Hur långt bör omtänksamheten sträcka sig?
OMTÄNKSAMHET är en egenskap som vi uppskattar hos andra. Så är det i synnerhet när omtanken riktar sig mot oss. Och även när vi gör något som är orätt hoppas vi att man skall visa oss omtänksamhet.
Jehova Gud betraktar egenskapen omtänksamhet som mycket viktig. ”Hans kärleksfulla omtanke varar till obestämd tid”, säger bibeln gång på gång. (Psalm 136, NW) Guds Son, Jesus Kristus, kände honom bättre än någon annan. Jesus uppmanade sina lärjungar att efterlikna Gud, som till och med är ”omtänksam om de otacksamma och onda”. — Luk. 6:35.
Det är därför helt på sin plats att Gud betraktar omtänksamhet som ett grundläggande krav på dem som önskar vinna hans ynnest. Han säger till den som bekänner sig tjäna honom: ”Han har sagt dig, o jordemänniska, vad som är gott. Och vad kräver Jehova i gengäld av dig annat än att du skall utöva rättvisa och älska kärleksfull omtanke och vara blygsam, när du vandrar med din Gud?” — Mik. 6:8, NW.
När man har att göra med människor, kan retsamma situationer uppstå som verkligen sätter omtänksamheten på prov. Detta gäller i synnerhet när vi konfronteras med våra fiender. Men Jesus sade om detta: ”Fortsätt att älska era fiender och att bedja för dem som förföljer er, så att ni måtte visa er vara söner av er Fader som är i himlarna.” — Matt. 5:44, 45.
Att älska sina fiender och behandla dem med omtanke och vänlighet är förmodligen den allra svåraste av den kristnes plikter. Och det är mera än en plikt. Man måste göra det av hjärtat. ”Om din fiende är hungrig, så ge honom att äta”, och ”gläd dig icke, när din fiende faller, och låt ej ditt hjärta fröjda sig, när han störtar över ända” — detta är principer som måste vara fast rotade i den kristnes hjärta. — Rom. 12:20; Ords. 24:17.
Detta betyder dock inte att en kristen inte kan tillrättavisa en annan, resonera med honom om hans misstag eller det orätta och dåliga i hans gärningar. Han kan till och med behöva ”tillrättavisa ... med stränghet” för att övertyga personen i fråga och rädda honom från ”följderna av att fortsätta på en orätt väg. — Tit. 1:13.
Vi har Jesu Kristi exempel. Han var rättfram mot sina fiender. Men han behandlade dem aldrig ovänligt och hotade heller inte att personligen ge dem vedergällning för deras angrepp på honom. När han var på jorden, dömde han inga individer och uttryckte ingen personlig fördömelse över dem. Han förkunnade endast sin Faders domar. — Joh. 5:30.
När han talade till sina bittraste fiender, de skriftlärda och fariséerna, avslöjade han hurudana de var. Gud uppenbarade nämligen deras hjärteinställning för honom. Han varnade dem för Guds dom som fanns uttryckt i Skriften. I stället för att säga: ”Jag är Guds Son, och jag skall sannerligen se till att ni hamnar i gehenna”, ställde han den varnande frågan till dem: ”Hur skall ni kunna fly från gehennas dom?” (Matt. 23:33) Personligen kunde de göra detta endast genom att vika av från sin katastrofkurs.
När Jesus blev föremål för den största ovänlighet och kärlekslöshet från judarnas och de romerska soldaternas sida — han blev mycket värre behandlad än en slav — ”började han inte förolämpa tillbaka. När han led, började han inte hota.” (1 Petr. 2:23; Matt. 27:27—31) Lärjungen Stefanus, den förste kristne martyren, följde detta mönster, då judarna stenade honom till döds. Han bad: ”Jehova, tillräkna dem inte denna synd.” — Apg. 7:60.
