget, återupprättades och stärktes nu, och allteftersom tid och omständigheter uppenbarade behovet, blev nya avdelningskontor upprättade i olika länder. På så sätt kom större områden under närmare överinseende av den himmelske Herren Jesu Kristi ”slavar”, och detta blev till stor hjälp för att intensifiera arbetet att uppodla dessa områden för att församla fler lärjungar av människor av alla nationerna. Från det fåtal avdelningskontor som då existerade har antalet skjutit i höjden, så att det i dag finns nittiofem avdelningskontor. Dessa har tillsynen över det sånings- och uppodlingsarbete som utförs i 208 länder och ögrupper.

50. a) Varför insåg de som var närvarande vid konventet i Cedar Point år 1922 att de befann sig i samma ställning som Jesaja i templet? b) Vilken fråga uppstod med avseende på dem med tanke på Jesajas gensvar på Jehovas inbjudan?

⁵⁰ I september 1922 gjordes dessa kristna slavar, som äger hoppet att få ärva det himmelska riket, på ett kraftfullt sätt medvetna om att de nu i sanning står under inspektion av konungarnas konung och herrarnas herre, den regerande Herren Jesus. I uppfyllelse av Malaki 3:1 har han åtföljt Jehova Gud, när denne kom till sitt andliga tempel för att hålla dom med avseende på sina av anden pånyttfödda ”slavar” i templet. De som var närvarande vid Internationella Bibelstudiesällskapets andra konvent i Cedar Point i Ohio, på dess fjärde dag, den 8 september 1922, som fått benämningen ”Dagen”, insåg nu att de själva befann sig i samma ställning som profeten Jesaja, då han fick sin syn av Jehova Gud i hans tempel. Jesaja kände behovet att bli renad i andligt avseende, och han fick barmhärtigt den rening han behövde. På så sätt kom han i den gynnade ställning att han kunde ge gensvar på Jehovas inbjudan med det ivriga utropet: ”Se, här är jag, sänd mig.” (Jesaja 6:1—8) Frågan var alltså: Skulle Internationella Bibelstudiesällskapets konventdeltagare ge liknande gensvar på Jehovas inbjudan till tjänst som de fick vid detta tillfälle?

51. Vilka frågor ställde Sällskapets president till konventdeltagarna i avslutningen av sitt tal, som hölls på ”Dagen”, och vilken slutlig uppmaning gav han dem?

⁵¹ Sällskapet Vakttornets president, J. F. Rutherford, ställde i näst sista stycket i sitt tal, som handlade om Jesajas syn, ett antal frågor till konventdeltagarna. Som avslutning frågade han: ”Tror du att Herren nu är i sitt tempel, dömande jordens nationer? Tror du att härlighetens Konung har begynt sin regering?” Med stor entusiasm gav de tusentals konventdeltagarna ett jakande svar. Då lät talaren sitt tal nå höjdpunkten och sade: ”Då, tillbaka till fältet, o I, den allra högste Gudens söner! Ikläden eder vapenrustningen! Varen nyktra, varen vakande, varen verksamma, varen tappra! Varen trogna och sannfärdiga vittnen för Herren! Gån framåt i kampen tilldess varje spår av Babylon är ödelagt! Utbasunen budskapet vitt och brett! Världen måste veta att Jehova är Gud och att Jesus Kristus är konungars Konung och herrars Herre. Detta är dagen framför alla dagar. Se, Konungen regerar! I ären hans offentliga budbärare. Därför annonsera, annonsera, annonsera Konungen och hans rike!” — Se Vakt-Tornet för 1 januari 1923, sidorna 4—9.

52. a) Vad gjorde Sällskapet år 1920 för att öka spridningen av biblisk litteratur? b) Vilket annat medel att förkunna Riket började Sällskapet använda år 1924, och vilka andra publicitetsredskap användes längre fram till att utvidga verksamheten?

⁵² Med större nit och ansträngning än någonsin tidigare gick den återkomne Herren Jesu Kristi ”slavar” åstad för att förkunna att han nu regerade såsom konung, i det de predikade offentligt både från hus till hus och från offentliga talarstolar. År 1920 hade de börjat driva ett eget tryckeri i Brooklyn i New York, och detta gjorde att de kunde komma i besittning av större kvantiteter biblisk litteratur, tidskrifter, småskrifter, traktater, inbundna böcker och slutligen till och med biblar, och detta till lägre kostnader. All denna litteratur kunde de använda till att förkunna den messianske konungen och hans rike. Från och med söndagen den 24 februari 1924 började dessa ”slavar” använda radiostationer, som ägdes av deras lagligen inregistrerade organisationer, till att sända ut budskapet om Riket till en oräknelig osynlig skara åhörare vid sina radiomottagare. Så småningom började man göra bruk av tjogtals radiostationer i ett antal länder, antingen på betald tid eller på kostnadsfri tid, till att låta de goda nyheterna om Riket ljuda ända till jordens ändar. Till dessa publicitetsredskap fogades några år senare högtalarbilar och bärbara grammofoner, som Kristi ”slavar” hade med sig från dörr till dörr för att förkunna Riket för dem de besökte.

53. Varför hade läsarna orsak att bli hänförda över den ledande artikeln i numret för 1 mars 1925 av The Watch Tower?

⁵³ Det var en spännande upplevelse för läsarna av The Watch Tower and Herald of Christ’s Presence, när de fick numret för 1 mars 1925 och läste den ledande artikeln med rubriken ”Nationens födelse” (på svenska Vakt-Tornet för 15 maj 1925). Varför det? Därför att detta nummer gav dem en djupare förståelse av Uppenbarelsebokens tolfte kapitel. Deras andliga urskillnings ögon öppnades, så att de förstod att den symboliska födelsen av gossebarnet, som så hänförande beskrivs i detta kapitel, som länge hade varit en hemlighet för dem, var en bild av Guds messianska rikes födelse år 1914 vid slutet av hedningarnas tider. Artikeln slutade med följande ord på sidan 153 i Vakt-Tornet: ”Himmelriket är här. Förlossningens dag är inom synhåll. Må dessa goda budskap bliva utropade bland jordens folk! Segern följer vår Konung. Varen nu trogna intill stridens slut! Och sedan skola vi för evigt bada i hans kärleks solsken, där vi skola njuta fullheten av fröjd och sällhet utan ände.”

54, 55. Hur framgick det av antalet deltagande vid Herrens aftonmåltid år 1925 att verksamhetsfältet hade utvidgats?

