På måndagseftermiddagen går Jesus tillbaka från Jerusalem till Betania på Olivbergets östra sluttning. Och förmodligen sover han över hos sina vänner Lasarus, Marta och Maria.

Nu är det morgon den 11 nisan. Jesus och lärjungarna går ännu en gång till templet i Jerusalem. Men det här kommer att bli sista gången Jesus besöker templet. Och det är även sista gången som han visar sig offentligt innan han firar påsken, instiftar minneshögtiden och ställs inför rätta för att avrättas.

På vägen över Olivberget mot Jerusalem ser Petrus trädet som Jesus förbannade dagen före. ”Rabbi, titta!”, utbrister han, ”fikonträdet som du förbannade har torkat.” (Markus 11:21)

Men varför har Jesus fått trädet att torka ut? Jesus förklarar: ”Jag säger er: Om ni tror och inte tvivlar, ska ni inte bara kunna göra som jag gjorde med fikonträdet. Då ska ni kunna säga till det här berget: ’Lyft dig upp och kasta dig i havet’, och det kommer att bli så. Allt vad ni ber om i era böner ska ni få, om ni har tro.” (Matteus 21:21, 22) Jesus påminner här sina lärjungar om att tro kan flytta berg. (Matteus 17:20)

Trädet som torkade ut visar alltså hur viktigt det är att ha tro på Gud. Jesus slår fast: ”Allt ni ber om i era böner, ha tro på att ni redan har fått det, så ska ni få det.” (Markus 11:24) Vilken fantastisk försäkran för alla som följer Jesus! Apostlarna behöver bära med sig det här, speciellt med tanke på de svårigheter som väntar dem. Men det torkade fikonträdet kan lära oss något mer när det gäller tro.

Israeliterna står i ett speciellt förbundsförhållande till Gud. Men precis som i fallet med trädet som bara gav sken av att bära frukt, så har nationen Israel bara gett sken av att följa Guds lag. Nationen som helhet har varken tro eller goda frukter. De förkastar till och med Guds egen son! Så när Jesus får trädet att torka visar han hur det kommer att sluta för den här fruktlösa och trolösa nationen.

Jesus och lärjungarna går in i Jerusalem. Och precis som vanligt går Jesus till templet och börjar undervisa. Folkets äldste och främsta präster har troligen i färskt minne hur Jesus dagen före körde ut försäljarna ur templet. De kommer nu och ifrågasätter Jesus: ”Vad har du för rätt att göra det här? Vem har gett dig tillåtelse?” (Markus 11:28)

Jesus svarar: ”Jag ska också ställa en fråga. Om ni svarar på den ska jag berätta vem som har gett mig tillåtelse att göra allt det här. Kom Johannes dop från himlen eller från människor? Svara mig.” Nu är det motståndarna som ställs mot väggen. Men eftersom de inte vet vad de ska svara säger de till varandra: ”Om vi säger ’från himlen’ kommer han att säga: ’Varför trodde ni inte på honom i så fall?’ Men vågar vi säga ’från människor’?” De känner att de måste vara försiktiga för att inte reta upp folket, alla var nämligen ”övertygade om att Johannes hade varit en profet”. (Markus 11:29–32)

Motståndarna kommer inte på något bra att säga, så de svarar: ”Vi vet inte.” Jesus svarar då: ”I så fall säger inte jag vem som har gett mig tillåtelse att göra detta.” (Markus 11:33)

De främsta prästerna och folkets äldste i templet är helt ställda. De utmanade Jesus och ifrågasatte vem som gett honom tillåtelse att göra allt han gör. Men Jesus svar gjorde dem mållösa. Nu berättar han en liknelse som avslöjar deras rätta jag.

Jesus säger: ”En man hade två söner. Han gick till den ene och sa: ’Min son, gå och arbeta i vingården i dag.’ Sonen svarade: ’Nej, jag vill inte’, men sedan ångrade han sig och gick dit ändå. Mannen gick också till den andre sonen och sa likadant. Sonen svarade: ’Ja, det ska jag’, men han gick inte dit. Vem av sönerna gjorde sin fars vilja?” (Matteus 21:28–31) Svaret är givet – den förste sonen som i slutändan gjorde vad pappan bett om.

Jesus fortsätter: ”Jag säger er att skatteindrivarna och de prostituerade ska komma in i Guds rike före er.” I början ville inte skatteindrivarna och de prostituerade tjäna Gud. Men precis som den förste sonen har de ångrat sig och börjat tjäna honom. De religiösa ledarna däremot är som den andre sonen. De säger att de tjänar Gud, men det stämmer inte med verkligheten. Jesus tillägger: ”Johannes [döparen] kom nämligen till er på rättfärdighetens väg, men ni trodde honom inte. Däremot trodde skatteindrivarna och de prostituerade på honom, men trots att ni såg det ville ni inte ändra er och tro på honom.” (Matteus 21:31, 32)

Jesus fortsätter med en annan liknelse. Den avslöjar att de religiösa ledarna inte bara är försumliga när det gäller att göra Guds vilja – de är rentav onda. Han säger: ”En man planterade en vingård. Han satte stängsel omkring den och högg ut ett presskar och byggde ett torn. Sedan arrenderade han ut den åt vinodlare och reste utomlands. När tiden var inne skickade han en tjänare till vinodlarna för att hämta lite av skörden från vingården. Men de tog fast honom, slog honom och skickade bort honom tomhänt. Och han skickade en annan tjänare till dem, men honom slog de i huvudet och förödmjukade. Och han skickade ytterligare en tjänare, och honom dödade de. Han skickade många andra, och några av dem blev misshandlade och några blev dödade.” (Markus 12:1–5)

Förstår de som lyssnar liknelsen? De kanske minns profeten Jesajas hårda ord: ”Härarnas Jehovas vingård är Israels hus, och Judas män är den plantering som han höll kär. Och han hoppades ständigt på rätt, men se – lagbrott.” (Jesaja 5:7) Jesus är inne på samma tema. Vingården är Israels nation som inhägnas, eller skyddas, av Guds lag. Jordägaren är Jehova, som skickat profeter för att undervisa folket och hjälpa dem att ge fin frukt.

