Hur vi får gagn av vad Jona fick erfara
VAD VAR DET SOM JONA FICK ERFARA?
Den israelitiske profeten Jona får av Jehova befallningen att bege sig till staden Nineve och varna invånarna för domen på grund av deras ondska. Men i stället för att lyda beger sig Jona i motsatt riktning och går ombord på ett skepp som seglar till Spanien. Jehova låter en stark storm blåsa upp, och sjömännen kastar lott för att få reda på vem som kan bära ansvaret för stormen. Lotten faller på Jona. Han bekänner sin skuld och ber dem kasta honom överbord och försäkrar dem om att stormen då kommer att lägga sig. Motvilligt går de med på detta, och mycket riktigt — stormen bedarrar.
Men Jona drunknar inte. Jehova har ett arbete åt honom, och fördenskull har han en stor fisk beredd, och fisken sväljer Jona. Efter tre dagar kastar den upp honom på land. Återigen får Jona uppdraget att varna nineviterna. Den här gången lyder han, beger sig till Nineve och varnar invånarna för att de inom fyrtio dagar kommer att bli tillintetgjorda på grund av sin ondska. Men under över alla under — de ändrar allesammans sinne, från hög till låg! Därför låter Gud beveka sig. Jona blir mycket förargad över denna vändning och går utanför staden för att visa sitt dåliga humör och vänta. När han inser att Gud verkligen har låtit beveka sig, blir han missnöjd, och för denna inställning förebrår Jehova honom.
Äkta?
När vi begrundar det värde som det som Jona fick erfara har för oss, ställs vi först av allt inför frågan: Har Jona verkligen levat och fått erfara det som är omtalat i den bibelbok som bär hans namn? Om det inte vore så, skulle budskapet i Jonas bok förlora mycket av sitt värde och sin kraft för oss.
Många religiösa lärda i vår tid ifrågasätter det Jona fick erfara. Således frågar en protestantisk teolog: ”Händer sådana ting i en sådan värld som vår?” Och en grupp romersk-katolska lärda säger att Jonas bok är ”ett komiskt äventyr”, som handlar om ”en rad spratt som Gud spelar sin profet”, och att boken ”är ämnad att roa” såväl som ge undervisning. Det räcker med två sådana uppfattningar, som är typiska för många andra.
Men att påstå att Jonas bok inte är historisk på grund av att sådana ting inte inträffar i vår tid stämmer inte överens med fakta och inte heller med det övriga av bibeln. Bibeln börjar med att skildra skapelsen. Ser vi skapelsen äga rum i vår tid? Bibeln skildrar också underverk — från Första Moseboken till Uppenbarelseboken. Betyder det förhållandet att vi inte ser sådana underverk äga rum i vår tid att dessa underverk aldrig har inträffat? Bibelns böcker skrevs under gudomlig inspiration, men ser vi en liknande gudomlig inspiration i verksamhet i vår tid? Det är sannerligen Jehova Guds sak att välja tid och sätt då han skall utöva sin gudomliga makt.
När det gäller skälen till att vi bör betrakta Jonas bok som historisk, bör vi lägga märke till följande: Jonas bok börjar enligt samma mönster som fem andra böcker av de mindre profeterna: ”Och HERRENS [Jehovas] ord kom till Jona.” (Jon. 1:1) Hebreiska lärda i forntiden godtog Jonas bok som äkta och historisk. Med tanke på de många egendomliga händelser som skildras skulle de helt visst inte ha gjort detta, om de inte varit övertygade om bokens äkthet. Bokens uppriktighet och öppenhet visar att den är sanning. Jona dolde inte sina svagheter vare sig före eller efter det att han predikade för nineviterna. Det är också värt att lägga märke till att under Jerobeam II:s regering (800-talet f.v.t.) uttalade Jona, Amittais son, en profetia som uppfylldes. (2 Kon. 14:23—25) I de hebreiska skrifterna finns namnen på Jona och hans far bara där och i Jona 1:1. Det förefaller således som om den Jona som är omnämnd i Jona 1:1 är samme person som den som är omnämnd i 2 Konungaboken 14:25, och detta styrker att han verkligen har levat.
Viktigast av allt är att Jesus Kristus hänsyftade på Jonas skildring och flera gånger förband den med händelser, beträffande vilka det inte råder någon tvekan om att de är historiska. Således sade han vid ett tillfälle: ”Likasom Jonas tre dagar och tre nätter var i den stora fiskens buk, så skall ock Människosonen tre dagar och tre nätter vara i jordens sköte.” (Matt. 12:39, 40) Detta skulle aldrig ha varit något argument eller någon jämförelse att göra, om Jona aldrig hade levat eller om han aldrig hade befunnit sig i buken på en stor fisk tre dagar och tre nätter!
