STAKAR du dig på vissa ord och uttryck när du läser högt? Eller söker du ofta efter de rätta orden när du håller ett tal? I så fall kan du ha problem med flytande framförande. Den som talar flytande får ord och ordgrupper att komma i en jämn ström. Det betyder inte att han pratar oupphörligt, forcerat eller tanklöst. Han talar på ett njutbart sätt. Flytande framförande är en talegenskap som särskilt uppmärksammas i teokratiska skolan.

Det finns en rad faktorer som kan bidra till att man inte talar eller läser flytande. Här är några: 1) När man läser för andra, kan man tveka inför ord som man är obekant med. 2) Om man gör korta pauser på för många ställen, kan framförandet låta hackigt. 3) Bristande förberedelse kan bidra till problemet. 4) Om man talar inför publik, har man ofta svårt att tala flytande om stoffet inte är logiskt ordnat. 5) Begränsat ordförråd kan få somliga att tveka och söka efter de rätta orden. 6) Om man betonar för många ord, låter inte framförandet flytande. 7) Bristande kunskap om hur man talar grammatiskt riktigt kan bidra till problemet.

Om du inte talar flytande, kommer åhörarna i Rikets sal inte att bokstavligen lämna lokalen, men de kan vandra bort i sina tankar. Följden blir att mycket av det du säger går förlorat.

Å andra sidan måste du vara försiktig så att ditt sätt att tala, som är tänkt att vara kraftfullt och flytande, inte låter överlägset eller kanske rentav upplevs som besvärande av åhörarna. Om människor på grund av en annorlunda kulturell bakgrund uppfattar ditt sätt att tala som alltför självsäkert eller som oseriöst, går syftet med talet förlorat. Lägg märke till hur aposteln Paulus, trots att han var en erfaren talare, riktade sig till korinthierna ”i svaghet och i fruktan och med stor bävan” för att inte dra onödig uppmärksamhet till sig själv. (1 Kor. 2:3)

Ovanor som du bör undvika. Många har ovanan att ge ifrån sig läten som ”e-e-e” eller ”ö-ö-ö”, när de söker efter ord. Andra har speciella favoritord som de använder i tid och otid, till exempel ”alltså”, ”eller hur?”, ”inte sant?”, eller avslutar var och varannan mening med ett ”va?”, ”ja”, ”vet du”, ”vet ni”. Man kanske inte är medveten om hur ofta man gör det. Det är bra att öva inför någon som vill lyssna och som kan säga till varje gång man använder sådana ord eller ljud. Det kan bli en överraskning att upptäcka hur ofta man gör det.

En del upprepar ofta ord och fraser när de talar eller läser. De börjar på en mening, stannar upp mitt i den och börjar om igen.

Andra återigen talar tillräckligt snabbt, men mitt i en mening växlar de från en tanke till en annan. Sådana kast i tankegången gör att framförandet inte blir så flytande, även om ordflödet är bra.

Hur du kan göra förbättringar. Om du har svårt att finna de rätta orden, bör du arbeta på att utöka ditt ordförråd. När du i din läsning av Vakttornet och Vakna! eller andra publikationer stöter på ord som du inte känner till, slå då upp dem i en ordbok, lär dig hur de uttalas och vad de betyder och foga några av dem till ditt ordförråd. Om du inte har någon ordbok, kan du be någon som har goda språkkunskaper att hjälpa dig.

Det är också bra att öva högläsning ofta. Lägg märke till svåra ord och uttala dem högt flera gånger.

För att kunna läsa flytande måste man förstå hur orden i en mening samverkar. Ord behöver ofta läsas i grupper för att skribentens tanke skall komma fram. Lägg särskilt märke till sådana ordgrupper. Det kan vara bra att markera dem. Du bör vara noga med att inte bara uttala orden rätt, utan också förmedla tankarna klart och tydligt. Analysera mening för mening tills du har studerat ett helt stycke. Sätt dig in i tankegången. Öva sedan på att läsa högt. Läs stycket flera gånger tills du kan läsa det utan att staka dig eller stanna upp på fel ställen. Fortsätt sedan med de andra styckena.

