Är bibeln blott och bart en produkt av mänsklig vishet?

FÖR många är bibeln bara en bok som skrivits av visa män i forna tider. Men det är inte vad bibeln själv säger. Den påstår sig vara en bok som är inspirerad av Gud. (2 Sam. 23:2; 2 Tim. 3:16; 2 Petr. 1:20, 21) Om detta påstående är sant, bör vi på dess blad kunna finna övertygande bevis för att den inte kan vara blott och bart en produkt av den tidens visa män.

Finner vi några sådana bevis? Är det kunskapsförråd som finns i bibeln överlägset vad man kan finna om samma ämnen i andra forntida källor? Är den fri från missuppfattningar som rådde vid den tid då dess olika delar blev nedtecknade? Hur står sig bibeln, när man rannsakar den i ljuset av den kunskap vi nu äger?

Kunskap om jorden

I våra dagar vet vi med visshet att jorden inte vilar på några materiella grundvalar. Men det var inte vad folk i allmänhet trodde, när de äldre delarna av bibeln blev nedtecknade. En vanlig uppfattning man hade då var att fyra elefanter, som stod på en stor havssköldpadda, höll upp jorden, vilken beskrevs som en cirkelrund skiva.

Påverkades bibeln av sådana uppfattningar? Nej. I Job 26:7 läser vi: ”Han [Gud] spänner ut nordanrymden över det tomma och hänger upp jorden på intet.” Detta exakta uttalande har länge gjort starkt intryck på bibelforskare. En av dessa, F. C. Cook, skrev på 1800-talet: ”Den framför en sällsynt stark protest mot de vanföreställningar som var rådande bland alla hedningar. ... Job säger ingenting om fasta grundvalar, på vilka jordens vidsträckta yta vilar. Hur Job kunde känna till sanningen, som bevisats av astronomin, att jorden svävar fritt i tomma rymden, är en fråga som inte så lätt kan besvaras av dem som förnekar att den Heliga skrift är inspirerad.”

Denna upplysning i bibeln om jorden är av endast underordnad betydelse i förhållande till bibelns budskap i sin helhet. Bibelns huvudsyfte är att ge sund vägledning för ett liv i harmoni med Guds vilja. Härav följer att det den säger bör vara vida överlägset vad ofullkomliga människor, som inte följer den, har rekommenderat och fortsätter att rekommendera som vägledning i livet.

Medicinskt välgrundad

Ta till exempel den lag som genom Mose gavs Israels nation för omkring tre och ett halvt årtusende sedan. Ett av dess syften var att skydda folkets hälsa och välfärd. Lydnad för denna lag hade med sig löftet att israeliterna skulle förbli vid god hälsa. (Jämför 2 Moseboken 15:26; 3 Moseboken 26:14—16.) Var detta ett löfte utan grundval? Eller bidrog de åtgärder som föreskrevs i den mosaiska lagen definitivt till bättre hälsa?

Inte ens efter det att israeliterna fått lagen hade de stora civilisationerna kommit särskilt långt när det gällde medicinsk vetenskap. Den franske läkaren och forskaren Georges Roux skriver: ”De mesopotamiska läkarnas diagnos och prognos var en blandning av vidskepelse och exakta iakttagelser.” Beträffande Egyptens läkare och deras läkemedel läser vi: ”Tack vare de forntida papyrushandskrifter med medicinskt innehåll som finns bevarade, av vilka den största är Papyrus Ebers, vet vi att dessa läkares medicinska kunskap var alltigenom empirisk, i stor utsträckning uppblandad med magi och helt och hållet ovetenskaplig. Trots att de hade rika tillfällen att skaffa sig kunskap om människans anatomi, visste de praktiskt taget ingenting om denna.” — The International Standard Bible Encyclopaedia, band 4, sid. 2393.

