Är din gåva bra, bättre eller bäst?
HAR du märkt att förnöjsamhet både ger sinnesfrid och befrämjar friden människor emellan? Detta är orsaken till att aposteln Paulus kunde skriva: ”Visst är den ett medel till stor vinning, denna gudaktiga hängivenhet jämte förmåga att reda sig med vad man har. Vi har ju inte fört med något till världen, och inte heller kan vi föra med något ut. När vi har vad som när [föda] och skyler [kläder], skall vi vara nöjda med dessa ting.” I själva verket gick han ännu längre. Han uppmuntrade oss att vara nöjda med vår lott, vare sig vi är slavar eller fria, gifta eller ensamstående. — 1 Tim. 6:6—8; 1 Kor. 7:12—27.
Men när det gäller att ge uttryck åt sådana kristna egenskaper som generositet gör vi väl i att fråga oss om vi bör vara nöjda med vad vi ger eller inte. Nöjer vi oss helt enkelt med att göra vad som skulle kunna betecknas som ”bra”, när vi skulle kunna göra vad som skulle kunna betecknas som bättre eller rentav bäst?
Hur förhåller det sig exempelvis när det gäller ett verkligt behjärtansvärt ändamål eller när det gäller att hjälpa någon som är i nöd? Att bidra med en måttligt stor gåva kan sägas vara bra med tanke på att den säkerligen är bättre än ingen gåva alls; och oavsett hur stor den är kommer den att göra någon nytta. I detta avseende berömmer sig somliga av att ge tionde eller en tiondel av sin inkomst. Detta kan helt visst sägas vara bra, även om det inte sägs någonting i Guds ord om att de kristna måste ge tionde. Men faktum är att ett tionde kan betyda en verkligt stor påfrestning för den fattige eller den nära nog utblottade, medan det för den rike inte betyder något offer alls.
Om alla sådana gåvor skulle kunna betraktas som ”bra”, vad skulle då kunna betraktas som en ”bättre” gåva? Det skulle vara om man ger i proportion till sina tillgångar. Detta är vad Jehova Gud krävde av israeliterna i förbindelse med deras årliga högtider. Han gav dem följande befallning: ”Tre gånger om året skall allt ditt mankön träda fram inför Jehova, din Gud, på den plats som han skall utvälja: vid de osyrade brödkakornas högtid [i samband med påsken] och veckohögtiden [vid pingsten] och lövhyddohögtiden [vid slutet av skördetiden], och ingen skall träda fram inför Jehova tomhänt. Gåvan ur vars och ens hand skall stå i proportion till den välsignelse som Jehova, din Gud, har gett dig.” — 5 Mos. 16:16, 17, NW.
Helt visst är detta ett rättmätigt krav, och aposteln Paulus betraktade det också som ett sådant. När han därför uppmuntrade de välbärgade kristna i Korint att ge gåvor till förmån för deras behövande bröder i Jerusalem, skrev han: ”Om nämligen villigheten först finns där, är den särskilt godtagbar efter vad man har, inte efter vad man inte har. Det är ju inte meningen att det skall vara lätt för andra men svårt för er, utan att ert överskott just nu genom en utjämning skall avhjälpa deras brist, för att deras överskott också skall komma att avhjälpa er brist, så att det kan ske en utjämning. Alldeles som det är skrivet: ’Den som hade mycket hade inte för mycket, och den som hade litet hade inte för litet.’” — 2 Kor. 8:12—15.
Detta förhållande — att man skall ge i proportion till vad man har — kan sägas vara en princip som både är till tröst och är hjärterannsakande. Hur då? Det är en princip som är till tröst för sådana kristna som har litet att ge. Så länge de ger i proportion till vad de har kan de känna sig nöjda. Å andra sidan är det en hjärterannsakande princip för sådana kristna som har många ägodelar, som är rika, för de gör väl i att fråga sig själva om deras gåva, även om den är större än andras, står i proportion till deras rikedom eller ekonomiska tillgångar.
Om den gåva som står i proportion till ens möjligheter kan sägas vara en ”bättre” gåva, vad skulle då kunna betecknas som den ”bästa” gåvan när det gäller att ge uttryck åt generositet? Det skulle vara att ge ett stort personligt offer. I detta avseende är Skaparen, Jehova Gud, det bästa exemplet, för vad läser vi i Johannes 3:16? ”Gud älskade världen så mycket att han gav sin enfödde Son”, sin dyrbaraste skatt och ägodel, ”för att var och en som utövar tro på honom inte må bli tillintetgjord utan ha evigt liv.” Och Guds Son, Jesus Kristus, gav i samma anda, för som han sade: ”Ingen har kärlek större än denna: att någon skulle ge ut sin själ till förmån för sina vänner.” — Joh. 15:13.
I detta tjänar Jesus som ett mönster för oss, så att vi tätt kan följa efter i hans fotspår, vilket han själv också sade: ”Jag ger er nu ett nytt bud, att ni skall älska varandra; alldeles som jag har älskat er, att ni också skall älska varandra. Av detta skall alla veta att ni är mina lärjungar: om ni har kärlek inbördes.” — Joh. 13:34, 35; 1 Petr. 2:21.
De kristna i Filippi gav uttryck åt detta slags kärlek. Vi läser i 2 Korintierna 8:1—4: ”Nu vill vi låta er, bröder, få veta om Guds oförtjänta omtanke som har ägnats församlingarna i Macedonien, att i en stor prövning under betryck deras överflöd av glädje och deras djupa fattigdom fick deras givmildhets rikedom att överflöda. Ty efter sin verkliga förmåga, ja, jag betygar, utöver sin verkliga förmåga gjorde de detta, i det att de självmant fortsatte att mycket enträget tigga oss om förmånen att få ge den välmenta gåvan och om en andel i understödet till de heliga”, det vill säga till de behövande kristna i Jerusalem. Det var inte utan giltig anledning som Paulus gav de förmögna kristna i Korint följande råd: ”Må ni också vara överflödande i att ge denna välmenta gåva.” — 2 Kor. 8:7.
Varför bör vi inte nöja oss med att bara ge en symbolisk gåva, när vi kan ge det som är bättre eller rentav bäst? Därför att detta är en skyldighet som åvilar de kristna enligt Guds ord, enligt de föreskrifter och exempel som vi sett finns nedskrivna i det. Dessutom ger det en viss tillfredsställelse att veta att man har övervunnit den själviska hamstringsinstinkten och har gett frikostigt. Och mer än så, det finns dessutom en biblisk princip som gäller i sådana här fall och vars verkan vi inte kan komma ifrån. Denna princip är: ”Den som sår sparsamt, han skall också skörda sparsamt; och den som sår rikligt, han skall också skörda rikligt.” Skörda vad för något? Inte något i materiellt avseende, utan i andligt, i överensstämmelse med Jesu ord: ”Det är lyckligare att ge än att få.” — 2 Kor. 9:6; Apg. 20:35.