Nästa steg blir att öka tempot. Om du har förstått hur orden i en mening samverkar, uppfattar ögat mer än ett ord i taget, och du kan förutse hur meningen lyder i fortsättningen. Det gör att din läsning blir mycket bättre.

En bra övning är att oförberett läsa ett stycke. Läs till exempel regelbundet dagens text och kommentaren högt utan förberedelse. Vänj dig vid att se ordgrupper som uttrycker hela tankar, i stället för att se bara ett ord i taget.

För att du skall kunna tala flytande när du samtalar med någon, måste du tänka innan du talar. Gör det till en vana i dagligt tal. Bestäm vilka tankar du vill förmedla och i vilken ordning du skall uttrycka dem. Sedan kan du börja tala. Ha inte för bråttom. Försök uttrycka en hel tanke utan att stanna upp mitt i den eller ändra tankegång. Använd helst korta, enkla meningar.

I regel kommer orden naturligt när man vet exakt vad man vill säga. Generellt sett är det inte nödvändigt att i förväg välja vilka ord man skall använda. Det är bättre att helt enkelt försäkra sig om att man har tanken klar för sig och sedan börja tala. Om du alltså inriktar dig på tanken snarare än på orden, kommer orden mer eller mindre automatiskt, och tankarna kommer mera från hjärtat. Men så snart du börjar tänka på orden i stället för på tankarna, kan ditt tal bli hackigt. Med övning kan du lära dig att tala mera flytande, och det är viktigt för att du skall kunna tala och läsa övertygande.

När Mose fick i uppdrag att representera Jehova inför Israels folk och farao i Egypten, kände han sig inte alls lämpad för det. Varför inte det? Han var ingen talför man, möjligen på grund av att han hade någon talrubbning. (2 Mos. 4:10; 6:12) Mose ville slippa undan och ursäktade sig, men Gud godtog inte hans ursäkter. Jehova sände med Aron som språkrör, men hjälpte också Mose själv att tala. Mose talade ofta och kraftfullt, inte bara till enskilda personer och små grupper, utan till hela nationen. (5 Mos. 1:1–3; 5:1; 29:2; 31:1, 2, 30; 33:1) Om du förtröstar på Jehova och samvetsgrant gör din del, kan också du tala på ett sätt som blir till ära för honom.

ATT du pauserar rätt är viktigt oavsett om du håller ett föredrag eller samtalar med någon. Utan lämpliga pauser kan det du säger uppfattas som pladder i stället för klart uttryckta tankar. Rätt pausering gör ditt tal klart och tydligt. Pauser kan också få huvudpunkterna att göra ett bestående intryck.

Hur kan du avgöra när du bör göra en paus? Hur långa bör pauserna vara?

Pausera för att markera skiljetecken. Interpunktion, dvs. användning av skiljetecken, är en viktig del av skriftspråket. Skiljetecken kan markera slutet på ett påstående eller en fråga eller märka ut citat. Somliga skiljetecken anger i vilket förhållande en del av en mening står till andra delar. När man läser tyst för sig själv ser man skiljetecknen, men när man läser högt för andra måste man med rösten markera skiljetecknen i texten. (För ytterligare detaljer, se lektion 1, ”Högläsning”.) Om man inte pauserar där skiljetecken kräver det, kan det bli svårt för andra att förstå det man läser. Det kan till och med förvränga meningen i texten.

Det är inte bara skiljetecken som anger när man bör göra lämpliga pauser, utan också det sätt som tankarna i en mening uttrycks på. En berömd musiker sade en gång: ”Noterna hanterar jag inte bättre än många andra pianister. Men pauserna mellan noterna, det är där konsten ligger.” Så är det också med talekonsten. Lämpliga pauser i en väl förberedd framställning gör den mer njutbar och lättare att förstå.

När du förbereder dig för högläsning, kan det vara bra att göra markeringar i texten. Dra ett tunt lodrätt streck med blyertspenna för att markera en kort paus – kanske bara ett andedrag – och dubbla streck för en längre paus. Om du märker att du har svårt att läsa en viss formulering och du gång på gång gör paus på fel ställe, kan du rita små bågar som binder samman alla ord i den svårlästa frasen. Läs sedan hela frasen från början till slut. Många erfarna talare använder sådana här små knep.

