Bön

Definition: Ett andäktigt tal riktat till den sanne Guden eller till falska gudar, ett tal i vilket man antingen högt eller tyst för sig själv uttrycker sina tankar.

Tycker du som så många andra att du inte får något svar på dina böner?

Vems böner är Gud villig att höra?

Ps. 65:2; Apg. 10:34, 35: ”O du som hör bön, ja till dig skall människor av allt kött komma.” ”Gud [är] inte ... partisk, utan i varje nation är den som fruktar honom och utför rättfärdighetsgärningar godtagbar för honom.” (Ens nationalitet, hudfärg eller ekonomiska omständigheter har ingen betydelse i frågan. Men ens hjärtas motiv och ens levnadssätt har det.)

Luk. 11:2: ”Närhelst ni ber, skall ni säga: ’Fader, må ditt namn bli helgat.’” (Är dina böner riktade till Fadern, vars namn är Jehova, enligt Bibeln? Eller riktar du i stället dina böner till ”helgon”?)

Joh. 14:6, 14: ”Jesus sade till honom: ’Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Ifall ni ber om något i mitt namn, skall jag göra det.’” (Ber du i Jesu Kristi namn och erkänner därigenom att du som syndfull människa behöver honom som medlare?)

1 Joh. 5:14: ”Detta är den tillförsikt som vi har till honom, att vad vi än begär i överensstämmelse med hans vilja, så hör han oss.” (Men för att kunna ha en sådan tillförsikt måste du först veta vad som är Guds vilja. Försäkra dig sedan om att det du ber om är i samklang med den.)

1 Petr. 3:12: ”Jehovas ögon vilar på de rättfärdiga, och hans öron är vända till deras ödmjuka bön; men Jehovas ansikte är emot dem som gör onda ting.” (Har du tagit dig tid till att lära känna vad Jehova säger genom sitt ord i fråga om vad som är rättfärdigt och vad som är ont?)

1 Joh. 3:22: ”Vad vi än ber om skall vi få av honom, därför att vi håller hans bud och gör de ting som är behagliga i hans ögon.” (Är det verkligen din önskan att behaga Gud, och försöker du uppriktigt lyda de av hans befallningar som du redan känner till?)

Jes. 55:6, 7: ”Sök Jehova, medan han står att finna. Ropa till honom, medan han visar sig vara nära. Må den ondskefulle överge sin väg och den man som gör vad skadligt är sina tankar; och må han vända om till Jehova, som kommer att vara barmhärtig mot honom, och till vår Gud, ty han kommer att förlåta i rikt mått.” (Jehova inbjuder i sin barmhärtighet även dem som har gjort onda ting att vända sig till honom i bön. Men för att de skall få hans godkännande, måste de uppriktigt ångra sina orätta handlingar och tankar och ändra sin levnadskurs.)

Vad kan göra att någons böner inte är godtagbara för Gud?

Matt. 6:5: ”När ni ber, skall ni inte vara såsom skrymtarna; eftersom de tycker om att stå och be i synagogorna och vid de breda vägkorsningarna, för att de skall vara synliga för människor. Jag säger er i sanning: De får nu sin lön fullt ut.” (Se också Lukas 18:9—14.)

Matt. 6:7: ”När ni ber, säg då inte detsamma om och om igen, alldeles som folk i nationerna gör; de föreställer sig nämligen att de skall bli hörda därför att de använder många ord.”

Ords. 28:9: ”Den som vänder bort sitt öra från att höra lagen [Guds lag] — till och med hans bön är något avskyvärt.”

Mik. 3:4: ”Vid den tiden kommer de att anropa Jehova om hjälp, men han kommer inte att svara dem. Och han kommer att dölja sitt ansikte för dem på den tiden, i den mån som de har bedrivit uselhet genom sina gärningar.”

Jak. 4:3: ”Ni ber, och ändå får ni inte vad ni ber om, därför att ni ber med orätt uppsåt, för att kunna förbruka det på era begär efter sinnlig njutning.”