Men ”vinodlarna” misshandlade och dödade ”tjänarna” som kom till dem. Jesus fortsätter: ”Till slut hade han [jordägaren] bara en kvar att skicka, sin älskade son. Han skickade honom sist av alla och tänkte: ’De kommer att respektera min son.’ Men vinodlarna sa till varandra: ’Det här är arvingen. Vi dödar honom och tar hans arv!’ Och de tog honom och dödade honom.” (Markus 12:6–8)

”Vad ska vingårdens ägare göra?” frågar Jesus. (Markus 12:9) De religiösa ledarna svarar: ”Eftersom de är onda ska han döda dem. Och vingården ska han arrendera ut åt andra vinodlare som ger honom hans andel när det är dags för det.” (Matteus 21:41)

I och med det här dömer de omedvetet sig själva. De är nämligen några av ”vinodlarna” i Jehovas ”vingård”, eller Israels nation. Vad är frukten som Jehova med all rätt förväntar sig av vinodlarna? Det är bland annat tro på hans son, Messias. Jesus spänner blicken i de religiösa ledarna och säger: ”Ni har väl läst detta skriftställe: ’Den sten som byggnadsarbetarna förkastade har blivit huvudhörnstenen. Den har kommit från Jehova, och den är underbar i våra ögon.’” (Markus 12:10, 11) Nu kommer slutpoängen: ”Därför säger jag er: Guds rike ska tas ifrån er och ges åt en nation som gör hans vilja.” (Matteus 21:43)

Jesus motståndare förstår att ”liknelsen handlade om dem”. (Lukas 20:19) Men folket ser honom som en profet. Och om inte de hade varit där, hade motståndarna gripit och dödat den rättmätige ”arvingen” där och då.

Jesus är snart klar med sin predikotjänst. Han har berättat flera liknelser som avslöjat de religiösa ledarnas rätta jag, och de vill inget hellre än att döda honom. (Lukas 20:19) Men Jesus har mer att säga om dem, så han berättar ytterligare en liknelse:

”Himmelriket är som en kung som ordnade ett bröllop för sin son. Han sände ut sina tjänare för att hämta dem som var inbjudna till bröllopsfesten, men de ville inte komma.” (Matteus 22:2, 3) Jesus säger redan i inledningen att liknelsen handlar om himmelriket. Det är därför lätt att räkna ut att kungen i liknelsen är Jehova Gud och att kungens son är Jesus själv. Men vilka är de inbjudna? Det är logiskt att de är en bild av dem som får möjligheten att vara tillsammans med Jesus i himlen.

Vilka blir inbjudna först? Ja, för vilka har Jesus och apostlarna predikat om riket? Svaret är judarna. (Matteus 10:6, 7; 15:24) Nationen valde att gå in under lagförbundet 1513 f.v.t. Och de blev då de första som fick utsikten att ingå i ”ett kungarike av präster”. (2 Moseboken 19:5–8) Men när uppmanades de att komma till ”bröllopsfesten”? Det hände i och med att Jesus började predika för dem om himmelriket år 29 v.t.

Hur har flertalet israeliter reagerat på det? Precis som Jesus sa, så ”ville [de] inte komma”. Majoriteten av de religiösa ledarna och folket har inte erkänt att Jesus är Messias och Guds utvalde kung.

Men de kommer att få en chans till. Jesus fortsätter: ”Då sände han ut andra tjänare och sa till dem: ’Säg till de inbjudna: ”Jag har lagat bröllopsmiddagen. Tjurarna och gödboskapen har slaktats, och allt är färdigt. Kom till bröllopet!”’ Men de inbjudna brydde sig inte om det, utan någon gick till sin åker och någon annan till sin affärsverksamhet. Och resten av dem överföll hans tjänare och misshandlade och dödade dem.” (Matteus 22:4–6) Det här passar in på hur situationen blir precis efter att den kristna församlingen bildas. Judarna kommer då fortfarande att ha möjligheten att få ingå i riket. Men de flesta kommer inte att bry sig om det. En del kommer till och med att misshandla ”kungens tjänare”. (Apostlagärningarna 4:13–18; 7:54, 58)

Vad får det för konsekvenser? Jesus berättar: ”Kungen blev rasande, och han sände sin armé och dödade mördarna och brände upp deras stad.” (Matteus 22:7) Det här inträffar år 70 när romarna förstör ”deras stad”, Jerusalem.

Judarna har alltså vägrat att komma. Betyder det här att inga fler kommer att bjudas in? Nej, Jesus fortsätter att berätta: ”Sedan sa han [kungen] till sina tjänare: ’Allt är klart för bröllopet, men de inbjudna var inte värdiga. Gå därför ut på de stora vägarna, och bjud in alla ni möter till bröllopet.’ Alltså gick tjänarna ut på vägarna och tog med sig alla som de träffade på, både onda och goda. Och bröllopssalen fylldes av gäster.” (Matteus 22:8–10)

Det här började uppfyllas när Petrus senare hjälpte icke-judar, alltså de som varken fötts som judar eller konverterat till judendomen, att bli sanna kristna. Den romerske officeren Cornelius och hans familj fick år 36 helig ande av Gud, och då fick de möjligheten att bli en del av det himmelrike Jesus pratat om. (Apostlagärningarna 10:1, 34–48)

Men det Jesus säger nu visar att inte alla som kommer till festen slutligen blir godkända av kungen. Berättelsen fortsätter: ”När kungen kom in och betraktade sina gäster fick han syn på en man som inte var klädd för bröllop. Så kungen sa till honom: ’Min vän, hur har du lyckats komma in här utan bröllopskläder?’ Men mannen kunde inte svara. Då sa kungen till sina tjänare: ’Bind hans händer och fötter och kasta ut honom i mörkret utanför. Där ska han gråta och gnissla tänder.’ Många är nämligen bjudna, men få är utvalda.” (Matteus 22:11–14)

De religiösa ledarna som lyssnat kanske inte helt förstår innebörden och följderna av det Jesus sagt. Men hur som helst tycker de verkligen inte om det de hört. Och de är nu mer beslutna än någonsin att göra sig av med Jesus.