I dagligt tal brukar pauseringen inte vara något problem, eftersom man vet vilka tankar man vill uttrycka. Men om du har för vana att hacka sönder ditt tal med ständigt återkommande och omotiverade pauser, brister det i kraft och klarhet. Förslag till förbättring finner du i lektion 4, ”Flytande framförande”.

Pausera vid övergång till en ny tanke. När du växlar från en huvudpunkt till en annan, kan en paus ge åhörarna tillfälle att tänka efter, ställa om sig och sedan följa den nya tankegången. Det är lika viktigt att du gör en paus, när du växlar från en tankegång till en annan, som det är att du saktar farten, när du kör bil och skall svänga runt hörnet från en gata till en annan.

En del talare växlar för snabbt mellan olika tankar därför att de försöker ta med för mycket stoff. Somliga har för vana att göra det också i dagligt tal. Kanske alla i deras omgivning talar på det sättet, men det gör inte undervisningen effektiv. Om du har något att säga som det är värt att lyssna på och minnas, ta dig då tid att redogöra för det klart och tydligt. Tänk på att pauser är viktiga i det sammanhanget.

Om du skall hålla ett tal från en disposition, bör du ordna stoffet så att det är lätt att se var du skall pausera mellan huvudpunkterna. Läser du från ett manus, kan du markera var övergångarna mellan huvudpunkterna finns.

Pauser som markerar övergången till en ny tanke bör i allmänhet vara längre än pauser vid skiljetecken – men inte så långa att framförandet blir släpigt. Om de är för långa, kan det verka som om du är dåligt förberedd och letar i minnet efter vad du skall säga.

Pausera för att ge eftertryck. En paus för att ge eftertryck är vanligtvis en paus som görs för att skapa effekt, en konstpaus. Den läggs in före eller efter ett uttalande eller en fråga som framförts med viss intensitet. En sådan paus ger åhörarna tillfälle att reflektera över vad som just har sagts, eller också skapar den förväntan inför det som följer. Men det är fråga om två olika sätt att pausera, och därför måste du avgöra vilket av dem som passar bäst. Pauser för att ge eftertryck bör begränsas till särskilt viktiga uttalanden, annars förlorar dessa uttalanden sitt värde.

När Jesus högläste ur Skrifterna i Nasarets synagoga, gjorde han en verkningsfull paus. Han läste först en beskrivning av sitt uppdrag i profeten Jesajas bokrulle, men innan han förklarade det han hade läst, rullade han ihop bokrullen, räckte tillbaka den till ordningsmannen och satte sig. Sedan, när allas ögon i synagogan var intensivt riktade på honom, sade han: ”I dag har detta skriftställe som ni just hörde blivit uppfyllt.” (Luk. 4:16–21)

Pausera när omständigheterna kräver det. Det kan också hända att du måste göra en paus på grund av störningar. Ljudet från passerande fordon eller från ett skrikande barn kan göra att du tvingas göra ett uppehåll under ett samtal med någon i tjänsten. Om en mindre störning inträffar när du håller ett tal vid ett möte, kanske du bara kan höja rösten något och fortsätta. Men om störningen är kraftig och långvarig, måste du göra en paus. Åhörarna lyssnar ändå inte. Gör därför lämpliga pauser, så att du hjälper åhörarna att få fullt utbyte av allt det goda som du vill säga dem.

Pausera för att ge åhörarna tillfälle att reagera. Även om du håller ett tal som inte inbegriper att åhörarna skall svara på frågor, är det ändå viktigt att du ger dem möjlighet att reagera, om inte hörbart så mentalt. Om du ställer retoriska frågor för att få åhörarna att reflektera men sedan inte pauserar tillräckligt, går mycket av värdet i sådana frågor förlorat.

