Ett gott förhållande leder till gott kommunicerande

”Då vi ... hyste tillgivenhet för er, fann vi stort behag i att inte endast ge er Guds goda nyheter utan också våra egna själar, eftersom ni blev oss kära.” — 1 Tess. 2:8, NW.

1. Vilken fråga ställs man och hustru inför, och vart vänder vi oss för att få ett tillförlitligt svar?

ÄKTA MAN OCH HUSTRU, kan ni som gifta människor kommunicera med varandra i full utsträckning och fritt och oförbehållsamt? Ni borde kunna det. Eller finner ni att det finns vissa begränsningar, eller rentav barriärer, som ger upphov åt ett mått av missräkning eller kanske till och med fientlighet ibland? Kommunicerandets historia, hur det uppstod och blev befäst på en förträfflig grundval, är mycket intressant. För att få vägledning och upplysning i detta ämne vänder vi oss inte till någon myt eller legend, utan till Guds ord, den ena och enda källan till pålitliga upplysningar.

2. Vad innebär det att kommunicera, och vilken slutsats leder detta till?

² Först kan ni fråga: Vad betyder det att kommunicera? Det betyder att överföra eller förmedla upplysningar från en person till en annan. Detta resulterar i delaktighet, i att man har någonting gemensamt med varandra. Detta kan försiggå enbart på ett intellektuellt plan, bestå i att man förmedlar kunskap och insikt, men mellan man och hustru kan det och bör det inbegripa hjärtat, känslorna och önskningarna, deras kärleksfulla intresse för varandra. Det enkla och direkta sättet att göra detta är genom det talade ordet. Ni samtalar eller kommunicerar med varandra. Med andra ord har det upprättats en gemenskap mellan er, en ömsesidig förståelse eller ett möte mellan sinnena. Förutom vad som sägs får man också räkna med sättet på vilket det sägs. En enda blick kan kommunicera en värld av betydelse och innebörd och känsla, vilket ni utan tvivel påminner er från den första tiden då ni sällskapade med varandra. Är det inte verkligen så? Får ni inte genom detta klart för er att grundvillkoret för ett gott kommunicerande är ett gott förhållande er emellan?

3. a) Hur är bibeln ett medel till kommunicerande? b) Vad har vi i detta avseende att lära av Matteus 15:1—9?

³ Ett annat medel till kommunicerande är det skrivna ordet, vilket framgår av vad ni just nu läser. De tryckta bladen förmedlar någonting till er. Det bästa exemplet är naturligtvis bibeln. Det är sant att flertalet människor i vår tid, till och med i kristenheten, inte erkänner att bibeln är författad av Gud, fastän den fortfarande används i deras gudstjänster. Låt inte detta förvåna er eller bringa er ur fattningen. Situationen liknar den som rådde på Jesu tid. Fariséerna och de skriftlärda hävdade med kraft att de trädde upp för lagen, men alldeles som Jesus framhöll var det så att de först och främst höll sig strängt till sina fäders stadgar eller traditioner, vilket gjorde att de överträdde ”Guds bud”. Var det Guds skrivna ord, de hebreiska skrifterna, som det var fel på? Nej. I stället var det de som brast i det viktigaste, nämligen ett gott förhållande i hängivenhet för Jehova. Det var som Jesus sade om dem, i det han citerade från Jesajas profetia: ”Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan äro långt ifrån mig; och fåfängt dyrka de mig, eftersom de läror de förkunna äro människobud.” — Matt. 15:1—9.

4. Hur kan vi visa att vi är mottagliga och ger gensvar? Vad blir resultatet?

⁴ I likhet med prästerna i kristenheten i vår tid, vilka har den fullständiga bibeln, visste dessa män mer än väl vad det skrivna ordet hade att säga, men de var blinda och döva för både budskapet och den anda som det var ämnat att förmedla. Det fanns emellertid undantag på den tiden, och ni kan vara bland undantagen i vår tid. Det är som Jesus vid ett tidigare tillfälle hade sagt till sina lärjungar: ”Eder är givet att lära känna himmelrikets hemligheter, men dem är det icke givet. ... ’Ty detta folks hjärta har blivit förstockat, och med öronen höra de illa [utan att ge gensvar, NW], och sina ögon hava de tillslutit, så att de icke se med sina ögon eller höra med sina öron eller förstå med sina hjärtan och omvända sig och bliva helade av mig.’ Men saliga äro edra ögon, som se, och edra öron, som höra.” — Matt. 13:11—16.

