Det är sent på natten när Petrus förnekar Jesus en tredje gång. Medlemmarna av Sanhedrin har avslutat sin skenrättegång och lämnat platsen. Och när dagen gryr på fredagsmorgonen samlas de igen, kanske för att göra besluten lagliga och dölja nattens illegala rättegång. Jesus ställs än en gång inför rätta.

Domstolen kräver: ”Om du är Messias, så säg det.” Jesus svarar: ”Även om jag sa det skulle ni inte tro på det. Och om jag frågade er något skulle ni inte svara.” Han står modigt upp för vem han är och anspelar på profetian i Daniel 7:13 när han svarar: ”Från och med nu ska Människosonen sitta på den mäktige Gudens högra sida.” (Lukas 22:67–69; Matteus 26:63)

Men de fortsätter envist: ”Är du alltså Guds son?” När Jesus säger: ”Ni säger själva att jag är det”, frågar de varandra: ”Behöver vi fler vittnesmål?” De tycker att de har tillräckligt på fötterna för att döma Jesus till döden för hädelse. (Lukas 22:70, 71; Markus 14:64) De binder Jesus och för honom till den romerske ståthållaren Pontius Pilatus.

Judas Iskariot ser kanske när Jesus förs till Pilatus. Och när han inser att Jesus blivit dömd, verkar skammen och skulden skölja över honom. Men i stället för att visa äkta ånger och be Gud om förlåtelse går han och försöker lämna tillbaka de 30 silvermynten. Han säger till de främsta prästerna: ”Jag har syndat och förrått oskyldigt blod.” Han får ett kallt svar: ”Vad har vi med det att göra? Det är ditt problem!” (Matteus 27:4)

Judas kastar in silvermynten i templet, och sedan gör han saken ännu värre genom att försöka begå självmord. När Judas ska hänga sig går tydligen grenen han fäst repet i av. Han faller rakt ner på stenarna nedanför och slår ihjäl sig. (Apostlagärningarna 1:17, 18)

Det är fortfarande tidigt på morgonen när Jesus kommer till Pilatus palats. Men judarna som fört dit Jesus vägrar att gå in. De vill inte riskera att bli orena på grund av de icke-judar som är där, för då skulle de inte kunna äta måltiden den 15 nisan. Den dagen är första dagen av det osyrade brödets högtid, som anses vara en del av påsken.

Pilatus kommer ut och frågar dem: ”Vad anklagar ni den här mannen för?” De svarar: ”Han är en brottsling, annars skulle vi inte ha överlämnat honom till dig.” Pilatus känner antagligen att de försöker pressa honom, så han säger: ”Ta honom själva och döm honom enligt er egen lag.” Judarna invänder: ”Vi har inte rätt att döda någon.” (Johannes 18:29–31) Det är tydligt att judarna har mord i sikte.

Om motståndarna dödar Jesus under påskhögtiden skulle folket förmodligen hålla dem ansvariga för hans död, och det skulle kunna starta ett upplopp i staden. Men om de kan utnyttja romarnas rätt att utfärda dödsstraff, kan de få Jesus avrättad på politiska grunder utan att behöva ta ansvar för det.

De religiösa ledarna berättar inte för Pilatus att de redan har dömt Jesus för hädelse. I stället kokar de ihop tre andra anklagelser: ”Den här mannen vilseleder vår nation, han förbjuder att man betalar skatt till kejsaren och han säger att han själv är Messias, en kung.” (Lukas 23:2)

Pilatus är en representant för Rom. Så anklagelsen att Jesus skulle vara en kung borde oroa honom. Han går in i palatset igen, kallar på Jesus och frågar: ”Är du judarnas kung?” Med andra ord vill han veta om Jesus har brutit mot romersk lag och utsett sig själv till kung i opposition mot kejsaren. Jesus frågar: ”Är det något du undrar själv, eller har andra sagt det om mig?” (Johannes 18:33, 34) Hur mycket känner Pilatus egentligen till om Jesus?

Pilatus är inte så insatt, men han vill veta mer och säger: ”Jag är väl ingen jude! Det är ditt eget folk och de främsta prästerna som har överlämnat dig åt mig. Säg vad du har gjort.” (Johannes 18:35)

Jesus undviker inte frågan om han är kung. Men hans svar på den här viktiga frågan förvånar verkligen ståthållaren.