Pausering är naturligtvis viktig inte bara när du håller tal från podiet, utan också när du förkunnar för andra. Vissa människor tycks aldrig göra en paus. Om du har det problemet, bör du göra en verklig ansträngning att lära dig använda pauser. Då blir du skickligare i att kommunicera med andra och mer framgångsrik i tjänsten. En paus är en stunds tystnad, och det har med rätta sagts att tystnad skiljer tankar åt, ger eftertryck, manar till uppmärksamhet och är angenämt för örat.

Ett vanligt samtal innebär ett utbyte av tankar. Människor blir mer benägna att lyssna på dig när du lyssnar på dem och visar intresse för vad de säger. Det kräver att du gör tillräckligt långa pauser för att ge dem tillfälle att säga något.

Vi får ofta större framgång i tjänsten om vi utbyter synpunkter med människor. Många förkunnare tycker att det är bra att – sedan de har hälsat och presenterat sig – leda in samtalet på ett ämne och ställa en fråga. De gör en paus för att den besökte skall få möjlighet att svara och lyssnar sedan på svaret. Under samtalets gång ger de den besökte flera tillfällen att säga sin mening. De vet att de vanligtvis kan göra mera för att hjälpa en människa, om de känner till vad hon tycker och tänker om det ämne samtalet rör sig om. (Ords. 20:5)

Naturligtvis reagerar inte alla positivt på de frågor man ställer. Det fick Jesus uppleva, men det hindrade honom inte från att ge till och med sina motståndare tillfälle att säga något. (Mark. 3:1–5) När man ger den besökte möjlighet att yttra sig uppmuntrar man honom att tänka efter, och det kan leda till att han talar om vad som finns i hans hjärta. Ett av syftena med vår tjänst är ju att nå människors hjärta genom att visa dem viktiga tankar i Guds ord som de måste ta ställning till. (Hebr. 4:12)

Att använda lämpliga pauser i förkunnartjänsten är verkligen en konst. När vi behärskar den konsten, kommer tankarna fram tydligare, och de som lyssnar minns dem oftast bättre.

NÄR du talar eller högläser är det viktigt att du inte bara uttalar enskilda ord korrekt, utan också betonar nyckelord och tankebärande uttryck, så att tankarna kommer fram klart och tydligt.

Rätt betoning innebär mer än att bara ge ökat eftertryck åt några eller rentav många ord. De rätta orden måste betonas. Om du betonar fel ord, kan innebörden i det du säger bli oklar för åhörarna, och de kan börja tänka på annat. Även om stoffet är bra, blir det svårare att sporra åhörarna till handling om det framförs med felaktig betoning.

Ord och fraser kan betonas på flera sätt som ofta används i kombination: genom större röststyrka, mer intensitet eller känsla, långsamt och dröjande tal, pausering före eller efter ett uttalande (eller bådadera) och genom gester och ansiktsuttryck. Man kan också betona genom att sänka eller höja tonläget. Låt stoffet och omständigheterna avgöra vad som passar bäst.

När du skall avgöra vad som bör betonas, kan du tänka på följande: 1) Det är inte bara ordens förhållande till resten av meningen, utan också sammanhanget, som avgör vilka ord som bör betonas. 2) Betoning kan användas för att ange att en ny tanke börjar, oavsett om det är en huvudpunkt eller bara en ändring av tankegången. Betoning kan också markera avslutningen på ett resonemang. 3) En talare kan använda betoning för att visa vad han har för inställning i en viss fråga. 4) Betoning kan också användas för att framhäva huvudpunkterna i ett tal.

För att kunna använda betoning på dessa sätt måste en talare eller en högläsare klart förstå stoffet och uppriktigt önska att åhörarna skall få utbyte av det. Angående den undervisning som gavs på Esras tid sägs det i Nehemja 8:8: ”De fortsatte att läsa högt ur boken, ur den sanne Gudens lag, samtidigt som den noggrant förklarades, och man angav dess innebörd; och de fortsatte att göra det upplästa förståeligt.” Det är tydligt att de som läste och förklarade Guds lag vid det här tillfället insåg hur viktigt det var att hjälpa åhörarna att fatta innebörden i det som lästes, så att dessa kunde lägga det på minnet och tillämpa det.

