Kan du ta emot tuktan?
”I VÅRA dagar slår föräldrar bara på sin ’tam tam’ (danstrumma), men de slår inte sina barn.” Så sade några skolflickor på ett college i Afrika. Vad menade de? Att det var omodernt med tuktan. Föräldrar önskade inte utdela den, och barn var rätt glada över att slippa ta emot den.
Är detta förståndiga attityder? Enligt ett lexikon är tuktan egentligen ”fostran som tillrättavisar, formar eller fullkomnar de mentala förmågorna eller den moraliska karaktären”. Kan någon egentligen klara sig utan det slaget av tuktan? Varför trodde de där afrikanska skolflickorna — och deras föräldrar — att de kunde göra det?
En negativ inställning till tuktan är faktiskt inte begränsad till afrikanska skolflickor och deras föräldrar. Det verkar som om de flesta människor i våra dagar betraktar råd eller tuktan som ett obefogat inkräktande på deras frihet, som något som inskränker deras rättigheter. Men en sådan inställning är inte något typiskt för 1900-talet. För tusentals år sedan lade Gud själv märke till att ”benägenheten hos människans hjärta är ond alltifrån hennes ungdom”. (1 Moseboken 8:21, NW) Aposteln Paulus pekade på slutresultatet av tusentals år av en sådan ond benägenhet, när han skrev: ”Människorna skall vara egenkära, penningkära, inbilska, övermodiga, hädare, olydiga mot föräldrar, otacksamma, illojala, utan naturlig tillgivenhet, ovilliga till någon som helst överenskommelse, baktalare, utan självbehärskning, vildsinta, utan kärlek till det goda, förrädare, egensinniga, uppblåsta av högmod.” (2 Timoteus 3:2—4) Inte underligt att det är impopulärt med tuktan!
Är det verkligen så hemskt med tuktan?
Behöver en kristen verkligen tuktan? Ja, Jesus sade att vägen till livet är ”smal”. (Matteus 7:13, 14) Det är lätt att komma bort från den. Skulle det därför inte vara förståndigt att ta emot tuktan eller fostran, som ordboken kallar den? Tänk till exempel om en vandrare råkar komma bort från sin väg och hamnar riskabelt nära ett farligt område. Hur skulle han då reagera, om en främling erbjuder sig att visa honom hur han kan gå tillbaka till sin färdväg? Skulle han ilsket avvisa hjälpen och insistera på att han har rätt att gå vart han vill? Skulle han anklaga den vänlige främlingen för att söka inkräkta på hans rättigheter? Knappast. Han skulle vara tacksam för den erbjudna hjälpen.
Den förståndige kristne är därför tacksam, när hjälp erbjuds i form av vänlig tuktan. Profetens ord är sanna oavsett vår ålder eller erfarenhet i livet: ”Jag vet det, Herre [Jehova]: människans väg beror ej av henne, det står inte i vandrarens makt att rätt styra sina steg.” (Jeremia 10:23) Därför behöver vi alla tuktan.
De förkastade tuktan
En som förkastade tuktan var Kain, som var svartsjuk på sin bror Abel. Jehova själv förmanade Kain, när han såg att han började komma bort från den rätta vägen och frågade: ”Varför är du vred, och varför är din blick så mörk? Är det inte så: om du har gott i sinnet, då ser du frimodigt upp, men om du inte har gott i sinnet, då lurar synden vid dörren. Till dig står dess åtrå, men du bör råda över den.” (1 Moseboken 4:6, 7) Kain lyssnade inte. Han dödade sin bror Abel och introducerade därigenom mord i den mänskliga historien. — 1 Moseboken 4:8—16.
På Samuels tid tog inte Elis söner emot tuktan. Eli var överstepräst vid Jehovas helgedom, men hans söner utnyttjade sin ställning till att stjäla av offren och till att förleda kvinnor till att begå omoraliskhet med dem. Deras far tillrättavisade dem — rätt svagt — men de lyssnade inte. Vad blev resultatet? Deras förkastande av tuktan ledde till att de blev dödade i strid, och chocken av den nyheten vållade Elis egen död. — 1 Samuelsboken 2:12—17, 22—25; 3:11—18; 4:1—4, 10—18.
Några lyssnade
Men andra tog emot tuktan. David, som var kung och krigare, begick ett fruktansvärt brott, när han vållade att Uria blev dödad — den man med vars hustru David hade begått äktenskapsbrott. Men David tog emot den skarpa tillrättavisning Gud sände genom profeten Natan, och därför förkastade Jehova honom inte fullständigt. (2 Samuelsboken 12:1—14) Ja, tuktan kan hjälpa oss att återställas till och med från mycket allvarliga synder.
Job fick råd av den unge mannen Elihu och skulle ilsket ha kunnat förkasta råden. Trots att Job hade lidit fruktansvärt för Satans hand, vägrade han att ”förbanna Gud och dö” (NW). Med sådana meriter kunde det kanske ha varit svårt för honom att inse varför han skulle lyssna till denne unge mans råd. Men Job lyssnade och fick veta att han trots sin ostrafflighet behövde rätta till sin inställning något. Därefter fick han privilegiet att få råd av Jehova själv, och till sist blev han belönad med många välsignelser. (Job 2:9, 10; 32:6; 42:12—16) Tuktan kan således hjälpa också dem som har enastående meriter i fråga om uthärdande och trohet.