Jesus hymlar inte med att han är en kung. Men trots det behöver inte Pilatus se honom som ett hot mot Rom. Jesus förklarar: ”Mitt rike är ingen del av den här världen. Om det hade varit en del av den här världen skulle mina efterföljare ha kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike inte härifrån.” (Johannes 18:36) Jesus är kung i ett rike, men det riket finns inte i den här världen.

Pilatus nöjer sig inte med det, utan frågar: ”Så du är alltså en kung?” Jesus bekräftar Pilatus slutsats och svarar: ”Du säger själv att jag är en kung. Jag föddes och kom hit till världen för att vittna om sanningen. Den som är på sanningens sida lyssnar till min röst.” (Johannes 18:37)

När Jesus tidigare pratade med Tomas sa han: ”Jag är vägen och sanningen och livet.” Nu får också Pilatus höra honom säga rakt ut varför han kommit till jorden. Det är för att ”vittna om sanningen” och, mer specifikt, sanningen om Guds rike. Jesus är besluten att hålla fast vid den sanningen, trots att det kommer att kosta honom livet. Pilatus frågar: ”Vad är sanning?” Men han vill egentligen inte ha något svar, för han känner att han har hört tillräckligt för att kunna döma honom. (Johannes 14:6; 18:38)

Pilatus går tillbaka till de främsta prästerna och folket som väntar utanför palatset. Jesus står tydligen bredvid när Pilatus deklarerar: ”Jag kan inte se att den här mannen är skyldig till något.” Folket blir rasande och insisterar: ”Han uppviglar folket i hela Judeen med sin undervisning, ända från Galileen och hit.” (Lukas 23:4, 5)

Judarna är obevekliga, och de äldste och de främsta prästerna fortsätter sitt fanatiska skränande. Pilatus vänder sig till Jesus och frågar häpet: ”Hör du inte allt de beskyller dig för?” (Matteus 27:13) Till Pilatus stora förvåning svarar inte Jesus. Anklagelserna haglar, men han rör inte en min.

Pilatus tar fasta på att folket sa att Jesus undervisat ”ända från Galileen och hit”. Och när han undersöker saken närmare får han reda på att Jesus faktiskt är galilé. Pilatus ser nu sin chans att slippa undan ansvaret att döma Jesus. Herodes Antipas (son till Herodes den store) är landsdelshärskare i Galileen, och han befinner sig i Jerusalem för påsken. Så Pilatus skickar Jesus till Herodes Antipas. Det här är samma Herodes som fick Johannes döparen halshuggen. När Herodes efter det fick höra om Jesus och hans underverk, blev han orolig att Jesus kanske var Johannes som uppväckts från de döda. (Lukas 9:7–9)

Herodes blir glad över att han ska få träffa Jesus. Men det är inte för att han är intresserad av att hjälpa honom eller för att ta reda på om det finns någon grund för anklagelserna. Herodes är helt enkelt nyfiken och hoppas att han ska ”få se ett underverk”. (Lukas 23:8) Men de förhoppningarna grusas. Jesus säger inte ett ord under förhöret. Herodes blir besviken, och han och hans soldater börjar därför behandla Jesus ”med förakt”. (Lukas 23:11) De klär Jesus i praktfulla kläder och börjar göra narr av honom. Sedan skickas Jesus tillbaka till Pilatus. Herodes och Pilatus är sedan tidigare fiender, men i och med det här blir de goda vänner.

När Jesus kommer tillbaka kallar Pilatus till sig folket, de främsta prästerna och de judiska ledarna. Han säger: ”Nu har jag förhört honom inför er och inte hittat någon grund för era anklagelser. Det har inte Herodes heller, och därför skickade han tillbaka honom till oss. Han har inte gjort något som förtjänar döden. Därför tänker jag piska honom och sedan frige honom.” (Lukas 23:14–16)

Pilatus inser att det är prästernas avundsjuka som ligger bakom allt det här. Därför vill han verkligen frige Jesus. Samtidigt som Pilatus sitter på domarsätet och försöker hitta en bra lösning får han ytterligare skäl att frige honom. Hans fru meddelar: ”Ha ingenting med den där rättfärdige mannen att göra. Jag har haft en mardröm [tydligen från Gud] på grund av honom, och jag har plågats mycket av den i dag.” (Matteus 27:19)

Men hur ska Pilatus kunna frige denne oskyldige man?

