Första Moseboken
50 Då kastade sig Josef ner över sin far+ och grät och kysste honom. 2 Sedan befallde Josef läkarna som han hade i sin tjänst att de skulle balsamera+ hans far. Så läkarna balsamerade Israel. 3 Det tog 40 dagar, för så lång tid tar det att balsamera en kropp. Och egyptierna grät över honom i 70 dagar.
4 När sorgetiden var slut talade Josef till faraos hov* och sa: ”Jag ber er, framför mina ord till farao: 5 ’Min far tog en ed av mig.+ Han sa: ”Jag kommer snart att dö,+ och då ska du lägga mig i den grav+ som jag har huggit ut åt mig i Kanaan.”+ Så låt mig få resa dit och begrava min far. Sedan kommer jag tillbaka.’” 6 Farao svarade: ”Håll ditt löfte, ge dig av dit och begrav din far.”+
7 Då gav sig Josef i väg för att begrava sin far, och med honom reste alla faraos tjänare, de äldste*+ vid hovet och alla de äldste i Egypten. 8 Hela Josefs familj, hans bröder och hans fars familj följde också med.+ Bara de små barnen och alla hjordarna fick stanna kvar i Gosen. 9 Både vagnar+ och ryttare ingick i det mycket stora följet. 10 Så kom de till Atads tröskplats, som ligger i Jordanområdet, och där höll de en mycket stor sorgehögtid, och han sörjde sin far i sju dagar. 11 Och kanaanéerna som bodde i landet fick se dem på Atads tröskplats och sa: ”Egyptierna har stor sorg!” Därför fick den platsen namnet Ạbel-Mịsrajim,* och den ligger i Jordanområdet.
12 Jakobs söner gjorde alltså precis som han hade befallt.+ 13 Hans söner förde honom till Kanaan och begravde honom i Makpẹlagrottan i närheten av Mamre, på den mark som Abraham hade köpt av hettiten Efron som gravplats.+ 14 När Josef hade begravt sin far återvände han till Egypten tillsammans med sina bröder och alla andra som hade följt med honom för att begrava hans far.
15 Efter Jakobs död sa Josefs bröder till varandra: ”Tänk om Josef fortfarande är bitter och vill hämnas för allt det onda som vi gjorde mot honom.”+ 16 Så de sände bud till Josef och lät säga: ”Innan din far dog sa han: 17 ’Så här ska ni säga till Josef: ”Jag bönfaller dig, förlåt dina bröders synd och allt det orätta som de har gjort mot dig.”’ Vi ber därför att du ska förlåta oss den synd som vi, din fars Guds tjänare, har gjort oss skyldiga till.” Josef grät när han hörde deras ord. 18 Sedan kom bröderna själva och föll ner inför honom och sa: ”Vi är dina slavar!”+ 19 Då sa Josef: ”Var inte rädda. Är jag domare i stället för Gud? 20 Ni ville mig illa,+ men i dag är det tydligt att Gud vände det till något gott för att rädda många människors liv.+ 21 Så var inte rädda, jag ska fortsätta att förse er och era barn med mat.”+ Och han tröstade och lugnade dem.
22 Och Josef bodde kvar i Egypten, han och hans fars familj, och han blev 110 år. 23 Och Josef fick se Efraims barnbarn*+ och sönerna till Makir,+ Manasses son. Josef behandlade dem som sina egna barn.* 24 Josef sa till sina bröder: ”Jag kommer snart att dö, men Gud ska inte glömma er.+ Han ska föra er ut från det här landet till det land som han lovade att ge Abraham, Isak och Jakob.”+ 25 Josef fortsatte: ”Gud kommer att vända sin uppmärksamhet till er. Lova mig att ni tar med min kropp* härifrån.”+ 26 Josef dog vid 110 års ålder, och man balsamerade+ honom och lade honom i en kista i Egypten.