Vidare sade Jesus Kristus att ninevitiska män skulle träda fram till dom mot judarna på hans tid på grund av att nineviterna lyssnade till Jona och ändrade sinne, under det att judarna på Jesu tid hade en mycket större profet mitt ibland sig men ändå inte lyssnade till honom. (Matt. 12:41) Hur skulle judarna på Jesu tid i fråga om sitt handlingssätt kunna jämföras på ett ogynnsamt sätt med människor som aldrig har levat? Det skulle inte vara någon mening med det. Men detta är inte allt! I samband med detta domfällde Jesus judarna på den tiden för att de inte lyssnade till honom, under det att drottningen av Saba reste en lång väg för att lyssna till kung Salomo, som inte var på långt när så stor som Jesus. Det råder inget tvivel om att Jesus, den visaste och mest välinformerade människa som någonsin har levat, menade att skildringen i Jonas bok är lika historisk som skildringen av kung Salomo och drottningen av Saba. Dessa skildringar beskriver människor som verkligen har levat och händelser som verkligen har inträffat. — Matt. 12:42.
Jonas utmärkande drag
Vad slags människa var Jona? Det är mycket troligt att han var osäker och saknade självförtroende. Somliga har kallat honom försagd och tillbakadragen. Det är sant att det tycks ha varit fallet, eftersom han flydde ”undan HERRENS ansikte”, i stället för att utföra sitt uppdrag. Men låt oss först lägga märke till vad för slags uppdrag han fick från Jehova. Han befalldes att bege sig till Nineve. Hur långt bort låg den staden? Mer än tusen kilometer fågelvägen. Eftersom det på den tiden inte fanns några vägar som gick från Israel direkt till Assyrien, kan det ha betytt att han skulle få färdas närmare 1.300 kilometer. Och på vilket sätt? Till fots! Om han tillryggalade omkring 40 kilometer om dagen, kan det mycket väl ha tagit honom en månad att komma till Nineve. Vad slags stad var Nineve? Det var huvudstaden i världsväldet Assyrien, och staden var fylld av 120.000 hedningar, som till råga på allt var kända för sin ondska. Det är inte att undra på att tanken på att bege sig dit och predika Jehovas varningsbudskap tycktes vara ett så överväldigande uppdrag!
Jonas sätt att reagera, när Jehova Gud lät beveka sig på grund av att nineviterna ändrade sinne, tycks kasta ett ganska ofördelaktigt ljus över Jona. Men var det verkligen så illa med honom, om man tänker bara på honom själv? Nej, i verkligheten inte. Jona förefaller ha varit helt igenom ärlig och redbar. I hela skildringen, som han utan tvivel själv nedtecknade, sparar han inte sig själv, utan berättar om sina svagheter och tillkortakommanden. Men detta är bara en del av det. Han var också ett troget vittne för Jehova Gud, ty när de icke troende sjömännen frågade honom vem han var, så svarade han frimodigt: ”Jag är en hebré, och jag dyrkar HERREN [Jehova], himmelens Gud, som har gjort havet och det torra.” I en tid av provsättning krävdes det mod för att säga detta, och han talade också öppet om för dem att han hade flytt från ett uppdrag han hade fått av Jehova. — Jon. 1:9.
Och detta är inte allt. När lotten föll på honom, tog han det för att komma från Jehova, eftersom han tydligen var förtrogen med vad Guds ord hade att säga om lottkastning. (Ords. 16:33; 18:18) Eftersom Jona inte ville se de oskyldiga sjömännen lida skeppsbrott för hans skull, sade han till dem: ”Tagen mig och kasten mig i havet, så skall havet stillas för eder; ty jag vet, att det är för min skull, som denna starka storm har kommit över eder.” (Jon. 1:12) Hade han varit självisk, skulle han utan tvivel ha hållit tyst i hopp om att han och de övriga av männen på skeppet på något sätt skulle lyckas rida ut stormen. Vi kan också lägga märke till att hans vittnesbörd om den sanne Guden, Jehova, bar frukt — sedan stormen lagt sig frambar sjömännen ett offer åt Jehova och avgav löften inför honom.
