Motiverad av min familjs lojalitet mot Gud
BERÄTTAT AV HORST HENSCHEL
”Var glad om du får detta brev, för jag har hållit ut till slutet. Om två timmar skall jag avrättas.” Detta var de inledande orden i min fars sista brev till mig. Den 10 maj 1944 avrättades han därför att han vägrade att tjäna i Hitlers armé. Hans lojalitet mot Gud och den lojalitet som min mor och min syster Elfriede visade har djupt påverkat mitt liv.
ÅR 1932, ungefär vid tiden för min födelse, började far läsa Jehovas vittnens publikationer. Bland annat urskilde han prästernas hyckleri. Följden blev att han inte hade något ytterligare intresse för kyrkorna.
Kort efter andra världskrigets början år 1939 blev far inkallad till tjänstgöring i tyska armén. ”Enligt Bibeln borde jag inte gå”, sade han till mor. ”Det här dödandet är inte rätt.”
”De dödar dig om du inte går”, svarade mor. ”Vad kommer då att hända med familjen?” Far blev därför soldat.
Mor, som fram till dess inte hade studerat Bibeln, försökte senare få kontakt med Jehovas vittnen, vilket var mycket farligt på den tiden. Hon fann Dora, vars man var i ett koncentrationsläger på grund av sin tro. Dora gav mor ett exemplar av Vakttornet, men hon sade uttryckligen: ”Kom ihåg att jag kan bli dödad, om Gestapo (hemliga polisen) får reda på att jag har gett dig den här.”
Så småningom fick mor fler av Jehovas vittnens publikationer, och hon började upp- skatta de bibliska sanningar de innehöll. Med tiden började Max Rübsam från Dresden besöka oss i vårt hem i Meissen. Han studerade Bibeln med oss med stor risk för sin egen säkerhet. Faktum är att han inte långt därefter blev arresterad.
Mors bibelstudium ledde till att hon fick tro på Jehova, och hon överlämnade sitt liv åt honom och symboliserade detta genom vattendop i maj 1943. Far och jag blev döpta några månader senare. Min 20-åriga syster, Elfriede, som arbetade i Dresden, blev också döpt ungefär samtidigt. Mitt under andra världskriget överlämnade vi alla fyra vårt liv åt Jehova. År 1943 födde mor vår yngsta syster, Renate.
Förföljda på grund av vår tro
Innan jag blev döpt drog jag mig tillbaka från Hitlerjugend. När jag vägrade att göra Hitlerhälsningen, som dagligen krävdes i skolan, slog mina lärare mig. Jag gladde mig emellertid åt att veta att jag hade förblivit trogen, tack vare att jag hade blivit styrkt av mina föräldrar.
Men det var tillfällen då jag, antingen på grund av fysiskt straff eller på grund av fruktan, sade ”Heil Hitler!” Jag gick då hem med ögonen fulla av tårar, och mina föräldrar bad med mig att jag skulle få mod att stå emot fiendens angrepp nästa gång. Av fruktan ryggade jag tillbaka mer än en gång från att göra det som var rätt, men Jehova övergav mig aldrig.
En dag kom Gestapo och sökte igenom vårt hus. ”Är du ett Jehovas vittne?” frågade en Gestapoagent mor. Jag kan fortfarande se henne stå lutad mot dörrkarmen då hon bestämt sade: ”Ja” — trots att hon visste att det innebar att hon så småningom kunde bli arresterad.
Två veckor senare då mor var upptagen med att sköta Renate, som ännu inte var ett år, kom Gestapo för att arrestera henne. Mor protesterade: ”Jag håller just på med att mata mitt barn!” Men kvinnan som hade kommit tillsammans med polismannen tog barnet ur mors armar och beordrade: ”Gör dig i ordning! Du måste följa med.” Det var verkligen inte lätt för mor.
Eftersom far ännu inte hade blivit arresterad, fick min lillasyster och jag vara kvar hos honom. En morgon omkring två veckor efter det att mor hade förts bort kramade jag far hårt innan jag gick till skolan. Den dagen blev far arresterad på grund av att han vägrade att återvända till tjänstgöring i det militära. När jag kom hem den eftermiddagen, var han borta, och jag såg honom aldrig mer.
