Israel i Egypten

DET som hände under de mer än 200 år som Israels folk levde i Egypten är en viktig del av den bibliska skildringen.

Jakobs son Josef såldes till slaveri och fördes till Egypten. (1Mo 37:28, 36) Några år senare såg Jehova till att Josef blev uppmärksammad av farao, som utsåg honom till livsmedelsförvaltare och gav honom större myndighet än någon annan, frånsett farao själv. (1Mo 41:38–45) Men med tiden fick Egypten en ny kung, som inte respekterade minnet av Josef utan tyranniskt gjorde Jakobs (Israels) avkomlingar till slavar. (2Mo 1:8–14) I egyptiska historieskildringar nämns ingenting om detta, inte heller om Josefs framträdande ställning. Men är det förvånande?

Om man vet något om forntida egyptiska minnesmärken, blir man inte förvånad över att Josefs framträdande ställning och israeliternas slaveri inte nämns. Det var nämligen vanligt att senare härskare och religiösa skrivare avlägsnade namn från äldre minnesmärken, antingen för att de betraktade dem som icke önskvärda eller för att de ville framhäva sin egen betydelse. Ett exempel är att kung Horemheb ändrade inskrifter för att få äran för byggnadsverk som Tutankhamun hade uppfört. (BILD, bd 1, sid. 532) På Egyptiska museet i Kairo och på orientaliska institutionen vid universitetet i Chicago finns det många exempel på oärlighet av det här slaget.

Bibelns skildring präglas däremot av trovärdighet. Det är knappast troligt att en nation skulle hävda att dess ursprung skall spåras tillbaka till slavar i ett främmande land om detta inte vore sant. Den bibliska skildringen av de här händelserna innehåller många detaljer om livet i Egypten, upplysningar som bara en som hade bott där kunde ge. Dessutom har judarna firat sin årliga påskhögtid ända fram till vår tid, en högtid som enligt Bibeln instiftades medan deras förfäder var i Egypten och som var en följd av det som inträffade där. Att påstå att den sanna berättelsen om dessa händelser har gått förlorad och att den enda redogörelse som finns är felaktig strider mot sunt förnuft.