Pilatus sa till folkskaran som vill se Jesus död: ”Jag [har] ... inte hittat någon grund för era anklagelser. Det har inte Herodes heller.” (Lukas 23:14, 15) Pilatus vill skona Jesus, och han byter nu taktik och säger: ”Ni [har] ju seden att jag ska frige en fånge åt er vid påsken. Vill ni att jag ska frige judarnas kung?” (Johannes 18:39)

Pilatus vet att det finns en fånge som heter Barabbas. Han är känd för att vara en rånare, rebell och mördare. Pilatus frågar: ”Vem vill ni att jag ska frige åt er, Barabbas eller Jesus, den så kallade Messias?” Folket, som triggats av de främsta prästerna, begär att Barabbas ska släppas i stället för Jesus. Pilatus frågar igen: ”Vem av dem vill ni att jag ska frige åt er?” Folket ropar: ”Barabbas.” (Matteus 27:17, 21)

Då invänder Pilatus: ”Men vad ska jag göra med Jesus, den så kallade Messias?” Folket vrålar: ”På pålen med honom!” (Matteus 27:22) De har verkligen sjunkit lågt som kräver att en helt oskyldig man ska dödas. Pilatus vädjar: ”Varför det? Vad har den här mannen gjort för ont? Jag ser inte något som gör honom förtjänt av döden, så jag tänker piska honom och sedan frige honom.” (Lukas 23:22)

Trots Pilatus försök ropar folket ilsket och enhälligt: ”På pålen med honom!” (Matteus 27:23) De religiösa ledarna har hetsat folket så till den grad att de törstar efter blod. Och det är oskyldigt blod de vill ha! Folket är ute efter samma person som de bara fem dagar tidigare välkomnade som kung på Jerusalems gator. I det här hotfulla kaoset håller sig lärjungarna, om de är där, tyst i bakgrunden.

Pilatus inser att han talar för döva öron och att ett upplopp är på väg att bryta ut. Han tar därför lite vatten och tvättar sina händer framför folket och säger: ”Jag är oskyldig till den här mannens blod. Ni får bära ansvaret.” Men folket är obevekligt och svarar: ”Låt hans blod komma över oss och över våra barn.” (Matteus 27:24, 25)

Ståthållaren verkar vilja göra det rätta, men han ger vika för önskan att vara folket till lags. Han låter dem få sin vilja igenom. Barabbas friges, och de sliter av Jesus kläderna och pryglar honom.

Efter den här tortyren förs Jesus in i ståthållarens palats. Hela truppavdelningen samlas, och den kränkande misshandeln fortsätter. De flätar en krona av törnen och trycker ner den på Jesus huvud. Soldaterna placerar också en stav i hans högra hand och sätter på honom en mantel, en sådan som kungligheter brukar ha. De säger hånfullt: ”Leve judarnas kung!” (Matteus 27:28, 29) Och som om inte det vore nog örfilar de honom och spottar på honom. De tar staven och slår honom i huvudet med den, vilket får taggarna i den förödmjukande ”kronan” att tränga allt längre in i huden.

Pilatus är imponerad av att Jesus har lyckats behålla värdigheten och sin mentala styrka under allt det här. Och därför försöker Pilatus på nytt göra sig fri från skuld och säger: ”Nu för jag ut honom till er så att ni förstår att jag anser att han är oskyldig.” Pilatus kanske tänker att folkskaran kommer att mjukna när de ser Jesus blodig och blåslagen. När Jesus står där framför den hjärtlösa mobben ropar Pilatus: ”Se! Människan!” (Johannes 19:4, 5)

Jesus är sargad och slagen, men han är ändå beundransvärt lugn. Det här går inte Pilatus förbi, och hans ord uttrycker både respekt och sympati.

Jesus har blivit hånad och brutalt misshandlad. De främsta prästerna och deras kumpaner tänker inte låta något komma i vägen för att få Jesus dödad. Och Pilatus försök att frige honom rör dem inte i ryggen. De fortsätter att skrika: ”På pålen med honom! På pålen med honom!” Pilatus svarar: ”Ta honom själva och avrätta honom, för jag har inte hittat något att anklaga honom för.” (Johannes 19:6)

Judarna har inte lyckats övertyga Pilatus om att Jesus gjort uppror mot Rom och förtjänar dödsstraff. Därför byter de taktik och tar upp en religiös anklagelse i stället. De har tidigare anklagat Jesus för hädelse i en rättegång i Sanhedrin. Och nu säger de: ”Vi har en lag, och enligt den måste han dö, för han har gjort sig till Guds son.” (Johannes 19:7) Den här anklagelsen har Pilatus inte hört förut.