5. Vad var framträdande i fråga om människans skapelse i jämförelse med andra skapelsehandlingar på jorden?

⁵ Låt oss, i det vi räknar er bland de lyckliga undantagen, se tillbaka på kommunicerandets historia och se hur den började och vad vi kan lära av den. I skapelseberättelsen i Första Moseboken, kapitel ett, lägger vi märke till att verksamheten för varje dag, fram till den sjätte dagen, introduceras genom den form av det hebreiska verbet som betyder att någonting skulle äga rum. Ja, Gud kommunicerade sina anvisningar, men det nämns ingenting om att någon gav gensvar på dem. Men när vi kommer fram till höjdpunkten i det jordiska skaparverket, lägger vi märke till en markerad förändring. Vi läser: ”Och Gud sade: ’Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika.’” Fastän Skaparen befinner sig i den ställningen att han kan utfärda en förhållningsorder som till en underordnad, inbjöd han nu till samarbete. En vänskaplig, välvillig ton är framträdande; ett gott förhållande, en lycklig ställning som medarbetare. Det är så det skall vara mellan äkta makar. Om du är äkta man, talar du då till din hustru på det sättet, så att du säger: ”Kom nu, låt oss ...”? — 1 Mos. 1:3, 6, 9, 14, 20, 24, 26.

6. Vilken vägledning ges åt de äldste i församlingen med avseende på detta?

⁶ Just nu dryftar vi i synnerhet förhållandet i äktenskapet, men samma princip är tillämplig på andra förhållanden, inbegripet förhållandet mellan er som är äldste eller tillsyningsmän och andra i Jehovas vittnens församlingar. Fastän ni som äldste har ett särskilt ansvar, vilket för med sig ett visst mått av myndighet, bör den allmänna inställningen och sättet att kommunicera vara av det slaget som inbjuder till samarbete, i stället för att det bara skall vara fråga om att ge order. När man hjälper någon med ett problem, till exempel ett sådant som man kan möta när man frambär vittnesbördet på vissa distrikt, bör man inte helt enkelt säga vad som måste göras, utan det är mycket bättre att säga: ”Låt oss gå och ta itu med det här problemet tillsammans.” Den värmande andan av osjälvisk och kärleksfull hängivenhet bör förmedlas inte bara i det vi säger, utan också genom vårt tonfall och vårt handlingssätt. Lägg märke till hur detta blir klart och skönt uttryckt av aposteln Paulus, när han skriver till församlingen i Tessalonika: ”Då vi ... hyste öm tillgivenhet för er, fann vi stort behag i att inte endast ge er Guds goda nyheter utan också våra egna själar, eftersom ni blev oss kära.” Vilket förträffligt exempel på ett gott förhållande som leder till gott kommunicerande både i ord och i gärning! — 1 Tess. 2:8, NW.

Ett föredömligt mönster för ett gott kommunicerande

7. Hur identifierar Johannes den som Gud talade till enligt skildringen i 1 Moseboken 1:26?

⁷ När vi nu återvänder till kommunicerandets historia, känner vi då den som Jehova kommunicerade med vid den tid då människan blev skapad? Svaret kommer att hjälpa oss att inse den djupa innebörden i att människan blev danad till Guds avbild och likhet. I början av sin evangelieskildring om Jesus identifierar Johannes honom såsom ”Ordet”, som ”i begynnelsen [var] hos Gud. Allting blev till genom honom”, människan inbegripen. Ytterligare säger Johannes: ”Ordet [blev] kött ..., och vi fick en syn av hans härlighet ... full av oförtjänt omtanke och sanning.” Vidare heter det att han, ”som befinner sig på platsen invid Faderns bröst, är den som har förklarat honom”. Denna underbara beskrivning av Jesus andas verkligen en ande som tillhör ett gott förhållande och ett villigt kommunicerande. — Joh. 1:1—3, 14, 18, NW; se också Ordspråksboken 8:22, 30, 31.

8. Vad är innebörden i titeln ”Ordet”, och hur är detta tillämpligt på Kristus Jesus?

⁸ Detta kan man ytterligare förstå av vad titeln ”Ordet” betyder. Den har innebörden budbärare eller talesman, i likhet med den ämbetsman i forntidens Abessinien vilken stod framför ett med förhänge dolt fönster och med hög röst förmedlade till andra budskapet från kungen, som befann sig innanför och var osedd. Denne ämbetsman hade titeln Kal Hatze, som betyder ”kungens röst eller ord”. När det gäller Guds Son, så var han språkrör eller talesman för sin Fader, Jehova, hans mun så att säga. Han var det tillförlitliga medlet till att kommunicera till andra vadhelst Skaparen önskade förmedla. Han tjänade troget på samma sätt under sin jordiska förkunnartjänst. Han sade vid ett tillfälle: ”Jag har inte talat av min egen ingivelse, utan Fadern själv, som har sänt mig, har gett mig ett bud med avseende på vad jag skall säga och vad jag skall tala. ... Därför, vad jag talar, det talar jag alldeles så som Fadern har sagt mig det.” Han talar och handlar på nytt i samma ställning, när han leder de himmelska härskarorna i verkställandet av Guds rättfärdiga domar i striden vid Harmageddon, i det han kallas ”Guds Ord”. — Joh. 12:49, 50, NW; 14:10; Upp. 19:13.

