Finns Guds namn i din bibel? — Bör det finnas där?

PÅ SÖNDAGSFÖRMIDDAGEN den 8 maj 1977 var en Ordets förkunnare, Jack Siebert, sysselsatt med att tala om bibeln med familjer bosatta i ett hyreshus i New York.

En kvinna på några och tjugo år lyssnade intresserat till bibelns budskap och sade att hon önskade sig en bibel. Siebert erbjöd henne en bibel. ”Är det en riktig bibel?” frågade hon. När han försäkrade henne att det var en fullständig bibel på vår tids språk, blev hon glad över att kunna skaffa den och lämnade ett bidrag till tryckningskostnaden.

Veckan därpå gjorde förkunnaren och en vän till honom återbesök. Kvinnan bjöd dem stiga in men sade så: ”Ni lurade mig förra veckan. Det här är ingen riktig bibel!” Vad menade hon?

Hon fortsatte: ”I den här bibeln träffar man på namnet Jehova gång på gång. När jag fick se det, blev jag så arg att medan jag läste, strök jag över namnet överallt, där jag träffade på det!”

Tror du att den här uppriktiga kvinnan hade orsak att vara upprörd? Är det sant att ”Jehova” inte är Guds namn och inte bör finnas i bibeln? Finns det i den bibel du använder? Bör det finnas där? Använder du ett egennamn på Gud?

Vid det här besöket delgav förkunnaren den unga kvinnan en del upplysningar om Guds namn som gjorde henne häpen. Ja, hon visade sig vara både oroad och förvirrad, då hon sade: ”Varför har jag inte fått lära mig detta i min kyrka? Varför har man inte lärt mig detta?”

Alla som läser bibeln bör sannerligen känna till något av det som Jack Siebert framhöll. Och det bör även var och en göra som brukar be mönsterbönen, Fader vår, och säga: ”Fader vår, som är i himmelen! Helgat varde ditt namn.” — Matt. 6:9, 1917.

Vad är då det namnet? Svarar du ”Herren”, ”Gud”, ”Jehova”, ”Jahve” eller något annat? I 1917 års svenska översättning förekommer ”Jehová” och ”Jahvé” en enda gånga vardera, men i andra översättningar har man använt ”Jahve(h)” eller ”Jehova(h)” många tusen gånger. Vilket är det rätta? Och i några få översättningar finns Guds namn i vad man kallar ”Nya testamentet”. Finns det i den delen av din bibel? Bör det finnas där?

På senare år har en del mycket intressanta nya upplysningar kommit fram beträffande Guds namn! Du kommer att finna dem i de följande artiklarna. Undersök dem, för detta gäller dig personligen. Hur så?

Bibeln talar om att Gud lägger särskilt märke till dem som håller honom i ära och som talar om honom. Sedan tillägger den: ”En minnesbok blev skriven inför honom över dem som fruktade honom och kom ihåg hans namn.” (Mal. 3:16, New English Bible) Är det så med dig? Har Gud tagit med dig i sin minnesbok, därför att du fruktar honom och kommer ihåg hans namn och använder det? Det som följer här kommer att gälla både hans namn och ditt namn.

Vad hände med Guds namn?

DEN kvinna som vi talade om på föregående sida var van vid biblar där det står ”HERREN” och ”Gud” på många av de ställen där hon nu fann ”Jehovah”.

Men när förkunnaren lugnt påpekade för henne att HERREN är en titel, inte ett egennamn, då instämde hon. Därpå hänvisade han till Jesaja 42:8, som i många biblar lyder: ”Jag HERREN, det är mitt namn; och jag giver icke min ära åt någon annan.” (1917) Hon kommenterade detta med att HERREN uppenbarligen syftade på Skaparen, men hon erkände att det inte är något namn. I den här versen talas det likväl om Guds ”namn”, och vad är då detta namn?

För att rätt kunna värdera svaret blir vi tvungna att i korthet granska några fakta om bibeln, som ursprungligen skrevs på hebreiska och grekiska. Även om du inte vanligen befattar dig med dessa detaljer, uppmanar vi dig att i all korthet begrunda det som följer här, eftersom det står i samband med vad vi längre fram skall begrunda om Guds namn och ditt namn.

