Första Krönikeboken
17 Så snart David hade installerat sig i sitt palats sa han till profeten Natan:+ ”Här bor jag i ett hus av cederträ+ medan Jehovas förbundsark står under tältdukar.”+ 2 Natan svarade: ”Gör allt som ligger dig varmt om hjärtat, för den sanne Guden är med dig.”
3 Men samma natt sa Gud till Natan: 4 ”Gå till min tjänare David och säg: ’Så här säger Jehova: ”Det är inte du som ska bygga ett hus åt mig att bo i.+ 5 Från den dag jag förde ut Israel ända till denna dag har jag inte bott i ett hus, utan jag har flyttat från tält till tält och från tälthelgedom till tälthelgedom.*+ 6 Under lång tid vandrade jag med hela Israel, och jag gjorde domarna i Israel till ledare för mitt folk, men frågade jag någonsin någon av dem: ’Varför har ni inte byggt ett hus av cederträ åt mig?’”’
7 Säg nu till min tjänare David: ’Så här säger arméernas Jehova: ”Jag tog dig från betesmarkerna, där du följde fåren,* och gjorde dig till ledare för mitt folk Israel.+ 8 Jag är med dig vart du än går,+ och jag ska utplåna alla fiender i din väg,+ och jag ska göra ditt namn lika stort som namnen på de mäktigaste männen på jorden.+ 9 Jag ska se till att mitt folk Israel har en plats där de kan rota sig, och där ska de få bo utan att behöva oroa sig mer. Onda människor ska inte förtrycka* dem som de gjorde förr,+ 10 som de har gjort ända sedan jag insatte domare över mitt folk Israel.+ Och jag ska kuva alla dina fiender.+ Dessutom säger jag: ’Jehova ska bygga dig ett hus.’*
11 När dina dagar är till ända och du går till dina förfäder, då ska jag låta din avkomling, en av dina söner,+ efterträda dig, och jag ska befästa hans kungamakt.+ 12 Det är han som ska få bygga ett hus åt mig,+ och jag ska befästa hans tron för alltid.+ 13 Jag ska vara hans far, och han ska vara min son.+ Jag ska inte ta bort min lojala kärlek från honom+ på det sätt som jag tog bort den från din företrädare.+ 14 Jag ska sätta honom över mitt hus och mitt kungadöme för alltid,+ och hans tron ska bestå för alltid.”’”+
15 Natan återgav alla dessa ord och hela denna syn för David.
16 Då gick kung David in och satte sig ner inför Jehova och sa: ”Jehova Gud, vem är jag? Och vad är mitt hus, eftersom du har fört mig så här långt?+ 17 Som om detta inte var nog, min Gud, så har du också berättat att mitt hus ska bestå till en avlägsen framtid.+ Och du, Jehova Gud, har sett på mig som om jag vore en man som ska bli ännu mer upphöjd.* 18 Vad mer kan din tjänare David säga om den ära du har gett mig? Du känner ju mig.+ 19 Jehova, för min skull och i enlighet med din vilja* har du gjort allt detta storslagna och uppenbarat din storhet.+ 20 Jehova, det finns ingen som du,+ och det finns ingen Gud förutom du.+ Allt vi har hört bekräftar det. 21 Och vilket annat folk på jorden är som ditt folk Israel?+ Den sanne Guden drog ut och friköpte dem för att de skulle bli hans folk.+ Du gjorde dig ett namn genom dina stora och mäktiga gärningar,+ du drev undan folken inför ditt folk,+ som du friköpte från Egypten. 22 Du gjorde ditt folk Israel till ditt eget folk för all framtid,+ och du, Jehova, blev deras Gud.+ 23 Jehova, infria löftet som du har gett angående mig och mitt hus nu och för all framtid, och låt det bli precis som du har lovat.+ 24 Låt ditt namn bestå* och bli upphöjt+ för evigt, så att människor säger: ’Arméernas Jehova, Israels Gud, är Gud för Israel.’ Och låt din tjänare Davids hus bli befäst inför dig.+ 25 För du, min Gud, har uppenbarat för mig, din tjänare, att du ska bygga mig ett hus.* Det är därför jag, din tjänare, vågar be denna bön till dig. 26 Jehova, du är den sanne Guden, och du har lovat mig allt detta goda. 27 Därför ber jag dig att välsigna mitt hus, och må det bestå för evigt inför dig, för du, Jehova, har välsignat det, och det är välsignat för evigt.”