män. Männen skall i sin tur fortsätta att älska sina hustrur och inte vara ”förbittrade på dem”. Barn skall lyda sina föräldrar ”i allting”. Samtidigt får fäder rådet: ”Reta inte upp era barn, för att de inte skall bli modfällda.” — Kol. 3:18—21.

Slavar eller anställda skall vara lydiga mot sina herrar eller arbetsgivare, som om de försökte behaga Jehova. Och ”vad ni än gör, arbeta på det av hela er själ, såsom för Jehova och inte för människor”. Varför det? Därför att Jehova Gud i tillbörlig tid kommer att belöna sådan uppriktig tjänst. Å andra sidan skall herrar eller arbetsgivare fortsätta att behandla sina slavar eller anställda rättvist, eftersom de också är ansvariga inför en Herre, Kristus, i himlarna. — Kol. 3:22—4:1.

När Paulus sedan närmar sig slutet av sitt brev, förmanar han oss att vara ihärdiga i bön, i det vi håller oss ”vakna i den med tacksägelse”. Han ber också att kolosserna skall komma ihåg honom i sina böner, på det att Gud må ge honom möjlighet att göra den heliga hemligheten känd och så göra det han bör göra. — Kol. 4:2—4.

Alldeles som i sitt brev till efesierna ger Paulus rådet: ”Fortsätt att vandra i vishet gentemot dem som är utanför, i det att ni köper den lägliga tiden åt er.” Vi skall låta vårt tal vara fyllt av ljuvt behag, ”kryddat med salt”, dvs. gjort smakligt, så att vi ”vet hur ... [vi] bör ge svar åt var och en”. — Kol. 4:5, 6.

Efter alla dessa förmaningar och anvisningar övergår Paulus till rent personliga angelägenheter och nämner ett antal kristna vid namn. Tykikus och Onesimus kommer att ha detta brev med sig till församlingen och berätta för dem hur Paulus har det. Flera av dem som är med Paulus sänder också hälsningar. Alldeles särskilt ber Epafras för dem för att de ”slutligen må stå där fullständiga och med en fast övertygelse om hela Guds vilja”. Helt visst bör vi alla vilja bedja på liknande sätt för varandra. — Kol. 4:7—17.

Vilka utmärkta råd och anvisningar som inryms i Paulus’ brev till kolosserna! Fastän breven till kolosserna och efesierna i många avseenden kan vara ganska lika varandra, råder det inget tvivel om att vart och ett av dem är särpräglat och riktat till en viss församling, som har sina egna särskilda omständigheter eller problem. Somliga bibelkännare tycker om att spekulera över vilket av dessa brev Paulus skrev först, men detta har föga betydelse. Vad som har betydelse är att Jehova Gud inspirerade Paulus att skriva dem båda. Låt oss visa vår uppskattning genom att bli förtrogna med dem och sedan handla i samklang med de utmärkta råd de innehåller.

Drar du nytta av råd?

”VI FELAR alla många gånger.” (Jak. 3:2) Det är troligt att du håller med om denna skriftenliga sanning. Alla människor behöver tillrättaläggande råd. Men hur reagerar de flesta inför råd? Drar de nytta av råd? Gör du det?

Du har kanske lagt märke till att många har en benägenhet att skjuta skulden för misstag på andra. Detta är inte något nytt, vilket man kan se av hur det första människoparet, Adam och Eva, reagerade, när Gud frågade om de i olydnad hade ätit en viss frukt. Vi läser:

”Mannen svarade: ’Kvinnan, som du har givit mig till att vara med mig, hon gav mig av trädet, så att jag åt.’ Då sade HERREN [Jehova] Gud till kvinnan: ’Vad är det du har gjort!’ Kvinnan svarade: ’Ormen bedrog mig, så att jag åt.’” — 1 Mos. 3:12, 13.

Genom att lägga skulden för sitt misstag på ”kvinnan, som du har givit mig till att vara med mig”, lät Adam till och med förstå att Gud hade gjort sig skyldig till ett fel. Dessa ansträngningar till självrättfärdigande var emellertid inte till något gagn, eftersom Gud drev ut Adam och Eva ur Edens lustgård och de till sist dog i uppfyllelse av Guds dom. (1 Mos. 2:16, 17; 3:23, 24; 5:5) Längre fram förklarade Jehova: ”Jag skall icke giva rätt åt någon som är skyldig.” (2 Mos. 23:7) Att försöka göra så att ett orätt handlingssätt ser ut att vara rätt tjänar ingenting till inför Gud.