I den ursprungliga hebreiskan kan du i Jesaja 42:8, i stället för ett ord som svarar mot ”Herren”, finna dessa fyra hebreiska bokstäver som utgör Guds namn יהוה (nutida hebreisk tryckstil). De här bokstäverna kallas ofta tetragrammaton (som betyder: ”fyra bokstäver”) och motsvaras på svenska av JHVH. De vanligaste svenska uttalen av tetragrammaton är ”Jehová” och ”Jahvé”. (Mera kommer att sägas om detta längre fram.)

Guds forntida folk, hebréerna, hyste stor aktning för hans namn, och de använde det. Det framhävdes kraftigt i bibeln, där det förekom mer än 6.900 gånger. Inser du vad detta innebär? Guds namn var något som sanna tillbedjare ideligen stötte på, när de läste Guds ”ord” eller hörde det läsas. (Jos. 1:8; 8:34, 35) Mose befallde till exempel att folket regelbundet skulle samlas för att lyssna till hur lagen i 5 Moseboken förelästes, och det innebar att de fick höra Guds namn mer än 500 gånger. (5 Mos. 31:10—12) Av allt att döma sjöngs också Psalm 113 till och med Psalm 118 av varje familj vid påsken varje år. Enbart i de 29 verserna i Psalm 118 brukade man sjunga Guds fullständiga egennamn 22 gånger. — Jämför Matteus 26:30.

VARFÖR SLUTADE DE ANVÄNDA HANS NAMN?

De hebreiska gudsdyrkarna hade mer än tillräckliga skäl att använda Guds namn. Bibeln uppmanade dem: ”Åkallen hans namn”; och den bjöd dem att ”älska hans namn”. (Jes. 12:4; Ps. 69:37) Trots detta började judarna, i ganska sena tider, av vidskepelse undvika att uttala detta heliga namn. När de läste bibeln och kom till det, läste de Adonaj (HERREN) eller Elohim (Gud). Men varför?

Somliga människor säger att detta kom sig av en fruktan för att missbruka Guds helgade namn. Det är sant att de tio budorden förklarade att man inte fick ta upp hans namn ”till fåfänga”, ”på ett värdelöst sätt”. (2 Mos. 20:7, Melin; Åkeson; NW) Detta uteslöt klart och tydligt varje slags respektlöst eller svekfullt bruk av namnet. Och 3 Moseboken 24:16 påbjöd att den som smädade Guds namn skulle dödas, vare sig han var infödd hebré eller en främling. Men detta avsåg att man skulle undvika att missbruka det, inte undvika att alls bruka det. Vittnesbörden tyder således på att vanligt folk bland hebréerna under lång tid medan bibeln höll på att skrivas verkligen använde Guds namn, både i religiösa förehavanden och på respektfullt sätt i det dagliga livets skiftande förhållanden.

År 1961 hittade man till exempel en grotta som i forna tider använts som begravningsplats. Den låg c:a 32 kilometer sydväst om Jerusalem och tycks ha använts på kung Hiskias tid (745—716 f.v.t.). På väggarna fann man inskrifter på hebreiska, där tetragrammaton ingick, sådana som denna: ”Jehova är hela jordens Gud.” Och år 1966 offentliggjordes en rapport över lerskärvor, försedda med text, som man funnit i Arad i södra Israel. En skärva, som du ser här, var ett privatbrev på hebreiska från en person som var Eljasib underordnad. Brevet börjar: ”Till min herre Eljasib. Jahve fråge efter din frid. Och nu ...” — Israel Exploration Journal, årg. 13, nr 2, sid. 74—92; årg. 16, nr 1, sid. 1—7.

Med anledning av att många forntida hebréer använde Guds namn också i sammanhang som inte var rent religiösa, frågar man sig när den vidskepliga tendensen att undvika namnet visade sig. Det kan faktiskt ingen i dag ge ett säkert svar på. Det finns de som har påstått, med hänvisning till judiska rabbiners skrifter, att namnet inte användes under första århundradet, då Jesus var här på jorden. Men om tendensen att av vidskepelse undvika det då började bli allt starkare, innebär detta likväl inte att Guds egennamn aldrig användes. Om detta skriver dr M. Reisel: ”Tetragrammaton måste ha uttalats av översteprästen intill förstöringen av det andra templet år 70 v.t.”

Men du kan undra hur det förhöll sig med Jesus och hans apostlar. Kan de ha använt Guds namn när de skrev, talade eller läste ur Skrifterna? Hur var det till exempel den gången då Jesus reste sig i synagogan i Nasaret och läste Jesaja 61:1? Tetragrammaton förekommer i den hebreiska texten, som börjar: ”Herren Jahves ande har blivit mig given, ...” (Jerusalem Bible) Tror du att Jesus avsiktligt skulle undvika att uttala Guds namn även om några vidskepliga judar vägrade att uttala det? Tänk på att han sade: ”Jag har gjort ditt namn uppenbart för de människor som du har gett mig ur världen.” — Joh. 17:6.

