Moçambique

”DET skall du ha klart för dig, Chilaule: Det här är Moçambique, och ni kommer aldrig att bli lagligen erkända i det här landet. ... Det kan ni helt glömma!” När representanterna för den nu avskaffade hemliga polisen, Polícia de Investigação e Defesa do Estado (PIDE), ilsket sade det här till ett Jehovas vittne, var Moçambique en portugisisk koloni, och romersk-katolska kyrkan härskade oinskränkt.

Trots detta upphörde Jehovas vittnen varken med att offentligen ge uttryck åt sin tro på Jehova eller att tala med andra om hans kärleksfulla uppsåt. Deras historia i Moçambique bär vältaliga vittnesbörd om deras djupa hängivenhet för Jehova. De styrktes av sin förtröstan på Guds och hans Sons kärlek, det slag av kärlek som aposteln Paulus beskrev med orden: ”Vem skall skilja oss från Kristi kärlek? Vedermöda eller trångmål eller förföljelse eller hunger eller nakenhet eller fara eller svärd? Alldeles som det är skrivet: ’För din skull blir vi dödade hela dagen, vi har blivit räknade som slaktfår.’ ... Jag är övertygad om att varken död eller liv ... eller regeringar eller ting som nu är eller ting som skall komma ... eller höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek som är i Kristus Jesus, vår Herre.” — Rom. 8:35—39.

Jehovas tjänares historia i Moçambique är en redogörelse över människor som trots att de berövats alla sina materiella ägodelar har varit rika tack vare sin djupt rotade tro. De har sett bevis på Guds kärlek till dem, och de har visat intensiv kärlek till varandra. Men innan vi undersöker den här redogörelsen skall vi se närmare på själva landet.

Dess skönhet och särdrag

Moçambique har en beräknad folkmängd på 17,4 miljoner invånare, och det breder ut sig på en sträcka av cirka 250 mil utmed Afrikas sydöstra kust. Klimatet är i huvudsak tropiskt, och jordbruksproduktionen är typisk för tropikerna — kokosnötter, ananas, cashewnötter, kassava och sockerrör. Fisk och skaldjur utgör också en stor del av kosten.

Moçambikierna är i allmänhet lyckliga och godmodiga människor som älskar livet. Bland dem finns världsberömda idrottsmän. Dessa är naturligtvis inte många, men det finns närmare 19.000 andra som avgår med seger i ett lopp som förbinds med andra värden. Det är Jehovas vittnen. Deras historia i Moçambique går tillbaka till år 1925.

Sanningens säd slår rot

Det var det året, 1925, som Albino Mhelembe, en moçambikier som arbetade i gruvorna i Johannesburg i Sydafrika, hörde de goda nyheterna om Guds kungarike. Rikets säd började slå rot i hans hjärta, och han blev snart döpt. När han återvände hem började han predika för medlemmarna i den kyrka som han hade tillhört, den schweiziska missionen i Vila Luísa (nu Marracuene) i den sydligaste provinsen i Moçambique. De nyintresserade afrikanerna var mycket nitiska. Många gånger färdades de 30 kilometer för att komma till mötena. Nya grupper bildades, däribland en i Lourenço Marques, nu Maputo.

Ungefär vid samma tid påbörjades arbetet med att predika Bibelns budskap längre norrut. Gresham Kwazizirah, en afrikan i Nyasaland (nu Malawi), hade studerat boken Guds Harpa tillsammans med John och Esther Hudson från Sydafrika. År 1927 flyttade Gresham tillsammans med Biliyati Kapacika till Moçambique för att söka arbete. De kom in i landet via Milangeområdet och fortsatte söderut till Inhaminga i Sofala, där de båda fick anställning vid ett järnvägsföretag i provinsen Zambézia.

I Inhaminga träffade de på en församling av den så kallade ”Vakttornsrörelsen” och församlingens pastor, Robinson Kalitera. När Kalitera hörde de bibliska läror som lades fram i Guds Harpa, öppnades hans ögon. Då han insåg att han hade haft fel, började han och hela hans församling komma tillsammans med Jehovas organisation.

Uppmärksamheten riktas mot det europeiska fältet

År 1929 anlände de första europeiska vittnena, Henry och Edith Myrdal, till Lourenço Marques från Sydafrika och började förkunna för den portugisiska befolkningen. Fyra år senare följdes de av paret de Jager. Tack vare att dessa vänner flyttade in såddes Bibelns sanningar ut rikligt.

År 1935 kom så Fred Ludick och David Norman, två pionjärer, på besök till Lourenço Marques. De stannade hos familjen Myrdal. Men under den femte dagen av deras förkunnartjänst hämtade hemliga polisen dem abrupt i Myrdals bostad, föste in dem i Svarta Maja (en piketbil som användes för att transportera brottslingar) och tog dem till en högt uppsatt tjänsteman, en viss herr Teixeira. När David modigt förklarade att han visste att biskopen låg bakom hela konspirationen, hoppade Teixeira upp och röt: ”Om ni hade varit moçambikiska medborgare, skulle jag omedelbart ha förvisat er till ön Madeira, men eftersom ni är sydafrikanska medborgare, skall jag genast låta utvisa er!” Samma dag eskorterades de till gränsen av två bilpatruller med tungt beväpnade poliser. När de nådde gränsen vittnade bröderna emellertid för polismännen, lämnade litteratur till dem och skakade hand med var och en av dem innan de fortsatte resan.

De ställs inför svåra prövningar

Janeiro Jone Dede, en ödmjuk afrikansk jordbrukare, lärde känna sanningen år 1939 i Inhaminga. När han återvände hem till Mutarara, delade han med sig av sanningen till sina släktingar, som var medlemmar i en religiös grupp som praktiserade polygami. Han blev pionjär med särskilt uppdrag, och två av hans köttsliga bröder, Antonio och João, tjänade som reguljära pionjärer. Men år 1946 arresterades Janeiro och sattes i fängelse i Tete, där han fick städa toaletter åt européerna i fyra år. Efter det förflyttades han till centralfängelset i Beira, varifrån han sändes till Lourenço Marques på ett egendomligt och omänskligt sätt. Han skeppades med båt i en låda fylld med saltvatten, med bara huvudet ovanför vattenytan. Vid ankomsten till Lourenço Marques klev han upp naken; hans kläder hade lösts upp. Han fick en säck att skyla sig med. Under rättegången beordrades han att överge sin religion och sin Gud, men i likhet med Jesu Kristi apostlar svarade han: ”Det viktiga är att ’lyda Gud ... mer än människor’.” — Apg. 5:29.

Efter rättegången sattes Janeiro i en isoleringscell, där han placerades i en liten trälåda som endast hade en mycket liten öppning genom vilken man dagligen slängde in lite frukt. När han släpptes ut en vecka senare kunde han knappt stå. Han och hans köttsliga bröder, Antonio och João, deporterades till São Tomé och Príncipe för att avtjäna ett sjuårigt straff. Under den här tiden hjälpte bröderna Dede till med att bilda en församling på de här fängelseöarna. När Portugal Dede, som var i Sydafrika, fick veta att hans bröder hade blivit deporterade, återvände han till Mutarara för att ta hand om församlingen tills de blev frisläppta från straffkolonin.

Hur hade då vittnena det i södra Moçambique? Även de visade sig vara lojala under svår förföljelse. Albino Mhelembe, som var till åren kommen, var en av dem. År 1957 deporterades även han och andra från Lourenço Marques till São Tomé, men de fortsatte att predika. Sional Tomo skickades tillbaka från São Tomé efter två år, men förvisades igen, den här gången till Meconta i provinsen Nampula. Han dog där, men som bevis på sin tjänst efterlämnade han en församling som han hade grundat där.

”Jag skall bli en herde för Guds hjord”

Det var så Calvino Machiana svarade sin lärare, när denne frågade eleverna vad de tänkte bli när de blev stora. Längre fram vittnade en tidigare klasskamrat för honom i Johannesburg. Det var emellertid först år 1950, när han återvände till Lourenço Marques, som han slutligen bröt banden med den schweiziska missionens kyrka. När hemliga polisen, PIDE, arresterade och förvisade de mer erfarna i gruppen, lämnades återstoden utan tillsyn.

Nelli Muhlongo, en sydafrikanska, råkade hälsa på sina släktingar i närheten av den plats där Machiana var bosatt. Machiana fick veta att hon var ett Jehovas vittne och berättade för henne om de intresserade som bodde i trakten. Hon samlade ihop dem och bildade en bibelstudiegrupp. Studiegruppen bestod av sex personer. Syster Muhlongo bad Machiana leda studiet, men han vägrade och sade: ”Jag är inte döpt.” Hon svarade: ”Jag är bara på besök här. När jag åker måste du ta ledningen.” Så Machiana blev ”en herde för Guds hjord” tidigare än han hade tänkt sig.

”Zunguza, det är bäst att du reser tillbaka till ditt land”

År 1953 reste den unge Francisco Zunguza från Beira till Kapstaden i Sydafrika. Hans mål var att söka ett stipendium för att kunna studera medicin i London. I bagaget hade han med sig boken Barnen som en av hans vänner hade gett i present åt honom. Han bodde i Pretoria hos en anglikansk familj. En dag såg de honom läsa boken och frågade om han var ett Jehovas vittne. Han svarade att han inte var det, utan bara läste boken. Familjen var vänlig och ordnade med att han fick kontakt med vittnena, och ett studium sattes i gång med honom. Två år efter sin ankomst till Sydafrika blev han döpt.

Broder Zunguza påminner sig följande råd som en mogen broder i församlingen gav honom: ”Zunguza, det är bäst att du reser tillbaka till ditt land, Moçambique, och arbetar där. Du är döpt nu. Varför jaga efter annat? Det är det inte värt.” (Jämför Romarna 11:13; Filipperna 3:7, 8; 1 Johannes 2:15—17.) Broder Zunguza lydde det här rådet, och utan att tveka reste han tillbaka till Lourenço Marques och förenade sig med den lilla gruppen som fanns där. Med tiden gifte han sig och blev av Jehovas organisation i stor utsträckning använd i resetjänsten. Tillsammans med sin hustru, Paulina, tog han del i den verksamheten i hela Moçambique. Hans kärlek till Gud och hans uthållighet har satts på svåra prov. Trots att han i omkring 14 år satt i fängelse och i koncentrationsläger och var underkastad regeringens restriktioner förblev han trogen. Förståeligt nog älskar och uppskattar hans moçambikiska bröder honom mycket. Broder Zunguza själv säger: ”Det var bäst att jag återvände till mitt land.”

Ansträngningar att få lagligt erkännande

Avdelningskontoret i Sydafrika, som var bekymrat över den förföljelse kolonialregeringen riktade mot vittnena och förvisningarna den verkställde, sände Milton Bartlett, en Gileadutbildad missionär, till Moçambique år 1954. Under ett besök på några dagar lyckades han tala med den amerikanske konsuln och med en högt uppsatt portugisisk ämbetsman, som rådde honom att ansöka om lagligt erkännande hos generalguvernören. Ämbetsmannen sade emellertid att även om Jehovas vittnen beviljades viss frihet, skulle de aldrig erhålla det slag av frihet romersk-katolska kyrkan åtnjöt på grund av regeringens konkordat med Vatikanen.

Det här besöket följdes upp av John Cooke, en annan Gileadutbildad missionär, som året därpå uppvaktade den brittiske konsuln i Moçambique. Även om den här konsuln var vänlig, nämnde han att den katolske kardinalen nyligen hade gått till angrepp mot alla former av protestantism. Konsuln tillade också att säkerhetspolisen ansåg att Jehovas vittnen utgjorde en fara. Slutligen sade han att han ansåg att av alla ”sekter”, som han uttryckte det, hade vittnena minst chans att erhålla lagligt erkännande.

Trots det medförde broder Cookes besök goda resultat. Han kunde göra ett återbesök hos en intresserad ung portugisisk man vid namn Pascoal Oliveira. Pascoal hade kommit i kontakt med sanningen några år tidigare i Lissabon. Man ordnade med att ett studium sattes i gång med honom och hans föräldrar. Pascoal överlämnade sig senare åt Jehova.

År 1956 började avdelningskontoret i Nyasaland, som då ansvarade för arbetet i Moçambique, sända pionjärer med särskilt uppdrag över gränsen för att de skulle predika i byarna i norra delen av Moçambique. Det kom också andra som ville tjäna varhelst det fanns behov i Moçambique, och deras verksamhet märktes speciellt i gränsområdena.

Deporterade återvänder

Med tiden återvände Janeiro Dede och hans bröder från São Tomé. I São Tomé hade de kunnat predika fritt, men när de återvände hem slog man dem och sade till dem att de skulle sluta upp med all predikoverksamhet, annars skulle de bli deporterade och aldrig mer få komma tillbaka. Så likt den behandling Jesu Kristi apostlar utsattes för av den judiska Sanhedrin! — Apg. 5:40—42.

Janeiro och hans bröder lät inte en sådan behandling hindra dem från att tjäna Jehova. I mars 1957 blev Janeiro förordnad som pionjär med särskilt uppdrag, och senare tjänade han som kretstillsyningsman i mer än tio år runt om i hela landet.

Vittnande nattetid

Nyintresserade fortsatte att ansluta sig till gruppen i Lourenço Marques. Ett studium hölls hemma hos en moçambikier vid namn Ernesto Chilaule. Antonio Langa bodde också där. Langa, som hade katolsk bakgrund, ifrågasatte läropunkter och ville ha bevis, speciellt när det gällde treenighetsläran. Medlemmarna i gruppen fruktade att han skulle ange dem för hemliga polisen, PIDE. Langa var emellertid uppriktigt intresserad av sanningen och fortsatte att lyssna på studiet utanför huset. Han gömde sig vid trappan, och av det han hörde förstod han att detta var sanningen.

En dag gav en broder i present åt Langa boken ”Låt Gud vara sannfärdig”. När Langa återvände hem från arbetet nästa dag, började han läsa boken vid tvåtiden på eftermiddagen och lade inte ifrån sig den förrän vid tvåtiden på morgonen, när han hade läst ut den! Efter det började han regelbundet vara med vid mötena, och han insisterade på att hans vän Chilaule också skulle läsa boken, så att de kunde börja i förkunnartjänsten.

De valde som sitt distrikt de animistiska sionistgrupperna (Mazione) i utkanten av Lourenço Marques. Nattetid, när dessa grupper samlades för att dansande och drickande till ljudet av trummor och med musik utföra sina ritualer, brukade dessa två gå till dem, och efter det att de hade fått gruppledarens tillstånd höll de ett kort anförande. Det var ofta gryning när de återvände hem. Vilket nit de visade när det gällde att sprida sin nyvunna tro!

Dop i Lourenço Marques

När 25 medlemmar i gruppen rapporterade tjänst, skrev man ett brev till avdelningskontoret i Sydafrika och bad om att någon därifrån skulle komma för att döpa de nya. I svaret som de fick anvisades broder Zunguza att själv förrätta dopet. Den 24 augusti 1958 höll de ett möte på en obemärkt plats, där 13 personer blev döpta — de första i Lourenço Marques. I den här gruppen fanns Calvino Machiana, Ernesto Chilaule och Antonio Langa och deras hustrur samt Paulina Zunguza.

