Petrus och Johannes är redan i Jerusalem för att förbereda inför påsken, precis som Jesus bett dem. Jesus och de tio andra apostlarna kommer dit lite senare, men just nu är de på väg ner från Olivberget. Det här är sista gången som Jesus kan blicka ut från berget i dagsljus innan han dör. Det är eftermiddag, och de ser hur solen går ner i väster.

Snart når Jesus och de tio apostlarna Jerusalem och huset där de ska äta påskmåltiden. När de går uppför trappan till det stora rummet på övervåningen, ser de att allt är klart inför deras gemensamma måltid. Jesus har sett fram emot det här, för han säger: ”Jag har verkligen längtat efter att äta den här påskmåltiden med er innan mitt lidande börjar.” (Lukas 22:15)

Många år tidigare blev det vanligt att man vid påskmåltiden skickade runt bägare med vin mellan dem som samlats. När Jesus får en av bägarna ber han en bön, och sedan säger han: ”Ta den här och skicka den vidare, från den ene till den andre, för jag säger er: Från och med nu ska jag inte dricka vin igen förrän Guds rike kommer.” (Lukas 22:17, 18) Hans död är alltså inte långt bort.

Mitt under påskmåltiden händer något oväntat. Jesus reser sig, tar av sig manteln och plockar upp en handduk. Sedan häller han vatten i en skål som står i närheten. Vanligtvis är det värdens ansvar att se till att gästernas fötter tvättas, kanske av en tjänare. (Lukas 7:44) Men den här gången finns det ingen värd, så Jesus tar på sig den här enkla sysslan. Vem som helst av apostlarna hade kunnat göra det, men ingen tar ett sådant initiativ. Finns det fortfarande lite rivalitet bland dem? Oavsett om det är så skäms de när Jesus tvättar deras fötter.

När turen kommer till Petrus protesterar han: ”Aldrig att du ska tvätta mina fötter!” Jesus svarar honom: ”Om jag inte tvättar dig har vi inget gemensamt, du och jag.” Då blir Petrus så ivrig att han utbrister: ”Herre, tvätta inte bara fötterna, ta händerna och huvudet också!” Han blir nog lite förvånad när Jesus säger: ”Den som har badat behöver bara få fötterna tvättade, för han är helt ren. Och ni är rena, men inte alla.” (Johannes 13:8–10)

Jesus tvättar allas fötter, även Judas Iskariots. Sedan han tagit på sig manteln igen och lagt sig till bords, frågar han: ”Förstår ni vad jag har gjort för er? Ni kallar mig ’lärare’ och ’herre’, och det är helt rätt, för det är jag. Så om jag, som är er herre och lärare, har tvättat era fötter, ska ni också tvätta varandras fötter. Jag har nämligen gett er mönstret. Precis som jag har gjort mot er ska ni också göra. Jag säger er sanningen: En tjänare är inte större än sin herre, och den som är utsänd är inte större än den som har sänt honom. Nu vet ni detta, och ni är lyckliga om ni gör så.” (Johannes 13:12–17)

Vilken bra metod för att lära ut ödmjukhet! Jesus efterföljare måste akta sig för att känna sig viktigare än andra och förvänta att andra ska betjäna dem. De behöver följa Jesus exempel, inte genom att rituellt tvätta andras fötter, utan genom att ödmjukt och opartiskt hjälpa andra.

Tidigare den här kvällen har Jesus tvättat apostlarnas fötter för att lära dem hur viktigt det är att vara ödmjuk. De har just ätit påskmåltiden, och nu citerar han Davids profetiska ord: ”Den man som levde i frid med mig, som jag litade på, som åt mitt bröd, lyfter sin häl mot mig.” Sedan säger han rakt ut: ”En av er ska förråda mig.” (Psalm 41:9; Johannes 13:18, 21)

Apostlarna ser på varandra. Var och en av dem, även Judas Iskariot, frågar: ”Herre, det är väl inte jag?” Johannes är närmast Jesus vid bordet, och Petrus ber honom att ta reda på vem Jesus menar. Så Johannes lutar sig bakåt mot Jesus och frågar: ”Herre, vem är det?” (Matteus 26:22; Johannes 13:25)

Jesus svarar: ”Det är han som ska få brödbiten som jag doppar.” Han tar en bit bröd och doppar den i en skål på bordet. Sedan ger han den till Judas och säger: ”Människosonen ska lämna er, precis som det står skrivet om honom, men olycka kommer att drabba den som förråder Människosonen. Det hade varit bättre för den människan att aldrig ha blivit född.” (Johannes 13:26; Matteus 26:24) Sedan tränger Satan in i Judas. Judas har redan visat att han är oärlig, men nu överlämnar han sig helt i Satans våld. Och därmed blir han ”tillintetgörelsens son”. (Johannes 6:64, 70; 12:4; 17:12, fotnoten)

Jesus säger till Judas: ”Skynda dig och gör det du ska.” De andra apostlarna tror att Judas, som har hand om pengarna, blir tillsagd att köpa något till högtiden ”eller ge något till de fattiga”. (Johannes 13:27–30) Men Judas går i väg för att förråda Jesus.

Sedan de ätit påskmåltiden introducerar Jesus en ny typ av högtid. Han tar ett bröd, tackar Gud, bryter brödet i bitar och ger det till apostlarna. Han säger: ”Detta betyder min kropp som ska offras för er. Fortsätt göra detta till minne av mig.” (Lukas 22:19) Brödet skickas runt, och alla apostlarna äter av det.

