Vad är ursprunget till myten?

”De tidiga kristna filosoferna omfattade den grekiska föreställningen om själens odödlighet och tänkte på själen som något som Gud skapat och ingjutit i kroppen vid avlelsen.” (The New Encyclopædia Britannica, 1988, band 11, sidan 25)

Vad säger Bibeln?

”Den själ, som syndar, hon skall dö.” (Hesekiel 18:4, Helge Åkesons översättning)

Om den första människosjälens skapelse säger Bibeln: ”Jehova Gud grep sig an med att forma människan av stoft från marken och att blåsa in livets andedräkt i hennes näsborrar, och människan blev en levande själ [hebreiska: nẹfesh].” (1 Moseboken 2:7)

Det hebreiska ordet nẹfesh, som översätts med ”själ”, betyder ”en skapelse som andas”. När Gud skapade den första människan Adam var det inte en odödlig själ han ingöt i honom, utan den livskraft som uppehålls genom andningen. Ordet ”själ” i biblisk mening avser därför hela den levande varelsen. Om själen skils från livskraften, som ursprungligen kommer från Gud, dör den. (1 Moseboken 3:19; Hesekiel 18:20)

Läran om själens odödlighet väckte frågor: Var hamnar själen efter döden? Vad händer med de ondas själar? När till bekännelsen kristna omfattade myten om den odödliga själen fick det dem att godta en annan myt – läran om ett brinnande helvete.

Jämför följande bibelställen: Predikaren 3:19; Matteus 10:28; Apostlagärningarna 3:23.

Vad är ursprunget till myten?

”Av alla klassiska grekiska filosofer är Platon den som haft störst inflytande på traditionella uppfattningar om helvetet.” (Histoire des enfers [Helvetets historia], Georges Minois, sidan 50)

”Från mitten av 100-talet e.Kr. började kristna med en viss utbildning i grekisk filosofi tycka att de ... skulle uttrycka sin tro i dess termer. Den filosofi som passade dem bäst var platonismen [Platons läror].” (The New Encyclopædia Britannica, 1988, band 25, sidan 890)

”Kyrkans lära bekräftar att det finns ett helvete och att det varar för evigt. Själarna i dem som dör i dödssyndens tillstånd kommer omedelbart efter döden ned i helvetet, där de lider helvetets kval, den ’eviga elden’. Den huvudsakliga pinan i helvetet består i den eviga skilsmässan från Gud.” (Katolska kyrkans katekes, 2000)

Vad säger Bibeln?

”De levande vet att de skall dö, men de döda vet ingenting ... Allt vad du kan göra skall du göra med kraft, ty i dödsriket [hebreiska: Sheol], dit du går, finns varken handling eller mening, vetande eller vishet.” (Predikaren 9:5, 10, Bibel 2000)

Det hebreiska ordet Sheol, som avsåg ”de dödas boning”, återges med ”helvete” i en del bibelöversättningar. Vad visar de här verserna om de dödas tillstånd? Plågas de i Sheol för att sona sina synder? Nej, för de ”vet ingenting”. Det var därför som patriarken Job vädjade till Gud när han led fruktansvärt på grund av en svår sjukdom: ”Ack! att du fördolde mig i helvete [hebreiska: Sheol].” (Job 14:13, Karl XII:s svenska översättning) Vilken mening skulle hans vädjan ha haft om Sheol hade varit en plats med evig plåga? Helvetet i biblisk bemärkelse är helt enkelt mänsklighetens gemensamma grav, där all verksamhet har upphört.

Är inte den definitionen av helvetet mer logisk, och stämmer den inte bättre med Bibeln? Vilket brott, hur fruktansvärt det än må vara, skulle kunna få en kärlekens Gud att plåga en människa i all evighet? (1 Johannes 4:8) Men om helvetet är en myt, hur är det då med himlen?

Jämför följande bibelställen: Psalm 146:3, 4; Apostlagärningarna 2:25–27; Romarna 6:7, 23.

Vad är ursprunget till myten?