År 1959, efter det att broder Zunguza hade flyttat till Beira, blev broder Chilaule kallad till PIDE. De hade kommit över hans post och läst den. Han satt i förhör en hel förmiddag. På eftermiddagen gick agenterna hem till honom och konfiskerade all litteratur. Bröderna och de intresserade som såg polisens Land-Rover vid Chilaules bostad fruktade att de alla nu skulle bli arresterade. Överraskande nog återlämnades alla böckerna en vecka senare. Det var den uppmuntran gruppen behövde.

Besök i rätt tid ger uppmuntran

Under tiden fick Pascoal Oliveira och den lilla gruppen européer i Lourenço Marques uppbyggande besök av ett missionärspar, Halliday och Joyce Bentley. Avdelningskontoret i Nyasaland gav dem i uppdrag att två gånger om året besöka Beira, cirka 72 mil norr om huvudstaden, och andra städer. Längre fram besökte också Milton Henschel från världshögkvarteret dem och uppmuntrade dem att fortsätta att samarbeta med Jehovas organisation.

Den första församlingen av moçambikiska vittnen hade redan verkat i huvudstaden i flera år innan en europeisk församling bildades där år 1963.

De förkunnar modigt de goda nyheterna

Den afrikanska gruppen i Lourenço Marques kände inte längre någon fruktan sedan hemliga polisen, PIDE, återlämnat Ernesto Chilaules litteratur. På söndagarna brukade de träffas i skuggan av ett träd i närheten av den livliga marknadsplatsen Xipamanine. De använde en högtalaranläggning när de dryftade dagens text. Sedan delade de upp sig två och två för att besöka de hem, affärer och kontor som låg runt marknadsplatsen. Klockan halv tolv återvände de till sin ursprungliga mötesplats och åt en måltid, innan det vitt och brett annonserade offentliga föredraget började mitt på dagen. När en del förkunnare var försenade och dröjde kvar i tjänsten, hände det ibland att bröderna ropade på dem i högtalarna: ”Det är dags nu. ... Det är dags nu. ... Kom tillbaka, ... för det är dags att börja nu!”

Ofta började en stor skara samlas. Förutom bröderna själva och de som fått en personlig inbjudan kom det många nyfikna åhörare som hade lockats dit av ropet i högtalarna. De bildade en stor cirkel på den livliga marknadsplatsen, och därefter kunde föredraget börja. De som bodde i området kom ut och lyssnade på sina verandor. Många hade med sig sina biblar och följde med när bibelställen lästes. Bröderna fortsatte att anordna sådana möten i några år omväxlande vid Xipamanines marknadsplats, Chamanculos marknadsplats och Craveiro Lopes-avenyn (nu Avenida Acordos de Lusaka). Detta bidrog till tillväxten på 1960-talet, så att det blev fyra församlingar i stället för en.

Först i PIDES kortregister

En person som fick kontakt på det här sättet var Micas Mbuluane. När han tog emot boken ”Låt Gud vara sannfärdig” och ville ha ett bibelstudium, frågade han: ”Hur mycket kostar det?” Sådana studier är alltid kostnadsfria, men bröderna föreslog att han skulle låta dem hålla ett föredrag i hans hem följande söndag. Han gick villigt med på det. Talet hölls av Ernesto Chilaule, och omkring 400 var närvarande. En angivare för PIDE rapporterade mötet för polisen. Micas blev kallad till polischefens kontor. Han var bekymrad och sade: ”Här har jag, en hedning i dubbel bemärkelse, varit på ett enda möte. Vad skall jag säga?” (Enligt det lokala språkbruket betyder ”hedning” icke troende; ”hedning i dubbel bemärkelse” gav eftertryck åt hur ovärdig han kände sig.) Han kontaktade genast den broder som studerade med honom för att denne skulle ge honom några råd de få minuter han hade på sig innan han skulle infinna sig till förhöret.

När Micas anlände till polisstationen, blev han tillfrågad vilken religion han tillhörde. Utan att tveka svarade han: ”Jehovas vittnens religion.” Sedan fortsatte polischefen, Mario Figueira, förhöret med honom: ”Det hölls ett stort möte, med utländskt inflytande, i ditt hem och bakom stängda dörrar, utan att polisen hade tillträde till det. Det måste med säkerhet ha haft med Frelimo att göra.” Han syftade på Fronten för Moçambiques befrielse (Frente da Libertação de Moçambique), organisationen som vid den tiden kämpade för Moçambiques självständighet. Micas funderade på vad han skulle svara; han hade inte fått några ”råd” om vad han skulle svara på en sådan fråga. Diplomatiskt försökte han förklara hela den anordning som han hade varit med vid för första gången.

Figueira avbröt honom: ”Det är bra, Micas, det räcker.” Han lade armarna om Micas och fortsatte: ”Det du talar är sanning. Historien igenom har Guds tjänare blivit förföljda därför att de har talat sanning alldeles som du. Jag ber dig bara om en sak: Nästa gång du låter anordna ett så stort möte i ditt hem, tala då om det för oss för att undvika alla kontroverser. Gå i frid, men kom tillbaka i morgon och ha med dig två fotografier, så att vi kan göra ett kort på dig i kortregistret över Jehovas vittnens medlemmar.” (På den tiden fanns det hos PIDE ett kortregister över alla de ansvariga bröderna i församlingen.) Micas småskrattar belåtet och säger: ”Jag, en hedning i dubbel bemärkelse, fanns i PIDE:s kortregister innan jag hade ett registerkort i församlingen!” Tyvärr var det inte alltid man blev så trevligt bemött av polisagenterna.

Händelser i Malawi gagnar verket i norr

Av de områdessammankomster med temat ”Gör lärjungar” som hölls i Malawi år 1967 hölls tre stycken nära den moçambikiska gränsen för att en del moçambikiska bröder lättare skulle kunna vara med där. Men i oktober det året tillkännagav president H. Kamuzu Banda att Jehovas vittnen var en förbjuden organisation i Malawi. Våldsam förföljelse bröt ut mot vittnena. Runt om i landet blev deras egendom förstörd, de blev slagna, en del blev dödade, och över tusen kristna kvinnor blev våldtagna. Många överlevande sökte desperat skydd i Moçambique. Tvärtemot vad man kunde ha förväntat tog de portugisiska myndigheterna välvilligt emot dem. Man tillhandahöll mat åt dem i två läger nära Mocuba i provinsen Zambézia. Enbart i det ena lägret fanns det 2.234 bröder. Deras närvaro där bidrog i hög grad till att budskapet om Guds kungarike spreds i norr.

De moçambikiska vittnena i Beira, den näst största staden i landet, åtnjöt under den här tiden större frihet än bröderna i huvudstaden. De kunde hålla sina möten, men de kunde inte fritt ta del i predikandet från hus till hus, i synnerhet inte i de europeiska bostadsområdena.

En kontroversiell kungörelse orsakar splittring

År 1968 fick äldstebröderna i Lourenço Marques en kallelse från PIDE. De förelades en ”kungörelse” där det stod att Jehovas vittnen förbjöds att värva proselyter, och de fick endast församlas med sina egna familjemedlemmar. De äldste skulle underteckna den här ”kungörelsen” som en bekräftelse på att de hade mottagit den.

När äldstebröderna förstod att det inte var fråga om att de skulle avsäga sig sin tro, utan att det bara var ett erkännande av att de hade tagit emot kungörelsen, undertecknade de den. De var emellertid fast beslutna att lyda Bibelns befallning om att församlas och att predika, men de skulle visa försiktighet och göra det i mindre grupper. (Matt. 10:16; 24:14; 28:18—20; Hebr. 10:24, 25) Oavsett deras avsikter resulterade detta i en splittring bland bröderna. En del menade att de äldste hade kompromissat genom att skriva på det här dokumentet.

I ett försök att övertyga de oliktänkande om att äldstebröderna inte hade handlat av fruktan och inte hade kompromissat bildade de äldste en kommitté som leddes av Ernesto Chilaule. De tog kontakt med PIDE för att höra sig för om anledningen till förbudet. De frågade: ”Vad är det för fel på Jehovas vittnen?” De fick svaret: ”Vi har inga problem med er, men den här religionen är förbjuden i Moçambique. Även om ni inte gör något orätt, godkänner regeringen inte den här religionen.” Myndighetspersonerna tillade att om någon ville utöva den här religionen, fick han flytta till ett annat land.

Det svar som broder Chilaule och hans kamrater gav var bestämt: ”Om regeringen anser att det är orätt att lära människor att de inte skall stjäla eller döda eller göra något som helst ont, så låt oss då bli arresterade. Vi skall fortsätta att undervisa om sanningen, och det är just det vi kommer att göra när vi går härifrån.” Även de här orden påminner oss om Jesu apostlars uttalande inför Sanhedrin. — Apg. 4:19, 20.

Kunde denna modiga handling blidka de oliktänkande? Sorgligt nog gjorde den inte det. Trots all den hjälp de fick, däribland upprepade besök av en särskild representant från avdelningskontoret i Sydafrika, fortsatte de att följa en oberoende kurs och kallade sig själva ”Jehovas fria vittnen”. De måste uteslutas för avfällighet. Sällskapet skrev senare att detta att man iakttar försiktighet när man utsätts för förföljelse inte är ett tecken på fruktan, utan är i överensstämmelse med Jesu råd i Matteus 10:16.

PIDE slår ett hårt slag

Mindre än ett år efter den här händelsen arresterade PIDE 16 bröder i ansvarsställningar. Bland dem fanns Ernesto Chilaule, Francisco Zunguza och Calvino Machiana. Det var vid det här tillfället PIDE-agenterna yttrade orden i början av berättelsen till broder Chilaule.

Andra blev också arresterade, men hur hade PIDE fått tag i de förordnade tjänarnas namn och adresser? Vid en razzia hemma hos broder Chilaule hade de på ett bord funnit en pärm med brev från Sällskapet som innehöll namn och adresser på de förordnade tjänarna samt broschyren Predika tillsammans i endräkt! Med denna information i sin hand sökte de speciellt upp församlingstjänaren, biträdande församlingstjänaren, Vakttornsstudieledaren, bokstudieledaren och andra och spärrade in dem och dömde dem utan rättegång till två års fängelse i Machavafängelset.

Avdelningskontoret i Sydafrika uppmuntrade bröderna i fängelset och såg till att deras familjer fick hjälp. Amnesty International gjorde ansträngningar att få bröderna frigivna och sökte stötta deras familjer. De bröder i Moçambique som var fria gjorde en anordning att tillhandahålla mat åt de behövande. Broder Chilaules dotter, Alita, sade om den här anordningen: ”Vi saknade aldrig mat för dagen. Ibland hade vi det till och med bättre än vi var vana vid.”

Predikoverket fortsätter

Jehovas folk kunde inte sluta upp med detta livräddande arbete att predika de goda nyheterna om Guds kungarike, trots att det var ogynnsamma tider. (2 Tim. 4:1, 2) Fernando Muthemba, som blev en av stöttepelarna för verket i landet, erinrar sig att i hans församling var både församlingstjänaren och biträdande församlingstjänaren arresterade. Eftersom han var bibelstudietjänare, måste han ta ledningen. Sällskapet hade gett anvisningar om att en serie föredrag grundade på boken Sanningen som leder till evigt liv skulle hållas. Han visade tillbörlig försiktighet genom att ordna så att dessa tal hölls nattetid i bokstudiegrupperna. Varje talare skulle hålla sitt tal för två grupper samma natt. Följaktligen fick många inbjudna del av denna andliga föda, och deras uppskattning av sanningen ökade.

Intensiv undervisning och övning gavs åt de nya för att de skulle bli effektiva i tjänsten och för att de skulle visa mod under förföljelse. Filipe Matola beskriver vilken nytta han fick av den här tidiga undervisningen: ”Vi fick lära oss att dela med oss åt andra av det vi hade lärt oss och att skickligt använda Bibeln för att bestyrka allt det vi lärde ut. Efter två veckors studium började vi ta del i informellt vittnande. Tredje veckan började vi ta med andra intresserade till studiet. Fjärde veckan började vi predika från hus till hus. De nya uppmuntrades att hålla ut under prövningar och fängelsevistelser och att inte visa fruktan. Endast en broder i ansvarig ställning i församlingen var fri, och han brukade säga: ’Jag vet inte när jag blir fängslad. Därför bör ni känna till hur man tar hand om församlingen.’” Också broder Matola skickades till Machavafängelset, men hans nit svalnade inte.

De predikade och församlades i fängelset

Så snart det var möjligt organiserade gruppen i Machavafängelset alla möten för att de skulle hålla sig andligen starka. Hur var det möjligt för dem att kunna göra det då de var bevakade? Filipe Matola berättar hur det gick till: ”Vi utnyttjade de tillfällen då vi hade tillgång till fängelsegården. Den som hade fått i uppgift att hålla ett tal i teokratiska skolan brukade promenera omkring tillsammans med fyra andra. De såg ut att flanera och vara inbegripna i ett samtal. Han lämnade sedan den här gruppen och gjorde samma sak med andra grupper tills han hade hållit talet för alla grupperna.”

Till en början försökte bröderna hålla bokstudiet i cellerna med ledning av en publikation, men de blev upptäckta och förbjöds att fortsätta. De ändrade tillvägagångssätt. Luis Bila, en annan av de fängslade, påminner sig: ”Vi brukade förbereda oss var för sig och sedan en bestämd dag och på ett bestämt klockslag och utan att ha boken med oss promenera runt på samma sätt som när vi höll teokratiska skolan. Var och en tog fram huvudpunkter ur stoffet. Den här metoden var mycket bättre, eftersom vi var tvungna att lära oss stoffet utantill, och det gjorde att vi aldrig glömde det.”

Familjemedlemmar som var fria gav också hjälp. De gömde litteratur under maten och smugglade in den i fängelset när de kom på besök. På det här sättet fick bröderna både fysisk och andlig föda.

Det fanns också tillfällen då andra fångar kunde dra nytta av mötena. Vid ett tillfälle, när tre bröder delade en länga av fängelsebyggnaden med 70 andra fångar, hölls ett offentligt föredrag. En av bröderna fungerade som ordförande, och en annan bad en bön. Därefter sjöng de tre en sång, och föredraget hölls. Allt som allt var 73 närvarande.

Ernesto Chilaule delade cell med en medlem av Frelimo som hade blivit arresterad av PIDE för att han kämpade för självständighet. De hade många vänskapliga samtal och talade om hoppet om Guds kungarike. De skulle träffas senare under helt andra omständigheter.

Ivrig att dela med sig av sanningen i Inhambane

Inhambane, en av de sydliga provinserna, blev skådeplatsen för intensiv verksamhet som utfördes av en ödmjuk murare. Denne man var Arão Francisco. Efter att år 1967 ha hört ett föredrag i Lourenço Marques var han övertygad om att han hade funnit sanningen. Han kände sig manad att dela med sig av vad han hade hört till människorna i sin hemtrakt, och det gjorde han också. Senare återvände Arão till Lourenço Marques och blev döpt. Det inträffade vid samma tidpunkt som den stora gruppen äldste arresterades av PIDE. Arão kände sig ansvarig för dem i sin hemtrakt vars intresse han hade väckt, och han fruktade att han skulle bli fängslad innan han kunde hjälpa dem vidare. En del bröder försökte avråda honom och sade till honom att han fortfarande var för ny i sanningen för att kunna predika på egen hand. Han väntade några månader, men kunde då inte längre stå emot den brinnande önskan han kände att vittna för människorna i sin trakt. Han tog med sig sin hustru och sina två barn, och de begav sig tillbaka till Inhambane. Till en början höll han alla möten med endast familjen närvarande.

