Är ditt givande en offergåva?

En balanserad syn på bidrag

EFTER det att Jesus hade undervisat folket i templet om många saker ”satte [han] sig ner med bidragsbössorna inom synhåll och började ge akt på hur folket lade pengar i bidragsbössorna”. (Markus 12:41) Det som sedan följde är den välkända berättelsen om änkans skärv. Men varför satt Jesus där och iakttog de människor som lade i sina bidrag? Hade han inte sagt till sina lärjungar att de inte ens skulle låta den vänstra handen veta vad den högra handen gjorde, när de gav sina barmhärtighetsgåvor? — Matteus 6:3.

Tidigare hade Jesus kraftigt fördömt de religiösa ledarna som sådana som genom skrupelfria metoder glupskt förtär ”änkornas hus”. Han sade att dessa religiösa ledare ”skall få en hårdare dom”. (Markus 12:40) I syfte att påvisa vilken lärdom man kan dra av detta vände han sedan sin uppmärksamhet till vad människorna företog sig där vid bidragsbössorna. Eftersom vi i våra dagar i så hög grad hör talas om stora penningsummor inom olika kyrkoorganisationer, missbruket av sådana medel och de överdådiga livsstilarna hos de ansvariga, gör vi väl i att lyssna noggrant till vad Jesus hade att säga. — Läs Markus 12:41—44.

Bidragsbössorna

Berättelsen uppger att Jesus ”satte sig ner med bidragsbössorna inom synhåll”. Detta var tydligen på kvinnornas förgård, där ett antal bidragsbössor, eller kistor, stod placerade utmed väggarna, så att folket kunde lägga i sina bidrag där. Den judiska traditionen uppger att det fanns sammanlagt 13 bidragsbössor. På hebreiska kallades de trumpeter, eftersom de hade en liten öppning på ovansidan i form av klockstycket till en trumpet. Det sägs att ”ingen gick in i templet utan att lägga i något”.

Den franske professorn Edmond Stapfer har i sin bok Palestine in the Time of Christ (Palestina på Kristi tid, 1885) gett en ganska detaljerad beskrivning av dessa bidragsbössor. Hans redogörelse ger oss en viss insyn i det religiösa livet bland folket på den tiden, i synnerhet med avseende på deras bidrag till tempelsysslorna.

”Varje kista var avsedd för ett särskilt ändamål, vilket angavs genom en inskription på det hebreiska språket. Inskriptionen på den första kistan löd: Nya siklar; det vill säga siklar som var avsedda för utgifterna under det innevarande året. Den andra: Gamla siklar; det vill säga siklar som skulle gå till utgifter under det föregående året. Den tredje: Turturduvor och ungduvor; de pengar som lades i denna kista var det pris som betalades av dem som var förpliktade att offra två turturduvor eller två ungduvor, den ena som brännoffer och den andra som syndoffer. Ovanför den fjärde kistan stod skrivet: Brännoffer; dessa pengar täckte utgifterna för de andra brännoffren. Den femte bar inskriptionen: Ved och innehöll gåvor från de troende för inköp av ved till altaret. Den sjätte: Rökelse (pengar att köpa rökelse för). Den sjunde: För det allraheligaste (pengar för nådastolen). De sex övriga kistorna bar inskriptionen: Frivilliga offergåvor.”

Beteckningen på de två första kistorna hade avseende på den halvsikel (två drakmer i grekiska pengar) huvudskatt som varje vuxen manlig person enligt lagen måste erlägga för underhållet av templet, de sysslor som utfördes där och de dagliga offer som frambars för hela nationens räkning. Denna skatt insamlades ofta på de enskilda orterna och fördes sedan till templet. — Matteus 17:24.

Lagen krävde också att folket skulle frambära olika offer för egen räkning. Somliga var avsedda för synder som man hade begått, andra för ceremoniella ändamål, och ytterligare andra tjänade som ett uttryck för deras hängivenhet och tacksamhet. De kistor som bar inskriptionerna ”Turturduvor och ungduvor” och ”Brännoffer” var avsedda för sådana ändamål. ”I Trumpet III”, sägs det i boken The Temple, Its Ministry and Services (Templet, dess prästerskap och tempelsysslor), ”lade de kvinnor som måste frambära turturduvor som brännoffer och syndoffer ner en motsvarande summa i pengar, och dessa pengar togs dagligen ut ur bidragsbössan, varefter man offrade det antal turturduvor som svarade mot denna summa.” Det är troligt att det var detta som föräldrarna till den nyfödde Jesus gjorde. — Se Lukas 2:22—24; 3 Moseboken 12:6—8.

