Andra Samuelsboken

19 Man rapporterade till Joab: ”Kungen gråter och sörjer Ạbsalom.”+ 2 Segern* den dagen blev därför till sorg för männen, för de hörde att kungen var förkrossad över det som hänt hans son. 3 Och den dagen smög männen tillbaka in i staden+ precis som soldater som skäms för att de flytt från striden. 4 Kungen täckte över ansiktet och ropade högt: ”Min son Ạbsalom! Ạbsalom, min son, min son!”+

5 Joab gick in till kungen i huset och sa: ”I dag har du fått alla dina tjänare att skämmas, de som räddade livet på dig och dina söner+ och döttrar,+ hustrur och bihustrur.+ 6 Du älskar dem som hatar dig och hatar dem som älskar dig. Du har ju visat att varken befäl eller soldater betyder något för dig. För jag är säker på att om bara Ạbsalom hade överlevt och alla vi andra hade dött så hade du varit nöjd med det. 7 Res dig upp och gå ut och uppmuntra* dina tjänare. Om du inte gör det så svär jag vid Jehova att ingen av dina män kommer att stanna hos dig i natt. Och det kommer att vara värre än allt annat du har gått igenom från din ungdom ända till nu.” 8 Då reste sig kungen och satte sig i stadsporten, och man berättade för folket: ”Nu sitter kungen i porten.” Då samlades alla inför honom.

Men de andra israeliterna* hade flytt hem till sig.+ 9 Och israeliterna i de olika stammarna började diskutera och säga: ”Kungen befriade oss från våra fiender+ och räddade oss från filistéerna, men nu har han flytt och lämnat landet på grund av Ạbsalom.+ 10 Och Ạbsalom, som vi smorde till kung över oss,+ har dött i striden.+ Så varför försöker ingen hämta tillbaka kungen?”

11 Kung David sände det här meddelandet till prästerna Sadok+ och Ẹbjatar:+ ”Tala med de äldste i Juda+ och säg: ’Varför ska ni vara de sista att vilja hämta tillbaka kungen till hans palats? Där jag befinner mig nu har jag fått höra att hela Israel vill att jag återvänder. 12 Ni är mina bröder, mitt eget kött och blod.* Varför ska ni vara de sista att hämta tillbaka kungen?’ 13 Och du ska säga till Amạsa:+ ’Är du inte mitt kött och blod?* Må Gud straffa mig hårt om du inte blir min befälhavare i stället för Joab+ från och med nu.’”

14 På det sättet fick kungen alla Judas män att ställa sig på hans sida,* och de sände ett meddelande till honom: ”Kom tillbaka, du och alla dina tjänare.”

15 Så kungen började sin resa tillbaka och kom till Jordan. Och folket i Juda kom till Gilgal+ för att möta honom och eskortera honom över Jordan. 16 Sịmei,+ som var son till benjaminiten Gera från Bạhurim, skyndade sig ner tillsammans med Judas män för att möta kung David. 17 Tusen man från Benjamin var med honom. Även Siba,+ medhjälparen i Sauls hus, och hans 15 söner och 20 tjänare skyndade sig ner till Jordan före kungen. 18 Han* gick över vid vadstället för att hjälpa kungens hushåll över och göra det som kungen önskade. Men just när kungen skulle gå över Jordan föll Sịmei, Geras son, ner inför honom. 19 Han sa till kungen: ”Min herre, döm mig inte och kom inte ihåg misstaget som din tjänare gjorde+ den dag då min herre och kung drog ut ur Jerusalem. Kungen ska inte tänka mer på det, 20 för jag vet mycket väl att jag har syndat. Så i dag är jag den förste av hela Josefs hus som har kommit ner för att möta min herre och kung.”

