Fjärde Moseboken

14 Då hördes det ett högt klagorop från hela folket, och de ropade och grät hela den natten.+ 2 Alla israeliter började klaga på Mose och Aron,+ och de sa: ”Om vi bara hade fått dö i Egypten! Eller här i vildmarken! 3 Varför leder Jehova oss till det här landet?+ Vi kommer att falla för svärd, och våra hustrur och barn kommer att bli krigsbyte.+ Är det inte bättre att vi återvänder till Egypten?”+ 4 De sa till och med till varandra: ”Vi väljer en ledare och återvänder till Egypten!”+

5 Då kastade sig Mose och Aron ner med ansiktet mot marken inför alla israeliter som var samlade. 6 Josua,+ Nuns son, och Kaleb,+ Jefụnnes son, som hade varit med och utforskat landet, rev sönder sina kläder 7 och sa till israeliterna: ”Det land som vi har vandrat igenom och utforskat är ett fantastiskt land.+ 8 Om Jehova är nöjd med oss kommer han att leda oss in i landet och ge oss det, ett land som flödar av mjölk och honung.+ 9 Men gör inte uppror mot Jehova! Var inte rädda för folket i landet,+ de är en munsbit* för oss. Deras beskydd är borta, och Jehova är med oss.+ Var inte rädda för dem.”

10 Men hela folket ropade att de skulle stenas.+ Då visade sig Jehovas härlighet över mötestältet för israeliterna.+

11 Och Jehova sa till Mose: ”Hur länge till ska det här folket behandla mig respektlöst,+ och hur länge till ska de vägra tro på mig trots alla tecken som jag har gjort bland dem?+ 12 Jag tänker slå dem med pest och utplåna dem, men dig ska jag göra till en nation, större och mäktigare än de.”+

13 Men Mose sa till Jehova: ”Du har ju med din kraft fört det här folket ut ur Egypten. Om du utplånar dem kommer egyptierna att få höra talas om det,+ 14 och de kommer att prata om det med invånarna i det här landet. De har hört att du, Jehova, är mitt ibland detta folk+ och har visat dig för dem ansikte mot ansikte.+ De har hört att du är Jehova, att ditt moln finns ovanför dem och att du går framför dem i en molnpelare på dagen och i en eldpelare på natten.+ 15 Om du dödar hela folket i ett enda slag* skulle nationerna som har hört ryktet om dig säga: 16 ’Jehova klarade inte av att föra sitt folk in i landet som han lovat dem, så han dödade dem i vildmarken.’+ 17 Jag ber dig, Jehova, visa nu din stora kraft. Du har ju sagt: 18 ’Jehova är tålmodig* och överflödar av lojal kärlek,*+ han förlåter orätta handlingar och överträdelser men låter inte den skyldige gå ostraffad. Han låter straffet för föräldrars synd komma över barn och barnbarn, över den tredje och den fjärde generationen.’+ 19 Jag ber dig, förlåt nu folkets synd i din stora lojala kärlek, precis som du har förlåtit dem ända sedan vi var i Egypten och fram tills i dag.”+

20 Då sa Jehova: ”Jag förlåter dem, som du har bett om.+ 21 Men så sant jag lever, och så sant hela jorden är uppfylld av Jehovas härlighet:+ 22 Ingen av de män som har sett min härlighet och mina tecken+ i Egypten och i vildmarken och ändå har satt mig på prov+ gång på gång* och vägrat lyssna på mig+ 23 ska någonsin få se det land som jag med ed lovade deras förfäder. Nej, ingen av dem som har varit respektlösa mot mig ska få se det.+ 24 Men eftersom min tjänare Kaleb+ hade en annan inställning* och fortsatte följa mig helhjärtat, ska han få komma in i det land som han utforskade, och det ska bli hans avkomlingars egendom.+ 25 Eftersom amalekiterna och kanaanéerna+ bor i dalen,* ska ni vända tillbaka mot vildmarken i morgon. Ta vägen mot Röda havet.”+

26 Jehova sa sedan till Mose och Aron: 27 ”Hur länge ska det här onda folket fortsätta klaga på mig?+ Jag har hört vad israeliterna säger.+ 28 Säg till dem: ’”Så sant jag lever”, säger Jehova, ”jag ska göra med er precis som ni själva har sagt!+ 29 Ni ska alla dö* här i vildmarken,+ ja alla registrerade som är 20 år eller äldre och som har klagat på mig.+ 30 Ingen av er ska komma in i det land som jag lovade* att ni skulle få bo i,+ ingen utom Kaleb, Jefụnnes son, och Josua, Nuns son.+

31 Era barn, som ni sa skulle bli krigsbyte,+ ska få komma in, och de ska bli hemmastadda i det land som ni har förkastat.+ 32 Men ni ska dö i den här vildmarken. 33 Och era barn ska vara herdar i vildmarken i 40 år,+ och de ska få ta konsekvenserna av er otrohet,* ända tills den siste av er ligger död i vildmarken.+ 34 Precis som ni utforskade landet i 40 dagar+ ska ni få ta konsekvenserna av er synd i 40 år,+ ett år för varje dag. Ni ska få lära er vad det innebär att strida mot mig.*

35 Jag, Jehova, har talat. Så här ska jag göra med hela detta onda folk som har gaddat sig samman mot mig: I den här vildmarken ska de få sitt slut, och här ska de dö.+ 36 Männen som Mose skickade för att utforska landet och som fick hela folket att klaga på honom när de kom tillbaka med en negativ rapport om landet,+ 37 ja männen som lämnade den negativa rapporten, ska få sitt straff och dö inför Jehova.+ 38 Men Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefụnnes son, som var med och utforskade landet, ska få leva.”’”+

39 När Mose berättade detta för israeliterna blev det stor sorg bland dem. 40 Nästa morgon steg de upp tidigt och tänkte dra upp mot bergsområdet. De sa: ”Vi har syndat. Men nu är vi redo att dra upp till den plats som Jehova har talat om.”+ 41 Men Mose sa: ”Varför tänker ni gå emot Jehovas befallning? Det kommer aldrig att lyckas. 42 Dra inte upp, för Jehova är inte med er. Era fiender kommer att besegra er.+ 43 För amalekiterna och kanaanéerna är där för att möta er,+ och ni ska falla för svärd. Eftersom ni har vänt Jehova ryggen kommer Jehova inte att vara med er.”+

44 I sitt övermod drog de ändå upp mot bergsområdet,+ men Jehovas förbundsark och Mose stannade i lägret.+ 45 Amalekiterna och kanaanéerna, som bodde i det området, kom då ner och slog dem och förföljde dem ända till Horma.+