”Är ni skattskyldiga, så betala er skatt”

”INGENTING är säkert här i världen utom döden och skatterna.” Så sade den amerikanske statsmannen och uppfinnaren Benjamin Franklin, som levde på 1700-talet. Hans ord, som ofta citeras, återspeglar inte bara skatternas oundviklighet, utan också den skräck de framkallar. Att betala skatt är för många människor inte mer lockande än att dö.

Hur olustigt det än kan vara att betala skatt, är detta en förpliktelse som sanna kristna tar på stort allvar. Aposteln Paulus skrev till den kristna församlingen i Rom: ”Fullgör ... era skyldigheter mot ... alla. Är ni skattskyldiga, så betala er skatt. Är nånting tullpliktigt, så betala tullen. Visa respekt för den ni är skyldiga respekt, och ära den som äras bör.” (Romarna 13:7, Giertz) Jesus Kristus hänvisade också uttryckligen till skatt när han sade: ”Betala tillbaka till kejsaren de ting som är kejsarens, men till Gud de ting som är Guds.” — Markus 12:14, 17.

Jehova har tillåtit de ”överordnade myndigheterna” att finnas till och kräver att hans tjänare skall vara dem underdåniga i relativt avseende. Varför kräver då Gud att hans tillbedjare skall betala skatt? Paulus nämner tre grundläggande skäl: 1) de överordnade myndigheternas ”vrede” i bestraffandet av lagbrytare; 2) en kristens samvete, som inte skulle vara rent om han fuskar med sin skatt; 3) behovet av att betala dessa ”offentliga tjänare” för de tjänster de ger och för att de upprätthåller ett visst mått av ordning. (Romarna 13:1—7) Många tycker kanske inte om att betala skatt. Men utan tvivel skulle de tycka ännu mindre om att bo i ett land utan polis- och brandskydd, utan vägunderhåll, allmänna skolor och postväsen. Den amerikanske juristen Oliver Wendell Holmes uttryckte det en gång så här: ”Skatter är något vi betalar för att få ett civiliserat samhälle.”

Att betala skatt är ingenting nytt för Guds tjänare. Invånarna i det forntida Israel betalade en form av skatt för att underhålla sina kungar, och en del av dessa härskare lade tunga bördor på folket genom nära nog orimlig beskattning. Judarna betalade också tribut och skatt till utländska makter som behärskade dem, till exempel Egypten, Persien och Rom. De kristna på Paulus’ tid visste därför mycket väl vad han talade om, när han nämnde att betala skatt. De visste att vare sig skatterna var rimliga eller inte och oberoende av hur staten använde dessa pengar, var de tvungna att betala vilken skatt de än var skyldiga. Detsamma gäller för de kristna i våra dagar. Men vilka principer kan ge oss vägledning medan vi betalar våra skatter nu i vår komplicerade tid?

Fem vägledande principer

Var ordningsam. Vi tjänar och efterliknar Jehova, som inte är ”oordningens Gud, utan fridens”. (1 Korinthierna 14:33; Efesierna 5:1) Att vara ordningsam är avgörande när det gäller att betala skatt. Är dina handlingar fullständiga, exakta och ordnade? Vanligtvis behövs inte något dyrbart mappsystem. Du kan ha ett kuvert med påskrift för olika slags verifikationer (exempelvis kvitton som specificerar dina olika utgifter). Det räcker kanske med att gruppera dessa i större kuvert för varje år. I många länder är det nödvändigt att förvara sådana uppgifter ett antal år för den händelse att myndigheterna bestämmer sig för att granska tidigare handlingar. Förstör därför inte något förrän du är säker på att det inte längre behövs.