Pilatus har sett hur Jesus trots tortyr har behållit sin värdighet, och dessutom har hans hustru haft en mardröm på grund av Jesus. (Matteus 27:19) Så han går in i palatset igen och försöker komma på ett sätt att få honom fri. Men hur ska han hantera den här nya anklagelsen som judarna framför – att den här fången skulle vara ”Guds son”? Trots att han vet att Jesus är från Galileen frågar han: ”Varifrån kommer du?” (Lukas 23:5–7; Johannes 19:9) Börjar Pilatus tro att Jesus levt förut och är någon slags gud?

Pilatus har själv hört Jesus säga att han är kung men att hans rike inte är någon del av den här världen. Jesus känner inget behov av att gå närmare in på det, så han förblir tyst. Det här sårar Pilatus stolthet, och han säger irriterat: ”Vägrar du tala med mig? Vet du inte att jag har makt att både frige och avrätta dig?” (Johannes 19:10)

Jesus svarar: ”Du skulle inte ha någon makt alls över mig, om du inte hade fått den från ovan. Därför har den som överlämnade mig åt dig gjort sig skyldig till större synd.” (Johannes 19:11) Jesus tänker nog inte på någon specifik person. Men han menar att Kaifas, de andra ledarna och Judas Iskariot bär större skuld än Pilatus.

Jesus är saklig och lugn, och det ger Pilatus ännu starkare skäl att frukta att Jesus inte är en vanlig människa. Så Pilatus gör ännu ett försök att få honom frigiven. Men då spelar judarna på en annan rädsla som Pilatus har. De hotar: ”Om du släpper den mannen är du inte kejsarens vän! Den som gör sig till kung gör uppror mot kejsaren!” (Johannes 19:12)

Ståthållaren för ut Jesus till folket ytterligare en gång. Han sätter sig på domarsätet och utropar: ”Se! Er kung!” Men judarna ger sig inte, utan skriker: ”Bort med honom! Bort med honom! På pålen med honom!” Då invänder Pilatus: ”Ska jag avrätta er kung?” Judarna har länge varit missnöjda med det romerska styret. Men trots det ropar de främsta prästerna: ”Vi har ingen annan kung än kejsaren!” (Johannes 19:14, 15)

Pilatus vågar inte längre stå på sig. Han ger efter för judarnas obarmhärtiga krav och utlämnar Jesus till avrättning. Soldaterna tar av Jesus den kungliga manteln och ger honom hans kläder. Och när han sedan leds bort tvingas han att bära sin egen tortyrpåle.

Det har blivit fredag förmiddag den 14 nisan. Jesus har varit vaken ända sedan torsdag morgon, och han har utstått fruktansvärda lidanden. Han kämpar för att bära den tunga pålen, men till sist orkar han inte mer. Just då råkar Simon från det afrikanska Kyrene gå förbi. Soldaterna tvingar honom att bära pålen till avrättningsplatsen. Det är många människor som följer efter. Flera sörjer det som händer, och en del är så ledsna att de slår sig själva.

Jesus säger till de gråtande kvinnorna: ”Jerusalems döttrar, gråt inte över mig. Gråt över er själva och era barn, för det kommer en tid när man ska säga: ’Lyckliga är de barnlösa kvinnorna, de som inte har fött och inte har ammat!’ Då ska man säga till bergen: ’Fall över oss!’ och till kullarna: ’Göm oss!’ Om man gör så här när trädet är saftigt, hur blir det då när trädet har torkat?” (Lukas 23:28–31)

Jesus syftar på den judiska nationen. Den är som ett träd som håller på att dö, men som inte har torkat ut än. Jesus är fortfarande kvar, och det är även ett antal judar som tror på honom. När Gud sedan skiljer ut dem, kommer den judiska nationen att bli andligt uttorkad som ett dött träd. Det kommer att bli stor sorg i landet när romarna verkställer Guds dom över nationen.