Arão spred sanningens säd i städerna Inhambane och Maxixe och i andra samhällen i trakten och lade grunden till de församlingar som finns där i dag. När en katolsk präst försökte hindra honom och sade: ”Du kan inte bilda en grupp här”, svarade Arão modigt: ”Det finns inga gränser för de goda nyheterna som jag predikar. De når överallt.” Ja, enligt orden i Apostlagärningarna 1:8 är det just vad Jesus sade skulle inträffa.

Prästen på orten anordnade ett möte där man skulle avgöra om Arão skulle förvisas från trakten. Arão hävdade att han inte skulle flytta. Det är inte överraskande att prästen kallade på sin favoritallierade, PIDE.

PIDE på jakt efter predikanten och muraren

En söndag när Arão besökte andra grupper kom fyra PIDE-agenter till mötet i Inhambane. De påstod att de var Jehovas vittnen som var på besök där. Men i slutet av mötet talade de om vilka de var och begärde att få träffa Arão. När de inte fann honom, arresterade de åtta andra bröder som var närvarande.

Eftersom Arão höll på att bygga ett hus åt borgmästaren i Ngweni, började agenterna leta efter honom där. Arão hörde borgmästaren säga till dem: ”Jag kan inte låta honom gå bara av religiösa skäl. Han måste bygga färdigt mitt hus först.” Agenterna frågade honom sedan: ”Så du menar att det är han som bygger det här huset?” ”Ja”, svarade borgmästaren, ”och han byggde också huset i Maxixe och många andra. Det arbete som han gör på mitt hus kan ingen annan här på orten göra. Han byggde huset åt folkbokföringsmyndigheten i Maxixe, och han måste också bygga värdshuset.” Efter att ha hört detta sade agenterna: ”Vi skall komma tillbaka och se till att Arão bygger ett hus åt föreståndaren för de offentliga arbetena.”

Arão arresterades och fick arbeta på åtskilliga byggnadsprojekt åt myndigheterna. Men även som fånge fick han många tillfällen att predika.

En tjänsteman för PIDE brukade kalla Arão till sitt kontor på kvällarna för att han skulle hjälpa honom att studera boken Sanningen som leder till evigt liv. När andra kom in, plockade tjänstemannen, Neves, fram några dokument och låtsades att han ledde ett förhör. En dag sade han: ”Arão, av det du har lärt mig förstår jag att jag måste byta religion. Hela mitt liv, från den tiden jag var i Lissabon tills nu, har jag talat med Jehovas vittnen. Nu när jag blir pensionerad skall jag bli ett vittne. Men innan jag åker måste jag få dig frigiven. Försök att avsluta det arbete du håller på med just nu, så skall jag tala med generalinspektören om han inte kan skaffa fram en annan murare. För att undvika problem skall jag inte åka tillbaka till Lissabon, utan jag skall sälja allt jag har och åka till Amerika. Hör du vad jag säger, Arão? Säg ingenting till någon.”

Neves var angelägen om att hålla sitt löfte, och han frigav även de fängslade bröderna i Inhambane. Men att få Arão fri var inte någon lätt uppgift. PIDE hade kommit att betrakta honom som deras byggare. Vid den här tiden hade Neves redan blivit pensionerad, men han besökte sin vän varje dag och vädjade till generalinspektören om att få Arão frigiven. Precis som Neves hade lovat åkte han inte i väg förrän man hade frigett Arão. Vi undrar var Neves finns i dag. Höll han återstoden av sitt löfte? Vi hoppas uppriktigt att han gjorde det.

Politiska förändringar ger tillfällig frihet

Den 1 maj 1974 ljöd ett glädjeskri genom Machavafängelset. ”Nejlikerevolutionen” (Revolução dos Cravos) den 25 april gjorde slut på diktaturen i Portugal och förde med sig dramatiska förändringar för de portugisiska kolonierna bortom haven. Den 1 maj beviljades alla politiska fångar amnesti. Denna amnesti gällde också Jehovas vittnen, som hade blivit fängslade på grund av att de var politiskt neutrala. Moçambique förberedde sig nu för att bli en självständig nation.

Bröderna blev uppmuntrade när de efter sin frigivning fann att antalet Jehovas tjänare hade ökat. De var också glada när de lade märke till hur starka de som hade fått vara fria var andligen. (Jämför Filipperna 1:13, 14.) Man använde sin nyvunna frihet till att anordna en storslagen kretssammankomst. Något som bidrog till deras glädje var närvaron av två kära sydafrikanska bröder — den ene var Frans Muller, samordnaren för avdelningskontoret i Sydafrika, som hade visat verkligt intresse för brödernas välbefinnande i Moçambique, och den andre var Elias Mahenye, som i många år hade tjänat som kretstillsyningsman i södra Moçambique.

Vid den här sammankomsten uppmuntrades de som hade varit fängslade att arbeta i endräkt tillsammans med Jehovas snabbt framåtskridande organisation. Broder Mahenye påminde bröderna: ”PIDE är borta, men dess förfader, Satan, Djävulen, verkar fortfarande. Fortsätt att vinna kraft och samla mod.” Han bad dem som hade varit fängslade att resa sig. De var åtskilliga. Sedan bad han dem som hade kommit med i sanningen under den tid som bröderna suttit fängslade att resa sig. Hälften av åhörarskaran på omkring 2.000 reste sig upp. Broder Mahenye sade avslutningsvis: ”Det finns ingen anledning för er att visa fruktan.”

Dessa uppmuntrande ord kom i rätt tid. Mörka moln tornade upp sig vid horisonten, och alla Jehovas vittnen i Moçambique skulle ställas inför ett avgörande prov som gällde deras kärlek till Gud.

År 1974 gick snabbt till ända. Under det året blev 1.209 döpta, och år 1975 döptes 2.303 personer. Många av dem som i dag tjänar som äldste blev döpta då.

Revolutionär glöd spred sig emellertid i landet. Slagordet ”Viva Frelimo” (Länge leve Frelimo) blev symbolen för tio års kamp för frihet och oberoende. Nationen svävade i ett exalterat lyckorus, och majoriteten tyckte det var ofattbart att inte alla sveptes med av det. Den allmänna uppfattningen var att man skulle dra ner en ridå för brödernas kortvariga frihet, och det visade sig bli en järnridå.

Order att arrestera

När förberedelserna för självständighetsdagen, den 25 juni 1975, började ta form, blev Jehovas vittnens neutrala hållning alltmer uppenbar. Ansvariga bröder försökte få ett sammanträffande med den nya regeringen, men det lyckades inte. Den nyinsatte presidenten gav praktiskt taget en order i ett radiotal när han skrek: ”Vi skall göra definitivt slut på Jehovas vittnen. ... Vi tror att de är agenter som är kvar från den portugisiska kolonialtiden; de är tidigare PIDE-agenter. ... Vi föreslår därför att man arresterar dem omedelbart.”

Ovädret brakade löst. Så kallade aktivistgrupper mobiliserades i varje område med det gemensamma målet att arrestera alla Jehovas vittnen — på arbetsplatserna, i hemmen, på gatorna, vid vilken tid på dygnet som helst, runt om i landet. Alla var tvungna att vara med vid möten som hölls på arbetsplatser och på allmänna platser, och var och en som inte tog del med gruppen i att ropa ”Viva Frelimo” betraktades som en fiende. Sådan är inställningen när de nationalistiska känslorna råkar i svallning.

Ändå är det väl känt att Jehovas vittnen, även om de är neutrala i politiska angelägenheter, är laglydiga, visar respekt för myndighetspersoner, är ärliga och samvetsgrant betalar sina skatter. Den moçambikiska regeringen skulle med tiden komma att inse detta faktum. Men fram till dess var Jehovas vittnens situation i Moçambique lik situationen för de första kristna, som blev dödade på de romerska arenorna därför att de vägrade att bränna rökelse åt härskaren. Deras situation påminde också om den situation deras bröder i Tyskland befann sig i när de kastades i koncentrationsläger därför att de vägrade att ropa ”Heil Hitler”. Över hela världen är Jehovas vittnen kända för att de vägrar att kompromissa när det gäller lydnaden mot Jehova och mot Jesus Kristus, som sade om sina efterföljare: ”De är inte någon del av världen, alldeles som jag inte är någon del av världen.” — Joh. 17:16.

Massdeportation — vart?

Inom kort var fängelserna i Moçambique överfyllda av tusentals Jehovas vittnen. Många familjemedlemmar hade skilts från varandra. Den våldsamma propagandan framkallade sådan fientlighet mot vittnena att många föredrog att överlämna sig åt myndigheterna, trots att de äldste inte uppmuntrade dem att göra detta. Dessa vittnen kände sig tryggare bland sina redan fängslade bröder och släktingar.

Från och med oktober 1975 fick avdelningskontoren i Zimbabwe (då Rhodesia) och Sydafrika ta emot en flod av rapporter från kretstillsyningsmän, flera ansvariga kommittéer och enskilda bröder som målade upp en dyster bild av situationen. Dessa rapporter skickades vidare till Jehovas vittnens styrande krets. Så snart det världsvida brödraskapet hade fått nyheten om de moçambikiska brödernas ohyggliga situation frambar bröderna i alla delar av jorden ständigt böner för dessa förföljda bröder i överensstämmelse med rådet i Hebréerna 13:3. Endast Jehova kunde bistå dem, och han gjorde det också på sitt eget sätt.

Med all sannolikhet var det inte de högre befattningshavarnas avsikt att utsätta Jehovas vittnen för en sådan brutal behandling som de i verkligheten utsattes för. Men i ett medvetet försök att få vittnena att göra våld på sitt samvete och överge sin djupt rotade övertygelse använde en del lägre befattningshavare våldsmetoder för att förmå dem att ropa ”Viva”. Det finns många exempel på detta. Julião Cossa från Vilanculos blev misshandlad i tre timmar. Man försökte få honom att kompromissa i fråga om sin tro, men det lyckades inte. När dessa plågoandar några enstaka gånger lyckades tvinga fram ”Viva” ur någon, var de ändå inte nöjda. De krävde att vittnena också skulle ropa: ”Ner med Jehova” och ”Ner med Jesus Kristus”. De ohyggligheter som begicks mot bröderna är för många för att kunna återges och för fasansfulla för att beskrivas. (Se Vakna! för 22 mars 1976, sidorna 5—12.) De visste emellertid att deras modiga hållning inför vedermöda och förföljelse vittnade om deras djupa kärlek till Gud och försäkrade dem om att Gud skulle belöna dem genom att ge dem räddning, alldeles som Paulus sade till de första kristna i Filippi. — Fil. 1:15—29.

Förhållandena i de till trängsel fyllda fängelserna var olidliga och förvärrades ytterligare av smuts och brist på mat. Som en följd därav dog mer än 60 barn i fängelserna i Maputo (tidigare Lourenço Marques) inom en period av fyra månader. De bröder som fortfarande var fria gjorde sitt bästa för att hjälpa bröderna som satt i fängelse. Under de sista månaderna av år 1975 sålde en del vittnen sina tillhörigheter för att de skulle kunna fortsätta att förse de fängslade bröderna med mat. Men genom att solidarisera sig med de fängslade riskerade de sin egen frihet, och många blev arresterade när de försåg sina bröder med mat och andra förnödenheter. Det var det slag av kärlek Jesus sade att hans sanna efterföljare skulle visa mot varandra. — Joh. 13:34, 35; 15:12, 13.

Paradoxalt nog behandlades en del vittnen i provinsen Sofala under samma period helt annorlunda. När de blev arresterade körde man dem till det luxuösa Grande Hotel i staden Beira och gav dem mat medan de väntade på att bli förda vidare till sin slutliga destination.

Vad var det för destination? Inte ens de många busschaufförer och lastbilschaufförer som transporterade dem kände till det.

Destinationen — Carico i Milangeområdet

Mellan september 1975 och februari 1976 blev alla Jehovas vittnen som satt häktade, antingen i fängelser eller i särskilda läger, förflyttade. Att destinationsorten inte avslöjades användes som ännu ett vapen av polisen och andra lokala myndighetspersoner, när de försökte skrämma bröderna. De sade till dem: ”Ni kommer att bli uppätna av vilda djur.” Vidare sade de: ”Det är en okänd ort i norr som ni aldrig kommer att kunna återvända från.” Icke troende familjemedlemmar förenade sig i en kör av gråt och klagan och insisterade på att de troende skulle kapitulera. Men bara några få kompromissade. Även nyintresserade slöt sig till Jehovas vittnen. Det gjorde till exempel Eugênio Macitela, som nitiskt hade kämpat för politiska ideal. Hans intresse väcktes när han fick höra att fängelserna var fulla med Jehovas vittnen. För att få reda på vilka de var bad han om ett bibelstudium, bara för att en vecka senare bli arresterad och deporterad. Han var bland de första som blev döpta i koncentrationslägren, och i dag tjänar han som kretstillsyningsman.

Vittnena visade inga tecken på fruktan eller oro när de fördes ut ur fängelserna och lastades in i bussar, lastbilar och till och med flygplan. En av de mest imponerande karavanerna lämnade Maputo den 13 november 1975. Den bestod av 14 bussar, eller machibombos som de kallas här. Brödernas till synes oförklarliga glädje fick de tjänstgörande soldaterna att fråga dem: ”Hur kan ni vara så glada när ni inte ens vet vart ni skall åka? Det är inte en bra plats ni kommer till.” Men brödernas glädje dämpades inte. Medan de icke troende släktingarna grät på grund av fruktan för sina anhörigas framtid, sjöng vittnena Rikets sånger, till exempel sången: ”Fatta mod, träng framåt!”

I varje stad längs vägen ringde chaufförerna sina överordnade för att få reda på destinationen, och de fick order om att köra vidare till nästa stopp. Några av chaufförerna körde vilse. Slutligen kom de fram till Milange, huvudorten i ett distrikt i provinsen Zambézia, 180 mil från Maputo. Där mottogs bröderna av distriktsguvernören, som höll ett ”välkomsttal” till dem som var fyllt med häftig och bitter kritik och hotelser.

De kördes sedan 30 kilometer österut, till en plats vid floden Munduzis stränder, ett område som heter Carico, fortfarande inom Milangeområdet. Tusentals Jehovas vittnen från Malawi, som hade flytt undan förföljelsevågen i sitt eget land, hade levt där som flyktingar alltsedan år 1972. De moçambikiska brödernas oväntade ankomst var en överraskning för bröderna från Malawi. Det var också en överraskning för de moçambikiska vittnena att bli mottagna av trosbröder som talade ett främmande språk. Det var emellertid en mycket angenäm överraskning, och bröderna från Malawi tog emot de moçambikiska vittnena med sådan värme och visade dem sådan gästfrihet att chaufförerna var imponerade. — Jämför Hebréerna 13:1, 2.

Distriktsguvernören var den man som hade suttit i Machavafängelset tillsammans med bröderna flera år tidigare. När han tog emot var och en av grupperna, brukade han fråga: ”Var är Chilaule och Zunguza? Jag vet att de skall komma.” När broder Chilaule slutligen kom, sade distriktsguvernören till honom: ”Chilaule, jag vet faktiskt inte hur jag skall ta emot dig. Vi tillhör skilda läger nu.” Han höll fast vid sina ideologier och gjorde ingenting för att underlätta situationen för sina tidigare cellkamrater. Han var som han sade ”en get som härskade bland fåren”.