Dessutom gav man bidrag för den ved och den rökelse som användes vid altaret och bidrag för de frivilliga offren. Även i det fallet var det, enligt professor Stapfer, så att ”om någon gav pengar för ved eller rökelse, fanns det en fastställd minimisumma, och en mindre summa än denna kunde inte ges som bidrag. Man var tvungen att ge en penningsumma som motsvarade minst en handfull rökelse eller två grova vedstycken av en alns längd.”

Vad lär vi oss då av allt detta? Det framgår helt klart att israeliterna hade ett stort antal förpliktelser beträffande underhållet av tabernaklet och senare av templet i Jerusalem, deras centrum för sann tillbedjan. Offergåvor och bidrag var en oskiljaktig del av deras tillbedjan. Lagen påbjöd i själva verket att ”ingen skall träda fram inför Jehova tomhänt”. (5 Moseboken 16:16, NW) Men vilken var deras syn på dessa förpliktelser?

Skilda uppfattningar

Den bibliska redogörelsen visar att folket var mycket givmilt och frikostigt på Mose och Davids tid och senare under Joas’ och Josias regeringar. (2 Moseboken 36:3—7; 1 Krönikeboken 29:1—9; 2 Krönikeboken 24:4—14; 34:9, 10) De var lyckliga över att ha en andel i byggandet av Jehovas hus och i underhållet av det såväl som i befrämjandet av sann tillbedjan. Deras inställning kom särskilt väl till uttryck i Davids ord, när han sade: ”Jag gladdes, när man sade till mig: ’Vi skall gå till Herrens [Jehovas] hus.’” — Psalm 122:1.

Denna frikostiga ande delades emellertid inte av alla. Vi läser till exempel att prästerna på Malakis tid offrade åt Jehova ”vad som är rövat, och vad som är lytt och svagt”. I stället för att finna glädje i sitt privilegium att utföra sådana tjänster sade de: ”Se! Vilken möda!” — Malaki 1:13, NW.

På Jesu tid fanns det på liknande sätt somliga som utnyttjade situationen till att främja sina egna intressen. Ett exempel var de beryktade penningväxlarna, som inte befann sig där för att bara växla pengar. De drog i stället fördel av det förhållandet att endast hebreiska siklar var godtagbara som bidrag och att alla de som hade romerska eller grekiska pengar var tvungna att växla dessa. Enligt Alfred Edersheim, en auktoritet på judisk historia, ”hade bankirerna tillstånd att ta en avgift på en silvermeah, dvs. omkring en fjärdedels denar [en denar var en arbetares dagsinkomst], för varje halvsikel”. Om detta är riktigt, är det inte svårt att inse vilken lönande affär detta måste ha blivit och varför de religiösa ledarna blev så förbittrade, när Jesus drev ut penningväxlarna.

”Av sin fattigdom”

Allt detta ger eftertryck åt Jesu liknelse om den fattiga änkans lilla bidrag, som hon utan tvivel lade ner i en av de bidragsbössor som det stod ”Frivilliga offergåvor” på. Som änka behövde hon inte ge någon huvudskatt, och eftersom hon hade begränsade tillgångar, var hon troligen inte i stånd att uppfylla minimikraven för brännoffren eller bidragen för ved eller rökelse. Men hon ville ändå göra något för att visa sin kärlek till Jehova. Hon ville inte att man skulle lämna henne ur räkningen, och inte heller ville hon nöja sig med att bara överlåta saken åt dem som ”hade råd”. Jesus sade: ”Hon lade i av sin fattigdom allt vad hon hade, hela sin försörjning.” — Markus 12:44.