Berättelsen om vad Jesus sade, då han läste Jesaja 61:1, finner vi i Lukas 4:18, 19. Om du slår upp dessa verser i vilken som helst allmänt spridd svensk översättning, utom Nya Världens översättning, finner du inte Guds egennamn. Du finner i stället att man lägger dessa ord i Jesu mun: ”Herrens Ande är över mig ...” — Hedegård.

Kan du föreställa dig att det var vad Jesus sade? Varför står det ”Herrens” i flertalet biblar, inte Guds egennamn? Svaret på den frågan bygger delvis på en relativt nyligen företagen forskningsfärd med en detektivhistorias alla spännande ingredienser. Vi inbjuder dig att följa ”spåret” och uppmärksamma några av de överraskande ledtrådar man har upptäckt.

[Bild på sidan 5]

Tetragrammaton i ett forntida lerskärvsbrev

Överraskande nya vittnesbörd kommer i dagen!

DE VÅGADE faktiskt livet, då de klättrade nedför de lodräta klipporna till vad vi nu känner som Skräckens grotta. Föga anade de att de bland skeletten där inne skulle finna en mycket viktig ledtråd som medför konsekvenser för din bibel.

För att få den rätta inramningen måste du tänka dig att du befinner dig i den torra och kala ödemarken som är avbildad på sidan 9, bland bergen väster om Döda havet.

Söderut ligger Masada, den ensliga klippfästningen där det judiska upprorets allra sista utpost blev besegrad av romarna år 73 v.t. Norrut ligger Qumran med sina ruiner. Qumran var centrum för ett judiskt samhälle i första århundradet som gömde undan ett antal handskrifter, Dödahavsrullarna, i närbelägna grottor, däribland den mångomtalade Jesajarullen.

I början av år 1961 gav sig en expertgrupp av för att utforska grottor i det ogästvänliga Nahal Hever. De var utrustade med minsökare, dammskyddare, rep och fallskärmsselar. Det var 80 farofyllda meter ner till ingången till grotta nr 8, vars benämning ändrades till Skräckens grotta. Att stiga miste kunde betyda ett fall på flera hundra meter ner på klipporna nedanför.

Det kusliga namnet, Skräckens grotta, grundade sig på vad forskarna fann där inne — skeletten av omkring 40 män, kvinnor och barn. De hade varit efterföljare till den judiske kämpen Bar Kochba, som ledde krigsoperationer mot romarna år 132 v.t. Man har antagit att de blivit fångade som i en fälla av romarna, som låg lägrade på klippan ovanför, och dog av törst eller hunger.

Men nu undrar du säkert vad allt detta har att göra med om Jesus och apostlarna använde Guds egennamn och om det — till följd därav — bör finnas i din bibel eller gå över dina läppar. Anknytningen finns i texten på nio små pergamentfragment med grekisk text, som kom i dagen där i Skräckens grotta.

När vetenskapsmän omsorgsfullt studerade dessa fragment, insåg de att de var delar av en gammal handskriftsrulle av läder med texten till de ”tolv profeterna” (Hosea till och med Malaki). Det var en grekisk text som kommit till någon gång mellan år 50 f.v.t. och 50 v.t. Nu var rullens ursprung känt, Skräckens grotta i Judeens öken. Även om du kanske inte genast förstår vilken betydelse detta har, så är det en ytterst viktig ledtråd när vi söker svaret på frågan om Guds namn bör finnas i din bibel.

För att du skall förstå hur betydelsefull denna ledtråd är måste vi nu säga något om vad slags skriftrullar som Jesus och hans apostlar hade tillgång till under det första århundradet.

GUDS ORD PÅ GREKISKA

Bibelns böcker från 1 Moseboken till och med Malaki skrevs ursprungligen på hebreiska, med undantag för smärre avsnitt på arameiska. Men när judarna skingrades över den forntida världen, började de använda det internationella språket, grekiska. Därför började de också, någon gång omkring år 280 f.v.t., översätta de hebreiska skrifterna till grekiska, och på så sätt framställdes vad vi nu känner som den grekiska Septuagintaöversättningen (LXX).