Kärleksfullt stöd från det internationella brödraskapet

Jehovas vittnens internationella brödraskap visade sitt kärleksfulla intresse för bröderna i Moçambique. De översvämmade landets postväsende med vädjanden till de moçambikiska myndigheterna. Ett vittne vid namn Augusto Novela arbetade vid en telekommunikationsfirma. Hans arbetskamrater brukade göra narr av honom, och de sade att Jehovas vittnen var enbart en lokal sekt, men när teleprintrarna började knacka fram budskap från hela världen blev de tysta. Det överväldigande stödet från bröderna i hela världen vittnade om att Jehovas folk verkligen är förenat i kärlek.

När en regeringsmedlem omkring tio månader senare besökte lägret för att inspektera det, erkände han att bröderna hade blivit fängslade på falska anklagelser. Men det var för tidigt att räkna med någon frigivning då.

Utmaningen med ett nytt liv

Ett nytt kapitel hade börjat i Jehovas vittnens historia i Moçambique. Bröderna från Malawi hade delat upp sig i åtta byar. De hade skaffat sig en hel del erfarenhet i fråga om att anpassa sig till en ny livsstil i bushen, och de hade utvecklat sina förmågor när det gällde att bygga hus, Rikets salar och till och med sammankomsthallar. De som inte hade haft någon tidigare erfarenhet av jordbruk hade också lärt sig mycket om det arbetet. Många av moçambikierna hade aldrig arbetat på en machamba (ett odlat jordstycke) och skulle för första gången få pröva på det hårda arbetet på fälten. De första månaderna fick de nyanlända åtnjuta de malawiska brödernas kärleksfulla gästfrihet. Dessa tog dem hem till sig och delade med sig av sin mat till dem. Men tiden var nu inne för de moçambikiska bröderna att bygga egna byar.

Det var ingen lätt uppgift. Regnperioden hade börjat, och området välsignades med regn som aldrig förr. Men när floden Munduzi, som flöt mitt igenom lägret, svämmade över sina bräddar och vattnet nådde ett område som i vanliga fall var plågat av torka, såg bröderna detta som ett tecken på hur Jehova skulle sörja för dem. Ja, under de 12 följande åren torkade floden inte upp en enda gång som den hade gjort tidigare. Å andra sidan, påminner sig broder Muthemba, ”utgjorde terrängen, som till följd av regnet var gyttjig och hal, en extra utmaning för de tidigare stadsborna”. Det var dessutom inte lätt för kvinnor att ta sig över floden genom att balansera på provisoriska broar som bara bestod av trädstammar. Xavier Dengo drar sig till minnes att det ”var en utmaning för män som var vana vid kontorsarbete att ge sig in i snårskogen och fälla träd för att bygga egna hus”. Dessa förhållanden visade sig bli en prövning som inte alla var förberedda på.

”Den blandade skaran”, som i Moses dagar följde med israeliterna ut ur Egypten in i vildmarken, började som vi minns klaga, och detta klagande spred sig sedan bland israeliterna. (4 Mos. 11:4) På samma sätt fanns det bland de odöpta vittnena en grupp som klagade ända från början, och några av dem som var döpta förenade sig med dem. De gick till distriktsguvernören och sade till honom att de var villiga att betala hur mycket som helst bara han snarast möjligt skickade hem dem igen. Det blev emellertid ingen omedelbar hemfärd för dem som de hade hoppats. De hölls kvar i Milange, och många av dem blev som en sten i en sko för de trogna vittnena. De blev kända som ”upprorsmakare”. De bodde bland de trogna bröderna, men var alltid redo att förråda dessa. Deras kärlek till Gud höll inte under provsättning.

Varför sammankomsthallarna rasade ihop

Bröderna från Malawi hade kunnat glädja sig åt ganska stor frihet att utöva sin gudsdyrkan. När de moçambikiska bröderna anlände, kunde de till en början också dra nytta av denna frihet. Varje dag brukade de församlas i en av de stora sammankomsthallarna och gå igenom dagens text. Ofta leddes dryftandet av en kretstillsyningsman från Malawi. Filipe Matola påminner sig: ”Det var styrkande att efter månader av fängelsevistelser och transporter få del av andlig uppmuntran tillsammans med så många bröder.” Men denna relativa frihet varade inte så länge.

Den 28 januari 1976 gick myndighetspersoner tillsammans med soldater igenom byarna och meddelade: ”Ni förbjuds att tillbe eller frambära böner i de här hallarna eller någon annanstans i byarna. Hallarna kommer att bli statsegendom, och de kommer att användas på det sätt som regeringen anser lämpligt.” De beordrade bröderna att hämta alla sina böcker, och sedan konfiskerade de dem. Naturligtvis gömde bröderna allt de kunde. Därpå hissades flaggor framför varje hall, och soldater stationerades som vakter för att säkerställa att påbudet åtlyddes.

Sammankomsthallarna var byggda av pålar, och de föreföll vara stabila, men på relativt kort tid började de rasa ihop. Xavier Dengo kommer ihåg ett tillfälle då han och distriktsguvernören just hade anlänt till en av byarna, när hallen i den byn faktiskt började rasa ihop trots att det varken regnade eller blåste. Distriktsguvernören utropade: ”Vad är det som händer? Ni är illvilliga. Nu när vi har gjort hallarna till statsegendom rasar de ihop!” Vid ett senare tillfälle sade distriktsguvernören till en av de äldste: ”Ni måste ha bett om att hallarna skulle rasa ihop, ... och er Gud fick dem att störta samman.”

Organisation i byarna

Nio moçambikiska byar växte upp jämsides med de åtta malawiska byarna. Dessa två grupper, förenade genom ett ”rent språk”, skulle leva tillsammans de 12 följande åren. (Sef. 3:9) Byarna var uppdelade i kvarter som var avgränsade från varandra med väl underhållna gator. Varje kvarter omfattade åtta jordstycken som mätte omkring 25 gånger 35 meter. Församlingarna var uppdelade kvartersvis. Efter det att förbudet hade utfärdats i lägren kunde de inte bygga hus som lätt kunde urskiljas som Rikets salar. De byggde i stället särskilda L-formade hus för detta ändamål. I varje sådant hus bodde det en änka eller någon ogift person för att ge sken av att huset var ett vanligt bostadshus. När mötet sedan hölls brukade talaren stå i vinkeln av detta ”L”, och han kunde därigenom se åhörarna på båda sidorna.

Runt utkanterna av varje by fanns dess machambas. Varje församling vårdade sig om ”församlingens machamba”, som alla församlingsmedlemmarna tog del i att odla. Det var deras bidrag till församlingens behov.

Byarnas storlek varierade efter antalet invånare i dem. En summering av folkmängden år 1979 visade att den moçambikiska byn nummer 7 var den minsta med endast 122 förkunnare och 2 församlingar, medan by nummer 9 var den största och mest avlägsna med 1.228 förkunnare och 34 församlingar. Hela lägret hade 11 kretsar. Bröderna kallade det här lägret, som omfattade de malawiska och moçambikiska byarna med omnejd, för Caricoområdet. Den sista folkräkning som vi har uppgifter om gjordes år 1981. Då uppgick invånarantalet i hela Caricoområdet till 22.529, och av dessa var 9.000 aktiva förkunnare. Senare ökade folkmängden ytterligare. (Enligt broschyren Consolidemos Aquilo Que nos Une, sidorna 38 och 39, förklarade den dåvarande presidenten, Samora Machel, att invånarantalet uppgick till 40.000.)

Chingoperioden — en svår tid

Naturligtvis hade Jehovas vittnen inte förts till Milange bara för att bli kolonister. Det var inte utan anledning regeringen kallade lägret för Caricos omskolningscentrum. Mitt i den malawiska byn nummer 4 fanns det nämligen ett administrativt centrum med kontor och bostadshus, och det var bemannat med regeringspersonal. Där fanns också en lägerledare, hans soldater och ett fängelse, i vilket många bröder blev inspärrade för olika tidsperioder i enlighet med det beslut ledaren fattade.

Chingo var den mest ökände ledaren av alla. Den tvåårsperiod han var ledare blev känd som ”Chingoperioden”. Fast besluten att bryta Jehovas vittnens orubblighet och ”omskola” dem tog han till varje psykologiskt knep han kände till, och han tillgrep också våld för att nå sitt mål. Trots att han praktiskt taget helt saknade konventionell utbildning hade han lätt för att uttrycka sig och talade övertygande och tyckte om att använda illustrationer. Han använde sin talförmåga för att indoktrinera bröderna med sin politiska filosofi och för att försvaga deras kärlek till Gud. En av hans ränker var ett ”femdagarsseminarium”.

”Femdagarsseminariet”

Ledaren meddelade att man hade planerat ett ”femdagarsseminarium” och befallde vittnena att välja ut de mest dugliga männen från byarna, sådana som var i stånd att vidarebefordra information av intresse. De skulle skickas till ett seminarium som skulle hållas på någon avlägsen plats. Bröderna vägrade. De var misstrogna beträffande hans avsikter. Men ”upprorsmakarna” som var närvarande pekade ut de bröder som hade ansvarsuppgifter, däribland kretstillsyningsmännen. Bland dem fanns Francisco Zunguza, Xavier Dengo och Luis Bila. En lastbil körde i väg med 21 män och 5 kvinnor. Dessa fick åka tiotals mil norrut till ett område norr om Lichinga i provinsen Niassa. Där fördes männen till ett ”omskolningsläger” tillsammans med kriminella, medan kvinnorna togs till ett läger för prostituerade.

Där fick de utstå svår tortyr, däribland något som plågoandarna kallade ”Kristi mönster”. Offrets armar hölls rakt ut från sidorna, precis som om de var på ett kors, och sedan placerades en påle parallellt med armarna. Nylonrep bands hårt om armarna och pålen, så att båda armarna var ombundna från ena handens fingerspetsar till den andra handens fingerspetsar. Med blodcirkulationen fullständigt avskuren i händer, armar och skuldror hölls han i den här ställningen under avsevärd tid i ett meningslöst försök att förmå honom att ropa ”Viva Frelimo”. På grund av den här grymma och omänskliga behandlingen fick en trogen äldstebroder, Luis Bila, en hjärtattack och dog.

Systrarna beordrades att göra ”kroppsövningar”, som bestod i att de tvingades springa utan avbrott, ibland ner i och upp ur vatten, eller utan uppehåll slå kullerbyttor uppför och nerför berget, och utsattes för oräkneliga andra kränkningar. Vilket seminarium! Vilken ”omskolning”!

Trots denna grymma behandling bevarade de flesta av dessa bröder sin ostrafflighet; endast två kompromissade. En av bröderna lyckades sända ett brev till inrikesministern i Maputo där han berättade om den här behandlingen. Det gjorde verkan. Guvernören för Niassa kom personligen i helikopter. Han berövade omedelbart ledaren och hans medhjälpare all myndighet och förklarade: ”Dessa kan betrakta sig som arresterade, eftersom de har handlat på ett sätt som Frelimo aldrig hade för avsikt.” När de andra fångarna som hade blivit utsatta för liknande behandling hörde detta, ropade de av glädje: ”Tack vare er har vi blivit befriade.” Bröderna svarade: ”Tacka Jehova.”

Efter en tid blev de förflyttade till ett annat läger, där behandlingen bara bestod i tvångsarbete. Allt som allt tog det nästan två år innan de återvände till Carico — och Chingo var där och tog emot dem. Han fortsatte att göra misslyckade försök att försvaga deras lojalitet mot Jehova genom att leda liknande ”seminarier”. När han slutligen skulle lämna Carico, höll han ett illustrativt tal på sitt karakteristiska sätt. Han erkände sitt nederlag och sade: ”En man riktar många hugg mot ett träd, och bara några få hugg till skulle behövas för att fälla trädet, men mannen ersätts av en annan som med bara ett enda hugg slutför hela arbetet. Jag gjorde många hugg men lyckades inte slutföra arbetet. Efter mig kommer det andra. De kommer att använda andra metoder. Ge inte upp. ... Fortsätt att stå fasta. ... Om ni inte gör det, kommer de att få äran.” Genom att bevara sin kärlek till Jehova stark bemödade sig bröderna emellertid om att se till att bara Jehova fick äran. — Upp. 4:11.

De som var kvar i städerna

Satt alla Jehovas vittnen i Moçambique vid den här tiden i fängelser eller fångläger? Trots att deras fiender sökte efter dem med ljus och lykta på arbetsplatserna och i så gott som varje bostadsområde, fanns det några som lyckades komma undan. Det var inte alla som var ivriga att skicka dem i fängelse eller på annat sätt få dem bestraffade. Men vittnena riskerade ständigt att gripas. Sådana vardagssysslor som att köpa mat och hämta vatten vid en allmän vattenkran var förenade med stor risk.

Lisete Maienda, som var kvar i Beira, påminner sig: ”Eftersom jag inte hade varit på de obligatoriska politiska mötena, vägrades jag ett kort som man måste ha för att kunna köpa mat. Lyckligtvis erbjöd en vänlig affärsinnehavare mig att komma till hans affär enskilt, och han brukade sälja några kilo mjöl till mig.” (Jämför Uppenbarelseboken 13:16, 17.) Broder Maienda blev avskedad från sitt arbete vid hamnen i Beira sex gånger, men varje gång sökte hans arbetsgivare upp honom, eftersom hans yrkeskunskaper var så värdefulla för företaget.

Även om det var ytterst riskfyllt att vittna och att församlas, släcktes inte det andliga ljuset i någon av de större städerna i landet. Till familjen Maienda i Beira slöt sig en grupp ungdomar från stadsdelen Esturro. Dessa ungdomar var modiga och törstade efter sanningen. Tillsammans höll de ljuset lysande i provinsen Solafas huvudstad, Beira. Gruppen visade så stort nit att de, trots fara, kunde ta sig över gränsen till Rhodesia (nu Zimbabwe) för att få tag i andlig föda.

Avdelningskontoret i Salisbury (nu Harare) arbetade modigt och oförtrutet för att hjälpa bröderna som var spridda över den norra regionen. När nyheten om att en grupp alltjämt församlades i Tete nådde avdelningskontoret, skickade man således dit två bröder för att se till gruppens behov. Likt Epafroditos, Paulus’ medarbetare, längtade de efter att få se bröderna. (Fil. 2:25—30) En av de bröder som skickades till dem var den högt älskade Redson Zulu, som var känd överallt i den norra regionen för sina livliga tal på chichewa. Med stor risk cyklade han och hans kamrat genom bushen för att betjäna sina isolerade moçambikiska bröder.

På samma sätt fortsatte ljuset att brinna i provinsen Nampula. Det fanns en grupp odöpta förkunnare där, och de fortsatte att hålla mötena på sitt eget sätt. Till en början var det åtta närvarande, men snart växte det till 50. När en broder från Carico skickades till Nampula för att läggas in på sjukhuset där, fick han kontakt med en medlem av den här gruppen odöpta, en person som arbetade på sjukhuset. Brodern som var inlagd på sjukhuset skrev till Sällskapet, och avdelningskontoret instruerade honom att studera med gruppen för att förbereda dem som var redo för dop. Fem blev döpta. De fick ytterligare hjälp när ett vittne från Nederländerna, som arbetade i Nampula, upplät sitt hem för möten. Med tiden kvalificerade sig några i gruppen att axla ansvar som äldste.

Lindring i Centralfängelset

År 1975 skickades den ena gruppen efter den andra från fängelset i Maputo till landets norra del. När en grupp lämnade fängelset, anlände en ny grupp i dess ställe. I slutet av februari 1976 beslutade så regeringen att stoppa den ändlösa förflyttningen av fängslade vittnen.