Jesus fiender är väldigt irriterade. Han har just berättat olika liknelser som ställt deras ondska i öppen dager. Fariséerna konspirerar för att få honom att råka säga något som gör att de kan överlämna honom till den romerske ståthållaren. Därför betalar de några av sina lärjungar för att försöka sätta dit honom. (Lukas 6:7)

Fariséernas lärjungar frågar: ”Lärare, vi vet att allt du säger och lär ut är sant. Du är inte partisk, utan lär ut Guds väg på rätt sätt: Är det rätt eller inte rätt av oss att betala skatt till kejsaren?” (Lukas 20:21, 22) Jesus låter sig inte luras. Bakom deras smicker döljer sig beräknande hyckleri. Om han skulle svara ”nej, det är inte rätt”, kan han anklagas för uppvigling mot Rom. Men om han skulle svara ”ja, betala skatten”, kan folket missförstå det och vända sig emot honom. Många retar sig ju på att de lyder under romarna. Så hur hanterar han det här?

Jesus svarar: ”Hycklare, varför sätter ni mig på prov? Visa mig skattemyntet.” De ger honom en denar, och han frågar: ”Vems bild och inskrift är detta?” De svarar: ”Kejsarens.” Han ger då den geniala uppmaningen: ”Då så ... ge kejsaren det som tillhör kejsaren, men ge Gud det som tillhör honom.” (Matteus 22:18–21)

Fariséernas lärjungar fascineras av Jesus ord. De vet inte längre vad de ska säga, så de går därifrån. Men dagen är inte slut än, och inte heller försöken att sätta dit Jesus. Efter fariséernas misslyckade försök kommer några ledare från en annan religiös grupp till honom.

Sadducéerna, som inte tror på uppståndelsen, tar upp en fråga som rör uppståndelsen och svågeräktenskap. De frågar: ”Lärare, Mose har sagt: ’Om en man dör utan att ha fått barn, ska hans bror gifta sig med änkan och skaffa barn åt sin bror.’ Nu är det så att vi hade sju bröder bland oss. Den förste gifte sig och dog, och eftersom han inte hade några barn lämnade han sin hustru efter sig åt sin bror. Samma sak hände med den andre och den tredje, och till slut med alla sju. Sist av alla dog kvinnan. Vem av de sju bröderna ska hon vara gift med i uppståndelsen? De har ju varit gifta med henne allihop.” (Matteus 22:24–28)

När Jesus svarar hänvisar han till något som sadducéerna godtar, nämligen det som Mose skrev. Han säger: ”Varför tänker ni så fel? Är det inte för att ni varken känner Skrifterna eller Guds kraft? När de uppstår från de döda gifter de sig inte och blir inte bortgifta, utan de är som änglarna i himlen. Men när det gäller detta att de döda uppstår så har ni väl läst i Moses bok, i berättelsen om törnbusken, att Gud sa till honom: ’Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud’? Han är inte de dödas Gud, utan de levandes. Ni tänker helt fel.” (Markus 12:24–27; 2 Moseboken 3:1–6) Folkskarorna blir imponerade av hans svar.

Jesus har lyckats tysta både fariséerna och sadducéerna. Men nu kommer motståndarna i samlad trupp för att sätta honom på prov. En som är expert på lagen frågar: ”Lärare, vad är det viktigaste budet i lagen?” (Matteus 22:36)

Jesus svarar: ”Det viktigaste är: ’Hör, Israel, Jehova, vår Gud, är en enda Jehova, och du ska älska Jehova, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt sinne och med hela din styrka.’ Det andra är det här: ’Du ska älska din medmänniska som dig själv.’ Det finns inget bud som är viktigare än de här.” (Markus 12:29–31)

Lagexperten svarar: ”Du har rätt, lärare, det är sant: ’Han är en, och det finns ingen annan än han.’ Och att älska honom av hela sitt hjärta och med hela sitt förstånd och med hela sin styrka, och att älska sin medmänniska som sig själv, det är värt mycket mer än alla helbrännoffer och slaktoffer.” Jesus tycker att det var ett riktigt bra svar och säger: ”Du är inte långt från Guds rike.” (Markus 12:32–34)

Jesus har undervisat i templet under tre dagar (9, 10 och 11 nisan). En del har, som lagexperten, tyckt om det de har hört. Men majoriteten av de religiösa ledarna har däremot inte gjort det, och nu vågar de inte längre ”fråga ut honom”.

Motståndarna har inte lyckats sätta dit Jesus och få honom överlämnad till romarna. (Lukas 20:20) Det är den 11 nisan, och Jesus är kvar i templet. Nu sätter han motståndarna på svarsbänken och visar vem han verkligen är. Han vänder sig direkt till dem och frågar: ”Vad säger ni om Messias? Vems son är han?” (Matteus 22:42) De svarar det som alla känner till: att Messias ska komma i Davids släktlinje. (Matteus 9:27; 12:23; Johannes 7:42)

Jesus frågar: ”Men hur kommer det sig då att David under inspiration kallar honom ’herre’, när han säger: ’Jehova sa till min herre: ”Sätt dig på min högra sida, tills jag lägger dina fiender under dina fötter”’? Om David kallar honom ’herre’, hur kan han samtidigt vara hans son?” (Matteus 22:43–45)

Fariséerna är helt tysta. De hoppas nämligen att en biologisk avkomling till David ska kunna befria dem från det romerska styret. Men Jesus citerar Davids egna ord i Psalm 110:1, 2 och slår fast att Messias kommer att vara mer än så. Han är Davids herre, och han kommer att få makten efter att ha väntat vid Guds högra sida. Motståndarna står svarslösa.

