hade fester för två stora gudar — en solgud och en de dödas gud (kallad Samain), vilkas fest hölls den 1 november, begynnelsen av det keltiska nyåret. Festen för de döda införlivades steg för steg i den kristna ritualen.” — (1977), band 13, sid. 725.

I sin bok The Worship of the Dead framhåller överste J. Garnier detta ursprung: ”Alla forntida nationers mytologier är sammanvävda med händelserna i samband med syndafloden. ... Kraften i detta argument illustreras genom det faktum att det hölls en stor högtid för de döda till minne av den händelsen, inte bara av nationer som mer eller mindre stod i förbindelse med varandra, utan av andra som var vitt skilda, både av oceanen och av århundraden i fråga om tid. Denna högtid hålls dessutom av alla på eller omkring just den dag då, enligt den mosaiska skildringen, syndafloden ägde rum, dvs. den sjuttonde dagen i den andra månaden — den månad som i det närmaste motsvarar vår månad november.” (London, 1904, sid. 4) Således började detta firande i själva verket med att man ärade människor som Gud hade tillintetgjort på grund av deras ondska på Noas tid. — 1 Mos. 6:5—7; 7:11.

Sådana helgdagar till ära för ”de dödas andar”, som om de levde i en annan värld, är i strid med Bibelns beskrivning av döden som ett tillstånd av fullständig omedvetenhet. — Pred. 9:5, 10; Ps. 146:4.

Beträffande ursprunget till tron på själens odödlighet, se sidorna 93 och 94, under rubriken ”Död”, och sidorna 349 och 350, under rubriken ”Själ”.

Vad är ursprunget till Valentins dag (”alla hjärtans dag”)?

I The World Book Encyclopedia får vi denna upplysning: ”Valentins dag infaller på helgdagen för två olika kristna martyrer kallade Valentin. Men de sedvänjor som hör samman med den dagen ... kommer troligen från en forntida romersk fest kallad Lupercalia, en fest som ägde rum den 15 februari varje år. Festen var till ära för Juno, den romerska gudinna som var kvinnornas och äktenskapets beskyddare, och Pan, naturens gud.” — (1973), band 20, sid. 204.

Vad är ursprunget till mors dag?

I The Encyclopædia Britannica heter det: ”En högtid som härrör från modersdyrkan i det forntida Grekland. Regelrätt modersdyrkan med ceremonier för Kybele eller Rhea, gudarnas stora moder, utövades den 15 mars över hela Mindre Asien.” — (1959), band 15, sid. 849.

Vilka bibliska principer förklarar de kristnas syn på ceremonier till minne av vissa händelser i en nations politiska historia?

Joh. 18:36: ”Jesus svarade [den romerske ståthållaren]: ’Mitt kungarike är ingen del av den här världen.’”

Joh. 15:19: ”Om ni [Jesu efterföljare] vore en del av världen, skulle världen hålla av vad som är dess eget. Men eftersom ni inte är någon del av världen, utan jag har utvalt er ur världen, fördenskull hatar världen er.”

1 Joh. 5:19: ”Hela världen befinner sig i den ondes våld.” (Jämför Johannes 14:30; Uppenbarelseboken 13:1, 2; Daniel 2:44.)

Andra lokala och nationella helgdagar

Det finns många sådana. Alla kan inte behandlas här. Men de historiska upplysningar som getts här ovan visar vad man skall tänka på i förbindelse med helgdagar, och de bibliska principer som redan har behandlats ger i hög grad vägledning åt dem vars främsta önskan är att göra det som behagar Jehova Gud.

Helgon

Definition: Enligt den romersk-katolska läran är helgon avlidna som nu är tillsammans med Kristus i himlen och som av kyrkan har fått erkännandet att vara i särskild grad heliga och dygdiga. I den tridentinska trosbekännelsen sägs det att helgonen skall åkallas som förespråkare hos Gud och att både helgonrelikerna och helgonbilderna skall vördas. Även i andra religioner åkallar man helgon för att få hjälp. Vissa religioner lär att alla deras medlemmar är helgon och är fria från synd. Bibeln talar många gånger om helgon (till exempel i ÄÖ) eller heliga. Den talar om Kristi 144.000 med anden smorda efterföljare som sådana.

Lär Bibeln att en människa måste ha fått himmelsk härlighet innan hon kan erkännas som helgon?

Bibeln talar otvetydigt om att det finns helgon eller heliga i himlen. Jehova omtalas som ”den Helige [grekiska: hạ·gi·on]”. (1 Petr. 1:15, 16; se 3 Moseboken 11:45.) Jesus Kristus kallades ”Guds helige [hạ·gi·os]” när han var på jorden och kallas ”den helige [hạ·gi·os]” nu när han är i himlen. (Mark. 1:24; Upp. 3:7; 1981) Änglarna är också ”heliga”. (Apg. 10:22, 1981) Samma grundord i den grekiska grundtexten används om ett ansenligt antal människor på jorden.

Apg. 9:32, 36—41 (1981): ”Petrus vandrade från plats till plats och kom då också till de heliga [ha·gị·ous] som bodde i Lydda. I Joppe fanns det bland lärjungarna en kvinna som hette Tabita [som dog]. ... Så vände han [Petrus] sig mot den döda och sade: ’Tabita, stig upp!’ Hon öppnade ögonen, och när hon såg Petrus satte hon sig upp. Han räckte henne handen och hjälpte henne att resa sig. Sedan kallade han in de heliga och änkorna och lät dem se hur hon stod där levande.” (Det är tydligt att dessa heliga ännu inte var i himlen, och inte heller var det bara någon framträdande person, till exempel Petrus, som betraktades som helig.)

2 Kor. 1:1; 13:12 (1981): ”Från Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, och från vår broder Timotheos till Guds församling i Korinth och till alla heliga [ha·gị·ois] [helgon, ÄÖ] runt om i Achaia.” ”Hälsa varandra med en helig kyss. Alla de heliga [helgon, ÄÖ] hälsar till er.” (Alla dessa första kristna som blivit renade genom Kristi blod och avskilts för Guds tjänst som blivande Kristi medarvingar omtalas som helgon eller heliga. Erkännandet av att de var helgon uppsköts tydligen inte tills de hade dött.)

Är det skriftenligt att be till ”helgon” för att be dem verka som förespråkare hos Gud?

Jesus Kristus sade: ”Så skall ni be: Vår fader, du som är