De som bekänner sig vara kristna vill se till att deras omtänksamhet inte är mindre än den omtänksamhet och frikostighet, som ibland visas av människor som inte ger sig ut för att vara Guds tjänare. I världen finns det människor som handlar i överensstämmelse med den omtänksamhet som är en del av den mänskliga naturen, som Gud skapat. Men på grund av den mänskliga ofullkomligheten är denna egenskap fördunklad. Den kristne måste därför verkligen förvissa sig om att han inte brister i denna viktiga egenskap.
Tänk på hur människorna på ön Malta på apostlarnas tid fick många som bekände sig tjäna Gud att skämmas. Dessa invånare på Malta, däribland den förnämste mannen på ön, tog emot aposteln Paulus och hans skeppsbrutna medresenärer, omkring 276 personer allt som allt, och visade dem ”ovanlig människokärlek”. De tog hand om de skeppsbrutna i tre månader. Och Lukas, som var en av de skeppsbrutna, berättar att dessa människovänliga öbor ”hedrade oss ... med många gåvor, och när vi [sedan en annan båt blivit tillgänglig] satte segel, överhopade de oss med saker för våra behov”. — Apg. 28:1, 2, 10, 11; 27:37.
Dessa människors omtänksamhet utgjorde sannerligen en fördömelse av de personer i Israels städer som faktiskt hörde Guds Son och såg hans underverk, men ändå utsatte honom för den största ovänlighet och kränkning!
Också i vår tid ser vi ibland eller läser om handlingar av ovanlig människokärlek, vilka genom kontrastverkan kan avslöja mindre omtänksamhet och människokärlek hos somliga som bekänner sig vara överlämnade tjänare åt Gud. Gud lägger utan tvivel märke till sådan människokärlek, om den verkligen härrör från hjärtat, och han kommer att ge sådana personer tillfälle att lära känna mer om honom själv och hans härliga egenskaper. Jehovas vittnen kommer omtänksamt att hjälpa alla sådana människor, vilkas hjärtan Gud öppnar till en åstundan att lära känna honom.
Finns det något enda tillfälle då det är på sin plats att vara ovänlig? Kan det över huvud taget åstadkomma något gott? Nej. ”Men”, kanske någon frågar, ”hur förhåller det sig då med dem som avviker från Guds rättfärdiga principer eller med dem som rentav lägger i dagen en halsstarrig, upprorisk, obotfärdig anda? Skall man verkligen vara omtänksam och vänlig mot sådana personer?”
De som begår ett misstag kommer att bli hjälpta mycket bättre genom omtanke och vänlighet än genom ovänlighet, vilket i själva verket är en form av grymhet. Varför skulle någon av oss, som ständigt önskar och rentav behöver omtanke och vänlighet från andra, döma vår medmänniska som ovärdig att bli omtänksamt, hänsynsfullt behandlad? Han har tillräckligt tunga bördor på sina skuldror utan att behöva bli ytterligare nedtyngd av ovänligheter från vår sida.
Och även om någon är en halsstarrig, obotfärdig överträdare av Guds lag, kan då någon av oss säga att han aldrig kommer att ångra sig och ändra sinne? Endast Gud kan bedöma om han verkligen har begått en oförlåtlig synd. (Matt. 12:32) Dessutom har ovänlighet den verkan att det gör missdådarna ännu mindre benägna att vilja ångra sig och ändra sinne. — Rom. 2:4.
Inte ens då en viss församling hade bekymmer med oenighet, som vållats av upproriska element, tillgrep aposteln Paulus barskhet och hårdhet, utan skrev: ”Jag själv, Paulus, bönfaller er nu vid den Smordes mildhet och välvilja.” (2 Kor. 10:1) Det grekiska ord som här översatts med ”välvilja” har avseende på rättvisa, måttlighet, blidhet, resonlighet. Det är förknippat med mildhet. Det känns behagligt att vara tillsammans med en person som vi vet kommer att visa oss rättvis, resonlig hänsyn. Denna behandling gör det lättare för oss att följa hans råd.
Må därför alla som vill efterlikna Gud och strävar efter att vara trogna vittnen för Jehova arbeta på att uppodla denna frukt av Guds ande, som ökar vår egen lycka och glädje och gör vägen lättare att vandra för andra som önskar tjäna Gud. — Gal. 5:22.