Akta dig för att tillskriva andra ett felaktigt motiv

EN FRAMSTÅENDE TV-evangelist fördömde i skarpa ordalag en kollega för att denne hade begått äktenskapsbrott. Men inom ett år ertappades denne anklagande evangelist själv med en prostituerad.

Här är ett annat exempel: En ledande världsmakt sände ut sändebud för att få de stridande falangerna i en viss nation till förhandlingsbordet, samtidigt som man i hemlighet sände vapenhandlare till andra nationer för att sälja vapen för miljardbelopp.

Det är inte underligt att tillit har ersatts av misstro, när det har blivit så vanligt med uppenbart skrymteri. För många har det blivit en vana att ifrågasätta andras motiv.

Som kristna måste vi akta oss för att låta en sådan inställning påverka våra relationer till trogna medtroende. Jesus Kristus uppmanade oss att vara ”försiktiga som ormar”, när vi var bland våra fiender, men han sade däremot inte att vi skulle vara misstänksamma mot hans sanna efterföljare. (Matteus 10:16) Vad är då faran med att tillskriva andra ett felaktigt motiv? Inom vilka områden måste vi framför allt akta oss för en sådan tendens? Och hur kan vi bevara vårt dyrbara förhållande till våra medkristna?

En lärdom från det flydda

Att tillskriva andra ett felaktigt motiv är detsamma som att döma dem. Det är som om vi förhastat drar slutsatsen att de genom det de säger och gör bara försöker dölja något bedrägligt och ont. Själva problemet bottnar ofta i en felaktig syn på saken, som vi kan se av ett bibliskt exempel i Josua, kapitel 22.

Israeliterna hade avslutat sin erövring av det utlovade landet, och de olika stammarna hade just tilldelats sina respektive områden. Rubens och Gads stammar och halva Manasses stam hade vid Jordanfloden byggt ett stort altare ”som var synligt vida omkring”. De andra stammarna drog felaktigt slutsatsen att detta var en handling av avfällighet. Man trodde att dessa tre stammar skulle offra vid detta stora altare och inte bege sig till mötestältet i Silo, den plats som blivit bestämd för tillbedjan. De anklagande stammarna gjorde omedelbart förberedelser för ett militärt ingripande. — Josua 22:10–12.

Men till dessa stammars försvar skall sägas att de först sände en officiell delegation under ledning av Pinehas för att resonera om saken med sina israelitiska bröder som de menade hade syndat. När stammarna som byggt altaret fick höra anklagelserna om otrohet, uppror och ett avfall från Jehova, förklarade de varför de byggt sitt stora altare. De förklarade att det altare de hade byggt inte var något offeraltare, utan att det skulle ”vara ett vittne” om Israels stammars enhet i tillbedjan av Jehova. (Josua 22:26, 27) Delegationen återvände hem nöjd med att det inte var något på tok med deras bröder. Därigenom avvärjdes ett inbördeskrig och en hemsk blodsutgjutelse.

Vilken lärdom för oss att inte vara snabba att tillskriva andra ett felaktigt motiv! Vid en närmare granskning visar sig saker och ting ofta vara helt annorlunda än de kan ha tett sig vid första påseende. Så är det i många sidor av en kristens liv.

Vår syn på de äldste

För att avbörda sig sitt ansvar att ”vara herdar för Guds församling” finner de äldste det ibland nödvändigt att ge olika personer i församlingen råd. (Apostlagärningarna 20:28) Hur reagerar vi om en äldste exempelvis talar med oss om sådant som att våra barn har dåligt umgänge eller uppträder olämpligt mot någon av det motsatta könet? Utgår vi ifrån att han har dolda motiv och säger till oss själva: ”Han har aldrig tyckt om vår familj”? Om vi låter sådana känslor påverka oss, skulle vi kunna komma att ångra oss längre fram. Våra barns andliga väl kan vara i fara, och vi bör uppskatta nyttiga bibliska råd. — Ordspråken 12:15.