Jes. 42:8 (1982); Matt. 4:10 (1981): ”Jag Herren [Jehova, NV], det är mitt namn, och jag ger inte min ära åt någon annan eller mitt lov åt gudabilderna.” ”Herren, din Gud [Jehova, din Gud, NV], skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka.” (Se också Psalm 115:4—8.) (Bön är en form av tillbedjan. Om du ber inför avgudabilder, kommer detta då att behaga Gud?)

Jes. 8:19: ”Om de säger till er: ’Vänd er till de spiritistiska medierna eller till dem som har en förutsägelsens ande, vilka piper och gör uttalanden med låg röst’ — är det inte till sin Gud som ett folk bör vända sig? Bör man vända sig till de döda till förmån för de levande?”

Jak. 1:6, 7: ”Han må fortsätta att be i tro, och inte alls tvivla, ty den som tvivlar är lik en havets våg, som drivs av vinden och blåses omkring. Ja, låt inte den människan inbilla sig att hon skall få något från Jehova.”

Vad kan man med rätta be om?

Matt. 6:9—13: ”Så här skall ni alltså be: ’[1] Vår Fader i himlarna, må ditt namn bli helgat. [2] Må ditt kungarike komma. [3] Må din vilja ske, såsom i himlen så också på jorden. [4] Ge oss i dag vårt bröd för denna dag; och [5] förlåt oss våra skulder, såsom vi också har förlåtit dem som står i skuld till oss. Och [6] för oss inte in i frestelse, utan befria oss från den onde.’” (Observera att Guds namn och uppsåt bör prioriteras.)

Ps. 25:4, 5: ”Få mig att lära känna dina egna vägar, o Jehova; lär mig dina egna stigar. Få mig att vandra i din sanning och lär mig, ty du är min räddnings Gud.”

Luk. 11:13: ”Om alltså ni, fastän ni är onda, förstår att ge goda gåvor åt era barn, hur mycket mer skall då inte Fadern i himlen ge helig ande åt dem som ber honom!”

1 Thess. 5:17, 18: ”Be oupphörligt. Tacka Gud i förbindelse med allting.”

Matt. 14:19, 20: ”[Jesus] tog de fem bröden och de två fiskarna, och under det att han såg upp mot himlen, uttalade han en välsignelse, och sedan han hade brutit bröden i stycken, delade han ut dem åt lärjungarna och lärjungarna i sin tur åt folkskarorna. Så åt de alla och blev mätta.”

Jak. 5:16: ”Be för varandra.”

Matt. 26:41: ”Håll er vakna och be oavbrutet, för att ni inte må komma in i frestelse.”

Fil. 4:6: ”Var inte bekymrade för någonting, utan låt i allting, genom bön och ödmjuk anhållan jämte tacksägelse, de ting ni begär göras kända för Gud.”

Om någon säger—

”Be först tillsammans med mig, så skall jag lyssna på dig sedan”

Kan du svara: ”Det var trevligt att höra att du är en människa som inser bönens vikt och betydelse. Jehovas vittnen ber också regelbundet. Men Jesus sade någonting om när och hur man skall be, en tanke som kanske är ny för dig. Visste du att han uppmanade sina lärjungar att inte frambära offentliga böner i syfte att få andra att se att de var gudfruktiga, bedjande människor? ... (Matt. 6:5)” Sedan kan du kanske tillägga: ”Lägg märke till vad han sedan sade skulle vara av främsta intresse för oss och vad vi skulle sätta främst i våra böner. Det är detta jag har kommit för att tala med dig om. (Matt. 6:9, 10)”

Eller också kan du säga: ”Jag vet att vissa religiösa gör så. Men Jehovas vittnen gör inte det, eftersom Jesus sade till sina lärjungar att de skulle utföra sitt predikoverk på ett annat sätt. Han sade inte: ’När ni kommer in i huset, så be först.’ Lägg märke till vad han i stället sade här i Matteus 10:12, 13. ... Och se här i Matt. 10 vers 7 vad de skulle tala om. ... Hur kan Guds kungarike hjälpa sådana människor som du och jag? (Upp. 21:4)”

Det stora Babylon

Definition: Världsväldet av falsk religion, som omfattar alla religioner, vars läror och sedvänjor inte stämmer överens med den sanna tillbedjan av Jehova, den ende sanne Guden. Efter den stora översvämningen på Noas tid fick falsk religion sin början i Babel (senare känt som Babylon). (1 Mos. 10:8—10; 11:4—9) Med tiden kom babyloniska trosuppfattningar och religiösa sedvänjor att sprida sig till många länder. På så sätt kom det stora Babylon att bli ett passande namn på falsk religion som helhet betraktad.

