Jag hjälpte min familj att bli andligen rik
Berättat av Josephat Busane
Jag kommer aldrig att glömma en tågresa till Johannesburg i Sydafrika i januari 1941. Min vän från pojkåren, Elias Kunene, och jag var på väg tillbaka till den plats där vi arbetade efter att ha haft semester i Zululand.
MED oss på tåget fanns en ung man som hade lite muti, dvs. medicin som antas äga övernaturliga krafter och som man vanligen får tag i hos en medicinman. Mannen smetade mutin på ögonbrynen i tro att det skulle tillförsäkra honom hans vite arbetsgivares gillande. När vi klev av tåget, sade Elias: ”Den där mutin är hans gud.” De orden skar som en kniv genom hjärtat, för i min väska hade jag själv egen muti, som jag hade gjort i ordning efter en medicinmans recept.
Elias och jag hade studerat Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen, och jag insåg nu att han hade gjort mycket större andliga framsteg än jag. Utan dröjsmål slängde jag mutin i en soptunna, och därefter besökte jag regelbundet Jehovas vittnens möten tillsammans med Elias.
Elias och jag var båda gifta. Varför arbetade vi då i en stad som låg omkring 40 mil hemifrån? Hur var stadslivet i jämförelse med livet som lantbrukare i Zululand? Och fick våra familjer där hemma något gagn av att vi umgicks med Jehovas vittnen?
Livet i Zululand
Jag föddes i Zululand i Sydafrika år 1908. Vår familj bodde i Msingadistriktet, ett område som består av gräsbevuxna slätter, kullar och taggiga träd. På hösten översållas landskapet av aloeträdens stickiga blommor så att det glöder i flammande rött. Kraaler (grupper av hyddor) och åkerlappar där man odlar säd ligger utspridda på slätterna. Majs utgör zulufolkets huvudsakliga föda.
Vår kraal bestod, liksom de övriga, av en hydda för mina föräldrar, en för min syster och en för mig och min bror. En annan hydda tjänade som familjekök och en annan som förrådsutrymme. Varje hydda hade samma form som en bikupa, med en meterhög vägg av lera och kupolformat halmtak. Höns gick omkring och krafsade i jorden mellan hyddorna och pickade efter föda, och i närheten fanns en inhägnad för boskapen. Vår familj var nöjd med detta enkla lantbrukarliv. Vi hade mat och tak över huvudet, och min far behövde inte ha någon anställning utöver det.
Men den lantliga stillheten i Zululand har många gånger störts brutalt. Dess vackra kullar och floder har dränkts i människoblod. I början av 1800-talet var Zululand ockuperat av olika självständiga stammar. Då framträdde en zulukrigare vid namn Shaka. Hans trupper angrep alla kringliggande stammar. De som överlevde flydde eller införlivades med Zulunationen.
Senare utkämpades strider mellan zuluerna och de holländska nybyggarna. En strid utkämpades vid en flod inte långt ifrån där vi bor. Det flöt så mycket blod att vattnet färgades rött och man gav floden namnet Blodfloden. Sedan kom de brittiska trupperna. På en kulle som kallas Isandlwana, som ligger ganska nära mitt hem, slaktades tusentals människor i ett av många våldsamma slag mellan brittiska soldater och zuluer. Sorgligt nog har det inte blivit någon varaktig fred i vår del av Zululand. Allt emellanåt flammar det gamla hatet mellan stammarna upp igen.
Sökande efter materiell rikedom
Min mor dog när jag var fem år. Min far och min äldre syster, Bertina, tog hand om mig och såg till att jag fick gå sex år i skolan. När jag var 19 år började jag arbeta som butiksbiträde i den närbelägna staden Dundee.
Jag fick höra talas om att många unga män tjänade bättre i Johannesburg, som var centrum för Sydafrikas guldgruveindustri. Året därpå flyttade jag därför till Johannesburg och arbetade flera år med att sätta upp affischer på allmänna platser.
I Johannesburg överväldigades jag av det stora utbudet av nöjen, men jag insåg snart att stadslivet undergrävde mitt folks traditionella moral. Många unga män försummade sina familjer som bodde på landsbygden, men jag glömde aldrig min familj, och jag skickade regelbundet hem pengar.
Min far dog år 1938. Eftersom jag var äldste sonen, måste jag, enligt zulufolkets seder, ”återuppliva” vår familjs kraal. Året därpå gifte jag mig därför med en flicka från Zululand — Claudina Madondo. Fastän jag nu var gift fortsatte jag, liksom många andra i samma situation, att arbeta 40 mil hemifrån, i Johannesburg. Även om det smärtade mig att vara skild från familjen långa perioder, kände jag det som min plikt att hjälpa dem att få en högre levnadsstandard.