Jesus tar sedan en bägare med vin, tackar Gud och ger dem den. Han förklarar: ”Den här bägaren betyder det nya förbundet. Det blir giltigt genom mitt blod, som ska utgjutas för er.” Bägaren skickas runt, och alla dricker ur den. (Lukas 22:20)

På det här sättet instiftar Jesus en högtid till minne av sin död som hans efterföljare ska hålla varje år den 14 nisan. Den kommer att påminna dem om vad Jesus och hans Far har gjort för att rädda trogna människor från synd och död. Påsken påminde judarna om hur Gud en gång befriade dem, men den här nya högtiden pekar på hur Gud befriar hela mänskligheten.

Jesus säger att hans blod ”ska utgjutas för att många ska få sina synder förlåtna”. Apostlarna är bara några av alla som kommer att få förlåtelse. Och de ska få vara med Jesus i hans Fars rike. (Matteus 26:28, 29)

Jesus har under sin sista kväll med apostlarna tvättat deras fötter. Varför det? För att lära dem att ödmjukt betjäna andra. Han har lagt märke till att de har en allvarlig brist. De är visserligen hängivna Gud, men de bryr sig för mycket om vem som är viktigast. (Markus 9:33, 34; 10:35–37) Och nu kommer det här upp till ytan igen.

Apostlarna börjar ”gräla om vem av dem som kunde anses vara störst”. (Lukas 22:24) Jesus blir säkert ledsen när han märker att de bråkar om det här igen. Vad gör han?

Han skäller inte ut apostlarna för deras dåliga inställning och uppförande. I stället säger han tålmodigt och lugnt: ”Folkens kungar har makt över människorna, och de som har sådan myndighet låter kalla sig välgörare. Men så ska det inte vara bland er, utan ... den som har ledningen ska bli som den som betjänar.” Jesus har alltid varit ett föredöme för dem. Och nu påminner han dem: ”Jag är mitt ibland er och betjänar.” (Lukas 22:25–27)

Apostlarna har sina brister, men de har ändå stöttat Jesus i både med- och motgång. Jesus säger: ”Jag sluter ett förbund med er, precis som min Far har slutit ett förbund med mig, om ett rike.” (Lukas 22:29) De är Jesus lojala efterföljare. Och han försäkrar dem att de kan få styra med honom i riket tack vare det här förbundet.

Apostlarna har en fantastisk framtidsutsikt, men de är fortfarande bara ofullkomliga människor. Jesus säger att Satan vill splittra dem: ”Satan har begärt att få sålla er som vete.” (Lukas 22:31) Jesus varnar dem också: ”I natt kommer ni alla att falla på grund av det som ska hända mig, för det står skrivet: ’Jag ska slå herden, och fåren i hjorden ska skingras.’” (Matteus 26:31; Sakarja 13:7)

Petrus säger självsäkert: ”Även om alla de andra faller kommer jag aldrig att göra det!” (Matteus 26:33) Då svarar Jesus att Petrus redan samma natt kommer att förneka honom innan en tupp gal två gånger. Men han tillägger: ”Jag har bett för dig, för att din tro inte ska svikta. Och när du sedan har vänt tillbaka: styrk dina bröder.” (Lukas 22:32) Då invänder Petrus: ”Jag kommer aldrig att förneka dig, inte ens om jag måste dö med dig.” (Matteus 26:35) Och de andra apostlarna bedyrar samma sak.

Nu berättar Jesus: ”Jag är hos er en liten stund till. Ni kommer att leta efter mig, och jag säger samma sak till er som jag sa till judarna: ’Dit jag går kan ni inte komma.’” Sedan säger han: ”Jag ger er nu ett nytt bud, att ni ska älska varandra. Ni ska älska varandra på samma sätt som jag har älskat er. Alla ska förstå att ni är mina lärjungar om ni har kärlek till varandra.” (Johannes 13:33–35)

När Petrus hör att Jesus bara ska vara med dem en liten stund till frågar han: ”Herre, vart är du på väg?” Jesus svarar: ”Dit jag går kan du inte följa mig just nu, men du ska följa efter senare.” Petrus frågar storögt: ”Herre, varför kan jag inte följa dig nu? Jag är beredd att dö för dig.” (Johannes 13:36, 37)

Jesus påminner apostlarna om deras predikotur i Galileen. (Matteus 10:5, 9, 10) Han frågar: ”När jag sände i väg er utan börs, matpåse och sandaler så saknade ni väl inte något?” ”Nej”, svarar de. Men hur ska de göra framöver? Jesus fortsätter: ”Nu ska den som har en börs ta med sig den, och även en matpåse. Och den som inte har något svärd ska sälja sin mantel och köpa ett. För jag säger er att det som står skrivet måste uppfyllas på mig: ’Han blev räknad bland laglösa.’ Ja, de orden uppfylls nu på mig.” (Lukas 22:35–37)

Jesus syftar på att han snart kommer att bli fastspikad på en påle bredvid laglösa, räknad som en brottsling. Efter det kommer hans efterföljare att utsättas för svår förföljelse. Men apostlarna, som tror att de är redo för det, säger: ”Herre, här är två svärd.” Han svarar: ”Det är tillräckligt.” (Lukas 22:38) När de här svärden snart kommer in i bilden igen, får Jesus tillfälle att lära apostlarna något viktigt.