Några månader senare gjorde president Samora Machel ett besök i Maputos centralfängelse. Syster Celeste Muthemba, en av de fängslade, tog tillfället i akt att vittna för presidenten. Han lyssnade vänligt, men sedan presidenten hade gett sig av fick systern en skarp tillrättavisning av fängelseledningen. En vecka senare kom det en order om att hon skulle friges. Hon fick också ett dokument som garanterade henne skydd mot ytterligare politiska trakasserier och berättigade henne att få tillbaka sin tidigare anställning på centralsjukhuset. Dessutom beordrade presidenten frigivning av alla Jehovas vittnen i det fängelset.

De som var i Maputo organiserade sig i församlingar. Inom kort hade man bildat 24 församlingar inom ett område som sträckte sig från Maputo mot nordöst till Inhambane. Fidelino Dengo fick i uppdrag att besöka dem. Dessutom förordnade avdelningskontoret i Sydafrika en kommitté av äldste som skulle sörja för dessa gruppers andliga behov. De utvecklade försiktiga metoder för informellt vittnande. De gjorde anordningar för att bröderna skulle kunna vara med vid sammankomster i grannlandet Swaziland. När ett vittne återvände från Carico, höll bröderna sammankomster, förklädda till välkomstfester, till och med i Moçambique.

Hur var det då i Carico? Vilka anordningar för andlig verksamhet fanns det där?

ON-kommittén har tillsyn över lägret

De malawiska bröderna, som stod under tillsyn av avdelningskontoret i Zimbabwe, hade bildat en särskild kommitté som sörjde för de andliga behoven i lägret. När bröderna från södra Moçambique fördes till Carico kunde de dra nytta av den här anordningen, som då redan var i funktion där. Ytterligare två bröder från landets södra del, Fernando Muthemba och Filipe Matola, förordnades att tjäna i den här kommittén.

ON-kommittén (Ofisi ya Ntchito: ”Avdelningen för tjänsten” på chichewa) skötte brevväxlingen med Sällskapet och organiserade krets- och områdessammankomster. Den sammanställde rapporter för hela lägret och sammanträffade regelbundet med de äldste i byarna. Den hade också tillsynen över arbetet i de 11 kretsarna. ON-kommittén hade ett tungt ansvar, i synnerhet eftersom brödernas relation till myndigheterna var så bekymmersam.

Att predika och göra lärjungar i lägret

Åtskilliga som studerade Bibeln tillsammans med vittnena samt andra intresserade personer som följde med bröderna till Milange år 1975 blev döpta i november 1976.

Många som hade tjänat som reguljära pionjärer fortsatte att predika under hela sin fängelsevistelse och förflyttningen till lägret. Men för vilka predikade de? Till en början studerade de med dem som ännu inte var döpta, däribland brödernas barn. En familj som hade många barn betraktades som ett ”bra distrikt”. Föräldrarna studerade med några av barnen, och studierna med de övriga barnen delades upp bland de ogifta förkunnarna. På det sättet fortsatte många att vara aktiva i arbetet med att göra lärjungar.

Detta var emellertid inte nog för dem som verkligen hade evangeliseringsandan. En nitisk pionjär började spana efter distrikt utanför lägret. Det hade naturligtvis sina risker på grund av de restriktioner som lägerledningen hade infört. Han insåg att han måste finna någon förevändning för att kunna lämna lägret. Vad skulle det kunna vara? Efter att ha bett till Jehova om vägledning bestämde han sig för att sälja salt och livsmedel till människor utanför lägret. Han begärde ett högt pris för sina varor för att slippa sälja och försökte få tillfälle att avge ett vittnesbörd. Den här metoden slog igenom. Med tiden kunde man se många sådana här ”försäljare” erbjuda sina varor utanför lägret. För att täcka det utspridda distriktet var de tvungna att färdas långa sträckor. De gav sig i väg i gryningen och återvände på kvällen. Det fanns inte så mycket ”växtlighet” för så många ”gräshoppor”. Men på det här sättet kunde många som levde i det här området lära känna sanningen.

”Zambézias jordbrukscentrum”

Tack vare dessa flitiga ”omskolningselevers” ihärdiga arbete och de regn som området välsignades med blomstrade jordbruksproduktionen. Vittnena i lägret fick rika skördar av majs, ris, maniok, hirs, sötpotatis, sockerrör, bönor och frukt, till exempel mafura. Caricoområdets spannmålsmagasin svämmade över. Uppfödningen av fåglar och mindre djur, till exempel kycklingar, ankor, duvor, kaniner och grisar, berikade deras kost med proteiner. Den hunger de hade fått känna av i början hörde nu till det förgångna. Det övriga landet däremot led av den största hungersnöden i dess historia. — Jämför Amos 4:7.

Som ett erkännande av denna framgång i jordbruksarbete började regeringen kalla lägerområdet för ”Zambézias jordbrukscentrum”. Med inkomsterna från försäljningen av överskottsprodukter kunde bröderna skaffa sig kläder och till och med några radioapparater och cyklar. Trots att de var fångar var de väl utrustade tack vare sin flit. Samvetsgrant lydde de regeringens skattelagar; de var faktiskt bland de mer betydande skattebetalarna i området. I överensstämmelse med Bibelns normer måste de samvetsgrant betala skatter, också under sådana här förhållanden, och det var ett krav för att få några som helst privilegier i församlingen. — Rom. 13:7; 1 Tim. 3:1, 8, 9.

Kulturellt utbyte

Det förekom ett ömsesidigt kulturellt utbyte och ett utbyte av färdigheter i Carico. Många lärde sig nya färdigheter, till exempel att mura, snickra och skulptera figurer i trä. Tillsammans utvecklade de förmågor att tillverka verktyg, att arbeta med gjutjärn, att snickra kvalitetsmöbler och så vidare. Förutom att de personligen fick nytta av dessa färdigheter, som de antingen lärde sig eller förbättrade, skaffade de sig ytterligare en inkomstkälla tack vare denna verksamhet.

Den största utmaningen när det gällde kulturellt utbyte inbegrep språk. Moçambikierna lärde sig chichewa, det språk som talades av malawierna. Det blev huvudspråket som talades i lägret, och det mesta av den litteratur som fanns tillgänglig var på chichewa. Så småningom lärde sig malawierna också tsonga och dess dialekter som talades i södra Moçambique. Många lärde sig också engelska och portugisiska, vilket senare visade sig vara en tillgång för dem när de fick särskilda tjänsteprivilegier. En av de äldste påminner sig: ”Du kunde träffa en broder eller en syster som talade ditt språk flytande, och du visste inte om han var moçambikier eller malawier.”

Hur man fick in den andliga födan i lägret

Den kom från Zambia via Malawi. På vilket sätt? En kretstillsyningsman svarade: ”Bara Jehova vet.” ON-kommittén valde ut unga malawier i lägret — av vilka många var pionjärer — och lät dem cykla över gränsen och vid en avtalad plats möta dem som hade fått i uppdrag att leverera brev och litteratur. På det här sättet fick församlingarna aktuell andlig föda.

Varje år brukade ON-kommittén dessutom ta sig över gränsen till Zambia eller Zimbabwe för att där vara med vid zontillsyningsmannens besök, en anordning från den styrande kretsen. Genom dessa och andra anordningar bevarade bröderna i Carico starka band med Jehovas synliga organisation och förblev därigenom förenade i tillbedjan av Gud.

Det var nödvändigt att göra särskilda anordningar för församlingsmöten. Eftersom bröderna var under ständig uppsikt, hölls många av mötena i gryningen eller ännu tidigare. Talaren stod inne i huset och deltagarna utanför. De gav intryck av att äta gröt ute på gårdsplanen. En del möten hölls i flodbäddar eller i naturliga sänkor. Men förberedelsearbetet för sammankomster inbegrep mycket mer.

Sammankomster — hur de organiserades

Sedan ON-kommittén hade fått allt material för programmet från Sällskapet, drog den sig undan till by nummer 9 och stannade där i flera veckor. På denna relativt avlägsna plats arbetade bröderna nätterna igenom i skenet av en lykta. De översatte dispositioner, gjorde dramainspelningar och förordnade talare. De hade särskilt stor nytta av den manuella kopieringsapparat som de hade fått från Zimbabwe. De upphörde inte med att arbeta förrän hela programmet för serien om sex sammankomster var färdigt.

Förutom detta fick en grupp i uppdrag att leta reda på ett lämpligt ställe som kunde tjäna som sammankomstplats och göra i ordning där. Den kunde ligga på en bergssluttning eller i skogen, men fick inte ligga längre bort från lägret än en mil. Allt måste göras utan myndigheternas och ”upprorsmakarnas” kännedom. Bröderna lånade små bärbara radioapparater, och med dessa gjorde de i ordning en ljudanläggning som skulle betjäna mer än 3.000 åhörare. Det fanns alltid ett vattendrag i närheten där man ordnade en dopbassäng genom att bygga en fördämning. Bröderna ordnade i förväg med podium, åhörarplatser och avdelningar för rengöring och underhåll. Slutligen var sammankomstplatsen klar — på en ny plats varje år.

Man gjorde anordningar så att alla i byarna kunde få möjlighet att vara med. Det fungerade bra, eftersom bröderna visade sådan underbar samarbetsanda. Alla kunde inte vara med vid sammankomsten samtidigt, eftersom en öde by kunde dra till sig myndigheternas uppmärksamhet. Därför turades man om — en familj var med vid sammankomsten första dagen, medan grannfamiljen var med andra dagen. Familjen som stannade kvar rörde sig kring grannens hus. På det sättet märkte ingen att familjen var borta. Betydde detta att några gick miste om delar av sammankomstprogrammet? Nej, eftersom varje dags program framfördes två gånger. Följaktligen varade en tredagarssammankomst sex dagar och en tvådagarssammankomst fyra dagar.

Ett nätverk av uppmärksamma vakter, utposterade var femhundrade meter, bildade en kommunikationskedja som sträckte sig hela vägen från lägrets administrativa centrum till sammankomstplatsen. Varje misstänkt rörelse som kunde utgöra ett hot mot sammankomsten satte fart på den här kommunikationskedjan, och budskap vidarebefordrades tre eller fyra mil bort på bara 30 minuter. Detta gav sammankomstorganisationen tillräckligt med tid att fatta ett beslut. Det kunde betyda att man fick avsluta sammankomsten och gömma sig i skogen.

José Bana, en äldstebroder från Beira, erinrar sig: ”Vid ett tillfälle varnade polisen oss kvällen innan och sade att de redan kände till att vi skulle ha en sammankomst och att de skulle upplösa den. Saken lades fram för de ansvariga bröderna. Skulle de ställa in sammankomsten? De bad till Jehova och bestämde sig för att vänta till nästa morgon. Svaret kom — ett skyfall under natten gjorde att Munduzifloden svämmade över sina bräddar, och den förvandlades till en sjö. Eftersom polisen befann sig på andra sidan floden, kunde alla vittnena vara med vid sammankomsten. Ingen behövde stanna i lägret, och det behövdes ingen kommunikationskedja. Vi sjöng Rikets sånger av hjärtans lust.”

Avfällighet och by nummer 10

En grupp avfällingar som kallade sig ”de smorda” bildade en sekt, och de ställde till en hel del problem. Medlemmarna av gruppen kom huvudsakligen från de malawiska byarna, och de hävdade att ”de äldstes tid” hade gått till ända år 1975 och att de, som ”de smorda”, skulle ta ledningen. Innehållet i boken Evigt liv i Guds söners frihet, utgiven av Sällskapet, var till stor hjälp för en del som hade svårt att förstå vad det innebar att vara smord. Men avfällingarna fortsatte att påverka andra, och många som lyssnade på dem fördes på avvägar. Avfällingarna lärde bland annat ut att det inte var nödvändigt att sända rapporter till Sällskapet. I stället skulle de helt enkelt kasta upp de här rapporterna i luften, sedan de hade framburit en bön.

Man beräknar att omkring 500 blev uteslutna som ett resultat av avfällingarnas inflytande. De bestämde sig själva för att bygga en egen by, och de fick myndigheternas tillåtelse att göra det. Det blev by nummer 10. Senare omgav sig sektens ledare med en rad unga kvinnor, av vilka många födde barn åt honom.

By nummer 10 och dess grupp fanns kvar hela den återstående lägerperioden. Den här gruppen ställde till många problem för de trogna bröderna. En del av dem som i början blev påverkade av gruppen och slöt sig till den ångrade sig senare och vände tillbaka till Jehovas organisation. Avfällingarnas samhälle upplöstes slutligen när lägertiden upphörde.

”Lägret är vårt fängelse, och husen är våra celler”

Fram till början av år 1983 såg livet i lägret i viss mån normalt ut. Men bröderna glömde inte att de var fångar. Somliga lyckades visserligen ta sig ut ur lägret och återvända till sina städer. Andra kom på besök och gav sig sedan av. Ändå fanns samhället som sådant kvar. Det är helt naturligt att bröderna kände hemlängtan. De skickade brev antingen per post eller med de få bröder som vågade besöka lägret för att hälsa på sina släktingar och gamla vänner — fast en del av dessa bröder greps och fängslades.

Xavier Dengo brukade säga: ”Ni malawier är flyktingar, men vi är fångar. Lägret är vårt fängelse, och husen är våra celler.” Men våra malawiska bröders situation var faktiskt ganska likartad. Det till synes normala livet i byarna fick dock ett tvärt slut.

Väpnad invasion orsakar panik och död

I början av år 1983 började väpnade medlemmar av motståndsrörelsen invadera Caricoområdet, och de tvingade ledaren för det administrativa centret att söka skydd i Milange, huvudorten i området, 30 kilometer från lägret. En relativt kort tid verkade bröderna åtnjuta viss frihet, även om de fortfarande stod under myndigheternas uppsikt.

Den 7 oktober 1984, medan man höll på att avsluta förberedelserna för en områdessammankomst, inträffade en tragedi. En väpnad grupp närmade sig från öster. De drog fram genom by nummer 9 och lämnade panik och död efter sig. Sedan de hade dödat broder Mutola i den malawiska byn nummer 7, dödade de Augusto Novela i den moçambikiska byn nummer 4. I den moçambikiska byn nummer 5 varnades broder Muthemba av skottlossningen. När han såg en broders kropp på marken, ropade han till Jehova om hjälp. De väpnade männen plundrade och brände hus. Män, kvinnor och barn sprang skräckslagna åt alla håll och sökte desperat skydd. Denna våldsamma attack var bara inledningen till mer som skulle komma. Sedan gruppen hade gått igenom lägret, valde de ett område strax norr om by nummer 1, där de inrättade sin operationsbas.

De följande dagarna gjorde de dagliga anfall i lägret — de plundrade, brände hus och dödade. Vid ett sådant tillfälle dödade de sex malawiska vittnen, däribland kretstillsyningsmannens, Fideli Ndalamas, hustru.

Andra togs till fånga och fördes till gruppens operationsbas. De försökte speciellt tvångsrekrytera unga män till sin militariserade rörelse. Många unga män flydde från byarna och gömde sig i sina machambas (odlade jordstycken), och deras familjemedlemmar förde mat till dem. Unga kvinnor rekryterades som kokerskor, men inkräktarna försökte sedan tvinga dem att bli deras älskarinnor. Hilda Banze var en av dem som gjorde motstånd mot sådana påtryckningar, och därför blev hon så svårt slagen att hon lämnades att dö. Lyckligtvis tillfrisknade hon.