Det finns många värdefulla lärdomar vi kan hämta ur denna berättelse. Den främsta lärdomen är kanske den att samtidigt som vi alla har privilegiet att kunna skänka vårt stöd åt den sanna tillbedjan med hjälp av våra materiella ägodelar, så är det som är verkligt dyrbart i Guds ögon inte sådana gåvor som vi kan avstå ifrån, utan sådana gåvor som är värdefulla för oss. Med andra ord: Ger vi av sådant som vi i själva verket inte kommer att sakna, eller är vårt givande en verklig offergåva, en uppoffring?

Hur den sanna tillbedjan befrämjas i våra dagar

I våra dagar befrämjar Jehovas vittnen den sanna tillbedjan genom att nitiskt predika ”dessa goda nyheter om riket ... på hela den bebodda jorden”. (Matteus 24:14) Att utföra denna globala uppgift inbegriper inte bara hängiven ansträngning, tid och energi, utan också avsevärda utgifter. Jehovas vittnens årsbok 1987 uppger att ”under 1986 sammanlagt 23.545.801 dollar och 70 cent använts för att ekonomiskt stödja de många andra frivilliga arbetarna på fältet, till exempel de 2.762 missionärerna, de 13.351 pionjärerna med särskilt uppdrag och tillsyningsmännen för världens 3.353 kretsar och områden och dessa bröders hustrur”. I denna summa är ändå inte inräknad de ”stora utgifter i fråga om att köpa, bygga och renovera fastigheter, utrusta tryckerier och kontor vid högkvarteret och Sällskapets 93 avdelningskontor och när det gällt att sörja för de materiella behoven för de 8.920 frivilliga, som tjänstgör i Betelfamiljerna”.

Varifrån kommer dessa medel? är en fråga som ofta ställs. Till skillnad från kristenhetens kyrkor tar Jehovas vittnen inte upp kollekt eller skickar ut tiggarbrev. Däremot finns bidragsbössor — på liknande sätt som på bibelns tid — uppställda i deras Rikets salar. Ibland kan det hända att andra bössor ställs ut för särskilda ändamål, till exempel i samband med uppförandet av Rikets salar eller sammankomsthallar eller för att hjälpa missionärer att kunna närvara vid konvent i sitt eget hemland. Bidrag kan också sändas direkt till Watch Tower Society, 25 Columbia Heights, Brooklyn, New York 11201, eller till Sällskapets avdelningskontor i ditt eget land för befrämjandet av predikoarbetet över hela världen.

Hur betraktar du dessa många och olika sätt på vilka bidrag ges? Betraktar du dem som en påfrestande börda, precis som somliga gjorde på Malakis tid, så att du kanske säger i ditt hjärta: ”Se! Vilken möda!”? Eller är det så att du i likhet med den ”fattiga änkan” ser dem som tillfällen att visa ditt nit för och din omsorg om den sanna tillbedjan och din önskan att ära Jehova med dina värdefulla ting? Glöm inte den angelägna frågan: Är ditt givande en offergåva, en uppoffring?

”’Pröva mig i detta avseende’, har härars Jehova sagt, ’om jag inte kommer att öppna himlarnas dammluckor för er och verkligen tömma ut över er välsignelse tills det inte är någon mer brist.’” (Malaki 3:10, NW) Det andliga välståndet och den världsvida utvidgningen bland Jehovas folk bevisar att Jehova redan gör detta. Må vi fortsätta att ge Jehova sådana bidrag som verkligen är offergåvor — uppoffringar.

[Ruta på sidan 30]

HUR SOMLIGA BIDRAR TILL RIKETS VERK

◻ GÅVOR: Penningbidrag kan sändas direkt till Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet, Box 5, 732 00 Arboga (postgiro 459457-8). I Finland kan bidrag sändas till Vakttornet, PB 68, 01301 Vanda 30. Läsare i övriga länder kan sända bidragen till avdelningskontoret i respektive land — adresser finns upptagna i flertalet av våra inbundna böcker. Ett kort brev (eller några ord på postgiroblanketten) som förklarar att pengarna är avsedda som ett frivilligt bidrag bör alltid åtfölja sådana gåvor. Man kan också skänka annan egendom, fast eller lös, men bör då först ta kontakt med Sällskapet innan man gör en sådan donation.