”DEN FÖRSTA FÖRBEREDANDE ÅTGÄRDEN FÖR FÖRLÅTELSE”

Å andra sidan har man stort gagn av att vara villig att ta emot goda råd och rätta till ett orätt handlingssätt. Tänk på David, som blev indragen i allvarliga överträdelser av Guds lag. Det var inte bara det att David begick äktenskapsbrott med Bat-Seba, en annan mans hustru, utan han sökte också skyla över sin omoraliskhet genom att ordna så att Bat-Sebas man dog i strid. (2 Sam. 11:1—27) På grund av detta riktade Gud, genom profeten Natan, allvarliga förebråelser mot David och förutsade olyckor för hans hus. Men bibeln säger vidare: ”Då sade David till Natan: ’Jag har syndat mot HERREN.’ Natan sade till David: ’Så har ock HERREN tillgivit dig din synd; du skall icke dö.’” — 2 Sam. 12:1—13.

Beträffande denna erfarenhet skrev David längre fram: ”Då uppenbarade jag min synd för dig och överskylde icke min missgärning. Jag sade: ’Jag vill bekänna för HERREN mina överträdelser’; då förlät du mig min synds missgärning.” (Ps. 32:5) I The Soncino Books of the Bible görs följande kommentar: ”Han gav inte upplysningar åt Gud, som visste vad han hade gjort; genom att erkänna det för honom erkände han det för sig själv. Detta är syftet med syndabekännelse och den första förberedande åtgärden för förlåtelse. ... Sedan syndaren hade gjort sin del, var Gud redo att göra sin del som den som förlåter.” Hur stor nytta hade inte David av att rätta sig efter tillrättavisningen! Drar du också nytta av tillrättavisning?

NÄR INGEN LAG BRUTITS

Hur förhåller det sig om du får råd i fråga om en handling som inte innebär överträdelse av någon lag? Bör du tänka: ”Det här är min sak, och det angår ingen annan”? Med avseende på just ett sådant fall skrev aposteln Paulus följande:

”Fortsätt att äta allt som säljs på ett köttorg, utan att göra någon förfrågan för ert samvetes skull. ... Om någon av de [hedniska] icke troende bjuder in er [till en måltid] och ni gärna vill gå, ät då allt som sätts fram för er utan att göra någon förfrågan för ert samvetes skull.

Men om någon skulle säga till er: ’Detta är något som varit framburet som offer’, ät då inte, för dens skull som talade om det och för samvetets skull. ’Samvetet’, säger jag, inte ditt eget, utan den andres.” — 1 Kor. 10:25—29.

Förstod du den grundläggande princip som är inbegripen i detta råd? Varje kristen måste ha aktning för andras samvete. I boken Word Pictures in the New Testament finns följande iakttagelser:

”Paulus försätter snabbt sig själv i den starke broderns ställe vid en sådan festmåltid — i dens ställe som förväntas låta sitt samvete rätta sig efter den svage broderns samvete, som tar upp frågan om ett särskilt stycke kött. Det är en inskränkning av ens personliga frihet i den svage broderns intresse. Två personligheter stöter ihop. Det enda skälet är kärlek som bygger upp ([1 Kor.] 8:2 och hela 1 Kor. kapitel 13).”

Skulle du dra nytta av liknande råd i denna tid? Det kan hända att maten inte inbegriper några samvetsfrågor på den plats där du bor. Men andra saker kan göra det, till exempel: frisyr, klädstilar, olika slag av underhållning. Om någon påpekade för dig att ditt val av sådana ting oroade en medkristens samvete, skulle du då dra nytta av detta råd och skulle du av kärlek godta en inskränkning i din ”personliga frihet”?

EN BARRIÄR SOM HINDRAR EN ATT DRA NYTTA AV RÅD

Hur reagerar du, när någon påpekar misstag som du har begått eller föreslår att du förbättrar ett visst drag i ditt liv? Hur förhåller det sig, om den som ger rådet är yngre eller mindre erfaren än du eller är en underordnad på din arbetsplats? Känner du plötslig förtrytelse som hindrar dig från att dra nytta av ett gott råd? Vad är orsaken till detta?

Det är en benägenhet hos den mänskliga naturen som tas upp till dryftande i Romarna 12:3 (Hedegård): ”Jag [inskärper] hos var och en bland er: Tänk inte högre om er än ni bör!” Boven är stolthet, som är en överdriven självkänsla eller en orimlig känsla av överlägsenhet över andra. Hur kan du ta itu med den barriär som stoltheten utgör?

