Sjukhuskommittéer till vår hjälp

¹ ”Är du rustad att klara av en trosprövande medicinsk situation?” Så löd rubriken till bilagan till Tjänsten för Guds rike för januari 1991. Artikeln informerade om den unika anordning som gjorts för att ge stöd åt Jehovas vittnen som söker läkarvård utan blodtransfusion. Varje döpt förkunnare som så önskar kan dra nytta av det bistånd och den information som erbjuds genom sjukhuskommittéerna. Många av våra bröder har känt att denna anordning för att ge bistånd stämmer väl överens med tanken i Psalm 145:19: ”Deras önskan som fruktar honom kommer han att uppfylla, och deras rop om hjälp kommer han att höra, och han kommer att rädda dem.”

² Resultatet av de gångna årens ansträngningar visar tydligt att Jehova har välsignat detta arbete. Närmare 1.100 läkare i Sverige har gett uttryck åt sin villighet att ta sig an och operera Jehovas vittnen. De har gjort detta antingen genom ett positivt enkätsvar eller på annat sätt. Vi tackar Jehova för den positiva utvecklingen. (1 Krön. 16:12) För att ytterligare befrämja den positiva utvecklingen önskar vi ge några förslag som vi tror skall vara till nytta i kontakten med sjukvården.

³ Vilket ansvar har vi som enskilda för valet av läkare? Svensk sjukvårds uppbyggnad gör att vi ibland kan känna det som om vi själva inte kan påverka vilken eller vilka läkare som skall operera oss. Ändå finns det flera aspekter som behöver beaktas. Om en läkare har god utrustning, gör noggranna förberedelser och har en positiv attityd till de tillgängliga medicinska alternativen, är det ingen nackdel för en patient att säga nej till blodtransfusion. (Se Vakttornet för 15 oktober 1993, sidan 32.) Efter att ha fått information om medicinska alternativ och efter att ha konsulterat erfarna kolleger har somliga läkare, fastän de tidigare känt sig tveksamma till ”blodfri” kirurgi, omprövat sin inställning och börjat använda sådana tekniker mer regelbundet. Men om det vid ett visst ingrepp är så att läkaren, efter att ha gjort en realistisk bedömning av sin utrustning och sin egen erfarenhet av de alternativa behandlingsformerna, känner att det vore riskfyllt att åta sig operationen utan att få ha blod till hands, hur förhåller det sig då? Skulle det vara förståndigt att ändå försöka få läkaren att åta sig ingreppet? Vad skulle kunna hända om något oförutsett inträffar i samband med operationen? Skulle läkaren då vara väl förberedd, så att han kan använda alla de nödvändiga alternativen till blod för att kunna rädda patienten? En läkare som motvilligt åtar sig en operation är förmodligen inte den bästa läkaren för ingreppet i fråga.

⁴ Om läkaren anser att ingreppet är riskfyllt, uttryck då uppskattning för att han låtit dig få veta detta. En sådan öppenhet och uppriktighet är värd beröm. Vi inser att också läkaren har ett samvete och önskar naturligtvis inte att han skall gå emot sitt samvete. I stället för att en läkare som känner sig tveksam gör ett sådant ingrepp, kanske han kan hjälpa oss att få remiss till ett läkarlag som redan gjort liknande ingrepp på ett antal Jehovas vittnen. Läkaren kanske egentligen också tycker att detta är den bästa lösningen men har känt sig förpliktad att åta sig att göra ingreppet. Ett öppet och uppriktigt samtal med läkaren kan alltså bidra till att kliniken utväljer ett läkarteam som är positivt till ”blodfri” kirurgi, alternativt ordnar med remiss till annat sjukhus. Ja, även själva förberedelsen för ingreppet kan komma att påverkas mycket positivt av vårt samtal med läkaren.

⁵ I sammanhanget är det också viktigt att påpeka att en operation ju alltid genomförs av ett team av läkare och sjuksköterskor. Att också narkosläkaren — ja, samtliga i teamet — har en positiv inställning till att utföra en operation utan tillgång till bankblod har faktiskt sagts vara en av de viktigaste förutsättningarna för en framgångsrik operation.