◻ FÖRSÄKRINGAR: Sällskapet Vakttornet kan också göras till förmånstagare för livförsäkringar och bör då meddelas om detta.

◻ TESTAMENTEN: Egendom kan också testamenteras till Sällskapet Vakttornet genom ett i laga form upprättat testamente. Sällskapet bistår med utformningen av sådana testamenten, om testatorn så önskar.

Det går att få ytterligare upplysningar eller råd angående dessa angelägenheter genom att skriva till Sällskapet Vakttornets avdelningskontor.

Frågor från läsekretsen

◼ Vissa språkvetenskapsmän hävdar att ordet ”kamel” bör ersättas med ordet ”rep” i Matteus 19:24, där det heter: ”Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik man att komma in i Guds rike.” Vilket ord är det rätta?

Vissa bibelkännare har felaktigt dragit den slutsatsen att Jesu ord här ursprungligen skrevs på arameiska. Det arameiska ord som används i sådana versioner (gam·la’ʹ) kan betyda ”kamel”. Detta ord kan emellertid, beroende på sammanhanget, också översättas ”ett kraftigt rep och en bjälke”. Men enligt Papias från Hierapolis, som kanske var samtida med aposteln Johannes, skrev Matteus sitt evangelium ursprungligen på hebreiska och inte på arameiska och översatte det sedan till grekiska. Det hebreiska ordet för kamel (ga·malʹ) skiljer sig ganska mycket från de ord som översätts med rep (cheʹvel) eller lina (‘avothʹ), och Matteus skulle med all säkerhet ha valt rätt grekiskt ord.

De äldsta och de mest pålitliga grekiska handskrifterna (Sinaiticus och Vatikanhandskriften nr 1209) har ordet kaʹme·los, som betyder kamel. Just detta ord används i Matteus 23:24, där det råder föga tvivel om att det är ordet ”kamel” som avses.

Under århundradenas gång har några försökt mildra Jesu bitande överdrift. Några tog sig rentav friheter med den heliga texten. Från omkring 400-talet kan man i vissa grekiska handskrifter finna ett snarlikt ord kaʹmi·los i det här skriftstället. Detta ovanliga ord betyder ”rep, tross”. Enligt A Greek-English Lexicon of the New Testament, av Arndt och Gingrich, ”har [det] ingen plats i NT [Nya testamentet]”. Westcott och Hort, kännare av det grekiska språket, menar att den som bär skulden för att detta ord satts in i stället på 400-talet är den till bekännelsen kristne Kyrillos från Alexandria, som hävdade att det ord som Matteus använde (kaʹme·los) kunde betyda tross. Han sade: ”Det är sed bland dem som är väl bevandrade i navigering att kalla de tjockare trossarna för ’kameler’.” Men så här säger Westcott och Hort om denna tanke: ”Den är med säkerhet felaktig.”

Tanken att låta en stor kamel försöka gå igenom ett litet nålsöga ”vittnar om österländsk överdrift”, enligt ett referensverk. I boken The Babylonian Talmud omtalas några enskilda personer som gjort sig kända för ett sådant skarpsinne att de till synes kunde göra det omöjliga, och det heter faktiskt så här i det verket: ”De drog en elefant genom ett nålsöga.” Jesus använde alltså en typisk österländsk bild för att framhålla det omöjliga i en viss sak och gjorde det med hjälp av en livfull kontrast. Ja, det skulle vara omöjligt att trä vilket stort föremål som helst genom ett nålsöga — oavsett om det var ett rep, en kamel eller en elefant.

Jesus sade inte att det var omöjligt för en rik människa att vinna livet, för några välbärgade personer blev hans efterföljare. (Matteus 27:57; Lukas 19:2, 9; Johannes 19:38, 39) Men strax innan Jesus uttalade dessa ”hårda ord” hade en rik ung man avvisat stora andliga möjligheter på grund av att han hade större kärlek till sina ”många ägodelar”. (Matteus 19:16—22) Det skulle vara omöjligt för vilken rik människa som helst med denna inställning att ärva evigt liv. En sådan människa skulle enbart med Guds utomordentliga hjälp kunna förändra sig och ta emot frälsningen som måste komma genom Guds kraft. — Matteus 19:25, 26.