Kvinnorna som gått till graven är chockade. Graven är öppen och Jesus kropp är borta! Maria Magdalena springer i väg för att underrätta ”Simon Petrus och den andre lärjungen [Johannes], som Jesus var särskilt fäst vid”. (Johannes 20:2) Medan hon gör det får de andra kvinnorna se en ängel, och inne i graven ser de en ängel till klädd i ”lång vit dräkt”. (Markus 16:5)

En av änglarna säger till dem: ”Var inte rädda, för jag vet att ni letar efter Jesus som dödades på pålen. Han är inte här, för han har blivit uppväckt, precis som han sa. Kom och se var han låg. Skynda er sedan till hans lärjungar och berätta att han har blivit uppväckt från de döda, för han är på väg till Galileen.” (Matteus 28:5–7) När kvinnorna går ut från graven är de ”helt omskakade” och darriga, men de springer i väg för att berätta vad som hänt för lärjungarna. (Markus 16:8)

Vid det här laget har Maria hittat Petrus och Johannes. Med andan i halsen berättar hon: ”De har tagit bort Herren ur graven, och vi vet inte var de har lagt honom.” (Johannes 20:2) Petrus och Johannes sätter genast av mot graven. Johannes är snabbast och kommer fram först. Men han går inte in i graven, utan ställer sig vid öppningen. Han lutar sig fram och ser linnebindlarna.

Petrus däremot kliver rakt in i graven när han kommer fram. Han ser linnebindlarna och duken som täckt Jesus huvud. Nu går även Johannes in, och han inser att det Maria berättat verkar stämma. Men trots det som Jesus tidigare sagt förstår ingen av dem att han har blivit uppväckt. (Matteus 16:21) De går hem igen utan att riktigt veta vad de ska tro. Maria har nu också kommit fram till graven, men hon stannar kvar där.

Under tiden har de andra kvinnorna sprungit i väg för att berätta för lärjungarna att Jesus blivit uppväckt. Men på vägen möter de Jesus. Och när han hälsar på dem faller de ner inför honom. Då säger han: ”Var inte rädda! Gå och berätta det här för mina bröder så att de går till Galileen. Där kommer de att träffa mig.” (Matteus 28:9, 10)

Soldaterna vid graven blev tidigare ”alldeles lamslagna” när jordbävningen inträffade och änglarna visade sig, de började rentav ”skaka av skräck”. Men efter att de samlat sig gick de ”in i staden och underrättade de främsta prästerna om allt som hade hänt”. Prästerna har nu i samråd med judarnas äldste kommit fram till att de ska tysta ner det hela genom att muta soldaterna. De säger till soldaterna att hävda ”att hans lärjungar kom på natten och stal kroppen medan ... [de] sov”. (Matteus 28:4, 11, 13)

Romerska soldater riskerar dödsstraff om de somnar på sin post. Men prästerna lovar: ”Om ståthållaren får höra detta [att de skulle ha somnat] kommer vi att förklara saken för honom så att ni inte råkar illa ut.” (Matteus 28:14) Soldaterna tar emot mutan och gör som prästerna säger. Den här lögnen om att Jesus kropp blivit stulen sprider sig sedan vitt och brett bland judarna.

Maria Magdalena sörjer fortfarande utanför graven. Men när hon tittar in i graven ser hon två änglar i vita kläder! Den ena sitter vid huvudändan där Jesus legat och den andra vid fotändan. De frågar: ”Varför gråter du?” ”De har tagit bort min herre, och jag vet inte var de har lagt honom”, svarar hon. Sedan vänder hon sig om, och då står en person till där. Han ställer samma fråga som änglarna men tillägger: ”Vem letar du efter?” Maria tar honom för att vara trädgårdsmästaren och svarar: ”Herre, om du har burit bort honom, så berätta var du har lagt honom så att jag kan hämta honom.” (Johannes 20:13–15)

Maria känner inte igen mannen. Hon inser inte att hon faktiskt pratar med Jesus själv som har uppstått. Men när Jesus på sitt välbekanta sätt säger ”Maria” förstår hon vem han är och utropar ”Rabbouni!” (som betyder ”lärare”). Hon blir överlycklig och klamrar sig fast vid honom, eftersom hon är rädd att han ska lämna henne och tas till himlen. Men Jesus säger: ”Klamra dig inte fast vid mig, för jag har inte gett mig av upp till min Far än. Gå till mina bröder i stället och säg till dem att jag ger mig av upp till min Far och er Far, till min Gud och er Gud.” (Johannes 20:16, 17)

Maria skyndar sig till apostlarna och de andra lärjungarna och berättar: ”Jag har sett Herren!” (Johannes 20:18) Nu har de hört både Maria och de andra kvinnorna berätta vad som hänt. Men de tar dem inte på allvar, utan tycker att berättelserna bara låter ”som tomt prat”. (Lukas 24:11)

Det är söndag den 16 nisan och lärjungarna är nedstämda. De förstår inte varför Jesus grav är tom. (Matteus 28:9, 10; Lukas 24:11) Lite senare samma dag lämnar Kleopas och en annan lärjunge Jerusalem och går mot Emmaus, som ligger drygt en mil bort.