9. Vilket förträffligt mönster är framställt åt oss i 1 Moseboken 1:26, och är det fortfarande möjligt att rätta sig efter detta?

⁹ När vi har detta i minne, bör vi verkligen ta djupt intryck av att tänka på att människan blev skapad till den store Skaparens och hans älskade Sons avbild och likhet! Det förhållandet att vi kan inse detta och tala med varandra om det visar i sig självt att detta är sant. Därtill har Jehova i sitt skrivna ord välvilligt förmedlat till oss mönstret för ett gott förhållande och ett gott kommunicerande, och till och med efter sex tusen år av synd och ofullkomlighet är det fortfarande möjligt att rätta sig efter detta mönster. Hundratusentals Jehovas kristna vittnen strävar efter att göra just detta, med hjälp från Gud. Gör ni, äkta män och hustrur, detsamma?

10. Hur och varför är det så att de som förtröstar på mänsklig vishet misslyckas när det gäller att handskas på rätt sätt med äktenskapliga problem?

¹⁰ Låt oss se närmare på detta mönster och lägga märke till vilka viktiga egenskaper som vi måste efterlikna och även granska egenskaper som måste undvikas och, om det är nödvändigt, utplånas. Detta är i själva verket det enda effektiva sättet att ta itu med och övervinna de svårigheter och problem vi möter, i synnerhet i förhållandet i äktenskapet. Det är sant att det finns många och skiljaktiga tankeriktningar som förkunnas av sociala organisationer som intresserar sig för sådana problem och är redo att ge råd och behandling. Vi stannar inte upp för att ifrågasätta deras motiv, men det måste ändå sägas att deras ansträngningar som bäst representerar summan av mänsklig vishet på psykologins område. I själva verket säger de att äktenskapet är ett mänskligt förhållande och att det måste behandlas på den nivån. De underlåter, ja, vägrar, att tillerkänna Skaparen hans rättmätiga plats som upphovsmannen till detta förhållande eller som den personlige författaren till bibeln, med dess råd och anvisningar om varje mänskligt förhållande. Vem har någonsin hört om en psykiatriker som hänvisat sin patient eller klient till bibeln som den slutgiltiga auktoriteten för vägledning? Hur många präster skulle för den delen råda någon i sin hjord att följa ett sådant handlingssätt när det gäller att ta itu med sådana problem?

11. a) Hur är det uppenbart att människan inte har utvecklats? b) Vad uppenbaras genom Adams första upptecknade ord i 1 Moseboken 2:23?

¹¹ Vi kommer emellertid att söka undvika världslig vishet och kommer att rådfråga den bok som den store läkaren gett oss, i det vi söker hans hjälp i tillitsfull förväntan, ”utan att alls tvivla”. (Jak. 1:6, NW) När vi läser vidare från och med 1 Moseboken 1:26, blir det verkligen uppenbart att människan inte har utvecklats, som världsligt visa människor påstår. Vad hände när ”HERREN [Jehova] Gud byggde en kvinna av revbenet som han hade tagit av mannen och förde henne fram till mannen”? Mannen saknade inte ord. Han hälsade henne inte genom att skälla gillande och inte heller genom att morra ogillande. I stället uttalade han högt sin reaktion på denna mycket underbara och välkomna gåva, som var en idealisk hjälpare, ett idealiskt komplement. I stället för att han bara stod där och såg på henne är det mera sannolikt, att döma av vad han sade, att han höll henne tätt intill sig, då han uttalade dessa ord, som är så rika på innebörd och känsla:

”Denna är nu ben av mina ben

och kött av mitt kött.

Hon skall heta maninna,

ty av man är hon tagen.”

Å, detta var verklig poesi, poesi i form och sparsamhet med ord, i det varje fras väl motsvarar den följande och tanken förs framåt och hålls i fullkomlig jämvikt. Allt detta var utan tvivel mycket mera påfallande på det ursprungliga språket. Människan blev sannerligen danad till Guds avbild, med den förträffliga förmågan att kommunicera. — 1 Mos. 2:22, 23, NW.

12. Hur slutar Guds ord i inbjudande ordalag?

¹² På de första bladen ger alltså Guds ord en intressant och uppmuntrande skildring av kommunicerande mellan individer, både i himmelen och på jorden. Guds ord slutar också på ett inbjudande sätt, inte med en storslagen genljudande klimax, utan med ett vänligt tonfall i ett personligt samtal mellan två personer som uppenbarligen åtnjöt ett lyckligt förhållande. ”Han [Kristus Jesus] som betygar detta säger: ’Ja, jag kommer snart.’” Därpå hör vi den åldrige älskade Johannes, med lysande ögon, ivrigt svara: ”Amen. Kom, Herre Jesus!” Ja, ju förr desto bättre. Detta är tonfallet i det. — Upp. 22:20.