Inte nog med att de flesta av recepten i Papyrus Ebers var värdelösa, många medförde också stora risker. Detta gällde i synnerhet om mediciner som innehöll avföring från människor eller djur. För att behandla de ärr som återstod sedan sårskorpor hade fallit av lade man på ett omslag av avföring från en människa, en skriftlärd, omsorgsfullt blandad med färsk mjölk. Ett recept för att dra ut stickor lyder: ”Maskblod, koka och rör ut i olja; mullvad, slakta, koka och filtrera i olja; åsnespillning, blanda med färsk mjölk. Anbringas på öppningen.” Att man använde spillning på detta sätt skänkte inte lindring, men kunde leda till flera olika allvarliga infektioner, däribland stelkramp.

Föreskrifterna i den mosaiska lagen påverkades inte av de felaktiga uppfattningar som fanns i Papyrus Ebers. Enligt denna lag betecknades till exempel människors avföring som något orent, som skulle undanskaffas genom att grävas ner. I föreskrifterna om ett militärläger hette det särskilt: ”Du skall hava en särskild plats utanför lägret, dit du kan gå avsides. Och du skall jämte annat som du bär hava en pinne, och när du vill sätta dig därute, skall du med den gräva en grop och sedan åter täcka över din uttömning.” (5 Mos. 23:12, 13) Kontrasten mellan den mosaiska lagen och egyptiernas tillvägagångssätt är verkligen häpnadsväckande, när vi tänker på att Mose, den man genom vilken Gud gav israeliterna lagen, ”blev undervisad i all egyptiernas visdom”. — Apg. 7:22.

Om den överlägsna visheten bakom vissa av den mosaiska lagens föreskrifter tidigare hade blivit erkända, kunde många dödsfall ha förhindrats. För bara ett hundra år sedan var dödstalet fruktansvärt högt i Europa därför att läkarkåren inte hade några sunda normer för renlighet. På många barnbördshus dog omkring var fjärde kvinna i barnsängsfeber. Varför det? Sedan läkarkandidaterna hade handskats med döda kroppar i obduktionsrummet, gick de direkt in på barnbördsavdelningen och gjorde undersökningar utan att ens så mycket som tvätta händerna. Infektioner överfördes från de döda till de levande. Doktor Semmelweis vid obstetriska kliniken i Wien, som lade märke till detta, föreskrev att de läkarkandidater som utförde undersökningar skulle tvätta händerna i en lösning av klorkalk. Antalet dödsfall på barnbördsavdelningen sjönk kraftigt. I stället för att var fjärde kvinna dog, blev nu proportionen omkring var åttionde kvinna.

Längre fram arbetade Semmelweis i sitt fädernesland, Ungern, och hans metoder rönte myndigheternas erkännande. Men Europas läkarkår som helhet betraktad var motståndare till att man skulle tvätta händerna. Redaktören för Wiens läkartidskrift gick så långt att han förklarade att det nu var dags att ”sätta stopp för detta nonsens att tvätta händerna i klorvatten”. År 1861 publicerade Semmelweis en redogörelse för sina rön och metoder och sände sedan denna till framträdande obstetriker och läkarsällskap. Läkarvärlden gav inget gynnsamt gensvar. Vid en konferens för tyska läkare och naturvetenskapsmän förkastade de flesta av talarna Semmelweis’ välgrundade medicinska åsikter.

Läkarna och vetenskapsmännen i 1800-talets Europa betraktade sig själva som lärda män. Men trots detta förkastade de — säkerligen utan att veta om det — den överlägsna vishet som uppenbarats tusentals år tidigare i den mosaiska lagens sanitära föreskrifter. Enligt denna lag blev var och en som vidrörde en död människa oren och måste undergå en reningsprocedur, som inbegrep att han skulle bada och tvätta sina kläder. Perioden av orenhet fastställdes till sju dagar, varunder den orene skulle undvika kroppslig kontakt med andra. Var och en som han råkade vidröra skulle vara oren ända till kvällen den dagen. Dessa åtgärder tjänade som ett skydd mot att överföra dödsbringande infektioner från de döda till de levande och från den ena människan till den andra. — 4 Mos. 19:11—22.