Var ärlig. Paulus skrev: ”Håll ut i bön för oss, vi litar nämligen på att vi har ett redbart samvete, eftersom vi önskar uppföra oss redbart i allting.” (Hebréerna 13:18) En djupt känd önskan att vara redbar eller ärlig bör vägleda oss i varje beslut vi fattar när vi betalar våra skatter. För det första har vi frågan om skatt som skall betalas för inkomster som man är skyldig att deklarera för. I många länder är extrainkomster — dricks, inkomst av tillfälligt arbete, försäljningar — skattepliktiga så snart de överstiger ett visst belopp. En kristen med ett ”redbart samvete” kommer att ta reda på vad som utgör skattepliktig inkomst där han bor och kommer att betala skatt enligt gällande bestämmelser.

För det andra har vi frågan om avdrag. Myndigheterna medger vanligtvis skattebetalarna att dra av vissa utgifter från sin skattepliktiga inkomst. I vår oärliga värld ser många inte något fel i att vara ”påhittiga” eller ”uppfinningsrika” när de yrkar sådana avdrag. En man i Förenta staterna uppgavs ha köpt en dyrbar päls åt sin fru, hängt den en dag på sin arbetsplats, så att han skulle kunna dra av den som ett slags ”dekorering” av arbetsplatsen! En annan man yrkade avdrag i sin näringsverksamhet för utgifterna för sin dotters bröllop. Återigen en annan försökte dra av kostnaderna för att han lät sin fru resa med honom i flera månader i Fjärran Östern, trots att hon var där förnämligast för att ägna sig åt sällskapsliv och rekreation. Det tycks inte vara någon ände på sådana fall. Att kalla något ett ”näringsmässigt” avdrag, när det inte är fråga om något sådant, är helt enkelt en form av lögn — något som vår Gud, Jehova, i högsta grad föraktar. — Ordspråken 6:16—19.

Var försiktig. Jesus uppmanade sina efterföljare att vara ”försiktiga som ormar och ändå oskyldiga som duvor”. (Matteus 10:16) Det rådet skulle mycket väl kunna gälla våra vanor i fråga om att betala skatt. Särskilt i industriländer betalar fler och fler människor nu för tiden en revisionsbyrå eller liknande för att den skall göra upp deras deklarationer, och sedan undertecknar de helt enkelt handlingarna. Detta skulle vara ett bra tillfälle att tillämpa den försiktighet som omnämns i Ordspråken 14:15: ”Den oerfarne sätter tro till varje ord, men den kloke aktar på sina steg.”

Många skattebetalare har fått besvär med myndigheterna därför att de satt ”tro till varje ord” från någon principlös eller oerfaren revisor. Hur mycket bättre är det inte att visa klokhet! Var noga med att omsorgsfullt läsa igenom varje handling innan du undertecknar. Om någon post, någon utelämnad uppgift eller något avdrag verkar främmande för dig, be då om en förklaring, upprepade gånger om så behövs, tills du är övertygad om att allt är ärligt och lagligt. Det är sant att skattebestämmelserna i många länder har svällt ut och blivit oerhört komplicerade, men i den utsträckning det är möjligt är det vist och förståndigt att du förstår allt som du undertecknar. I vissa fall kanske en medkristen som är förtrogen med skattebestämmelserna kan ge dig en del upplysningar. En kristen äldste som sysslar med skattefrågor som advokat sade kort och gott: ”Om din revisor föreslår något som låter för bra för att vara sant, så är det förmodligen det!”

Var ansvarskännande. ”Var och en skall ... bära sin egen ansvarsbörda”, skrev aposteln Paulus. (Galaterna 6:5) När det blir fråga om att betala skatt, måste varje kristen axla ansvaret att vara ärlig och laglydig. Detta är inte en sak där de äldste i församlingen övervakar den hjord de har i sin vård. (Jämför 2 Korinthierna 1:24.) De lägger sig inte i skatteärenden om inte något fall av allvarlig överträdelse, som kanske medför skandal i samhället, kommer till deras kännedom. Detta är i allmänhet ett område där varje enskild kristen är ansvarig för att bruka sitt tillbörligt övade samvete när det gäller att tillämpa bibliska principer. (Hebréerna 5:14) Det inbegriper att man är medveten om att undertecknandet av en deklarationshandling, oberoende av om man har haft hjälp med att göra upp den, verkligen utgör en personlig försäkran på heder och samvete att deklarationen är riktig och sanningsenlig.a