En barriär blir övervunnen

13. Hur påverkades förbindelselinjen och kommunicerandets nivå av människans överträdelse?

¹³ Medan Adam och hans hustru vidmakthöll ett gott förhållande till Skaparen och till varandra, hade de inga problem. Men så snart som detta förhållande slogs i spillror genom en uppsåtlig överträdelse, blev en barriär omedelbart rest över förbindelselinjen. ”Mannen och hans hustru gick och gömde sig för Jehova Guds ansikte”, när de hörde hans röst i trädgården, ty som Adam sade: ”Jag var rädd.” De kunde inte möta sin Gud ansikte mot ansikte, utan de var rädda för vad han skulle säga till dem. Kommunicerandet mellan mannen och hans hustru kunde inte ha varit särskilt hjärtligt. Fastän det inte ges några detaljer, antyds detta av den självrättfärdigande förklaring som Adam framförde till Jehova: ”Kvinnan som du gav till att vara med mig, hon gav mig ... från trädet, och så åt jag.” Dessutom fick Eva veta: ”Din åtrå skall vara till din man, och han skall behärska dig.” Längre fram kommer vi att närmare dryfta detta och se att ordet ”behärska” sannerligen pekar på en av de främsta orsakerna till svårigheter i fråga om kommunicerandet, i synnerhet om det gäller hustrun. — 1 Mos. 3:8—16, NW.

14. a) Vad betyder det att vandra med Gud? b) Vad antyds genom det återkommande uttrycket ”genom tron” i Hebréerna, kapitel 11?

¹⁴ Betyder detta att situationen blev hopplös för oss, att vi inte har någon utsikt att övervinna svårigheten? I Första Moseboken används om vissa människor ett uttryck som tyder på att det förhåller sig annorlunda. Det sägs om Enok och Noa att de fortsatte att vandra med den sanne Guden, inte bara då och då, utan hela sin livstid. Det måste ha varit på samma sätt med Abel. (1 Mos. 5:22—24; 6:9; NW) Där två personer fortsätter att vandra tillsammans måste det nödvändigtvis finnas ett välgrundat förhållande och frimodighet i kommunicerande. Detta visas också av ett annat uttryck som används om dessa tre och även om många andra. Paulus börjar med Abel och säger om dem som är omnämnda i Hebréerna, kapitel 11, att de ”genom tron” bevisade sin lojalitet mot Gud och hängivenhet för honom, i det de trodde att ”han blir deras belönare, som allvarligt söker honom”. Dessa egenskaper är en nödvändig del i det mönster vi har att efterlikna. — Hebr. 11:4—6, NW.

15. Varför avlägsnade Jehova den barriär som blev resultatet av synden, och hur bör vi reagera på detta?

¹⁵ Det var Jehova som i sin barmhärtighet och kärleksfulla godhet gjorde det möjligt att barriären kunde övervinnas, ”ty han själv känner väl vår daning och kommer ihåg att vi är stoft”. Vi för vår del måste emellertid ha den rätta hjärteinställningen, eller åtminstone vara villiga att lära oss den rätta inställningen, eftersom ”Jehovas kärleksfulla godhet varar ... gentemot dem som fruktar honom ... och gentemot dem som kommer ihåg hans påbud för att utföra dem”. (Ps. 103:10—14, 17, 18, NW) Det får inte finnas någon självrådig eller härsklysten inställning. När vi ytterligare granskar dem som Paulus omnämnde, ser vi på den positiva sidan två, nämligen Abraham och Mose, av vilka vi kan lära mycket när vi studerar det mönster vi vill följa.

16. a) Vad kan man lägga märke till i fråga om ett förhållande mellan människor? b) Hur bevisade Abraham sin tro och sin hängivenhet, och vilket resultat fick det?

¹⁶ Ett förhållande mellan människor förblir sällan, om någonsin, stillastående. Det kommer antingen att utvecklas eller gå tillbaka. Vidare är dess tillväxt antingen sund eller osund. Detta är någonting man behöver vaka över och skydda, i synnerhet när människor lever så nära tillsammans som äkta man och hustru. Det kan råda ömsesidig tro och tillit till att börja med, men detta kan inte tas för givet. Var beredvilliga, också i små ting, att ådagalägga dessa förträffliga egenskaper. Detta gjorde Abraham under hela sitt liv, enligt vad som visas av den skildring som börjar i 1 Moseboken, kapitel 12. Paulus omnämner tre stora tilldragelser då Abraham, genom omedelbar lydnad, bevisade sin starka tro på Jehova och sin hängivenhet för honom: 1) Han lämnade sin hemstad och sitt hemland när han blev kallad, 2) han bodde i åratal ”såsom främling ... likasom i ett främmande land”, och i synnerhet 3) frambar han Isak som offer. (Hebr. 11:8—10, 17—19) Lägg märke till hur det här nämnda blir väl understött av lärjungen Jakob, när han med syftning på den sista händelsen säger: ”Du ser att hans tro samverkade med hans gärningar, och genom hans gärningar blev hans tro fullkomnad, och det skriftställe blev uppfyllt, som säger: ’Abraham satte tro till Jehova, och det tillräknades honom såsom rättfärdighet’, och han kom att kallas ’Jehovas vän’.” Vilken sund tillväxt till ett gott förhållande! Vilket hänförande slutresultat! Abraham hade stor tro på Jehova, och Jehova hade stark tillit till sin vän. — Jak. 2:21—23, NW; 1 Mos. 18:19; Rom. 4:16—22; Gal. 3:7—9.

