Femte Moseboken
32 ”Lyssna, du himmel, jag ska tala,
må jorden höra orden från min mun.
2 Min undervisning ska falla som regn,
mina ord ska droppa som dagg,
som stilla regn på gräset,
som rikliga regnskurar på grönskan.
3 Jag ska förkunna Jehovas namn.+
Kungör vår Guds storhet!+
Han är en trofast Gud+ som aldrig är orättvis.+
Rättfärdig och rättvis är han.+
5 Det är de som har handlat ont.+
De är inte hans barn, felet är deras eget.+
De är en ond och förvriden generation!+
Är han inte din Far, som skapade dig,+
som formade dig och gjorde dig till en nation?
7 Kom ihåg svunna dagar,
tänk på forna släktens* år.
Fråga din far, han kan berätta,+
de äldre, de ska svara.
8 När den Högste gav nationerna deras landområden,*+
när han skilde Adams söner från varandra,*+
fastställde han folkens gränser+
efter Israels söners antal.+
11 Som en örn lockar sina små ur redet,
svävar över sina flygfärdiga ungar,
breder ut sina vingar, tar emot dem,
bär dem på sina vingar,+
Ingen främmande gud var med honom.+
Han gav honom honung från en klippa
och olja från ett stenhårt berg,
14 smör från kor och mjölk från får och getter,
tillsammans med de bästa* lammen,
baggar från Basan och även bockar
Av druvors saft* drack du ditt vin.
15 När Jẹsurun* blev fet sparkade han bakut.
Du blev fet, du blev tjock, du blev stinn.+
Han övergav Gud, som hade gjort honom,+
och föraktade sin räddnings klippa.
16 De väckte hans raseri med främmande gudar.+
De kränkte honom med vidrigheter.+
17 De offrade åt demoner, inte åt Gud,+
åt gudar som de inte kände till,
nya gudar, nytillkomna,
som var okända för era förfäder.
19 Jehova såg det och förkastade dem,+
eftersom hans söner och döttrar hade kränkt honom.
20 Så han sa: ’Jag ska dölja mitt ansikte för dem,+
jag ska se hur det går för dem.
21 De har väckt mitt raseri* med gudar som inte är gudar,+
de har kränkt mig med sina värdelösa avgudar.+
Därför ska jag väcka deras svartsjuka med ett folk som inte är ett folk,+
jag ska kränka dem med en oförståndig nation.+
22 För min vrede har tänt en eld+
som brinner ända ner i gravens* djup,+
den ska sluka jorden och dess gröda,
sätta bergens grundvalar i brand.
23 Jag ska överösa dem med olyckor,
jag ska skjuta alla mina pilar på dem.
24 De ska bli utmattade av hunger,+
förtäras av brännande feber och drabbas av bitter tillintetgörelse.+
Jag ska sända rovdjur mot dem+
och giftormar som krälar på marken.
25 Utomhus härjar svärdet,+
inomhus härskar skräcken+
över unga män och kvinnor,
spädbarn och gråhåriga.+
26 Jag tänkte säga: ”Jag ska skingra dem,
jag ska utplåna minnet av dem bland människor.”
27 Men jag sa det inte, för att slippa fiendens reaktion.+
Motståndarna skulle misstolka det,+
de skulle säga: ”Vi segrade i egen kraft,+
det var inte Jehova som gjorde detta.”
29 Om de ändå vore visa!+ Då skulle de tänka över detta.+
De skulle tänka på följden av sina gärningar.+
30 Hur skulle en enda kunna förfölja tusen
och två driva tio tusen på flykt+
om inte deras Klippa hade sålt dem,+
om inte Jehova hade utlämnat dem till fienden?
32 Deras vinstock kommer från Sodom
och från Gomorras terrasser.+
Deras druvor är giftiga
och deras klasar bittra.+
33 Deras vin är ormgift,
kobrors fruktade gift.
34 Är det inte förvarat hos mig,
förseglat i mitt förrådshus?+
Dagen för deras olycka är nära,
det som väntar dem kommer snabbt.’
36 Jehova ska döma sitt folk,+
och han ska känna med* sina tjänare+
när han ser att deras krafter har sinat
och att bara hjälplösa och svaga finns kvar.
37 Då ska han säga: ’Var är deras gudar,+
klippan som var deras tillflykt,
38 som åt fettet från deras slaktoffer,*
som drack vinet från deras dryckesoffer?+
Låt dem komma och hjälpa er.
Låt dem bli er tillflykt.
Jag tar liv, och jag ger liv.+
Jag skadar,+ och jag ska läka.+
Ingen kan räddas ur min hand.+
40 Jag lyfter handen mot himlen och svär:
”Så sant jag lever för evigt.”+
41 När jag vässar mitt blänkande* svärd
och gör mig redo att verkställa dom+
ska jag hämnas på mina motståndare+
och straffa dem som hatar mig.
42 Jag ska göra mina pilar druckna av blod,
av blod från stupade och från fångar,
och låta mitt svärd äta kött,
huvuden från fiendens ledare.’
43 Gläd er, ni nationer, tillsammans med hans folk,+
för han ska hämnas sina tjänares blod,+
han ska hämnas på sina motståndare+
och rena* sitt folks land.”
44 Mose läste alltså upp alla ord i denna sång för folket,+ han och Hosea,*+ Nuns son. 45 Efter att Mose hade framfört dessa ord till hela Israel 46 sa han till dem: ”Ta alla mina varnande ord till hjärtat,+ så att ni kan lära era barn att troget följa allt som står i lagen.+ 47 För det är inte bara tomma ord, utan de betyder liv för er.+ Genom dessa ord kan ni få leva länge i det land som ni ska inta när ni gått över Jordan.”
48 Samma dag sa Jehova till Mose: 49 ”Gå upp i Ạbarimbergen,+ till berget Nebo,+ som ligger i Moab, mitt emot Jeriko, och se ut över Kanaans land, som jag ska göra till israeliternas egendom.+ 50 Där på berget ska du dö och samlas till dina förfäder,* precis som din bror Aron dog på berget Hor+ och samlades till sina förfäder. 51 För ni var inte lojala mot mig vid Merịbas vatten+ vid Kades i Zins vildmark, och ni höll mig inte helig inför Israels folk.+ 52 Du ska få se landet på avstånd, men du ska inte få komma in i det land som jag ger åt Israels folk.”+