Aposteln Petrus fick också tuktan. Kom ihåg att Petrus var en Jesu Kristi apostel, att han var vittne till Jesu förvandling och att det var åt honom Kristus anförtrodde ”himmelrikets nycklar”. (Matteus 16:18, 19) Men vid ett tillfälle tillrättavisade aposteln Paulus, en relativt ny efterföljare till Jesus, Petrus offentligt för hans uppförande i församlingen i Antiokia. Det är uppenbart att Petrus tog emot tuktan, för senare talade han om Paulus som ”vår älskade broder Paulus”. (2 Petrus 3:15; Galaterna 2:11—14) Därför kan en kristen som har många privilegier också räkna med att få ta emot tuktan.
Nutida kristna och tuktan
Vi bör inte bli förvånade, om vi kan få råd från vilken mogen person som helst inom församlingen. Men de förordnade äldste är de som framför allt har fått ansvaret att vaka över vårt bästa. Det är till dessa andliga herdar som bibeln säger: ”Du bör med visshet känna din hjords utseende. Ägna dig av hjärtat åt dina boskapshjordar.” — Ordspråksboken 27:23, NW.
Om vi inser att det kräver verklig kärlek, och också mod, för de äldste att ge råd, så kan detta hjälpa oss att ta emot tuktan. Äldste blir ofta avsnästa, när de försöker hjälpa. En afrikansk äldste talade till exempel med en kvinna, som hade varit kristen under lång tid, och varnade henne för att hon höll på att bli indragen i något okristet. Det var svårt att ge det rådet, och det blev inte lättare av att hon blev förnärmad. Till slut blev rådet förkastat, och den som fick det vägrade att ha något mer att göra med den äldstebroder som hade försökt hjälpa henne. Hur mycket förståndigare hade det inte varit, om hon hade kommit ihåg att ”vännens slag ges i trofasthet”! — Ordspråksboken 27:6.
Tuktan kan hjälpa oss att tillämpa ett annat bibliskt ordspråk: ”Den kloke ser faran och söker skydd, men de oförståndiga löper iväg och får plikta för det.” (Ordspråksboken 22:3) Dessa ord borde ha hjälpt en kristen man i samma land. Han fick vanan att gå på restaurang utan sin fru och sitt barn. Detta oroade somliga, eftersom servitriserna i många av restaurangerna i den trakten faktiskt var prostituerade som sökte kunder. De äldste i församlingen talade därför vid flera tillfällen med den här mannen om detta. Men han förkastade råden — ofta rätt häftigt. Till sist gick han i omoraliskhetens fälla. Hur mycket förståndigare hade det inte varit, om han hade lyssnat till de välmenande råden!
Om vi för ett ögonblick glömmer vår egen synvinkel och försöker se saker och ting så som Jehova ser dem, kommer vi att vara villigare att ta emot tuktan. Det är sant att tuktan kan vara en ovälkommen påminnelse om vår egen ofullkomlighet. Den kanske kan få oss att i viss utsträckning förlora ansiktet. Men tänk på hur nöjd Jehova är när hans tjänare handlar förståndigt och låter bli att hemfalla åt synd! ”Bli vis, min son”, säger hans ord, ”så gläder du mitt hjärta. Jag kan då ge den svar, som smädar mig.” (Ordspråksboken 27:11) Om vi kan svälja vår stolthet och ta emot den tuktan som ges, kommer vi att vara bland dem som ger Jehova ett svar på Satans utmaningar.
Tuktan ger fin frukt
Som vi har sett är tuktan till för oss alla. Den är något som alla behöver — män och kvinnor, unga och gamla, de som har varit med länge i sanningen och de som är nyare. Vi bör därför räkna med tuktan och till och med söka den. Studera Guds ord och lägg märke till vad det säger som tjänar som råd åt dig. (2 Timoteus 3:16, 17) Var med vid möten och lyssna noga för att se vad som passar in på dig. (Hebréerna 10:24, 25) Om kärleksfull biblisk tuktan ges på det personliga planet, så ta för all del emot den i den anda som den ges. Utnyttja all korrigerande fostran som kommer från Jehova.
Så här skrev Paulus till hebréerna: ”Det är sant att ingen tuktan för ögonblicket tycks vara till glädje, utan till bedrövelse; men efteråt frambringar den, åt dem som har blivit övade genom den, fridsam frukt, nämligen rättfärdighet.” (Hebréerna 12:11) Så även om tuktan ibland kan kännas smärtsam, så får den ett gott resultat. Att vi tar emot tuktan kan hjälpa oss att få vara bland dem som behagar Jehova. Tuktan kommer att hjälpa oss att vandra ”klanderfritt” och ägna oss ”åt rättfärdighet” och tala ”sanning” i vårt ”hjärta”. (Psalm 15:1, 2, NW) Må vi därför alla ta emot tuktan.