Nu vänder sig Jesus till lärjungarna och de många andra som lyssnat. Han varnar för de skriftlärda och fariséerna och säger att de ”har satt sig på Moses plats” för att undervisa i lagen. Jesus uppmanar dem: ”Därför ska ni göra som de säger, men ni ska inte göra som de gör, för de säger en sak och gör en annan.” (Matteus 23:2, 3)

Jesus ger några exempel på hur falska de är: ”Kapslarna med skriftcitat som de bär till skydd gör de breda.” En del judar brukar bära de här relativt små kapslarna på pannan eller armen. Men fariséerna har extra stora kapslar för att visa hur noga de följer lagen. Och ”fransarna på sina kläder gör de långa”. Israeliterna skulle visserligen göra fransar på sina kläder, men fariséerna har extra långa fransar. (4 Moseboken 15:38–40) Allt det här gör de ”för att bli sedda av människor”. (Matteus 23:5)

Fariséerna vill att människor ska se upp till dem, och lärjungarna skulle också kunna påverkas och börja tänka så. Därför ger Jesus rådet: ”Ni ska inte låta någon kalla er rabbi, för ni har bara en lärare, och ni är alla bröder. Och ni ska inte kalla någon på jorden er fader, för ni har en enda Far, som är i himlen. Och ni ska inte låta någon kalla er ledare, för ni har bara en ledare, Kristus.” Jesus fortsätter med att förklara hur de borde se på sig själva: ”Den störste bland er ska vara er tjänare. Den som upphöjer sig själv ska bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig själv ska bli upphöjd.” (Matteus 23:8–12)

Nu riktar sig Jesus till sina fiender igen och ger dem hård kritik: ”Ni är illa ute, ni skriftlärda och fariséer, hycklare, eftersom ni stänger himmelriket för människorna. Själva går ni ju inte in, och ni tillåter inte heller dem som är på väg dit att gå in.” (Matteus 23:13)

Jesus fördömer fariséernas låga moral som avslöjas av reglerna som de så godtyckligt sätter upp. De säger till exempel att ”om någon svär vid templet betyder det ingenting, men den som svär vid guldet i templet, han är bunden vid sin ed”. Fariséerna sätter alltså större värde på guldet i templet än själva templet, som skulle kunna hjälpa dem att komma nära Jehova. De är verkligen andligt blinda och ”försummar det som är viktigare i lagen, nämligen rättvisa och barmhärtighet och trohet”. (Matteus 23:16, 23; Lukas 11:42)

Jesus kallar fariséerna ”blinda vägledare ... [som] silar bort myggan men slukar kamelen”. (Matteus 23:24) Myggan är en oren insekt enligt lagen. Därför silar fariséerna bort varje liten mygga från sitt vin. Men när de ignorerar de viktigare delarna av lagen, är det som om de slukar en hel kamel. En kamel är också ett orent djur, men så mycket större än en mygga! (3 Moseboken 11:4, 21–24)

Det är fortfarande Jesus sista dag i templet. Han avslöjar öppet hur hycklande de skriftlärda och fariséerna är och beskriver problemet med ett bildspråk: ”Ni rengör utsidan av bägaren och skålen, men inuti är det fullt av girighet och omåttlighet. Blinde farisé, börja med att rengöra insidan av bägaren och skålen, så kan utsidan också bli ren.” (Matteus 23:25, 26) Fariséerna är väldigt petiga när det gäller ceremoniell renhet och det yttre. Men de bryr sig inte om hur de är på insidan, och de renar inte sitt bildliga hjärta.

Deras falskhet märks även på ett annat sätt. De bygger gärna fina och påkostade gravmonument åt profeterna. Men Jesus säger att de är ”avkomlingar till dem som mördade profeterna”. (Matteus 23:31) Det har de inte minst visat när de försökt döda honom. (Johannes 5:18; 7:1, 25)

Sedan beskriver Jesus vad som väntar de religiösa ledarna om de inte ändrar sig: ”Ormar, huggormsyngel, hur ska ni kunna fly från Gehennas dom?” (Matteus 23:33) Gehenna syftar på Hinnoms dal, som ligger i närheten och används till att bränna sopor. Den platsen är en symbol för den permanenta undergång som väntar de onda skriftlärda och fariséerna.

Jesus kommer att sända ut sina lärjungar som ”profeter, visa män och lärare”. Hur kommer de att behandlas? Han säger till de religiösa ledarna: ”En del [lärjungar] kommer ni att döda och avrätta på pålar, och en del kommer ni att prygla i era synagogor och förfölja från stad till stad. Skulden för allt det rättfärdiga blod som utgjutits på jorden ska därför komma över er, från den rättfärdige Abels blod till blodet av Sakarja ... som ni mördade.” Jesus varnar: ”Jag säger er att allt detta ska drabba den här generationen.” (Matteus 23:34–36) Precis så blir det år 70 när romerska styrkor förstör Jerusalem och hundratusentals judar dör.

Judarna går verkligen en dyster framtid till mötes, och med tanke på det säger Jesus sorgset: ”Jerusalem, Jerusalem, som dödar profeterna och stenar dem som sänds ut till dig. Tänk så ofta jag har velat samla ihop dina barn precis som en höna samlar ihop kycklingarna under sina vingar! Men ni har vägrat. Ni kommer att få stå där ensamma med ert hus.” (Matteus 23:37, 38) De som lyssnar anar kanske att det ”hus” han pratar om avser templet. Men kan det verkligen vara så? Har inte det Guds beskydd?

Jesus tillägger: ”Från och med nu ska ni inte se mig förrän ni säger: ’Välsignad är han som kommer i Jehovas namn!’” (Matteus 23:39) Det här är ett citat av de profetiska orden i Psalm 118:26: ”Välsignad vare han som kommer i Jehovas namn; vi har välsignat er från Jehovas hus.” Men när templet väl är förstört kommer ingen att komma dit igen för att tillbe Gud.