Den väpnade gruppen krävde att invånarna skulle förse dem med mat och bära deras utrustning. Bröderna vägrade, eftersom detta skulle innebära ett brott mot deras kristna neutralitet. Deras vägran bemöttes med våldsam vrede. Det fanns ingen plats för neutralitet och mänskliga rättigheter i en isolerad värld där slag och vapen var den enda lag man erkände. Omkring 30 bröder dog under den här stormiga perioden. En av dessa var Alberto Chissano, som vägrade att på något som helst sätt understödja gruppen. Han försökte förklara: ”Jag tar inte del i politik, och det är anledningen till att jag fördes hit från Maputo. Jag vägrade tidigare, och det gör jag nu också.” (Jämför Johannes 18:36.) Det här blev för mycket för förtryckarna, som ursinnigt släpade i väg honom. Broder Chissano var väl medveten om vad som skulle hända. Hans ansiktsuttryck vittnade om hans orubbliga tro när han tog farväl av bröderna. ”I den nya världen” var hans sista ord innan han blev svårt slagen och dödligt sårad. Bröderna i lägrets sjukvårdsgrupp försökte rädda hans liv, men de lyckades inte. Det skulle sannerligen bli ”i den nya världen”, eftersom inte ens hotet om döden kunde bryta hans tro. — Apg. 24:15.

Befriade ur en brinnande eldsugn

Något måste göras för att lätta på den olidliga spänningen. ON-kommittén sammanträffade med de äldste och de biträdande tjänarna för att diskutera hur de skulle få till stånd en dialog med motståndsrörelsen. Männen i motståndsrörelsen hade emellertid redan skickat ut en kallelse till alla i området och uppmanat dem att komma till deras operationsbas. Äldstebröderna bestämde sig för att gå dit, och en ansenlig grupp vittnen erbjöd sig frivilligt att följa med dem. Två bröder instruerades att tala för bybornas räkning. Isaque Maruli, en av de utsedda talesmännen, gick först hem för att underrätta sin unga hustru och ta farväl av henne. Orolig över vad som skulle kunna hända försökte hon avråda honom. Han talade tröstande till henne och frågade: ”Tror du att vi har överlevt hittills därför att vi har varit så smarta? Är vi mer värda än våra bröder?” Hon gav tyst sitt samtycke. De bad tillsammans och tog farväl av varandra.

Med på mötet fanns förutom bröderna också personer som inte var vittnen och som var villiga att understödja den väpnade motståndsrörelsen. Dessa personer var emellertid få i jämförelse med bröderna, vars antal uppgick till omkring 300. Det var ett verkligt känsloladdat möte, där man ropade slagord och sjöng militära sånger. Man pålyste: ”I dag skall vi ropa ’Viva Renamo’ [Resistência Nacional de Moçambique (Motståndsrörelsen), rörelsen som stred mot Frelimoregeringen] tills löven faller av från dessa träd.” Ledaren, soldaterna och de som inte var vittnen blev otåliga över brödernas tystnad. En politisk representant som ledde mötet förklarade rörelsens ideologi. Han berättade att ledningen hade beslutat att utrymma byarna och att alla måste sprida ut sig och bo på sina machambas. Sedan lät han de närvarande få ordet. Våra bröder förklarade sin neutrala hållning. De hoppades att man skulle förstå skälen till att de inte försåg motståndsrörelsen med mat, bar deras utrustning och så vidare. När det gällde att sprida ut sig från byarna, hade de redan varit tvungna att göra detta.

Ledaren ogillade starkt brödernas modiga svar, men lyckligtvis var den politiske representanten mera förstående. Han lugnade ner ledaren och skickade i väg bröderna i frid. De kom således levande ut ur vad de beskrev som en ”brinnande eldsugn”. (Jämför Daniel 3:26, 27.) Men freden var inte garanterad. Någonting verkligt uppskakande skulle inträffa några dagar senare.

Massakern i by nummer 7

Trots att solen sken söndagen den 14 oktober 1984, visade det sig bli en mörk dag i Carico. Tidigt den dagen hade bröderna hållit sina församlingsmöten, och efter det hade en del av dem besökt byarna för att hämta återstående tillhörigheter innan de snabbt vände tillbaka till sina nya hem ute på fälten. Utan förvarning lämnade en väpnad grupp sin operationsbas och gav sig i väg mot den moçambikiska byn nummer 7. Männen i gruppen grep en broder i utkanten av by nummer 5 och befallde honom: ”Visa oss vägen till by nummer 7, och du skall få se vad krig är.” När de kom fram till byn, samlade de ihop alla som råkade vara där. Dessa beordrades att sätta sig i ring i den ordning som deras byar var numrerade. Sedan började förhöret.

”Vem misshandlade och rånade vår mudjiba [en obeväpnad spanare eller angivare]?” frågade de. Bröderna, som var ovetande om vad männen talade om, svarade att de inte visste. ”Om ingen tänker tala, skall vi ta den här mannen här framme och visa vad som händer.” De sköt brodern i pannan från mycket nära håll. Alla var uppskakade. Frågan upprepades gång på gång, och varje gång väntade ett nytt offer på att skjutas. Kvinnor, som höll i sina små barn, tvingades att se på när deras män barbariskt avrättades. Så till exempel tvingades syster Salomina att se på när hennes make, Bernardino, dödades. Också kvinnor mördades. Leia Bila, hustrun till Luis Bila som hade dött av en hjärtattack i lägret i närheten av Lichinga, var en av dem. Hennes små barn blev därför föräldralösa. Inte heller skonade mördarna de unga, exempelvis Fernando Timbane, som till och med sedan han hade blivit skjuten bad till Jehova och försökte uppmuntra de andra.

När tio offer brutalt hade avrättats, uppstod en meningsskiljaktighet mellan mördarna, och den gjorde slut på mardrömmen. På deras befallning reste sig broder Nguenha, som skulle ha blivit det elfte offret, upp från ”dödens stol”. Han erinrar sig: ”Jag hade bett till Jehova om att han skulle dra försorg om min familj, eftersom mina dagar var till ända. Så jag reste mig och kände ett ovanligt mod. Den känslomässiga chocken kom först senare.”

De överlevande tvingades sedan att bränna ner de återstående husen i byarna. Innan de väpnade männen gick sin väg sade de varnande: ”Vi hade fått order om att döda 50 av er, men de här tio räcker. De får inte begravas. Vi skall hålla vakt, och om en enda kropp försvinner, skall tio dö för varje saknad kropp.” Vilken egendomlig och avskyvärd order!

När ljudet av skotten ekade genom området och nyheten spred sig med dem som hade lyckats fly, svepte en ny våg av panik över byarna. I förtvivlan flydde bröderna in i skogen och till bergen. Först senare avslöjades det att en utesluten person, som ville ansluta sig till motståndsrörelsen, hade gett upphov till de anklagelser som utlöste massakern. Han hade också blivit tjuv. Han hade framfört de falska anklagelserna mot bröderna i sin egen by i ett försök att vinna gruppens ynnest och förtroende. Senare, när männen i gruppen upptäckte att de hade blivit lurade, grep de upphovsmannen till dessa lögner och dödade honom på ett mycket barbariskt sätt.

De började sprida ut sig

Bröderna i hela Caricoområdet hade drabbats av sorg och var omtumlade. De äldste, också i tårar, försökte trösta de sörjande familjer som hade förlorat anhöriga vid massakern. Tanken att stanna kvar i området var outhärdlig. En naturlig följd blev därför att bröderna började sprida ut sig. Hela församlingar letade upp avlägsna platser, ända till 30 kilometer längre bort, där de kunde känna sig säkrare. En del bestämde sig för att stanna kvar i närheten av sina machambas. Äldstebröderna som ingick i ON-kommittén hade därför fått en dubbel arbetsbörda. De var tvungna att gå flera mil till alla de vitt kringspridda församlingarna för att hjälpa medlemmarna i hjorden att bevara endräkten och se till deras fysiska och andliga trygghet.

Nyheten om den här dystra situationen nådde avdelningskontoret i Zimbabwe, och de såg till att representanter därifrån besökte bröderna och byggde upp dem. Bröderna i Zimbabwe tog också kontakt med den styrande kretsen i Brooklyn angående behovet av mat, kläder och medicin i lägret i Milange. Den styrande kretsen, som kände djup oro över brödernas välfärd, tillrådde att man skulle använda tillgängliga penningmedel till att sörja för deras behov. Om det ansågs tillrådligt, skulle bland annat anordningar göras för att hjälpa dem att lämna Milangeområdet och återvända till sina hemtrakter. Detta förslag verkade klokt.

I början av år 1985 reste medlemmar av ON-kommittén från Milange, precis som de hade gjort varje år, för att sammanträffa med zontillsyningsmannen som var utsänd av den styrande kretsen. Zontillsyningsmannen det här året var Don Adams från Brooklyn. Vid ett möte, där också avdelningskontorens kommittéer i Zambia och Zimbabwe var med, lade medlemmarna i ON-kommittén fram sina bekymmer angående Caricoområdet. De fick rådet att tänka efter om det var förståndigt att stanna kvar i Carico. Uppmärksamheten riktades på den bibliska princip som finns nedtecknad i Ordspråken 22:3: ”Klok är den som har sett olyckan och griper sig an med att gömma sig.” Med dessa ord i tankarna återvände de till lägret.

Ge sig av? Hur? Och vart?

Rådet förmedlades omedelbart till församlingarna. En del följde det omgående. Det gjorde exempelvis João José, en ogift broder som senare var med om att bygga anläggningarna för avdelningskontoren i Zambia och Moçambique. Tillsammans med en grupp andra gick han över gränsen till Malawi och sedan till Zambia utan några större problem.

Situationen var emellertid inte så lätt för andra. Många familjer hade småbarn att ta hand om. Medlemmar av motståndsrörelsen bevakade ständigt vägarna, och alla som färdades på dem attackerades. Eftersom Jehovas vittnen fortfarande var föraktade och jagade i Malawi, utgjorde den malawiska gränsen en annan utmaning, speciellt för de malawiska bröderna. Den svåra frågan var därför: Hur skulle de ge sig i väg? Vart skulle de ta vägen? Hur skulle de, efter att ha levt alla dessa år i bushen utan några som helst identitetshandlingar, kunna passera gränserna? I ett ytterst spänt möte med de äldste gav medlemmarna i ON-kommittén svaret: ”Vi vet inte heller.” De betonade: ”Men en sak är säker — vi måste sprida ut oss.” De avslutade: ”Var och en bör be en bön, göra upp en plan och handla.” — Jämför 2 Krönikeboken 20:12.

Under de följande månaderna blev detta huvudtemat på mötena. Flertalet av äldstebröderna stödde uppfattningen att man skulle ge sig av och uppmuntrade bröderna att göra slag i saken. Andra bestämde sig för att stanna. Slutligen började den spridda utvandringen. Malawiska bröder som försökte återvända hem stoppades vid gränsen av samma skäl som tidigare, och de var tvungna att vända tillbaka. Det dämpade deras entusiasm som hade beslutat sig för att ge sig av och förstärkte deras argument som föredrog att stanna. En kallelse till ytterligare ett ”viktigt möte” vid militärbasen visade sig bli den avgörande faktorn för de flesta.

Massutvandring

Den 13 september 1985, bara två dagar innan det utannonserade mötet skulle hållas, samlades de tre återstående medlemmarna av ON-kommittén, bröderna Muthemba, Matola och Chicomo, än en gång till ett möte. Vad skulle de rekommendera bröderna angående kallelsen? Mötet varade hela kvällen. Efter att ha framburit många böner och begrundat saken noga beslutade de: ”Vi måste fly i morgon kväll.” Omedelbart spred de, så långt det var möjligt, nyheten om beslutet med uppgift om när och var de skulle träffas. De församlingar som var överens om att man skulle ge sig av kom. Detta var ON-kommitténs sista åtgärd i lägret.

Klockan halv nio på kvällen, sedan de hade framburit en bön, började bröderna utvandringen som var uppdelad i tidsintervaller. Utvandringen var en väl bevarad hemlighet för soldaterna och ”upprorsmakarna”. Om de hade blivit upptäckta, hade det inneburit katastrof. I skydd av mörkret fick varje församling en kvart på sig att ge sig av — varje familj fick två minuter på sig. Det långa ledet av bröder slingrade sig tyst genom bushen utan att någon visste vad gryningen skulle föra med sig vid den malawiska gränsen, om de lyckades nå fram dit. Klockan ett på natten var de andliga herdarna i ON-kommittén de sista som gav sig av. — Apg. 20:28.

Efter att ha gått omkring 40 kilometer var Filipe Matola helt utmattad, eftersom han inte hade sovit på två dygn. Han slumrade till vid sidan av stigen medan han väntade på att den siste av de äldre vännerna skulle passera förbi. Vi kan föreställa oss den glädje han måste ha känt när Ernesto Muchanga kom springande från det främsta ledet med goda nyheter: ”Bröderna tas emot i Malawi!” Matola utropade: ”Det här visar hur Jehova öppnar vägen, när det inte tycks finnas någon utväg, alldeles som han gjorde vid Röda havet.” — 2 Mos. 14:21, 22; se också Psalm 31:21—24.

De följande månaderna fick de erfara vad det innebar att leva i flyktingläger i Malawi och Zambia, innan de återvände till Moçambique och till sina egna städer. Men vad hände med dem som stannade kvar i Caricoområdet?

De som stannade kvar

ON-kommitténs beslut nådde inte alla de vitt utspridda församlingarna innan utvandringen började. En del hörde pålysningen men beslutade sig ändå för att stanna och gå till mötet vid militärbasen. Maxaqueneförsamlingen och andra hade inte hört pålysningen, men de hade ändå bestämt sig för att fly. Innan bröderna gick till mötet såg de till att deras familjer förberedde flykten. Omkring 500 bröder kom till mötet. Det var kort och koncist. Ledaren sade: ”Vår ledning har beslutat att alla närvarande här skall komma till vår regionbas. Det blir en lång resa. Ni skall stanna där upp till tre månader.” Resan började med detsamma.

Genom att utnyttja soldaternas slöhet när det gällde att hålla vakt undkom de bröder som hade beslutat sig för att fly. De förenade sig med sina familjer och flydde hals över huvud mot den malawiska gränsen. De andra, antingen sådana som fogade sig efter den väpnade motståndsrörelsens order eller som inte hade fått tillfälle att fly, började resan mot sydväst till basen i Morrumbala, dit de kom fram flera dagar senare. När de väl var framme, utövade man ytterligare påtryckningar på dem för att få dem att understödja motståndsrörelsen. På grund av att bröderna vägrade utsattes de för svår tortyr och misshandlades otaliga gånger. Minst en broder dog till följd av detta. Tre månader senare tilläts de slutligen återvända till sina hem.

Många fortsatte att bo kvar i Caricoområdet under motståndsrörelsens fullständiga uppsikt. De var isolerade från resten av Jehovas organisation de sju följande åren. Det var en ansenlig grupp bestående av omkring 40 församlingar. Överlevde de andligen? Skulle deras kärlek till Gud vara stark nog för att de inte skulle duka under för förtvivlan? Vi skall återkomma till dem senare.