21 Ạbisaj,+ Serụjas son,+ sa genast: ”Borde inte Sịmei dödas? Han har ju förbannat Jehovas smorde!”+ 22 Men David sa: ”Vad har ni med det här att göra, ni Serụjas söner?+ Sätter ni er upp mot mig? Varför skulle någon dödas i Israel i dag? Är det inte jag som är kung över Israel?” 23 Sedan sa kungen till Sịmei: ”Du ska inte dö.” Och kungen gav honom sin ed på det.+

24 Mefibọset,+ Sauls sonson, kom också ner för att möta kungen. Han hade inte vårdat sina fötter eller skött sin mustasch eller tvättat sina kläder ända sedan kungen drog bort till den dag då han återvände i frid. 25 När han kom till* Jerusalem för att möta kungen sa kungen till honom: ”Varför följde du inte med mig, Mefibọset?” 26 Han svarade: ”Min herre och kung, jag blev lurad av min tjänare.+ Jag hade nämligen sagt till honom: ’Sadla åsnan åt mig så att jag kan rida på den och följa med kungen’, för jag kan inte gå.*+ 27 Men han förtalade mig för min herre och kung.+ Men min herre är som en av den sanne Gudens änglar, så gör det du tycker är bäst. 28 Min herre hade kunnat döda hela min fars hushåll, men du gav mig en plats hos dem som äter vid ditt bord.+ Så vilken rätt har jag att begära något mer av kungen?”

29 Men kungen sa till honom: ”Vi pratar inte mer om saken. Jag har bestämt att du och Siba ska dela på marken.”+ 30 Då sa Mefibọset: ”Låt honom ta alltihop, nu när min herre kungen har kommit välbehållen tillbaka.”

31 Sedan kom gileaditen Barsịllaj+ ner från Rọgelim för att följa kungen till Jordan. 32 Barsịllaj var mycket gammal, 80 år, och det var han som ordnade med mat till kungen när han var i Mahanạjim.+ Han var nämligen en mycket välbärgad man. 33 Så kungen sa till Barsịllaj: ”Följ med mig över, så ska du få äta vid mitt bord i Jerusalem.”+ 34 Men Barsịllaj sa: ”Har jag så många dagar* kvar av mitt liv att det finns anledning för mig att följa med kungen till Jerusalem? 35 Jag är i dag 80 år.+ Kan jag skilja mellan vad som är bra och vad som är dåligt? Kan jag, din tjänare, känna smaken på det jag äter och dricker? Kan jag fortfarande höra de kvinnliga och manliga sångarna?+ Så varför skulle jag bli ytterligare en börda för min herre och kung? 36 Du behöver inte ge mig någon belöning, det är tillräckligt att jag fick följa med min herre och kung till Jordan. 37 Låt mig gå hem, det ber jag, och låt mig dö i min hemstad där min far och mor ligger begravda.+ Men här är din tjänare Kimham.+ Låt honom följa med min herre och kung, och gör för honom vad du tycker är bäst.”

38 Kungen svarade Barsịllaj: ”Då får Kimham följa med mig över, och jag ska göra det du tycker är bra för honom. Jag ska göra allt du begär av mig.” 39 Alla började gå över Jordan, och när kungen gick över kysste han Barsịllaj+ och välsignade honom. Sedan återvände Barsịllaj hem. 40 När kungen gick över till Gilgal+ följde Kimham med honom. Och alla i Juda och hälften av alla i Israel följde kungen över Jordan.+

41 Resten av männen i Israel gick till kungen och sa: ”Varför har männen i Juda, våra bröder, fått lägga beslag på kungen och föra dig och ditt hushåll över Jordan tillsammans med dina närmaste män?”+ 42 Männen i Juda svarade männen i Israel: ”Därför att kungen är släkt med oss.+ Varför är ni så upprörda? Har vi ätit något på kungens bekostnad eller fått någon speciell gåva?”

43 Israels män svarade: ”Vi har tio andelar i kungen, så vi har rätt att göra större anspråk på David än ni. Varför har ni inte visat oss hänsyn? Det borde väl ha varit vi som fick hämta tillbaka kungen?” Men Judas män fick sista ordet.*