När Jesus började sin förkunnargärning, användes denna översättning i stor utsträckning av grekisktalande judar. Vi kan av ordvalet i apostlarnas skrifter försäkra att de var förtrogna med Septuaginta, och Jesus var det helt säkert också.

Men fanns Guds namn med i denna grekiska översättning? De fullständigaste handskrifterna med Septuagintatexter, vilka bevarats till vår tid, kom till på 300-talet v.t., och de avslöjar ett uppseendeväckande förhållande. Överallt där tetragrammaton förekom i den hebreiska bibeln var det i den grekiska Septuaginta ersatt med orden ”Gud” (Theos) och ”Herren” (Kyrios). Följaktligen har man i vetenskapliga kretsar haft den uppfattningen att Jesus och hans apostlar inte använde Guds egennamn. Man har påstått att de, när de läste eller citerade de heliga skrifterna på hebreiska, följde sedvänjan att i stället uttala de ord som svarar mot ”Herren” och ”Gud”. Och vad det exemplar av Septuaginta beträffar, som de använde, så fanns Namnet inte alls med i det.

Flertalet teologer har fullt och fast litat på att det förhöll sig så. Men hur var det då med den ledtråd man fann i Skräckens grotta?

DEN JUDEISKA LEDTRÅDEN

Vi nämnde lite tidigare att man i Skräckens grotta, i Judeens öken, hade hittat några fragment av en handskriftsrulle av läder med texten till de ”tolv profeterna”, skriven ungefär vid den tid då Jesus föddes. Skriften var på grekiska, och den hade Septuagintas form. Men hur förhöll det sig med Guds namn? Lägg märke till den här intill återgivna texten.

På dessa fragment, som hittats i Judeens öken, fanns Guds namn skrivet med mycket gammal hebreisk stil! Huvudtexten var visserligen på grekiska, men man hade bibehållit Guds namn, som skrivits med hebreiska bokstäver. Den grekiska titeln Kyrios hade inte fått ersätta tetragrammaton, såsom man gjorde i Septuagintahandskrifter under senare århundraden.

Ännu något senare har en annan viktig ledtråd rönt uppmärksamhet. Den har också stor betydelse för svaret på frågan om Guds namn bör finnas i din bibel och om du följaktligen bör använda detta namn. Denna ledtråd hittade man i Kairo.

DEN EGYPTISKA LEDTRÅDEN

Ledtråden består av många fragment av en gammal papyrusrulle med texten till 5 Moseboken, som har fått museikatalognumret Fuad 266. Trots att man redan på 1940-talet fått vetskap om att dessa fragment fanns, var de länge oåtkomliga för vetenskaplig forskning.

År 1950 återgav bibelutgåvan New World Translation of the Christian Greek Scriptures för första gången fotografier av ett antal av dessa rariteter bland handskriftsfynden. Likväl var, under hela 1950-talet och hela 1960-talet, själva fragmenten oåtkomliga för flertalet experter, och inga andra vetenskapliga verk hade återgett fotografier eller gjort någon analys av dem alla. Slutligen skedde detta i 1971 års Études de Papyrologie (Studier av papyrushandskrifter). Men vad var det som var så ovanligt med dessa fragment? Och vilken betydelse har de för bruket av Guds namn?

Fuadpapyrerna 266 kom till på 100-talet f.v.t. eller under första århundradet f.v.t. Texten är inte hebreiska utan grekiska. Granska skriften på de stycken av Fuad 266 som är avbildade här nedan. Ser du att fastän huvudtexten är på grekiska, har man använt tetragrammaton, som skrivits med kantiga, hebreiska bokstäver? Avskrivaren av denna papyrusrulle bytte således inte heller ut några ord i texten genom att sätta in de grekiska motsvarigheterna till ”Herren” (Kyrios) och ”Gud”. Nej, utan mer än 30 gånger satte han — inne i den grekiska skriften — in tetragrammaton med hebreiska bokstäver!

Doktor Paul E. Kahle från Oxford har förklarat dessa fragment innehålla ”den kanske fullkomligaste Septuagintatexten till 5 Moseboken som har vidarebefordrats till oss”. I publikationen Studia Patristica tillfogade han: ”Vi har här på en papyrusrulle en grekisk text som presenterar texten till Septuaginta i en tillförlitligare form än Codex Vaticanus (Vatikanhandskriften 1209) och sattes på pränt mer än 400 år före den.” Och den bibehöll Guds egennamn, liksom de grekiska fragmenten med de ”tolv profeterna” från Judeens öken. De två texterna stämde överens.