⁶ Det skulle också kunna vara det omvända, nämligen att en viss läkare, fastän han egentligen ogillar Jehovas vittnens ståndpunkt i blodfrågan, säger sig vara villig att respektera vårt ställningstagande och därför trots allt är villig att åta sig ingreppet. Hur skall man se på en sådan sak? Det är naturligtvis lovvärt när någon vill visa respekt för andras samvete. Och i en akutsituation är vi alldeles särskilt tacksamma för den hjälp en sådan läkare ger oss. Men om det inte är fråga om ett akut ingrepp, vore det då förståndigt att låta sig opereras av en sådan läkare? Fastän sjukhuskommittén ibland har kunnat tillhandahålla namn på andra läkare med erfarenhet av det aktuella ingreppet, och som behandlat flera Jehovas vittnen utan att använda blodtransfusion, har några förkunnare valt att ändå låta ingreppet utföras vid det första sjukhuset. Det är naturligtvis ett personligt val, men vi vill nämna att det i några sådana fall har gått mycket illa. Allvarliga komplikationer har tillstött som läkaren inte klarat utan blod. I somliga fall har detta i sin tur lett till att man i än högre grad har kommit att ogilla vår ståndpunkt, trots att huvudorsaken till det som hänt var att man inte hade en på förhand uppgjord strategi för de lämpliga alternativa behandlingsformerna. ”Blodfri” kirurgi kan nämligen genomföras på ett säkert sätt endast genom en kombination av ett antal olika åtgärder, och detta kräver mer än att läkaren säger sig vara villig att respektera vår ståndpunkt. Det kräver noggrann planering och förberedelse. En läkare som egentligen ogillar vår ståndpunkt tar sig mycket sällan den tiden, vilket vi som patienter behöver vara medvetna om. Valet av läkare är något som var och en personligen har att besluta om, men det är mycket angeläget att vi förvissar oss om att vår läkare är villig att ta sig tid för de särskilda förberedelser som krävs vid ”blodfri” kirurgi. Genom sjukhuskommittén kan vi få upplysningar om vilka läkare som kan hjälpa oss i en speciell situation.

⁷ Kontakt med sjukhuskommittén: När anordningen med sjukhuskommittéer började, uttrycktes tanken att det endast var i akutsituationer som sjukhuskommittén skulle kontaktas. Det har visat sig förståndigt att justera den anvisningen. De gångna årens erfarenheter gör att vi numera rekommenderar alla att, via de äldste i församlingen, på ett tidigt stadium kontakta sjukhuskommittén. Som framgår ovan krävs förberedelse för ”blodfri” kirurgi, i synnerhet när det gäller större kirurgi. Att ha kännedom om läkarens inställning till Jehovas vittnen, tidigare fall, vilken policy en klinik har vid behandling av våra barn m.m. kan vara ytterst värdefullt när vi skall fatta beslut om en förestående operation. Vissa sjukhus har skapat särskilda inskrivningsrutiner för Jehovas vittnen eller blodfria program. Flera sjukhus har uttryckt önskemål om att de som är Jehovas vittnen och som väntar barn i förväg skall låta förlossningsavdelningen få kännedom om detta. Sjukhuskommittén har information om allt sådant. Det är alltid ett personligt beslut om man skall kontakta sjukhuskommittén, men det är vår förhoppning att alla skall känna sig fria att göra det och att man i så fall gör det i ett tidigt skede.

⁸ Vi behöver vara förberedda inför mötet med läkaren: Beslutet att lyda Guds lag om blodet är naturligtvis alltid ett beslut som vi måste fatta själva. Ingen annan får eller kan fatta detta beslut för oss. Detsamma gäller ansvaret att tala med läkaren om vår ståndpunkt. Ingen annan kan göra detta åt oss. Även om det finns en anordning för att ge oss kärleksfullt stöd, är det därför förståndigt att förbereda sig väl inför mötet med läkaren.

⁹ När bör man ta upp frågan om blodet? När sjukhuskommitténs medlemmar sammanträffar med läkare händer det inte sällan att läkarna vädjar: ”Säg till era medlemmar att de i god tid skall låta oss få veta att de är Jehovas vittnen.” Ibland tycks förkunnare vänta till sista ögonblicket med att säga att de är vittnen, något som förståeligt nog kan skapa irritation och problem. Med tanke på vad som ovan sagts om den särskilda planering som behövs vid ”blodfri” kirurgi, är det alldeles särskilt angeläget att vi ”gör vår del”. Vi inser att det ibland kan krävas mod av oss att tala med läkaren om vår ståndpunkt, men vi bör aldrig mena att vi kan undvika ett sådant samtal, om vi vill avhålla oss från blod.

¹⁰ Ett samtal där man får tillfälle att ge uttryck åt sitt hjärtas övertygelse är alltid mycket betydelsefullt. Läkaren kan då lägga märke till vår uppriktighet och övertygelse, vilket sannolikt kommer att öka hans önskan att bistå oss. Samtalet kompletterar därför på ett värdefullt sätt vårt kort ”Medicinskt dokument/Ansvarsbefrielse” och den särskilda ansvarsbefrielse som vi kan ha skrivit inför operationen. Samtalet ger oss också en möjlighet att ställa frågor till läkaren, t.ex.: 1) Vilka försiktighetsåtgärder planeras för att minska blodförlusterna så mycket som möjligt? 2) Om en oförutsedd större blödning ändå skulle inträffa, vilka åtgärder står då till buds, nu när man inte kan använda sig av blodtransfusion? Under samtalet ges tillfälle att lägga märke till hur väl förberedd läkaren är inför operationen. Man kan också behöva fråga vem som kommer att vara operatör. Ibland sker nämligen planeringssamtalen med annan läkare än operatören, men för oss är det ju viktigt att få tala personligen med den som skall utföra operationen. Och om man av någon orsak måste byta operatör i sista stund, vad gör man då? Det är nödvändigt att vi personligen förvissar oss om att den läkare som opererar verkligen kommer att respektera vårt beslut i blodfrågan och att han är förtrogen med ”blodfri” kirurgi. Vi kan inte nog understryka vikten av att också tala med den narkosläkare som skall medverka vid operationen om dessa frågor.