Längs vägen pratar de om allt som har hänt. Plötsligt slår en främmande man följe med dem. Han frågar: ”Vad är det ni går här och diskuterar?” Kleopas svarar: ”Hur kan du ha missat det som har hänt de senaste dagarna? Är du en främling som bor helt isolerad i Jerusalem?” Mannen frågar: ”Vad menar ni?” (Lukas 24:17–19)

De svarar: ”Det som gäller Jesus från Nasaret. ... Vi hoppades att det var han som skulle befria Israel.” (Lukas 24:19–21)

Kleopas och hans vän berättar att några kvinnor tidigare samma dag gick till Jesus grav och upptäckte att Jesus kropp var borta. Men vid graven fick kvinnorna se änglar som sa att Jesus faktiskt lever! Kleopas och hans vän tillägger att flera andra också varit vid graven och sett ”att det var precis som kvinnorna hade sagt”. (Lukas 24:24)

De två lärjungarna vet uppenbarligen inte vad de ska tro om det som har hänt. Mannen utbrister: ”Vad ni är oförståndiga! Ska det vara så svårt att tro på det som profeterna har sagt?” Mannen går sedan rakt på sak: ”Messias var ju tvungen att utstå det här för att kunna bli upphöjd.” (Lukas 24:25, 26) Mannen hjälper dem att tänka rätt och fortsätter sedan att förklara det som står om Messias i Skrifterna.

Till slut kommer de fram till Emmaus. De två lärjungarna vill gärna höra mer, så de trugar mannen: ”Stanna kvar hos oss, för det är snart kväll och dagen går mot sitt slut.” Han går med på att äta med dem. När mannen ber, bryter brödet och räcker det till dem inser de vem han är. Men i samma ögonblick som de känner igen honom försvinner han. (Lukas 24:29–31) Nu vet de att Jesus lever!

De två lärjungarna är uppspelta och säger till varandra: ”Visst brann våra hjärtan när han pratade med oss på vägen, när han tydligt förklarade Skrifterna för oss?” (Lukas 24:32) De skyndar sig tillbaka till Jerusalem och går dit apostlarna och några andra lärjungar är. Innan Kleopas och hans vän hinner berätta vad som har hänt får de höra: ”Det är faktiskt sant att Herren har blivit uppväckt, och han har visat sig för Simon!” (Lukas 24:34) Sedan berättar de två att de också har sett Jesus. Nu finns det många ögonvittnen.

Mitt i samtalet får de en chock – plötsligt står Jesus där! Hur är det möjligt? De har ju låst dörrarna av rädsla för judarna. Men nu står Jesus mitt i rummet. Och han säger lugnt: ”Må ni ha frid.” Det här skrämmer dem. Precis som en tidigare gång tror de att de ser ”en ande”. (Lukas 24:36, 37; Matteus 14:25–27)

Men det här är ingen syn, utan Jesus är där på riktigt. För att övertyga dem visar han sina händer och fötter och säger: ”Varför är ni rädda, och varför tvivlar ni? Titta här på mina händer och mina fötter, ni ser ju att det är jag. Och ta på mig och se på mig, en ande har ju inte kött och ben, som ni ser att jag har.” (Lukas 24:36–39) De blir överlyckliga av att se honom, men de har fortfarande svårt att tro att det är sant.

För att det ska bli ännu tydligare att det faktiskt är han som står där frågar han: ”Finns det något att äta här?” Jesus får en bit stekt fisk och äter den. Sedan säger han: ”När jag fortfarande var hos er [före min död] berättade jag att allt som står skrivet om mig i Moses lag, i profeterna och i psalmerna måste uppfyllas.” (Lukas 24:41–44)

Jesus har hjälpt Kleopas och hans vän att förstå Skrifterna, och nu hjälper han också de andra som är där. Han säger: ”Det står skrivet att Messias skulle lida och uppstå från de döda på tredje dagen och att budskapet om att syndare som ångrar sig kan få förlåtelse skulle förkunnas i hans namn för alla nationer, med början i Jerusalem. Detta ska ni vara vittnen om.” (Lukas 24:46–48)

Av någon anledning är inte aposteln Tomas där. Under dagarna som följer berättar andra glatt: ”Vi har sett Herren!” Men på det svarar Tomas: ”Om jag inte får se märkena efter spikarna i hans händer och känna på märkena efter spikarna och röra vid hans sida kan jag inte tro på det.” (Johannes 20:25)

Åtta dagar senare träffas lärjungarna igen bakom låsta dörrar. Och den här gången är Tomas med. Då visar sig Jesus i en materialiserad kropp mitt ibland dem. ”Må ni ha frid”, hälsar han. Sedan vänder han sig till Tomas och säger: ”Ta ditt finger och känn efter och titta på mina händer, och ta handen och känn här på min sida. Sluta tvivla och börja tro.” Tomas utropar: ”Min Herre och min Gud!” (Johannes 20:26–28) Nu tvivlar han inte på att Jesus uppstått som en mäktig ängel och representerar Jehova Gud.

Jesus säger: ”Är det för att du har sett mig som du tror? Lyckliga är de som inte har sett och ändå tror.” (Johannes 20:29)