I tidskriften Journal of Biblical Literature (årg. 79, sid. 111—118) lämnade dr Kahle en översikt av de ständigt växande vittnesbörden om bruket av Guds namn bland judarna och avslutade den med dessa ord:

”Alla grekiska översättningar av bibeln som gjorts av judar för judar under förkristen tid måste, som Guds namn, ha använt tetragrammaton skrivet med hebreiska skrivtecken och inte [Kyrios] — eller förkortningar av det —, som vi finner i de kristna” exemplaren av Septuaginta.

Att Guds namn på detta sätt framhävdes, för att omsorgsfullt bevaras, framgick också tydligt av texter på det hebreiska språket som tillkom under första århundradet eller där omkring. På några av de hebreiska skriftrullarna från grottorna nära Döda havet var tetragrammaton skrivet med rött bläck eller med lätt igenkännlig äldre hebreisk stil. Om detta skrev J. P. Siegel:

”När Qumranhandskrifterna först upptäcktes för mer än tjugo år sedan, visade sig ett av deras mera uppseendeväckande drag vara förekomsten — i en begränsad samling texter — av tetragrammaton skrivet med forntida hebreiska skrivtecken. ... Att denna praxis vittnar om en djupt känd vördnad för Guds namn är nästan en truism.” — Årsskriften Hebrew Union College Annual, 1971.

Ytterligare har det rapporterats att det i Jerusalem i första århundradet fanns en hebreisk skriftrulle med texten till de fem Moseböckerna där tetragrammaton var skrivet med guldbokstäver. — Israel Exploration Journal, årg. 22, 1972, sid. 39—43.

Säger dig inte dessa nya vittnesbörd avgjort att Jesus bör ha varit väl förtrogen med Guds namn och bör ha använt det, vare sig han läste de heliga skrifterna på grekiska eller på hebreiska?

[Bild på sidan 7]

Fragment av Dödahavsrulle på grekiska med hebreiskt tetragrammaton (Hab. 2:15—20; 3:9—14)

[Bild på sidan 8]

Tetragrammaton i texten på Septuagintafragment från Egypten (Fuad 266)

Något nytt om Guds namn?

PÅ DE närmast föregående sidorna har vi dryftat några överraskande nya vittnesbörd om bruket av Guds namn under den tid då Jesus och hans apostlar var här på jorden.

Inser du vilken slutledning dessa vittnesbörd tyder på? Vilken betydelse har de för vad du bör finna i bibeln och för hur du själv betraktar Guds namn? Överväg de slutsatser en välkänd auktoritet kom till som hade granskat handskrifternas vittnesbörd:

För lite mer än ett år sedan gav sig en e. o. professor i religionskunskap vid University of Georgia, George Howard, i kast med de hithörande frågorna i Journal of Biblical Literature. (Årg. 96, nr 1, 1977, sid. 63—83) Han började artikeln så här:

”Nyligen gjorda upptäckter i Egypten och Judeens öken låter oss, i första hand, se [exempel på] bruket av Guds namn i förkristna tider.”

Sedan redogjorde han för de nyligen publicerade grekiska texterna från den förkristna perioden som du har sett återgivna på närmast föregående sidor. Om den tidigare allmänt erkända uppfattningen att man i Septuaginta alltid låtit den grekiska titeln Kyrios ersätta Guds namn läser vi:

”På grund av dessa fynd kan vi nu med till visshet gränsande sannolikhet säga att Guds namn, יהוה, inte återgavs med [Kyrios] i de förkristna grekiska biblarna, vilket man så ofta har trott.”

Hur förhöll det sig då med de många Dödahavsrullarna överlag? Professor Howard skriver:

”Den kanske betydelsefullaste lärdomen vi kan hämta av detta exempel på mångskiftande bruk av Guds namn är att tetragrammet ansågs vara mycket heligt. ... Vid avskrivning av själva bibeltexten vakade man omsorgsfullt över tetragrammet. Detta beskydd av tetragrammet utsträcktes också till den grekiska översättningen av bibeltexten.”

MEN HUR FÖRHÖLL DET SIG MED JESUS OCH HANS LÄRJUNGAR?

Allt det här sagda kan ha särskilt intresse för vetenskapliga forskare, men vilken betydelse har det för din bibel? Hur bör du ställa dig till frågan om bruket av Guds egennamn?