⁵⁴ I och med den därpå följande årsdagen av Herrens aftonmåltid, onsdagen den 8 april 1925, fördes något uppmuntrande fram i ljuset. Till följd av det arbete med att plantera, vattna och uppodla åkern, som dittills hade pågått inom allt större verksamhetsområden med hjälp av de nyligen tillhandahållna redskapen för att bekantgöra Riket, ökade antalet församlingar av lärjungar med himmelska förhoppningar. Medlemsantalet i församlingarna ökade. Antalet deltagare vid detta firande av Herrens aftonmåltid visade denna tillväxt och ökning av antalet lärjungar åt Kristus. Hur många var det då som tog del i firandet det året? I The Watch Tower för 1 september 1925 heter det på sidan 263 under rubriken ”Åminnelserapporter”:

⁵⁵ ”Vi är glada åt att antalet deltagande vid Åminnelsen är så stort, eftersom det visar prov på stort intresse för sanningen överallt, och detta är just som det bör vara. Det sammanlagda antalet hitintills är 90.434, vilket är 25.329 fler än vad som rapporterades för ett år sedan.”

56. Vad visade detta med avseende på de affärstransaktioner som företogs av dessa lärjungar och ”slavar”, som hade blivit betrodda med ”talenterna”?

⁵⁶ Kristi ”slavar”, den klass som framställdes i bild genom slaven som fick fem ”talenter” och den klass som framställdes i bild genom den slav åt vilken två talenter blev överlämnade, gick sannerligen genast åstad och gjorde affärer med dem för att tillfoga ytterligare områden som skulle vara fruktbärande och frambringa fler lärjungar åt Kristus. Offentliggjorda fakta visar att dessa ”slavar” blev välsignade i sina ansträngningar och belönades med tillväxt. Detta uppmuntrade dem till ännu större prestationer.

GLÄDJE

57. a) Varför reste den rike mannen i liknelsen utrikes? b) Vilka frågor uppstår därför med avseende på Jesus Kristus i liknelsens uppfyllelse?

⁵⁷ Nu kommer emellertid en annan historisk faktor till synes. Den man i Jesu liknelse som ägde de åtta silvertalenterna och de tre slavarna reste inte utrikes bara för nöjes skull, som om det hade varit en sightseeingtur. Han hade ett allvarligt skäl till att resa utrikes; han ville försäkra sig om någonting värdefullt. Liknelsen visar att han reste utrikes för att vinna en särskild ”glädje” och ”mycket” mer än han ägt tidigare. Han måste därför resa långt bort, vilket tog lång tid i anspråk, för att kunna träda inför den som kunde förläna honom denna speciella ”glädje”. Detta är underförstått i Jesu liknelse, även om liknelsen om ”talenterna” inte uttryckligen framhåller detta. Eftersom den rike mannen i liknelsen är en bild av Herren Jesus Kristus, är mannens långa utlandsresa en bild av att Herren Jesus beger sig till den enda källan till den särskilda glädje som han såg fram emot. Till vem begav han sig då? Vem var denna källa till glädje?

58, 59. a) Till vem begav sig den uppståndne Jesus Kristus för att vinna denna ”glädje”? b) För vilka andra är Han källan till glädje, vilket framgår av Romarna 15:13?

⁵⁸ Vi får reda på detta i Hebréerna 12:2 (NW), där det heter: ”Vi [betraktar] oavvänt ... den främste förmedlaren och fullkomnaren av vår tro, Jesus. För den glädje som var honom förelagd uthärdade han en tortyrpåle, föraktande skammen, och har satt sig på Guds trons högra sida.”

⁵⁹ Ja, naturligtvis, Jehova Gud måste vara källan till denna ”glädje”. Det var till honom som den uppståndne Jesus Kristus begav sig, när han lämnade sina trogna lärjungar här på jorden och anförtrodde sina ”ägodelar”, sina ”talenter”, åt dem. Den himmelske Fadern var källan till Jesu särskilda orsak till ”glädje”. Jehova Gud är källan till glädje också för hans älskade Sons lärjungar. En av dessa lärjungar sade följaktligen, när han skrev till sina medkristna i Rom: ”Må den Gud som ger hopp uppfylla er med all glädje och frid genom att ni tror, för att ni må överflöda i hoppet med den heliga andens kraft.” (Romarna 15:13, NW) Gud var i stånd att besvara denna tillbörliga bön.

60. a) Vem borde man nu låta bli tillbörligt framträdande och upphöjd, med tanke på att Jesus Kristus hade återvänt med sin ”glädje”? b) Hur gjordes Han tillbörligt framträdande med avseende på sitt namn?

⁶⁰ Med tanke på händelseutvecklingen skulle det nu vara en lämplig tidpunkt att låta Gud, den himmelska källan till glädje, bli tillbörligt framträdande och upphöjd inför Herren Jesu Kristi ”slavars” ögon, nu sedan denne återvänt med glädje, nu när Guds messianska rike hade blivit fött i himlarna. Tiden hade nu kommit för denna gudomliga källa till glädje att göra sig ett namn, och detta krävde först och främst att hans egennamn blev bekantgjort. Detta namn blev också tillbörligt bekantgjort. Hans vördnadsfulla tillbedjare på jorden började nu med rätta använda detta namn regelbundet, och det har sedan dess blivit kungjort utöver hela jorden såsom det aldrig blivit kungjort tidigare. När året 1926 ingick, innehöll det första numret av The Watch Tower under detta år den ledande artikeln ”Vem vill ära Jehova?” (på svenska Vakt-Tornet för 1 april 1926). Alltifrån den tiden har Guds namn, som förekommer tusentals gånger i den ursprungliga hebreiska texten i den Heliga skrift, blivit upphöjt till sin rättmätiga ställning bland Guds Sons ”slavar”. Dessa började nu vara Guds vittnen i första hand, utan att de därför minskade sitt vittnande om hans Son, Jesus Kristus. De uppfyllde kärleksfullt sin förpliktelse att vara vittnen om den ende som bär namnet Jehova.

61. a) Vilka namn ville Jesu Kristi lärjungar och slavar inte kallas med, enligt vad som sades i den resolution som framlades år 1931? b) Vilket namn åstundade de att därefter bli kallade med?