Jesus och apostlarna är kvar på övervåningen där de haft minneshögtiden. ”Var inte oroliga”, säger Jesus, ”tro på Gud, och tro också på mig.” (Johannes 13:36; 14:1)

Apostlarna behöver inte oroa sig över Jesus bortgång. Han förklarar: ”I min Fars hus finns många rum. ... Och när jag har gått min väg och gjort i ordning en plats åt er ska jag komma tillbaka och ta er hem till mig, för att ni ska vara där jag är.” Apostlarna förstår inte att Jesus pratar om att komma till himlen, så Tomas frågar: ”Herre, vi vet inte vart du är på väg. Så hur skulle vi kunna hitta dit?” (Johannes 14:2–5)

Jesus svarar: ”Jag är vägen och sanningen och livet.” Det är bara genom att erkänna Jesus roll, tro på hans läror och vandra i hans fotspår som man kan komma in i Faderns hus i himlen. Jesus tillägger: ”Ingen kan komma till Fadern utom genom mig.” (Johannes 14:6)

Filippus som lyssnat spänt ber Jesus: ”Herre, visa oss Fadern, det räcker för oss.” Filippus verkar vilja få någon slags uppenbarelse av Gud, ungefär som när Mose, Elia och Jesaja fick se syner. Men apostlarna har något bättre än syner att tillgå. Jesus berättar vad det är: ”Känner du inte mig Filippus, trots att jag har varit så länge hos er? Den som har sett mig, han har sett Fadern också.” Jesus återspeglar sin Fars personlighet på ett perfekt sätt, och därför kan man säga att de som sett och varit tillsammans med Jesus också har sett Fadern. Men Fadern är större än Sonen, vilket Jesus påpekar när han säger: ”Det jag säger till er kommer inte från mig själv.” (Johannes 14:8–10) Apostlarna vet mycket väl att Jesus alltid ger sin Far äran för det han lär ut.

De har sett Jesus göra fantastiska underverk, och de har hört honom förkunna de goda nyheterna om Guds rike. Han säger till dem: ”Den som tror på mig ska göra samma gärningar som jag. Han ska göra ännu större gärningar.” (Johannes 14:12) Jesus menar inte att de ska göra större underverk än han. Men faktum är att de kommer att predika under mycket längre tid, över ett ännu större område och för betydligt fler människor.

Jesus kommer att lämna dem, men de behöver inte känna sig övergivna. Han lovar: ”Om ni ber om något i mitt namn så kommer jag att göra det. Och jag ska be min Far, och han kommer att ge er en annan hjälpare som ska vara med er för evigt, sanningens ande.” (Johannes 14:14, 16, 17) Jesus försäkrar dem om att de ska få en annan hjälpare, den heliga anden. Och det sker sedan vid pingsten.

”Om en liten stund ska världen inte längre se mig”, berättar Jesus, ”men ni kommer att se mig, därför att jag lever och ni ska leva.” (Johannes 14:19) Efter sin uppståndelse kommer Jesus inte bara att visa sig rent fysiskt för dem, utan i sinom tid kommer han också att uppväcka dem till liv i himlen.

Jesus lägger fram en enkel sanning: ”Den som har tagit emot mina bud och håller dem, han älskar mig. Och den som älskar mig, han kommer att bli älskad av min Far, och jag kommer att älska honom och visa mig tydligt för honom.” När aposteln Judas (som kallas Taddeus) hör det frågar han: ”Herre, vad har hänt? Varför tänker du visa dig för oss och inte för världen?” Jesus svarar: ”Om någon älskar mig kommer han att hålla mitt ord, och min Far kommer att älska honom. ... Den som inte älskar mig håller inte mina ord.” (Johannes 14:21–24) Människorna i världen kommer till skillnad från Jesus efterföljare inte att se Jesus som vägen, sanningen och livet.

Jesus kommer inte att stanna kvar, så hur ska hans lärjungar komma ihåg allt han har lärt dem? Jesus berättar: ”Hjälparen, den heliga anden som Fadern ska sända i mitt namn, den ska lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt till er.” Apostlarna har med egna ögon sett hur mäktig den heliga anden är, så det här löftet måste kännas betryggande. Jesus tillägger: ”Jag låter min frid vara kvar hos er, jag ger er den. ... Var inte oroliga och var inte rädda.” (Johannes 14:26, 27) Lärjungarna kan med rätta känna sig trygga; Jesus Far kommer att skydda och vägleda dem.

Det kommer snart att bli tydligt hur Gud skyddar sina tjänare. ”Världens härskare kommer”, säger Jesus, ”och han har ingen kontroll över mig.” (Johannes 14:30) Djävulen lyckades tränga in i Judas och få kontroll över honom. Men Jesus har inga syndfulla brister som Satan kan manipulera för att vända honom mot Gud. Och inte heller kommer Djävulen att kunna se till att Jesus förblir död. Jesus förklarar varför: ”Jag [gör] nu det Fadern har gett mig befallning att göra.” Han är säker på att hans Far kommer att uppväcka honom. (Johannes 14:31)

Jesus har haft ett förtroligt samtal med sina apostlar. Han vill verkligen uppmuntra dem. Trots att det är sent, kanske efter midnatt, fortsätter han nu med att berätta en liknelse:

”Jag är den sanna vinstocken, och min Far är vinodlaren.” (Johannes 15:1) Liknelsen påminner om det som århundraden tidigare sagts om nationen Israel, som Jehova kallade sin vinstock. (Jeremia 2:21; Hosea 10:1, 2) Men Jehova har inte godkänt den nationen. (Matteus 23:37, 38) Så vinstocken Jesus pratar om nu avser något helt annat, den är en bild av Jesus själv. Hans Far började odla vinstocken år 29 när han smorde honom med helig ande. Men Jesus visar att det är fler än han som ingår i den här bildliga vinstocken:

”[Min Far] tar bort varje ranka i mig som inte bär frukt, och han ansar varje ranka som bär frukt för att den ska bära mer frukt. ... Om rankan inte sitter kvar på vinstocken kan den inte bära frukt av sig själv, och ni kan inte bära frukt om ni inte förblir i gemenskap med mig. Jag är vinstocken, ni är rankorna.” (Johannes 15:2–5)

Jesus har lovat sina trogna lärjungar att de ska få en hjälpare, den heliga anden, efter att han har gått bort. Och det är vad som sker 51 dagar senare. Då får apostlarna och de andra lärjungarna helig ande och blir ”rankor” på vinstocken. Alla rankor måste fortsätta att vara i gemenskap med Jesus.