Flyktingläger i Malawi och Zambia

Inte alla som flydde från Carico togs villigt emot i Malawi. När medlemmarna av Maxaqueneförsamlingen vilade sig efter att ha passerat gränsen, upptäckte de malawiska poliserna dem och beordrade dem att vända tillbaka. Bröderna vädjade till polisen och förklarade att de hade flytt från kriget i det område där de hade bott. Poliserna var likgiltiga. Till synes utan någon valmöjlighet och i förtvivlan ropade någon: ”Vi skriker, bröder!” Och det var just vad de gjorde, och de gjorde det så högt att de drog till sig folks uppmärksamhet. Poliserna blev besvärade och sade åt dem att sluta skrika. En syster bad enträget: ”Låt oss åtminstone få laga lite mat åt barnen.” Poliserna gick med på hennes begäran och sade att de skulle få vända tillbaka senare. Lyckligtvis behövde de inte göra det. Senare fick vittnena hjälp av en viss myndighetsperson. Han hade med sig mat till dem och förde dem till det flyktingläger där de övriga bröderna var.

Moçambikiska Jehovas vittnen fyllde nu flyktinglägren i Malawi. Den malawiska regeringen tog emot dem som krigsflyktingar. Internationella Röda korset gav dem hjälp och skänkte dem förnödenheter för att lindra det obehag och de problem som de svåra väderleksförhållandena förorsakade i lägren, där man sov under bar himmel. Somliga fortsatte till Zambia, där de hänvisades till andra flyktingläger. Filipe Matola och Fernando Muthemba samarbetade nu med medlemmar av landskommittén i Malawi, och de letade upp de moçambikiska bröderna i dessa läger för att ge dem andlig tröst. Den styrande kretsen hade också godkänt att man skulle ge dem ekonomisk hjälp.

Den 12 januari 1986 gav en medlem av den styrande kretsen, A. D. Schroeder, andlig uppmuntran och framförde den styrande kretsens varma hälsningar till dessa bröder. Även om han inte kunde besöka lägren, höll han i Zambia ett föredrag som översattes till chichewa, bandades och sedan togs till de läger där de moçambikiska bröderna var.

Undan för undan fick dessa flyktingar hjälp att nå nästa destination — Moçambique. För många blev det Moatize i provinsen Tete. Ja, regeringens inställning till Jehovas vittnen i Moçambique höll sakta på att förändras, även om inte alla lokala myndighetspersoner ännu återspeglade den inställningen.

Tillbaka i Moçambique

Grupp efter grupp började sakta strömma in i samhällena öster om staden Tete. De fick bo i övergivna järnvägsvagnar som tidigare hade använts som offentliga toaletter. Sedan man hade städat dessa användes många av dem som mötesplatser vid åminnelsen av Kristi död, som hölls den 24 mars 1986.

Bröder från hela Moçambique väntade där i månader utan att veta hur de skulle bli transporterade tillbaka till sina hemorter. Denna väntan var prövande. Utan större framgång försökte bröderna få tag i något arbete för att få hjälp till sin försörjning och för att kunna spara ihop pengar till en flygbiljett. På grund av kriget var det omöjligt att färdas på vägarna. De blev inte alltid vänligt bemötta av lokala myndighetspersoner, som fortfarande försökte få dem att ropa politiska slagord. När detta inträffade svarade bröderna modigt: ”Det var den här frågan som gjorde att vi fördes till Carico. Där avtjänade vi vårt straff och var utlämnade åt de väpnade angriparnas godtycke. Vi lyckades undkomma på egen hand. Vad är ni fortfarande ute efter?” Med det svaret lämnades de i fred. Men man fortsatte att trakassera och fängsla de yngre bröderna i ett försök att rekrytera dem till regeringens armé för att bekämpa det väpnade uppror som fortfarande pågick i området. Många unga bröder tog till alla möjliga listiga knep för att slippa undan och för att gömma sig.

Kommittén i Malawi beslutade att Fernando Muthemba skulle resa till Tete för att ge hjälp åt bröderna där. När broder Muthemba kom fram till Moatize, bestämde sig myndigheterna för att undersöka hans bagage. Precis i rätt ögonblick kunde bröderna rädda den litteratur han hade med sig. Så vad fann polisen när de sökte igenom hans bagage? Han säger: ”Bara några klädtrasor.” De besvikna poliserna frågade: ”Är detta allt?” Ja, det var allt. Det var allt bagage den man hade som hade axlat så stort ansvar i lägret. Likt alla andra hade han kommit tillbaka berövad allt han hade. Just då var brödernas yttre allt annat än tilltalande — de var smutsiga, klädda i trasor, hungriga och hade uppenbarligen behandlats illa. De passade väl in på den inspirerade beskrivningen av många av Guds tjänare i det flydda: ”De gick omkring i fårskinn, i gethudar, medan de led brist, ... blev misshandlade; och världen var dem inte värdig. De irrade omkring i ödemarker ... och grottor och jordhålor.” — Hebr. 11:37, 38.

Äntligen — transport till Maputo

I Maputo fortsatte en kommitté som var förordnad av Sällskapet att kontakta olika regeringsrepresentanter och andra myndighetspersoner i ett försök att finna en transport åt bröderna i Tete och i Zambia. Så lyckliga Isaque Malate and Francisco Zunguza blev när de kom till FN:s flyktingkommissarie och fick veta: ”Man har redan godkänt över 50 flygtransporter för Jehovas vittnen”! De var tacksamma för att regeringen hade godkänt dessa transporter.

Ovetande om denna anordning brukade bröderna i Tete, som alla var placerade i läger i närheten av flygfältet, dagligen gå till flygplatsen i hopp om att något transportplan skulle ta med sig åtminstone några av dem. Märkbart rörd talar Fernando Muthemba om den 16 maj 1987: ”Klockan var halv åtta på morgonen. När jag tittade mot flygplatsen, såg jag två stora Boeingplan som skulle öppna ’luftbron’ till Maputo och börja evakuera alla Jehovas vittnen dit.” Så spännande! Att efter 12 år få återvända till sina städer!

Tyvärr såg bröderna långt ifrån presentabla ut. Emídio Mathe, en äldstebroder fran Maxaqueneförsamlingen, lånade ett par byxor av någon som hade mer än ett par, så att han kunde komma fram anständigt klädd. Bröderna som väntade på deras ankomst i Maputo tog också med sig kläder till planen så att flyktingarna skulle se värdiga ut när de steg ur planen. Skämdes de? ”Nej”, svarar Emídio, ”även om vi hade berövats våra materiella tillhörigheter, hade vi hoppet om att Jehova en dag skulle använda oss för att upphöja sitt namn. Vi var inte bekymrade över materiella ting; vi skämdes inte. Vi gick omkring klädda i trasor, men vår tro på Jehova var obesegrad.” Bröderna från Sydafrika och Zimbabwe gladde sig över att de kunde skänka tonvis med mat och kläder till de återvändande moçambikiska bröderna.

Regeringen ordnade med ytterligare transporter för de vittnen som återvände till andra provinser. Bröderna som återvände till provinsen Sofala, till det område som kallades Beirakorridoren (på grund av att området beskyddades av soldater från Zimbabwe), skulle råka ut för ytterligare svårigheter. Arton av dem, bland dem en äldstebroder, togs till fånga och fördes till en av motståndsrörelsens operationsbaser.

”Jehova är stor, ... Jehova är stor!”

Sedan operationsbasens ledare hade förhört bröderna och fått klart för sig att de var Jehovas vittnen, kallade han på en präst som förestod en kyrka i det område som stod under motståndsrörelsens uppsikt. Han sade till honom: ”De här är Jehovas vittnen, och nu vill de be tillsammans med er. Behandla dem väl.” Prästen (som någon tid dessförinnan hade fått några exemplar av Vakttornets publikationer när han var i Zimbabwe) såg häpen ut och ropade till brödernas förvåning: ”Jehova är stor, ... Jehova är stor!” Han fortsatte: ”Vi bad till Jehova att han skulle sända till oss åtminstone en person som kunde undervisa oss.”

Nästa dag församlade han de 62 medlemmarna i sin kyrka och bad äldstebrodern tala till dem. Brodern började med att säga att de måste göra sig av med alla sina avbilder. (5 Mos. 7:25; 1 Joh. 5:21) De lydde omedelbart. Han visade också att Jehova inte godkänner att hans tjänare driver ut demoner i vår tid och att han inte ger dem myndighet att göra detta och att ritualistiskt trummande inte är någon del av sann tillbedjan enligt Bibeln. (Matt. 7:22, 23; 1 Kor. 13:8—13) Avslutningsvis reste sig prästen och sade: ”Från och med i dag är jag och min familj Jehovas vittnen.” Alla i församlingen, med undantag av ett par, sade detsamma.

Under de fyra månader som bröderna var kvar där höll de möten regelbundet. När det var dags för dem att ge sig av, följde ett stort antal medlemmar i den här gruppen med dem. Många av dem hade tidigare aktivt understött de stridande fraktionerna.

Det var många som slöt sig till Jehovas folk under den här perioden, eftersom bröderna, trots de svåra levnadsförhållandena, aldrig slutade upp med att predika de goda nyheterna om Guds kungarike och att göra lärjungar. — Matt. 24:14; 28:19, 20.

Att återvända till livet i städerna

Bröderna var tacksamma att få återvända till städerna. Men utan identitetshandlingar, utan bostad och utan förvärvsarbete var livet fortfarande svårt. Nu började ett nytt skede i deras liv med nya utmaningar. Nationen själv drabbades av omvälvningar, inbördeskrig, hungersnöd, torka och arbetslöshet. Kunde Jehovas folk räta upp sig under dessa ytterst svåra förhållanden?

Regeringen kom till deras hjälp genom att inrätta en administrativ avdelning för social återanpassning. Många vittnen som hade innehaft framträdande poster i företag inom den allmänna och privata sektorn fick tillbaka sina befattningar. Andra blev egna företagare.

Många kunde återvända till sina tidigare bostäder, eftersom deras släktingar fortfarande bodde i dem. Men för andra var situationen inte så lätt. Deras hus hade övertagits av främlingar eller fientligt sinnade släktingar, eller också hade staten lagt beslag på dem. Vittnena som återvände visade ödmjukhet, och tvärtemot vad regeringen kunde ha fruktat valde de att inte ställa till besvär. Vittnen som inte hade förts till lägren öppnade sina hem för dessa hemlösa bröder. Så småningom hittade de någonstans att bo. Tack vare att Jehova välsignade deras flit har många i dag fina hem, något som överraskar dem som iakttog den ömkansvärda belägenhet som de befann sig i när de återvände. Det är värt att lägga märke till att inte ett enda Jehovas vittne behövde tigga trots att de levde i djup fattigdom. Efter några år blev det möjligt för människor att själva äga sina bostäder genom att de kunde köpa dem av staten, och den förste i hela landet som gjorde det var ett Jehovas vittne som hade varit i Carico. Maputos litteraturdepå finns för närvarande i denna byggnad.

Men bröderna var inte i första hand intresserade av att skaffa sig hus eller materiella fördelar. Det viktigaste för dem var att hitta platser där de kunde hålla sina möten. Var inte detta, när allt kommer omkring, det främsta skälet till att Jehova lyckligt och väl hade fört dem hem? Bröderna var fullt och fast övertygade om att så var fallet. (Jämför Haggaj 1:8.) Omedelbart ordnade de provisoriska Rikets salar av alla de slag — i trädgårdar, i vardagsrum och kök, i hyddor av plåt och gräs. Ibland var lokalerna luxuösa — vittnena samlades i hyrda skolsalar och föreläsningssalar på sjukhus. Flertalet av de 438 församlingarna i Moçambique församlas fortfarande i dessa provisoriska Rikets salar. Det finns några få undantag. Ett sådant är Beira, där bröderna, tack vare den hjälp de fick av avdelningskontoret i Zimbabwe och deras duktiga byggarbetsstyrka, lyckades övervinna många hinder och slutligen, den 19 februari 1994, överlämna de två första Rikets salarna av tegel i Moçambique.

Särskilda kommittéer — lagligt erkännande

För att kunna tillgodose brödernas materiella och andliga behov, när de ordnade sina levnadsförhållanden, förordnade den styrande kretsen särskilda kommittéer i Tete, Beira och Maputo. Dessa kommittéer stod under tillsyn av avdelningskontoren i Zimbabwe och Sydafrika. Denna anordning gjorde att församlingarna fick större uppmärksamhet. För att kunna tillhandahålla biblisk litteratur, som det var stort behov av, upprättade man litteraturdepåer i dessa städer. Dessa tjänade också som distributionscentraler för hjälpsändningar med mat och kläder. Krets- och områdessammankomster organiserades, även om man fortfarande behövde övervinna en del hinder innan dessa sammankomster kunde hållas fritt.

Den 11 februari 1991 genljöd så en spännande nyhet över hela landet, något som gladde Jehovas folk världen över. Regeringen i Moçambique gav lagligt erkännande åt Associação das Testemunhas de Jeová de Moçambique (Sammanslutningen Jehovas vittnen i Moçambique). Fernando Muthemba, som lojalt hade hjälpt till att sörja för bröderna i Carico, skulle tjäna som dess förste ordförande. Jehovas folk i Moçambique gladde sig också över de första Gileadutbildade missionärerna i landet. De bodde i missionärshem i Maputo och i Beira. Ytterligare ett hem gjordes i ordning i Tete för att man skulle kunna ta emot de missionärer som inom kort skulle komma.

Missionärer sprider glädje bland sina bröder

Ett verkligt missionärsfält öppnades i Moçambique. Självuppoffrande Gileadutbildade missionärer och erfarna pionjärer med särskilt uppdrag som redan hade tjänat på andra fält ville gärna ta del i det andliga återuppbyggnadsverket och skördearbetet i Moçambique och tog ivrigt emot inbjudan att få tjäna här. De kom från fem kontinenter, och många av dem kom från portugisisktalande länder, exempelvis Brasilien och Portugal. Deras nya förordnande var en verklig utmaning, eftersom landet åren 1990 och 1991 just hade börjat ta sig upp ur fattigdomens gungfly som det hade hamnat i på grund av krig och torka. Hans Jespersen, en dansk missionär som tidigare hade tjänat i Brasilien och som nu är områdestillsyningsman, säger: ”Det fanns praktiskt taget ingenting i affärerna, och man kunde se tydliga spår av krigets härjningar.” En stadig ekonomisk återhämtning är emellertid redan märkbar. Trots det är levnadsförhållandena fortfarande ytterst svåra för många av våra bröder som bor i norra delen av landet eller på landsbygden.

Missionärerna stötte på mycket som var nytt för dem. Innan fredsfördraget mellan Frelimoregeringen och Renamo undertecknades, var missionärerna på grund av de uppdrag de fick ibland tvungna att färdas i colunas (långa konvojer som eskorterades av beväpnade regeringsstyrkor), och då och då utsattes dessa för angrepp. Men missionärerna var mycket glada över att få lära känna sina bröder. För många av bröderna i Moçambique var det en dröm som gick i uppfyllelse när de fick träffa ett Jehovas vittne av annan ras eller nationalitet.

I ett avlägset område i landets norra del gick ett barn tillsammans med sin far en hel dag för att få träffa en missionärsbroder från Australien. När fadern lade märke till barnets förundrade ansiktsuttryck sade han: ”Talade jag inte om för dig att vi har vita bröder?” Många visade sin förtjusning när de hälsade på missionärerna och sade: ”Vi kände till er bara genom erfarenheterna i Årsboken.” Moçambikiska vittnen som fortfarande var kvar i flyktingläger i Zambia år 1993 sade: ”När vi i Zambia hörde att det fanns ett missionärshem i Tete, gjorde vi allt vi kunde för att återvända och få se det med egna ögon och få fortsätta vår tjänst här, 18 år efter det att vi fördes till Carico.”