Jesus förs till en plats i närheten av Jerusalem där han och två brottslingar ska avrättas. Den här platsen, som heter Golgota (eller Huvudskalleplatsen), kan ses även om man står ”på avstånd”. (Lukas 23:49)

Man sliter av kläderna på de tre dömda männen. Och sedan blir de erbjudna att dricka myrrablandat vin med en drogande bitter tillsats. Blandningen har förmodligen gjorts i ordning av några kvinnor från Jerusalem, och romarna har ingenting emot att de dödsdömda dricker det för att stilla smärtan. Men när Jesus smakar på det vägrar han att dricka mer. Han vill vara vid sina sinnens fulla bruk. Under det här avgörande provet vill han vara fullt medveten och lojal till sin död.

Jesus läggs utsträckt på pålen, och soldaterna slår in spikar i hans händer och fötter. (Markus 15:25) Det måste göra obeskrivligt ont när spikarna genomborrar vävnader och senor. Soldaterna reser upp pålen, och smärtan bränner i Jesus händer och fötter när kroppstyngden sliter i såren. Men Jesus klandrar inte soldaterna. I stället ber han: ”Förlåt dem, Far, för de vet inte vad de gör.” (Lukas 23:34)

Romarna har som sed att ovanför dömda brottslingar sätta upp vad de dömts för. Och i det här fallet låter Pilatus skriva ”Jesus från Nasaret, judarnas kung” på både hebreiska, latin och grekiska. Han vill att så många som möjligt ska kunna läsa texten, och det här visar också hur starkt Pilatus ogillar judarna som krävt att Jesus ska dö. Då protesterar de missnöjda prästerna: ”Skriv inte: ’Judarnas kung’, utan att han sa: ’Jag är judarnas kung.’” Men Pilatus är trött på att låta sig manipuleras och säger: ”Vad jag har skrivit har jag skrivit.” (Johannes 19:19–22)

Prästerna blir rasande och upprepar de falska anklagelserna som tidigare behandlats i Sanhedrin. Det får de som går förbi att hånfullt skaka på huvudet och förolämpa Jesus: ”Ha! Var det inte du som sa att du skulle riva ner templet och bygga upp det på tre dagar? Rädda dig själv nu och kom ner från tortyrpålen.” Och även de främsta prästerna och de skriftlärda hånar honom och säger till varandra: ”Nu får Messias, Israels kung, stiga ner från tortyrpålen så att vi kan se det och tro.” (Markus 15:29–32) Till och med brottslingarna som hänger bredvid Jesus börjar förolämpa honom, trots att de troligen inser att han är den ende av dem som är oskyldig.

De fyra romerska soldaterna börjar också håna Jesus. De håller fram surt vin, som de kanske själva har druckit av, och driver med Jesus som såklart inte kan sträcka sig ut för att dricka det. Soldaterna anspelar på texten ovanför honom och säger hånfullt: ”Rädda dig själv, om du är judarnas kung.” (Lukas 23:36, 37) Det är inte klokt! Den som är vägen, sanningen och livet blir här förnedrad, hånad och trakasserad. Men Jesus är tapper och genomlider allt det här utan att invända mot varken judarna, de hånfulla soldaterna eller brottslingarna.

De fyra soldaterna har tagit Jesus ytterkläder och delat dem på fyra. Och sedan lottar de om vem som ska få vad. Men Jesus innerklädnad är av extra fin kvalitet, den har ”inga sömmar” utan är ”vävd i ett enda stycke”. Därför säger soldaterna till varandra: ”Vi river inte sönder den, utan vi kastar lott om den i stället.” När de gör det uppfylls skriftstället där det står: ”De delade mina kläder mellan sig, de kastade lott om min klädnad.” (Johannes 19:23, 24; Psalm 22:18)

Efter ett tag inser den ena brottslingen att Jesus faktiskt måste vara en kung. Därför förebrår han den andra brottslingen och säger: ”Har du ingen respekt för Gud? Du har ju fått samma dom som den här mannen. Och vår dom är rättvis, vi får vad vi förtjänar, men han har inte gjort något fel.” Sedan bönfaller han: ”Jesus, kom ihåg mig när du kommer in i ditt rike.” (Lukas 23:40–42)

Jesus svarar: ”Jag försäkrar dig i dag: Du ska vara med mig i paradiset.” (Lukas 23:43) Det här löftet skiljer sig från vad han tidigare lovat sina apostlar, nämligen att de ska få sitta på troner med honom i Guds rike. (Matteus 19:28; Lukas 22:29, 30) Men brottslingen har nog hört om paradiset som Jehova ursprungligen skapade som hem åt Adam och Eva och deras barn. Så trots att han dör som en brottsling dör han inte utan hopp.