Han förklarar: ”Om någon förblir i gemenskap med mig, och jag med honom, bär han mycket frukt, för utan mig kan ni inte göra någonting.” Rankorna är Jesus trogna efterföljare. De kommer att gå i Jesus fotspår och bära mycket frukt när de berättar för andra om Guds rike och gör fler lärjungar. Men vad händer om någon inte förblir i gemenskap med Jesus och slutar bära frukt? Jesus fortsätter: ”Om någon inte förblir i gemenskap med mig blir han som en ranka som kastas bort.” Men Jesus säger också: ”Om ni förblir i gemenskap med mig och mina ord förblir i er, då kan ni be om vad ni vill och det ska bli så.” (Johannes 15:5–7)

Nu återgår Jesus till något han redan nämnt två gånger tidigare. (Johannes 14:15, 21) Han beskriver hur lärjungarna bäst kan visa att de älskar honom: ”Om ni håller mina bud kommer ni att vara kvar i min kärlek, precis som jag har hållit Faderns bud och är kvar i hans kärlek.” Men det krävs mer än att man bara älskar Jehova och hans son. Jesus säger: ”Det här är mitt bud: att ni ska älska varandra precis som jag har älskat er. Den största kärlek någon kan visa är att ge sitt liv för sina vänner. Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er.” (Johannes 15:10–14)

Om bara några timmar kommer Jesus att ge sitt liv för alla som tror på honom. Vilken fantastisk kärlekshandling! Hans efterföljare kommer att återspegla den här självuppoffrande kärleken, och den kommer rentav att känneteckna dem. Jesus sa tidigare: ”Alla ska förstå att ni är mina lärjungar om ni har kärlek till varandra.” (Johannes 13:35)

Apostlarna lägger säkert märke till att Jesus kallar dem ”vänner”. Han förklarar varför: ”Jag kallar er vänner, därför att allt som jag har hört av min Far har jag berättat för er.” Tänk så underbart att få vara Jesus vän och få veta vad hans Far har sagt till honom. Men för att hålla vänskapen vid liv måste de ”bära frukt”. ”Ni ska bära frukt”, säger han, ”så att Fadern kan ge er vad ni än ber honom om i mitt namn.” (Johannes 15:15, 16)

Kärleken mellan lärjungarna kommer att hjälpa dem att uthärda det som ligger framför dem. Jesus varnar dem för att världen kommer att hata dem, men samtidigt tröstar han dem: ”Om världen hatar er, tänk då på att den hatade mig innan den hatade er. Om ni var en del av världen skulle världen älska er för att ni tillhörde den. Men nu är ni ingen del av världen, ... och därför hatar världen er.” (Johannes 15:18, 19)

Jesus fortsätter att förklara varför världen kommer att hata dem: ”Allt detta ska de göra mot er för mitt namns skull, därför att de inte känner honom som har sänt mig.” Men de som hatar Jesus är i själva verket redan dömda. Han konstaterar: ”Jag har gjort gärningar [eller underverk] bland dem som ingen annan har gjort. Om jag inte hade gjort det skulle de ha varit utan synd, men nu har de både sett mig och hatat mig och även min Far.” Deras hat uppfyller verkligen vad som sagts i profetiorna. (Johannes 15:21, 24, 25; Psalm 35:19; 69:4)

Jesus upprepar löftet om att han ska sända den heliga anden som en hjälpare. Alla hans efterföljare kan få del av den här mäktiga kraften, och den kan hjälpa dem att ”vittna” och ”bära frukt”. (Johannes 15:27)

Jesus och apostlarna ska snart lämna övervåningen där de ätit påskmåltiden. Efter att ha gett dem viktiga råd och varningar tillägger Jesus: ”Jag har sagt detta till er för att ni inte ska förlora tron.” Varför säger han det här? Han berättar: ”Man kommer att utesluta er ur synagogan. Ja, det kommer en tid då alla som dödar er ska tro att de gör Guds vilja.” (Johannes 16:1, 2)

Det här beskedet gör nog apostlarna oroliga. Jesus har tidigare sagt att världen ska hata dem, men han har aldrig sagt rakt ut att de ska dödas. Han förklarar: ”Jag berättade det inte från början, eftersom jag var hos er då.” (Johannes 16:4) Så för att hjälpa dem att inte förlora tron försöker han förbereda dem innan han går bort.

Jesus fortsätter: ”Nu går jag till honom som har sänt mig, och ändå är det ingen av er som frågar: ’Vart är du på väg?’” Tidigare samma kväll hade de ställt den frågan. (Johannes 13:36; 14:5; 16:5) Men det Jesus sagt om förföljelse har gjort dem så uppskakade att de inte kan tänka på något annat än sig själva. Därför frågar de inte om förhärligandet som väntar honom eller hur det kommer att påverka sanna tillbedjare. Han konstaterar: ”Det jag har berättat för er nu har gjort er bedrövade.” (Johannes 16:6)

”Det är till ert bästa att jag går bort”, förklarar Jesus, ”för om jag inte lämnar er ska hjälparen inte komma till er. Men när jag lämnar er ska jag sända honom till er.” (Johannes 16:7) Lärjungarna kan inte få helig ande utan att Jesus dör. Men när han kommer till himlen kan han skicka hjälparen till sina efterföljare var de än befinner sig.