Det främsta målet för missionärerna i Moçambique är att predika de goda nyheterna om Guds kungarike, något som skänker dem stor tillfredsställelse. De första missionärerna i Maputo och i Beira säger: ”Människornas andliga hunger var så stor att vi lämnade väldiga mängder litteratur varje dag.” Sällskapets publikationer i fyrfärg är unika här i landet och väcker stor uppmärksamhet bland allmänheten. Missionärshemmen används ofta som bibelstudiecentraler, eftersom många av dem som vi studerar med tycks föredra det.

Det finns för närvarande sex missionärshem och 50 missionärer runt om i landet. Missionärerna har olika uppgifter. Somliga av dem reser varje månad till församlingar enligt rutter som avdelningskontoret har fastställt. De samlar in rapporter och lämnar ut brev, tidskrifter och annan litteratur. I en av dessa rutter ingår det tidigare Caricoområdet i Milange.

Vad hände med de vittnen som stannade kvar i det här området och blev avskurna från de övriga bröderna?

Caricoområdet öppnas

Den 4 oktober 1992 undertecknades i Rom ett fredsfördrag mellan Frelimo och Renamo, och det gjorde slut på 16 års inbördeskrig i Moçambique, en händelse som firades vida omkring. På grund av detta var det möjligt att dra upp den ridå som hade avskärmat Caricoområdet. Och vad upptäckte man? Mer än 50 församlingar av Jehovas vittnen, vilka kom fram efter att ha varit isolerade i sju år. Hur hade de överlevt andligen under sådan sträng isolering?

I februari 1994 hölls i Milange en intervju med 40 bröder i ansvarsställningar. Tusen andra vittnen som hade gått mer än tre mil bara för att få träffa missionärerna var också närvarande. Äldstebröderna som hade stannat kvar sedan de andra hade begett sig därifrån berättade: ”Sedan många av oss hade blivit misshandlade på militärbasen, tilläts vi återvända och bosätta oss på våra machambas, som låg i utkanten av de avskaffade byarna. Med tiden tillät Renamo att vi byggde Rikets salar och höll våra församlingsmöten. De lovade oss — och de höll sitt löfte — att vi inte skulle bli ofredade när vi var i våra Rikets salar eller på väg till dem. Men de sade att de inte skulle ansvara för vad som hände om någon en mötesdag hittades hemma eller till och med utanför en Rikets sal.” Hur var det med predikandet? Deras svar är gripande: ”Utan kläder och berövade allt levde vi som djur, men vi glömde inte att vi var Jehovas vittnen och att vi var förpliktade att predika om Riket.” Vilken uttrycksfull demonstration av uppskattning av Gud och kärlek till honom!

År 1993 bevittnade områdestillsyningsmannen och hans hustru en enastående scen vid en kretssammankomst i Milange, något som visar att dessa bröder verkligen hade fortsatt att göra lärjungar. När brodern som höll doptalet bad dopkandidaterna resa sig, var det 505 personer av en åhörarskara på 2.023 som framställde sig för dop! Men det är inte allt.

”Saul” från Carico

Saul från Tarsos, en våldsam förföljare av Jesu Kristi efterföljare under det första århundradet enligt den vanliga tideräkningen, blev en nitisk tjänare åt Jehova. Carico hade också sin ”Saul”. Det är en man med fina ansiktsdrag och ett saktmodigt utseende, och för närvarande tjänar han som biträdande tjänare och reguljär pionjär. Det verkar inte vara något som skiljer honom från hans arbetskamrater när de sliter för att förtjäna sitt levebröd. Men lyssna när han gör ett uppehåll i arbetet och berättar sin erfarenhet:

”I juni 1981 tog motståndsrörelsen över det område där jag bodde. Tillsammans med andra män fördes jag till rörelsens baracker. Männen i motståndsrörelsen förklarade för oss den upphöjda målsättningen med deras kamp och vikten av att främja befrielsen av vårt folk. Jag fick militärutbildning och tog del i framgångsrika strider. Så såg mitt liv ut under de sju följande åren. På grund av min lojalitet mot rörelsen befordrades jag till en ledande befattning. Jag hade befälet över sju mindre grupper. Vi övertog kontrollen över många områden, och ett av dessa var Carico. Jag skickade ut en grupp till de byar där Jehovas vittnen bodde för att få deras stöd. Jag gav tillstånd till att man brände deras hus och dödade en del av dem. Mina kommandosoldater sade till mig: ’Vi kan döda dem alla, men vi kommer aldrig att kunna få dem att ändra sig.’ Med tiden skickades jag till andra baser.”

Även om den här ledaren inte hyste några betänkligheter mot att förfölja Jehovas folk, gav Jehova i sin ynnest honom en möjlighet att ändra sig. Han förklarar: ”Efter att inte ha träffat min hustru på sju år bad jag om permission för att kunna besöka henne. Det var i ett flyktingläger i Malawi som jag första gången personligen kom i kontakt med sanningen. I början avvisade jag den. Senare, när jag hörde talas om en ny värld, Guds kungarike och en värld utan krig, frågade jag mig själv: ’Kan någon som har gjort så mycket ont få nytta av det här?’ Det svar jag fick från Bibeln var: ’Ja, genom att tro på Gud och lyda honom.’ Jag tackade ja till ett bibelstudium, och i juni 1990 blev jag döpt. Sedan dess har jag tjänat som reguljär pionjär och hjälpt många av dem som jag tidigare kämpade tillsammans med. I ett enda läger hjälpte jag 14 personer att börja tjäna Jehova. Jag har tjänat där behovet har varit större, och jag har också haft min del i att lida ont på grund av neutralitetsfrågan. Jag är mycket tacksam mot Jehova för att han har visat barmhärtighet mot mig och för att han har haft överseende med sådana okunnighetens tider och har förlåtit mig på grundval av Jesu Kristi offer.” (Apg. 17:30) Det här är bara ett av de många exempel som visar varför de moçambikiska bröderna så ofta med djup uppskattning säger: ”Jehova är stor.” — Ps. 145:3.

Ett avdelningskontor i Maputo

Vem skulle ha kunnat gissa det? Det inträffade tidigare än väntat. Den styrande kretsen godkände att man öppnade ett avdelningskontor i Moçambique. Sedan år 1925, då gruvarbetaren Albino Mhelembe förde med sig sanningen från Johannesburg, hade avdelningskontoren i Sydafrika, Malawi och Zimbabwe ansvarat för arbetet i Moçambique. Men slutligen, sedan Sällskapet hade skaffat och renoverat ett stort hus i ambassadområdet i Maputo, började det moçambikiska avdelningskontoret, den 1 september 1992, öva tillsyn över det här vidsträckta fältet. Betelfamiljen var till en början liten och bestod av sju medlemmar. Avdelningskontorets kommitté hade ett uppfordrande arbete framför sig. Bröderna i kommittén skulle organisera arbetet på fältet, tillgodose brödernas andliga behov, men inte bara det, utan också deras materiella behov, samt assistera vid byggandet av Rikets salar och avdelningskontorets nya anläggning. Verkligen ett omfattande arbete. Men de fick hjälp.

Internationella frivilliga byggnadsarbetare från olika delar av världen arbetar nu tillsammans med de moçambikiska bröderna med att bygga Sällskapets nya anläggning på en underbar plats nära havsstranden. Betelfamiljen har vuxit och består nu av 26 medlemmar. Bröder och systrar från området kring Maputo hjälper också till. Som en enad skara strävar de efter att upphöja tillbedjan av den sanne Guden, Jehova, i den här delen av världen. — Jes. 2:2.

”Fortsätt att hålla män av detta slag kära”

De resande tillsyningsmännen här utför också ett krävande arbete. Exempel på sådana män är: Adson Mbendera, som brukade besöka församlingarna i norra delen av landet och som senare tjänade som medlem av ON-kommittén i lägret; Lameck Nyavicondo, som bröderna i Sofala minns med uppskattning; Elias Mahenye, som kom från Sydafrika för att hjälpa till med arbetet här och som fick utstå grymheter och varnande sade: ”PIDE [hemliga polisen] är borta, men dess förfader, Satan, Djävulen, verkar fortfarande. Fortsätt att vinna kraft och samla mod.” (1 Petr. 5:8) Utan att räkna med att få några fördelar har de avstått från all bekvämlighet de kan ha haft för att betjäna sina bröder.

Nyligen bildade man en krets i Milangeområdet där ”fängelsebyarna” låg. Bröderna som bor i det området är särskilt tacksamma mot Jehova för att de nu i ännu högre grad blir föremål för den omsorg som hans synliga organisation visar. Orlando Phenga och hans hustru lämnade Maputo för att tjäna i det här området, något som de ser som ett privilegium. Tillsammans med tusentals andra var broder Phenga aktör i det drama som utspelades i Carico. Väster om staden Tete, i trakter där många aldrig har sett en bil, går Benjamin Jeremaiah och hans hustru flera dagar till fots för att ge vittnen som i flera år varit isolerade på grund av kriget hjälp att bli återförenade. Raymond Phiri är en självuppoffrande ogift broder. För att klara sig undan eventuella anfall var han tvungen att sova uppe på ett berg tillsammans med de övriga vännerna i den församling som han besökte, och det var också där han skrev de rapporter han skickade till avdelningskontoret. Hans och Anita Jespersen, som tjänar i områdestjänsten med hela landet som sitt verksamhetsfält, har lärt känna både sina bröders andliga rikedom och deras materiella fattigdom.

Alla dessa bröder visar prov på det slags anda som fick aposteln Paulus att skriva följande med avseende på Epafroditos: ”Fortsätt att hålla män av detta slag kära.” — Fil. 2:29.

De fortsätter framåt med gudaktig nitälskan

Förutom att de trogna bröderna i Moçambique har bevarat sin ostrafflighet under svår provsättning, har de bevisat sin kärlek till Gud och sin nästa på andra sätt. I den offentliga förkunnartjänsten gör de frikostigt bruk av sin nyvunna frihet och de tidskrifter och den övriga litteratur som Jehova rikligen har försett dem med. Man kan se dem predika fritt på gator, torg och marknadsplatser, sådana som Xipamanine. Resultatet av deras arbete ses tydligt i den snabba tillväxten av lovprisare av Jehova.

Förutom att nya förkunnare har bidragit till tillväxten, har också de återvändande bröderna från flyktinglägren i grannländerna gjort detta. Hela kretsar har återvänt. De bygger snabbt Rikets salar genom att använda det material de får tag i. Det gör man också i de tillfälliga flyktingsamhällena, exempelvis i Zóbuè, vid den malawiska gränsen, och i Caboa-2, utanför Vila Ulongue. Utan att vänta på bättre tider sluter sig många till pionjärernas led. Mer än 1.900 vittnen tar nu del i heltidstjänsten. De uttrycker sin stora uppskattning av den övning de har fått i pionjärskolan, som började fungera här år 1992.

Nyligen hölls i Maputo en pionjärskola där nästan alla eleverna i klassen hade varit i Caricoområdet. Kan du gissa vilka som var instruktörer? Francisco Zunguza, som innehar det moçambikiska rekordet när det gäller antal gånger någon har suttit fängslad på grund av sin tro, och Eugênio Macitela, som häktades och sändes till Milange efter att ha studerat bara en vecka. Båda dessa bröder tjänar nu som kretstillsyningsmän. En av eleverna var Ernesto Chilaule. Han minns en händelse som han vill berätta: ”När jag passerar gatan där den nu avskaffade hemliga polisens, PIDE:s, byggnad finns och ser upp mot ett visst fönster, minns jag — det var där PIDE-agenterna sade till mig: ’Det skall du ha klart för dig, Chilaule: Det här är Moçambique, och ni kommer aldrig att bli lagligen erkända i det här landet.’ Och titta! Lite längre ner på gatan finns vårt lagligen erkända avdelningskontor!”

Vilken belöning broder Chilaule har fått! När han satt i Machavafängelset, brukade hans lilla Alita hämta mat från församlingen, som hade gjort anordningar för de behövande, och nu är hon hustru till Francisco Coana, som är medlem av avdelningskontorets kommitté. Broder Coana var den nitiske pionjären i Carico som fyndigt kom på att ”sälja” varor till människor utanför lägret för att på så sätt få möjlighet att predika för dem. Jehova har sannerligen välsignat de tusentals trogna vittnen som där uppe i norr, i Milangeområdet i Carico, på ett underbart sätt visade kärlek, tro och ostrafflighet till Jehovas härlighet och ära. — Ords. 27:11; Upp. 4:11.

Men kampen är inte över. Det finns nya faror som ställer vittnena inför nya utmaningar. Den anda av efterlåtenhet som har spritt sig runt om på jorden kan skörda sina offer här också, och den har redan gjort det. Omoraliskhet, materialism och likgiltighet, som är en följd av de till synes bättre tiderna, har också krävt sin tribut. Men Jehovas trogna tjänare i Moçambique fortsätter att göra allt de kan för att ständigt hålla sig vakna. De har bestått enorma trosprov. De är fast beslutna att med Jehovas hjälp också framgent tydligt visa att de älskar Jehova av hela sitt hjärta, med hela sin själ, med hela sitt sinne och med hela sin styrka och att de älskar sin nästa som sig själva. De visar orubblig tro på att Guds kungarike snart kommer att förvandla jorden till ett paradis, där det varken finns krig eller hungersnöd och där de får den stora glädjen att välkomna sina nära och kära tillbaka från döden, däribland alla dem i Caricoområdet som visade sig trogna mot Gud ända till döden. — Ords. 3:5, 6; Joh. 5:28, 29; Rom. 8:35—39.

[Karta på sidan 123]

(För formaterad text, se publikationen)

ZAMBIA

ZIMBABWE

SYDAFRIKA

MALAWI

MOÇAMBIQUE

Tete

Milange

Carico

Mocuba

Inhaminga

Beira

Maxixe

Inhambane

Maputo

Infälld karta: Flera bröder deporterades till São Tomé i Atlanten, cirka 400 mil från Moçambique

[Helsidesbild på sidan 116]

[Bild på sidan 131]

Man sade till Ernesto Chilaule: ”Ni kommer aldrig att bli lagligen erkända i det här landet. ... Det kan ni helt glömma!”

[Bilder på sidorna 140, 141]

I flyktinglägret i Carico 1) högg våra bröder ved och 2) trampade lera för att göra tegelstenar, medan 3) systrarna hämtade vatten. 4) De hittade på olika sätt att hålla sammankomster. 5) Xavier Dengo, 6) Filipe Matola och 7) Francisco Zunguza hjälpte till med att ge andlig tillsyn som kretstillsyningsmän. 8) En Rikets sal som byggdes här av malawiska bröder används fortfarande

[Bild på sidan 175]

Vittnen församlade till områdessammankomsten ”Gudaktig hängivenhet” i närheten av Maputo år 1989, strax efter det att de hade återvänt från lägren

[Bilder på sidan 177]

Övre bilden: Äldste och kretstillsyningsmän vid en plats där missionärer lämnar ut litteratur och brev varje månad

Nedre bilden: Missionärer i Tete får undervisning i chichewa

[Bilder på sidan 184]

Avdelningskontorets kommitté (från vänster: Emile Kritzinger, Francisco Coana, Steffen Gebhardt) och en bild av avdelningskontorets nya anläggning som nu byggs i Maputo