⁶¹ Därpå följde fem och ett halvt år av sådant vittnande om Guds namn. Sedan var tiden inne för de kristna ”slavarna” att identifiera sig, att skilja sig från alla de till bekännelsen kristna inom den religiösa kristenheten. I detta syfte vidtog Jesu Kristi ”slavar” en åtgärd söndagseftermiddagen den 26 juli 1931 vid det internationella konvent som hölls i Columbus i Ohio i Förenta staterna. Klockan 16 framlades en resolution inför de tusentals konventdeltagarna, och vi har här glädjen att återge fjärde, femte och sjätte styckena i denna resolution:

För att göra vår verkliga ställning känd och emedan vi tro, att det är i överensstämmelse med Guds i Ordet uttryckta vilja, besluta och uttala vi fördenskull följande:

Oaktat vi hysa stor kärlek till vår broder Charles T. Russell för hans arbetes skull, och under det vi med glädje erkänna, att Herren brukade honom och storligen välsignade hans arbete, kunna vi dock icke enligt Guds ord låta kalla oss ”russellianer”. Watch Tower Bible and Tract Society, International Bible Students Association och Peoples Pulpit Association äro blott namn på korporationer eller organisationer, vilka vi såsom en skara kristna kontrollera och bruka i och för utförandet av vårt verk i lydnad för Guds befallningar, men intet av dessa namn kan med rätta användas om eller gälla oss såsom en skara kristna, vilka följa i vår Herres och Mästares, Kristi Jesu, fotspår. Vi studera bibeln, men såsom en skara kristna, vilka utgöra en förening eller sammanslutning, vilja vi dock icke själva kalla oss eller låta kalla oss ”bibelforskare”, ”bibelstuderande” eller liknande namn såsom uttryck för vår ställning inför Herren; vi önska icke kallas med eller bära någon människas namn.

Då vi blivit köpta med Jesu Kristi, vår Herres och Återlösares, dyrbara blod, blivit rättfärdiggjorda och pånyttfödda av Gud Jehova och kallade till hans rike, förklara vi utan tvekan vår obetingade trohet och lydnad mot och hängivenhet för Gud Jehova och hans rike. Vi förklara oss vara Gud Jehovas tjänare, som fått i uppdrag och bemyndigats att utföra ett verk i hans namn och att i lydnad för hans befallningar avgiva Jesu Kristi vittnesbörd och kungöra för folken, att Jehova är den sanne och Allsmäktige Guden. Fördenskull mottaga vi och vidkänna oss med glädje det namn, som Herrens mun har nämnt, och åstunda att vara kända under och kallade med detta namn, nämligen Jehovas vittnen. — Jesaja 43:10—12; 62:2; Uppenbarelseboken 12:17.

62. Vilken inbjudan gavs i resolutionens sista stycke?

⁶² Åttonde och sista stycket i resolutionen löd:

Vi uppmana ödmjukeligen alla dem som äro Jehova och hans rike helt hängivna, att förena sig med oss i att förkunna dessa goda tidender, på det att Herrens rättfärdiga baner må resas upp och folken få veta, var de kunna finna sanningen och finna hopp om befrielse — och först och främst på det att Gud Jehovas stora och heliga namn må varda rättfärdigat, ärat och upphöjt.

63. a) Av vilken samlad skara antogs denna resolution om det nya namnet? b) Hur bekantgjordes resolutionen därefter, varigenom världen underrättades om dess innehåll?

⁶³ Denna resolution antogs med entusiasm, inte bara av dem som var församlade till konvent i Columbus i Ohio, utan också längre fram av församlingarna av Jesu Kristi ”slavar” över hela jorden. De omfattade alltså frivilligt namnet ”Jehovas vittnen”. Denna resolution angående namnet publicerades också i den småskrift som kom ut vid konventet och bar titeln ”Riket som är världens hopp”. Denna titel var också ämnet för det offentliga föredrag som Sällskapets president, J. F. Rutherford, höll inför både den synliga åhörarskaran vid konventet och den osynliga åhörarskara som lyssnade till detta föredrag, vilket sändes ut över ett vidsträckt nät av radiostationer och började klockan 12 på middagen. Därefter placerade förkunnarna denna småskrift, som innehöll både det offentliga föredraget och resolutionen, genom att personligen uppsöka de religiösa prästmännen, både katolska och protestantiska, och därefter sökte de även upp framträdande politiker och män inom yrkesvärlden. Det förekom också en vidare spridning bland människor i allmänhet. På detta sätt underrättades hela världen om att dessa rättfärdiggjorda, av anden pånyttfödda tillbedjare av den högste Guden ville vandra i sin Guds namn och endast erkänna namnet Jehovas vittnen. — Mika 4:5.

64. Varför betraktar de sig själva såsom Jehovas kristna vittnen?

⁶⁴ Eftersom det fanns vittnen för den ende levande och sanne Guden också före Herren Jesu Kristi första ankomst, betraktar de sig själva såsom Jehovas kristna vittnen. — Jesaja 43:10—12; 44:8; Hebréerna 11:1—12:1. Se också Vakt-Tornet för 15 november 1931, sidorna 343 och 344.

Kapitel 13

Räkenskap hålls med slavarna i våra dagar

1, 2. a) Vad fick kvarlevan av Kristi ”slavar” ytterligare del av i och med att de började bära Guds namn, och vem var källan till detta? b) Hur omtalas denna glädje i liknelsen om ”talenterna”?

DE KVARLEVANDE av Herren Jesu Kristi ”slavar”, som ännu befinner sig på jorden, har fått del av ökad glädje alltsedan år 1931, då de började bära Guds namn. Deras glädje kom från samma källa som deras Herre och ägare hade hämtat sin glädje ifrån, nämligen från Jehova Gud. Herren Jesus Kristus talade om denna sin glädje, när han skulle hålla räkenskap med sina slavar i uppfyllelse av liknelsen om ”talenterna”. Vi lägger märke till detta i Matteus 25:20—23, där vi läser:

² ”Då trädde den fram, som hade fått de fem punden [talenterna, Åk], och bar fram andra fem pund och sade: ’Herre, du överlämnade åt mig fem pund; se, andra fem pund har jag vunnit.’ Hans herre svarade honom: ’Rätt så, du gode och trogne tjänare. När du var satt över det som ringa är, var du trogen; jag skall sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje.’ Så trädde ock den fram, som hade fått de två punden, och sade: ’Herre, du överlämnade åt mig två pund; se, andra två pund har jag vunnit.’ Hans herre svarade honom: ’Rätt så, du gode och trogne tjänare! När du var satt över det som ringa är, var du trogen; jag skall sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje.’”

3, 4. a) Symboliserar de tre ”slavarna” individer, eller vad symboliserar de? b) Hur framgår den rätta innebörden i ordet parousia av att räkenskap hålls med dem i liknelsens uppfyllelse som ”slavarna” är en bild av?

³ Det krävde naturligtvis tid och uppmärksamhet att hålla räkenskap med slavarna. Detta måste därför vara en bild av en period av närvaro eller parousia å den himmelske Herrens, Jesu Kristi, sida i uppfyllelse av liknelsens avslutande delar. (Matteus 24:3) Låt oss aldrig glömma att de tre slavarna i liknelsen representerade klasser och att dessa klasser består av individer. Det kräver mera tid och uppmärksamhet att handskas med en klass eller grupp än med en enskild individ. När man har att göra med en klass eller grupp, måste man ta hänsyn till varje enskild medlem därav. Aposteln Paulus skrev i Romarna 14:9, 10:

⁴ ”Ty därför har Kristus dött och åter blivit levande, att han skall vara herre över både döda och levande. ... Vi skola ju alla en gång stå inför Guds domstol.”