Materiella eller andliga rikedomar?
Min mor hade varit den enda i vår familj som gick i kyrkan, och hennes bibel var den enda boken i vårt hem. Någon tid efter hennes död lärde jag mig läsa och skriva och började genast läsa i den. Men kyrkans läror och sedvänjor började oroa mig. Dess medlemmar kunde till exempel behålla en god ställning fastän de begick otukt. Jag frågade predikanter om denna inkonsekvens och även andra, men ingen gav mig någon tillfredsställande förklaring.
Medan jag och Elias Kunene var i Johannesburg bestämde vi oss för att söka efter den sanna religionen. Vi besökte kyrkor i grannskapet, men vi kände oss inte tillfreds med någon av dem. Då kom Elias i kontakt med Jehovas vittnen. När han försökte förklara för mig vad han fått lära sig av dem, sade jag till honom att han hade blivit vilseledd. Men sedan jag hört honom samtala med kyrkliga ledare och lagt märke till att de inte kunde bevisa att han hade fel, började jag läsa Sällskapet Vakttornets publikationer, sådana som Elias gav mig. Det var vid den tiden jag företog den minnesvärda tågresan då Elias hjälpte mig att inse faran med att sätta tilltro till muti. — 5 Moseboken 18:10—12; Ordspråken 3:5, 6.
Tillsammans med Elias börjde jag då regelbundet komma tillsammans med den första församlingen av Jehovas vittnen för svarta i Johannesburg. Efter att ha överlämnat mitt liv åt Jehova blev jag år 1942 döpt i Orlando i Soweto. Vid mina besök hemma i Zululand brukade jag försöka dela med mig av mina trosuppfattningar till Claudina, men hon var djupt engagerad i kyrklig verksamhet.
Hon började emellertid jämföra vår litteratur med sin egen bibel, och så småningom nådde Guds ords sanning hennes hjärta. Hon blev döpt år 1945 och blev sedan en nitisk förkunnare, som delade med sig av Bibelns sanningar till sina grannar och inskärpte dem i våra barns hjärtan.
Under tiden hade jag i Johannesburg privilegiet att få hjälpa några att lära känna Bibelns sanningar. År 1945 fanns det fyra församlingar för svarta i trakten av Johannesburg, och jag tjänade som presiderande tillsyningsman i Small Market-församlingen. Med tiden fick gifta män som arbetade långt hemifrån skriftenliga anvisningar att återvända till sina familjer och ägna större uppmärksamhet åt sina förpliktelser som familjeöverhuvuden. — Efesierna 5:28—31; 6:4.
Elias var den förste som lämnade Johannesburg för att aldrig mer skiljas från familjen. Följden blev att hans hustru och deras fem barn blev verksamma vittnen för Jehova. Elias uppfostrade även fyra föräldralösa syskonbarn, vilka blev överlämnade vittnen. Han dog år 1983, efter att på ett föredömligt sätt troget ha fullföljt de anvisningar Jehova ger genom sitt ord och sin jordiska organisation.
År 1949 slutade jag mitt arbete i Johannesburg för att ta hand om min familj på det sätt som Jehova önskar. Där hemma fick jag arbete som medhjälpare åt en boskapsinspektör för att behandla djuren med parasitdödande medel. Det var svårt att försörja en familj med sex barn på den ynkliga lön jag hade. För att klara utgifterna sålde jag därför grönsaker och spannmål som vi hade odlat där hemma.
Välsignelser av större värde
Fastän vår familj inte var rik i materiellt avseende, hade vi andliga skatter därför att vi följde Jesu anvisningar: ”Sluta upp med att samla skatter åt er på jorden, där mal och rost förtär och där tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla i stället skatter åt er i himlen, där varken mal eller rost förtär och där tjuvar inte bryter sig in och stjäl.” — Matteus 6:19, 20.
Alldeles som det innebär strängt arbete att gräva efter guld i gruvorna omkring Johannesburg, krävs det hårt arbete för att förvärva dessa andliga skatter. Varje kväll brukade jag läsa en bibeltext tillsammans med barnen och låta vart och ett av dem berätta vad den lärt honom eller henne. Under veckosluten brukade jag i tur och ordning ta med dem i predikoarbetet. Medan vi gick från kraal till kraal brukade jag tala med dem om saker och ting från Skriften och inskärpa Bibelns höga moralnormer i deras hjärta. — 5 Moseboken 6:6, 7.
