-
Frid med andra oumbärlig för lyckaVakttornet – 1976 | 15 juni
-
-
Frid med andra oumbärlig för lycka
EN INSPIRERAD poet i forna tider skrev: ”Se, huru gott och ljuvligt det är, att bröder bo endräktigt tillsammans. ... Det är likt Hermons dagg, som faller ned på Sionsbergen. Ty där beskär HERREN [Jehova] välsignelse, liv till evig tid.” — Ps. 133:1—3.
Frid med andra är sannerligen oumbärlig för lycka. Gud sätter stort värde på friden. För att äga och glädja oss åt sådan frid måste vi behandla våra medmänniskor rätt och opartiskt. I synnerhet de som bekänner sig vara kristna bör söka frid med andra genom att handla rättvist och kärleksfullt.
När Jesus Kristus befann sig på jorden, talade han till en skara judar om svårigheter som kunde uppstå individer emellan och sade sedan: ”Därför, om du kommer med din gåva till altaret och där drager dig till minnes, att din broder har något emot dig, så lägg ned din gåva där framför altaret och gå först bort och förlik dig med din broder och kom sedan och bär fram din gåva.” — Matt. 5:23, 24.
I samklang med tidigare bud
Vid detta tillfälle tänkte Jesus utan tvivel på Guds lag i 3 Moseboken 6:2—7, som lyder:
”Om någon syndar och begår en orättrådighet mot HERREN, i det att han inför sin nästa nekar angående något som denne har ombetrott honom eller överlämnat i hans hand eller angående något som han med våld har tagit; eller i det att han med orätt avhänder sin nästa något; eller i det att han, när han har hittat något borttappat, nekar därtill och svär falskt i någon sak, vad det nu må vara, vari en människa kan försynda sig: så skall den som så har syndat och därmed ådragit sig skuld återställa, vad han med våld har tagit eller med orätt tillägnat sig eller det som har varit honom ombetrott eller det borttappade, som han har hittat, eller vad det må vara, varom han har svurit falskt; han skall ersätta det till dess fulla belopp och lägga femtedelen av värdet därtill. Han skall giva det åt ägaren samma dag han bär fram sitt skuldoffer. Ty sitt skuldoffer skall han föra fram inför HERREN; en felfri vädur av småboskapen efter det värde du bestämmer skall han såsom sitt skuldoffer föra fram till prästen. När så prästen bringar försoning för honom inför HERRENS ansikte, då bliver honom förlåtet, vad han än må hava gjort, som har dragit skuld över honom.”
I dessa fall, som omtalas i lagen, hade en israelit på något sätt bedragit sin medbroder ganska allvarligt. Han visste att hans medbroder hade något emot honom. Det var inte någon inbillad oförrätt, utan en verklig sådan. Om nu den som förbrutit sig gick till templet för att frambära ett offer och gav sig ut för att tillbedja och tjäna Jehova, av vilket värde skulle då detta vara, om han kom inför Jehova som en tjuv, en lögnare eller en utpressare? Gud skulle inte betrakta hans offer med ynnest och skulle inte ge någon välsignelse; som han längre fram sade till kung Saul genom profeten Samuel: ”Menar du, att HERREN har samma behag till brännoffer och slaktoffer som därtill att man hör HERRENS röst? Nej, lydnad är bättre än offer och hörsamhet bättre än det feta av vädurar.” — 1 Sam. 15:22.
Jesus fördömde oförbehållsamt de skriftlärda och fariséerna på samma grunder, då han sade: ”Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som given tionde av mynta och dill och kummin, men underlåten det som är viktigast i lagen, nämligen rätten och barmhärtigheten och troheten!” — Matt. 23:23.
Lagen om sådant som genom svek berövats eller fråntvingats någon var i själva verket ett uttryck för barmhärtighet från Guds sida. Den var till gagn för den bedragne men också för den, vars samvete slog honom inför domstolens domare och drev honom att bekänna eller erkänna sin skuld och rätta till det orätta han begått. Om han hade vägrat att göra detta, skulle han nämligen inte kunna bli förlåten av Gud. — 2 Mos. 22:1, 4, 7; 3 Mos. 6:2—7.
Att den ångerfulle missdådaren verkligen måste vara helhjärtad framgick av att om den han förbrutit sig mot hade dött under den tid som gått, måste dennes närmaste släkting få gottgörelse för den begångna oförrätten. — 4 Mos. 5:7, 8.