17. a) Vilket mönster eller föredöme gav Jesus åt sina efterföljare? b) Vad åtföljer vänskap, och hur kan detta ses i Abrahams fall?

¹⁷ Jesus talade om den sanna vänskapens mönster eller föredöme i förbindelse med ett gott kommunicerande. Ödmjukhet, till och med anspråkslöshet, i förening med villighet att tjäna, är en betydelsefull del av detta mönster eller föredöme. Sedan han tvättat sina lärjungars fötter under den sista kvällen han var tillsammans med dem, sade han: ”Om jag, fastän Herre och lärare, har tvättat edra fötter, så bör ni också tvätta varandras fötter. Ty jag ger er föredömet, på det att, alldeles som jag har gjort mot er, så bör ni också göra.” Senare samma kväll sade han till dem: ”Ni är mina vänner, om ni gör det som jag befaller er. Jag kallar er inte längre slavar, ty en slav vet inte vad hans husbonde gör. Utan jag har kallat er vänner, ty allt det som jag har hört av min Fader har jag gjort känt för er.” (Joh. 13:14, 15; 15:14, 15; NW; Fil. 2:3) Han gjorde dem till sina förtrogna och undanhöll ingenting. På liknande sätt talade Jehova med Abraham ett antal gånger som med en vän, och en gång gjorde han det en ganska lång stund på ett mycket förtroligt sätt, när han lät Abraham lägga sig ut hos honom för Sodom och Gomorra, enligt skildringen i 1 Moseboken, kapitel 18. Sara, Abrahams hustru, kommer in i bilden här. Hon var snar till att tjäna. Hon utövade tro. Hon visade stor respekt. Och ni hustrur, säger Petrus, kan bli ”hennes barn, förutsatt att ni är trägna i att göra vad gott är och inte fruktar någonting som kan vålla förskräckelse”. — 1 Petr. 3:5, 6, NW; 1 Mos. 18:6; Hebr. 11:11.

18. Vad var enastående i Mose fall, och vilket särskilt kommunicerande ledde detta till?

¹⁸ För Abrahams del var det den nära gemenskapen såsom ”Jehovas vän” som var framträdande, men i Mose fall var det det ovanliga medlet för kommunicerande. När Jehova gick till rätta med Mirjam och Aron för att de kritiserat Mose, sade han: ”Om det skulle uppstå en profet bland er för Jehova, skulle det vara i en syn som jag skulle ge mig till känna för honom. I en dröm skulle jag tala till honom. Icke så min tjänare Mose! Han är betrodd med hela mitt hus. Mun mot mun talar jag med honom och visar honom på så sätt, och inte genom gåtor; och det är Jehovas framträdande han får skåda.” (Jak. 2:23; 4 Mos. 12:6—8, NW) Många år tidigare, när det i skildringen beskrevs hur Jehova använde Mose tält, som var uppslaget ”ett stycke utanför lägret”, som ett ”uppenbarelsetält” eller ”sammankomsttält” (NW), heter det att ”allt folket såg molnstoden stå vid ingången till tältet. ... Och HERREN [Jehova] talade med Mose ansikte mot ansikte, såsom när den ena människan talar med den andra.” Detta ledde vidare till det storslagna tillfälle av kommunicerande då Jehova, till svar på en begäran av Mose, ”passerade förbi inför hans ansikte och kungjorde: ’Jehova, Jehova, en Gud, barmhärtig och nåderik, sen till vrede och överflödande i kärleksfull godhet och sanning.’” — 2 Mos. 33:7—11, 17—20; 34:6, 7, NW.

19. Vilka skäl kan anges för Mose enastående ställning?

¹⁹ Mose var helt visst enastående i detta att han hade tillgång till ett så förtroligt sätt att kommunicera med Jehova. Vad var orsaken till detta? Till en del det stora behov därav han hade som ledare för ett mycket besvärligt folk, ”hårdnackat” och ”ont”, och även på grund av att han för egen del vidmakthöll orubblig lojalitet mot Jehova. (2 Mos. 32:9, 22, 25—29) En annan egenskap omnämns också. ”Mannen Mose var mycket saktmodig, mer än någon annan människa på jorden.” Också i detta var han enastående, liksom dessa avslutande ord om honom är enastående: ”Men i Israel uppstod icke mer någon profet sådan som Mose, med vilken HERREN hade umgåtts ansikte mot ansikte.” — 4 Mos. 12:3; 5 Mos. 34:10.

