Förnöjsamhet — ett värdefullt mål

DET ligger verkligen något tilltalande i att vara tillfredsställd med det man har. Att man är nöjd bidrar i hög grad till lycka och frid i sinne och hjärta.

Men i den nuvarande världen är det mycket som kan göra att man blir upprörd och otillfredsställd. Oärlighet, orättvisor och annat ont är vanligt förekommande. Enskilda människor kan försöka göra det som är rätt. Men Salomos ord när det gäller mänskliga ansträngningar att rätta till det orätta i världen äger fortfarande giltighet: ”Det som är krokigt kan icke bliva rakt.” — Pred. 1:15.

Vi bör inte göra oss blinda för det som är orätt, men vi behöver inse att det finns sådant som vi helt enkelt inte kan ändra på. I stället för att låta sådant bli ett ständigt orosmoment för oss gör vi väl i att flytta vår uppmärksamhet till sådant som är mera positivt och uppbyggande. Annars kan vi finna att vi blir så oroade att vi inte kan finna glädje ens i det som är sunt och hälsosamt. Ett bibliskt ordspråk uttrycker saken på detta sätt: ”Alla den bedrövades dagar äro onda, men ett gott mod är ett dagligt gästabud.” — Ords. 15:15, Åk.

Ja, även när en människa har ett överflöd av materiella ting, kan hon låta någon sorg fördystra sina dagar. Berövad sin förnöjsamhet är hon blind för de välsignelser hon kan ha omkring sig. Å andra sidan känner den som kanhända har litet, men som inte låter det som är obehagligt få överhand över sina känslor, en inre glädje dag efter dag. Hans positiva syn på tingen gör det möjligt för honom att vara glad, som om han hade gästabud varje dag. Sådan var situationen för aposteln Paulus, som talade om sig själv och sina medarbetare ”såsom bedrövade, men dock alltid glada”. — 2 Kor. 6:10.

Men hur kan någon vinna det slags förnöjsamhet som gör att hans liv blir som ett gästabud varje dag?

En grundläggande faktor är att man inser att lycka inte i första hand beror på materiellt välstånd. En kärleksfull och fridfull atmosfär i ett hem bidrar i mycket högre grad till lycka än det bästa i fråga om mat eller materiella hjälpmedel. Flera bibliska ordspråk framhåller detta. Vi läser: ”Bättre är ett fat kål med kärlek än en gödd oxe med hat.” (Ords. 15:17) ”Bättre är något litet med rättfärdighet än stor vinning med orätt.” (Ords. 16:8) ”Bättre är ett torrt brödstycke med ro än ett hus fullt av ... kiv.” — Ords. 17:1.

När man tar sanningen i sådana bibliska ordspråk till hjärtat, har detta en välgörande verkan på familjen. På grund av att föräldrarna håller de materiella strävandena på sin plats har de mera tid för sina barn. Detta kan bygga upp förtroliga band av tillgivenhet och göra hemmet till en plats där man äger frid och harmoni.

Den viktigaste faktorn när det gäller att äga förnöjsamhet är emellertid att man inser att ett gott förhållande till Skaparen är den värdefullaste ägodelen. ”Bättre är något litet med HERRENS fruktan [dvs. en sund aktning för Jehova]”, säger bibeln, ”än en stor skatt med oro.” — Ords. 15:16.

”Oro”, dvs. ängslan och rastlös strid och kamp, blir resultatet, när man ignorerar Skaparen och strävan efter materiella ägodelar blir det främsta målet i livet. När sedan krafterna är uttömda i sådan ”oro” och livet flyger bort, blir det uppenbart att den bana man följde var tom och meningslös. Man har ingen aning om vad det skall bli av allt det som man har samlat genom sitt rastlösa arbete. Den inspirerade psalmisten skrev: ”Blott i skuggbild vandrar mannen, blott fåfänglighet är hans oro; han lägger i hög och vet icke, vem som insamlar det.” (Ps. 39:7, Åk) Den vise kung Salomo framhöll något liknande: ”Ja, jag blev led vid all den möda som jag hade gjort mig under solen, eftersom jag åt någon annan som skall komma efter mig måste lämna, vad jag har gjort. Och vem vet, om denne skall vara en vis man eller en dåre? Men ändå skall han få råda över allt det, varpå jag har nedlagt min möda och min vishet under solen.” — Pred. 2:18, 19.

Materialistiska människors liv kännetecknas ofta av missräkning och tomhet, men så är det inte med deras liv som har tillbörlig aktning för Skaparen. Det var därför kung Salomo kunde avsluta sin överblick över människans möda och kamp med orden: ”Slutsatsen, när allting har blivit hört, är detta: Frukta den sanne Guden och håll hans bud. Ty detta är människans hela förpliktelse.” — Pred. 12:13, NW.

Den som har en sund fruktan för Skaparen begår inte misstaget att bygga hela sitt liv kring materiella strävanden. Hans inställning liknar den som den kristne aposteln Paulus hade: ”Tomhänta kom vi in i världen, tomhänta skall vi en gång lämna den. Om vi har mat och kläder, bör vi vara nöjda med det.” (1 Tim. 6:7, 8, Hd) Denna realistiska syn på materiella ting skyddar en mot bitter besvikelse, om omständigheterna skulle förändras och man skulle mista sina ägodelar.