Den heliga anden kommer att ”ge världen ett övertygande vittnesmål om synd, rättfärdighet och dom”. (Johannes 16:8) Världen har inte trott på Guds son, och dess synd kommer snart att bli uppenbar. När Jesus återvänder till himlen, kommer det att vittna om att han är rättfärdig. Då kommer det även att bli tydligt varför Satan, ”den här världens härskare”, förtjänar en fällande dom. (Johannes 16:11)

”Jag har mycket mer att säga till er”, fortsätter Jesus, ”men ni kan inte bära det just nu.” När han senare sänder den heliga anden för att vägleda dem, kommer den att göra att de både förstår och kan leva efter ”hela sanningen”. (Johannes 16:12, 13)

Nu säger Jesus: ”Snart ska ni inte se mig längre, men strax därefter ska ni få se mig.” Lärjungarna förstår inte och frågar varandra vad han menar. Han märker det och förklarar: ”Jag säger er sanningen: Ni kommer att gråta och jämra er, men världen ska glädja sig. Ni kommer att sörja, men er sorg ska vändas i glädje.” (Johannes 16:16, 20) När Jesus dödas följande eftermiddag kommer de religiösa ledarna att jubla medan lärjungarna kommer att sörja. Men när Jesus uppstår kommer sorgen att förvandlas till glädje. Och glädjen fortsätter sedan när Jesus utgjuter Guds heliga ande över dem.

Jesus jämför apostlarnas situation med hur det är för en kvinna som får barn: ”En kvinna som föder har det svårt under förlossningen, men när barnet har fötts glömmer hon smärtorna eftersom hon är så glad över att en människa har kommit till världen.” Jesus uppmuntrar apostlarna och säger: ”På samma sätt har ni det svårt nu, men jag ska se er igen, och då kommer ni att glädja er, och ingen ska ta ifrån er den glädjen.” (Johannes 16:21, 22)

Apostlarna har aldrig tidigare bett om något i Jesus namn. Men nu säger han: ”Den dagen ska ni be till Fadern i mitt namn.” Är det för att Fadern är ovillig att svara på deras böner? Nej, Jesus säger: ”Fadern själv älskar er eftersom ni har älskat mig ... som Guds representant.” (Johannes 16:26, 27)

Styrkta av Jesus uppmuntrande ord säger apostlarna: ”Vi [tror] på att du har kommit från Gud.” Men det är snart upp till bevis för apostlarnas tro. Jesus berättar vad som väntar: ”Det kommer en tid, och den är faktiskt redan här, då ni ska skingras. Var och en ska gå hem till sig, och ni ska lämna mig ensam.” Ändå försäkrar han dem: ”Jag har sagt det här till er för att ni ska ha frid genom mig. Ni kommer att möta svårigheter i världen, men fatta mod! Jag har segrat över världen.” (Johannes 16:30–33) Jesus kommer inte att överge dem. Han tror på dem och vet att de också kan segra över världen, precis som han. De kan klara av att göra Guds vilja trots Satans försök att få dem på fall.

Jesus älskar sina lärjungar, och därför har han försökt förbereda dem på att han snart ska dö. Han vänder blicken mot himlen och ber till sin Far: ”Upphöj din son, så att sonen kan ge dig ära. Du har gett honom myndighet över alla människor, så att han kan ge evigt liv till alla dem som du har gett honom.” (Johannes 17:1, 2)

Jesus betonar att det viktigaste av allt är att ära Gud. Men han nämner också ett uppmuntrande framtidshopp – evigt liv. Eftersom han har fått ”myndighet över alla människor”, skulle han kunna låta hela mänskligheten dra nytta av lösenoffret. Men det är inte alla som kommer att få den välsignelsen. Jesus nämner i sin bön att man måste göra något för att få nytta av lösenoffret: ”Detta betyder evigt liv: att de lär känna dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus.” (Johannes 17:3)

Det är viktigt att lära känna både Fadern och Sonen på djupet. När man har ett nära förhållande till dem, tycker och tänker man som dem och försöker återspegla deras fantastiska egenskaper i sin relation till andra. Det förutsätter att man förstår att det är viktigare att ära och upphöja Gud än att människor får evigt liv. I linje med det fortsätter Jesus att be:

”Jag har ärat dig på jorden genom att slutföra uppdraget du har gett mig. Så Far, ge mig den upphöjda ställning jag hade vid din sida redan innan världen fanns till.” (Johannes 17:4, 5) Jesus ber att han ska få liv igen och att han ska få tillbaka sin himmelska ställning.

Jesus ser tillbaka på vad han har uträttat i sin tjänst och ber: ”Jag har gjort ditt namn känt för de människor som du har gett mig ur världen. De var dina, och du gav dem åt mig, och de har hållit ditt ord.” (Johannes 17:6) Jesus har gjort mer än att bara uttala Guds namn, Jehova, i sin tjänst. Han har också hjälpt sina apostlar att förstå vem Gud verkligen är – de har fått en glimt av hans underbara personlighet och hur kärleksfullt han behandlar människor.

Apostlarna har lärt känna Jehova och förstått rollen som hans son har. Jesus har lärt dem mycket, men han säger ödmjukt: ”De uttalanden du har gett mig har jag nämligen gett dem, och de har tagit emot dem och verkligen insett att jag har kommit som din representant. Och de tror på att du har sänt mig.” (Johannes 17:8)

Härnäst visar Jesus att det är stor skillnad på hans efterföljare och människor i allmänhet: ”Jag ber inte för människor i världen, utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. ... Helige Far, vaka över dem för ditt namns skull, som du har gett mig, för att de ska vara ett precis som vi är ett. ... Jag har skyddat dem, och ingen av dem kommer att bli tillintetgjord utom den som ska tillintetgöras.” Den som Jesus syftar på är Judas Iskariot som är på väg att förråda honom. (Johannes 17:9–12)

Jesus fortsätter att be: ”Människor har hatat dem. ... Jag ber inte att du ska ta dem ut ur världen, men jag ber att du ska vaka över dem på grund av den onde. De är inte någon del av världen, precis som jag inte är någon del av världen.” (Johannes 17:14–16) Apostlarna och andra lärjungar lever mitt i en värld som styrs av Satan, men de måste ändå vara avskilda från världen och dess ondska. Hur kan de lyckas med det?