Sammanfattning

20, 21. a) Vad lär vi av det himmelska mönstret när det gäller förhållande och kommunicerande? b) Vad lär vi också av det jordiska mönstret?

²⁰ Hur kan vi alltså sammanfatta detta? Vad är det som bygger upp ett gott förhållande vilket leder till ett gott kommunicerande? När vi granskar de inspirerade skrifterna, finner vi först det exempel som Jehova och hans Son utgör. Ända från början hade de ett äkta, kärleksfullt intresse för varandra: ”Jehova själv frambragte mig såsom begynnelsen av sin väg, ... och jag kom att vara den som han höll särskilt kär dag efter dag, i det jag gladdes inför honom hela tiden.” Fastän Jehova är högre, inbjöd han sin Son till samarbete. Sonen var för sin del alltid djupt aktningsfull och lydig. Det rådde den förtroligaste kontakt och tillit mellan dem. De var i fullständig endräkt med varandra. — Ords. 8:22, 30, NW; 1 Mos. 1:26; Joh. 11:42; 14:10, 11.

²¹ Vad finner vi, när vi ser på det jordiska mönstret eller föredömet i Guds ord? Fastän din partner alldeles som du själv är ofullkomlig, bör ni lära er hur ni skall ge uttryck åt uppskattning av varandra på ett taktfullt sätt, inte bara under den första tiden, utan fram i skymningsåren. Undvik en härsklysten inställning som beror på stolthet och själviskhet, och sök inte bara att få din vilja fram så att du förväntar att din partner skall foga sig efter din vilja, också när det gäller små ting utan verklig betydelse. Lär er i stället hur ni skall vandra och tala med varandra och vara redo att anpassa tempot och sinnesstämningen efter detta. Bygg upp och vidmakthåll ömsesidig tro och tillit. Misstänksamhet är den värsta fienden till ett fritt kommunicerande. Var aktpågivna för att utveckla och stärka den sanna vänskapens band. Tillämpa och visa ”öm tillgivenhet” tillsammans med barmhärtighet och ödmjukhet. — Fil. 1:8; 1 Tess. 2:8; Jak. 5:11; NW.

22. Vilken annan viktig fråga är förtjänt av var begrundan?

²² Även om äkta par strävar efter att göra dessa ting i all uppriktighet, kan problem lätt uppstå, vare sig båda parter är sanna kristna eller inte. Hur kan man hålla fast vid ett troget handlingssätt, i synnerhet i ett söndrat hem? I följande artikel kommer vi att finna svar på denna fråga.

Tillämpning av bibelns principer i hemmet

1. På vilka två sätt kan olikheter i personlighet verka, och vilken fråga leder detta till?

VI ÄR allesammans olika personligheter. I vissa avseenden är detta bra. Det gör livet mera intressant och omväxlande. Det kan hjälpa till att lösa problem. Somliga situationer bemästras bättre när det förekommer samarbete mellan dem som har olika förmågor. Så är det i hemmet. Men på grund av ofullkomlighet får man ibland andra resultat. Olikheter i personlighet skapar problem och gör samarbetet svårt. Det kan naturligtvis uppstå problem av andra orsaker än en skillnad eller konflikt vad personligheten angår, men då är frågan här: Bör en kristen någonsin dra slutsatsen att ett problem som inbegriper individer är absolut olösligt eller att vissa personligheter är hopplöst oförenliga?

2. Vilken uppmuntran erbjuds i stället för regler åt dem som står öga mot öga med svårigheter?

² Det är inte vårt uppsåt att fastslå en mängd regler. I stället vill vi uppmuntra dig att se möjligheter till en lösning på problem, för vilka du kanske har tänkt att det inte fanns några lösningar. Det kan också hända att du ser möjligheterna men inte vet hur du skall sätta dem i verket. När det gäller människor bör du aldrig glömma att situationer kan förändras. Det kan också de personer som är inbegripna. Också du kan förändras. I själva verket har en sann kristen större möjlighet och bättre skäl att ändra eller rätta till sin personlighet än någon annan har. Han är förpliktad att göra det. Hur kan det komma sig?