Efter Jesu apostlars död i början av 100-talet blev de tidiga kyrkofäderna framträdande. I ett katolskt uppslagsverk sägs det om deras läror: ”Den allmänna läroriktningen var att den från kroppen befriade själen får himmelsk lycksalighet omedelbart efter den nödvändiga rening som följer på döden.” (New Catholic Encyclopedia, 2003, band 6, sidan 687)

Vad säger Bibeln?

”Lyckliga är de som är milda till sinnes, eftersom de skall ärva jorden.” (Matteus 5:5)

Även om Jesus lovade sina lärjungar att han skulle ”bereda en plats” åt dem i himlen, visade han att inte alla de rättfärdiga kommer dit. (Johannes 3:13; 14:2, 3) Han bad ju att Guds vilja skulle ske ”så som i himlen så också på jorden”. (Matteus 6:9, 10) I själva verket finns det två olika slutmål för de rättfärdiga. En minoritet ska regera med Kristus i himlen, men majoriteten ska leva för evigt på jorden. (Uppenbarelseboken 5:10)

Med tiden ändrade den tidiga kyrkan uppfattning om sin roll på jorden. Vad ledde det till? I The New Encyclopædia Britannica sägs det: ”Den institutionella kyrkan [kom] att i allt högre grad ersätta det väntade gudsriket.” Kyrkan började befästa sin makt genom att engagera sig politiskt och ignorerade Jesu tydliga uttalanden om att hans efterföljare ”inte är någon del av världen”. (Johannes 15:19; 17:14–16; 18:36) Under den romerske kejsaren Konstantins inflytande gjorde kyrkan avkall på några av sina trosuppfattningar. En av dessa hade med Guds själva natur att göra.

Jämför följande bibelställen: Psalm 37:10, 11, 29; Johannes 17:3; 2 Timoteus 2:11, 12.

Vad är ursprunget till myten?

”Man kan få intrycket att treenighetsdogmen när allt kommer omkring är ett påfund från slutet av 300-talet. I viss mening är detta sant ... Formuleringen ’en Gud i tre personer’ blev inte helt fastslagen och förvisso inte helt upptagen i kristet liv och kristen trosbekännelse förrän mot slutet av 300-talet.” (New Catholic Encyclopedia, 1967, band 14, sidan 299)

”Kyrkomötet i Nicaea hölls den 20 maj år 325. Konstantin själv presiderade, ledde aktivt diskussionerna och föreslog personligen ... den slutgiltiga formulering som redogjorde för Kristi förhållande till Gud i den av kyrkomötet utfärdade trosbekännelsen: ’av samma väsen som Fadern’. ... Därtill skrämda av kejsaren undertecknade biskoparna, med undantag av endast två, trosbekännelsen, många av dem tvärtemot sin övertygelse.” (Encyclopædia Britannica, 1970, band 6, sidan 386)

Vad säger Bibeln?

”Fylld av helig ande riktade ... [Stefanus] blicken mot himlen och såg Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida, och han sade: ’Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.’” (Apostlagärningarna 7:55, 56, Bibel 2000)

Vad framgår av den här synen? Fylld av Guds verksamma kraft fick Stefanus se Jesus stå ”på Guds högra sida”. Det är alltså tydligt att Jesus inte blev Gud efter sin uppståndelse till himlen, utan i stället en andevarelse med egen identitet. Det sägs ingenting om en tredje person intill Gud i den här berättelsen. Man har försökt finna bibelställen som stöder treenighetsläran. Men dominikanerprästen Marie-Émile Boismard skriver i en bok om kristendomens början: ”Ingenstans i Nya testamentet kan man läsa något uttalande om att det är en Gud i tre personer.” (À l’aube du christianisme—La naissance des dogmes)

Tanken var att den lära som Konstantin förfäktade skulle göra slut på stridigheterna inom kyrkan på 300-talet. Men i stället väckte den en ny fråga: Var Maria, den kvinna som födde Jesus, ”Guds moder”?

Jämför följande bibelställen: Matteus 26:39; Johannes 14:28; 1 Korinthierna 15:27, 28; Kolosserna 1:15, 16.