Vad som kan orsaka problem. De flesta kan göra sig klart förstådda i dagligt tal, men när de läser en text som andra har skrivit, kan de ha svårt att avgöra vilka ord eller uttryck som bör betonas. Nyckeln ligger i att man klart förstår stoffet, och därför måste man studera det noga. Om du får i uppgift att högläsa vid ett församlingsmöte, bör du förbereda dig väl.

Somliga använder vad man skulle kunna kalla ”periodisk betoning” i stället för betoning efter innehållet. De betonar ord i ganska regelbundna intervaller, oavsett om betoningen är meningsfull eller inte. Andra betonar funktionsord, till exempel prepositioner och konjunktioner. När betoningen inte bidrar till att klargöra tankarna, blir den lätt ett störande manér.

I ett försök att betona brukar en del talare öka röststyrkan på ett sätt som kan få åhörarna att känna det som om han skällde på dem. Det ger naturligtvis inget bra resultat. Om betoningen inte är naturlig, kan talaren ge intryck av att vara nedlåtande mot åhörarna. Så mycket bättre det är att helt enkelt vädja till dem på grundval av kärlek och hjälpa dem att inse att det som sägs är både bibelenligt och resonligt!

Hur man kan göra framsteg. De som har problem med betoningen är ofta inte medvetna om det. Någon måste kanske göra dem uppmärksamma på det. Om du behöver göra framsteg på det här området, kan skoltillsyningsmannen hjälpa dig. Du kan också be någon annan duktig talare om hjälp. Be honom lyssna noga när du läser eller talar och ge förslag till förbättringar.

Rådgivaren föreslår kanske att du till att börja med skall öva på en artikel i Vakttornet. Han uppmanar dig nog att analysera enstaka meningar, så att du kan avgöra vilka ord eller fraser som bör betonas för att innebörden skall bli lättfattlig. Han påminner dig kanske om att särskilt uppmärksamma ord i kursiv stil. Kom ihåg att orden i en mening samarbetar. Oftast är det en grupp av ord som bör betonas och inte enstaka ord.

Som nästa steg i undervisningen kanske din rådgivare uppmanar dig att se närmare på sammanhanget. Vilken är den centrala tanke som utvecklas i hela paragrafen? Hur bör den påverka var du lägger betoningen i de enskilda meningarna? Titta på artikelrubriken och den underrubrik som texten står under. Hur bör de påverka vilka uttryck du skall betona? Allt detta måste du ta hänsyn till. Men var försiktig, så att du inte lägger starkt eftertryck vid för många ord.

Oavsett om du talar extemporerat eller läser en text högt, kanske rådgivaren också uppmanar dig att låta ändring i tankegången påverka betoningen. Du måste vara medveten om var tankegången slutar eller var i framställningen en viktig tanke övergår till en annan. Åhörarna kommer att uppskatta att du talar på ett sätt som gör dem uppmärksamma på sådana ställen. Det kan du göra genom att betona sådana ord och uttryck som för det första, därefter, slutligen, sammanfattningsvis och vi ser alltså.

Rådgivaren kommer också att uppmärksamma dig på tankar som du bör förbinda med särskild känsla. För att göra det kan du betona sådana ord som mycket, absolut, inte alls, otänkbart, viktigt och alltid. På så sätt kan du få åhörarna att känna för det du säger. Lektion 11, ”Värme och känsla”, innehåller mer om detta.

För att hjälpa dig att bli bättre på det här området kommer rådgivaren också att uppmana dig att tänka på huvudpunkterna. Det är viktigt att åhörarna minns dem. Mer om detta finner du i lektion 7, ”Huvudtankarna betonade”, i förbindelse med att läsa högt, och i lektion 37, ”Huvudpunkterna framhävda”, i förbindelse med att hålla tal.

Om du vill göra framsteg i tjänsten, bör du särskilt tänka på hur du läser bibelställen. Ta för vana att fråga dig: Varför läser jag den här texten? När man undervisar, räcker det inte alltid med att man uttalar orden rätt, inte ens att man läser med känsla. Om du besvarar en fråga eller redogör för en grundläggande sanning, bör du betona de ord eller uttryck i bibelstället som understöder det aktuella ämnet. Annars kan den du läser för gå miste om poängen.