5. a) På vems vägnar dömer Jesus Kristus, när han dömer de levande och de döda? b) Vad måste de av slavklassernas medlemmar som dog före Kristi parousia göra med avseende på sin belöning?

⁵ I uppfyllelsen av liknelsen om ”talenterna” dömer Herren Jesus Kristus på Jehova Guds vägnar. Alla hans ”slavar”, som ”talenter” blivit överlämnade åt, är inte vid liv i köttet här på jorden nu på 1900-talet. De som levde i det första århundradet, under de tolv apostlarnas tid, av vilka den siste var Johannes, som fick uppenbarelsen, har till exempel dött för länge sedan och somnat in i döden i väntan på sin himmelske Herres och ägares parousia, då de skulle få belöningen från honom såsom den rättfärdige domaren. Såsom aposteln Paulus kort före sin martyrdöd skrev till sin missionärskamrat Timoteus: ”Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat mitt lopp, jag har bevarat tron. Nu ligger rättfärdighetens segerkrans tillreds åt mig, och Herren, den rättfärdige domaren, skall giva den åt mig på ’den dagen’, och icke åt mig allenast, utan åt alla som hava älskat hans tillkommelse.” (2 Timoteus 4:7, 8) Ja, aposteln Paulus såg verkligen framåt mot ”den dagen”, dagen för Herrens parousia, för att bli uppväckt från de döda och få ta emot segerlönen, odödligt himmelskt liv. Alla som dog före hans parousia måste vänta.

6. När blir de ”slavar” uppväckta som sover i döden, och framför vilka får dessa företräde när det gäller tiden för uppståndelsen?

⁶ Alla de trogna ”slavar” som sov i döden blev uppväckta till himmelskt liv i andevärlden vid den tid då domen skulle börja under hans osynliga parousia i anden. Belönandet av de ”slavar” som var vid liv fick alltså inte komma före belönandet av de trogna ”slavar” som sov i döden. Detta är inte något som vi har funnit på; aposteln Paulus skriver nämligen till den kristna församlingen i Tessalonika och säger: ”Om vår tro är att Jesus dog och uppstod igen, så kommer Gud att också föra dem som har insomnat i döden genom Jesus fram med honom. Ty detta är vad vi säger er genom Jehovas ord, att vi, de levande, som lever kvar till Herrens närvaro, på intet vis skall komma före dem som har somnat in i döden, ty Herren själv skall stiga ned från himmelen med ett befallande rop, med en ärkeängels röst och med Guds basun, och de som är döda i förening med Kristus skall uppstå först. Efteråt skall vi, de levande, som lever kvar, tillsammans med dem bli bortryckta i skyar för att möta Herren i luften, och sålunda skall vi alltid vara med Herren.” — 1 Tessalonikerna 4:14—17, NW.

7. Vilket slags uppståndelse får de sovande del av?

⁷ Detta innebär att det under Herrens parousia, vid den tid då domen skall börja, inträffar en osynlig uppståndelse till himmelskt liv i anden för de sovande trogna ”slavarna”. De ”slavar” som ännu är vid liv på jorden kan naturligtvis inte iaktta detta med sina lekamliga ögon, lika litet som människorna i världen, som inte är ”slavar” åt den osynligen närvarande Herren Jesus, kan iaktta det.

8, 9. a) Vad visar vittnesbörden om huruvida ”slavarnas” möte med Herren i luften innebär att köttsliga kroppar rycks upp i atmosfären? b) Vilket förhållande, som framhålls i 1 Korintierna 15:50—54, har betydelse för denna fråga?

⁸ Inga lekamliga ögon på jorden kan heller se när de uppståndna ”slavarna” möter ”Herren i luften”, och därför kan människor på jorden inte veta att detta pågår utom genom att utöva tro på Guds ord och lägga märke till tidstecknen. De ”slavar” som sov i döden blev alla tillsammans uppväckta vid samma tid för att ”möta Herren i luften”. Men de ”slavar” på jorden som levde fram till den tid då domen eller räkenskapen skulle hållas blev inte bokstavligen bortryckta med sina synliga, köttsliga kroppar upp i jordens atmosfär för att möta en synlig Herren i luften. Det finns nämligen ingenting upptecknat om en sådan händelse i vår tids historia. Medlemmar av denna ännu levande grupp av ”slavar” har dött då och då under de mer än femtio år som nu har gått, men i överensstämmelse med bibelns löfte fick de då en ögonblicklig uppståndelse till liv i anden i de osynliga himlarna. Eftersom Herrens parousia redan hade börjat, behövde de inte sova i döden i väntan på hans ankomst. Följande ord av Paulus var tillämpliga på dem:

⁹ ”Kött och blod ... kunna [icke] få Guds rike till arvedel; ej heller får förgängligheten oförgängligheten till arvedel. Se, jag säger eder en hemlighet: Vi skola icke alla avsomna, men alla skola vi bliva förvandlade och det i ett nu, i ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Ty basunen skall ljuda, och de döda skola uppstå till oförgänglighet, och då skola vi bliva förvandlade. Ty detta förgängliga måste ikläda sig oförgänglighet och detta dödliga ikläda sig odödlighet. Men när detta förgängliga har iklätt sig oförgänglighet och detta dödliga har iklätt sig odödlighet, då skall det ord fullbordas, som står skrivet: ’Döden är uppslukad och seger vunnen.’” — 1 Korintierna 15:50—54; Jesaja 25:8.

10. I vilket avseende är de ”slavar” som omtalas i Uppenbarelseboken 14:13 ”lyckliga”?

¹⁰ Följande löfte i Uppenbarelseboken 14:13 (NW) gäller de smorda slavar som levde kvar på jorden fram till och in under Herrens parousia eller närvaro och som därefter dog i trogen förening med Herren: ”Lyckliga är de döda som dör i förening med Herren alltifrån denna tid. Ja, säger anden, må de vila från sina mödor, ty de ting de utförde följer dem åt.” De är ”lyckliga” därför att de vid sin död i köttet upplever denna ögonblickliga förändring från förgänglighet till oförgänglighet, från dödlighet till odödlighet, från människa till andevarelse, så att de utan att behöva sova i döden upphör med sina jordiska mödor och omedelbart träder in i sitt himmelska arbete tillsammans med Herren, vars medarvingar de är.