Låt oss inte, om en äldste i församlingen ger oss råd, söka efter något dolt motiv. Låt oss i stället fråga oss själva om vi på något sätt skulle kunna dra nytta av hans på Bibeln grundade råd. Aposteln Paulus skrev: ”Det är sant att ingen tuktan för ögonblicket tycks vara till glädje, utan till bedrövelse; men efteråt frambringar den, åt dem som har blivit övade genom den, fridsam frukt, nämligen rättfärdighet.” (Hebréerna 12:11) Må vi i stället vara tacksamma och tänka över saken objektivt. Kom ihåg att det ofta är lika svårt för de äldste att ge oss råd som det är för oss att ta emot råden.

Känslor för föräldrar

Ungdomar kan ibland ifrågasätta sina föräldrars motiv, när dessa inte tillåter dem att göra vissa saker. Somliga ungdomar kanske säger: ”Varför ställer mina föräldrar upp så många regler? Det måste vara för att de inte vill att jag skall ha roligt!” Men i stället för att dra en sådan slutsats bör ungdomar analysera situationen objektivt.

Föräldrar som har barn i tonåren har använt år till att ta hand om sina barn, och detta har kostat stora uppoffringar både materiellt och på annat sätt. Finns det då någon anledning att dra slutsatsen att de nu, när barnen är i tonåren, har bestämt sig för att göra livet så surt som möjligt för dem? Är det inte mer sannolikt att samma kärlek som motiverat föräldrar att vilja skydda sina barn och ta hand om dem när de var små också får dem att vilja skydda sina barn, när barnen kommer upp i tonåren och ställs inför nya utmaningar i livet, genom att inte tillåta dem att göra allt de kan vilja? Det skulle verkligen vara hårt och otacksamt att tillskriva kärleksfulla föräldrar ett felaktigt motiv! — Efesierna 6:1–3.

Vår inställning till medkristna

Många människor har en tendens att på förhand döma andra och placera dem i vissa kategorier. Hur är det om vi själva har haft en sådan inställning och har varit lite misstänksamma mot vissa människor? Skulle vi i detta avseende kunna vara påverkade av världsliga attityder?

För att ta ett exempel: Anta att en av våra andliga bröder har ett fint hem och en dyrbar bil. Bör vi då automatiskt dra slutsatsen att han är en materialist som inte sätter Guds kungarikes intressen främst i sitt liv? Att vissa kristna kan ha råd att ha fina saker behöver inte betyda att de har dåliga motiv eller inte först söker Guds kungarike. De kan vara mycket upptagna i andlig verksamhet, och de kan frikostigt använda sina materiella tillgångar för att främja Guds kungarikes intressen, vilket de kanske gör på ett diskret sätt. — Matteus 6:1–4, 33.

Den kristna församlingen under det första århundradet bestod av människor av alla slag, både rika och fattiga. (Apostlagärningarna 17:34; 1 Timoteus 2:3, 4; 6:17; Jakob 2:5) Gud bedömer inte människor efter deras ekonomiska ställning, och det bör inte heller vi göra. Vi bör älska våra beprövade och trogna medtroende och ”inte göra något enligt en tendens till partiskhet”. — 1 Timoteus 5:21.

I den här världen, som ligger i Satans våld, tar sig detta att klassa människor och vara misstänksam mot dem olika uttryck. En person kan exempelvis betraktas som våldsam eller materialistisk bara på grund av sin bakgrund. Men som kristna får vi inte falla offer för en sådan inställning. Jehovas organisation är inte en plats för trångsynthet och misstänksamhet. Alla sanna kristna måste efterlikna Jehova Gud, hos vilken det inte finns vare sig ”orättfärdighet eller partiskhet”. — 2 Krönikeboken 19:7; Apostlagärningarna 10:34, 35.