Vi har också skäl att tro att Jona var ödmjuk och läraktig. Ödmjuka människor har ett milt sinne och är villiga att bli undervisade, precis som vi läser: ”Han [Jehova] lär de ödmjuka sin väg.” (Ps. 25:9) Jona blev inte bitter, utan han ändrade sinne. Han visade att han kunde ta emot en sådan kraftfull tuktan som Gud gav honom. Detta framgår tydligt av den bön han frambar medan han var i fiskens buk, en bön som visar att Jona var förtrogen med Psaltaren. Bland annat bad han: ”När min själ försmäktade i mig, då tänkte jag på HERREN, och min bön kom till dig i ditt heliga tempel. ... Jag vill offra åt dig med högljudd tacksägelse; vad jag har lovat vill jag infria; frälsningen är hos HERREN!” — Jon. 2:8, 10; Ps. 50:14; 3:9.
Att lära av Jonas erfarenhet
Vad kan vi lära av Jonas erfarenhet? En hel del! Skildringen upphöjer Jehovas vördnadsbjudande makt och visar till exempel hur han kan låta en stark storm blåsa upp för att tjäna hans uppsåt och sedan låta den lägga sig enligt hans vilja. Skildringen visar också Jehovas intresse för en stad fylld av hedningar och framhåller den stora barmhärtighet han kan välja att visa mot sådana människor. Vi kan också se hur långmodig Jehova var mot sin profet Jona, i det han lärde honom välbehövliga läxor. — Job 37:23; Apg. 10:34, 35; 2 Mos. 34:6, 7; Rom. 2:4.
Av Jonas erfarenhet lär vi oss att vi handlar förståndigt, om vi lyder Jehovas befallningar. Vi får också hjälp att mera helt och fullt inse att det är Jehovas vilja att vi visar andra barmhärtighet. Detta kan vi göra genom att låta dem lära känna Jehovas uppsåt beträffande jorden och människorna, och vi bör äga tillförsikten att somliga kommer att ge gensvar, alldeles som de forntida nineviterna gav gensvar på Jonas predikan. Och om ibland oöverstigliga hinder tycks stå i vägen, vill vi utöva tro, precis som Jona gjorde i fiskens buk, på att vi med Jehovas hjälp kan övervinna hindren och fortsätta att fullgöra vårt uppdrag. — Jak. 3:17; Matt. 5:7; Luk. 6:35, 36; 17:5, 6.
Vi kan också lära oss mycket av Jonas handlingssätt, både i fråga om hur vi bör handla och hur vi inte bör handla. För det första bör vi inte be att få slippa ifrån, när vi får ett svårt uppdrag eller tjänsteprivilegium. I likhet med Jona kan vi längre fram finna att det i själva verket inte är alltför svårt att fullgöra. Somliga har framkastat att Jona kunde ha beslutat att göra en affärsresa till Tarsis. Därför kan vi fråga oss själva: Ägnar vi oss ibland åt världsliga affärsintressen, när vi skulle kunna vara överflödande ”i Herrens verk”? Är vi också nogräknade när det gäller det slags människor vi predikar för eller det slags distrikt som vi predikar på, precis som Jona tydligen var? Om Jehova hade befallt Jona att predika ett varningsbudskap för invånarna i någon av städerna i Juda, skulle han säkerligen inte ha haft några invändningar. Är det så att vi, likt Jona, låter människofruktan avhålla oss från att göra det vi borde göra? — Hebr. 12:25; Jak. 4:13—15; 1 Kor. 15:58; Ps. 118:6.
Låt oss inte glömma att Jona hade vissa utomordentliga egenskaper som vi gör väl i att efterlikna. Är vi lika rättframma och ärliga i vårt dagliga liv som Jona var, både i samtalet med sjömännen och i det att han skrev ner allt som ägde rum? Är vi alltid redo att tala om att vi är Jehovas vittnen, som Jona var? Är vi lika villiga att sätta andras välfärd före vår egen som Jona var, när han handlade till frälsning för sjömännen genom att be dem kasta honom överbord, vilket så långt Jona kunde förstå bara kunde betyda hans plötsliga död i djupet? — Ps. 11:7; 1 Petr. 3:15; Fil. 2:3, 4.
Vad Jona fick erfara är sannerligen fullt av lärdomar för oss, och vi kan dra nytta av dem. Därigenom lär vi oss vad vi bör göra och vad vi inte bör göra. Vi lär oss efterlikna de goda egenskaper som visades av Jona och undvika hans misstag. Vi blir uppmuntrade att efterlikna Jehova Guds beundransvärda egenskaper — i synnerhet hans barmhärtighet, hans långmodighet och hans kärlek. Den dramatiska berättelsen om Jona har en oavvislig innebörd för oss, eftersom Jona verkligen fick vara med om alla dessa ting! — Rom. 15:4.