De som fruktar Jehova Gud grips dessutom inte av panik, när de möter motgång. De vet att deras himmelske Fader inte kommer att överge dem och lämna dem i ett totalt hjälplöst tillstånd. De tänker på liknande sätt som den inspirerade psalmisten: ”På Gud förtröstar jag och skall icke frukta; vad kunna människor göra mig?” — Ps. 56:12.

Oberoende av omständigheterna kan den som åtnjuter förtrolig samhörighet med Jehova Gud vara nöjd. Han vet att de svårigheter han kan råka ut för ”varar ett ögonblick och väger föga” i jämförelse med den underbara lönen evigt liv, som Gud kan ge honom. (2 Kor. 4:17) Detta gör att han kan bevara sin inre glädje och se framtiden an med tillförsikt. En som gjorde just detta var den kristne aposteln Paulus. I sitt brev till filipperna sade han: ”Jag har lärt mig att vara nöjd med de omständigheter, i vilka jag är. Jag vet att finna mig i ringhet, jag vet ock att finna mig i överflöd. Med vilken ställning och vilka förhållanden som helst är jag förtrogen: jag kan vara mätt, och jag kan vara hungrig; jag kan hava överflöd, och jag kan lida brist. Allt förmår jag i honom som giver mig kraft.” — Fil. 4:11—13.

En sådan förnöjsamhet som aposteln Paulus hade är verkligen ett mål som vi bör söka uppnå. Det hjälper en att undvika de plågor och missräkningar och den tomhet som kännetecknar ett liv som är grundat uteslutande på materiella strävanden. Det gör också att man kan ta itu med obehagliga omständigheter, finna glädje i livet nu och bidra till andras lycka.

Frågor från läsekretsen

● Kan en smord kristen som blir utesluten längre fram bli återupptagen och fortfarande äga det himmelska hoppet?

Ja, detta är möjligt. Men i varje enskilt fall är det naturligtvis Jehova Gud som avgör om han skall ge förlåtelse.

Att detta är möjligt bestyrks av vad vi läser i aposteln Paulus’ brev till församlingen i Korint. Han skrev till kristna som hade blivit smorda med helig ande och fått hoppet om himmelskt liv. När Paulus riktade sig till dem, använde han orden ”de i Kristus Jesus helgade, dem som äro kallade och heliga”. — 1 Kor. 1:2; 15:49.

En av dessa smorda kristna började bedriva otukt. När han uppenbarligen inte ångrade sig och slutade upp med sin omoraliskhet, gav Paulus församlingen anvisning att utesluta honom. (1 Kor. 5:1—5, 9—13) Men det förefaller som om den här uteslutne personen därefter verkligen uppriktigt ångrade sig. Det antas att det var honom Paulus syftade på i sitt andra brev, där han rådde korintierna att förlåta och ta tillbaka den tidigare syndaren. — 2 Kor. 2:6—11; 7:8—13.

Vilket hopp hade den här mannen, då han blev återupptagen i församlingen? Hade han förlorat den himmelska kallelsen, och hade hans hopp nu förändrats, så att det gällde evigt liv på jorden? Nej, det jordiska hoppet är nämligen inte en andrahandsutsikt, så att säga. Abel, Enok, Noa, Abraham och många andra med framträdande tro hade hoppet om evigt liv på jorden, men detta berodde inte på att de misslyckades med att kvalificera sig för den himmelska kallelsen. Det var helt enkelt så att de inte levde under den tid när den himmelska kallelsen utgick enligt Jehovas vilja. (Hebr. 10:19, 20) Jämförbar tro och ostrafflighet krävs av alla som skall vinna evigt liv, vare sig det är i himmelen eller på en paradisisk jord. En kristen som blir smord med helig ande och gjord till medarvinge med Kristus måste visa sig trogen mot denna kallelse, om han alls skall få evigt liv. — Upp. 2:10, 11; Fil. 3:8—14; Rom. 8:14—17.

Detta betyder emellertid inte att smorda kristna aldrig syndar, medan de är på jorden. I köttet är de fortfarande ofullkomliga, och följaktligen syndar de, som alla människor gör, och kan till och med begå grov synd. Den kristne lärjungen och bibelskribenten Jakob, som helt visst var en smord kristen, skrev: ”I många stycken fela vi ju alla; om någon icke felar i sitt tal, så är denne en fullkomlig man.” (Jak. 3:2; 2:5) Det förefaller som om sådan ouppsåtlig synd, som är resultatet av ofullkomlighet, är vad aposteln Johannes menade med ”synd, som inte leder till döden”. (1 Joh. 5:16, Hd) Gud kan förlåta sådana synder. Johannes sade: ”Om vi bekänna våra synder, så är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.” — 1 Joh. 1:9.

Men det är nödvändigt med ånger eller sinnesändring. Om en smord kristen i vår tid skulle bedriva grov synd och inte visa ånger, måste församlingen, av lydnad för Guds råd, utesluta honom. Men om han längre fram ångrade sig, kunde han bli förlåten och återupptagen, precis som det förhöll sig med mannen i Korint.

Gud förlåter emellertid inte all synd. Enligt vad Jesus sade i Markus 3:28, 29 kan de som uppsåtligt och med vett och vilja hädar Guds ande aldrig bli förlåtna. Och Paulus skrev: ”Om vi uppsåtligt bedriver synd, sedan vi erhållit den exakta kunskapen om sanningen, finns det inte längre kvar något offer för synder, utan det finns en viss