Pensioneringen — en dörr till teokratisk verksamhet?
PENSIONERINGEN — för många människor betyder det att dörren stängs efter en lång period av slit och stress. Efter att ha varit fastlåsta i en enformig eller hektisk rutin ser många fram emot att pensioneringen skall öppna dörren till avkoppling och personlig frihet flera år framöver. Men alltför ofta leder den dörren till långtråkighet och apati. Avkoppling och hobbyer kan helt enkelt inte ge människor den självkänsla som ett arbete ger.
För Jehovas vittnen kan pensioneringen öppna ”en stor dörr som leder till verksamhet”. (1 Korinthierna 16:9) Även om tilltagande ålder för med sig problem och begränsningar, har en del äldre personer funnit att de med Jehovas hjälp kan utöka sin tjänst för honom. Betrakta några erfarenheter som äldre kristna i Nederländerna har haft. Under tjänsteåret 1995 var 269 av de 1.223 pionjärerna (heltidsförkunnarna av Guds kungarike) i det landet 50 år eller äldre. Av dessa var 81 förkunnare 65 år eller äldre.
Några kan vara pionjärer helt enkelt genom att de fortsätter att hålla samma takt som när de förvärvsarbetade. (Jämför Filipperna 3:16.) En pensionerad kristen som heter Karel säger: ”När jag arbetade, började jag klockan halv åtta på morgonen. När jag fick pension bestämde jag mig för att hålla fast vid samma rutin. Jag börjar dagen med att stå i gatutjänst och erbjuda tidskrifterna utanför järnvägsstationen varje morgon klockan sju.”
Noggrann planering är också en nyckel till framgång. (Ordspråken 21:5) Några har till exempel kunnat spara tillräckligt med pengar för att kunna försörja sig i förkunnartjänsten. Andra har beslutat sig för att skära ner sina utgifter och skaffa sig ett deltidsarbete. Några som har gjort det är Theodore och Ann. De var pionjärer när de gifte sig, men familjeförpliktelser gjorde sedan att de var tvungna att sluta som pionjärer. Men de hade fortfarande pionjärandan kvar! När deras döttrar växte upp, uppmuntrades de ständigt att bli pionjärer. Ännu viktigare var att Theodore och Ann föregick med gott exempel och ofta var hjälppionjärer. När flickorna blev äldre, började Theodore och Ann skära ner på sitt förvärvsarbete, så att de fick mer tid till tjänsten på fältet.
Sedan döttrarna hade börjat i heltidstjänsten och flyttat hemifrån, blev Ann pionjär. En dag uppmuntrade hon Theodore att säga upp sig från sitt arbete. ”Vi kan vara pionjärer båda två”, föreslog hon. Theodore talade med sin arbetsgivare om sina planer. Till hans förvåning erbjöd sig chefen att hjälpa till genom att ge honom ett deltidsarbete. Han sade: ”Jag förmodar att du vill arbeta på heltid för din chef där uppe [i himlen].” Theodore och Ann gläds nu åt att kunna vara pionjärer tillsammans.
Somliga har blivit pionjärer, när händelser inträffat som har förändrat deras liv. Det som fick ett äldre par att allvarligt fundera över hur de använde sina återstående år var deras dotters och dotterdotters tragiska död. (Predikaren 7:2) I stället för att helt gå upp i sin sorg började de i heltidstjänsten, och de har nu varit pionjärer i åtta år!
Det skall medges att man måste vara verkligt beslutsam om man vill stanna kvar i heltidstjänsten. Ernst och hans hustru, Riek, började som pionjärer så snart deras barn hade flyttat hemifrån. En tidigare affärskompanjon erbjöd kort därefter Ernst ett inkomstbringande arbete. Ernst svarade: ”Vi har den bästa arbetsgivaren man kan ha, och vi vill inte lämna honom!” Tack vare att Ernst och hans hustru valde Jehova som ”arbetsgivare” och stannade kvar i heltidstjänsten öppnade sig andra tjänsteprivilegier för dem. De tjänade i kretsverksamheten i över 20 år och är fortfarande pionjärer. Ångrar de sin självuppoffrande kurs? För någon tid sedan skrev makarna: ”Om det är Jehovas vilja, kommer vi om tre månader att fira vår 50-åriga bröllopsdag. Guldbröllop brukar man kalla det. Men vi kan uppriktigt säga att våra verkliga guldår började när vi blev pionjärer.”
Många upptäcker att dörren som leder till ökad verksamhet också leder till ökad glädje! En broder som började som pionjär två veckor efter det att han hade fyllt 65 år säger: ”Jag måste säga att jag aldrig har upplevt en period i mitt liv som har varit så fylld av rika välsignelser som de tio senaste åren som pionjär.” Ett gift par som har varit pionjärer i sju år säger: ”Vad skulle ett par i vår ålder och i vår situation annars göra? Vi träffar ofta människor i vår ålder på distriktet — de lever ett lugnt och makligt liv hemma, lägger på hullet, blir gamla och stela. Tjänsten håller oss friska både mentalt och fysiskt. Vi är alltid tillsammans. Vi skrattar mycket och gläds åt livet.”
Naturligtvis är inte alla äldre personer i den situationen att de kan vara pionjärer. Dessa kristna kan vara övertygade om att Jehova uppskattar vad de än har möjlighet att göra i hans tjänst. (Jämför Markus 12:41—44.) Så till exempel är en handikappad syster tvungen att vistas på ett sjukhem. Men en dörr till verksamhet är ändå öppen för henne! En läkare frågade henne hur hon lyckades få tiden att gå. Hon berättar: ”Jag sade till honom att jag alltid har ont om tid. Han kunde inte förstå det. Jag sade att det beror på att mina dagar är fyllda av tillfredsställande sysselsättning. Jag är inte ensam, men jag söker efter andra som är ensamma och försöker berätta för dem om vad Gud skall göra för människorna.” Hon säger sammanfattningsvis: ”Av någon som är nästan 80 år kan man inte förvänta så mycket. Be för mig, så att jag fortfarande kan leda många till Jehova.”
Är du i pensionsåldern? Dörren till ett lugnt och makligt liv kan vara mycket frestande, men den dörren leder inte till andliga välsignelser. Tänk över dina omständigheter under bön. Du kanske har möjlighet att gå in genom den dörr som leder till större verksamhet i Jehovas tjänst.
[Bilder på sidan 25]
Pensioneringen kan leda till ökad verksamhet i förkunnartjänsten