Professor Howard drar några viktiga slutsatser. Först påpekar han detta:

”Vi vet bestämt att grekisktalande judar fortsatte att skriva יהוה i sina grekiska skrifter. Dessutom är det synnerligen osannolikt att de första konservativa grekisktalande judekristna avvek från denna praxis. ... Det skulle ha varit något för dem ytterligt ovanligt att låta tetragrammet utgå ur själva bibeltexten.”

Vad gjorde de kristna grekiska skrifternas skribenter, då de citerade den hebreiska bibelns böcker, antingen den ursprungliga hebreiska texten eller en grekisk översättning? Använde de tetragrammaton, när det förekom i den källa som de citerade? På grundval av de vittnesbörd som nu är tillgängliga ger professor Howard denna förklaring:

”Eftersom tetragrammet fortfarande stod skrivet i de exemplar av den grekiska bibeln som utgjorde Skriften för fornkyrkan, är det rimligt att tro att de som skrev NT [Nya testamentet], när de citerade från Skriften, bibehöll tetragrammet i bibeltexten. Vi kan föreställa oss att i likhet med förkristen judisk praxis införlivade NT-texten tetragrammet med sina citat från GT.”

Hur kommer det sig då att alla exemplar av ”Nya testamentet” som finns i behåll saknar tetragrammaton? Kan Guds namn ha avlägsnats sedan apostlarna dog? Detta är vad vittnesbörden tyder på. Professor Howard fortsätter:

”Tetragrammet i dessa citat bör förstås ha stått kvar så länge det förblev i bruk i de kristna exemplaren av LXX. Men när det togs bort ur det grekiska GT, togs det också bort ur citaten från GT i NT.”

”Någon gång omkring början av 100-talet måste således bruket av substitut [ersättningar för Guds namn] ha trängt ut tetragrammet i båda testamenten. Inom kort gick Guds namn helt och hållet förlorat för hednakyrkan utom i den mån som det återspeglades i de överenskomna substituten eller då och då blev ihågkommet av språkkännare.” (Kursiveringen av oss)

DETTA ÄR NYTT! ELLER ÄR DET INTE DET?

Många välunderrättade läsare av Journal of Biblical Litterature kan ha förvånats över den slutsats som drogs, nämligen att Guds namn, Jehova (Jahve), förekom i ”Nya testamentet”, när det ursprungligen skrevs. Det kan ha förefallit nytt, för det är en helomvändning i den sedan lång tid tillbaka rådande uppfattningen att kristna skribenter undvek att använda Guds namn. Men är det något nytt?

För så länge sedan som år 1796 gjorde Dominikus von Brentano bruk av Guds namn i bibelställen i sin tyska översättning av ”Nya testamentet”. Betrakta till exempel Markus 12:29, som du finner återgivet här nedan. Jesus hade blivit tillfrågad: ”Vilket är det förnämsta budet?” Brentanos översättning lyder sedan: ”Det allra förnämsta budet, svarade Jesus, är detta: Hör Israel! Jehovah, vår Gud, är den ende Guden.”

29. Das allervornehmste Gebot, antwortete Jesus, ist dieß: Höre Israel! Jehovah, unser Gott, ist der einige Gott^◊).

Hade Brentano goda skäl att lägga Guds namn i Jesu mun? Ja, för Jesus citerade 5 Moseboken 6:4, som innehåller tetragrammaton. Jesus var med säkerhet inte traditionsbunden, som flertalet judiska religiösa ledare var, för Jesus ”undervisade ... såsom en som hade myndighet och inte såsom deras skriftlärda”. (Matt. 7:29) Kristus sade offentligt att han önskade förhärliga sin Faders namn, både hans verkliga namn och alla de uppsåt och prestationer som var förbundna med detta namn. (Joh. 12:28) Och mot slutet av sitt jordeliv sade han att han hade gjort sin Faders namn känt. Översättaren Brentano hade alltså en förnuftig grundval för att låta Jesus använda Guds namn, när han citerade en text som innehöll det. — Joh. 17:6, 26.

På liknande sätt innehåller enbart Matteus’ evangelium mer än 100 citat från de hebreiska skrifterna. År 1950 hette det i New World Translation of the Christian Greek Scriptures om Matteus: ”Där dessa citat inbegrep Guds namn torde han ha varit tvungen att samvetsgrant ta med tetragrammaton.”