Hur vet vi vad det stora Babylon, som omtalas i Uppenbarelseboken, är?

Det kan inte vara den forntida staden Babylon. Uppenbarelseboken skrevs vid slutet av det första århundradet v.t., och i den beskrivs vissa händelser som skulle inträffa i vår tid. I The Encyclopedia Americana heter det: ”Staden [Babylon] intogs av perserna under Cyrus den stores ledning år 539 f.Kr. Längre fram planerade Alexander den store att göra Babylon till huvudstad i sitt östliga rike, men efter hans död förlorade Babylon undan för undan i betydelse.” (1956, band III, sid. 7) I dag är staden en obebodd ruin.

I Uppenbarelseboken omnämns det stora Babylon symboliskt som en ”stor stad”, ett ”kungavälde” som härskar över andra kungar. (Upp. 17:18) I likhet med en stad skulle det finnas många organisationer i den; och i likhet med ett kungavälde med andra kungar inom sina domäner skulle det i sin omfattning vara internationellt. Det skulle enligt beskrivningen ha förbindelser med politiska styresmän och i hög grad bidra till köpmännens välstånd, samtidigt som det skulle vara ett tredje element som ”har blivit en boningsort för demoner” och en förföljare av ”profeter och av heliga”. — Upp. 18:2, 9—17, 24.

Det forntida Babylon var i synnerhet känt för sin religion och sin trotsiga inställning till Jehova

1 Mos. 10:8—10: ”Nimrod ... uppträdde som en väldig jägare i opposition mot Jehova. ... Och hans kungarikes början blev Babel [senare känt som Babylon].”

Dan. 5:22, 23: ”Vad dig, ... Belsassar [Babylons kung], beträffar, ... mot himlarnas Herre har du upphöjt dig, ... och gudar av silver och av guld, koppar, järn, trä och sten, vilka inte ser något eller hör något eller vet något, har du lovprisat; men den Gud, i vars hand din andedräkt är och som alla dina vägar tillhör, har du inte förhärligat.”

I en forntida inskrift gjord med kilskrift heter det: ”Allt som allt finns det i Babel 53 tempel åt de stora gudarna, 55 kapell åt Marduk, 300 kapell åt jordgudomligheterna, 600 åt himmelsgudomligheterna, 180 altaren åt gudinnan Ishtar, 180 åt gudarna Nergal och Adad och 12 andra altaren åt olika gudar.” — Citerad i W. Kellers bok men Bibeln hade rätt (Stockholm, 1957), sid. 261.

I The Encyclopedia Americana sägs det: ”Den sumeriska civilisationen [som var en del av Babylonien] dominerades av präster; som statsöverhuvud satt lugal (som ordagrant betyder ”stor man”), gudarnas representant.” — (1977), band 3, sid. 9.

Det stora Babylon, som omnämns i Uppenbarelseboken, är därför rimligtvis ett religiöst välde. Eftersom det liknas vid en stad och ett världsvälde, är det inte begränsat till en enda religiös grupp, utan inbegriper alla religioner som är i opposition mot Jehova, den sanne Guden.

Forntida babyloniska religiösa uppfattningar och sedvänjor kan man finna i olika religioner världen utöver

”Den babyloniska religionen utövade inflytande på Egypten, Persien och Grekland. ... Den starka inblandningen av semitiska element både i tidig grekisk mytologi och i grekiska kulter erkänns nu så allmänt av forskarna att inga ytterligare kommentarer krävs. Dessa semitiska element är i hög grad mer specifikt babyloniska.” — M. Jastrow j:r: The Religion of Babylonia and Assyria (Boston, 1898), sid. 699, 700.