11. Vem var denne R. J. Martin, som är ett exempel på det som tidigare sagts?

¹¹ Låt oss som exempel ta Robert J. Martin. Han var en av de åtta invigda kristna män, av vilka Sällskapets president J. F. Rutherford var en, som på falska anklagelser var inspärrade omkring nio månader i federala tukthuset i Atlanta i Georgia, från den 5 juli 1918 till den 25 mars 1919. När denne ”slav” onsdagen den 26 mars 1919 blev försatt på fri fot mot borgen i Brooklyn i New York, hade han praktiskt taget ingenting i form av ”talenter” från sin himmelske Herre. Första världskriget med dess förföljelse av Herrens ”slavar” hade nu slutat för mer än fyra månader sedan, och R. J. Martin måste börja om praktiskt taget på nytt. Han var fortfarande i trogen förening med Herren Jesus, och han tog med glädje emot ”talenter”, som han kunde göra affärer med för sin himmelske Herres räkning för att utvidga den åker som skulle visa sig fruktbar när det gällde att frambringa lärjungar åt Herren Jesus Kristus. Året efter sin frigivning ur fängelset blev han förordnad till föreståndare för det tryckeri som nyligen inrättats i Brooklyn för Sällskapet Vakttornets räkning. Den 1 november 1926 blev han en av detta sällskaps styrelseledamöter, och denna post innehade han intill slutet på sin jordiska bana.

12. När dog Martin, och hur kommenterades detta i The Watch Tower?

¹² Åren gick, och R. J. Martin gjorde troget ”affärer” för att föröka de ”talenter” som blivit överlämnade åt honom när det gällde att göra lärjungar. Han dog på sin post den 23 september 1932 vid femtiofyra års ålder. (Född 30 mars 1878) Hans död ”i förening med Herren” tillkännagavs på sidan 304 i numret för 1 oktober 1932 av The Watch Tower and Herald of Christ’s Presence, där det bland annat hette:

Det var strax efter midnatt eller i början av morgontimmarna den 23 september 1932 som Robert J. Martin, en soldat i Jehovas organisation, vek ihop sitt jordiska tält och fridfullt gick hädan. Detta goda och trogna vittne har fullbordat sitt lopp på jorden. Det finns alla skäl att tro att han omedelbart trädde in i riket och nu för alltid befinner sig tillsammans med Herren i Jehovas regeringsorganisation.

... Broder Martins trogna kamrater hoppas även de att få möta Herren i all hans härlighet och skönhet och därefter för evigt ha del i att verkställa Jehovas uppsåt. Broder Martins hängivenhet för Jehovas sak utgör en inspirationskälla för dem som tillhör kvarlevan att fortsätta striden ända fram till porten. ...

13. När dog Martins medfånge Rutherford, och vad markerade hans död i historiskt avseende?

¹³ Hans medfånge, J. F. Rutherford, fullbordade sitt jordiska lopp vid sjuttiotvå års ålder, torsdagen den 8 januari 1942, och han var då fortfarande president för Watch Tower Bible and Tract Society. Hans död tillkännagavs på sidan 45 i numret för 1 februari 1942 av The Watchtower Announcing Jehovah’s Kingdom under rubriken ”Ett troget vittne”. Det som hänt under de mer än trettio år som gått sedan dess visar att hans död markerade slutet på en epok i Jehovas kristna vittnens nutida verksamhet.

14. a) Vad finns det skriftenliga skäl att tro beträffande dessa båda ”slavar”, när det gäller deras belöning för att de gjort affärer med Kristi ”talenter”? b) Har de ”slavar” som ännu är vid liv på jorden gått in i någon ”glädje”, och hur förhåller det sig när det gäller herradöme?

¹⁴ De kristna ”slavarnas” levnadslopp, till exempel de bådas som här nämnts, visar utan tvivel att de gjort affärer med Herrens ”talenter” som blivit överlämnade åt dem, varigenom de utvidgat det jordiska verksamhetsfältet för att frambringa fler lärjungar åt Kristus. Det finns skriftenliga skäl att tro att de fick höra följande berömmande ord från sin Herre, Jesus Kristus, när de trädde fram inför hans domstol: ”Rätt så, du gode och trogne tjänare. När du var satt över det som ringa är, var du trogen; jag skall sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje.” (Matteus 25:21, 23) Men nu, många år senare, finns det fortfarande en liten kvarleva av dessa lojala kristna ”tjänare” eller slavar på jorden som kärleksfullt strävar efter att föröka sin himmelske Herres ”talenter”. De förväntar att i sinom tid fullborda sitt jordiska levnadslopp och träda fram inför Jesu Kristi himmelska domstol för att med glädje höra samma berömmande ord. Men redan nu, medan de befinner sig på jorden, har de i den utsträckning som de förökar sin himmelske ägares ”talenter” i mångt och mycket gått in i sin Herres glädje. Men de har ännu inte fått del av något herradöme, utan de ser endast fram emot att få del i hans tusenåriga regering i himmelen.

DEN ”ONDE OCH LATE” SLAVEN

15, 16. a) Hur underlät slaven med den enda talenten att göra bruk av sin ”förmåga”, och vilka konsekvenser fick detta? b) Vilken ursäkt åberopade han för att endast lämna tillbaka det som han hade fått?

¹⁵ Vi är nu intresserade av att få reda på vad som händer med den slav i Jesu liknelse som bara fick en enda talent och om vilken det sades: ”Men den som hade fått ett pund [en talent] gick bort och grävde en grop i jorden och gömde där sin herres penningar [silverpengar, NW].” (Matteus 25:15, 18) Eftersom denne slav inte ansträngde sig och inte visade mod att göra affärer, som slaven med de fem talenterna och slaven med de två talenterna gjorde, kunde denne tredje slav inte vänta sig att föröka sin herres silvertalent. Han hade den proportionella ”förmåga” som behövdes för att handha denna silvertalent och föröka den, men han underlät att visa prov på sin förmåga. Han skulle inte ha någon ökning att visa upp, när det skulle hållas räkenskap i samband med hans herres ankomst och under hans närvaro eller parousia. Vilken ursäkt skulle han då ha för att han inte visade upp någon ökning för sin herre? Jesus säger i sin liknelse:

¹⁶ ”Slutligen kom den som hade fått den enda talenten fram och sade: ’Husbonde, jag visste att du är en fordrande man, som skördar där du inte har sått och samlar in där du inte har sållat. Därför blev jag rädd och gick bort och gömde din talent i jorden. Här har du det som är ditt.’” — Matteus 25:24, 25, NW.

17. a) Såg slaven med godkännande på att hans herre liknade den jordägare och lantbrukare som han beskrev? b) Varför tyckte slaven att hans herre inte hade någon rätt att klaga över att han inte fick ta emot någon ökning?

