1. Till vem var Johannes’ tredje brev riktat, och vad är känt om honom?

DETTA brev skrevs till Gajus, en trogen kristen som Johannes älskade högt. Namnet Gajus var vanligt på de första kristnas tid. Det förekommer fyra gånger i andra delar av de kristna grekiska skrifterna och syftar på åtminstone tre, men förmodligen fyra, olika män. (Apg. 19:29; 20:4; Rom. 16:23; 1 Kor. 1:14) Det finns inga tillgängliga upplysningar som definitivt skulle kunna identifiera den Gajus som Johannes skrev till med någon av dessa. Allt vi vet om Gajus är att han var medlem av en kristen församling, att han var en av Johannes’ särskilda vänner och att brevet var riktat till honom personligen, varför tilltalspronomenet ”du” genomgående används.

2. Vem har skrivit Tredje Johannesbrevet, och när och var skrevs det?

² Eftersom uttryckssättet i de inledande och de avslutande hälsningarna är av samma slag som i Andra Johannesbrevet och skribenten återigen omtalar sig själv som ”den äldre mannen”, kan det inte råda något tvivel om att aposteln Johannes har skrivit också detta brev. (2 Joh. v. 1) Likheten med de två andra breven i innehåll och uttryckssätt tyder också på att det liksom dessa brev skrevs i Efesos eller dess omnejd omkring år 98 v.t. På grund av att det är så kort citerades det sällan av författare under den första kristna tiden, men tillsammans med Andra Johannesbrevet finns det med i tidiga kanonförteckningar över de inspirerade Skrifterna.a

3. Vad ger Johannes uttryck åt i detta brev, och vilken glimt får vi av de första kristnas broderskap?

³ I sitt brev uttrycker Johannes sin uppskattning av den gästfrihet som Gajus har visat resande bröder, och han nämner några problem i förbindelse med en viss Diotrefes, som hade en ärelysten inställning. Den Demetrios som omnämns tycks vara den som förmedlade detta brev till Gajus, och det är möjligt att han var utsänd av Johannes och var i behov av Gajus’ gästfrihet på sin resa. Brevet skulle utverka att Gajus tog emot honom gästfritt. Liksom i fallet med Gajus vet vi ingenting om Diotrefes och Demetrios utöver vad vi läser här. Brevet ger emellertid en intressant glimt av det nära internationella broderskap som rådde bland de första kristna. Det kom bland annat till uttryck i att de gästfritt tog emot dem som reste ”för hans [Guds] namns skull”, även om värdfolket kanske inte kände dessa personligen. — 3 Joh. V. 7.

BREVETS INNEHÅLL

4. Vad berömmer Johannes Gajus för, vilket oregerligt uppförande fördömer han, och vilket gott råd ger han?

⁴ Aposteln råder till gästfrihet och goda gärningar (v. 1—14). Johannes gläder sig över att höra att Gajus fortsätter att ”vandra i sanningen”. Han berömmer honom för att han utför ett troget arbete, som består i att visa kärleksfull omvårdnad om besökande bröder. ”Vi är ... pliktiga”, säger Johannes, ”att ta emot sådana personer gästfritt, för att vi må bli medarbetare i sanningen.” Johannes har tidigare skrivit till församlingen, men Diotrefes, som upphöjer sig själv, tar inte respektfullt emot någonting från Johannes eller andra ansvariga bröder. Om Johannes kommer, skall han ställa honom till räkenskap för att han ”sladdrar ... med onda ord”. Den älskade Gajus får rådet: ”Efterlikna inte det onda, utan det goda.” Demetrios omnämns som ett lovvärt exempel. I stället för att skriva om många saker ger Johannes uttryck åt sin förhoppning att han snart skall få träffa Gajus ansikte mot ansikte. — V. 4, 8, 10, 11.

VARFÖR BREVET ÄR NYTTIGT

5. a) Hur visar sig Johannes vara en föredömlig tillsyningsman, och vilken ande var det viktigt att bevara? b) Varför uttalade sig Johannes så rättframt mot Diotrefes? c) Vad bör vi i våra dagar nitiskt sträva efter, och vilken princip som Johannes framhåller är det i överensstämmelse med?