Deras gudar: Där fanns triader av gudar, och bland deras gudomligheter fanns det sådana som representerade olika naturkrafter och sådana som utövade särskilt inflytande på vissa av människors aktiviteter. (S. H. Hooke: Babylonian and Assyrian Religion, Norman, Oklahoma; 1963, sid. 14—40) ”Den platonska treenigheten, som i sig själv är blott och bart en omarbetning av äldre treenigheter daterade till tidigare folks tid, tycks vara den rationella filosofiska treenighet av attribut som födde de tre hypostaser eller gudomliga personer som de kristna kyrkorna lär om. ... Denna uppfattning som den grekiske filosofen [Platon] hade om den gudomliga treenigheten ... kan man finna i alla gamla [hedniska] religioner.” — Nouveau Dictionnaire Universel (Paris, 1865—1870), redigerad av M. Lachâtre, band 2, sid. 1467.

Bruket av bilder: ”[I mesopotamisk religion] spelade bilden en central roll både i kulten och i privat tillbedjan, vilket den stora spridningen av billiga efterbildningar av sådana bilder visar. I grund och botten ansågs gudomen vara närvarande i bilden, om den hade vissa speciella drag och tillbehör och omhändertogs på tillbörligt sätt.” — A. L. Oppenheim: Ancient Mesopotamia—Portrait of a Dead Civilization (Chicago, 1964), sid. 184.

Trosuppfattningen angående döden: ”Varken folket eller ledarna för det religiösa tänkandet [i Babylon] räknade någonsin med möjligheten att det som en gång kallats till liv kunde förintas helt. Döden var en övergång till ett annat slags liv.” — The Religion of Babylonia and Assyria, sid. 556.

Prästerskapets ställning: ”Skillnaden mellan präst och lekman är kännetecknande för denna [babyloniska] religion.” — The Encyclopædia Britannica (1948), band 2, sid. 861.

Utövandet av astrologi, spådom, magi och trolldom: Historikern A. H. Sayce skriver: ”[Inom] religionen i det forntida Babylon ... förmodades varje föremål och naturkraft ha sin zi eller ande, som kunde behärskas av schamanens (trollkarl och präst) magiska exorcism.” (The History of Nations, New York, 1928, band I, sid. 96) ”Kaldéerna [babylonierna] gjorde stora framsteg i sina astronomiska studier genom bemödanden att utläsa framtiden i stjärnorna. Denna konst kallar vi ’astrologi’.” — R. M. Engberg: The Dawn of Civilization and Life in the Ancient East (Chicago, 1938), sid. 230.

Det stora Babylon är likt en omoralisk sköka, som lever i skamlöst överdåd

I Uppenbarelseboken 17:1—5 heter det: ”’Kom, jag skall visa dig domen över den stora skökan som sitter på många vatten [folk]; med henne har jordens kungar [politiska styresmän] begått otukt, medan de som bor på jorden blev berusade av hennes otukts vin.’ ... Och på hennes panna var det skrivet ett namn, en hemlighet: ’Det stora Babylon, modern till skökorna och till vämjeligheterna på jorden.’” I Uppenbarelseboken 18:7 tilläggs det att ”hon har förhärligat sig själv och levt i skamlöst överdåd”.

Är det inte sant att de dominerande religiösa organisationerna har gjort det till en vana att förena sig med politiska ledare för att få makt och materiell vinning, fastän detta har lett till att vanligt folk har fått lida? Är det inte också sant att deras högre präster lever i lyx, ja i överdåd, fastän många av de människor de skulle vara tjänare för kanske lever i fattigdom?

Varför kan religioner som hävdar att de är kristna med rätta betraktas som en del av det stora Babylon, tillsammans med de religioner som inte har någon kunskap om Bibelns Gud?

Jak. 4:4: ”Äktenskapsbryterskor, vet ni inte att vänskapen med världen är fiendskap med Gud? Därför, vemhelst som vill vara världens vän gör sig till Guds fiende.” (Fastän de känner till vad Bibeln säger om Gud, gör de sig således till Guds fiender,