¹⁷ Denne slav visste att det förväntades av honom att han skulle uppvisa en ökning. Men han hade inte mod att ta den risk det innebar att göra affärer med sin herres silvertalent. Han hade inte sådan kärlek till sin herre att han handlade trots sina farhågor och tog risken och gjorde den ansträngning som krävdes för att föröka sin herres ”ägodelar”. Han liknade sin herre vid en jordägare och lantbrukare som inte bara fick skördar från sin egen jord, utan också skördade avkastningen från jord som han inte ägde och inte hade odlat och samlade in säd som han inte hade sållat fri från agnarna. Slaven såg inte med godkännande på att hans herre ökade sin rikedom på detta sätt. Han anklagade åtminstone sin herre för att öka sin rikedom på ett sådant sätt. I överensstämmelse med den uppfattning och inställning som han sade sig ha lämnade han alltså endast tillbaka den enda silvertalenten, som hans herre hade anförtrott åt honom. Han tyckte alltså att hans herre inte hade någon orsak att klaga, eftersom han inte hade lidit någon förlust. Han fick ju tillbaka det som var hans. Slaven insåg inte att pengar är till för att cirkulera och för att användas i vinstgivande syfte.

18. I enlighet med vilket resonemang svarade slavens herre honom, och vad var alltså orsaken till att han benämnde slaven så som han gjorde?

¹⁸ Slavens herre svarade honom i enlighet med hans eget argument. Vi läser nämligen: ”Till svar sade hans husbonde till honom: ’Onde och late slav, du visste ju att jag skördade där jag inte hade sått och samlade in där jag inte hade sållat? Då borde du ju ha satt in mina silverpenningar hos bankirerna, och vid min ankomst [ordagrant: och när jag kommit] skulle jag ha fått uppbära det som var mitt med ränta.’” — Matteus 25:26, 27, NW.

19. Varför förtjänade slaven att kallas ”ond”, och hur kunde han ha valt det ”lätta sättet” att uppfylla sin herres krav?

¹⁹ Denne onyttige slav var ”ond” därför att han medvetet, uppsåtligt, underlät att föröka sin herres ägodelar. Han var inte intresserad av att hans herres ägodelar skulle tillväxa. Det var inte så att han inte visste att hans herre krävde att de skulle förökas. Han visste detta, och han kunde ha valt det lätta sättet och satt in den silvertalent som han hade fått om hand hos bankirerna för att dessa skulle göra investeringar med den och skaffa sig vinst och därför skulle betala tillbörlig ränta för de pengar som hade blivit insatta hos dem. På så sätt skulle slavens herre, när han kom tillbaka, inte endast ha fått tillbaka sin silvertalent, utan också den ränta som bankirerna betalat för att de fått ta hand om pengarna. Det var inte nog med att han inte efterliknade slaven med de fem talenterna och slaven med de två talenterna. Han samarbetade inte heller med dem. Även om han återlämnade den silvertalent som från början hade överlämnats åt honom, vållade han i själva verket sin herre en förlust. Att han uppsåtligt vållade sin herre en sådan förlust gjorde att han kunde kallas ”ond”.

20. I vilket avseende var denne slav ”lat”, och vilken utgång fick detta för honom?

²⁰ Den onyttige slaven var också ”lat”. Han var lättjefull, ovillig att göra affärer med vaken uppmärksamhet på samma sätt som hans medslavar. Han hade förmågan att arbeta och skaffa vinning. Annars skulle hans herre inte ha anförtrott honom ens en enda talent. Att han bara fick en talent innebar att han hade det minsta ansvaret av de tre slavarna, men denna minsta penningsumma var inte större än att han kunde ta hand om den i enlighet med sin ”förmåga”. I stället för att använda sin förmåga på ett vinstgivande sätt grävde han en grop i jorden och gömde sin herres talent där, så att den inte kunde ge någon avkastning. Han var så lat att inte ens hans uppfattning att hans herre var en ”fordrande man” fick honom att arbeta med den värdefulla talenten, under den långa tid då hans herre skulle vara borta. Slaven hade gott om gynnsam tid. Hans underlåtenhet att föröka talenten fick en mycket olycklig utgång för honom.

21. Vilken motsvarighet har denne slav vid höjdpunkten av liknelsens uppfyllelse i våra dagar?

²¹ Denne ”onde och late slav” har en nutida motsvarighet vid höjdpunkten av liknelsens uppfyllelse i våra dagar. I likhet med de båda andra slavarna representerar även den improduktive slaven en klass eller grupp av kristna slavar som befinner sig i den himmelske husbondens, Herren Jesu Kristi, tjänst eller som är överlämnade åt hans tjänst. Denna onyttiga klass trädde fram sedan räkenskapens dag börjat i det första efterkrigsåret, 1919.

22. Vilka andra påstod sig vara i den himmelske Herrens tjänst, men hur försummade de hans ”ägodelar” sedan första världskriget slutat?

²² Medlemmarna i kristenhetens sekteriska kyrkosamfund har givetvis bekänt sig vara i den himmelske Herren Jesu Kristi tjänst. Men gick de åstad och odlade den åker som låg vidöppen framför dem vid första världskrigets slut den 11 november 1918? Gick de åstad och gjorde lärjungar åt den regerande konungen Jesus Kristus, som nu påbörjat sin parousia? Nej; de kompromissade i stället med politikerna och militärerna i denna världen. De försummade Rikets ”ägodelar”, som tillhörde den konung vars herradöme skall växa obegränsat. De riktade sitt intresse och sin uppmärksamhet mot det föreslagna Nationernas förbund, som Förbundsrådet för Kristi kyrkor i Amerika kallade ”det politiska uttrycket för Guds rike på jorden”. (Jesaja 9:6, 7) De försökte öka antalet understödjare och tillbedjare av denna människogjorda internationella organisation för fred och säkerhet i världen. För närvarande förespråkar kristenhetens religiösa sekter och samfund den organisation som efterträtt Nationernas förbund, nämligen Förenta nationerna.

23. Vad har det lett till att de inte har odlat världens åker till gagn för Guds messianska rike?

²³ När den återkomne Herren Jesus Kristus håller räkenskap under denna tid av rannsakning, kan dessa inom kristenheten, som bekänner sig vara ”slavar”, inte uppvisa någon ökning av hans ägodelar. De har inte odlat världens åker till gagn för Guds messianska rike. De har ju vänt ryggen åt det och lämnat människorna i okunnighet om Jehovas upprättade messianska rike.