Nu går Jesus till den del av templet där bidragsbössorna står. Många judar lägger bidrag i de små öppningarna på bössorna. Jesus ser att ”många av de rika” bidrar med ”många mynt”. Men han lägger märke till att en fattig änka lägger ”i två små mynt”. (Markus 12:41, 42) Hennes gåva är knappt värt något, men han förstår utan tvekan hur glad Jehova blir av hennes gåva.

Jesus kallar till sig lärjungarna och säger: ”Den här fattiga änkan gav mer än alla andra som lade pengar i bidragsbössorna.” Han förklarar vad han menar: ”De gav ju av sitt överflöd, men i sin fattigdom gav hon allt hon ägde, allt hon hade att leva av.” (Markus 12:43, 44) Hennes tankar och agerande skiljer sig markant från de religiösa ledarnas.

Senare samma dag (den 11 nisan) lämnar Jesus templet för sista gången. En av lärjungarna säger då: ”Lärare, se vilka imponerande stenar och byggnader!” (Markus 13:1) En del stenar i tempelmurarna är gigantiska, och det är svårt att föreställa sig att de, eller templet bakom dem, någonsin skulle kunna rubbas. Med det i åtanke kan det som Jesus nu säger låta mycket märkligt: ”Ja, det är storslagna byggnader. Men här ska man inte lämna sten på sten, utan allt ska rivas ner.” (Markus 13:2)

Efter att Jesus sagt det här går han och apostlarna över Kidrondalen och upp till en plats på Olivberget. Petrus, Andreas, Jakob och Johannes går och sätter sig lite avsides med Jesus. Därifrån kan de blicka ut över det storslagna templet.

Det är tisdag eftermiddag den 11 nisan, och dagen går mot sitt slut. Jesus intensiva tjänst på jorden är snart över. Den senaste tiden har han undervisat i templet om dagen och sovit utanför staden om natten. Massor av människor har visat intresse. Ja, ”alla kom till honom i templet tidigt på dagen för att lyssna”. (Lukas 21:37, 38) Men nu ligger det bakom honom. Jesus, Petrus, Andreas, Jakob och Johannes befinner sig nu på Olivberget.

De fyra lärjungarna sitter för sig själva med Jesus. Han har nyligen sagt att templets stenar ska rivas ner, och de undrar nog vad som egentligen kommer att hända. Men de har mer på hjärtat. Jesus har tidigare uppmanat dem: ”Håll er redo ni också, för Människosonen kommer vid en tidpunkt då ni inte tror det.” (Lukas 12:40) Han har också pratat om ”den dag Människosonen [ska] uppenbaras”. (Lukas 17:30) Hör allt det här på något sätt ihop med vad han har sagt om templet? Apostlarna är ivriga att få veta. ”Berätta”, ber de honom, ”när ska allt det här hända, och vad ska vara tecknet på din närvaro och på avslutningen på världsordningen?” (Matteus 24:3)

När de ser på templet bortanför sluttningen undrar de säkert om det kommer att stå där så länge till. Och när de tänker tillbaka på Jesus liknelse om ”en man av ädel börd” som reste ”för att ta emot kungamakt och sedan komma tillbaka”, undrar de säkert när han menar att han ska göra det. (Lukas 19:11, 12) Och till sist undrar de vad ”avslutningen på världsordningen” kommer att innebära.

Jesus svarar dem med en detaljerad beskrivning av hur situationen kommer att se ut när det nuvarande judiska systemet, inklusive templet, faller. Men de får veta mer än så. Det han beskriver kommer också att hjälpa framtida kristna att förstå när de lever under hans ”närvaro” och närmar sig slutet för mänsklighetens världsordning.

Åren går, och apostlarna ser hur profetian uppfylls allteftersom. Många delar av tecknet börjar alltså uppfyllas under deras livstid. Så de kristna som varit vakna och som lever 37 år senare blir inte tagna på sängen. När det judiska systemet och templet faller år 70 är de beredda. Men allt som Jesus förutsäger händer inte det året eller före det. Så vad kommer att markera hans närvaro som kung? Apostlarna behöver inte vänta på svaret.

Jesus säger att de kommer att ”få höra krigslarm och rapporter om krig” och att ”nation ska vända sig mot nation och rike mot rike”. (Matteus 24:6, 7) Han berättar också att ”det ska vara stora jordbävningar, och på den ena platsen efter den andra ska det vara svält och epidemier”. (Lukas 21:11) Jesus varnar apostlarna för att människor kommer att gripa och förfölja dem. (Lukas 21:12) Dessutom ska vilseledande falska profeter dyka upp. Laglösheten kommer att öka, och kärleken hos de flesta människor kommer att svalna. Men han tillägger att ”de goda nyheterna om riket ska förkunnas på hela den bebodda jorden så att alla nationerna kan höra dem. Sedan ska slutet komma.” (Matteus 24:14)

Jesus profetia får delvis sin första uppfyllelse före och under Jerusalems fall, när romarna förstör staden. Men kan det vara så att profetian också får en större uppfyllelse senare? Ser du bevisen för att denna avgörande profetia uppfylls i ännu större skala i modern tid?

En del av tecknet på Jesus närvaro innefattar ”avskyvärdheten som orsakar förödelse”. (Matteus 24:15) Den här avskyvärdheten framträder år 66 när den romerska armén tornar upp sig vid horisonten med sina avskyvärda, avgudiska fanor. Jerusalem blir ”belägrat av härar” som börjar underminera delar av stadsmuren. (Lukas 21:20) I och med det trampar ”avskyvärdheten” in på marken som judarna ser som en ”helig plats”.

Jesus fortsätter profetera: ”Då ska det vara en svår tid, så svår att något liknande aldrig har förekommit och aldrig kommer att inträffa igen.” Det blir verkligen en ”svår tid” när Jerusalem faller för romarna år 70. Hundratusentals dödas, och ”den heliga staden” med dess tempel jämnas med marken. (Matteus 4:5; 24:21) Jerusalems fruktansvärda fall saknar motsvarighet i den judiska historien. Det innebär slutet på judarnas hela system för tillbedjan – det är en era som går i graven. Med tanke på den första uppfyllelsen kan den senare inte bli annat än förskräcklig.

