10 Hanna var djupt bedrövad, och hon började be till Jehova+ och gråta förtvivlat. 11 Och hon gav det här löftet: ”Arméernas Jehova, om du ser hur din tjänare lider och kommer ihåg mig och inte glömmer mig utan ger mig en son,+ då ska jag ge honom till dig. Han ska tillhöra dig, Jehova, hela sitt liv, och ingen rakkniv ska röra hans huvud.”+

11 Och David sa till Ạbisaj och sina tjänare: ”Min egen son, mitt eget kött och blod, vill döda mig.+ Så vad kan man förvänta sig av en från Benjamins stam?+ Låt honom vara, låt honom förbanna mig, för det är Jehova som har sagt att han ska göra det. 12 Jehova kanske ser min svåra situation,+ och Jehova kanske vänder förbannelserna som haglar över mig till något gott.”+

9 En text av Hiskia, Judas kung, som han skrev när han hade blivit frisk från sin sjukdom.

20 Rädda mig, Jehova!