Mina far- och morföräldrar och våra andra släktingar — som alla var emot Jehovas vittnen och av vilka några var medlemmar i nazistpartiet — fick vårdnaden om min lillasyster och mig. De tillät mig inte att läsa Bibeln. Men efter att i hemlighet ha fått en bibel från en grannfru brukade jag läsa den. Jag brukade också falla på knä framför min lillasysters säng och be.
Under tiden hade min syster Elfriede uthärdat prövningar på grund av sin tro. Hon vägrade att fortsätta att arbeta i en fabrik i Dresden som tillverkade krigsmaterial, men hon lyckades få ett arbete som bestod i att sköta parker och trädgårdar i Meissen. När hon gick till kontoret för att hämta sin lön, vägrade hon att använda hälsningen ”Heil Hitler!” Senare blev hon arresterad och satt i fängelse.
Tragiskt nog fick Elfriede difteri och scharlakansfeber och dog ett par veckor efter det att hon fängslats. Hon var bara 21 år. I ett av sina sista brev citerade hon Lukas 17:10: ”När I haven gjort allt det, som är eder befallt, så sägen: Vi äro onyttiga slavar, vi hava gjort det vi voro skyldiga att göra.” Hennes lojalitet mot Gud har förblivit en styrkande hjälp för mig. — Kolosserna 4:11.
Fars trosprov
Under tiden far satt i fängelse hälsade min morfar på honom för att försöka få honom att ändra sig. Far hade händer och fötter i kedjor när han leddes fram inför morfar. Far förkastade bestämt förslaget att han skulle återuppta den militära tjänsten för sina barns skull. En av fängelsevakterna sade till morfar: ”Om den här mannen så hade tio barn, skulle han inte handla annorlunda.”
Morfar kom hem fruktansvärt arg. ”Vilken brottsling!” skrek han. ”Vilken odugling! Hur kan han överge sina egna barn?” Även om morfar var upprörd, var jag glad över att få veta att far förblev orubblig.
Till sist blev far dömd till döden och halshöggs. Någon tid därefter fick jag hans sista brev. Eftersom han inte visste var mor satt i fängelse, hade han skrivit till mig. Jag gick upp till mitt sovrum på vinden och läste de inledande orden, som citeras i inledningen av den här artikeln. Jag var ledsen och grät, men jag var glad över att veta att han hade förblivit trogen mot Jehova.
Mors sorg
Mor hade sänts till ett fängelse i södra Tyskland för att invänta sin rättegång. En dag kom en vakt till hennes cell och sade vänligt att hon skulle förbli sittande. Men mor ställde sig upp och sade: ”Jag vet att min man har blivit dödad.” Senare sände de till henne hans blodfläckade kläder, ett tyst vittnesbörd om den tortyr han hade genomlidit före sin död.
Vid ett annat tillfälle blev mor kallad till fängelsekontoret, där de plötsligt sade till henne: ”Din dotter dog i fängelset. Hur vill du att hon skall begravas?” Det kom så plötsligt och oväntat att mor först inte visste vad hon skulle säga. Men hennes starka tro på Jehova uppehöll henne.
Mina släktingar tog för det mesta väl hand om min syster och mig. De behandlade oss mycket vänligt. En av dem gick faktiskt till mina lärare och bad att de skulle ha tålamod med mig. Lärarna började också bli mycket vänliga, och de brukade inte straffa mig när jag inte hälsade dem med ”Heil Hitler!” Men syftet med all denna vänlighet var att vända mig bort från min på Bibeln grundade övertygelse. Och det hade, sorgligt nog, en viss framgång.
Bara några få månader innan kriget slutade i maj 1945, var jag frivilligt med på några tjänstgöringar i den nazistiska ungdomsorganisationen. Jag skrev till mor om detta, och genom mina brev fick hon intrycket att jag hade övergett mitt mål att tjäna Jehova. Senare sade hon att hon blev mer förkrossad över dessa brev än över att höra talas om att far och Elfriede hade dött.
Kort därefter slutade kriget, och mor återvände från fängelset. Med hennes hjälp återvann jag min andliga balans.