GOTT MOD I DE SISTA DAGARNA

Samtalet är långt ifrån slut. Jesus har fortfarande mycket att säga om tecknet på att han regerar som kung och om slutet på världsordningen. Han varnar nu lärjungarna för att springa efter ”falska messiasgestalter och falska profeter” som kommer att ”försöka vilseleda även de utvalda”. (Matteus 24:24) Falska messiasgestalter kan dyka upp lite här och var. Men de utvalda kommer inte att låta sig luras, de vet nämligen att Jesus närvaro ska vara osynlig.

När den här världsordningen når sitt slut kommer något ännu värre att inträffa. Jesus berättar: ”Solen [ska] förmörkas, och månen ska inte lysa mer. Stjärnorna ska falla från himlen, och himlens krafter ska skakas.” (Matteus 24:29) Apostlarna som hör den här skrämmande beskrivningen vet inte exakt vad som ska hända, men det kommer förmodligen att få alla att tappa andan.

Hur kommer människor att reagera på de här chockartade händelserna? Jesus fortsätter: ”Människor kommer att bli lamslagna av fruktan i väntan på det som ska drabba världen, för himlens krafter ska skakas.” (Lukas 21:26) Det Jesus beskriver kommer att bli den mörkaste tiden i mänsklighetens historia.

Men som tur är kommer inte alla att jämra sig när Människosonen kommer ”på himlens moln med makt och stor prakt”. (Matteus 24:30) Jesus har redan sagt att Gud kommer att ingripa ”för de utvaldas skull”. (Matteus 24:22) Så hur borde de utvalda, lojala efterföljarna reagera på den skrämmande händelseutvecklingen? Jesus uppmuntrar dem: ”När detta börjar inträffa, så räta på er och lyft era huvuden, för er befrielse närmar sig.” (Lukas 21:28)

Hur ska de som senare blir Jesus efterföljare kunna urskilja hur nära slutet är? Jesus ger svaret i en liknelse om ett fikonträd: ”Så fort grenarna blir mjuka och löven spricker ut vet ni att sommaren är nära. På samma sätt vet ni, när ni ser allt det här, att han är nära och står vid dörren. Jag försäkrar er att den här generationen absolut inte ska försvinna förrän allt detta händer.” (Matteus 24:32–34)

När hans efterföljare ser att alla delar av tecknet uppfylls, borde de inse att slutet är nära. Jesus ger dem som kommer att leva under denna avgörande tid varningen:

”Ingen känner till den dagen och tidpunkten, inte ens änglarna i himlen eller Sonen, utan bara Fadern. För precis som Noas dagar var, så kommer Människosonens närvaro att vara. Människorna före den stora översvämningen åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken. De brydde sig inte förrän översvämningen kom och svepte bort dem allihop. Så kommer Människosonens närvaro att vara.” (Matteus 24:36–39) Jesus parallell till den stora översvämningen visar att hans närvaro kommer att påverka hela världen.

Apostlarna som lyssnar till Jesus här på Olivberget förstår utan tvekan att det är viktigt att vara beredd. Jesus fortsätter: ”Akta er så att ni inte distraheras av omåttligt ätande och drickande och livets bekymmer så att den dagen plötsligt drabbar er som en snara. Den ska nämligen komma över alla som bor på jorden. Håll er därför vakna och be ständigt för att ni ska lyckas komma undan allt som ska hända och bestå inför Människosonen.” (Lukas 21:34–36)

Ännu en gång visar Jesus att det här inte bara berör några få. Det han förutsäger handlar om mer än de närmaste årtiondena för Jerusalem och judarnas nation. Han pekar fram emot händelser som ska ”komma över alla som bor på jorden”.

Han säger att lärjungarna behöver hålla sig alerta och beredda. Jesus inpräntar den här varningen med hjälp av ytterligare en liknelse: ”En sak ska ni veta: om husägaren hade känt till vilket vaktpass tjuven skulle komma hade han hållit sig vaken och inte låtit honom bryta sig in i hans hus. Så se till att ni också är beredda, för Människosonen kommer när ni inte väntar er det.” (Matteus 24:43, 44)

Men lärjungarna har ändå skäl att vara optimistiska. Jesus försäkrar dem om att det ska finnas en vaken och beredd ”tjänare” när profetian uppfylls. Jesus berättar om en situation som lärjungarna lätt kan sätta sig in i: ”Vem är egentligen den trogne och förståndige tjänaren, som hans herre har satt över sitt tjänstefolk för att ge dem mat i rätt tid? Lycklig är den tjänaren om hans herre ser honom göra det när han kommer! Jag säger er att han ska ge honom ansvaret för allt han äger.” Men om tjänaren skulle bli ond och börja behandla andra illa, kommer hans herre att ”straffa honom mycket hårt”. (Matteus 24:45–51; jämför Lukas 12:45, 46.)

Jesus menar inte att en viss grupp av hans efterföljare kommer att bli onda. Men vad är det då han vill säga? Att lärjungarna måste vara vakna och aktiva. Och det betonar han även i nästa liknelse.

Jesus fortsätter samtalet med sina apostlar om tecknet på hans närvaro och på slutet för världsordningen. Och i nästa liknelse ger han dem ett varningens ord. Uppfyllelsen av de profetiska inslagen i liknelsen kommer att bli tydlig för dem som lever under hans närvaro.

Han börjar liknelsen med att säga: ”Då ska himmelriket vara som tio unga kvinnor som tog sina lampor och gick ut för att möta brudgummen. Fem var oförståndiga, och fem var förståndiga.” (Matteus 25:1, 2)

Jesus menar inte att hälften av dem som har möjlighet att ärva himmelriket är oförståndiga och att de andra är förståndiga. Han vill i stället betona att de har ett val – de kan välja att antingen vara uppmärksamma eller låta sig distraheras. Men Jesus tvivlar inte på att de som följer honom kan vara trogna och sedan få del av hans Fars välsignelser.