¹¹ Ibland har förkunnare frågat om en broder från sjukhuskommittén kan bistå dem och vara med vid samtalet med läkaren. Ibland är omständigheterna sådana att detta känns angeläget, och om så är praktiskt möjligt, kommer bröderna gärna att ställa upp. Givetvis sker detta endast om den enskilde förkunnaren begär det. Sjukhuskommittébröderna varken får eller kan engagera sig i ett fall utan att vara ombedda.

¹² Det finns ytterligare ett område där vårt personliga ansvar kommer in i bilden och som kräver förberedelse. I ”Frågor från läsekretsen” i Vakttornet för 1 mars 1989 framhölls att vissa medicinska tekniker, t.ex. användning av s.k. cellsaver för att suga upp och tillvarata sårblod, måste bli en fråga för den enskildes samvete. Som nämns i artikeln har somliga kristna betraktat en sådan apparat som en förlängning av deras egen blodbana, förutsatt att den kopplas så att det blir ett slutet kretslopp som hela tiden står i förbindelse med individens cirkulationssystem, och likaså förutsatt att maskinen inte laddas med blod eller att blodet lagras i maskinen. Andra kristna kan känna på ett annat sätt, t.ex. att sårblod bör ”hällas ut”. I ”Frågor från läsekretsen” i Vakttornet för 1 juni 1990 framhölls att vissa fraktioner av blod (t.ex. albumin, immunglobulin) också måste bli en fråga för den enskildes samvete. Det är värdefullt att vi i god tid innan vi träffar läkaren under bön har läst igenom detta material, så att vi kan redogöra för vårt personliga beslut i dessa frågor.a

¹³ Vid samtalet med läkaren är det om möjligt ännu viktigare att vi har klart för oss vad som betraktas som blodets huvudkomponenter. I all transfusionsterapi är det nämligen numera fråga om att man önskar ge en (eller flera) av blodets huvudkomponenter, aldrig helblod. Efter en större blödning vill läkare ofta ge plasma eller röda blodkroppar, vilket vi inte kan godta, om vi vill lyda Bibelns bud.b Det är dock bra att vara medveten om att läkare kanske inte alltid förstår att vi gör en sådan åtskillnad. En läkare skulle därför kunna erbjuda oss plasma i den tanken att också detta är något som vissa vittnen skulle kunna acceptera, på samma sätt som några accepterar fraktioner av blod. Som vi förstår är det mycket viktigt att vi själva klart kan skilja på dessa ting, så att vi kan svara tydligt och ”med en mun”. — Rom. 15:6; 1 Petr. 3:15.

¹⁴ Det finns ytterligare en viktig sak som vi önskar ta upp. Många av oss har nära anhöriga som inte är Jehovas vittnen. Hur kommer de att reagera, om det skulle uppstå en akutsituation där vi själva är oförmögna att föra vår talan? Tragiskt nog har läkare här i landet i några fall gett efter för påtryckningar från icke troende släktingar och ignorerat patientens i förväg klart uttryckta vilja. Detta har lett till påtvingade transfusioner. För alla dem som har nära anhöriga som är icke troende synes det därför vara vist att inför en operation ta upp detta särskilt. Tala i så fall om för läkaren att dina släktingar inte delar dina värderingar och att du vill förvissa dig om att han kommer att respektera ditt beslut oavsett vad dessa släktingar kan komma att säga i ett eventuellt nödläge. Klargör att du i dina skrivna dokument, både i kortet ”Medicinskt dokument/Ansvarsbefrielse” och i den särskilda ansvarsbefrielse som skrivits inför operationen, har utsett andra personer som står dig nära att företräda dig och besvara eventuella frågor om ditt ställningstagande. Även om man inte står inför en operation, kan det vara vist för dem som har en sådan familjesituation att göra ett tillägg på sitt kort, eller ha en bilaga till det, där det framhålls att de anhöriga inte har rätt att ändra på eller ogiltigförklara det beslut man fattat. Det är naturligtvis ett personligt beslut om man önskar göra ett sådant tillägg.

¹⁵ Vi har glatt oss mycket över den positiva utveckling vi hittills sett i vårt land när det gäller möjligheten att få medicinsk behandling utan blodtransfusion. Om vi alla gör vår del, kommer det att bidra till att man fortsätter att tala väl om Guds namn. (Ps. 19:7–11) När apostlarna och de äldste i Jerusalem meddelade vad man kommit fram till i frågan om blodet och i andra viktiga frågor, avslutades beskedet på följande uppmuntrande sätt: ”Ifall ni omsorgsfullt tar er till vara för dessa ting, skall ni ha framgång.” (Apg. 15:28, 29) Vi är övertygade om att ni alla omsorgsfullt önskar fullgöra allt som är förknippat med att följa Guds lag om blodet, och vi ber att Jehova må bistå er i ert beslut att lyda hans ord.

[Fotnoter]