Eftersom betoning innebär att ge större eftertryck åt vissa ord eller fraser, kan en oerfaren talare ha en tendens att ta i för hårt. Då kan det låta ungefär som när någon börjar lära sig spela ett musikinstrument. Men med mera övning blir de enskilda ”tonerna” en del av ”musiken” som klingar vackert och uttrycksfullt.

Sedan du har lärt dig några av grunderna, kan det vara nyttigt att lyssna på erfarna talare. Du märker snart hur mycket man kan uträtta genom att variera graden av betoning. Och du kommer att inse värdet av att betona på olika sätt för att få fram meningen i det som sägs. När du lär dig att använda rätt betoning, kommer du att kunna läsa och tala mycket bättre.

Nöj dig inte med att bara lära dig det allra nödvändigaste om betoning. För att kunna tala bra bör du arbeta vidare på detta, tills du behärskar konsten att betona och kan använda betoning på ett sätt som gör att det låter naturligt i andras öron.

EN DUKTIG högläsare ser mer än den enskilda meningen, till och med mer än det stycke den står i. När han läser, ger han akt på huvudtankarna i hela det stoff han skall framföra. Detta påverkar var han lägger betoningen.

Om man inte gör på det här sättet, blir det inga höjdpunkter i framställningen. Ingenting framstår tydligare än det övriga. När läsningen är klar, kanske det är svårt att komma ihåg några särskilda punkter.

Att man är noga med att betona huvudtankarna kan ofta göra mycket för att förbättra läsningen av en berättelse ur Bibeln. Det kan också göra läsningen av paragraferna vid ett bibelstudium i hem eller ett församlingsmöte mer givande. Och det är särskilt viktigt när ett tal skall läsas ord för ord från ett manus, något som bröder ibland gör vid våra sammankomster.

Hur du kan lära dig det. I skolan kanske du får i uppgift att läsa ett avsnitt ur Bibeln. Vad i texten bör du betona? Om stoffet innehåller någon central tanke eller bygger på en viktig händelse, bör du få fram den tydligt.

Oavsett om det avsnitt du läser är poesi eller prosa, en samling ordspråk eller en berättelse, kommer dina åhörare att ha nytta av att du läser det väl. (2 Tim. 3:16, 17) För att kunna göra det måste du tänka både på det avsnitt du skall läsa och på de åhörare du har.

Om du skall högläsa ur en publikation vid ett bibelstudium eller vid ett församlingsmöte, vilka är då huvudtankarna som du bör betona? Betrakta svaren på de tryckta frågorna som huvudtankarna. Betona också tankar som hör ihop med den underrubrik som texten står under.

Det är inte att rekommendera att du gör det till en vana att använda manuskript när du håller tal i församlingen. Men då och då utarbetas manuskript till vissa sammankomsttal, så att samma tankar läggs fram på samma sätt vid alla sammankomster. För att kunna betona huvudtankarna i ett sådant manuskript, måste talaren först analysera stoffet noggrant. Vilka är huvudpunkterna? Han bör kunna urskilja dem. Huvudpunkterna är inte helt enkelt tankar som han tycker är intressanta. De är nyckeltankarna som själva stoffet är uppbyggt kring. Ibland kan en huvudtanke vara uttryckt helt kort som inledning till en skildring eller en argumentering. Men oftast kommer ett kraftfullt uttalande efter det att de understödjande bevisen har lagts fram. När talaren har hittat dessa nyckelpunkter, bör han markera dem i sitt manus. Det brukar bara vara några få, troligtvis inte mer än fyra eller fem. Sedan bör han öva sig att läsa på ett sådant sätt att åhörarna lätt kan urskilja dem. Detta är talets höjdpunkter. Om stoffet framförs med rätt betoning, kommer åhörarna lättare ihåg dessa huvudtankar. Det bör vara talarens mål.

En talare kan använda olika metoder för att betona huvudpunkterna och hjälpa åhörarna att urskilja dem. Han kan visa större entusiasm, ändra tempot, lägga mer känsla i framförandet eller använda lämpliga gester, för att bara nämna några.