Grunden är att man godtar den sanning som kommer till uttryck i Romarna 3:23 (1917): ”Alla hava ju syndat och äro i saknad av härligheten från Gud.” Tror du detta? Du kan snabbt svara Ja, men visar din livskurs att du verkligen menar det? Det gör den inte, om du genom att avvisa goda råd ger det intrycket att du ”alltid har rätt”.

Och tänk på de tragiska följderna av att stolt förkasta tillrättavisande råd! En sak är att det leder till ensamhet — vem vill väl vara tillsammans med någon som inte kan erkänna sina misstag? Något som gör det ännu allvarligare är att Skaparen förklarar: ”Självupphöjelse och stolthet ... har jag hatat.” (Ords. 8:13, NW) En övermodig ande skadar ens förhållande till Jehova. En sådan kan därför inte leda till något gott. ”Stolthet går före en krasch, och en övermodig ande före snavande.” — Ords. 16:18, NW.

Å andra sidan är ”tillrättavisningar till tukt ... en livets väg”. (Ords. 6:23) En person som ger gensvar på råd bibehåller angenäma förhållanden till andra och, viktigast av allt, till Skaparen. En sådan person är inte kringskuren av kortsynthet. Det är inte bara så att han vinner personliga fördelar genom andras tankar, utan han sprider också själv i sin tur till sina medmänniskor gagnet av ett vidgat synsätt. Råd är sannerligen till nytta. Frågan är: Kommer du att dra nytta av råd?

”Den oförnuftige tycker sin egen väg vara den rätta, men den som är vis lyssnar till råd. Genom övermod kommer man allenast split åstad, men hos dem som taga emot råd är vishet.” — Ords. 12:15; 13:10.

Frågor från läsekretsen

● I vissa moderna biblar står det i Lukas 10:1 att Jesus sände ut sjuttiotvå lärjungar, men i min bibel står det sjuttio. Vad är orsaken till skillnaden?

Skillnaden beror på att forntida handskrifter har olika uppgifter om det antal lärjungar som Jesus sände ut.

Somliga forntida grekiska handskrifter och översättningar till andra språk har ”sjuttiotvå” i Lukas 10:1, 17, där det omtalas att lärjungar sändes ut och vände åter. Bland dessa kan nämnas Vatikanhandskriften (nr 1209) från 300-talet, Codex Bezae (Cantabrigiensis) från 400- eller 500-talet, den latinska Vulgata och några syriska översättningar. Med detta som grundval har vissa översättare gått ifrån lydelsen ”sjuttio” och i stället använt ”sjuttiotvå”. The New English Bible och Jerusalem Bible är två nyare exempel. Också språkvetenskapsmännen Westcott och Hort valde att använda detta antal i den grekiska text som de utarbetade.

Det finns emellertid ett överflöd av tungt vägande stöd i handskrifterna för lydelsen ”sjuttio”. Detta är den lydelse som finns i Codex Sinaiticus från 300-talet, som vanligen ges ”främsta ställningen i förteckningen över manuskript till Nya testamentet”. ”Sjuttio” är också lydelsen i Codex Alexandrinus, Codex Ephraemi och den syriska Peschitta, alla från 400-talet. Det var också ”sjuttio” lärjungar som Jesus sände ut enligt en papyrushandskrift från 200-talet (Chester Beatty 1). — The Text of the New Testament (1968).

Följaktligen är det många ansedda bibelöversättningar som behåller den välbestyrkta och välkända lydelsen ”sjuttio”. Nya Världens översättning lyder: ”Därefter utsåg Herren sjuttio andra och sände ut dem två och två framför sig till varje stad och ort, dit han själv stod i begrepp att gå.” — Luk. 10:1; jämför Revised Standard Version, American Standard Version och översättningar av R. Weymouth, R. Rieu, K. Wuest och W. Barclay samt översättningar till svenska av J. N. Darby, I. Harrie, D. Hedegård och H. Åkeson.

Bibelkännare har framfört olika uppfattningar beträffande hur en tidig avskrivare kan ha gjort det fel som har lett till denna obetydliga skillnad i antal. Men ett betraktande av denna tekniska variation i lydelserna i Lukas 10:1 bör inte dra något ifrån den huvudsakliga innebörden i vad handskrifterna visar.

Den stora mängden forntida handskrifter och översättningar är samstämmiga i huvudsak — de bekräftar att Jesus sände ut en stor grupp lärjungar. Vi har en uttrycklig skildring, som visar varför de sändes ut, vad de blev anvisade att göra och hur de reagerade när de kom tillbaka. Att en så fullständig skildring nått oss efter nästan två tusen år bestyrker helt visst att Gud bevarar sitt ord.