Bibelns syn

Hur kan man frukta en kärlekens Gud?

”LYCKLIG ÄR DEN MAN SOM FRUKTAR JEHOVA.” — Psalm 112:1.

OM ”Gud är kärlek”, som Bibeln beskriver honom, varför är det då nödvändigt att frukta honom? (1 Johannes 4:16) Kärlek och fruktan betraktas i allmänhet som oförenliga. Vilken betydelse bör då fruktan ha i vårt förhållande till Gud? Varför skall man frukta en kärlekens Gud? En närmare granskning av hur ordet ”fruktan” används i Bibeln kan ge oss en bättre förståelse av detta.

På de flesta språk kan ett ord ha olika betydelsenyanser beroende på sammanhanget. På vissa språk kan man till exempel säga: ”Jag älskar glass”, och man kan också säga: ”Jag älskar mina barn.” Det är stor skillnad i intensitet och slaget av kärlek som kommer till uttryck. På liknande sätt talar Bibeln om olika slag av fruktan. När den använder ordet i samband med tillbedjan av Gud, syftar den inte på skräck, rädsla eller en känsla av nära förestående straff. Fruktan för Gud förmedlar i stället sunda känslor — vördnad och djup respekt. Dessa upphöjda känslor förbinds med kärlek till Gud och tillgivenhet för honom, inte med en instinkt att fly eller att gömma sig för honom.

Fruktan för Gud undanröjer sjuklig, krypande fruktan. Beträffande den man som fruktar Gud skrev psalmisten följande: ”Han kommer inte att vara rädd ens för dåliga nyheter. Hans hjärta är fast, det har förmåtts att förlita sig på Jehova.” (Psalm 112:7) Inget hot från onda människor eller från Satan själv kan bryta ner vår djupa respekt och vördnad för Jehova. (Lukas 12:4, 5) Vi får inte heller bli rädda för att nalkas Gud i bön. I det här sammanhanget är det snarare så att ”kärlek jagar bort fruktan”. — 1 Johannes 4:18.

Himlarna och Guds storhet

Forntidens kung David var en gudfruktig man. Han kände vördnad då han mediterade över skapelsens skönhet och komplexitet. Han utropade: ”Jag kommer att prisa dig, ty på ett sätt som inger fruktan är jag underbart gjord. Dina verk är underbara, som min själ mycket väl vet.” (Psalm 139:14) Då han tittade upp mot natthimlen, utropade han: ”Himlarna förkunnar Guds härlighet.” (Psalm 19:1) Tror du att David blev skrämd av den här upplevelsen? Nej, den fick honom i stället att sjunga lovsånger till Jehova.

Vår tids ökade kunskap om stjärnhimlen ger oss ännu större orsak att känna vördnad. Astronomer har på senare tid, genom att använda rymdteleskopet Hubble, kunnat blicka längre ut i stjärnhimlen än någon annan människa före dem. De valde ut en del av himlen som verkade tom då man använde markbundna teleskop och fokuserade rymdteleskopet Hubble på en yta bara så stor som ett sandkorn på en armlängds avstånd. Den bild man fick var full av, inte enskilda stjärnor, utan galaxer — vidsträckta hopar som består av miljarder stjärnor — som aldrig tidigare hade skådats av människan!

Universums storlek, mysterium och fenomen ingjuter vördnad i en skarpsynt iakttagare. Men sådana fenomen återspeglar bara Skaparens härlighet och kraft. Bibeln kallar Jehova Gud för ”himlaljusens Fader” och nämner att han ”räknar stjärnornas antal; han kallar dem alla vid deras namn”. — Jakob 1:17; Psalm 147:4.

Universums väldiga omfattning kommer också till synes i den tidrymd som händelser i stjärnhimlen omspänner. Ljuset från de galaxer som fotograferats av rymdteleskopet Hubble hade färdats genom rymden under miljarder år! Borde inte vår korta livstid och litenhet i jämförelse med stjärnhimlens beständighet få oss att känna vördnad och djup respekt för Honom som gjorde stjärnorna? (Jesaja 40:22, 26) Att man inser att Gud som skapade allt detta också kommer ihåg en dödlig människa och tar sig an henne fördjupar vår aktning för Skaparen och gör att vi önskar lära känna honom och behaga honom. (Psalm 8:3, 4) Det är sådan upphöjd aktning och uppskattning som Bibeln kallar fruktan för Gud.

En förlåtande Gud

Vi är alla ofullkomliga. Även då vi försöker göra det som är rätt, syndar vi ouppsåtligt. Bör vi frukta för att förlora Guds ynnest, när detta händer? Psalmisten skrev: ”Om det var missgärningar du gav akt på, o Jah, o Jehova, vem skulle då kunna bestå? Ty hos dig är den sanna förlåtelsen, för att du må bli fruktad.” (Psalm 130:3, 4) Att ”Han, den Store, som har gjort dig” är så vänlig och förlåtande fyller hans tillbedjare med djup uppskattning och respekt. — Jesaja 54:5–8.

Fruktan för Gud motiverar oss att göra det som är gott, och den avhåller oss också från att göra det som Gud säger är ont. Vårt förhållande till vår himmelske Fader kan jämföras med det som råder mellan en god mänsklig far och hans barn. Ibland kommer barnen kanske inte ihåg varför deras far förbjöd dem att leka på gatan. Men då de känner impulsen att springa ut på körbanan efter en boll, hålls de tillbaka av blotta tanken på deras fars förbud — vilket kanske räddar dem från döden. På samma sätt kommer en vuxen människas fruktan för Jehova att avhålla henne från att begå en handling som skulle kunna ödelägga liv — hennes eget och andras. — Ordspråken 14:27.

Fruktan för Guds dom

I motsats till detta har en person vars samvete inte avhåller honom från att misshaga Gud orsak att känna fruktan på ett helt annat sätt. Alldeles som mänskliga myndigheter straffar kriminella element, har Gud rätt att gå till rätta med uppsåtliga, oförbätterliga syndare. Att Gud har tillåtit ondskan under en begränsad tid har gjort att en del har blivit förhärdade i en felaktig kurs. Men Bibeln visar tydligt att Gud snart kommer att ta bort alla onda element från jorden. (Psalm 37:9, 10; Predikaren 8:11; 1 Timoteus 5:24) Onda människor som inte ångrar sig har orsak att frukta straff från Gud. Men detta slag av fruktan är inte det slags fruktan som Bibeln anbefaller.

Bibeln förbinder i stället fruktan för Jehova med fina ting i livet — sång, glädje, förtröstan, vishet, långt liv, tillförsikt, välstånd, hopp och frid, för att bara nämna några få.a Om vi fortsätter att vandra i fruktan för Jehova, kommer vi att få uppleva sådana välsignelser för evigt. — 5 Moseboken 10:12–14.

[Fotnoter]

[Bildkälla på sidan 26]

Genom tillmötesgående från Anglo-Australian Observatory; foto: David Malin