I liknelsen går alla de tio unga kvinnorna ut för att välkomna brudgummen och gå med i brudföljet. När han anländer är tanken att kvinnorna ska lysa upp vägen med sina lampor och ära honom medan han leder sin brud till deras nya hem. Men blir det så?

”De oförståndiga tog ... med sig sina lampor”, fortsätter Jesus, ”men de tog inte med sig någon extra olja. Men de förståndiga tog inte bara med sig sina lampor, utan även flaskor med olja. När brudgummen dröjde blev kvinnorna dåsiga och somnade.” (Matteus 25:3–5) Brudgummen kommer senare än de trott. Tiden går och det verkar som om han är försenad. Medan kvinnorna väntar nickar de till. Det får säkert apostlarna att tänka på Jesus liknelse om en man av ädel börd. Mannen reste utomlands, men ”till slut kom han tillbaka efter att ha tagit emot kungamakten”. (Lukas 19:11–15)

Nu berättar Jesus vad som händer med de tio unga kvinnorna när brudgummen äntligen kommer: ”Mitt i natten hördes ett rop: ’Nu kommer brudgummen! Gå ut och möt honom.’” (Matteus 25:6) Men är de unga kvinnorna uppmärksamma och beredda?

Jesus fortsätter: ”Då reste sig alla kvinnorna och gjorde i ordning sina lampor. De oförståndiga sa till de förståndiga: ’Ge oss lite olja, för våra lampor håller på att slockna.’ De förståndiga svarade: ’Det kanske inte räcker både till er och oss. Gå i väg till dem som säljer olja och köp till er själva.’” (Matteus 25:7–9)

De fem oförståndiga kvinnorna är inte uppmärksamma, och därför är de inte beredda på att brudgummen ska komma. Eftersom de inte har tillräckligt med olja till sina lampor måste de gå i väg och köpa mer. Jesus säger: ”När de var på väg bort för att köpa olja kom brudgummen, och kvinnorna som var beredda följde med honom in till bröllopet. Sedan stängdes dörren. Senare kom de andra kvinnorna tillbaka och sa: ’Herre, herre, släpp in oss!’ Men han svarade: ’Jag ska säga som det är: Jag känner inte er.’” (Matteus 25:10–12) Vilket tragiskt slut för att inte ha varit uppmärksam och beredd!

Jesus har tidigare liknat sig vid en brudgum. (Lukas 5:34, 35) Apostlarna kan därför dra slutsatsen att brudgummen i liknelsen avser honom själv. Och vilka är som de kloka kvinnorna? När Jesus pratade om den ”lilla hjorden” som skulle få riket sa han: ”Var påklädda och redo och håll lamporna brinnande.” (Lukas 12:32, 35) Så när han nu berättar om de här kvinnorna inser apostlarna nog att han bland annat syftar på dem. Men vad är budskapet i liknelsen?

Vi behöver inte vänta länge på svaret. Jesus förklarar: ”Så var alltid vaksamma, för ni känner varken till dagen eller tidpunkten.” (Matteus 25:13)

Jesus vill verkligen försäkra sig om att hans efterföljare förstår hur viktigt det är att vara ”vaksamma” under hans närvaro. Han ska komma tillbaka, och då måste de vara beredda och vakna, precis som de fem kloka kvinnorna. De kan annars tappa fokus på sitt fantastiska hopp och gå miste om den utlovade belöningen.

Jesus är fortfarande tillsammans med fyra apostlar på Olivberget när han berättar ytterligare en liknelse. Den påminner om liknelsen om minorna som han berättade i Jeriko för några dagar sedan och som visade att riket låg långt fram i tiden. Liknelsen han ska berätta nu ingår i hans svar på frågan om hans närvaro och slutet på världsordningen. Den lyfter fram hur viktigt det är att hans efterföljare är ihärdiga när de utför uppdraget de fått.

Jesus börjar: ”Det är precis som när en man skulle resa utomlands. Innan han reste kallade han till sig sina tjänare och gav dem ansvaret för sina ägodelar.” (Matteus 25:14) Jesus har tidigare beskrivit sig själv som en man som reste ”till ett avlägset land för att ta emot kungamakt”, så det är lätt för apostlarna att förstå att Jesus är ”mannen” även i den här liknelsen. (Lukas 19:12)

Innan mannen reser utomlands blir hans tjänare betrodda med att förvalta hans tillgångar. Jesus har i tre och ett halvt år fokuserat på att predika de goda nyheterna och på att öva och undervisa lärjungarna. Och han förväntar att de ska hålla i gång med samma arbete. Nu när han lämnar dem är han övertygad om att de kommer att fortsätta det som han påbörjat. (Matteus 10:7; Lukas 10:1, 8, 9; jämför Johannes 4:38; 14:12.)

Hur fördelar mannen i liknelsen sina tillgångar? Jesus berättar: ”En tjänare fick fem talenter, en annan fick två, och ytterligare en annan fick en enda. Alla fick efter sina egna förmågor, och sedan reste mannen utomlands.” (Matteus 25:15) Hur ser tjänarna på förtroendet de har fått? Kommer de att göra vad de kan för att förvalta tillgångarna på bästa sätt? Jesus fortsätter:

”Den som hade fått fem talenter tog dem och gick genast i väg för att göra affärer, och han tjänade fem till. Den som hade fått två talenter gjorde likadant och tjänade två till. Men den som hade fått en enda talent gick i väg och grävde ner sin herres pengar.” (Matteus 25:16–18) Vad kommer att hända när mannen återvänder?