Att hålla frid med sina medkristna
Om en kristen i våra dagar vet att hans broder har något emot honom, en verklig — inte någon inbillad — oförrätt (även om den bedragne brodern kanske själv inte är medveten om oförrätten), kan han inte förvänta att Gud skall godta hans tillbedjan, förrän han först har rättat till det vari han förbrutit sig mot sin broder. I Israel måste värdet av det som svekligt berövats eller fråntvingats någon återlämnas med 20 procents tillägg. Detta berodde delvis på att den bedragne skulle ha kunnat göra bruk av sina ägodelar för att skaffa sig vinning. Det verkade också avskräckande mot ytterligare bedrägliga handlingar från den skyldiges sida. Sedan måste dessutom en vädur, som var något ganska dyrt för en israelit, frambäras som offer, vilket blev en ytterligare utgift på grund av hans synd.
När den kristne i vår tid rättar till vad han brutit, har han därför alla skäl att inte göra det motvilligt och ogärna, utan helhjärtat, frikostigt, och ödmjukt erkänna sin orätta handling helt och fullt. Och om det stod i hans makt, skulle han rätta till saken så att den förfördelade inte led någon förlust på grund av att han fått vara utan pengarna eller andra värdesaker under någon tid. Den som felat skulle vara glad över att Gud visade barmhärtighet mot honom genom att på detta sätt tillåta honom att rätta till det vari han förbrutit sig, och han skulle av hela sin själ åstunda att åter komma i en rätt ställning, först och främst i förhållande till Gud, men också i förhållande till sin nästa. Som lagen framhöll, hade en sådan lagbrytare nämligen i första hand handlat trolöst mot Jehova. — 3 Mos. 6:2.
En sådan helhjärtad inställning till att rätta till förhållandena skulle tyda på att den felande verkligen ångrat den allvarliga oförrätt han begått mot sin broder och på nytt åstundade att handla rätt och riktigt.
Att en kristen erkänner och rättar till den oförrätt han begått mot sin broder är ett vittnesbörd både inför Gud och inför den kristna församlingen om att han är verkligt ångerfull, och man bör därför visa honom barmhärtighet. I linje med den mosaiska lagen är det å andra sidan så att en tjuv eller utpressare, som försöker dölja sin synd men blir avslöjad, sätter sig själv i fara att bli utesluten ur församlingen, om han inte bekänner eller erkänner sitt orätta handlingssätt och inte är villig att ge den förfördelade gottgörelse. — Ps. 32:5; Job 31:33.
Först sedan den allvarliga förseelsen rättats till, så långt det är möjligt, är det tid för den kristne att frambära sitt offer av bön och tjänst inför Jehova. Det viktiga i Jehovas ögon är rättvisa, barmhärtighet och trohet, inte bara tomma ord eller ett yttre uppvisande av rättfärdighet. Hur kan någon åtnjuta frid med Gud, om han behandlar en av Guds tjänare illa? Och hur skulle han då kunna nalkas Gud med sinnesfrid och rent samvete? Men om han har ett skuldtyngt samvete, må han då göra vad han kan för att rätta till det orätta och återställa friden med sin broder. Då kommer Gud att älska honom och höra hans bön. Då kommer Jehova också att ”beskära välsignelse” över endräkten i församlingen, vilket leder till andligt välstånd och ger utsikt till ”liv till evig tid”. — Ps. 133:3.
-
-
Hon bevarade ett rent samveteVakttornet – 1976 | 15 juni
-
-
Hon bevarade ett rent samvete
● Ibland krävs det stark tro för att handla så att man inte besudlar sitt samvete. Detta var vad ett av Jehovas kristna vittnen i Ghana fick erfara. Hennes äkta man, som inte var något vittne, var arbetslös, och hela familjen var beroende av henne för sitt uppehälle. Hon kom emellertid att inse att det inte var i samklang med bibelns principer att hon fortsatte att sälja tobaksvaror. Hon var fast besluten att ha ett gott samvete inför Gud och människor och anförtrodde sig därför i Jehovas vård och stängde tobaksaffären.
Fick familjen lida till följd av detta? Nej. Redan nästa vecka kom en affärskvinna fram till henne. Hon sökte någon ärlig person som kunde sälja hennes varor och dela vinsten. Strax därefter gav en annan person henne i uppdrag att sälja en lokal produkt som kallas ”sheasmör”, eftersom många hade visat sig vara opålitliga när det gällde att sköta detta. Dessa tillfällen öppnade sig därför att detta vittne hade gott anseende. På grund av att hon var så angelägen om att bevara ett rent samvete, hade hon snart en affärsverksamhet som till och med var bättre än den hon hade avstått ifrån.
-