Tänk så många liv som kunde ha räddats, om läkarna under förra århundradet hade trott att den mosaiska lagen kom från Gud! Detta skulle utan tvivel ha lett till att de varit mycket försiktigare, när de handskats med de levande och de döda.

På vissa områden har man helt nyligen erkänt visheten bakom det som bibeln säger. Ett exempel på detta är föreskriften om omskärelse, som gavs till Abraham och längre fram återupprepades i den mosaiska lagen. Den gick ut på att omskärelsen inte skulle utföras förrän på åttonde dagen efter en gosses födelse. (1 Mos. 17:12; 3 Mos. 12:2, 3) Men varför just på åttonde dagen?

Det är nu känt att det finns välgrundade medicinska skäl för att den åttonde dagen är idealisk. Inte förrän på femte till sjunde dagen efter födelsen finns det hos barnet en tillräckligt stor mängd av det blodlevrande ämne som kallas ”vitamin K”. Ett annat ämne som är nödvändigt för blodets levring, protrombin, tycks på åttonde dagen finnas i högre halt än vid någon annan tidpunkt under ett barns liv. På grundval av dessa fakta drar läkaren S. I. McMillen följande slutsats: ”Den idealiska tidpunkten att utföra en omskärelse är på åttonde dagen.” — None of These Diseases, sid. 22, 23.

Var det bara av en slump som den idealiska tidpunkten föreskrevs? Det är värt att lägga märke till att även om andra folk länge har tillämpat omskärelsen, är det endast de som påverkats av bibeln som enligt vad man med bestämdhet vet omskär sina gossebarn på åttonde dagen. Är det då inte förnuftigt att godta bibelns förklaring att det var människans Skapare som föreskrev just den dagen? Är inte det vad vi bör kunna förvänta av Honom som sade att lydnad för hans lag skulle bidra till att folket bevarades vid god hälsa?

Man kan inte förneka att bibeln innehåller uttalanden som kännetecknas av enastående vishet. Det finns verkligen klara och tydliga vittnesbörd om att bibeln inte kan vara blott och bart en produkt av mänsklig vishet. Den innehåller uttalanden, som vittnar om sådan vishet som inte delades av världens visa män vid den tid då dessa uttalanden nedtecknades.

[Bild på sidan 389]

Flera tusen år innan människan såg jorden från yttre rymden förklarade bibeln att jorden är upphängd ”på intet”

[Bild på sidan 390]

Om läkarkåren hade trott på bibeln, kunde många mödrars liv ha räddats

Italien redo för en förändring

● År 1929 ingick fascistdiktatorn Benito Mussolini och påven Pius XI ett avtal, som är känt som Lateranfördraget men vanligen kallas ”Konkordatet”. Nu förs underhandlingar mellan den italienska regeringen och Vatikanen för att revidera det 46-åriga fördraget. Påtryckningarna till detta har varit starka. De började ta form efter andra världskriget, och skilsmässofrågan har på senaste tiden gett ökad kraft åt önskan om en förändring. Konkordatet ger den kyrkliga lagen samma ställning som civilrätten. Därför råder det nu en tydlig motsägelse. Italiens lagstiftande församling har gjort skilsmässa tillåten under civilrätten, men den kyrkliga lagen förbjuder fortfarande skilsmässa — ändå säger konkordatet att båda lagarna äger samma giltighet.

Förra året förde kyrkan en omfattande kampanj för att kullkasta skilsmässolagen men led ett förkrossande nederlag. I ett nyhetsmeddelande från Rom hette det att detta var ”det tydligaste tänkbara tecknet på att befolkningen var redo för en förändring — och att tiden nu var mogen för en översyn av konkordatet”. Italiens ledande politiska parti, de kristliga demokraterna, stödde kyrkan i dess kampanj mot skilsmässa och har sedan dess lidit en del valförluster. Också de menar att det behövs en förändring om de skall återvinna något av sina förluster. Deras oro ökas av det spöke som utgörs av ett växande kommunistparti, som intar en allt större plats på den italienska skådeplatsen.