Har du någonsin sagt: ”Vem tror du egentligen att du är?”
MÅNGA britter blev chockerade för inte så länge sedan, då man publicerade framlidne lord Reiths dagbok, hans som grundat British Broadcasting Corporation (BBC). ”Jag har begåvning, intellekt och allt sådant”, skrev han. ”Jag avskyr vanliga enkla människor och erkänner sällan storhet hos andra.”
Finner du att också du själv ”sällan erkänner storhet hos andra”? Det är lätt att underlåta detta. I lord Reiths extrema fall ledde hans syn på andra ofta till bitterhet och besvikelse för honom. Han skrev till exempel om sin harm över att bli degraderad till de ”vanliga människornas” nivå, då Churchill avlägsnade honom ur den brittiska ministären. Han beklagade sig över att hans efterträdare övertog hans före detta ministerbil, så att han fick stå i kö och vänta på bussen precis som alla andra. ”Jag utkämpade en verklig kamp med mig själv”, sade han. ”Mina ögon fylldes med tårar åtskilliga gånger.”
Lyckligtvis går de flesta inte till sådana ytterligheter i sin syn på andra. Men är inte uppblåsthet och dryghet vanligt bland människor du känner eller har att göra med? Många människor anser att man måste vara aggressiv och självsäker, om man skall ”komma någon vart här i världen”. En populär, nyutkommen bok med titeln ”Winning Through Intimidation” (Hur man vinner genom skrämseltaktik) ger stöd åt tanken att man för att komma framåt i affärsvärlden måste använda skrämseltaktik — spela översittare mot sina medmänniskor, bluffa, manövrera med och bearbeta dem till sin egen fördel — med andra ord betrakta dem som underlägsna.
En sådan överlägsen inställning tar sig ofta uttryck i ord eller handlingar med innebörden: ”Varför skall jag behöva finna mig i din okunnighet?” eller ”Vem tror du egentligen att du är?” Du kanske nu drar dig till minnes olika tillfällen då du mött denna attityd hos en pösig byråkrat, ett arrogant biträde eller en högdragen äkta man — eller hustru.
Faktum är att denna sinnesinställning har varit förhärskande bland människor under långa tidsåldrar. När den forntida grekiskan togs i anspråk för att uttrycka nya kristna tankar — ”i ödmjukhet akta den andre förmer än sig själv” — var detta så främmande för de flesta grekiska uttryck att bibelskribenten måste mynta ett nytt ord för ”ödmjukhet”. (Fil. 2:3, 1917) En kommentar framhåller att ”den tanke han ville uttrycka dittills inte hade haft någon plats i de grekisktalandes tankevärld eller språk. Man hade tagit för givet att var och en måste göra sig gällande och att ingen annan än en dåre eller en feg stackare av eget initiativ skulle ge efter för en rival.” — The Interpreter’s Bible.
Men är det verkligen dåraktigt eller fegt att ”akta den andre förmer än sig själv”? Inte alls. ”Det är lätt att se ner på andra”, skrev lord Peterborough; ”svårigheten ligger i att se ner på oss själva”. Ja, de flesta av oss kan lätt få en känsla av att vara mer betydande än andra, men ödmjukhet kräver mycket mer av en människa, särskilt om hon är begåvad.
Hur lätt är det inte att tänka: ”Jag har arbetat hårt för att komma så här långt” och att betrakta andra som underlägsna, därför att de inte är lika framgångsrika. Men om du vore född med begränsningar eller handikapp, skulle du då ha kommit så här långt? Varifrån har du fått din begåvning och initiativförmåga eller den utbildning och kunskap du har? Bibeln ställer en del genomträngande frågor om detta: ”Vem ger dig rätt att uppträda överlägset? Vad har du, som du inte har fått? Men när du nu har fått det som gåva, varför ger du då dig själv äran för det?” — 1 Kor. 4:7, Hedegård.
En person som aktar andra förmer än sig själv behöver inte vara blott och bart en tillbakadragen efterföljare. Han kanske har stor förmåga när det gäller att ta ledningen. Av alla de egenskaper en person i ansvarsställning kan ha är det ödmjukheten som kommer att göra honom mest omtyckt och älskad av dem som han har ledningen över.
När några av Kristi apostlar tvistade om vem av dem som var den störste, stack han snabbt hål på deras stora illusioner genom att tala om för dem vad som gör en människa verkligt stor. Han påpekade att det är vanligt att de som har myndighet ”härskar över” andra. Men ”ni skall icke handla på det sättet”. ”Den störste bland er skall vara som den yngste, och ledaren skall vara som tjänaren.” — Luk. 22:25, 26, Hedegård.
Visheten i denna princip blir uppenbar, när du tänker tillbaka på när någon senast behandlade dig som om du vore underlägsen. Hade du någon större lust att samarbeta med den personen? Eller fick det dig att känna förtrytelse och irritation — och kanske säga eller tänka: ”Vem tror du egentligen att du är?” Kom ihåg det nästa gång du känner dig frestad att följa den där första impulsen att uppträda högdraget inför en annan, som kanske inte är lika kvalificerad som du är på ditt område. Du kan visserligen vara överlägsen på ditt område, men är du överlägsen även i andra ting? Han kanske överträffar dig på områden i livet som är långt viktigare. Bibeln uppmanar därför människor att ”icke hava högre tankar om sig än tillbörligt är, utan tänka blygsamt”. — Rom. 12:3, 1917.
Varför inte med dessa principer i tankarna ta en ny titt på andra omkring dig — och den här gången ”akta den andre förmer” än dig själv? Skulle inte ditt förhållande till familjen, dina vänner och arbetskamrater eller människor i allmänhet förbättras, om du gjorde det? Kom ihåg aposteln Paulus’ förståndiga råd: ”Lev i samförstånd med varandra! Sträva inte efter det som är högt utan umgås gärna med ringa människor! Var inte självkloka!” — Rom. 12:16, Hedegård.
En äkta man kan till exempel tjäna ihop de pengar som behövs för hemmet. Men hans hustru kan vara duktigare att köpa vad som behövs i hemmet. Hon kanske också är överlägsen när det gäller att möblera och dekorera och kan ge mera av den värme och ömhet barnen behöver. En äkta man bör sannerligen inte mena att hans myndighet hotas, om han erkänner att hans hustru kan vara överlägsen på dessa och kanske även på andra sätt. Det kommer i stället utan tvivel att bidra till att öka hennes respekt för honom och befästa kärleken mellan dem.
Även barnen kan vara överlägsna på vissa områden. Deras spontana och ohämmade uttryck åt glädje och tillgivenhet, deras små uppriktiga, oskrymtade synpunkter, kan rentav lära ”sofistikerade” vuxna något.
De kristna bör i synnerhet inse att alla deras medtroende är dem överlägsna, när det gäller vissa egenskaper. Somliga har mera kunskap och urskillning, andra mera nit och entusiasm, åter andra mera värme och medkänsla. Om Gud skulle välja den som han fann störst behag i, vad är det då som säger att han inte skulle välja någon som vi är benägna att helt förbise på grund av dennes ödmjuka uppträdande? Det är därför bibeln säger: ”I ert förhållande till varandra bör ni alla vara klädda i den tjänardräkt som heter ödmjukhet, ty ’Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger han nåd’.” — 1 Petr. 5:5, Hedegård.