Jag börjar i heltidstjänsten
I slutet av år 1949, fyra år efter andra världskrigets slut, behandlade en resande tillsyningsman bibeltexten i Malaki 3:10: ”’För in alla tiondelarna i förrådshuset, för att det må visa sig vara mat i mitt hus; och pröva mig i detta avseende, det ber jag er’, har härars Jehova sagt.” Jag kände mig manad att fylla i en ansökan för predikoarbetet som heltidsförkunnare. Den 1 januari 1950 blev jag därför pionjär, som heltidsförkunnare kallas. Senare flyttade jag till Spremberg, där det var större behov av pionjärer.
I augusti det året fick jag en inbjudan att tjäna vid Jehovas vittnens avdelningskontor i Magdeburg i Östtyskland. Den 31 augusti, bara två dagar efter min ankomst, kom emellertid polismän inspringande i vår anläggning och påstod att brottslingar gömde sig där. De flesta av vittnena arresterades och sattes i fängelse, men jag lyckades komma undan och reste till Västberlin, där Sällskapet Vakttornet hade ett kontor. Där berättade jag vad som hade hänt i Magdeburg. Då berättade man för mig att många vittnen arresterades över hela Östtyskland. Jag fick faktiskt reda på att polisen letade efter mig borta i Spremberg!
Arrestering och fängelse
Jag förordnades som pionjär i Östberlin. Några månader senare, då jag tjänade som kurir för att ta biblisk litteratur från Västberlin till Östtyskland, blev jag gripen och förd till staden Cottbus, där jag ställdes inför rätta och dömdes till 12 års fängelse.
Jag anklagades bland annat för att vara krigshetsare. Vid rättegången sade jag i min slutplädering: ”Hur kan jag, ett Jehovas vittne, dömas som en krigshetsare, när min far vägrade att delta i kriget på grund av att han var ett Jehovas vittne och därför blev halshuggen?” Men dessa människor var naturligtvis inte intresserade av sanningen.
Vid 19 års ålder var det inte lätt för mig att tänka på att sitta i fängelse i 12 år. Ändå visste jag att många andra hade fått liknande domar. Ibland skilde myndigheterna vittnena från varandra, men då brukade vi tala om Bibelns sanningar med andra interner — och en del blev Jehovas vittnen.
Vid andra tillfällen satte de oss vittnen i samma cellblock. Då brukade vi inrikta oss på att lära oss Bibeln bättre. Vi lärde oss hela kapitel i Bibeln utantill, och vi försökte till och med memorera hela bibelböcker. Vi satte upp särskilda mål för oss angående vad vi skulle göra och vad vi skulle lära oss varje dag. Ibland var vi så upptagna att vi sade till varandra: ”Vi har inte tid”, trots att vi hela dagen var i våra celler och inte hade något tilldelat arbete!
Hemliga polisens förhör kunde vara svåra. De kunde hålla på dag och natt, åtföljda av alla möjliga hotelser. En gång blev jag fruktansvärt trött och missmodig, vilket gjorde att jag till och med hade svårt att be. Efter två eller tre dagar tog jag, utan någon egentlig anledning, ner från cellväggen en kartongbit med fängelsets ordningsregler. Då jag vände på den, såg jag något skrivet. När jag höll upp den mot det lilla ljus som fanns, såg jag orden: ”Räds ej dem som dräper kroppen” och: ”alla trogna jag bevarar, som de var min ögonsten”. Dessa ord ingår nu i sång 27 i Jehovas vittnens sångbok!
Det är uppenbart att en annan broder i en liknande situation hade varit i den här cellen, och Jehova Gud hade styrkt honom. Jag återvann omedelbart andlig styrka och tackade Jehova för denna uppmuntran. Jag skall aldrig glömma den här händelsen, för den lärde mig att även om jag inte kan lyckas i egen kraft, så är inget omöjligt med Jehova Guds hjälp.
Mor hade flyttat till Västtyskland och hade därför ingen kontakt med mig för tillfället. Men där fanns Hanna, som hade växt upp i samma församling som jag och som var en nära vän till vår familj. Hon besökte mig under alla de år jag satt i fängelse, och hon skrev uppmuntrande brev till mig och sände mig värdefulla matpaket. Jag gifte mig med henne då jag blev frigiven ur fängelset år 1957 efter att ha avtjänat 6 år av mitt 12-åriga straff.
