Den vederkvickande egenskapen resonlighet
1 Resonlighet är sannerligen en mycket önskvärd egenskap. Det är svårt att samarbeta med någon som är oresonlig, omedgörlig, krävande, befallande och kritisk. (Hes. 34:4) Men en person som är hänsynsfull, förstående och inte någon paragrafryttare är verkligen vederkvickande. Det är då inte underligt att Skriften uppmuntrar oss alla, inte bara de äldste, att visa resonlighet. — Fil. 4:5; Tit. 3:1, 2; Jak. 3:17.
2 Vad kommer att hjälpa oss att vara resonliga mot våra bröder? Vi bör komma ihåg att den kristna församlingen består av människor med olika bakgrund i livet, olika sedvänjor och olika levnadssätt. Oavsett vilka svagheter och ofullkomligheter de har och i vilken utsträckning de har gjort andliga framsteg, så önskar de göra Guds vilja. Om vi inser detta, hjälper det oss att vara förstående och ta hänsyn till deras omständigheter.
3 Bröder som ”traktar efter” det förträffliga arbetet att öva tillsyn i den kristna församlingen bör i synnerhet vara angelägna om att vara föredömen i att visa opartiskhet, återhållsamhet och fördragsamhet genom att se mänskligt och resonligt på sina bröders förmågor, problem och omständigheter. (1 Tim. 3:1, 3, NW) Den som är resonlig söker efter det goda hos sina bröder och söker ge beröm och uppmuntran. Han är inte snar att klandra andra för mindre tillkortakommanden. Inte heller gör han stor affär av bagateller, varigenom han skulle ge intryck av att han är svår att göra till lags, att ingenting egentligen passar honom. (Jämför 1 Korintierna 9:12, 18—23; 1 Petrus 2:18.) När han uppmuntrar andra att göra framsteg, inser han att de har sina begränsningar och sådant som de hyser förkärlek för eller motvilja mot.
4 När vi begrundar de äldstes ansvar, inser vi varför resonlighet är en av kvalifikationerna för äldste. Denna egenskap är vederkvickande för hela församlingen. Resonliga äldste, som fungerar som en dömande kommitté, tar hänsyn till individen. Något som de i första hand vinnlägger sig om är att ge skriftenlig hjälp, som är avsedd att fylla hans behov, så att han kan återhämta sig från sitt andliga svaghetstillstånd. Att de äldste visar resonlighet innebär att de inte uppträder som domare, som fäller utslag utan någon tanke på barmhärtighet. Även vid andra tillfällen, när de ger råd eller delar ut ansvarsuppgifter i församlingen, tar de hänsyn till individens omständigheter och begränsningar. De grundar sina råd på Guds ord och vädjar till sina bröders kärlek till vad som är rätt. De är också villiga att lyssna till förslag och att tillämpa råd som ges dem.
5 När hela församlingen strävar efter att ådagalägga resonlighet, bidrar detta till att göra vår tjänst för Gud till en glädje, och inte en börda. (Matt. 11:28—30) Må vi allesammans fortsätta att arbeta hårt på att i större utsträckning uppodla denna vederkvickande egenskap, resonlighet.