⁵ Aposteln Johannes visar sig vara en föredömlig tillsyningsman genom sin nitiska strävan att skydda församlingen för sådant som kunde besmitta den. Den kärlekens och gästfrihetens ande som präglade församlingen var värd allt beröm, och det var dess förpliktelse att bevara denna goda anda, så att bröderna på orten och ”obekanta” (personer som deras kristna värdar tidigare inte var bekanta med) kunde tjäna tillsammans som ”medarbetare i sanningen”. (V. 5, 8) Men Diotrefes hade stolta ögon, något som Jehova hatar. Han visade ingen respekt för teokratisk myndighet, och han till och med förtalade aposteln Johannes. (Ords. 6:16, 17) Han lade hinder i vägen för den kristna församlingens gästfrihet. Det är därför inte att undra på att Johannes uttalade sig så rättframt mot detta onda och uppmanade församlingens medlemmar att visa varandra kärlek. Vi bör i våra dagar sträva lika nitiskt efter att bevara ödmjukheten, vandra i sanningen och i gudsfruktan visa kärlek och givmildhet, i överensstämmelse med den princip som framhålls av Johannes: ”Den som gör gott härstammar från Gud. Den som gör ont har inte sett Gud.” — 3 Joh. v. 11.

[Fotnoter]

Bibelbok nr 65 — Judas

Skribent: Judas

Platsen där den skrevs: Palestina (?)

Boken fullbordad: omkr. 65 v.t.

1. På grund av vilka förhållanden inom församlingen fann Judas det nödvändigt att skriva sitt kraftfulla brev till nytta för sina bröder?

JUDAS’ kristna bröder var i fara! Under den tid som hade förflutit sedan Kristi Jesu död och uppståndelse hade främmande element nästlat sig in i den kristna församlingen. Som aposteln Paulus varnande hade förutsagt omkring 14 år tidigare, hade fienden trängt sig in för att undergräva tron. (2 Thess. 2:3) Hur skulle bröderna kunna göras uppmärksamma på faran och få hjälp att vara på sin vakt mot den? Judas’ brev, som är kraftfullt, kärnfullt och rättframt i sina formuleringar, ger svaret. Judas själv redogör klart och tydligt för situationen i verserna 3 och 4: ”Jag [fann] det nödvändigt att skriva till er”, därför att ”vissa människor har smugit sig in ... : ogudaktiga människor, som vänder vår Guds oförtjänta omtanke till en ursäkt för tygellöshet”. Själva grundvalen för sund lära och moral var hotad. Judas kände sig manad att kämpa för sina bröders intressen, så att de i sin tur skulle kunna kämpa hårt för tron.

2. a) Vem var Judas? b) Vilket förhållande till Jesus satte Judas högst?

² Men vem var Judas? De inledande orden berättar för oss att brevet skrevs av ”Judas, en Jesu Kristi slav, men Jakobs bror, till de kallade”. Två av Jesu 12 apostlar hette Judas. Var denne Judas en av dem? (Luk. 6:16) Judas omtalar inte sig själv som en apostel; däremot talar han om apostlarna i tredje personen som ”de” och utesluter därigenom tydligtvis sig själv. (Jud. v. 17, 18) Han kallar sig dessutom ”Jakobs bror” och menar uppenbarligen att han var bror till den Jakob som har skrivit Jakobs brev och som var halvbror till Jesus. (V. 1) Som en ”pelare” i församlingen i Jerusalem var denne Jakob väl känd, och därför omtalar Judas sig själv som dennes bror. Detta visar att Judas också var halvbror till Jesus, och vi vet att en av Jesu halvbröder hette Judas. (Gal. 1:19; 2:9; Matt. 13:55; Mark. 6:3) Judas framhävde emellertid inte sin köttsliga släktskap med Jesus, utan han lade ödmjukt tonvikten på den andliga släktskapen och omtalade sig själv som ”en Jesu Kristi slav”. — 1 Kor. 7:22; 2 Kor. 5:16; Matt. 20:27.

3. Vad bevisar att Judas’ brev är äkta?

³ Brevets äkthet bestyrks av att det nämns i det muratoriska fragmentet (Muratoris kanon) från 100-talet v.t. Dessutom erkände Klemens av Alexandria (100-talet v.t.) det som kanoniskt. Origenes talade om det som ett verk som visserligen består av ”bara några få rader, men som likväl är fyllt av den himmelska nådens sunda ord”.a Tertullianus betraktade det också som äkta. Det råder inget tvivel om att brevet hör hemma bland de övriga inspirerade Skrifterna.