Om de lever efter sanningarna i de hebreiska skrifterna och sanningarna som Jesus själv lärt ut, kan de vara heliga och avskilda för att tjäna Gud. Jesus ber: ”Gör dem heliga med hjälp av sanningen. Ditt ord är sanning.” (Johannes 17:17) Så småningom kommer även några av apostlarna att skriva inspirerade böcker som kommer att bli en del av ”sanningen” som kan göra någon helig.

Längre fram kommer fler att ta emot ”sanningen”. Jesus ber därför inte bara för de 11 apostlarna, ”utan också för dem som börjar tro på ... [honom] när de har hört deras undervisning”. Vad ber han om för deras skull? ”Att de alla ska vara ett, precis som du, Far, är i gemenskap med mig och jag är i gemenskap med dig. Låt dem vara i gemenskap med oss.” (Johannes 17:20, 21) Jesus och hans Far är inte bokstavligt talat samma person, utan de är eniga på alla plan. Och Jesus ber att hans efterföljare ska få dela samma gemenskap.

Tidigare den kvällen sa Jesus till Petrus och de andra att han ska gå i väg för att göra i ordning en plats åt dem i himlen. (Johannes 14:2, 3) Och den tanken tar han också upp i bönen: ”Far, min önskan är att de som du har gett mig ska vara hos mig där jag är, så att de kan se den upphöjda ställning du gett mig, eftersom du älskade mig redan före världens grundläggning.” (Johannes 17:24) Det här visar att Gud för länge sedan – innan Adam och Eva fick barn – älskade sin enfödde son, som senare blev Jesus Kristus.

Jesus avslutar bönen med att på nytt ta upp sin Fars namn, och han upprepar också hur mycket Gud älskar apostlarna och de som senare tar emot ”sanningen”. Han ber: ”Jag har gjort ditt namn känt för dem och ska göra det känt, så att jag kan vara i gemenskap med dem och de kan visa samma kärlek som du har visat mig.” (Johannes 17:26)

Jesus avslutar bönen han bett med sina lojala apostlar. Sedan sjunger de lovsånger, och efter det går de till Olivberget. (Markus 14:26) De går österut till en trädgård som kallas Getsemane, en plats som Jesus ofta har besökt.

När de kommer fram till den här fina platsen med olivträd, lämnar Jesus åtta av apostlarna. Han kanske står vid ingången till trädgården när han ber dem: ”Sätt er här, medan jag går dit bort och ber.” Men tre av apostlarna får följa med, nämligen Petrus, Jakob och Johannes. När de gått längre in i trädgården får Jesus ångest och säger: ”Jag känner mig djupt bedrövad, ända till döds. Stanna här och håll er vakna med mig.” (Matteus 26:36–38)

Efter att ha gått en bit bort faller Jesus på knä på marken och börjar be. Vad ber han om i den här svåra stunden? ”Far, allt är möjligt för dig, så ta den här bägaren ifrån mig. Men gör ändå inte som jag vill, utan som du vill.” (Markus 14:35, 36) Jesus vill fortfarande återlösa mänskligheten. Så vad menar han egentligen?

Jesus har själv sett från himlen hur obeskrivligt inhumana de romerska avrättningarna är. Och som människa kan han uppleva både känslomässig och fysisk smärta. Det är inte konstigt att han gruvar sig för det som väntar. Men det som oroar honom mest är att hans död som en föraktad brottsling kan dra hans Fars namn i smutsen. Om bara några timmar kommer han att hängas på en påle, dömd för att ha hädat Gud.

Jesus ber en lång bön. Och när han sedan går tillbaka till de tre apostlarna hittar han dem sovande. Då säger han till Petrus: ”Orkade ni inte hålla er vakna med mig en enda timme? Håll er vakna och be hela tiden, så att ni inte dukar under för prövningar.” Det är sent. Och Jesus inser att apostlarna också har haft det svårt, så han tillägger: ”Viljan är stark, men kroppen är svag.” (Matteus 26:40, 41)

Sedan går han i väg en gång till och ber Gud att ”ta den här bägaren” ifrån honom. Men när han kommer tillbaka till apostlarna för andra gången har de somnat igen. De borde egentligen ha bett för att inte duka under för prövningar, så när han väcker dem vet de inte vad de ska säga. (Markus 14:40) Jesus går sedan i väg en tredje gång. Han faller på knä och fortsätter att be.

Han är djupt oroad för att hans död ska vanära hans Fars namn. Jehova hör sin sons bön, och vid någon tidpunkt sänder Jehova en ängel för att styrka honom. Men Jesus fortsätter ändå att vädja till sin Far och ber ”ännu mer intensivt”. Den känslomässiga stressen är enorm! Han bär verkligen ett tungt ansvar på sina axlar. Mycket står på spel; inte bara hans eget eviga liv, utan också evigt liv för alla som har tro. Han är så pressad att hans svett blir ”som blodsdroppar som ... [faller] på marken”. (Lukas 22:44)

När Jesus kommer tillbaka till apostlarna för tredje gången sover de igen. Det får Jesus att säga: ”Hur kan ni sova och vila i en stund som den här? Snart ska Människosonen förrådas och överlämnas i syndares händer. Res er upp, vi ska gå nu. Min förrädare närmar sig.” (Matteus 26:45, 46)

Det är långt efter midnatt. Prästerna har gått med på att betala Judas 30 silvermynt för att förråda Jesus. Så nu går Judas i väg med en stor grupp människor för att leta reda på honom. Efter Judas tågar de främsta prästerna och fariséerna, och de har med sig en militärbefälhavare och hans trupp med romerska soldater.

Det verkar som att Judas gick direkt till de främsta prästerna efter att Jesus skickat i väg honom efter påskmåltiden. (Johannes 13:27) Prästerna samlade då ihop sina tempelvakter och även en trupp soldater. Judas kanske först tog med dem till rummet där Jesus och apostlarna hade firat påsken. Men nu marscherar mobben över Kidrons regnflodsdal, rakt mot Getsemane trädgård. De har med sig vapen, lampor och facklor. De ska hitta Jesus!