”Efter en lång tid kom tjänarnas herre tillbaka och ville veta vad de hade gjort med pengarna.” (Matteus 25:19) De två första tjänarna gjorde vad de kunde ”efter sina egna förmågor”. Båda var alltså arbetsamma, flitiga och produktiva. Den som fick fem talenter fördubblade dem, och likaså gjorde den som fick två talenter. (En talent motsvarade omkring 19 årslöner.) Båda tjänarna får samma beröm: ”Bra gjort, du är en god och trogen tjänare! Du har varit trogen när du haft ansvaret för några få saker. Jag ska ge dig ansvaret för många saker. Gläd dig tillsammans med din herre.” (Matteus 25:21)

Men tjänaren som fick en enda talent agerade på ett helt annat sätt. Han säger: ”Herre, jag visste att du är krävande. Du skördar det någon annan har sått och samlar in det någon annan har tröskat. Så jag blev rädd och gick och grävde ner din talent. Här har du det som är ditt.” (Matteus 25:24, 25) Om tjänaren åtminstone hade satt in pengarna på banken hade hans herre i alla fall fått en liten vinst. Med andra ord kan man säga att han motarbetat sin herre.

Det är därför passande att han beskrivs som ”en ond och lat tjänare”. Det han fick togs bort och gavs till en av tjänarna som var villig att anstränga sig. Herren i liknelsen beskriver hur han ser på saken: ”Den som redan har, han ska få mer, så att han får ett överflöd. Men den som inte har något, han ska bli fråntagen det lilla han har.” (Matteus 25:26, 29)

Den här liknelsen gör att lärjungarna får ännu mer att fundera på. De får veta vilket förtroende Jesus har för dem – de har fått förmånen att hjälpa andra att lära känna Gud. Och Jesus förväntar att de tar det här uppdraget på allvar. Men han förväntar inte att alla gör exakt lika mycket i predikoarbetet. Liknelsen visar att det är upp till var och en att göra vad man kan ”efter sina egna förmågor”. Det här betyder inte att Jesus accepterar att man är lat och inte gör sitt bästa i tjänsten.

Det måste kännas bra för apostlarna att få höra Jesus säga: ”Den som redan har, han ska få mer.”

Jesus är på Olivberget med några av apostlarna som frågat om tecknet på hans närvaro och på avslutningen på världsordningen. Som svar har han berättat liknelserna om de tio unga kvinnorna och om talenterna. Och nu berättar han en sista liknelse, och den handlar om får och getter.

Innan Jesus går in på själva liknelsen ger han lite bakgrundsinformation. ”När Människosonen kommer i sin strålande prakt tillsammans med alla änglarna, då ska han sätta sig på sin strålande tron.” (Matteus 25:31) Det är ingen tvekan om att Jesus är huvudpersonen i liknelsen. Han har ofta kallat sig ”Människosonen”. (Matteus 8:20; 9:6; 20:18, 28)

När kommer de profetiska inslagen i liknelsen att få sin uppfyllelse? Jo, när Jesus ”kommer i sin strålande prakt” tillsammans med änglarna och sätter sig ”på sin strålande tron”. Jesus har redan pratat om att Människosonen ska ”komma på himlens moln med makt och stor prakt” tillsammans med sina änglar. När ska det hända? ”Omedelbart efter svårigheterna [eller: vedermödan] i de dagarna.” (Matteus 24:29–31; Markus 13:26, 27; Lukas 21:27) Så liknelsen kommer att uppfyllas när Jesus kommer ”i sin strålande prakt”. Vad ska han göra då?

Jesus förklarar: ”När Människosonen kommer ... [ska] alla nationerna ... samlas inför honom, och han ska skilja människor från varandra, precis som en herde skiljer fåren från getterna. Och han ska ställa fåren på sin högra sida och getterna på sin vänstra.” (Matteus 25:31–33)

Först fokuserar Jesus på fåren och säger: ”Sedan ska kungen säga till dem som står på hans högra sida: ’Kom, ni som har välsignats av min Far, och ta emot ert arv, det rike som har varit förberett åt er sedan världens grundläggning.’” (Matteus 25:34) Varför vill kungen belöna fåren?

”För jag var hungrig”, säger kungen, ”och ni gav mig något att äta. Jag var törstig, och ni gav mig något att dricka. Jag var hemlös, och ni tog gästfritt emot mig. Jag var naken, och ni gav mig kläder. Jag var sjuk, och ni tog hand om mig. Jag satt i fängelse, och ni besökte mig.” När ”de rättfärdiga” fåren frågar på vilket sätt de har gjort dessa goda gärningar, svarar han: ”Det ni har gjort för en av de minsta av mina bröder, det har ni gjort för mig.” (Matteus 25:35, 36, 40, 46) De har inte gjort det här i himlen, eftersom det varken finns sjuka eller hungriga där. Det här är något de har gjort för Jesus bröder på jorden.

Men hur är det med getterna på den vänstra sidan? Jesus säger: ”Sedan ska han [kungen] säga till dem som står på hans vänstra sida: ’Ge er i väg härifrån, ni som har blivit dömda, till den eviga eld som väntar Djävulen och hans änglar. För jag var hungrig, men ni gav mig inget att äta, och jag var törstig, men ni gav mig inget att dricka. Jag var hemlös, men ni tog inte gästfritt emot mig. Jag var naken, men ni gav mig inga kläder. Jag var sjuk och satt i fängelse, men ni tog inte hand om mig.’” (Matteus 25:41–43) Getterna har inte brytt sig om Jesus bröder här på jorden – vilket de borde ha gjort. Så det är en välförtjänt dom.

Apostlarna får veta att den här framtida domen får permanenta konsekvenser. Jesus fortsätter: ”Då ska han [kungen] svara: ’Jag säger er att det ni inte har gjort för en av dessa minsta, det har ni inte gjort för mig.’ Och de ska gå bort till evig död men de rättfärdiga till evigt liv.” (Matteus 25:45, 46)

Svaret apostlarna får av Jesus ger dem mycket att fundera på, och det kan hjälpa alla hans efterföljare att analysera hur de själva tänker och handlar.