Var oförvitlig. Kristna tillsyningsmän måste vara ”oförvitliga” för att vara kvalificerade för sitt ämbete. Hela församlingen måste likaledes vara oförvitlig i Guds ögon. (1 Timoteus 3:2; jämför Efesierna 5:27.) De kristna vinnlägger sig därför om att bevara ett gott anseende i samhället, också när det gäller att betala skatt. Jesus Kristus föregick med gott exempel i det avseendet. Hans lärjunge Petrus blev tillfrågad om Jesus betalade tempelskatten, en liten utgift på två drakmer. Jesus var i själva verket fritagen från den skatten, eftersom templet var hans Faders hus och ingen kung lägger skatt på sin egen son. Detta sade Jesus, men han betalade den skatten. Han utförde till och med ett underverk för att få de behövliga pengarna! Varför betalade han en skatt från vilken han egentligen var fritagen? Som Jesus själv sade skedde det ”för att vi inte skall ge dem orsak att snava och falla”. — Matteus 17:24—27.b

Bevara ett anseende som ärar Gud

Jehovas vittnen i våra dagar är likaledes intresserade av att inte få andra att snava och falla. Därför är det inte förvånande att de som grupp åtnjuter ett gott anseende jorden runt för att vara ärliga, skattebetalande medborgare. I den spanska tidningen El Diario Vasco kommenterades till exempel det vittutbredda skattefusket i Spanien, men man konstaterade: ”Det enda undantaget är Jehovas vittnen. När de köper eller säljer, uppger de det verkliga värdet [på egendomen].” På liknande vis konstaterades det i tidningen San Francisco Examiner för några år sedan: ”Man kan betrakta dem [Jehovas vittnen] som mönstermedborgare. De betalar plikttroget skatterna, vårdar de sjuka, bekämpar analfabetismen.”

Ingen sann kristen önskar göra något som skulle kunna svärta ner det anseende han förskaffat sig genom ihärdig ansträngning. Om du skulle ställas inför ett val, skulle du då vilja riskera att bli känd som en skattebedragare för att rädda några pengar? Nej. Du skulle säkert hellre förlora pengar än låta ditt goda anseende bli nerfläckat och skapa ett ofördelaktigt intryck av dina normer och av din tillbedjan av Jehova.

Det är sant att det ibland kan kosta dig pengar att bevara ett gott anseende som en rättrådig, ärlig människa. Den forntida grekiske filosofen Platon konstaterade för omkring 2.400 år sedan: ”När det gäller utskylder till staten, lämnar den rättrådige större bidrag än den orättrådige trots lika stora inkomster.” Han kunde ha tillagt att den rättrådige aldrig beklagar att han betalar ett pris för att vara rättrådig. Ja, att ha ett sådant anseende är värt kostnaden. Detta är verkligen sant om de kristna. Deras goda anseende är värdefullt för dem därför att det ärar deras himmelske Fader och kan göra att andra tilltalas av deras levnadssätt och dras till deras Gud, Jehova. — Ordspråken 11:30; 1 Petrus 3:1.

Mest av allt värderar dock sanna kristna sitt eget förhållande till Jehova. Gud ser allt de gör, och de önskar behaga honom. (Hebréerna 4:13) Därför motstår de frestelsen att försöka lura myndigheterna. De inser att Gud finner behag i ett ärligt, rättrådigt uppförande. (Psalm 15:1—3) Och eftersom de önskar glädja Jehovas hjärta, betalar de de skatter de är skyldiga. — Ordspråken 27:11; Romarna 13:7.

[Fotnoter]