DEN 14 april 1989 ledde jag ett möte i staden Maumere på ön Flores. Mitt under mötet stormade poliser in och grep mig och tre andra.

Fängelsevakterna försökte få oss att hälsa flaggan, men vi vägrade. Därför blev vi slagna och sparkade, och de tvingade oss att stå i den brännande solen under fem dagar. På nätterna låg vi och huttrade på det hårda betonggolvet i våra små celler. Vi var smutsiga och utmattade, och såren värkte. Fängelsechefen uppmanade oss gång på gång att hälsa flaggan, men vi svarade: ”Så länge vi lever, vägrar vi att göra det.” Precis som mängder av kristna före oss kände vi att det var en förmån att ”få lida för rättfärdighetens skull”. (1 Petr. 3:14)

DEN 19 januari 1999 ledde den växande fientligheten mellan muslimer och kristna plötsligt till våldsamma strider ungefär tre kilometer från mitt hus. Situationen var kaotisk.a

Jag såg till att min familj var i säkerhet, sedan ringde jag till andra förkunnare för att höra hur situationen var för dem. Jag uppmanade dem att hålla huvudet kallt och undvika farliga områden. De äldste besökte senare vännerna för att stärka dem andligen och uppmuntra dem att hålla möten i små grupper.

Avdelningskontoret uppmanade oss att evakuera förkunnare som bodde i farliga områden, så vi kontaktade de berörda vännerna. En broder som vägrade att ge sig av blev senare dödad av en beväpnad mobb. Men alla som följde avdelningskontorets anvisningar överlevde.