24. Hur passar de som beskrivs i tredje stycket i resolutionen ”Ett nytt namn” in i bilden av den ”late” slaven?

²⁴ Men till och med bland dem som stått i förbindelse med den återkomne, regerande konungens, Jesu Kristi, trogna ”slavar” har det framträtt en klass av smorda kristna som passar in i bilden av den ”onde och late” slaven. Det är tydligen denna klass som avses i tredje stycket av den resolution som bar rubriken ”Ett nytt namn” och som antogs söndagseftermiddagen den 26 juli 1931 vid det internationella konvent som Sällskapet Vakttornet höll i Columbus i Ohio. Vi citerar nu detta stycke:

Kort efter Charles T. Russells död uppstod det en söndring bland dem som varit förenade med honom i det nämnda arbetet, vilket hade till följd, att ett antal skilde sig från Watch Tower Bible and Tract Society och icke längre ville ha något att skaffa med detta sällskap och dess verk eller mottaga sanningen, som Sällskapet förkunnar i The Watch Tower och andra skrifter. De ha till och med gjort och göra alltjämt motstånd mot Sällskapets verk, som går ut på att förkunna budskapet för vår tid om Guds rike och om vår Guds hämnd över alla delar av Satans organisation. Dessa motståndare ha bildat olika grupper och samfund och uppträda under namn som ”bibelforskarna”, ”förenade bibelforskare”, ”russellianer, som förkunna sanningen, sådan pastor Russell framställde den”, ”ståndaktiga bibelforskare” och andra, liknande namn, vilket allt skapar förvirring och missförstånd. ...

25. Vilka erfarenheter och prestationer å deras sida som bär det nya namnet har de som ovan nämnts följaktligen inte haft del i?

²⁵ Fakta visar att dessa ovannämnda, som inte ville samarbeta och som till och med blev motståndare, inte omfattade detta nya namn, Jehovas vittnen, och inte blev kända såsom Jehovas kristna vittnen. De har inte delat de fruktansvärda lidanden som det nya namnets bärare har fått erfara sedan dess, och de har heller inte haft del i att överallt på jorden kungöra Jehovas upprättade rike under hans Messias. Av dessa skäl har de inte haft del i att åstadkomma den underbara utvidgning av åkern för att uppodla och frambringa lärjungar åt Kristus som lett till att detta verk för närvarande pågår i 208 länder och ögrupper, däribland enskilda öar, och kräver att budskapet om Riket publiceras på mer än 160 språk. Trots ondskefull förföljelse i olika länder rör sig denna uppodling av åkern (som är världen av människor) — för att frambringa ytterligare lärjungar åt Kristus — nu framåt mot sin höjdpunkt! Detta verk pågår nu under tillsyn av de nittiofem avdelningsorganisationerna inom Watch Tower Bible and Tract Society of Pennsylvania.

26. Vilka vittnesbörd finns det om att kvarlevan av smorda ”slavar” har fått välsignelse från himmelen, när de gjort bruk av Herrens ”talenter” genom att uppodla världens åker?

²⁶ Detta förökande av den messianske konungens ”ägodelar”, hans ”talenter”, har uppenbarligen den högste Gudens, Jehovas, och hans Sons, Jesu Kristi, godkännande och välsignelse. De smorda ”slavar” som är upptagna med att göra bruk av konungens ”talenter” finner detta vara ett glädjefyllt ansvar, och de strävar efter att av sin himmelske Herre bli betraktade som goda och trogna slavar. De vill inte ha några av den ”onde och late” slavens klass förbundna med sig. I stället försöker de hjälpa alla som äger de skriftenliga kvalifikationerna att sluta sig till dem för att bli produktiva förkunnare av Guds ord. Under det gångna tjänsteåret 1973 blev, som ett vittnesbörd om Guds välsignelse över deras kärleksfulla ansträngningar, 193.990 personer, som fått undervisning, döpta i vatten såsom Herren Jesu Kristi lärjungar. Under de fem senaste tjänsteåren, 1969—1973, var det mer än en halv million, närmare bestämt 792.019, som på detta sätt blev döpta i olika länder över hela jorden. Kvarlevan av smorda ”slavar” som förökar Herrens ”ägodelar” menar följaktligen inte att han orättmätigt skördar, där han själv inte hade sått medan han personligen vandrade på jorden.

DEN OUTNYTTJADE ”TALENTEN” TAS IFRÅN HONOM

27. Vilket beslut fattade husbonden beträffande den onyttige slaven?

²⁷ Vad beslutar husbonden i liknelsen beträffande den slav som underlät att ge honom det som var hans ”med ränta”? Den uppbragte husbonden säger om den ”onde och late” slaven, som visade sig vara onyttig: ”Tag därför talenten ifrån honom och ge den åt den som har de tio talenterna. Ty åt var och en som har skall mera ges, och han skall ha överflöd; men vad den angår, som inte har, skall till och med det han har tas ifrån honom. Och kasta ut den oduglige slaven i mörkret utanför. Det är där hans gråt och hans tandagnisslan skall vara.” — Matteus 25:28—30, NW.

28. Vilka belöningar som de nyttiga slavarna fick del av förnekades denne slav, och vad innebar det för honom att han blev utkastad i mörkret utanför?

²⁸ Denne slav blir inte inbjuden att gå in i sin herres glädje. Han blir inte förordnad till att råda över mycket därför att han blivit befunnen trogen i fråga om det som ringa är. Han blir inte kallad en god och trogen slav, utan kallas i stället ”den oduglige slaven”. Han får inte stanna kvar såsom slav i sin herres tjänst och hushåll, utan blir i stället utkastad ur huset ”i mörkret utanför”. Den återkomne husbonden höll tydligen räkenskap med sina slavar på natten, och därför kunde slaven bli utkastad ”i mörkret utanför”. I stället för att finna sin herres glädje därute skulle han få gråta och gnissla med tänderna på grund av de förhållanden som han hade blivit utkastad till.

29. Varför utgör detta en allvarlig lärdom för de för närvarande trogna, smorda ”slavarna” i den världssituation som nu blir allt mörkare?

²⁹ Detta ger kvarlevan av smorda ”slavar” i våra dagar en allvarlig lärdom. De måste fortsätta att arbeta för att föröka sin himmelske Herres ”ägodelar”. Annars kommer de värdefulla ting som deras Herre har anförtrott åt dem att tas ifrån dem. Sedan kommer de också att bli utkastade i ”mörkret utanför” för att där förena sig med den ”onde och late” slavens klass. Ända sedan slutet av hedningarnas tider år 1914 har det varit natt för människovärlden utanför den himmelske Herrens, Jesu Kristi, upplysta hus, och till och med kristenheten är höljd i sådant nattmörker. Men detta mörker kommer att bli mycket tätare, då tiden enligt Guds tidsschema är inne för att den ”stora vedermödan” plötsligt skall bryta ut över denna generation av människosläktet. (Matteus 24:21, 22; Lukas 21:34—36) Den ”onde och late” slavens klass kommer att bli utkastad i detta dödsbringande mörker, där dess medlemmar skall gråta och gnissla med tänderna tillsammans med religiösa skrymtare till dess de förgås.