Judas tror sig veta var han finns och leder truppen upp på Olivberget. Den senaste veckan har Jesus och apostlarna rest fram och tillbaka mellan Betania och Jerusalem, och då har de ofta stannat till i Getsemane trädgård. Men nu är det mörkt, och det är kanske svårt att se Jesus bland olivträdens skuggor. Soldaterna har förmodligen aldrig sett Jesus, så hur ska de veta vem de ska gripa? Judas har lovat att ge dem ett tecken. Han säger: ”Den jag kysser, han är det. Arrestera honom och för bort honom under bevakning.” (Markus 14:44)

De följer efter Judas in i trädgården. Då han får syn på Jesus och apostlarna går han rakt fram till Jesus och säger: ”Var hälsad, rabbi!” När Judas sedan kysser honom ömt säger Jesus: ”Min vän, varför har du kommit hit?” (Matteus 26:49, 50) Jesus väntar inte på något svar, utan fortsätter: ”Judas, förråder du Människosonen med en kyss?” (Lukas 22:48) Vilket fruktansvärt svek!

Jesus kliver fram i ljuset av lamporna och facklorna och frågar: ”Vem letar ni efter?” Från mobben hörs: ”Jesus från Nasaret.” Då svarar Jesus modigt: ”Det är jag.” (Johannes 18:4, 5) Männen vet inte vad de ska förvänta, så de backar och faller till marken.

Men Jesus tar inte tillfället att fly, utan frågar igen vem de letar efter. När de upprepar ”Jesus från Nasaret”, fortsätter Jesus lugnt: ”Jag har redan sagt att det är jag. Om det är mig ni vill ha tag på, så låt de här männen gå.” Jesus har lovat att han inte ska låta någon gå förlorad, och det kommer han ihåg även i den här kritiska stunden. (Johannes 6:39; 18:7–9) Jesus har skyddat sina trogna apostlar, och ingen kommer att gå förlorad utom ”tillintetgörelsens son”, Judas. (Johannes 17:12, fotnoten) Jesus ber därför att hans lojala apostlar ska få gå.

Soldaterna går mot Jesus, och apostlarna förstår vad som håller på att hända. De frågar: ”Herre, ska vi dra våra svärd?” (Lukas 22:49) Apostlarna har med sig två svärd. Och innan Jesus hinner säga något svingar Petrus ett av svärden. Han gör ett utfall mot Malkos, en av översteprästens slavar, och hugger av honom högra örat.

Men Jesus rör vid Malkos öra och läker det. En viktig lärdom kommer fram när han sedan befaller Petrus: ”Stick tillbaka svärdet igen, för alla som tar till svärd ska gå under genom svärd.” Jesus arresteras utan att göra motstånd. Han förklarar: ”Hur skulle Skrifterna i så fall uppfyllas som säger att detta måste hända?” (Matteus 26:52, 54) Sedan tillägger han: ”Varför skulle jag inte dricka den bägare som Fadern har gett mig?” (Johannes 18:11) Han vill verkligen göra det som är Guds vilja för honom, och han är redo att till och med dö för den.

Jesus frågar folket: ”Har ni kommit med svärd och påkar för att gripa mig, som om jag var en brottsling? Dag efter dag har jag suttit och undervisat i templet, och ändå har ni inte arresterat mig. Men allt det här har hänt för att profeternas skrifter ska uppfyllas.” (Matteus 26:55, 56)

Soldaterna, militärbefälhavaren och tempelvakterna griper Jesus och binder honom. När apostlarna ser det flyr de från folkskaran. Men ”en ung man” (förmodligen lärjungen Markus) stannar kvar och följer efter Jesus. (Markus 14:51) Fast när han blir igenkänd försöker folkskaran gripa honom också. Då kränger han av sig sitt linneplagg, tar sig ur deras grepp och kommer undan.

Jesus blir bunden som en simpel brottsling. Han förs till Hannas, som var överstepräst när Jesus var ung och förundrade lärarna i templet. (Lukas 2:42, 47) Några av Hannas söner har tjänat som överstepräst efter honom, och nu är det hans svärson Kaifas som innehar det ämbetet.

Medan Jesus blir utfrågad av Hannas får Kaifas tid på sig att sammankalla Sanhedrin. Denna domstol består av 71 medlemmar, och bland dem finns både den nuvarande översteprästen och andra som har haft samma befattning.

Hannas frågar Jesus ”om hans lärjungar och hans undervisning”. Men Hannas får inget svar. Jesus säger bara: ”Jag har talat till världen offentligt. Jag har alltid undervisat i synagogorna och i templet, där alla judar samlas, och jag har inte sagt något i hemlighet. Varför frågar du mig? Fråga dem som hörde vad jag sa till dem.” (Johannes 18:19–21)

En av tempelvakterna ger Jesus en örfil och säger bryskt: ”Är det så man svarar den främste prästen?” Jesus har inte gjort något fel, så han svarar: ”Om jag har sagt något som är fel, så bevisa det. Men om jag har rätt, varför slår du mig då?” (Johannes 18:22, 23) Hannas ger då order om att Jesus ska föras till hans svärson Kaifas.

Vid det här laget har folkets äldste, de skriftlärda och den nuvarande översteprästen – ja, hela Sanhedrin – samlats i Kaifas hus. Det är mitt under påskhögtiden och dessutom natt, och det gör den här rättegången olaglig. Men det hindrar dem inte från att fortsätta med sin onda plan.

Jesus står inför en minst sagt jävig och partisk jury. När Jesus uppväckte Lasarus beslutade Sanhedrin att Jesus måste dö. (Johannes 11:47–53) Och några dagar tidigare konspirerade de religiösa ledarna för att gripa och döda honom. (Matteus 26:3, 4) Jesus är i praktiken dödsdömd innan domstolen ens har öppnat!