3. Hur ger Paulus uppmuntran och drivkraft till en förändring av personligheten?

³ Bibeln talar mycket bestämt om förändringar som måste göras i personligheten. Den ger såväl uppmuntran som en drivfjäder genom att förklara varför och hur det kan göras. Paulus skrev till de kristna i Efesus: ”Ni skulle lägga av den gamla personligheten, som rättar sig efter ert forna handlingssätt och som fördärvas enligt sina bedrägliga begär, men ... ni skulle förnyas i den kraft som påverkar ert sinne och skulle ikläda er den nya personligheten, som skapades enligt Guds vilja i sann rättfärdighet och lojalitet.” Detta klargör skälet till att det behövs en ny personlighet. Helt visst måste vi alla och envar medge att vår gamla personlighet i hög grad var påverkad av ”bedrägliga begär” på grund av att vi var ”i mörker vad förståndet angår och avlägsnade från det liv som tillhör Gud”. Men när vi tagit emot sanningen, ”alldeles som sanning är i Jesus”, började vi lära oss hur vi skulle ”gripa fast tag om det verkliga livet”. Vi utvecklade ett djupt känt nytt begär, som kom till uttryck genom vårt överlämnande åt Gud till att göra hans vilja i orubblig hängivenhet. — Ef. 4:17—24; 1 Tim. 6:19; NW.

4. Till vilken källa bör vi vända oss för att få hjälp, och hur verkar den?

⁴ Även om du instämmer i detta, kan du ändå undra hur det är möjligt för dig att fullgöra detta, då du tar itu med de problem som tränger sig så nära inpå dig i hemlivet. Du kan tycka att ”den kraft som påverkar ert sinne” (ordagrant: ”ert sinnes ande”) inte är stark nog. Det kan vara riktigt att du inte är stark nog i dig själv. Men genom ditt överlämnande har du placerat dig i Jehovas hand, och han är stark nog. Han är både i stånd till och villig att vägleda dig och styrka dig till att göra din del. ”Ty Gud är den som för sitt goda behags skull verkar inom er, på det att ni måtte både vilja och handla.” (Fil. 2:13, NW) Du behöver inte förtrösta på ditt eget sinnes kraft eller ande. I stället lär du dig hur du skall samarbeta med Guds ande. Inget problem är alltför stort för honom, inte ens det som bestod i en död Kristus. Paulus säger: ”Om nu dens ande, som uppväckte Jesus från de döda, bor i er, så skall han som uppväckte Kristus Jesus från de döda göra också edra dödliga kroppar levande genom sin ande, som bor i er.” — Rom. 8:11, NW; se också Efesierna 1:19, 20.

5. Vilken lättnad och befrielse kan vi vinna, även om vi fortsätter att ha problem i livet?

⁵ Detta betyder inte att du kan lösa alla dina problem genom att helt enkelt slå bort dem. Det betyder att du kan äga trösten att veta att din inställning och ditt handlingssätt är rätt och i enlighet med Skriften. Från Jehovas synpunkt sett är ditt rykte och ditt samvete rena. Det är hans uppsåt att ”lagens rättmätiga krav [i dess grundläggande principer] skulle uppfyllas i oss som inte vandrar i överensstämmelse med köttet, utan i överensstämmelse med anden”. Det medges att du fortfarande är ofullkomlig, men det har välvilligt gjorts en anordning varigenom de synder du begår av den orsaken kan bli förlåtna. — Rom. 8:4, NW.

6. Vad kan vi i detta hänseende lära av skildringen i Hebréerna, kapitel 11?

⁶ Det är riktigt att de skriftställen som här nämnts i första rummet är tillämpliga på dem i den kristna församlingen som har ett himmelskt hopp, men i princip är de också tillämpliga på den ”stora skaran” av kristna vittnen som är omnämnda i Uppenbarelseboken 7:9 och som hyser ett jordiskt hopp. Stöd för detta ser vi i de obestridliga bevisen för Jehovas ynnest och välsignelse över alla de förkristna vittnen som är omtalade i Hebréerna, kapitel 11. Genom hans ande blev det möjligt för dem att övervinna sina många problem, vilka inbegrep problem i hemmet, och vi önskar uppmuntra dig att göra detsamma. I själva verket är detta orsaken till att skildringen av denna stora ”sky av vittnen” har getts oss. (Hebr. 12:1, NW) Låt oss med detta i tankarna ägna ytterligare uppmärksamhet åt Paulus’ inspirerade råd till de kristna i Efesus.

7. I fråga om vad ger Paulus råd efter sin vädjan i Efesierna 4:22—24?

⁷ Med direkt grund i sin vädjan till de kristna att ikläda sig den nya personligheten fortsätter Paulus att ge förträffliga praktiska råd. Fastän råden ges huvudsakligen med tanke på uppförandet inom församlingen är de också tillämpliga på hemlivet, och somliga av dem direkt på familjeförhållandena. Men han slår inte fast några regler, utan dryftar principer och visar hur och varför vi bör rätta oss efter dem. Han skriver: ”Alltså, då ni nu har lagt bort lögnen, så tala sanning var och en av er med sin nästa, ty vi är lemmar som tillhör varandra.” — Ef. 4:25, NW.

Ömsesidigt beroende

8. a) Hur är detta att vi ”tillhör varandra” tillämpligt på både köttsliga och andliga släktskapsförhållanden? b) Hur blir detta väl belyst?