Vid arbetet på denna översättning av år 1950 nådde man fram till samma grundläggande slutsats som redovisats nu senare i Journal of Biblical Literature år 1977. Med anledning av vittnesbörden om att de som skrev ”Nya testamentet” träffade på tetragrammaton, antingen de citerade skriftställen från den hebreiska texten eller från den grekiska Septuaginta, hette det i förordet till New World Translation:

”En nutida översättare är ... i sin fulla rätt att bruka Guds namn som motsvarighet till [de grekiska orden för ”Herren” och ”Gud”] på ställen där Matteus, osv., citerar verser, avsnitt och uttryck ur de hebreiska skrifterna eller ur LXX där Guds namn förekommer.”

Den ståndpunkt som professor Howard redogjorde för år 1977 är således inte helt och hållet ny. Men redogörelsen bringar i dagen utmärkta nya vittnesbörd som inte var tillgängliga då man i New World Translation of the Christian Greek Scriptures år 1950 använde ”Jehovah” 237 gånger i ”Nya testamentet”.

Guds namn har sannerligen en plats i översättningar av bibeln. Det hör till bibeln, för att det skall brukas och uppskattas av alla sanna tillbedjare, som önskar göra vad Jesus gjorde — förhärliga sin Faders namn — och som ber: ”Fader vår, som är i himmelen! Helgat varde ditt namn.” — Matt. 6:9, 1917.

[Bild på sidan 9]

Nahal Hever, utsikten åt öster över Döda havet

De var för snara att kritisera!

ÅR 1950 presenterade New World Translation of the Christian Greek Scriptures vittnesbörd till stöd för att man gjort bruk av Guds namn. Vissa religiösa skribenter kritiserade likväl det förhållandet att ”Jehovah” hade insatts i ”Nya testamentet”. Således gjorde de sig själva kända för att ha en annan åsikt än David, som sjöng: ”Prisen med mig Jehovah, låtom oss med varandra upphöja hans namn!” — Ps. 34:4, Myrberg; jämför Psalm 74:10, 18.

I en broschyr utgiven av Columbusriddarna, ett romersk-katolskt brödraskap, framfördes denna anklagelse:

”De första kristna som skrev Nya testamentet använde säkert inte [Jehova], utan snarare ordet ’Herren’, som de också tillämpade på Kristus. Här har vi således ett rörande exempel på skenforskning som söker försvara det oförsvarbara.”

En presbyteriansk teolog, dr Bruce M. Metzger, påstod också att det var ”oförsvarbart” och tillade:

”Att införa ordet ’Jehova’ i Nya testamentets text ... är ren advokatyr.”

Jack P. Lewis, professor vid ett college drivet av Church of Christ, skrev om bruket av ”Jehova”:

”Samtidigt med att det är tvivelaktigt nog i Gamla testamentet, saknar det helt berättigande i Nya testamentet.”

Och baptistpastorn Walter R. Martin talade nedsättande om —

”ytligheten i den forskning som bedrivs av Jehovas vittnen, vilkas förmätna anspråk på att ha välgrundade skäl till att återställa Guds namn (Jehova) i Skriften ... uppenbaras vara ett tomt skolastiskt bedrägeri”.

Hur djärva, dogmatiska och oförsynta var inte dessa kritiker! Enligt vad som framgår av andra artiklar i detta nummer var likväl denna kritik helt utan grund. Till och med i vetenskapliga kretsar medger man nu att Jesu apostlar gjorde bruk av Guds namn, ja, att de tog med det i ”Nya testamentet”.

Teologer i förlägenhet om Guds namn

HUR kan präster och teologiska auktoriteter ha råkat i förlägenhet om Guds namn?

För det första tycks ett viktigare läromässigt fel ha blivit följden av att Guds namn togs bort ur bibeln. I den föregående artikeln framhölls det att det tydligen var ”någon gång omkring början av 100-talet” som Guds namn i ”Nya testamentet” började ersättas med ”Herren” eller ”Gud”. Detta skapade ett identifieringsproblem: Vilken Herre avsågs?

Det finns i de hebreiska skrifterna verser som talar om Jehova och som är citerade i ”Nya testamentet” i ett sammanhang där det talas om Sonen. (Jes. 40:3—Matt 3:3—Joh. 1:23; Joel 2:32—Rom. 10:13; Ps. 45:7, 8—Hebr. 1:8, 9) Detta är begripligt, eftersom Jesus var Faderns främste representant. Ja, på ett liknande sätt omtalas till och med en ängel som om han vore Jehova, därför att han tjänade i Jehovas ställe med representativa befogenheter. (1 Mos. 18:1—33, NW) Men vad kan ha blivit följden av att Guds namn togs bort?