30. Hur blir den ”late” slavens klass berövad sin ”talent”? Åt vem blir den given, och varför det?

³⁰ I denna tid av Herrens parousia, när han håller räkenskap med sina ”slavar”, antingen individuellt med dem som dör eller kollektivt med de respektive slavklasser som ännu befinner sig på jorden, har ett visst förhållande redan blivit uppenbart. Den ”onde och late” slavens klass gör inte affärer med sin ”talent”, så att dess Herre får ränta på sina ”penningar”. Han tar följaktligen redan nu denna ”talent” ifrån denna otrogna klass, som fortfarande lever kvar såsom klass betraktad. Han låter inte dess medlemmar få något uppdrag från honom, när det gäller distrikt som skall uppodlas för att frambringa ytterligare lärjungar åt Kristus. De behandlas inte längre som hans slavar; han erkänner och godtar inte deras religiösa verksamhet. Han låter dem inte få del av det glädjebringande ljus som hans hus åtnjuter. Deras ”talent” tas ifrån dem, och den åker med möjligheter till att göra lärjungar som tilldelats dem blir i stället given åt den ”gode och trogne” slavs klass som har förökat eller håller på att föröka konungens ”ägodelar” till tio ”talenter”, varigenom den visar prov på den största förmågan när det gäller att göra lärjungar. — Matteus 28:19, 20; Psalm 2:8.

31. a) Vilket tillvägagångssätt från Herrens sida utgör detta ett exempel på? b) Vad var det ”extra” förutom ”förmåga” som den ”late” slavens klass inte ägde, och hur gick det för denne ”late” slav?

³¹ I våra dagar ges det alltså ett exempel på tillämpningen av den gudomliga princip eller det tillvägagångssätt som innebär att ”åt var och en som har skall mera ges, och han skall ha överflöd; men vad den angår, som inte har, skall till och med det han har tas ifrån honom”. (Matteus 25:29, NW) Den ”onde och late” slaven i liknelsen hade en ”talent”, men han hade inte det som innehavet av denna ”talent” borde ha väckt upp och låtit komma till uttryck i hans handlingssätt. Detta extra borde ha varit lojal nitälskan för hans herre, uppskattning av det förtroende som hade bevisats honom, tro på att hans herre hade rätt att få ta emot en ökning av ”talenten”, som ägde verksam kraft, kraft att förmeras. Hans underlåtenhet att visa upp en ökning, när det hölls räkenskap, vittnade tillsammans med hans egen ursäkt klart och tydligt om att han inte ägde detta extra som krävdes av honom. ”Talenten” togs därför ifrån honom, ”den oduglige slaven”. Han hade inte visat sig värd sin herres förtroende. Han blev avskedad från sin herres tjänst och drevs ut ur hans hus.

32. Vad är detta extra som den ”late” slavens klass inte har visat sig äga sedan år 1919, och vad för något tas därför ifrån denna klass?

³² Samma princip gäller också den nutida ”onde och late” slavens klass. Åt medlemmarna av denna klass överlämnades det som motsvarar den enda ”talenten”. Detta kom från deras himmelske Herre, i synnerhet sedan det första efterkrigsåret, 1919. Men de måste ha någonting själva, som skulle utgöra ett komplement till ”talenten” eller vara en passande följeslagare åt den. Detta, som deras innehav av ”talenten” borde ha väckt upp hos dem, var nitälskan och hängivenhet för Jehovas messianska rike, tro på att deras himmelske Herre är värd att få ta emot en utvidgning av den åker där lärjungar frambringas, mod och kärlek som skulle driva dem att vilja ha så stor andel som möjligt i att kungöra Guds upprättade messianska rike och göra lärjungar av människor av alla nationerna, inte bara av den judiska nationen, till vilken Jesus Kristus begränsade sin offentliga och enskilda tjänst, medan han befann sig på jorden. På grund av att de inte har detta, som borde ha fått dem att göra bruk av sin Herres ”talent”, tas denna ”talent” ifrån dem, vilket framgår av våra dagars fakta.

33. a) På vems bekostnad får medlemmarna av de goda och trogna slavklasserna del av ett ”överflöd”? b) Vilken glädje får de erfara, och vilket herradöme ser de fram emot?

³³ Men de goda och trogna slavklasserna har däremot detta som bör utgöra ett komplement till att deras himmelske Herres ”talenter” anförtros åt dem. I överensstämmelse med liknelsen får de mera givet åt sig på bekostnad av den ”onde och late” slavens klass, och de får del av möjligheter och privilegier, eftersom de är ansvarsmedvetna, pålitliga, nyttiga ”slavar”. Till följd av detta har de sannerligen ett ”överflöd” i form av den utvidgade åkern för arbetet att göra lärjungar. När de gläder sin Herres hjärta, överflödar deras egen glädje, och de får en försmak av den glädje som deras Herre känner i sitt nu upprättade rike. Denna glädje styrker dem till att göra sitt yttersta i hans tjänst fram till slutet av sitt jordiska levnadslopp. Och när detta inträffar, förväntar de att genom en uppståndelse från de döda få gå in i hans glädjes fullhet och göras till härskare över mycket i hans tusenåriga rike. De kommer då i fullt mått att få känna den lycka som tillhör de ”slavar” som har del i den ”första uppståndelsen”. — Uppenbarelseboken 20:6.

34. Vad för något, som nu pågår, utgör den iakttagbara uppfyllelsen av denna höjdpunkt på Jesu liknelse ett vittnesbörd om, och varför det?

³⁴ På detta sätt har höjdpunkten av liknelsen om ”talenterna” gått i uppfyllelse sedan år 1919. Detta har kunnat iakttas av människor och nationer över hela den bebodda jorden. I synnerhet är de goda och trogna slavklasserna medvetna om det. Allt detta bevisar att konungens. Jesu Kristi, parousia eller osynliga närvaro har pågått sedan hedningarnas tider slutade år 1914. Det är därför en del av det storslagna ”tecknet” på Kristi ”närvaro” och på ”avslutningen på tingens ordning”, eftersom denna liknelse om ”talenterna” är en del av hans detaljerade profetia beträffande detta ”tecken”. — Matteus 24:3, NW.

35. Varför önskar vi fortsätta att ytterligare undersöka Kristi profetia, och vad kommer vi då att få bevis för?

³⁵ Men ”tecknet” på Kristi osynliga närvaro i anden omfattar mer än liknelserna om de ”tio jungfrurna” och om ”talenterna”, som vi redan har dryftat. Ytterligare en liknelse utgör en betydelsefull del av hans profetia om ”tecknet”, och uppfyllelsen av denna liknelse i den oroliga tid vi nu lever i utgör ytterligare bevis för att Herren Jesu Kristi närvaro eller parousia nu pågår och att underbara ting ligger framför oss. Låt oss ytterligare undersöka vår Herres storslagna profetia!

[Bild på sidan 246]

R. J. Martin

[Bild på sidan 247]

J. F. Rutherford