⁸ Genom ditt överlämnande har du blivit medlem av Guds familj, och nu kan du verkligen kalla Gud ”Fader vår”. (Matt. 6:9) Detta är ett andligt förhållande, och det måste få företräde i ditt liv. Men det upphäver inte köttsliga förhållanden och de förpliktelser som hör samman med dem. Gud började skapandet av människosläktet i fullkomlighet och uppmanade människorna att föröka sig, och framtidsutsikten var att det skulle finnas otaliga familjeenheter bestående av föräldrar och barn. (1 Mos. 1:28) När Paulus sade att ”vi är lemmar som tillhör varandra”, uttryckte han en grundläggande princip, som är tillämplig på båda de föregående slagen av förhållande. Ett stöd för denna tanke är att han på andra ställen gör omfattande bruk av människokroppen och dess lemmar som en lämplig illustration av ömsesidigt beroende. — Se 1 Korintierna 12:12—27; Efesierna 4:4, 15, 16.

9. a) Hur är den förut nämnda principen på ett gagneligt sätt tillämplig på den kristna församlingen? b) Var någonstans råder det i vår tid brist i detta avseende, och vilket problem leder det till?

⁹ Uppskattning av denna princip kommer att vara till stor hjälp för dig. Förstår du tanken? Också i den kristna församlingen är det så att medlemmarna tillhör inte bara Gud och sitt huvud, Kristus Jesus, utan också varandra. De tillhör inte sig själva. Detta främjar den verkliga samvetsenhet som du finner bland Jehovas vittnen över hela jorden. Men på grund av de ogynnsamma påtryckningarna under dessa ”kritiska tider, svåra att komma till rätta med”, råder det ofta en sorglig avsaknad av denna enhet i familjelivet. Alldeles som det förutsagts är den förhärskande andan nu under de ”yttersta dagarna” en själviskhetens, otacksamhetens och illojalitetens anda. (2 Tim. 3:1—5, NW) I många familjer är det så att varje familjemedlem går sin egen väg, och detta inbegriper också barnen vid ganska tidig ålder. Du kan känna dig böjd för att göra på samma sätt, i det du anser att du är förpliktad att göra det, om du kanske är den ende i hemmet som är intresserad av sann tillbedjan. Din smak och din verksamhet är helt annorlunda, och du slutar upp med att ”ta del med dem i de ofruktbara gärningar som hör mörkret till”. (Ef. 5:11, NW) Men medan du bor i hemmet är du en del av familjen, och därigenom har du vissa förpliktelser mot de övriga familjemedlemmarna.

10. På vilka sätt kan vi göra ansträngningar för att främja friden och endräkten inom familjen?

¹⁰ Vilken inställning bör du inta och vilket handlingssätt bör du följa? Fastän dina ansträngningar kanske inte uppskattas, bör du vara på utkik efter möjligheter, också i små ting, att främja friden och endräkten i familjen. Om de andra är motståndare, bör du inte återspegla deras likgiltighet och fientlighet. Gör inte en stridsfråga av någonting, såvida inte en verklig biblisk princip är inbegripen. Inte ens i ett sådant fall kan du insistera på att de övriga skall rätta sig efter rätta principer, såvida du inte är en förälder som gör det i förhållande till dina barn. När du dagligen har kontakt med andra, bör du komma ihåg att gärningar talar bättre än ord, såvida du inte blir direkt utmanad eller det ställs någon fråga. Försök att vara ett exempel på gott kristet liv. Försök att visa vad sanningen betyder för dig, genom att den ger dig sann lycka och förnöjsamhet och en ljus syn på framtiden, medan du samtidigt visar medkänsla med dem som är hårt drabbade av de nuvarande omständigheterna.

Hur man visar den ”nya personlighetens” sköna drag

11. Hur är Paulus’ råd tillämpliga när det gäller a) lögn, b) förbittring och c) stöld?

¹¹ Många av de råd som här har getts är tillämpliga på hemlivet, vilken sammansättning familjen än kan ha. Det är så lätt att tillgripa en liten osanning, i det man intalar sig att det inte alltid lönar sig att säga sanningen. Skulle du gilla det, ifall du skulle finna att andra familjemedlemmar följer detta tillvägagångssätt? Är det inte så att det undergräver förtroendet och skapar misstänksamhet? Det uppammar helt visst inte känslan av att man ”tillhör varandra”. Paulus säger: Lägg bort ”lögnen” och ”tala sanning var och en av er”. Det är lätt att hysa en pyrande harm på grund av ihållande irritation. Om du inte är villig att medge detta, kan du leva en lögn genom att förneka det. Också när den förbittring du känner är rätt och tillbörlig bör du vara försiktig; ”låt inte solen gå ned, medan ni är i ett uppretat tillstånd”. Orsaken