I Journal of Biblical Literature heter det:

”I många avsnitt där Guds person och Kristi person var klart urskiljbara måste avlägsnandet av tetragrammet ha skapat avsevärd tvetydighet. ... När förvirringen väl hade åstadkommits genom ändringen i fråga om Guds namn i citaten, spreds samma förvirring till andra delar av NT där citat inte alls var inblandade.”

Artikelförfattaren har, såvitt man kan se, fått klart för sig att detta kan ha bidragit till treenighetslärans utveckling, för det heter vidare:

”Gav en sådan ombyggning av texten upphov till kristologitvisterna [tvisterna om läran om Kristi person] som längre fram pågick inom kyrkan, och var de avsnitt i NT, som inbegreps i dessa tvister, just de som under NT-eran av allt att döma inte skapade några problem alls? ... Grundas [nutida kristologiska] studier på NT-texten sådan den förelåg i första århundradet, eller grundas de på en ändrad text, som företräder en tid i kyrkohistorien då skillnaden mellan Gud och Kristus blev oredig i texten och suddades ut i kyrksamma människors sinnen?”

Att Guds namn togs bort, avlägsnades från ”Nya testamentet”, kan således ha bidragit till att man längre fram godtog treenighetsläran, som det inte alls lärdes något om i den ursprungliga bibeln.

En annan sak som vållat bryderi och förlägenhet för teologer har att göra med uttalet av Namnet. Det skrivs på hebreiska med fyra konsonanter, som vanligen transkriberas JHVH. I det forntida Israel lärde man sig uttalet från föregående generationers människor. Men det var tydligen någon gång efter år 70 v.t. som det exakta uttalet gick förlorat. När senare judiska avskrivare satte in vokaltecken i den konsonantiska texten till hjälp för läsaren, använde de tecken för Adonaj (Herre) och Elohim (Gud), vilket resulterade i formen ”Jehova(h)”.

Många kännare av hebreiska språket förordar nu uttalet ”Jahve(h)”. Men det finns faktiskt ingen människa i dag som säkert kan säga hur till exempel Mose uttalade Guds namn.

I Vetus Testamentum (okt. 1962) framhöll dr E. C. B. Maclaurin: ”Det bör sägas om igen att det inte finns något avgörande tidigt vittnesbörd om att namnet någonsin uttalades Jahve, men det finns gott om tidiga vittnesbörd om Hū’, Jah, Jo-, Jau-, -jah och kanske -jo.” Doktor M. Reisel har sagt, i The Mysterious Name of Y.H.W.H., att ”uttalet av tetragrammaton måste ursprungligen ha varit J^ehūàh eller Jahūàh”. Ändå hävdade domkyrkoprästen D. D. Williams från Cambridge att ”vittnesbörden tyder på, ja bevisar nästan, att Jahve inte var det verkliga uttalet av tetragrammaton. ... Namnet självt var sannolikt JĀHÔH.” — Zeitschrift für die alttestamentliche Wissenschaft, årg. 54.

I flertalet språk har man ett sedvanligt sätt att stava och uttala Guds namn, och det varierar från språk till språk. På italienska är det Geova, på fidji är det Jiova, och på danska skrivs namnet (liksom på svenska) Jehova. Varför skulle man bestämt behöva yrka på att alla människor i dag skulle vinnlägga sig om att imitera något forntida hebreiskt uttal som inte ens auktoriteter är överens om? Som professor Gustav Oehler i Tübingen har påpekat i en bok, sedan han dryftat olika uttal:

”Från och med nu använder jag ordet Jehova, därför att detta namn faktiskt nu har blivit mera införlivat med vår ordskatt och inte kan utträngas, nej, lika litet som det vore möjligt för det mera korrekta Jarden att tränga undan den vanliga formen Jordan.”

Detta är ett förståndigt synsätt, för det ger människor frihet att använda ett vida känt uttal som likväl klart identifierar Skaparen, den Gud som manar oss att göra bruk av hans namn. (Jes. 42:8, NW; Rom. 10:13) Likväl har många teologer i stället föredragit att på ett advokatoriskt sätt strida om tekniska detaljer, vilket medfört förlägenhet för dem genom att de råkat i den fälla som består i att söka undvika Guds namn.