Första Moseboken

8 Men Gud tänkte på* Noa och alla de vilda och tama djur som var hos honom i arken,+ och Gud lät en vind dra fram över jorden, och vattnet började sjunka undan. 2 Himlens alla källor täpptes till och himlens dammluckor stängdes, så att regnet upphörde.*+ 3 Sedan började vattnet undan för undan dra sig tillbaka från jorden, och efter 150 dagar hade vattnet sjunkit undan. 4 På 17:e dagen i sjunde månaden blev arken stående på fast mark på Ạraratbergen. 5 Och vattnet minskade stadigt, och på första dagen i tionde månaden blev bergstopparna synliga.+

6 Efter 40 dagar öppnade Noa fönstret+ som han hade gjort på arken 7 och släppte ut en korp. Den flög omkring utanför arken men kom alltid tillbaka, tills vattnet hade torkat upp från jorden.

8 Senare släppte Noa ut en duva för att se om vattnet hade sjunkit undan från marken. 9 Men eftersom vattnet fortfarande täckte marken hittade duvan ingenstans att sätta sig,* så den kom tillbaka till arken.+ Då sträckte han ut handen och tog in den. 10 Han väntade sju dagar, och sedan släppte han ut duvan igen. 11 När duvan kom tillbaka på kvällen såg han att den hade ett färskt blad från ett olivträd i näbben. Då förstod Noa att vattnet hade sjunkit undan från marken.+ 12 Han väntade sju dagar till. Sedan släppte han ut duvan igen, men nu kom den inte tillbaka till honom.

13 I Noas 601:a år,+ på första dagen i första månaden, hade vattnet runnit undan. Noa lyfte av en del av taket på arken* och såg att marken höll på att torka upp. 14 Och den 27:e dagen i andra månaden hade jorden torkat helt.

15 Då sa Gud till Noa: 16 ”Gå ut ur arken, du och din hustru och dina söner och deras hustrur.+ 17 Ta med dig alla de levande varelserna:+ de flygande varelserna, de vilda och tama djuren och alla jordens kräldjur,* så att de kan föröka sig* och bli många på jorden.”+

18 Så Noa gick ut ur arken tillsammans med sina söner,+ sin hustru och sina svärdöttrar. 19 Och alla levande varelser, kräldjuren, de flygande varelserna och landdjuren, gick ut ur arken grupp för grupp.+ 20 Sedan byggde Noa ett altare+ åt Jehova och tog några av de rena djuren och av de rena flygande varelserna+ och offrade dem som brännoffer på altaret.+ 21 Och doften var behaglig* för Jehova. Så Jehova sa till sig själv: ”Aldrig mer ska jag förbanna* marken+ på grund av människorna, för redan från unga år dras deras hjärta och sinne till det som är ont,+ och aldrig mer ska jag utplåna allt levande.+ 22 Från och med nu ska sådd och skörd, köld och hetta, sommar och vinter, dag och natt aldrig upphöra på jorden.”+