Låt dig motiveras av kärlek

Bibeln säger tydligt att ”alla har ... syndat och är i saknad av Guds härlighet”. (Romarna 3:23) Vi måste således betrakta våra medtillbedjare som personer som är förenade med oss i att försöka ägna Jehova en godtagbar tjänst. Må vi, om vi har låtit misstänksamhet eller andra negativa känslor få påverka vårt förhållande till en andlig broder eller syster, be Gud om hjälp att bekämpa en sådan inställning, så att vi inte blir ett byte för Satan. (Matteus 6:13) Han övertygade Eva om att Jehova hade onda motiv, inte brydde sig om hennes väl och förvägrade henne den frihet som skulle ha gjort henne sant lycklig. (1 Moseboken 3:1–5) Om vi tillskriver våra bröder ett felaktigt motiv, går vi Satans ärenden. — 2 Korinthierna 2:11; 1 Petrus 5:8.

Om vi finner att vi har en benägenhet att tillskriva andra ett felaktigt motiv, bör vi tänka på Jesu Kristi exempel. Han var Guds fullkomlige Son, men ändå letade han inte efter onda motiv hos sina lärjungar, utan han tittade i stället efter det goda hos dem. När hans lärjungar disputerade om vem av dem som var mest framträdande, utgick han inte ifrån att de hade onda motiv och ersatte dem med 12 nya apostlar. (Markus 9:34, 35) De kan, på grund av sin ofullkomlighet, på ett eller annat sätt ha påverkats av kulturen i den avfälliga judendomen, som lade tonvikten på stolthet och klasskillnad. Jesus visste att hans efterföljares grundläggande motiv var kärlek till Jehova. De blev storligen belönade för att de visade sådan kärlek och höll fast vid Jesus. — Lukas 22:28–30.

Om vi skulle betrakta våra trogna medtillbedjare med misstänksamhet, skulle det vara som att betrakta saker och ting genom en lins som ger en förvrängd bild. Ingenting skulle se ut som det gör i verkligheten. Må vi därför se genom kärlekens lins. Det finns massor av bevis för att lojala medkristna älskar oss och förtjänar vår vänliga omtanke. (1 Korinthierna 13:4–8) Må vi därför visa dem kärlek och akta oss för att tillskriva dem ett felaktigt motiv.

[Bild på sidan 26]

Hur betraktar du andra som troget tillber Gud?

[Bild på sidan 27]

Tillit och respekt gör Jehovas vittnen till en enda lycklig familj

”De lever som de lärt”

EN KVINNA i Miami i Florida skickade följande brev till en lokaltidning: ”När min son den 10 december var på en loppmarknad, tog en ficktjuv hans plånbok. I den fanns bland annat hans körkort och försäkringsbesked och dessutom 260 dollar [1.800 kronor].

Efter det att han anmält stölden för den som ansvarade för loppmarknaden, kom han hem. Tidigt på kvällen ringde en spansktalande kvinna till honom och berättade, med en telefonist som översättare, att hon hittat hans plånbok.

Hon lämnade honom sin adress. ... Hon gav honom hans plånbok, och ingenting var borta, inte ens hans 260 dollar.

Hon hade sett tjuven ta plånboken och skrikit. Tjuven kastade plånboken och sprang. Hon kunde då inte se min son, så hon tog hem plånboken och ringde.

Hon och hennes familj är Jehovas vittnen. Det är uppenbart att de lever som de lärt.”

Jehovas vittnen är inte ärliga för att de skall få beröm av människor. (Efesierna 6:7) De har snarare en innerlig önskan att vara till ära för sin himmelske Fader, Jehova. (1 Korinthierna 10:31) Deras kärlek till Gud och till nästan driver dem att förkunna de ”goda nyheterna” om Guds kungarike. (Matteus 24:14) Gud lovar att genom sitt kungarike förvandla jorden till ett vackert paradis. Sedan kommer jorden inte bara att vara fysiskt vacker, utan förhållandena kommer också att vara moraliskt förträffliga, och därför skall redbarheten bestå för evigt. — Hebréerna 13:​18; 2 Petrus 3:13.