MURBRUK

En blandning avsedd för sammanfogning av stenar i murverk; kan även användas som puts. (3Mo 14:42, 45; 1Kr 29:2; Jes 54:11; Jer 43:9) Vid byggandet av finare hus i det gamla Palestina använde man en väderbeständig blandning av kalk, sand och vatten (vanligt murbruk). En annan typ av murbruk, som användes som puts, bestod av sand, aska och kalk. Ibland tillsatte man olja eller beströk väggen med olja efter putsningen, så att ytan blev nästan vattentät. I Egypten har man ända in i vår tid putsat murverk med bruk som består av två delar lera, en del kalk och en del halm och aska.

De som byggde Babels torn använde inte vanligt murbruk, utan ”asfalt tjänade som murbruk åt dem”. (1Mo 11:3) Senare utvann babylonierna troligen sin asfalt från underjordiska källor i närheten av staden Hit, som låg vid floden Eufrat, inte långt från Babylon. Enligt Herodotos (I, 179) användes ”hett jordbeck”, eller asfalt, som murbruk i Babylon då vallgravens väggar murades upp och när stadsmuren byggdes. (I den sv. utgåvan Herodotos historia, 2000, sid. 91)

När israeliterna var slavar i Egypten gjorde egyptierna ”livet bittert för dem genom hårt slavarbete med lerbruk och tegel”. (2Mo 1:14) Bruket blandades till en trögflytande massa, och man blandade det vanligtvis med fötterna. Hackad halm tillsattes som bindemedel i murbruket. Längre fram, när israeliterna befann sig i sitt eget land, användes huvudsakligen lerbruk och lertegel som byggnadsmaterial i områden där det var dålig tillgång på natursten av god kvalitet.

Lertegel var inte så väderbeständigt. För att skydda en ny mur eller för att reparera och ge stadga åt en skadad mur putsade man den därför ibland med murbruk. Men om en sådan mur bara beströks med vit kalk eller med dåligt murbruk som innehöll lite eller ingen kalk, kunde man inte förvänta att den skulle stå emot våldsamma oväder. (Jfr Hes 13:11–16.)