För att till exempel vara säker på att mina barn inte stal försäkrade jag mig om att inga av de saker de tog hem var stulna. (Efesierna 4:28) På liknande sätt var det om någon av dem ljög. Då avhöll jag mig inte från att använda tuktans käpp. (Ordspråken 22:15) Jag krävde också att de skulle visa tillbörlig respekt för äldre. — 3 Moseboken 19:32.
Som familjeöverhuvud gick jag före med gott exempel genom att inte missa mötena, och jag fordrade att även barnen skulle vara med. Jag såg till att varje barn hade en sångbok, en bibel och annan litteratur som användes vid mötena. Dessutom förberedde vi mötena tillsammans, och om något av barnen inte gav någon kommentar, hjälpte jag det att ge en kommentar vid nästa möte.
Under flera år var vår familj den enda som var i stånd att visa gästfrihet mot resande tillsyningsmän. Dessa representanter för Sällskapet Vakttornet hade ett gott inflytande på våra barn och byggde upp hos dem en önskan att bli pionjärer, dvs. heltidsförkunnare. Min hustru och jag var mycket lyckliga när vår äldste son, Africa, efter tio års skolgång började som pionjär. Så småningom tjänade han som resande tillsyningsman och inbjöds senare till Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Sydafrika, där han arbetade som översättare. Han är nu gift och har egna barn och tjänar som äldste i en församling i Zululand. Han har dessutom privilegiet att få bistå bröderna vid avdelningskontoret i Sydafrika när det gäller juridiska problem som uppstår emellanåt på grund av stridsfrågor i samband med sann tillbedjan.
Vi har sammanlagt fem pojkar och en flicka. Alla sex barnen är nu vuxna och andligen starka. Det har fyllt våra hjärtan med lycka — en djup förnöjsamhet som inte kan köpas med materiella ting. Fyra av mina söner tjänar som äldste i de församlingar av Jehovas vittnen som de tillhör. En av dem, Theophilus, har glädjen att få tjäna vid Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Sydafrika.
Vi sprider sanningen i Zululand
När jag år 1949 återvände för att för beständigt bo med min familj i Zululand, fanns det bara tre förkunnare av Riket i Collessieförsamlingen, som vi tillhörde. Med tiden växte församlingen, och ytterligare en församling bildades 30 kilometer därifrån i byn Pomeroy.
Under årens lopp har vårt predikoarbete ibland avbrutits av strider mellan olika fraktioner i samhällena. Kyrkobesökare blir indragna i dessa stamstrider. Endast Jehovas vittnen är kända för att vara neutrala. Vid ett tillfälle utbröt stridigheter mellan Mabasostammen och maBomvustammen i det område där jag hade mitt arbete. Folket i trakten tillhörde Mabasostammen och skulle normalt sett ha dödat mig, eftersom de visste att jag tillhörde maBomvustammen. Men de visste också att jag var ett Jehovas vittne, och därför skadade de mig inte.
Under 1970-talet förvärrades stamstriderna, och Msingadistriktet blev mycket osäkert. Tillsammans med några andra beslöt jag att låta hela familjen flytta till en fredligare del av Zululand. År 1978 bosatte vi oss i staden Nongoma, där vi kom att tillhöra Lindizweförsamlingen. Året därpå dog min älskade hustru, Claudina. Förlusten av henne kom som en svår chock för mig, och min hälsa försämrades mycket.
Men tack vare Jehovas oförtjänta godhet återhämtade jag mig tillräckligt för att kunna träda in i pionjärtjänsten två år senare. Jag är mycket tacksam mot Jehova för att min hälsa har förbättrats sedan jag utökat predikoverksamheten! Jag är nu 85 år och kan fortfarande ägna i genomsnitt 90 timmar varje månad åt predikoarbetet. I januari 1992 flyttade jag med min son Nicholas till Muden, en del av Zululand där det råder behov av fler förkunnare av Riket.
Jag är verkligen tacksam för den vägledning Jehovas organisation gett och därigenom uppmuntrat sådana som jag att ägna större uppmärksamhet åt familjens andliga behov! De välsignelser som blivit följden är långt större än något man kan köpa för pengar. (Ordspråken 10:22) Jag prisar Jehova för allt detta och ber att den tiden må komma när hans kungarike skall omvandla jorden till ett paradis. Då skall livet på de vackra kullarna och i de sköna dalarna i Zululand för alltid vara så rofyllt att invånarna ”kommer ... att sitta, var och en under sin vinstock och under sitt fikonträd”, utan att ”någon ... får dem att skälva”. — Mika 4:4.