Det är illa nog att rättegången är olaglig. Men dessutom försöker de främsta prästerna och andra medlemmar av domstolen att hitta sådana som kan vittna falskt mot Jesus. De hittar flera stycken, men vittnesmålen stämmer inte överens. Till slut träder två vittnen fram och hävdar: ”Vi hörde honom säga: ’Jag ska riva ner det här templet som är byggt med händer, och på tre dagar ska jag bygga ett annat som inte är byggt med händer.’” (Markus 14:58) Men inte ens de här två vittnesmålen går ihop.

Kaifas frågar Jesus: ”Har du inget att säga till ditt försvar? Hör du inte vad de anklagar dig för?” (Markus 14:60) Men Jesus är tyst och svarar inte, vittnena är ju inte ens samstämmiga. Därför byter översteprästen Kaifas taktik.

Ett ämne som milt uttryckt är infekterat bland judarna är påståendet att någon skulle vara Guds son. När Jesus tidigare kallade Gud sin Far försökte judarna ta livet av honom, eftersom de menade att han ”jämställde sig ... med Gud”. (Johannes 5:17, 18; 10:31–39) Kaifas är väl medveten om det här, och nu höjer han rösten och kräver: ”Vid den levande Guden tar jag ed av dig: Säg om du är Messias, Guds son!” (Matteus 26:63) Det är ingen nyhet att Jesus bekänt sig vara Guds son. (Johannes 3:18; 5:25; 11:4) Men om han inte säger något om det nu, skulle det kunna tolkas som att han inte längre står för det. Jesus svarar: ”Det är jag. Och ni ska få se Människosonen sitta på kraftens högra sida och komma med himlens moln.” (Markus 14:62)

Det här får Kaifas att med stor dramatik slita sönder sina kläder och ropa: ”Han har hädat! Behöver vi några fler vittnen? Ni har själva hört hädelsen. Vad anser ni?” Ja, vad blir domen? Sanhedrin beslutar felaktigt: ”Han förtjänar att dö.” (Matteus 26:65, 66)

De börjar håna och driva med Jesus. Några spottar på honom och slår honom med knytnävarna i ansiktet. Sedan täcker de hans huvud och ropar med bitande ironi: ”Visa att du är en profet! Vem var det som slog dig?” (Lukas 22:64) I natten hörs slagen av hur Guds egen son misshandlas under den här olagliga rättegången.

Jesus arresteras i Getsemane trädgård och apostlarna blir panikslagna och flyr. Men två av dem stannar snart upp. Det är Petrus och ”en annan lärjunge”, tydligen aposteln Johannes. (Johannes 18:15; 19:35; 21:24) De hinner kanske i kapp Jesus på vägen till Hannas. Hannas skickar sedan i väg Jesus till översteprästen Kaifas, och då följer Petrus och Johannes efter på avstånd. De är säkert kluvna. Borde de fly för sitt liv, eller borde de ta reda på hur det går för Jesus?

Johannes är bekant med Kaifas och släpps därför in på gården till huset. Men Petrus blir kvar utanför porten. Johannes kommer sedan tillbaka och pratar med tjänsteflickan som är dörrvakt, och då får Petrus också komma in.

Det är en kall natt och de på gården står kring en eld. Petrus fryser och värmer sig vid elden medan han väntar på vad som ska hända med Jesus. (Matteus 26:58) I ljuset från brasan kan flickan som släppte in Petrus se honom lite bättre. Hon utbrister: ”Du är väl också en lärjunge till den där människan?” (Johannes 18:17) Och då börjar fler känna igen Petrus och anklaga honom för att höra ihop med Jesus. (Matteus 26:69, 71–73; Markus 14:70)

Petrus ryggar oroligt tillbaka och försöker undvika att dra till sig mer uppmärksamhet. Han förnekar att han har något med Jesus att göra och säger: ”Jag känner honom inte och förstår inte vad du pratar om.” (Markus 14:67, 68) Han börjar ”förbanna sig själv” och svär till och med en ed som går ut på att olycka ska drabba honom om han ljuger. (Matteus 26:74)

Samtidigt pågår Jesus rättegång, troligen i en del av Kaifas hus som har en balkong mot gården. Föreställ dig hur Petrus och de andra nedanför ser det ena falska vittnet efter det andra komma och gå.

Människorna på gården låter inte Petrus vara i fred. Hans dialekt avslöjar att han är från Galileen, och det ger dem bevis för att han ljuger. I gruppen finns dessutom en släkting till Malkos, vars öra Petrus högg av. Anklagelserna hopar sig: ”Var det inte dig jag såg i trädgården tillsammans med honom?” Petrus nekar till det för tredje gången. Och då gal en tupp, precis som Jesus förutsagt. (Johannes 13:38; 18:26, 27)

När det händer är Jesus tydligen på balkongen. Han vänder sig om och tittar ner på Petrus, en blick som måste skära rakt in i hjärtat. Då minns han vad Jesus sagt bara några timmar tidigare. Petrus blir helt förstörd när det slår honom vad han har gjort. Han går i väg och gråter förtvivlat. (Lukas 22:61, 62)

Hur kunde det gå så långt att Petrus förnekade sin största förebild och lärare? Han som var så säker på att han var andligt stark och lojal. Människor har helt fel bild av Jesus och klassar honom som en usel brottsling. Men i stället för att stå upp för en oskyldig man har Petrus vänt ryggen till den ende vars ”ord leder till evigt liv”. (Johannes 6:68)

Det Petrus var med om är verkligen tragiskt. Och det visar att även en trogen och engagerad tjänare kan tappa balansen vid oväntade prövningar och svårigheter. Den här skildringen innehåller en varning till alla som tjänar Gud.