Det är mitt på dagen, och ett underligt mörker lägger sig över hela landet. Det håller i sig från omkring ”sjätte timmen” till ”nionde timmen”, dvs. cirka klockan 15. (Markus 15:33) Det här skrämmande mörkret är inte ett resultat av en solförmörkelse, som bara kan inträffa vid nymåne. Nu är det ju påsk och fullmåne. Och det här mörkret dröjer sig kvar mycket längre än de få minuter som en solförmörkelse varar. Det måste vara Gud som får det att bli mörkt.

Föreställ dig hur de som hånat Jesus känner nu! Medan det fortfarande är mörkt kommer fyra kvinnor fram till tortyrpålen, och det är Maria (Jesus mamma), Salome, Maria Magdalena och en annan Maria som är mamma till aposteln Jakob, ”den lille”.

Aposteln Johannes står tillsammans med Jesus mamma vid tortyrpålen. Det gör ont i henne när hon ser sin son, sitt älskade barn som hon fostrat och tagit hand om, plågas där på pålen. Det är som om ”ett långt svärd” tränger in i henne. (Johannes 19:25; Lukas 2:35) Trots Jesus enorma smärtor tänker han på sin mamma. Han bådar upp sina sista krafter, nickar mot Johannes och säger till Maria: ”Se! Din son!” Sedan nickar han mot Maria och säger till Johannes: ”Se! Din mor!” (Johannes 19:26, 27)

Jesus anförtror ansvaret att ta hand om Maria till aposteln som står honom närmast. Maria verkar ha blivit änka och hennes andra söner, Jesus halvbröder, har inte satt tro till Jesus än. Så Jesus sörjer för att någon annan tar hand om hans mammas materiella såväl som andliga behov. Vilket fint exempel!

När det börjar ljusna säger Jesus: ”Jag är törstig.” I och med det uppfylls något som står i Skrifterna. (Johannes 19:28; Psalm 22:15) Jehova tillåter att hans sons lojalitet prövas till det yttersta. Och Jesus, som känner att hans Far inte skyddar honom längre, ropar: ”Eli, Eli, lama sabachtani?” som betyder ”Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?” Jesus ropade kanske ut det här på arameiska med galileisk dialekt, och några som står i närheten missförstår honom och utbrister: ”Han ropar på Elia.” En av dem springer i väg och dränker in en svamp med surt vin och sätter den på änden av en stav. Han sträcker fram den så att Jesus kan dricka. Men då säger några andra: ”Vänta, vi kan väl se om Elia kommer och tar ner honom.” (Markus 15:34–36)

”Det har fullbordats!” ropar Jesus. (Johannes 19:30) Ja, han har verkligen gjort allt som han fått i uppdrag av sin Far. Jesus säger sina sista ord: ”Far, i dina händer överlämnar jag min ande.” (Lukas 23:46) Han lägger sitt liv i Jehovas händer, övertygad om att Jehova kommer att uppväcka honom. Med orubblig tro böjer han sitt huvud och dör.

Då inträffar en våldsam jordbävning. Klippor bryts sönder, och marken skakar så kraftigt att gravar utanför Jerusalem öppnas och lik kastas ut. När de som passerar gravplatsen ser liken på marken går de ”in i den heliga staden” och berättar vad de har sett. (Matteus 12:11; 27:51–53)

I templet finns ett förhänge som skiljer det heliga från det allra heligaste. Och när Jesus dör slits det här långa och tunga förhänget itu, uppifrån och ända ner. Den här märkliga händelsen är ett tecken på Guds vrede över dem som har dödat hans son. Men den visar också att vägen in i himlen, det allra heligaste, nu är öppen. (Hebréerna 9:2, 3; 10:19, 20)

Det som har hänt gör förstås många rädda. Officeren som har ansvaret för avrättningen utbrister: ”Han måste ha varit Guds son.” (Markus 15:39) Officeren kanske var närvarande vid rättegången inför Pilatus när frågan kom upp om Jesus var Guds son eller inte. Han är nu övertygad om att Jesus inte bara är rättfärdig, utan att han till och med är Guds son.

En del blir helt överväldigade av de här underliga händelserna, och medan de går hem slår de sig på bröstet för att visa sin stora sorg och skam. (Lukas 23:48) Några kvinnor som flera gånger rest med Jesus som hans lärjungar har stått på avstånd och sett på. De berörs också djupt av de här speciella händelserna.