Som min kära hustru har Hanna troget tjänat vid min sida i våra olika förordnanden, och hon har alltid varit mycket uppmuntrande mot mig. Vad hon har gjort för mig under vår heltidstjänst tillsammans är något som endast Jehova Gud kan återgälda henne för.
Tjänsten efter fängelsetiden
Hanna och jag började vår heltidstjänst tillsammans vid det kontor som Sällskapet Vakttornet då hade i Västberlin. Jag fick arbeta som byggnadssnickare. Senare började vi som pionjärer i Västberlin.
Willi Pohl, som då hade ansvaret för verksamheten i Västberlin, uppmuntrade mig att fortsätta med att lära mig engelska. ”Jag har inte tid”, svarade jag. Jag är verkligen glad att jag ändå fortsatte mina studier i engelska! Det ledde till att jag 1962 inbjöds till tiomånaderskursen i Gileadskolans 37:e klass i Brooklyn i New York. Efter min återkomst till Tyskland den 2 december 1962 använde Hanna och jag 16 år i resetjänsten och besökte församlingar över hela Tyskland. År 1978 blev vi inbjudna att tjäna vid avdelningskontoret i Wiesbaden. Sedan avdelningskontoret, i mitten av 1980-talet, flyttat till nya, stora lokaler i Selters, tjänade vi i den vackra anläggningen där under ett antal år.
Ett högt värderat privilegium av tjänst
År 1989 inträffade något totalt oväntat — Berlinmuren föll, och Jehovas vittnen i östeuropeiska länder började få religionsfrihet. År 1992 blev Hanna och jag inbjudna till Lviv i Ukraina för att betjäna det snabbt växande antalet förkunnare av Guds kungarike i det området.
Året därpå blev vi tillfrågade om vi ville åka till Ryssland för att hjälpa till med organiserandet av Rikets verk där. I Solnetjnoje, en by omkring 40 kilometer utanför Sankt Petersburg, byggdes ett kontor för att ta hand om predikoarbetet i hela Ryssland och flertalet andra republiker i det tidigare Sovjetunionen. När vi kom dit, hade man redan börjat bygga både bostadshusen och ett stort kontor och förrådsutrymmen.
Vår glädje var gränslös vid överlämnandet av vårt nya avdelningskontor den 21 juni 1997. Totalt 1.492 personer från 42 länder samlades i Solnetjnoje för det särskilda programmet. Dagen därefter samlades en skara som uppgick till mer än 8.400 personer på Petrovskijstadion i Sankt Petersburg för att lyssna till en redogörelse för överlämnandeprogrammet och uppmuntrande rapporter från besökare från andra länder.
Vilken enastående ökning vi har upplevt i de 15 republikerna i det tidigare Sovjetunionen! År 1946 predikade omkring 4.800 förkunnare av Riket i det här området. Nästan 40 år senare, år 1985, hade antalet ökat till 26.905. I dag finns det mer än 125.000 förkunnare av Riket i de tio republiker i det tidigare Sovjetunionen som vårt avdelningskontor här i Solnetjnoje ansvarar för, och mer än 100.000 predikar i de fem andra tidigare Sovjetrepublikerna! Så hänförda vi blev över att få veta att i de 15 tidigare Sovjetrepublikerna var mer än 600.000 närvarande vid åminnelsen av Kristi död i mars förra året!
Jag är förundrad när jag ser hur Jehova Gud på ett storslaget sätt har väglett församlandet och organiserandet av hans folk i dessa ”sista dagar”. (2 Timoteus 3:1) Som psalmisten i Bibeln säger ger Jehova sina tjänare insikt och undervisar dem om den väg de bör gå, och han ger dem råd med sitt öga riktat på dem. (Psalm 32:8) Jag räknar det verkligen som ett privilegium att få tillhöra Jehovas internationella organisation av människor!
[Bild på sidan 13]
Mina två systrar och jag år 1943
[Bild på sidan 14]
Far blev halshuggen
[Bild på sidan 14]
Mor hjälpte mig att återvinna andlig balans
[Bild på sidan 15]
Min hustru, Hanna, och jag
[Bild på sidan 16]
Vid överlämnandetalet i Rikets sal vid det ryska avdelningskontoret
[Bilder på sidan 17]
Gårdsplan och matsalens fönster vid vårt nya avdelningskontor i Ryssland