Det är fredagen den 14 nisan, och det börjar bli sent på eftermiddagen. Vid solnedgången börjar sabbaten den 15 nisan. Jesus är redan död, men brottslingarna som hänger bredvid honom är fortfarande vid liv. Enligt Moses lag ska en död kropp ”inte vara kvar över natten på pålen”, utan begravas ”samma dag”. (5 Moseboken 21:22, 23)

Den här fredagen är det också förberedelsedag, då man förbereder mat och ordnar med annat som inte kan vänta till efter sabbaten. Det blir dessutom en dubbel eller ”stor” sabbat när solen går ner, eftersom den 15 nisan är första dagen av det osyrade brödets högtid, som varar i sju dagar. (Johannes 19:31) Den första dagen av den högtiden är alltid en sabbat. (3 Moseboken 23:5, 6) Och den här gången sammanfaller den med veckosabbaten.

Judarna ber därför Pilatus att påskynda Jesus och brottslingarnas död genom att krossa båda benen på dem. När benen inte längre kan ge kroppen stöd kommer det att bli svårt för dem att andas. Soldaterna krossar benen på de två brottslingarna. Men de rör inte Jesus, eftersom han redan verkar vara död. Det här uppfyller Psalm 34:20: ”Han bevarar alla benen i hans kropp, inte ett enda av dem bryts sönder.”

För att försäkra sig om att Jesus verkligen är död sticker en soldat in ett spjut i honom som tränger in i närheten av hjärtat. Då kommer det ut ”blod och vatten”. (Johannes 19:34) Det här uppfyller ett annat skriftställe: ”De skall se på honom som de har genomborrat.” (Sakarja 12:10)

Josef från Arimatea, en rik och respekterad medlem av Sanhedrin, är närvarande vid avrättningen. (Matteus 27:57) Han beskrivs som ”en god och rättfärdig man” som väntar ”på Guds rike”. Josef röstade inte för domstolens beslut mot Jesus. Han beskrivs också som en ”lärjunge till Jesus i hemlighet eftersom han var rädd för judarna”. (Lukas 23:50; Markus 15:43; Johannes 19:38) Men nu tar Josef mod till sig och ber Pilatus om att få Jesus kropp. Pilatus kallar på officeren som ansvarar för avrättningen, och han bekräftar att Jesus är död. Då beviljar Pilatus Josefs begäran.

Josef köper rent fint linne och tar ner kroppen från pålen. Han förbereder den för begravning genom att svepa in den i linnet. Och Nikodemos som tidigare ”sökt upp Jesus på natten” hjälper till. (Johannes 19:39) Han kommer med en värdefull blandning av myrra och aloe som väger drygt 30 kilo. Och enligt judisk tradition lägger de in kryddorna i tygerna som de lindar kroppen med.

Josef äger en tom grav som är uthuggen i en klippa i närheten. Där lägger de Jesus, och sedan rullar de en stor sten framför ingången. Det här är allt de hinner innan sabbaten börjar. Maria Magdalena och Maria (mamma till Jakob den lille) har kanske hjälpt till med att förbereda Jesus kropp. De skyndar sig nu hem ”för att göra i ordning väldoftande kryddor och oljor” så att de kan fortsätta att förbereda Jesus kropp efter sabbaten. (Lukas 23:56)

På sabbaten nästa dag går de främsta prästerna och fariséerna till Pilatus och säger: ”Vi kommer ihåg att medan den där bedragaren fortfarande var i livet sa han: ’Efter tre dagar ska jag bli uppväckt.’ Befall därför att graven säkras fram till tredje dagen, så att hans lärjungar inte kommer och stjäl kroppen och säger till folket: ’Han har blivit uppväckt från de döda!’ Detta sista bedrägeri skulle bli värre än det första.” Pilatus svarar: ”Ni ska få en vaktstyrka. Gör vad ni kan för att säkra graven.” (Matteus 27:63–65)

Mycket tidigt på söndagsmorgonen tar Maria Magdalena, Maria (Jakobs mamma) och några andra kvinnor med sig kryddor för att smörja in Jesus kropp. På vägen dit pratar de om vem som skulle kunna ”rulla bort stenen från ingången till graven”. (Markus 16:3) Men när de kommer dit är graven redan öppen! Det har inträffat en jordbävning, och en ängel har rullat bort stenen. Vakterna är borta och graven verkar vara tom!